# Konungastyrelsen (Um styrilsi konunga ok höfþinga) > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Konungastyrelsen (Um styrilsi konunga ok höfþinga) (verk:konungastyrelsen) - **Datering:** 1330/1350 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: krönikor och Konungastyrelsen - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## s. 1 (maskinöversättning) Om konungars och hövdingars styrelse. Denna bok är med få ord utdragen ur de böcker som visa mästare har skrivit om konungars och hövdingars styrelse. Och den har fyra delar (balkar). I den första sägs varför folket (almoge) behöver ha en konung, och vem det tillkommer att vara rätt konung. I den andra sägs hur konungar och hövdingar skall styra sig själva och sitt uppförande med dygd och ära. I den tredje sägs hur de skall styra sitt hovfolk (huardaghsfolk) och sitt herrskap utan last och klander. I den fjärde sägs hur de skall styra sina land och sitt folk, sig till lov och ära, och folket till frid och frihet (frälse) och till endräkt sinsemellan. ## s. 2 (maskinöversättning) Här börjar första delen. Allt som är skapat och kan bete sig så eller annorlunda, till det mål som det är skapat för, det behöver ha styrelse, annars kan det gå vilse och snart förgås. Nu är människan en av de ting som är så skapade, och därför har Gud givit henne förnuft och samvete, med vilka hon kan styra sig till det bästa; därtill har han givit henne talet framför alla andra skapade varelser, så att hon kan uttrycka sitt sinne och sin vilja och kungöra dem för den hon vill. Och därför har Gud gjort människan till herre över alla slags djur och fåglar och fiskar och allt som är i världen, så att hon med sitt förnuft inte bara skall styra och råda över sig själv och sitt handaverk utan också över allt annat som nu är sagt. Det förundrades profeten David över, då han sade så till Gud: Herre Gud, vad är människan, att du har gjort henne sådan värdighet? Du har skapat henne lite ringare än änglarna och har krönt henne med heder och ära, och har satt henne över allt ditt handaverk och har lagt allt under hennes fötter och i hennes våld, alla slags djur och fåglar och fiskar och allt som är i världen. Nu är människan enligt sin naturliga beskaffenhet skapad mitt emellan änglar och jordiska djur. Med änglarna har hon förnuft och liv, och med de jordiska djuren ## s. 3 (maskinöversättning) har hon liv och kropp. Genom sitt förnuft och andliga ting liknar hon änglarna, och genom sin kropp och kroppsliga ting liknar hon boskap och jordiska djur. Nu kan vi förstå människan på tre sätt: på ett sätt så som hon liknar änglarna, på ett annat sätt så som hon liknar boskap och andra jordiska djur, och på ett tredje sätt såsom hon är något i sig själv, mellan dessa två, i mannadom och mänskligt uppförande. Efter dessa tre människans beskaffenheter räknas tre slags människors levnad här i världen. Den första liknar änglarnas levnad, och den levnaden har det kyska folket (renliwis folk), de som har avsagt sig allt världsligt gods och all världslig strävan och all kroppens lust, och därtill sin egen vilja, och inte har någon annan omsorg än att tjäna Gud alltid i sitt kyska liv, och inte tänker på annat än gudomliga och andliga ting. Detta levnadssätt har sin styrelse i regel och stadga, i vart och ett kyskt levnadssätt, som de inte får gå ifrån. Det andra levnadssättet för människor är det som liknar boskapens och de vilda djurens levnad; det levnadssättet har det folk som inte bryr sig om annat än att äta och dricka, leka och sova och följa all sin kropps lust. Det levnadssättet har varken dygd eller förnuft och ingen god styrelse. Det tredje levnadssättet är mellan dessa två som nu är nämnda, och det är det rätta världsliga levernet. Det levnadssättet har det folk som lever i rätt äktenskap (hionalaghi) och lever av rättfånget gods och av rätt förvärv. Detta ## s. 4 (maskinöversättning) levnadssätt har styrelse, förnuft och dygd och rätt samvete, och det skall vara folkets levnadssätt. Nu har alla jordiska djur av sin naturliga beskaffenhet det som de kan skyla sig med och värja sig mot allt som kan skada dem, utom människan. De har hud och hår att skyla sig med, och de har horn och vassa klor och bett och vassa tänder att värja sig med mot det som kan skada dem, och somliga har vaksamhet och lätt kropp för att fly det som kan skada dem. De har också sin föda självvuxen när de behöver den. Men människan föds naken av sin egen beskaffenhet, och hon har inget av sig själv som hon kan skyla sig med; hon är också helt blottad på sin kropp och har inget av sig själv som hon kan värja sig med. Och i stället för allt det som andra djur har av sin egen naturliga beskaffenhet har Gud givit människan själ och vett, så att hon själv kan skaffa sig det med möda och sitt handarbete. Nu är det inte väl möjligt att en man ensam kan uttänka allt detta, skaffa och fånga det och göra sig till nytta det med vilket han kan föda och klä och värja sig. Och därför behöver människan leva och vara bland och i samvaro med flera människor, så att var och en har gagn och hjälp av andra i utbyte och av deras handarbete. Människan är av sin naturliga beskaffenhet mild och vänlig framför alla andra jordiska djur, och därför kan hon vara i samvaro med flera människor. Hur skulle hon kunna visa eller fullborda sin mildhet om hon inte vore med flera människor som hon kunde göra gagn och hjälp med sin mildhet? ## s. 5 (maskinöversättning) Och därför säger den vise Salomo så: Bättre är det att två lever tillsammans än att en är ensam. Och därför sade vår Herre så, när han hade skapat Adam, den första människan: Det är inte gott för människan att vara ensam; låt oss göra henne en hjälp lik henne själv. Den hjälpen, det är kvinnan. Den vise Aristoteles säger också att människan av sin naturliga beskaffenhet är ett sällskapligt djur, som alltid åstundar att leva och vara bland och i samvaro med flera. Därför säger profeten David så: Se hur gott och hur stor glädje det är att bo tillsammans i samvaro, båda tillsammans, den rike och den fattige. De rika kan ha heder och gagn av de fattiga männen, och de fattiga gagn av de rikas gods och penningar. Och det är folkets gagn och glädje att så vara tillsammans med frid och endräkt sinsemellan. Men där många människor kommer samman, där vill var och en följa och främja sin vilja, och därav kommer osämja och ovilja mellan människorna; och av osämja kommer tvist, och av tvist kommer slag och dråp. Av dråp sinsemellan kommer folkets fördärv både till liv och gods. Och därför behöver folket ha en styrelse som kan styra och råda det till frid och frihet och till god endräkt sinsemellan, och som också kan värja det med makt och goda råd mot deras ovänner; och den har folket av ålder kallat KONUNG och sin hövding. Konungen har sitt namn av sin SLÄKT (kyn), eftersom ingen kan vara konung utan att vara kommen av god släkt; och därför skall konungen vara det efter börd och arv, efter sin fader och sina förfäder. Den släkten är till goda råd, och ## s. 6 (maskinöversättning) strävar efter fromma gärningar. Och av det skälet har det av ålder kommit i människors sedvänja att folket (almoghe) får välja sig den konung som behagar det. Men det är vågat och farligt och ostadigt, och därför är det på de flesta ställen avskaffat. Nu kan någon fråga och med skäl undersöka vad som mer är folkets behov: att ha en enväldig konung som kan råda och styra land och folk, eller att flera är de som alla råder? Och somliga tänker och säger att folkets styrelse står bättre så att flera styr och råder det, enligt dessa skäl: att där flera dygdemän kommer samman kan de snabbare finna gott råd än en ensam man, om de alla är eniga i viljan; så som repet är desto starkare som det är kraftigt sammantvinnat av flera trådar, och flera män drar ett skepp bättre än en man, om de alla är eniga i viljan och hjälps åt. Och många andra sådana skäl kan man anföra därtill. Nu säger alla visa mästare emot detta, de som har sagt och skrivit något om styrelse och folk, och likaså andra visa män som har utforskat världens ordning, och de säger och bevisar med fulla skäl att det är mer till folkets gagn att ha en enväldig konung som kan råda och styra land och folk till frid och frihet (frälse) och endräkt sinsemellan, än att flera råder och styr dem. Och de svarar på de skäl som nyss sades om flera mäns styrelse. Först på det som sades, att flera visa män snabbare kan finna det rätta än en ensam man, svaras så: om de alla har en ## s. 7 (maskinöversättning) avsikt och en vilja; och det sker sällan med flera män utan att de har en som styr dem därtill. Om repet av många trådar svaras så: om det är väl sammantvinnat av goda ting, då kan det vara sant, och det hör till en mans omsorg och hjälp att de kommer väl samman. Om att flera kan dra ett skepp bättre än en ensam man, det är sant om de alla har en avsikt och en vilja, och det kan inte ske utan en mans omtanke och styrelse. Nu bevisar de det med naturliga skäl, och likaså med människors skäl och exempel, att en mans rättvisa styrelse är bäst för folket, så: En är Gud, som skapade allt och styr och råder över allt som finns. En är också människan, som styr och råder över allt som finns av världsliga ting i denna värld. En är också den lem av människans lemmar som råder och styr alla människans lemmar och hennes kropp, det är hjärtat. En är också den av själens krafter som råder och styr henne och allt som hör henne till, det är förnuftet. En är också konungen och vise i varje bisvärm, som råder och styr allt. Och vad som görs av konst och världslig visdom, det är desto bättre och skäligare ju mer det följer den naturliga ordningen. Nu strävar allt som finns av naturlig ordning till att vara ett, och vart och ett efter sitt ursprung, och ju mer något skils från sitt huvud, desto mer fördärvas det. Och därför är det alltid så att ju flera som råder, desto mer är de skilda från det där allt skall vara ett. Ty var och en vill följa sitt tycke och sitt behov, och flera vill hellre se till sin ynnest och ## s. 8 (maskinöversättning) sin vilja än till folkets behov, så som det sägs i ett gammalt ordspråk: Var och en är sina gunstlingars vän [osäker tolkning]. Nu är alla människors släkte kommet av en man, det är ADAM. Och därför vill människan enligt sin naturliga beskaffenhet leva och vara under en mans värn och styrelse. Och den som inte vill så, han gör det av sitt högmod och sin dårskap och mot alla goda skäl. Och det var Adams skuld varför allt blev honom olydigt, ty han var olydig mot den som ensam skall råda och styra allt. Och det kan vi dagligen erfara och se, att den som inte vill vara under ens lydnad, han skall ofta få många motgångar för sin olydnad och sitt högmod. Och där flera råder utan en mans styrelse, där blir det sällan väl rått, ty alla vill råda och få vill göra något och ingen tåla rätt, utan där blir kiv och osämja. Nu är också all dygd och all naturlig makt desto starkare och mäktigare ju mer den är samlad. Så är också folket och dess styrelse desto bättre och mäktigare ju mer det är helt samlat under en rättvis mans råd och styrelse, som håller det samman med frid och endräkt sinsemellan. Ty det är folkets liv och hälsa och gagn och glädje att ha frid och frihet och god endräkt sinsemellan; och där det inte hålls, där är det otvivelaktigt folkets fördärv. Och det bevisas med exempel att en rättvis mans styrelse är bättre för land och folk än flera mäns, ty där flera råder, där vill var och en ## s. 9 (maskinöversättning) se till och främja sin egen ynnest och sina vänners, som förut är sagt. Och de är få som tänker på folkets gagn; där vill också alla råda och ingen göra rätt, utom över fattigt folk. Men bryter de rika, då kan ingen tala om det, utan var och en som lider skadan får ha den. Och vill någon straffa en annan som är hans like, då kommer därav slag och strid sinsemellan, ty ingen vill vika för en annan som förmår mer. Och det erfar dagligen de land och de städer som inte har en hövding eller enväldig konung som kan straffa människors brott, så som vi kan se med ROMARNA och alla de land och städer som inte har en enväldig konung eller hövding: de lever aldrig utan osämja och strid och kamp sinsemellan. Och det är deras fördärv, ty släkt strider mot släkt och var och en vill fördärva den andre. Nu har de som inte har en enväldig konung eller hövding tagit till sedvänja att välja en vis man från andra land eller städer, som kan styra och råda dem under ett år; och han får aldrig styra landen mer än ett år, och sedan kan de avsätta honom och välja en annan. Nu kan var man som har förstånd veta och förstå att han varken förmår göra eller döma annat än det som de vill som har mest makt i de städerna eller landen. Men nu, när det skall vara folkets nödvändiga behov att ha en enväldig konung som kan styra och råda över alla och straffa var och en som är brottslig mot en annan, då frågar visa män och undersöker med skäl vad som mer är folkets behov: att ha konung efter börd eller ## s. 10 (maskinöversättning) efter folkets val. Och somliga män tänker och säger att det är bättre att ha konung efter folkets val än efter börd och arv, ty då kan de välja den som är vis och strävar efter mannadom och goda råd. Men om de skall ha konung efter börd och arv, då kan de ofta få ett barn och omyndig till konung, som inte har mannadom eller vett och klokhet därtill; och det är folkets skada och fördärv för lagar och land. Nu säger alla visa män emot detta, de som har sagt och skrivit något om styrelse av land och folk, att det är bättre att ha konung eller hövding efter börd och arv än efter folkets val. Och de visar det med många och fulla skäl, ty enligt den naturliga ordningen har den konung som har kungligt välde med ärvd rätt, så som son efter sin fader eller sina förfäder, desto mer kärlek till folket och sina undersåtar som de har tjänat och varit lydiga mot hans fader och förfäder. Och så har också folket desto mer kärlek och god vilja till sin konung som de är uppfödda under lydnad och värn av hans fader och förfäder. Nu kan någon säga att det vore vågat, ty då kan barn och omyndiga bli konungar, och det är folkets skada om de skall styra landen. Nu kan det besvaras så: Den konung som efterlämnar en ung son, han tänker noga och med full omtanke på vem han sätter sin son och landens styrelse i händerna på, till dess att hans son kan styra och råda land och folk. Det kan inte heller vara så att barnet inte har fränder eller trogna vänner efter sin fader, som barnet och landens styrelse ## s. 11 (maskinöversättning) kan ta i sitt värn till dess att det kommer till sin lagliga ålder. Men när den konung dör som har kommit till väldet genom folkets val, då kommer gärna osämja och strid mellan människorna och folkets fördärv, ty var och en som förmår mest vill då komma till väldet, och släkt tvistar då med släkt och stör och för illa. Ty var och en vill då att han själv eller någon av hans släktingar skall komma till kungligt välde. Och om den konung dör som har kommit till väldet genom folkets val, och han har barn och arvingar efter sig, då ordnar han under sina dagar med all sin makt så att hans barn kan ärva land och rike efter hans död; och antingen skall det då främjas, eller också blir det osämja och strid mellan land och människor och folkets fördärv. Och därför är de land inte ofta utan strid och osämja där man vill ha konung efter allas val. Och när de skall välja konung, då är männen ofta partiska och väljer lika ofta barn och omyndiga som erfarna män. Och det är större skada för landen och fördärv för folket att välja sig barn och omyndiga till konung än att ha det barn till konung som med ärvd rätt har kommit till det väldet, så som de land har erfarenhet av som det har drabbat. Ty där vill var och en råda och tvinga land och folk, efter som var och en förmår mest. Och därför säger visa män att de land är lyckliga och lever med frid och frihet (frelse) som har konung efter ärvd rätt, så som efter fader och förfäder. Och alla de som vet något och färdas vida om i världen kan se och erfara att de land har rikedom och frid och frihet framför andra land som inte har den sedvänjan. ## s. 12 (maskinöversättning) Den andra delen (balken). När nu konungen har kommit till landen, då skall han särskilt tänka på och främja tre ting efter sin makt, och Först: hur han kan styra sig själv och sitt levnadssätt med dygd och ära. För det andra: hur han dygdigt kan hålla sitt hovherrskap (hvardaghs härskap). För det tredje: hur han kan styra land och folk så att han själv har heder och gagn och glädje inför Gud och människor, och hans undersåtar kan leva med frid och frihet och endräkt sinsemellan. ## s. 13 (maskinöversättning) Hur konungen kan styra sig själv och sitt levnadssätt. Nu säger den vise mannen så, att det är tre ting som en man behöver för att han skall kunna styra sig själv och sitt levnadssätt väl. Han skall fly allt det som är ont och odygdigt, och älska och utöva allt det som är gott, med höviskt och dygdigt uppförande. Han skall också gärna höra goda mäns exempel och följa dem med all sin makt. Med det första vaktar han sig för det som är ont. Med det andra gör han det som är gott. Med det tredje vänjer han sig gärna vid allt som är gott och dygdigt. Nu kan vi, såsom förut är sagt, förstå människan på tre sätt efter hennes naturliga beskaffenhet. Först efter det att hon har någon gemenskap med boskap och jordiska djur i sitt liv och sin kropp. För det andra efter det att hon har någon gemenskap med änglar och andliga skapade varelser i sitt förnuft och förstånd. Men för det tredje kan vi förstå henne efter hennes mänskliga beskaffenhet, såsom hon är något för sig i sin egen mänskliga beskaffenhet. Och efter detta har visa män urskilt tre slags människors levnadssätt. Ett är det som liknar boskapens levnad, och det har det folk som inte bryr sig om annat än att äta och dricka, leka och sova och följa all sin kroppslusta som boskap och vilda djur; och den man som lever så, han liknar mer boskap än människa. Det andra är det som liknar änglarnas levnad, ## s. 14 (maskinöversättning) och det har det folk som flyr och försakar världsligt gods och världslig ära och all kroppslig lust, och inte har någon annan omsorg än att tjäna Gud och tänka på det som hör till Gud och själen. Det tredje levnadssättet är mitt emellan dessa två, och det är det rätta världsliga levnadssättet; och det har det folk som lever med dygd och mannadom och med måttfullhet i mat och dryck och i sömn och i vaka, och i ord och i gärningar och i kläder och i allt människors uppförande. Nu skall konungen veta och tänka på att han inte bara är en människa, utan också är mer än en människa och mindre än Gud i denna värld. Och eftersom han är människa till sin naturliga beskaffenhet, därför skall han leva med dygd och mannadom. Och eftersom han är mer än människa, då han har mer välde av Gud än andra män har, därför skall han tjäna Gud mer och leva gudligare och mer mänskligt än varje annan man. Och eftersom han är Guds ämbetsman (sysloman), satt i denna värld för att döma och plåga och pina ogärningsmän och straffa dem för deras brott, och skall ära och ge frid åt och främja goda män, de som lever med dygd och mannadom och endräkt, så skall han själv leva med större fruktan och vakta sig i allt sitt uppförande för Guds ovänskap och hans hämnd, om han gör något som är emot Gud och Guds vänner och hans tjänare. Och därför hör det konungen till att känna och förstå dessa tre slags levnadssätt, och fly det som är ogudligt och omänskligt och följa det som är gudligt och mänskligt, i all dygdig levnad så som väl anstår kungligt välde, och inte göra något som han visste vara emot Gud. Och därför sade och lärde också den ## s. 15 (maskinöversättning) vise mästaren Aristoteles sin herre konung Alexander att han skulle vakta sig i allt sitt uppförande, så att han inte gjorde något som han visste vara emot Gud. Ty så är skrivet: Den som är lydig mot Gud, honom lyder allt som skall vara honom till lydnad. Den som är olydig mot Gud, honom blir allt olydigt som skulle vara honom till lydnad. Ty det är Guds rätta dom och naturlig ordning att den konung eller hövding eller annan väldsman som inte aktar Gud och sin sanning och sin själ i sina domar och sitt uppförande, han skils gärna med skam och sorg och ond ändalykt från sitt välde och sin världsliga ära. Detta är nu de ord som Aristoteles lärde sin herre, den store konung Alexander. Visa män, som var lärda av Gud själv, har sagt: Detta är heder för kungligt välde: först att lyda gudomlig rätt och ordna sina lagar och stadgar efter gudomliga och gamla lagar, och inte på något sätt handla emot dem; och inte låta sig vara gudlig i ord och med sin mun, när han inte är så i sitt sinne och sitt uppförande. Ty folket kan snart märka på hans uppförande om han fruktar den allsmäktige Guden eller inte. Och finner de att han fruktar Gud och är honom lydig och ärar honom med sin makt, då börjar alla män frukta och hålla sin konung och hövding i vördnad. Men ser de att konungen eller hövdingen ger sig sken av att vara gudlig och rättvis och inte är så i sitt sinne och sitt uppförande, och hans gärningar befinns onda och ogudliga (ty det kan inte länge vara så att folket inte får veta hans uppförande), och den konung som är så, han är ovärdig inför Gud ## s. 16 (maskinöversättning) att vara konung, och av folket får han olydnad och ringaktning, och hans gärningar blir utan beröm, och hans välde och heder skall minskas och förgås. Det kan också snart märkas på konungens uppförande om han är vis eller ovis. Ty den konung som med ord och gärningar erkänner sig vara Guds undersåte, med lydnad och gudomlig rätt, han är värdig att länge ha välde och ära. Men den konung eller väldsman som försmår Guds rätt och fördriver den med sitt välde och sina lagar, hans välde och ära skall försmås och snart förgå. Och så som han försmår Gud och Guds bud och gudomlig rätt, så blir också han och hans bud och det som han har omsorg om försmått av hans undersåtar, och hans välde och ära blir till intet. Men en vis konung, han skall så ordna sina ord och sitt uppförande att han i sanning har full och inte falsk god vilja av sina undersåtar. Och den får han gärna därigenom att han värjer dem för all orätt och håller dem i frid och frihet (frelse) och inte ger folket någon anledning att tala illa om honom eller hans uppförande. Ty Gud ger ofta sitt tillstånd till att folket fördärvar och avsätter sin konung eller hövding från all ära och välde för hans onda levnad och odygdiga gärningar. Och därför är det kunglig ära och nödvändighet att ha full och sann kärlek från sina undersåtar. Det är också både nödvändigt och hedersamt att ha trogna och visa och förtroliga rådgivare, och inte många, för vilka han förtroligt kan uppenbara och fullständigt bringa i ljuset hela sitt hjärta och hemliga ting. Ty så är skrivet: Rådgivare ## s. 17 (maskinöversättning) skall du inte se dig ut mer än en på tusen, för vilken du skall uppenbara hela ditt hjärta. Men om rikets ärenden och ordning, och om de mål som angår land och folk, då är det alltid bättre att flera visa män är i konungens råd. Ty där är det gott att finna råd där många visa och erfarna män överlägger och tillfrågas. Och därför står de land och de städer väl som har många visa och erfarna rådgivande män, och där inget görs utan deras råd och tillfrågan. Ty så är skrivet: Där det är många och täta råd, där är stor klokhet; och där ingen rådar eller styr, där förgås folket. Nu, eftersom konungen skall fly allt det som är odygdigt och leva dygdigt i allt sitt uppförande, såsom är sagt, därför skall han veta vad dygd eller odygd är, så att han kan veta vad han skall följa eller fly. Nu är dygd och odygd varandras motsats, så som hett och kallt, vitt och svart. Ty, såsom visa mästare säger, är DYGD en fager beskaffenhet och god styrelse hos människan i hennes sinne och vilja, hur hon kan leva förnuftigt. Ingen som har dygd kan leva illa, ty Gud själv ger och fullkomnar dygden hos människan och främjar den i hennes förnuft och uppförande med sin nåd. Och däremot är odygd det som är ont och orent och det som är omänskligt och ogudligt i människans sinne och uppförande; och därtill styr människan världslig strävan och fägring och kroppens lust och djävulens (owinsins) råd och lockelse med all hans makt. Nu är dygderna många och mångskiftande. Tre är ## s. 18 (maskinöversättning) de som sägs vara gudomliga dygder, och de är över allt människans förnuft: det är hopp, tro och kärlek. De är över människans förnuft, eftersom hon hoppas, tror och älskar det som hon aldrig fått och det som hon inte förmår gripa med sitt förnuft och förstånd. Och dessa tre dygder avser från människans sida Gud och andliga ting. Nu finns andra tolv dygder som avser människans seder och uppförande; och somliga av dem är i människans förnuft, såsom insikten, som kan kallas förtänksamhet; och somliga är i människans sinne och vilja, såsom rättvisan och andra sådana dygder; men alla andra är i människans seder och uppförande och hennes naturliga beskaffenhet. Nu skall inte alla dessa nämnas denna gång, utan endast de dygder som konungar och hövdingar särskilt skall ha och älska. Varför skulle de annars vara herrar och överordnade folket, om de inte lever dygdigare och gudligare än andra män av folket? Nu kan någon fråga: vad är DYGD? Därpå svarar visa mästare och säger: Dygd är en god och fager beskaffenhet i människans sinne och vilja och hennes uppförande, på vilket sätt människan kan leva väl och redligt. Och av alla dygder är det fyra som är huvuddygder; och den som inte har dem, såsom visa mästare säger, han har ingen dygd fullkomligt, ty var och en av dem har något samband med de andra, så att ingen av dem kan vara utan de andra. Den första huvuddygden är förtänksamhet (forhuxan), och den heter Prudentia på latin. Och det är den dygd som kan skåda och skilja vad som är gott eller ont. Och därför ## s. 19 (maskinöversättning) gör den som har denna dygd inget utan förtänksamhet; han väger med sitt förnuft allt som är att göra eller låta bli, om det är bättre gjort eller låtet. Den andra huvuddygden är sinnets styrka. Och det sinnet sägs vara starkt som är svårt att böja och inte är snabbt att mjukna eller minskas utom med fulla skäl. Och sådan sinnets styrka är den dygd som med förnuft kan tåla hårda och motiga ting. Och visa mästare säger så, att sinnets styrka är den dygd som skådar och tål faror och motgång och kan tåla långvarig möda utan någon fruktan. Den tredje huvuddygden är måttfullhet (hofsämi) i människans sinne och uppförande, och den dygden heter Temperamentia [osäker tolkning] på latin. Och den dygden är en styrelse i människans förnuft, med vilken hon styr sig i lusten till världsliga ting till det som är henne mest nödvändigt för hennes naturliga uppehälle. Eller så kan det sägas: måttfullhet är den dygd som förbjuder och bryter ner i människan all sinnets och kroppens girighet och otillbörliga lust. Den dygden har de som har måttfullhet i mat och dryck, i sömn och i vaka, i glädje och i kläder. Den fjärde huvuddygden är rättvisan. Och såsom visa mästare säger: rättvisan är den dygd som bevarar och håller samman människors gemenskap, och var helst den finns. Där det är falskhet finns ingen rätt eller jämlikhet mellan människor, utan där finns snarare alla slags orätt. Rättvisan är den dygd som är en stadig vilja hos människan att låta var och en få det som är hans. ## s. 20 (maskinöversättning) Och då har man alla dessa dygder tillsammans, när man starkt håller och bevarar dem efter deras rätta ordning. Ty vartill duger förtänksamhet om den inte är stadig, eller vad duger rättvisa om den inte är måttfull? Ty det är rätt rättvisa som styrs med måtta. Såsom en vis man säger: Det är rätt rättvisa att hjälpa fattiga män till råd och till sanning. Och vis förtänksamhet är att akta sig för förräderier och alla faror. Sinnets styrka består i att människan tåligt bär all motgång. Men måttfullhet består i att människan styr sig från ond girighet och odygdig lust. Ty allt som görs dygdigt, det skall göras med vis förtänksamhet, rättvist, stadigt och måttfullt. Om dessa fyra huvuddygder skriver en vis man, Seneca, och säger så: Det är fyra dygder som styr människan till att leva visligen, det är förtänksamhet, styrka, måttfullhet och rättvisa. Och den som bevarar dem, honom gör de till en man med goda seder. Och, säger han, om du vill leva klokt med förtänksamhet, då skall du veta att du lever med rätt förnuft om du förutser allt som kan komma dig till, och inte värderar världsliga ting framför dygdig levnad och dygdigt uppförande. Ty de är farande och kommande och inte på något sätt stadiga, om du rätt tänker på deras naturliga beskaffenhet. Ty mycket är det som synes vara gott och inte är det, och mycket är gott som inte synes gott. Och därför skall du inte hålla för mycket på det som du har av världsligt förgängligt gods, utan nyttja det till ditt behov så länge det ## s. 21 (maskinöversättning) är i ditt välde. Vill du leva klokt, då skall du alltid hålla dig likadan vad som än kan komma dig till, glädje eller all motgång, och ordna ditt uppförande särskilt efter som ålder och tid kan ordna sig. Ty det hör till en vis och förtänksam man att med förnuft väga det han skall göra eller låta bli, och inte genast tro det som kan vara falskt. I timliga ting skall man inte fästa sig vid något och inte döma något säkert om dem, ty inte är allt sant som liknar det sanna, och inte är allt falskt som inte genast synes troligt. Ty ofta synes det vara sant som är falskt, och det falskt som är sant; så som ofta den som är en sann vän visar ett oblitt ansikte, och den som är falsk och smickrar visar ett blitt och glatt ansikte. Vill du bli vis, då skall du förutse allt och ha för ögonen i ditt sinne allt som kan komma, så att inget kan komma plötsligt över dig som du inte har förutsett. Ty den som är vis och förtänksam, han säger inte: Jag väntade inte att detta skulle kunna hända; och han tvekar inte om vad som kan ske, utan väntar att det skall komma för att akta sig för det med det han förmår. Och vad som än kommer, då tänker han på varför det kom och hur det kan sluta. Därför skall han inte börja och företa något som är ostadigt [osäker tolkning] och klandervärt att länge hålla fast vid. En vis och förtänksam man, han vill inte svika en annan, och han kan inte bli sviken av andra. Tänk inte på något som är fåfängt, och se till att din tanke är rätt och stadig och inte på något sätt går ifrån det som är sant. Och tala inget som är onyttigt, och lova varsamt och klandra varsammare, ty det kan hända att du vill lova det som du ## s. 22 (maskinöversättning) förut har klandrat. Ty så som ett synes vara sådant, så synes ett annat vara illvilja [osäker tolkning]. Du skall också bära vittne för sanningen och inte för vänskapen. Tänk på vad du lovar, och fullgör vad du har lovat. Är du vis, då ordna din tid nyttigt: ordna väl och klokt det som är nu, och tänk på och akta dig för det som kan ske, och minns det som har varit. Ty den som inte tänker på det som har varit, han lever med fara för livet; och den som inte tänker på vad som kan ske, honom kommer allt oförmodat över. Och tänk på det att både ont och gott kan ske, så att du kan vakta dig för allt som är ont. När du inte har något att sysselsätta dig med, då tänk på och öva i ditt sinne det som är gott och dygdigt. Ty en vis och dygdig man, han är aldrig sysslolös. När han har ro för kroppen, lägger han sitt sinne och sin omsorg på att tänka på och ordna hur han väl och dygdigt kan ordna sitt levnadssätt och sitt uppförande, och tänker på hur han skall ta sig an vad det än må vara. Du skall inte heller fästa vikt vid vad det är för slags man, om han råder dig till din heder och ditt behov. Du skall inte heller tänka på med hur många, utan med vem du knyter din förtroliga vänskap. Sträva efter det som är möjligt för dig att få, och lär dig det som är lämpligt för dig att kunna. Lägg dig inte i de ting som är för höga för dig, över din makt, och som det inte är rådligt för dig att ge dig in på. Den som är tystlåten, han som är övervunnen eller får motgång i sitt företag [oklart]; då är det också bäst att fara fram och tala rådligt. När det går väl för människan, då skall hon bete sig så som om hon vore i stor ## s. 23 (maskinöversättning) fara, ty det är svårt att veta hur världen kan skiljas från henne. Om du har ett stort och stadigt sinne, då kan du leva med stor tröst, fri och glad och orädd. Har du ett stort och stadigt sinne, då skall du aldrig akta på vem som gör dig förödmjukelse, och du kan säga till dina ovänner: Du har inte skadat mig, utan du hade vilja att skada mig och göra mig motgång. Och när du ser att du har välde över din ovän, då skall det tyckas dig att du har full hämnd över honom, eftersom du kunde hämnas om du ville. Och vet att det är en stor och hedersam hämnd att du förlåter ovänner deras brott när du har välde och tillfälle att hämnas efter din vilja. Du skall inte gärna höra skvaller och klander om en annan, vare sig han är vän eller ovän. Och för inte strid eller tvist mot någon med svek eller list, ty det är deras sed och naturliga beskaffenhet som är vanmäktiga. Du skall också varsamt ge dig in i någon fara, och inte frukta något. Ty den är gärna rädd som vet sig vara brottslig. Vill du leva med måttfullhet (hofsämio), då skall du låta bli allt som är överflödigt, och tämja din lust och inte följa din girighet, och tänka med dig själv på vad du behöver till ditt livs naturliga uppehälle och inte på vad övermåttlig girighet och ond lust kräver. Och är du måttfull i ditt levnadssätt och uppförande, då låter du dig nöja om du har ditt livs nödtorft. Ty den som låter sig nöja med sin nödtorft, han är rik, så som om han vore född med all ## s. 24 (maskinöversättning) rikedom. Du skall inte följa all din girighet och kroppsliga lust. Och lägg bort allt som är överflödigt och över det naturliga behovet. Ät dig mätt och inte proppfull, drick dig otörstig och inte drucken. Din föda må vara lätt att få och passande. Du skall gå till din mat och inte till överflödig lust. Hungern skall väcka din gom och inte många slags mat locka den. Släck din lust med anständiga ting, och låt dig nöja med det om du förmår släcka den. Håll dig inte för en större man än du är. Och har du lite, så håll det inte orent; och hur lite du än har, lev därav glad och utan sorg. Och klandra inte det du har, och håll inte för mycket på det som är en annans. Fly allt som är orent och otillbörligt. Och tro att allt är uthärdligt utom fylleri och oren levnad. Håll dig från fula ord, ty de gör en man förhatlig och osedlig; och tala det som är höviskt och nyttigt och med något allvar [osäker tolkning], och blanda stundom skämt med ditt allvar, och dock passande, utan att någon skäms eller förlöjligas. Du skall fly överdrivet och opassande skratt, ty det gör en man otäck och omanlig i sina seder. Ditt skämt och din röst må vara utan alla opassande ord. Gläd dig varje gång du är misshaglig för onda män och olydig mot deras uppförande; och alltid när onda män klandrar dig, håll det för ett stort lov åt dig. Köp ingen mans vänskap med att du smickrar eller låter fagert inför honom, om du har annat i ditt sinne och din vilja. Fly allt som är klandervärt, och hör inte gärna en annan mans laster och fråga inte efter dem. Om du straffar eller tillrättavisar någon för hans odygd, då gör det med måtta och full kärlek. ## s. 25 (maskinöversättning) När någon talar, då tig och hör honom. Och frågar någon dig om något, då svara honom vänligt. Träta inte gärna, ty därav kommer gärna osämja och ovänskap. Och när du talar glad eller vred, se då till att du inte har förställning i din röst eller ditt uppförande. Och var stadig i dina ord och inte envis. När du umgås med dina jämlikar eller med ringare män, då försmå ingen med ditt högmod eller din förställning. Och lever du rättrådigt, då behöver du inte frukta dina överordnade. Du skall inte glömma att visa andra vördnad, och inte begära någon vördnad av andra med ord eller uppförande. Var vänlig mot alla och inte alltför eftergiven mot någon, och förtrolig med få. Var hårdare i dom än i dina ord. Var barmhärtig i ord och uppförande och inte grym. Du skall inte berömma dig själv och själv skryta av dina gärningar och dygder, och inte avundas andra beröm eller gott rykte för goda gärningar och dygdigt uppförande. Du skall inte vara mycket trogen till tidender om en annans vanrykte, ty de förs oftare fram av avund och illvilja än av rätt sanning. Var sen till vrede och snabb till nåd. Var stadig i motgång och ödmjuk när allt går dig väl. Tala lite, och var tålmodig mot andras ord. Rättvisa är en naturlig ordning i människans sinne och vilja, funnen till hjälp och sammanhållning i människors samvaro. Vill du vara rättvis, då skall du först älska Gud, så att du kan bli älskad av honom. Då älskar du Gud, när du följer hans vilja och råd, och har du hans sinne ## s. 26 (maskinöversättning) och vilja och fullgör det med dina gärningar, så att du är till hjälp och tröst för alla och till skada för ingen, då är du en rättvis man; och män håller dig för rättvis och följer ditt uppförande och älskar och hedrar dig med all sin makt. Och om du vill vara rättvis, då skall du inte bara inte göra någon skada, utan du skall också förhindra och förbjuda att någon gör en annan skada. Ty det är inte full rättvisa att inte göra andra skada, utan det är en återhållsamhet att inte göra det som är orätt och otillåtet; men det är full rättvisa att ha fullt sinne och vilja att inte skada någon, och förhindra att någon gör en annan orätt eller skada. Och den som gör en annan skada och orätt, honom skall du straffa med full hand. Och börja rättvisan med dig själv. Frånta ingen det som är hans; och det som är fråntaget någon, låt honom med rätt få det tillbaka. Och straffa rövare och ogärningsmän så att andra kan frukta och akta sig för att göra sådana gärningar. Och ta inte emot någon ursäkt, utan att du fullständigt förstår sanningen och av vilken vilja något är gjort. Och gör du så, då kan du vara trygg och leva glatt och tryggt invänta din ändalykt. Nu sägs om de dygder som konungar och hövdingar särskilt skall ha, de som rättvist vill styra med sitt välde, så att de själva har lov och ära och deras land och folk har frid och frihet (frelse) och full glädje. Det är den första och högsta dygd som konungen skall ha: vis förtänksamhet i sitt uppförande. Och det är den dygd som råder över alla andra dygder och styr till det som är gott. ## s. 27 (maskinöversättning) Nu är den dygd som vi kallar vis förtänksamhet (vitra förhuxan) i uppförandet vett och god ordning i människans sinne och vilja och i hennes förstånd, den som rättar och styr allt hennes uppförande till det som är gott och dygdigt. Nu finns tre slags goda som människans sinne och hjärta står efter: det är det lustfyllda goda, det nyttiga goda och det hedersamma goda. Nu, till vilket av dem människans sinne än faller, då kan hon förgripa sig och fara vilse om hon inte har något som kan styra henne rätt till det goda som hon vill ha. Nu är det den dygd som vi kallar vis förtänksamhet som kan styra hennes sinne och uppförande rätt med dygd och förnuft till det goda som hon vill ha. Nu är det kunglig ära att han är vis och har vis förtänksamhet i allt sitt uppförande, och mest i tre slags saker som mest tillhör konungar. Han skall först tänka på och akta sig för att han är en rätt konung, inte bara till namnet, utan också med allt kungligt uppförande. Ty den konung som inte är vis och inte har vis förtänksamhet, han är inte i sanning konung, utan endast till namnet. Ty så säger den vise mästaren Aristoteles: De är visa och kloka som kan styra sig själva och andra män rätt till det som är gott och dygdigt i allt uppförande, och helst i trånga och farliga saker. Det kungliga namnet, såsom det tyds på latin, är taget av styrelse. Ty konungen skall styra inte bara sig själv, utan han skall också styra sina undersåtar till det som är rätt och dygdigt; och det ## s. 28 (maskinöversättning) kan inte ske utan stor och vis förtänksamhet. Och konungen skall vara vis, eftersom han har många att råda och styra över. Och därför är vis förtänksamhet i människans förnuft och uppförande såsom det öga som leder den vägfarande mannen på hans väg dit han har tänkt sig. Och därför kan den konung som inte är vis och inte har vis förtänksamhet aldrig styra sitt land och folk till god ändalykt. Och en vis man säger att en ovis och orättfärdig konung liknar falskt mynt, det som synes vara rätt mynt och inte är det, såsom en falsk penning som har rätt prägel och inte är något värd. Det andra som konungen skall ha är att hans herravälde (Herradombr) och hans välde är naturligt. Ty visa mästare säger att somliga män av sin naturliga beskaffenhet är trälar och undersåtar, eftersom de inte har vett och klokhet och fullt förnuft till att dygdigt styra sig själva och sitt uppförande; och somliga män är herrar av sin naturliga beskaffenhet, eftersom de har vett och klokhet och högt förnuft och därför väl och dygdigt kan styra både sig själva och andra män till det som är gott och dygdigt. Och därför kan ingen konung väl styra land och folk utan att han är vis. Och därför är människan herre av sin naturliga beskaffenhet över alla jordiska djur, eftersom hon har förnuft och vett och klokhet, och därmed konst till att göra det som hon saknar. Det tredje är att konungen skall tänka på och mest akta sig i allt sitt uppförande för att hans välde förvandlas till rövares och rånares uppförande. Ty den konung som blir girig på sina undersåtars gods, han liknar mer en rövare än en konung, och går bort från sitt ## s. 29 (maskinöversättning) förnuft och från all dygd och klokhet; och han liknar sig inte bara vid onda män, såsom rövare och rånare är, utan liknar sig också vid grymma och fula djur, såsom björnar och vargar är, som river och sliter allt som de får välde över, alla människor till sorg och skada. Därför säger den vise Salomo så: En girig och grym hövding är ett rivande lejon och en hungrig björn över sitt fattiga folk; ty så kan inte heller någon svara eller stå emot giriga och grymma hövdingar. Och därför säger den vise Salomo vidare: När giriga och grymma hövdingar får välde, då sörjer och gråter folket. Han säger också: En rättvis konung upprättar sitt land, och den som är girig fördärvar det. Nu kan någon fråga: Varför blir konungar och hövdingar giriga på världsligt gods, när de har nog av det? Det vållar deras stora självvälde. När mannen får göra som han vill, då gör han som han är lagd till. När han varken fruktar Gud eller människor och inte aktar själ eller sanning och inte dygd eller förnuft, då förgriper han sig mot dygd och förnuft och följer all sin vilja och det som synes honom gott. Och det sker därför att han inte av allt hjärta tänker på det som är gott och nyttigt för folket. Och han tänker inte att något annat är det än världsligt gods, och därför blir han girig därpå av allt sitt hjärta. Nu har vi exempel på att giriga och odygdiga konungar och hövdingar gärna får en ond ändalykt och skils med sorg och skam från sitt välde. Ty det är Guds rätta dom: ## s. 30 (maskinöversättning) Allt det man med synder får, det skall med sorger förgå. Och därför är det inget under att folket av den ånger och sorg som det har därav, att det med våld och orätt har mist sitt gods och sin frid och frihet och inte har någon att klaga inför, också blir mycket harmset och börjar konungens fördärv med illgärningar eller förräderier och med all sin makt. Och därpå har vi nog med exempel, både nya och gamla, att folket har fördärvat sina giriga och orättfärdiga konungar och hövdingar. Det sägs om en girig och orättfärdig hövding, som varken fruktade Gud eller människor och förlitade sig så på sina fasta hus att han inte alls fruktade sitt folk: därför plågade Gud honom så att möss började skada hans kropp, vare sig han var vaken eller sov, så att han visste sig inget skydd. Utan han for i ett skepp ut på ett djupt vatten och låg där för ankar; och dit simmade mössen till honom och skar sig in i skeppet och åt honom till döds och dem som var med honom. Och därför är det konungars heder och nödvändighet att de lever väl och dygdigt med sitt folk; ty då har de sann endräkt, kärlek och trogen tjänst av sitt folk och kan vara trygga både om liv och ära. Nu skall konungen vara rättvis både i sina domar och sitt uppförande. Han skall inte skada någon, vare sig med orätta domar eller våldsgärningar. Han skall också vara till tröst och glädje för alla dem som är under hans välde. Han skall också hålla och styrka de lagar som är goda och gamla. Gud och rättvis lag förbjuder ## s. 31 (maskinöversättning) allt det som är odygdigt och skadligt och motigt för människors gemenskap. Nu finns det två slags rättvisa som konungen särskilt skall ha: det är rättvisa i lagen och i lagliga domar. Han skall inte vara partisk i sina domar, inte för någon mans vänskap eller ovänskap eller för något slags sak; och då är han behaglig både för Gud och människor. Den andra rättvisan som han skall ha, det är rätt jämvikt mellan människor, vare sig det är i domar eller annat uppförande: låt var och en ha sitt eget och var och en det som tillkommer honom med rätta; fridsamma män frid och frihet (frelse), fromma och dygdiga män heder och ära, tjuvar och ogärningsmän skam och fördärv efter deras brott. Visa mästare liknar också den allmänna gemenskapen vid människans kropp. Ty såsom kroppen har ett hjärta som styr alla kroppens lemmar och rörelser, och den har ett huvud och främjar all dess styrelse: i huvudet är hjärnan, som har tre styrelser. Den första delen av hjärnan väcker upp kroppens sinne och rörelse. Den andra väger med sig själv och dömer vad som är att göra eller låta bli av det som är tänkt. Den tredje är den bakersta delen; den minns det som är tänkt och med förnuft gripet och vägt. Så skall en god konung tänka på vad som kan vara folkets behov eller skada; han skall också väga det med fulla skäl, hur det är att göra eller låta bli. Han ## s. 32 (maskinöversättning) skall också minnas det som har varit eller kan bli folkets gagn eller skada. I huvudet finns också ögon, som inte bara ser sitt eget behov utan också ser vad kroppen skall göra eller fly. Så skall också en god konung med sin förtänksamhet se vad som kan vara folket till behov eller skada. Och såsom en blind kropp, som inte har ögon, kan komma i mångfaldig fara om han inte har någon som leder eller vaktar honom, så är också det folk som har en sådan konung eller hövding som inte alls kan förutse eller varna för det som kan bli folket till nytta eller fördärv. I huvudet finns också öron; de hör inte bara vad som är med dem eller emot dem, utan vaktar också kroppen därmed. Så skall också en god konung höra och vakta det som angår folket. I huvudet finns också mun och tunga, till hela kroppens behov. Så skall också en god konung ha mun och tal till folkets behov. Och alltid när kroppen har sitt huvud helt och friskt, utan last och lyte, då kan den leva väl. Så också folket som har en rättvis konung och hövding med friskt förnuft, då kan det leva tryggt. Den tredje dygd som konungen och hövdingen skall ha är att han är stadig i sinne och ord och i sitt uppförande. Han skall inte ändra sitt lynne vid varje ord och vad som än kan hända honom. ## s. 33 (maskinöversättning) Han skall vara stadig och inte vacklande i sina ord och sin rådplägning. Han skall inte heller lova det som han inte vill hålla eller inte förmår hålla. Ty det är också odygd och omänsklighet att inte hålla sina ord och löften. Och det är bättre att lova och tala mindre och hålla bättre. Den fjärde huvuddygd som konungar och hövdingar skall ha, det är måttfullhet (hofsämi) i mat och dryck och allt uppförande, som förut är sagt. Den konung eller hövding som inte vaktar sig för frosseri och dryckenskap, han blir otäck för alla goda och visa män, ty det är ett orent och odygdigt levnadssätt. Han kan inte heller så ha allt sitt fulla förnuft som han annars skulle ha, om han levde rent och måttfullt. Den lasten följs gärna av en fulare last: att man alltför mycket följer sin köttsliga lusta. Och den konung eller hövding som inte vaktar sig för den lasten, han får varken behag eller trogen tjänst av sina undersåtar, ty de fruktar att han skall göra dem last och skam med deras hustrur och systrar och döttrar. Och gör han det, då blir han gärna fördärvad till liv och ära. Nu ser vi väl att alla rena djur och fåglar har och älskar var och en sin maka och inte blandar sig med andra för sin köttsliga lust, och vet sin tid och inte blandar sig samman utom när de vill och kan avla och föda avkomma. Men människan, som har förnuft och själ och samvete och skall veta vad som är dygdig eller odygdig levnad, hon förgriper sig mot dygd och förnuft och lever fult och odygdigt i sin orena levnad. Och den man som lever så, han är värre än en människa och värre än något rent djur, och liknar mer boskap än människor. ## s. 34 (maskinöversättning) Den femte dygd som mest tillhör konungar och hövdingar, det är frikostighet (Mildlekr). Ty den konung eller hövding som inte är frikostig med sitt gods och sina penningar, han får aldrig full kärlek eller gott rykte av sina undersåtar. Och eftersom konungar och hövdingar strävar mycket efter gott rykte, därför förgriper de sig ofta i sina gåvor och blir oftare slösare än dygdigt frikostiga. Och därför skall de veta vad rätt och dygdig frikostighet är. Så säger visa mästare: All dygd ligger mitt emellan två odygder. Nu är snålhet (Nidhskapr) en odygd, om man håller kvar allt vad som borde ges; så är också slöseri (Vrgytia) en annan odygd, om man ger bort allt, också det som inte borde ges. Och mitt emellan är rätt frikostighet: när man ger det som borde ges och håller kvar det som inte borde ges, och tänker på vad, vem och varför man vill ge. Och därför skall den som vill älska rätt frikostighet tänka på om det han vill ge är honom lämpligt och utan skada, att ge sådana ting till dem som ber om det, och om det är lämpligt för honom att sådant ting begärs av en sådan man. Det sägs om en vis konung att en tiggare bad honom ge sig något. Och konungen frågade vad han ville ha. Tiggaren sade: Det anstår väl er, en rik konung, att ge mig hundra mark silver. Konungen svarade: Det är sant; det anstår mig väl att ge så mycket eller mer, men inte till en sådan man som du är. Då sade tiggaren: Ge mig då en penning, som jag är van att tigga. Konungen svarade: ## s. 35 (maskinöversättning) Det anstår inte mig att ge så lite; och skyll dig själv att du ber ovisligt. Nu skall också en vis man tänka på att han inte ger för beröm eller smickrares lov, ty det är helt förlorat som ges så. Det säger också visa och heliga män: Det är inte bättre att få beröm av fula män och onda skälmar än att få beröm för onda och fula gärningar. Nu, om en konung kan bli antingen en snåling eller en slösare, så är en slösare bättre än en snåling, ty han kan vinna penningar och gods, hur han än förgör dem, med dygd eller last. Men det är outhärdligt att en konung eller hövding är en snåling, ty det är last och skam och stort vanrykte. Det är också stor heder och ära för konungar och hövdingar att ha fager och ren kost och fagert och klokt hushåll [osäker tolkning]; därav får de lov och gott rykte, och kärlek av dem som umgås med dem. Det anstår också väl konungar och hövdingar att vara ödmjuka i sina ord och sitt uppförande. Ty så är skrivet: Ju större man du är, desto hellre skall du vara ödmjuk i allt ditt uppförande. Nu skall konungen akta sig för att han inte är så ödmjuk eller alltför förtrolig med alla män att han blir ringaktad. Ty så är skrivet: Alltför stor förtrolighet ger gärna olydnad och ringaktning. Därför är ödmjukhet den dygd som ligger mitt emellan högmod och ringaktning. Nu är högmod en huvudlast, när man håller sig själv för så god i sinne och hjärta och i sitt uppförande, och försmår andra män och deras uppförande, ## s. 36 (maskinöversättning) håller sina jämlikar för intet och vill jämställas med sina överordnade och råda över dem. Och därför är högmod inget annat än att man i sitt samvete håller sig själv och sitt uppförande så högt att man vill synas vara det som man inte är i sanning. Och därför säger en vis mästare: En högmodig man försmår andras uppförande, och sitt eget uppförande håller han för ett underbart ting. Och gör han någon god eller from gärning, då tänker han att ingen har gjort något sådant. Det är också ett slags högmod när man håller sig för gudlig och ödmjuk och rättvis i människors åsyn, när man inte är så i hjärtat, och därför bär sämre och fulare kläder än som tillkommer en, för att synas ödmjukare och gudligare, när man inte är så i sanning. Det är också en stor last när någon förfar sig själv därigenom att han är ringaktad av människorna [osäker tolkning], och den liknar mer boskap än människa som inte alls aktar sin heder eller mannadom. Nu är ödmjukheten däremellan, den dygd som styr oss med förnuft och håller oss tillbaka så att vi inte upphöjer oss mer än förnuftet säger; och det är rätt och dygdig ödmjukhet. Och såsom Aristoteles säger: Den som inte har ödmjukhet, han har inga dygder. Därför hör det konungar och hövdingar till att vara ödmjuka och sträva så mycket efter heder och ära som förnuftet säger och som är dem tillbörligt, och inte mer. Konungar och hövdingar skall inte vara förhastade i sina hämnder när de är vreda, om någon har brutit mot dem eller deras vänner. Ty så är skrivet: Dröj med hämnden till dess att vreden har gått över. ## s. 37 (maskinöversättning) Ty tålamod och förtänksamhet följer dygd och klokhet. Så säger den vise mannen: Det finns stund och tid när man skall vara vred och inte gå ifrån sitt förnuft. Och bryter någon mot oss själva, så kan det aldrig vara så litet att vi inte håller det för mer än det är; och då vill vi i vår vrede hämnas mer än det är värt efter vad förnuftet säger, och vreden driver människan från hennes förnuft. Därför skall konungar eller hövdingar inte gärna bli vreda. Det är också konungars dygd och ära att ha stadig vänskap med dem som de knyter sin vänskap med. Ty så säger den vise mannen: Man skall ha få ord och stadig vänskap med sin vän. En god vän är sent fången, och han kan förloras med lite. Vänskap knyts och hålls med dygdiga ord och dygdigt uppförande, och var och en gör den andre heder och gagn med helt sinne. Och därför är vänskap inget annat än att leva och umgås dygdigt och rättrådigt med människor, och ordna sina ord och sitt uppförande till heder och glädje för var och en, efter vad som tillkommer var och en. Och därför säger en vis man att sann vänskap i alla ting och allt uppförande är en förening med full god vilja och kärlek. Nu skall en vis man akta på det att han har vänskap med någon man så att han också tänker på att de kan bli ovänner. Ty där män blir vänner för nyttans skull, där håller vänskapen så länge som nyttan följer; och därför skall man se sig för vem man kan säga sina hemliga ting. Nu, den som vill leva och ## s. 38 (maskinöversättning) umgås vänskapligt med människor, han skall vara rätt och måttfullt glad och förtrolig i sina ord och sitt uppförande; han skall inte visa sig alltför glad och inte alltför förtrolig och inte envis i sina ord eller sitt uppförande. Och det skall mest konungar och hövdingar akta sig för, ty män aktar mest på deras ord och uppförande, om de är goda eller onda. Och de skall tänka på och akta på med vem de umgås: med ansedda [osäker tolkning] och visa män är det ett annat sätt att tala och leva än med folket, och ett annat sätt med gamla och erfarna män än med yngre; det är också på annat sätt man talar och lever med kyska män (renliuis mannom) än med världsliga män. Nu, eftersom de män som vill vara och leva tillsammans skall vara vänliga och förtroliga sinsemellan, så skall konungar och hövdingar akta sig för och tänka på att de inte är alltför vänliga och förtroliga mot varje man, så att varken de eller deras kungliga välde och heder därav förminskas med ringaktning eller olydnad. Och därför skall konungar och hövdingar hålla sig sedesamt i allt sitt uppförande med ringare och större män, annars får de gärna olydnad och ringaktning av de män som de umgås med. Nu är det en naturlig ordning att inget kan länge vara friskt som inte stundom har ro eller vila; såsom kroppen, när den är trött av mycket arbete, då skall den ha sömn och ro, annars kan den snart förgås. Detsamma gäller om människans sinne och hjärna. När människan inte har kraft att tänka och göra, ## s. 39 (maskinöversättning) då blir hon därav trött och bedrövad i sitt sinne och sitt förnuft. Och därför behöver hon stundom ha skämt och glädje i sitt sinne och sin hjärna till ro och styrsel. Och därför behöver konungar och hövdingar stundom ha lekare och annan glädjande förlustelse, sig till glädje och tröst efter det mångfaldiga tänkande och den möda som de har i styrelsen av land och folk. Nu, som förut är sagt, är konungar och hövdingar inte bara människor, utan de är också något mer än andra män, och såsom en gud över folket i denna värld; därför gör folket dem heder och tjänst, lydnad och vördnad. Och därför skall de leva och vara dygdigare och gudligare än varje annan man, ty folket ser och skådar och förundras över deras uppförande. Och deras undersåtar tar gärna efter dem i ord och uppförande och håller allt för rättfärdigt och dygdigt som de ser och hör i deras ord och uppförande. Nu, eftersom konungar och hövdingar skall ha så mycket heder och lydnad och vördnad av alla män, då anstår det också dem att de har dygd och klokhet och godhet framför andra män, så att var och en som ser deras uppförande kan se sin spegel och sitt exempel på hur han skall leva rätt och dygdigt och gudligt. Och det får ingen fullkomligt utom särskilt genom Guds nåd. Och därför skall konungar och hövdingar vara gudliga, inte bara i sitt uppförande, utan de skall också fly allt det som är fult och ogudligt i det som de talar eller ser, och innerligt be om Guds nåd till att de väl styr sig själva och sina land och folk, Gud till lov och ära, sig själva till heder och glädje, ## s. 40 (maskinöversättning) och folket till frid och frihet (frelse) och god endräkt sinsemellan. Den tredje delen (balken). Nu sägs hur konungen och hövdingen skall ordna och styra sitt hus och sitt hovherrskap (huardagz Härskap). Det hör konungar och hövdingar till att de inte bara själva är goda och dygdiga i sig och i sitt uppförande, utan det är också deras heder och ära att de har rättfärdiga och dygdiga ämbetsmän (syslomän). Och därför är det också konungars lov och ära att de kan väl ordna och styra sitt hus och sitt hovherrskap. Nu, som förut är sagt, saknar människan mycket till sitt livs uppehälle som andra djur har av sin naturliga beskaffenhet, och det kan hon inte få utan flera människors samvaro. Hon behöver hus för att värja sig mot regn, snö, hetta och köld, och för sitt livs och sin kropps säkerhet. Och eftersom hon är den dyrbaraste av alla skapade varelser, därför behöver hon dyrbarare och kräsligare föda och kläder än andra djur. Och eftersom hon har att värja sig mot människor och alla slags djur som kan skada henne, därför behöver hon mångfaldiga vapen, både för att värja sig med och för att skada ovänner. Henne är förnuft och vett skapat, och på mångfaldigt sätt ## s. 41 (maskinöversättning) dygder framför alla andra djur, efter som hon blir lärd av visa och erfarna män. Nu kan hon inte få något av detta utom i gemenskap med flera människor. Och därför är flera människors samvaro alltid bättre och nyttigare, att de är tillsammans, så att var och en kan hjälpa den andre i det han förmår. Nu skall därför konungen och hövdingen ha för sig och sitt herrskap alla nödvändiga hus där han är med sin vistelse. Och det är stor heder för konungar och hövdingar att ha en fager sal, det är det hus där han skall äta och dricka med sitt herrskap. Nu skall det huset vara av sällsynt arbete, vitt, ljust, rent och behagligt invändigt, ty många kommer dit in, och var och en talar om det han ser. Där skall konungens bordsbonad (bord bonadhr) till mat och dryck vara ren och fager och dyrbar efter hans tillgångar. Det är också konungens heder och ära att ha visa och erfarna ämbetsmän (syslomän) i varje ämbete (syslo). Och det sägs om en vis konung att han aldrig ville byta sina ämbetsmän utom av nödtvång. Då frågade en vis man honom om det, varför han gjorde så. Då svarade han: Ju oftare jag byter ämbetsmän, desto mer skada har jag därav, och så vart ämbete. Ty när var och en förstår att han skall skiljas från något ämbete, då ödelägger han och drar under sig och sina vänner allt som han råder över; och då skall jag på nytt anskaffa allt som ämbetet saknar. Och han sade: Det var en man som hade ett svårt sår och låg orörlig i solen. Dit kom flugor och fyllde hela såret. Dit kom en man gående, och när han såg det, då fick han medlidande och ville köra bort flugorna ## s. 42 (maskinöversättning) från såret. Då ropade den sårade och sade: Gör inte så. De är nu alla fulla och mätta och sitter i såret och suger makligt; kör du bort dem, då kommer andra hungriga och suger smärtsammare och hälften mer. Nu skall konungen tänka på hur han skall föda och klä sitt folk med ära. Till födan hör fyra slags sysselsättningar. Den ena är att samla ihop av fä och boskap det som hör till människors föda. Den andra är att bedriva jakt på vilda djur och fåglar. Den tredje är fiske i havet och i andra vatten. Den fjärde är handel (köpskaper), att köpa och sälja och byta ett gods mot ett annat. Och han skall ordna och se till att hans män har ren och passande kost, ty därav blir de lätta och hågade för annat värv. Det är också konungens och varje hövdings heder och ära att hans unga män och andra män är sedesamma och dygdiga vid sin mat och dryck. Nu säger visa mästare att det finns sex laster och odygder som var hövdingsman skall fly vid sin mat och dryck. Det är last och odygd när någon är hastig och glupsk och kastar sig över sin mat eller dryck. Det skadar både hans förnuft och hans kropp; ty den som har den vanan, honom håller alla visa män för en otäck slukare som varken har tålamod eller förnuft. Och den mat eller dryck som tas så blir honom gärna till ohälsa, ty den blir ofta inte väl smält. Det är också last och odygd att äta för mycket. Ty när någon äter mer än han behöver för sin naturliga beskaffenhet, ## s. 43 (maskinöversättning) det är grumling för hans förnuft och tyngd för hans kroppsliga rörelser. Det är också last och odygd att ta sin mat eller dryck orenligt och därmed söla ned sig själv eller sina kläder; och de som gör det kan veta sig vara otäcka slukare. Det är också last och odygd att varken akta eller iaktta tid eller stund. Det liknar mer boskapens levnad än människors; och den som har den sedvänjan, han kan aldrig ha sitt fulla förnuft eller dygdigt uppförande. Det är också last och odygd när man åtrår alltför mycket läckerheter och dyr mat, högre än hans tillgångar eller hans ställning medger. Och det kan vara last och odygd vid maten om man lägger alltför mycket omsorg och möda på sin mat, mer än som anstår honom. Ty den som utövar det, han vill leva för att han skall kunna äta, och inte äta för att han skall kunna leva. Dryckenskap och fylleri är också last och odygd, och det skadar både människans förnuft och hennes kropp. Det grumlar människans hjärna och minskar hennes förnuft och fördärvar hennes hälsa. Ty den som brukar dricka mer än hans naturliga beskaffenhet behöver till kroppens uppehälle, han blir gärna svullen och uppsvälld och lytt till sin kropp. Såsom vi kan se att det trä som alltid flyter i vatten, det blir blött och uppsvällt och kan inte vara länge och duger inte till något som är gott; så är också de mäns kroppar, och helst unga mäns, som mycket ger sig hän åt dryckenskap: för dem förgås deras förnuft och kroppsliga hälsa, och de kan inte leva länge. Det säger en vis ## s. 44 (maskinöversättning) och helig man, Augustinus: Fylleri är moder och upphov till alla odygder, huvudets grumling och förvridning av sinne och förnuft, tungans storm och kroppens svallvåg, en söt synd och naturens fördärv. Det gör människans ansikte lytt och vanskapt och minskar vett och förnuft. Det ger kroppen sjukdom och sinnet galenskap [osäker tolkning]. Det uppenbarar hemliga ting och driver människan till träta och slagsmål och låter människan, mot förnuftet, utsätta sig för alla odygder och faror. Och den som är drucken, han råder varken över sig själv eller sitt förnuft. Nu sägs att en vis mästare kom från österlanden till Rom, som där lät skriva på en stenmur och lägga med förgyllda bokstäver dessa sju bondska seder (torpara åthäue) och sju höviska seder. De bondska sederna är dessa. Den första är att tala mycket vid människors dryckeslag. Den andra: att glömma de välgärningar som har gjorts dem. Den tredje: alltför stor djärvhet bland okända män. Den fjärde: högmod bland vänner och kamrater. Den femte: ringaktning mot dem som blir fattiga genom olycka. Den sjätte är att vara envis mot sitt förnuft och nyttigt råd. Den sjunde är att vara envis mot sina egna behov. De sju höviska sederna är dessa. Den första är att han är måttfull i dryck och i sitt uppförande där han är i förtrolighet. ## s. 45 (maskinöversättning) Den andra är att han är glad där han är offentligt. Den tredje är att han talar passande och måttfullt bland okända män. Den fjärde är att han är välvillig och ödmjuk bland vänner och kända män. Den femte är att han är glad och stadig i all motgång. Den sjätte: att han är varsam och vis och stadig i sina gåvor bland smickrare och otäcka män. Den sjunde är att han har ett stadigt och tålmodigt sinne, vare sig världsliga ting går honom med eller emot. Nu sägs det också finnas tolv ohedersamma seder, som är både mot förnuft och mannadom. Den första är om en vis man är utan dygd och lever utan goda gärningar. Så är också den som utvändigt är skenfager, som visar ett med orden och annat i sitt uppförande. Den som vår Herre ger mer vett och klokhet, av honom vill han ha mer goda gärningar och dygdigt uppförande, annars blir han hårdare plågad för sin glömska. Den andra ohedersamma seden är om en gammal man lever ogudligt. Ty så som all kraft åldras, så skall också för honom all kroppslig lust och alla odygder åldras. Och därför skall gamla män leva desto gudligare och renare som kroppens kraft och fägring mer överger dem; och därför skall de väl tänka på och skåda vilken ordning ## s. 46 (maskinöversättning) och vilket uppförande som hör till deras ålder, och att göra det som kan vara utan last för dem i deras sista tid. Den tredje ohedersamma seden är en ung man som är olydig och sysslolös [osäker tolkning]. Och därför är det ett gammalt ordspråk: Den kan aldrig bli en god herre eller husbonde som lever sysslolös och olydig i sin ungdom. Och därför säger Augustinus att så som det är omöjligt att någon kan vänta god frukt av det träd som aldrig fick blomster, så är det också omöjligt att någon med rätta kan få heder i sin ålderdom som lever sysslolös och olydig i sin ungdom. Den fjärde ohedersamma seden är om en rik man lever utan allmosegärningar och frikostighet. Därför säger Augustinus: Den som alltför mycket sparar och gömmer jordiskt gods, han är värd att mista evigt gods och evig glädje. Och den rike man som samlar och gömmer gods och rikedomar, han kan inte på något sätt ensam bruka eller njuta det, ty en mans natur har nog av passande ting. Och därför säger den vise mannen Seneca att inget gods kan man med glädje äga som man inte delar med vänner. Och därför säger Augustinus: Hur kan större dårskap finnas hos människor än att så älska världsligt gods och världslig ära att de därför glömmer och förlorar evigt liv och evig ära? Den femte ohedersamma är en kvinna utan blygsel. Ty så som vis förtänksamhet bevarar på mannens vägnar ## s. 47 (maskinöversättning) goda seder och gott uppförande, så bevarar och värnar också blygseln på kvinnans vägnar dygd och goda seder i ord och uppförande. Den sjätte är en herre utan dygd. Ty det är ingen ära för den att vara herre som är utan dygd. Och därför säger en vis man att den som vill vara en rätt herre, han skall ha dessa fyra: av sig själv skall han ha vett och dygd, och av sina undersåtar kärlek och lydnad. Så säger den vise Salomo, att en vis man skall ha styrelsen över andra män. Det är också ett gammalt ordspråk: Nattskäras vett och räsungars kost är odrygt [osäker tolkning]. Det är också svårt att ta dygd där ingen finns. Och den herre som inte har kärlek och lydnad av sina undersåtar, hans stadgar och bud försmås och blir till intet. Med blitt och milt uppförande och gåvor kan han väl få människors kärlek. Genom rättvisa domar och straff efter goda och gamla lagar fruktar och hedrar alla män honom. Den sjunde ohedersamma seden är om en kristen man eller en man i klosterlivet (ren liuis man) gärna tvistar och trätar utan skäl och nöd. Och all träta kommer därav att man älskar något eget ting mer än förnuftet säger, eller att han med orätta åtrår det som är en annans, och låter sig ha rätt inför män mot den som han har hemlig illvilja mot i ## s. 48 (maskinöversättning) sinne och hjärta. Och därför kommer träta och tvist mellan människor av ingenting annat än att var och en vill ha sin vilja, vare sig han kan med rätta eller orätta skäl. Den åttonde är om en fattig man är högmodig. Den som inget har håller sig högmodigt i sinne, ord och uppförande. Vad kan vara större dårskap än att den som inte har gods eller världslig heder också förlorar evig glädje och ära med sitt högmod? Också rika ödmjuka män (de som väl och dygdigt ordnar och fördelar sitt gods) kan kallas fattiga män, efter som det är skrivet så: Det är en rik man som har nog med rikedomar; den är väl fattig i stora rikedomar som har mycket gods och är ödmjuk och mild i sinne och hjärta. Och den som inget har och vill likna dem som är rika, det är en högmodig fattig man, som har sinne och vilja till gods och högmod. Därför har fattiga män att tänka på vad de är, och inte ha sinne eller högmod till världsliga ting som de inte kan få. Den nionde är en konung som är orättfärdig och odygdig i sitt välde. Ty hur kan han straffa andra för deras osed och illgärningar, som inte vaktar sig själv för osed och dåligt uppförande? Därför säger den vise Salomo: Genom konungens rättvisa höjs konungens välde och ära, och folkets styrelse befästs. Och Augustinus säger att det är kunglig rättvisa att inte förtrycka någon orättmätigt med sitt välde, att döma rättvist mellan människor utan all partiskhet, att vara huld mot vägfarande män, ## s. 49 (maskinöversättning) änkor och faderlösa barn och fattiga män, att värja äran, att förbjuda rån och stöld, hor och alla illgärningar och plåga dem som gör illa, och inte upphöja eller ära dem som gör orätt och illa, och inte älska och föda lekare (löddara) och fåfänga män och smickrare, att inte låta mördare och dråpare och ogärningsmän leva, att hålla all kyrkofrid och kvinnofrid, att föda fattiga män med sina allmosor, att sätta rättvisa män över rikets ärenden, och att dröja med sin vrede till dess att den har gått över, att värja sitt rike med makt, mannadom och rättvisa mot sina ovänner, och att ha gamla, visa och erfarna män och måttfulla rådgivare. Han skall inte på något sätt upphöja sitt sinne eller uppförande när världsliga ting går honom väl, och han skall vara tålig i all motgång, och inte tåla några illgärningar hos sina svenner, och inte äta eller dricka i otid. Ty så är skrivet: Ve det land som har ett barn till konung, och likaså det land som har hövdingar som äter tidigt. Folkets och landens frid och frihet (frälse), glädje och hälsa och all stadga beror på konungens levnad. Och är konungen orättfärdig, då är det helt visst att hans onda och odygdiga uppförande vanhedrar inte bara honom och hans rike, utan också hans barn och barnbarn, och de kan inte gärna komma till välde. De som älskar och samlar ogärningsmän omkring sig, de skall ha dem i den andra världen över sig, till att de skall plåga dem i evig pina. Den tionde är en glömsk biskop, som bland världsliga män vill ha vördnad och ära och glömmer ## s. 50 (maskinöversättning) det ämbete som han är tillsatt till på Guds vägnar, att vårda och styra i gudomlig ordning prästerskapets (klärka) och kristna mäns levnad och själavård, och inte gör något i sitt uppförande som kan vara dem till föredöme. Ty så är skrivet: Så många onda föredömen som en biskop eller annan förman ger sina undersåtar, så många dödliga plågor blir han förvarad till. Därför klagar Gud över glömska biskopar med profeten och säger: Många biskopar och stränga [osäker tolkning] ödelägger mitt folk och föder inte i något annat än sig själva. Den elfte är om folket lever utan straff och styrelse och varken aktar Gud eller människor och inte ägnar sig åt något gudligt uppförande; då kan de frukta att de retar Gud mot sig till svår hämnd. Folkets goda uppförande är en fager och rättfärdig ordning i deras seder, och att de inte gör något mot de goda ordningar som gamla visa män har stadgat och ordnat till Guds heder och människors fridsamhet. Såsom profeten Jesaja sade till folket: Upphör att göra illa och lär er att göra det som är gott. Och något liknande säger profeten David: Låt det som är ont och gör det som är gott. Den tolfte ohedersamma seden är när kristet folk handlar eller lever mot Guds bud och gudomlig rätt. Ty när de försmår eller glömmer att leva efter Guds bud, då söker var och en sig någon utväg till att försvara sin villfarelse och olydnad. Såsom den vise Salomo säger: Många vägar är det som synes folket vara rätta, som leder dem till evig död. Ty ingen väg leder till himmelriket utom den enda, att människan ## s. 51 (maskinöversättning) håller Guds bud. Så som skrivet är: Vill du komma till evigt liv, då håll buden. Nu är sagt att konungars och hövdingars tjänstemän skall vara höviska och måttfulla i mat och dryck, i ord och allt uppförande. Och naturligt förnuft och kärlek driver konungar och hövdingar att styra och leda sina egna barn till fagra och dygdiga seder i deras uppfostran. Och såsom Aristoteles säger: Ju ädlare människan är av sin naturliga beskaffenhet, desto snabbare och desto hellre vill hon hålla sig och inrätta sig till dygdiga ting. Och hövdingabarn behöver helst i sin ungdom och uppfostran ha goda och dygdiga råd. Och så som själen är ädlare än kroppen, så behöver människan mest i sin ungdom mer styrelse och fullkomning för sitt förnuft än för sin kropp. Och därför skall konungar och hövdingar ge mycket akt därpå att deras barn blir dygdigt styrda och ledda i sin ungdom och uppfostran. Ty så är skrivet: Var man håller gärna de seder och den vana som han tar till sig i sin ungdom. Och därför är det heder och ära och visligt handlat av konungar och hövdingar att söka och skaffa sina barn goda och visa lärare (tyktomestara) i deras uppfostran. Och eftersom konungar och hövdingar i många saker skall umgås med prästerskapet för att låta skriva och tyda brev och mångfaldiga ärenden och räkenskaper, som de inte kan vara utan i styrelsen av land och folk, då är det stor heder och nytta att de själva kan läsa och tyda och väl förstå sina brev och räkenskaper. Ty då kan inte gärna deras avsikt förvrängas, eller de ord eller de ## s. 52 (maskinöversättning) löften som de ger eller tar emot med brev. Ty ofta kommer svårighet och skada av ovarsamt skrivande och tydande av brev. Nu ser vi allmänt att en fader av naturlig ordning och faderlig kärlek med all sin makt sörjer för sina barns världsliga gods till uppehälle för liv och kropp i denna värld. Desto mer skall han efter sant förnuft sörja för sina barns eviga uppehälle och fullkomning till deras själ och samvete, det är dygd och klokhet och goda och fagra seder i deras uppförande. Ty det blir dem en evig godhet för deras själ och eviga liv. Och det är stor nytta och glädje för land och folk att deras hövdingars barn blir visa och dygdiga i sitt uppförande. Såsom den vise Salomo säger: En vis son är faderns ära. Nu, som förut är sagt, vad barn lär sig i sin ungdom, det håller de och älskar gärna när de blir äldre. Och därför liknar Aristoteles barns förstånd och läraktighet vid en slät tavla som är ordnad och beredd till att skrivas på. Såsom den tavlan tar emot och håller lika väl den skrift som skrivs därpå, vare sig den är god eller dålig, fager eller ful, så lär sig också barn i sitt förstånd och håller i sitt minne vad de lär sig, ont eller gott. Och såsom den som har något ting som han mycket älskar och vill låta skriva väl, han söker en skicklig och erfaren mästare till den skriften, så skall också visa konungar och hövdingar göra, de som vill låta sina barn lära dygd och klokhet: de skall söka goda, visa och dygdiga mästare åt dem, som väl kan ## s. 53 (maskinöversättning) lära deras barn dygd och klokhet med ord och uppförande. Och det är tre ting särskilt som en god lärofader (kännefadhr) skall ha av sig själv, och helst den som skall lära konungars och hövdingars barn visdom och dygdigt uppförande. Han skall vara väl kunnig i bokligt vett, klok och rådig i världsligt vett (manwit), erfaren och dygdig i gott levnadssätt och fagra seder. Han skall lära de herrebarn som sätts i hans vård och vakt dygd och visdom, och vakta och värna dem för alla oseder och odygdiga gärningar, i mat och dryck, i sittande och gång, i sömn och vaka, i ord och blickar. Och mest skall han vakta dem för syndig levnad och för ont och orent sällskap. Unga män, när de kommer till sin ålder, då skall de på intet sätt vara sysslolösa. Ty den som lever sysslolös, han blir tung och olustig och oduglig [osäker tolkning] till all kroppslig verksamhet, och odygdig i sinne och uppförande. Därför skall unga män med lek och skämt rida och ränna hästar, löpa till fots och svänga fram och åter, och med lek och skämt öva allt det beteende som män brukar ha i strid med hästar och fotfolk. Och de skall vänja sig vid alla slags de vapen som de skall ha i strid till slag och värn. Och de skall öva sig att skjuta med armborst och handbåge. De som förmår det skall också med lek och skämt göra sig hus och fäste och storma dem med sin makt och konst. De skall också vänja sig att skjuta med skaft [osäker tolkning] och kasta sten, och öva allt det beteende som män brukar i strid för att omringa andra och värja sig. Nu är det sagt om unga män och alla som tjänar konungar ## s. 54 (maskinöversättning) och hövdingar att de skall vara höviska och ha fagra och rena seder, och helst ha som hovseder i varje land det som är sed bland ädla män vid den konungens gård eller landshövdingens. Dock är det några oseder att fly som ädla män av ålder har flytt och hållit för oseder. Ty höviskt eller ohöviskt är inget annat än det som ädla och dygdiga män av ålder har hållit för goda eller onda seder. Därför skall unga män och alla dugande män som sitter vid konungens bord, eller andra goda mäns, vara tysta och varsamma i allt sitt uppförande och inte tala utom när de blir tillfrågade om något. Ty så säger den vise Salomo: Du skall inte djärvas tala i stora och visa mäns närvaro; och där gamla män är skall du inte tala mycket, och sitt tyst där ingen talar till dig; och därav blir du hållen i heder och vördnad. Och sitter du bland många visa män, räck inte först fram din hand, och erbjud dig inte först att dricka. Och tala inte där du inte har ordet. Var inte girig i mat eller dryck, och grip inte efter alla slags mat, ty många är fördärvade av frosseri; och den som är måttfull i mat, han förlänger sitt liv. Dessa är alla Salomos ord. Det är också dygd och fager sed att man tiger vid sin mat, och helst vid herremäns bord. Och det bevisar visa män med två slags skäl. Först med det att det är mot den naturliga ordningen att man talar mycket vid sin mat. Ty så säger Aristoteles: Då fullkomnas var sak i sin naturliga ordning, när var sak gör sin syssla. Så som ögat är ordnat till att se, ## s. 55 (maskinöversättning) och örat till att höra, så är också tungan skapad till två sysslor. Den skall föra fram människans tal, såsom det är tänkt i hjärtat, och den skall kantra [osäker tolkning] människans mat i munnen och skall röra den och föra den till svalget. Nu förmår den inte väl göra dessa två samtidigt, att tala och röra maten i munnen. Ty så är skrivet: Den som tar sig för att göra två sysslor samtidigt, han fullgör ingen av dem väl. Så går det också för tungan med tal och mat, ty den ena sysslan kan hindra den andra. Och tungan skall först göra den ena sysslan och därnäst den andra, annars handlar den mot den naturliga ordningen. Det bevisas också med andra skäl, ty det är mot seder och dygdigt uppförande. Ty när män äter och dricker, då upphettas deras blod av stark och mycken dryck, och de får då lust och djärvas att tala mycket som inte är dem tillbörligt eller nyttigt. Och därför har visa och dygdiga män av ålder haft det till sedvänja, och helst konungar och hövdingar, att de inte talar mycket vid sitt bord. Och därför har konungar och herrar glädjande lekare och sångare vid sitt bord till förlustelse för sig och sina män, så att de inte förgriper sig med onyttiga ord. ## s. 56 (maskinöversättning) Den fjärde delen (balken). Nu sägs hur konungen eller hövdingen skall styra land och folk. Han skall väl och flitigt tänka på det att så som han är satt i högt världsligt välde och ära framför alla andra män, så skall han också ha större omsorg och åhåga om hur han väl och hedersamt kan ordna och styra sitt land och folk, så att han har lov och ära och gott rykte och hans land och folk har frid och frihet (frelse) och endräkt sinsemellan. Nu säger Aristoteles att det är sju ting som varje rike och landskap behöver, om det skall vara i god ordning. Först skall det ha en vis och rättvis konung eller hövding som väl kan styra och råda det. Därnäst skall det ha god ordning, folket till nytta. Därnäst skall det ha goda lagar, folket till nytta. Därnäst skall det ha visa, rättvisa och opartiska domare. Därnäst skall konungen eller landshövdingen ha visa, trogna och rättvisa rådgivare. Därnäst skall konungen eller landshövdingen ha ett lydigt och villigt folk. ## s. 57 (maskinöversättning) Därnäst skall riket och landskapet ha värn och säkert försvar mot sina ovänner, i alla motgångar när ovänner oförmodat skadar landet. Första avdelningen (Flokken), om konungen. Så säger den vise Salomo i Vishetens bok (Snille bok): Den som skall döma sitt folk skall vara en vis domare, och alla fruktar en vis hövding. Och efter som hövdingen håller sig i sina domar och sitt uppförande, så vill alla de hålla sig som är hans undersåtar och tjänstemän. Och sådan som den är som råder över någon stad, sådana är de som bor därinne. Och så som en ovis konung förlorar och fördärvar sitt folk och landskap, så upprättas land och rike genom visa mäns försyn. Och för den orätt och de våldsgärningar som hövdingar och väldsmän gör mot folket och sina undersåtar går ofta land och rike från en hövding till en annan. Och därför, så som en god och vis konung förbättrar sitt land med god försyn, så ödelägger och fördärvar en girig hövding det med alla pålagor (ålaghum) och mångfaldig orätt. Och därför skall en god och rättvis konung akta sig för att han inte blir girig på sina undersåtars gods. Ty den konung eller hövding som gör det, det blir hans fördärv och hans undergång. Nu säger mäster Egidius i sin bok som han har skrivit om konungars styrelse att det är tio ting som tillhör en god konung som vill styra riket väl och visligt. ## s. 58 (maskinöversättning) Först är att han skall vårda och värja kronans gamla gods och gammal kunglig rätt och inte på något sätt minska det. Ty det är lagt och utgivet på folkets vägnar till konungens och hans herrskaps uppehälle, och till frid och frihet (frälse) för folket, både för dem och deras gods. Det andra är det som konungen skall akta sig för: att han inte förgör de kungliga inkomster (ingiäld) ohedersamt eller onyttigt som är lagda till hans uppehälle och till rikets tröst och fromma och folkets. Och därför skall var god konung låta det synas i sitt välde och uppförande att han under sina dagar gör något med kronans inkomster som kan vara riket till tröst och fromma, och folket till glädje och ingen börda, och honom själv och hans arvingar till lov och gott föredöme. Ty så som den fader som illa förgör sina barns gods och fädernearv har last och synd därav, alldeles så har den som illa och onyttigt förgör kronans inkomster, ger dem till lekare och narrar, smickrare och inställsamma, fåfänga och lismande män, som ger honom skratt och ansiktslov och i sanning håller honom för en gäck och dåre därför. Det tredje är att konungen inte skall visa sig alltför grym och fruktansvärd inför folket och sina undersåtar, ty då har han avsky och ingen kärlek av sina undersåtar. Han skall inte heller visa sig alltför förtrolig, ty då försmås han av sina undersåtar. Och därför skall han på varje plats hålla sig värdigt och frimodigt, så som väl tillhör hans heder. Det fjärde är att konungen inte skall utan nödtvång och ## s. 59 (maskinöversättning) höga skäl råka i kiv eller tvist med sina välborna män, och inte göra dem någon orätt, varken dem eller deras gods, eller deras systrar, döttrar eller hustrur. Ty därav kommer gärna oenighet, trolldom (förgiärninga), förräderi, hat och illvilja; och det kan mest fördärva konungar. Den femte är att konungen skall älska och ofta ha hos sig sina välbördiga män, och helst de klokaste, och med dem tänka på och råda om rikets heder och allmogens (almoghans) behov. Och han skall befalla och råda sin hustru att hon älskar välborna fruar, och helst hustrurna till de män som förmår mest genom släkt och gods och dugliga råd. Ty blir kvinnor försmådda, då lockar och rådar de och eggar av harm sina män till mycket som kan komma konungen till skada. Den sjätte är att konungar och hövdingar skall vara mycket måttfulla i mat och dryck, och inte alltför mycket följa köttslig lusta i umgänge med kvinnor; ty därav blir de mycket föraktade av alla goda och kloka män. Den sjunde är att han skall låta bygga och utrusta hus och borgar och alla köpstäder väl och hederligt, så att han och hans rike har därav både heder och ära och full säkerhet, vilken tid han än bäst kan behöva dem. Den åttonde är att konungen och hövdingen skall hedra och ära sändebud och utländska och främmande * män som kommer till honom i sina saker eller ärenden; ty därav får han gott rykte och mäns vänskap. Den nionde är att konungen inte med orätt griper ## s. 60 (maskinöversättning) något som tillhör en annan konung eller landsherre; ty den som gör det, han börjar oenighet och långvarig strid mellan män. Den tionde är att konungar och hövdingar skall uppföra sig väl och dygdigt i Guds tjänst, och likaså mot hans hus och tjänare. Ty när allmogen ser att konungen eller hövdingen uppför sig väl i Guds tjänst och i allt som hör Gud till, då tänker de att han är god och rättvis i sina domar och gärningar, och är desto hellre redo till lydnad och all vördnad. Ty så är skrivet: Allt håller den i fruktan och vördnad som gör Gud heder och vördnad. Och därför säger Salomo den vise: Den mänskliga avkomma skall ha heder och ära som fruktar Gud, och den släkt fördärvas som inte aktar Gud och hans bud. Men orättfärdiga konungar och onda hövdingar har inte detta uppförande, utan de lägger kronans gamla gods öde, och river och rövar med olagligheter och våldsgärningar från fredliga män deras gods och fädernearv, och vill ha och bebygga varje plats, på ängar och öar, i skogar och vatten, där det tycks dem vara vackert, lustfyllt gods och fagra ägor, så att det inte finns något slut eller någon återvändo på deras girighet. Om sådana herrar och hövdingar talar Salomo den vise i Vishetens bok, och återger deras ord och uppförande: Låt oss i vår tid njuta av världsligt gods, låt oss äta och dricka, leka och ha all vår vilja och glädje, och må det inte finnas något fagert och lustfyllt gods på ängar eller öar eller andra platser som inte skall nås av ## s. 61 (maskinöversättning) vår hävd och vårt handaverk i vår fröjd och glädje. Låt oss tvinga och ödelägga allmogen och de fredliga. Låt oss ha som lag och landsrätt det vi själva vill. Låt oss inte akta eller frukta gamla eller erfarna män. Låt oss inte skona änkor eller faderlösa barn. Låt överallt [osäker tolkning] synas tecken och exempel på vår fröjd och glädje. Och låt oss inte vänta oss mer av världsligt gods än vad vi har och nyttjar i vår förlustelse och glädje. Och den herre eller hövding som håller större hov och följe och förbrukar mer än hans inkomster (ingiäld) ger honom, han måste ynkligt skuldsätta sig, och med synd och skam riva och röva från den fattiga allmogen det som han skall föda sig och sitt följe med. När en konung eller hövding blir grym och rövande, då har han detta uppförande, såsom Aristoteles säger: Han brukar på tio sätt behandla illa och underkuva land och allmoge, och ingen skall våga göra eller låta något emot honom. Först tvingar han herrar och välborna män; och fruktar han deras makt, då tar han från dem deras liv och gods, och aktar intet annat än att främja sin egen vilja. Och eftersom mäktiga och välbördiga herrar inte vill tåla hans tvång och våldsgärningar, då ställer de sig med allmogen mot honom och hans grymma gärningar. Då tänker han på hur han kan fördärva dem och deras liv, och han aktar intet annat än att främja sin vilja och sina våldsgärningar, och skonar därvid ingen mans liv, vare sig de är hans bröder eller fränder. Han tar till våldsgärningar och onda råd för att fördärva deras liv på vilket sätt han ## s. 62 (maskinöversättning) förmår, med trolldom (förgärningom), fördärv, fängelse och ful död. Det andra är att klandra, hata och försmå kloka och rättvisa män, som kan styrka allmogen med ord och råd till att säga emot uppenbara olagligheter och alla våldsgärningar. Det tredje är att han med all sin makt hindrar att någon får lära sig bokkunskap eller vishet eller något som hör till vishet, ty han fruktar alltid att någon kan fördriva hans våldsvälde. Det fjärde är att han fördriver och avskaffar mäns gillen (gilde) och dryckeslag och all gemenskap och sammankomst varav mäns vänskap och gemenskap kan uppstå; ty han fruktar att allmogen skaffar sig någon tillflykt och något värn mot hans onda gärningar. Det femte är att han har många spejare överallt där han vet att män har sammankomst, för att han skall få veta vad män talar om honom; ty Den väntar ont åt sig som vet sig ha gjort illa. Det sjätte är att han inte bara hindrar och stör mäns forna och gamla gemenskap, utan han hindrar också var han kan att vänskap någonstans knyts mellan män. Ty så länge han kan skapa splittring mellan män, så tänker han sig vara säker. Det sjunde är att han gör sina undersåtar arma och fattiga med tunga pålagor och mångfaldiga bördor, så att de inte har någon möjlighet att resa sig mot hans grymma gärningar. ## s. 63 (maskinöversättning) Det åttonde är att han underhåller oenighet och strider mellan länder, för att han skall kunna ge sina undersåtar nog att göra med andra länder, så att han därmed kan få vara säker; och han aktar intet annat än allmogens betungande [osäker tolkning]. Det nionde är att han drar in utländska män i sitt rike, till fördärv för sina infödda män och för landskapet. Och han känner sig aldrig säker till livet bland sina egna män, utan utländska män som han har dragit in vaktar och skyddar hans liv och kropp. Det tionde är att han underhåller splittring mellan infödda män, och när han har gjort det efter sin vilja, då slår han sig samman med några av dem till den andres fördärv; och så får han dem därhän att var och en av dem inbördes fördärvar den andre. Och han tycker att han har fått full glädje och sin vilja, när han har fått till stånd oenighet inbördes mellan dem som är infödda. Men en god och rättvis konung har helt annat uppförande, såsom förut är sagt. Andra avdelningen (flokken) Om rikets ordning. Och därför skall en klok konung tänka på och ta till föredöme hur Gud ordnar och styr denna värld. Han har skapat och ordnat den vist och ändamålsenligt efter sin egen vilja. Därnäst har han satt och förordnat sina ämbetsmän (sijslomän) över hela världen, somliga i högre och somliga i lägre ## s. 64 (maskinöversättning) syssla och räkenskap, för att de skall föra fram och främja hans budskap och vilja bland allmogen, och straffa dem som hindrar och bryter hans vänskap och stadga eller allmogens frid och frihet (frälse) med sin olydnad och sina illgärningar. Därnäst har han satt och ordnat lag och stadga som alla män, fattiga och rika, skall hålla: det är hans tio bud. Han har också ordnat ett förfärligt mörkt hus, där de män skall plågas som är honom olydiga och inte vill hålla hans bud och fridsamhet med sina medkristna. Det mörka huset är helvetets pina. Han har också skapat ett glädjens hus, det är himmelriket, där han dagligen är med sitt följe; och dit kallar han sina vänner och alla sina trogna tjänare till hög lön, glädje och ära utan ände. Nu, som skrivet är i Vishetens bok, är konungen Guds ämbetsman (sysloman) i denna värld. All makt är av Gud själv, och därför är konungar Guds ämbetsmän, för att de skall styra och råda över hans folk. Så är också skrivet i Konungaboken: Den som är olydig mot hövdingen, han har förskyllt sin död. Och därför säger sankt Petrus så: Var lydiga mot alla förmän på Guds vägnar, först mot konungen, såsom den som är satt i högsta makt, och likaså mot hertigar och hövdingar, såsom de som är sända på Guds vägnar till straff för illgärningsmän och till lov och ära för rättfärdiga män. Därför skall en klok konung ta till föredöme hur ## s. 65 (maskinöversättning) Gud * ordnar och stadgar sina länder och riken vist och ändamålsenligt, till gagn för all allmoge, både för dem som bygger och bor och för dem som färdas inom landet i sina behov och ärenden, och likaså för dem som vill söka sig till landet eller behöver fara därifrån i sina behov. Åt de bofasta männen skall han ordna och upprätthålla frid och frihet (frälse), både för dem själva och för deras lösa och fasta gods; ty Bofasta män är landets uppehälle. Därnäst skall han se över och stadga allmänna vägar (almanna vägha) i sitt rike, som oavbrutet skall färdas vinter och sommar mellan landskap och köpstäder, till gagn för allmogen. På de vägarna skall han ordna och stadga gästgivargårdar (köptorp) där det inte finns köpstäder, till härbärge * för vägfarande män, vad de än behöver, natt eller dag, så att de där kan köpa för sina pengar föda åt sig och sina hästar och vad annat vägfarande män behöver. Ty så är alla länder ordnade som har vis och god försorg, och därav blir de länder rika som är så ordnade, där folk bygger vid de allmänna vägarna. Ty de kan då sitta säkra där och sälja sitt gods efter sin vilja. Och i det land där en sådan ordning inte finns, där blir folket fattigt och landet ligger öde, och ingen vill bo där vid allmän väg, ty ingen har frid för sina kistor eller sitt gods. Och därför är det för konungen och landet gott rykte och stor ära, och till gagn för allmogen, både för dem som skall bygga och bo i landet och för vägfarande män, att det finns en sådan ordning på de allmänna vägarna som nu är sagd. En vis konung skall också tänka på var det finns goda hamnar i hans rike, dit både utrikes ## s. 66 (maskinöversättning) och inrikes män väl kan komma med sitt gods och sin handel; och han skall ge och upprätthålla god rätt och frid och frihet både för dem som bygger och bor där och för dem som kommer dit, vare sig de kommer landvägen eller sjövägen. Ty ländernas utbyte av sitt gods, det är för allmogen både till gagn och glädje. Ty det finns inget land som inte behöver ett annat för något slags ting. Och därför, varhelst det finns goda hamnar vid havssidan, som är goda att söka sig till, och där män vet att de har frid och frihet och kan byta sitt gods, dit kommer alla slags gods från andra länder. Och det är stor heder och tröst, både för konungen och för allmogen, att ha handel vid dörren [osäker tolkning] hemma i sitt land, utan stort slit och fara för mäns liv och gods. Konungen skall också i alla landskap och * köpstäder i sitt rike tillsätta erfarna och rättvisa ämbetsmän (syslo män) över hans gods och inkomster (ingiäld), som är honom pålitliga och trogna, och som vaktar hans gods och kungliga rätt och allt som hans land är skyldigt. III. Avdelningen (flokken). Om lag. Konungen skall också ge sina landskap och sin allmoge goda och rättvisa lagar, för hur de kan bygga och bo fridsamt med varandra. Och Aristoteles säger att goda lagar skall ha dessa tre egenskaper: de skall vara rättvisa, nyttiga och möjliga. Lagar skall vara rättvisa så, att de inte är emot förnuftet eller naturliga ordningar; ty allt som det naturliga förnuftet säger bör göras eller låtas, det kan inte vara annat än gott eller rättvist. ## s. 67 (maskinöversättning) Lagar skall också vara nyttiga för allmogen; och den som ger eller stadgar lagar som inte är allmogen till frid eller gagn, det är olagar och våldsgärningar för att riva och röva från de fredliga och allmogen. Ty såsom en rättvis konung, som styr sitt land rätt med dygd och ära, skiljer sig från en girig våldsman, som inte aktar annat än att riva och röva från sina undersåtar, så skiljer sig också rättvisa lagar från orättfärdiga och ogudaktiga stadgor, som görs till möda och börda för allmogen. Därför säger profeten Jesaja: Ve dem som dikter upp och stadgar orätt och därmed tänker betunga änkor och faderlösa barn och den fattiga allmogen med vrånga domar. Det är också ett gammalt ordspråk: Onda män fördärvar lagarna. Den fördärvar lagarna som med våld och list viker och vänder dem efter sin ynnest och vilja emot rätt och sanning. Lagar skall också vara möjliga, så att män kan hålla dem, och passande efter goda och gamla seder. Ty den som vill stadga lagar, han skall noga tänka på behov och landssed hos de män som skall hålla lagarna. Och Aristoteles säger att ingen behöver stadga lagar för goda och fredliga mäns skull, men de kan inte undvaras för onda och ostyriga mäns skull. Ty kloka och dygdiga män, de vill inte göra någon man ofrid eller orätt; men dårar och ostyriga män, dem skall man tukta med lagar och hård rätt. Och goda lagar skall innehålla dessa tre ting. De skall ## s. 68 (maskinöversättning) påbjuda frid och sämja, och förbjuda våldsgärningar och alla handlingar som kan hindra mäns frid och samvaro. Och lagarna skall hålla fast vid det som är tillåtet [osäker tolkning]: det som är så nyttigt för någon att det inte är skadligt för andra. IV. Avdelningen (flokken). Om domare. Nu är de lagar döda och fåfänga där det inte finns någon som för fram och fullbordar dem med dom och levande handling. Och därför sägs konungen vara levande lag, och han kan göra och * stadga lag med sin dom och makt. Nu kan konungen inte vara på varje ställe i landen där män behöver dom. Därför skall han i varje landskap tillsätta kloka och rättvisa lagmän (laghmän) eller landsdomare, och straffa onda och ostyriga män som vill fördärva fredliga mäns frid och sämja och fördärva sanningen. Nu skall också någon i varje landskap ha makt av konungen att tillsätta och avsätta domare i varje härad (häradhe) och hundare (hundare), efter allmogens behov och vilja. Nu skall alla domare, vare sig de är mindre eller större, och vilken dom de än har över män eller mäns gods, vara rättvisa i sina domar, och akta sig för att vara partiska eller förhastade i sina domar. Och det skall konungar och hövdingar mest akta på; ty så säger profeten Jesaja om världsliga herrar och domare, och säger så till världen: Dina hövdingar är otrogna och tjuvars kumpaner. De får som de tar [osäker tolkning]. Alla följer gärna det som de väntar sig lön för. De är tjuvar, som i lönndom avhänder andra deras gods utan ägarens ## s. 69 (maskinöversättning) vetskap och vilja. Och de är tjuvars kumpaner, som i lönndom för pengar eller någon ynnest hjälper till, mot rätt och sanning, att någon med orätt mister sitt gods eller sin rätt som han med rätta skall ha. Ty såsom visa mästare säger och skriver: Det är fyra ting som leder mäns domar och vittnesmål bort från rätt och sanning: det ena är fruktan, det andra begär efter pengar, vänskap och frändskap. Många domare och vittnen fruktar så våldsmän att de inte vågar döma rätt eller säga sanning. Och om dem säger Augustinus: Den som för någon mans fruktans skull döljer sanningen eller säger osant, han retar Gud och hans hårda vrede emot sig, ty han fruktar världsliga män mer än Gud själv. Och därför säger Salomo den vise: Akta dig för att bli domare, om du inte litar på dig själv att du kan fördriva orätt och osanning. Och se till att du inte så fruktar världsliga mäns ansikte att du får skam och synd för din dom och slutar din makt med skam och vanrykte. Den som dömer orätta domar för vänskaps eller frändskaps skull, eller för avund eller illvilja, eller för något begär efter pengar, han fördömer sig själv. Och den som säger eller vittnar falskt, eller döljer sanningen för pengar, han liknas vid Judas, som sålde vår Herre för pengar, han som är sanningen och den eviga rättvisan. Och därför säger en vis man: Det kan aldrig finnas god rätt bland män där domare eller vittnen är till salu för pengar. Ty så är skrivet: När en fattig man inte har något att ge en partisk domare, då vill inte bara ingen höra honom, utan han blir också försmådd och nedtryckt i allt ## s. 70 (maskinöversättning) som han talar. Ty begär efter pengar förvänder överallt rätt och sanning *. Och där fruktar ingen att göra illa, där han litar på att kunna lösa sitt brott med pengar. Därför säger profeten David: De som gärna försvarar och älskar orätt och osanning, deras händer är fulla av gåvor. Och därför, den som vill vara rättvis i sina domar eller vittnesmål, han skall akta sig för att ta emot några gåvor. Ty så säger Salomo: Gåvor gör ibland också rättvisa män blinda. Och profeten Jesaja säger: Salig är den som bevarar sina händer från alla gåvor. Ty den som tar emot någons gåva, han är enligt naturlig rätt skyldig att löna honom hans gåva; och därför är odygdiga män snabbare till att ge bort sin sanning än att löna gåvan med sitt gods. Femte avdelningen (flokker). Om rådgivare. Konungen skall ha de främsta och visaste i riket i sitt råd, och därtill flera goda, rättvisa, kloka och erfarna män, lekmän och lärda. Och med dem skall han överväga och råda om rikets ärenden och allmogens behov; ty det är ett gammalt ordspråk: Där är gott råd att finna där många * kloka män överlägger. Och Aristoteles säger: Det rådet blir snabbare funnet som efterfrågas hos flera visa män. ## s. 71 (maskinöversättning) Nu har det av ålder varit gammal sedvänja hos romarna och fransmännen att de har valt ut bland sig tolv av de främsta, som skall väga och pröva alla höga mål med skäl och sanning; och efter deras råd skall konungen eller kejsaren fastställa sin dom i alla höga saker. Dock, som förut är sagt: en klok konung skall noga akta sig för att uppenbara sina egna hemliga ting för många. Och det är det som Salomo den vise säger i Vishetens bok: Din rådgivare skall knappt vara en av tusen. Och du skall inte uppenbara ditt hjärta för var och en, ty det kan den höra som vill svika dig och håller dig för en oklok man. Det säger också Seneca: Du skall inte för var och en avslöja ditt sinne, och inte hålla var och en för en förtrolig vän. Ty En trogen vän är bättre än guld. Och finner du honom, håll och älska honom då av allt hjärta, och lita på honom som på dig själv. Nu säger Aristoteles att råd är ett frågande i ovissa och tvivelaktiga ting. Så sägs det i ett gammalt ordspråk: Allting är värt att fråga om [osäker tolkning]. Nu skall vi rådfråga och undersöka om det kan bli så eller annorlunda. Men om det inte kan bli, eller om det nödvändigtvis skall vara så, då behöver ingen man ha råd om det. Och eftersom mäns handlingar kan vara onda eller goda, och skäliga eller oskäliga, därför behöver män tänka ut och ha råd om sina handlingar. ## s. 72 (maskinöversättning) Nu sägs det vara sex ting som varje god och klok rådgivare skall akta på i sina råd. Först: om den sak han blir tillfrågad om är mycket tvivelaktig och oviss och har många utvägar för hur den kan bli, då skall han länge och väl tänka över hur den saken bäst kan bli. Det andra som hör till en klok rådgivare: han behöver inte länge råda och tänka om det som inte är värt något, varav varken mycket gagn eller skada kan komma, hur det än må bli. Det tredje är att han i alla höga saker och viktiga mål skall överväga och väga dem i hemlighet med andra kloka män, och inte för mycket lita på sina egna skäl och råd i varje mål; ty den ene kan ha erfarit något i mäns handlingar som en annan inte har. Därför sägs gamla och erfarna mäns råd vara goda. Och det sägs att Ofta är en mans råd vanskligt. Det fjärde är att en god rådgivare skall vara trogen och tystlåten i allt som han blir tillfrågad om till råds. Ty mången man är sviken och fördärvad i sina saker därför att onda och otrogna rådgivare har uppenbarat hemliga ting som de blivit tillfrågade om till råds. Och det är mest att akta på i konungars och hövdingars råd, att deras saker och ärenden hålls hemliga. Och den som uppenbarar dem är ovärdig att någonsin komma i deras råd. Och därför skall en trogen rådgivare hålla det han hör i deras råd så hemligt som om han aldrig hade hört det. Det femte är att kloka män som sitter i råd med ## s. 73 (maskinöversättning) konungen eller hövdingen, de skall säga sanningen och inte fara med smicker. Ty smickrare och inställsamma [osäker tolkning] män, de brukar inte säga eller * råda något i sin herres närvaro utom det som de tror att han gärna vill höra. Det sjätte är att goda råd skall länge övervägas och rådslås och vägas med fulla skäl. Och när det med skäl har nått ett slut, då kan det snabbt drivas igenom, om det är behov och tillfälle till det. Därför skall kloka män i sitt handlande länge och väl tänka och råda om varje sak innan den fullbordas. Och när det är genomtänkt och rådslaget med skäl, då är det alltid desto bättre ju förr det blir fullbordat. Nu säger Aristoteles att det är fem ting som de som är i konungens och rikets råd särskilt skall tänka på och akta. Det ena är att de noga skall akta på att kronans gamla gods eller konungens inkomster (ingiäld) inte minskas eller förfaller. Ty om de förfaller, då driver nöden konungen eller hövdingen till att betunga och ödelägga den fattiga allmogen med orätta saker och alla slags olagligheter. Ty när hans rätta kungliga inkomster minskar, då river och rånar han från de fredliga och allmogen det som han kan föda sig och sitt följe med, och blir då från konung grym och rövande. De skall också, med allt vad de förmår, akta på att konungen inte med sin makt tar eller lägger under sig sina undersåtars gods med orätta saker. Ty så är skrivet: Den som tar eller lägger under sig en annans gods mot allmogens vilja, det är rån eller stöld. Den som tar det utan ägarens vetskap och ## s. 74 (maskinöversättning) mot hans vilja, det är stöld. Men den som tar en annans gods, lösöre eller fast egendom, från den rätte ägaren, med hans vetskap och mot hans vilja, utan rätt lag och sanning, det är en odygd som är opassande för konungar och för varje hövding. Det andra som konungens och rikets råd skall akta på är att inte bara konungen och hans följe har sin föda, utan de skall också tänka på och akta på att allmogen inom riket har sin föda. Och när Gud plågar land och allmoge med missväxt (oåran), då skall de desto mer tänka och råda om hur allmogen då kan få sitt uppehälle från andra länder, om det inte finns tillräckligt med föda inom landet. Och det hör till rikets råd att de inte plågas med falska varor och bedrägeri i köp eller i mäns andra byteshandel med orätta spannar (spannom) och besmanar (bismarom), eller vilket slags mått eller vikt det än är. Det tredje är att konungen med sitt råd skall tänka på och noga akta på rikets försvar och fästen. Han skall också med sitt råd akta på att det inte uppstår oenighet inbördes mellan herrar eller andra goda män inom riket, ty det kan bli till stor skada och oro för riket. Och den som inte vill vara i frid efter konungens råd och försorg, han skall straffas efter sina * gärningar, så att riket kan vara i frid och ro. De skall också tänka på att rikets fiender utrikes inte kan skada riket eller landskapen. Därför skall konungen med sitt råd akta på att rikets borgar och fästen är väl besatta med trogna män och full undsättning, helst på alla utsatta platser [osäker tolkning] där fiender snabbt kan föra skada in i riket. Och ## s. 75 (maskinöversättning) det är att akta på att rikets fästen inte överlämnas i händerna på utländska * män; ty därav har ofta kommit svek och fördärv för länder. Det fjärde är att konungen med sitt råd skall akta och se till att allmogen har frid och frihet och god sämja inbördes. Och vågar någon av de inrikes männen göra allmogen ofrid med våldsgärningar på gods eller liv, eller vållar den oro, eller uppviglar den till oenighet inbördes, då skall utan allt dröjsmål hård kunglig hämnd gå över honom, så att det inte kan komma mer ont därav. Men om någon utrikes man skadar riket eller rikets män, då skall konungen varligt tänka och råda med rikets råd om den fienden är för stark för rikets makt. Och befinns det så med skäl och efter föredömen, då är det säkrare att tåla någon skada med vänskap och vis förhandling (daghtingan) och vänligt uppträdande än att väcka stor fara och oro mellan länderna. Men om fienden och skadegöraren inte är för stark för rikets makt, då är det bättre att strida än att tåla både skam och skada. Det femte är att konungen och hans råd skall akta på och råda om att landskap och allmoge har rättvisa lagar som de väl kan leva med. Och kan några lagar eller stadgor vändas till skada och börda för allmogen, då skall en rättvis konung med sitt råd förbättra dem och vända dem till gagn och tröst för allmogen. Ty så säger Aristoteles: Rättvisa lagar är allmogens liv och hälsa, och heder och styrelse för den kungliga makten. ## s. 76 (maskinöversättning) Sjätte avdelningen (flokker). Om undersåtarna. Nu har varje rike som har god ordning dessa tre: riddarskap (ridderskap), allmoge och fattigt arbetsfolk. Riddarskapet skall bygga land och rike och skaffa och förvärva allt som hör till människornas uppehälle. Allmogen är bönder och köpmän och alla slags hantverkare. Fattigt arbetsfolk är det som inte äger jord eller annat världsligt gods, utan de skall föda och kläda sig med sitt dagliga arbete. Nu frågar Aristoteles och undersöker med skäl vilket av dessa tre slags folk land eller rike minst kan mista. Och han säger så, att land och rike sist kan mista allmogen, ty den kan bäst bygga och bo tillsammans i god och lång samvaro. De kan bäst leva med lagar och sämja, och bo [osäker tolkning] så att var och en lever av sitt eget. Och de älskar mest kärlek och jämlikhet i sin samvaro. Och de kan bäst leva utan hat och förakt inbördes sinsemellan. De kan också försvara sig efter sin makt och försorg. Men skulle riddarskapet och det fattiga arbetsfolket bygga ensamma tillsammans, då skulle de inte komma väl överens. Ty herrar och rikt folk har gärna fattigt folk i förakt, och de fattiga tänker gärna på hur de skulle kunna få de rika männens gods från dem. Men allmogen kan förhålla sig både till rika och fattiga. Och det kan inte gärna bli kärlek mellan rika herrar och fattigt folk, ty det finns ingen jämlikhet mellan dem, ## s. 77 (maskinöversättning) ty de rika vill råda över allt, och de fattiga kan inte råda över något. Men allmogen lever tillsammans med lagar och skäl. Den följer det som flertalet tycker är skäl. Därför skall konungar så * ordna och råda att de har en talrik och rik allmoge i sina länder. Ty riddarskapet kan inte ensamt vara i landen, ty där kan inte länge vara god sämja mellan dem, ty ingen av dem vill vika för den andre, och var och en av dem vill hellre försvara sitt gods med våldsgärningar än med landslagar. Nu skall också allmogen vara lydig och välvillig mot sina herrar och hövdingar. Och herrar och hövdingar, de skall älska sin allmoge och upprätthålla för den frid och frihet och god sämja inbördes. Och den som vill ha kärlek och ett hult hjärta från konungen, eller från vem * han än tjänar, han skall vara honom trogen och lydig. Han skall akta sig för att försmå eller bryta hans lag eller stadga *, och göra inget emot det han bjuder. Han skall också med all sin makt akta sig för hans vrede och ovänskap; ty en herres vrede är både förfärlig och farlig. Och därför skall var man, både av riddarskapet och av allmogen, akta sig för konungens vrede; ty när han är bedrövad, då är det inget annat än oro i hans rike. Nu, såsom det är stor heder och ära för en konung att ha en rik allmoge, så är det också för varje ädel och välbördig herre stor skam och nesa att heta och vara tiggarkonung. Och därför skall konungar och hövdingar akta sig för att göra sin allmoge fattig med olagligheter. Ty så säger Salomo den vise: En rik allmoge ## s. 78 (maskinöversättning) är konungens ära och ländernas tröst, och en fattig allmoge är konungens nesa. Den som vill fly konungens vrede och hans ovänskap, han skall akta sig för att göra honom förtret eller vanära i några saker, eller hans barn eller syskon, fränder eller svågrar, vänner eller tjänare, och han skall inte på något sätt hindra eller störa hans gods eller kungliga rätt. Vill konungen eller hövdingen ha en lydig och villig allmoge, då skall han för sin del ha dessa tre egenskaper: Han skall vara frikostig, gärna ge och dela gods och pengar och vad han har med sina män och undersåtar, och alltid först och helst åt dem som visar sig dugliga i dugliga och dygdiga mannagärningar. Men om han sparar sitt gods och sina pengar för dem, då kan han vänta sig liten lydnad och ingen god vilja av dem när han behöver dem mest. Han skall också gå före dem som herre och furste i allt som angår dem, och försvara dem mot all orätt och motgång. Ty när de ser och erfar att han manligt sätter in sig med liv och makt för allmogens heder och behov, då sätter de också in sig för hans heder och ära med liv och lydnad och full god vilja. Han skall också vara jämn och rättvis i sina domar och bestraffningar, vem som än bryter, rik eller fattig, känd eller okänd, och inte på något sätt visa sig partisk i bestraffningen av illgärningsmän. Och håller han detta, då har han av allmogen fruktan och lydnad och full god vilja. ## s. 79 (maskinöversättning) Sjunde och sista avdelningen (flokken). Om rikets försvar. Gott är det att bo i frid *. Dock är freden aldrig så god att inte den som förlitar sig på den alltid får skada [osäker tolkning]. Och därför Är det bättre att vara varnad i förväg än snar efteråt. Ty den har en annan som sitter över sig [osäker tolkning]. Den är sannerligen förutseende som kan tänka på och akta sig för allt som kan hända honom, och inte behöver säga sedan något har hänt honom: Det tänkte jag inte att detta kunde ske. Nu hör varsamt förutseende (förakt) till det som skall vara till frid och ro för landen och allmogen inför deras fiender. Och såsom människan behöver tre ting för sin styrelse, gott förstånd, gott uppförande och säkert försvar mot det som kan skada henne till liv och kropp, så behöver också varje rike och landskap ha dessa tre för sin goda styrelse: det är en klok konung, goda lagar och seder, som förut är sagt, och säkert försvar mot deras fiender. Nu är det försvaret av två slag: det ena är ett gott riddarskap och en driftig allmoge, för att försvara land och rike med strid och kamp mot deras fiender. Ländernas andra försvar är fasta hus och borgar, för att hindra rikets fiender från att komma in. Nu säger Aristoteles att i strid och kamp uträttar klok försorg och gott mod mer än styrka och mäns stora antal [osäker tolkning]. Och med villiga, ## s. 80 (maskinöversättning) erfarna, modiga och oförskräckta män skall man strida säkert, och inte med rädda, fega [osäker tolkning] och tvehågsna män. Och därför, den som vill strida säkert, han skall välja därtill villigt folk, och litet, som är vant och kunnigt i strid och kamp. Och rädda män och veklingar [osäker tolkning] skall man inte ha därtill; ty en rädd man i strid kan hindra och göra hundra rädda med sin rädsla och tvehågsenhet, som annars hade tänkt följa mandom. Och han säger: Såsom pris och ära skall vara dygdens lön, så skall också rädsla och odygd ha skam och skada till sin lön. Och visa konungar och hövdingar som vill göra sitt folk villigt skall ha det som sedvänja i strid och krig (örlögh), att den som i striden gör dugliga gärningar, han skall ha pris och ära framför alla andra och hedras med goda gåvor; och den som där befinns i rädsla och odygd, han skall förnedras med skam och skada. Han säger också hur vi kan känna igen de män som är väl skapade till strid och möda, och säger att de skall ha stort mod och ett stadigt hjärta, bred bröstkorg och breda skuldror, och skall hålla hals och huvud rakt * och höra snabbt. De skall ha livliga ögon och käckt utseende, stora händer och hårda knogar, stora ben och leder, stora och hårda senor, hårt kött och lite av det. Den som har mycket fläsk, han kan inte arbeta mycket; och den som har löst kött, han har gott mod och liten kraft till arbete och hårda ting. ## s. 81 (maskinöversättning) Mäster Egidius säger också i sin bok, som han har gjort om konungars styrelse *, att det är åtta ting som tillhör dem som vill uppföra sig väl i strid och krig (örlogh). Det första är att de skall vara villiga och förmögna att tåla mycken börda och möda. De skall ständigt vara i vapen; ty den som inte kan tåla att ständigt vara i vapen, han är oduglig i strid, ty han kan lättast bli slagen när han minst är på sin vakt. Det andra är att de skall förmå att ständigt öva lemmar och kropp, för att tåla mycken möda; ty den som ständigt rör sig i strid, han blir inte gärna skjuten eller stucken. Det tredje är att de skall kunna tåla knapp och enkel föda; ty det är en stor börda att bära tunga vapen och kräsen föda. Den som vill föra krig manligt, han skall akta sig för frosseri och dryckenskap; ty därav blir man tung och olustig. Det fjärde är att de inte skall bry sig om att ligga eller sitta mjukt, ty de skall ständigt vara i vapen. Det femte är att de inte skall akta sin kroppsliga möda och fara framför den heder och nytta som de skall få för sitt krig; ty det är ärligare att strida och dö med dygd och mandom än att leva med skam och skada. Det sjätte är att krigsmän skall våga se mäns blod; ty det är kvinnors sätt att inte våga se mäns sår eller blod. Det sjunde är att de skall ha färdighet i att försvara sig och slå andra. ## s. 82 (maskinöversättning) Det åttonde är att det för goda krigsmän skall vara stor skam att fly eller bli rädd [osäker tolkning]. Och Aristoteles säger att där finns gärna dugliga och djärva män där de blir ärade med goda löner. I alla mäns handlingar är förutseende (förhuxan) gott, dock är det mest nödvändigt i strid och kamp. Ty om något i mäns andra handlingar blir glömt eller inte så väl gjort som det borde, då kan det förbättras och bot rådas därpå. Men den som i strid och storm är oförsiktigt rustad, där kan han inte åstadkomma någon förbättring, utan han får försvara sitt liv med mandom eller dö där han har kommit. Och därför behöver en vis konung eller hövitsman i en här tänka och akta på hur han kan strida så mot sina fiender att inte alltför stor skada eller skam drabbar honom eller hans folk. Ty de fall som kan hända i strid, dem kan man inte förbättra annat än med vist förutseende. Och därför säger visa män, som är erfarna i strid, att det är tolv ting som en vis konung eller förman skall akta och se till när han vill strida. Först skall han tänka på och väl förstå om han har lika stor manstyrka som hans fiende som vill strida med honom. Ty det är troligt att den vinner säkert som förmår mer folk till strid; utan Den må söka lite [osäker tolkning] som har en liten kniv. Och den som förmår mindre i alla avseenden, för honom är det bättre att söka att vika undan [osäker tolkning] och söka fred än att strida och våga till ingen nytta. Det andra är att han skall akta på på vilken sida det finns flera som är vana vid strid. Ty såsom ## s. 83 (maskinöversättning) Aristoteles säger: Sedvänja är för var och en såsom en naturlig ordning. Den som är van vid strid och kamp, han är bättre van vid vapen och vid stor möda än den som är ovan därvid; och därför är det troligt att den kan vinna striden. Mer mod har det folk som är vant vid strid än det som är ovant därvid. Det tredje är att han skall akta på om han har det folk som kan tåla härföda; ty ingen kan på härfärd få varje läckerhet till mat och dryck efter sin vilja. Och det händer gärna att män som är veka och kvinnliga inte kan tåla den mångfaldiga börda som krigsmän brukar tåla, och därför flyr de ofta när man behöver dem mest. Det fjärde att akta på är om han har de män som är härdiga och stadiga och vågar se mäns blod och inte fruktar någon sårskada. Ty veka och kvinnliga män ryggar för att se mäns blod och fruktar alltför mycket all sårskada, och därför blir de aldrig stadiga i strid. Det femte att akta på är om han har de män som är av dugligt leverne och förutseende i sitt handlande; ty driftiga män, och sådana som är varsamma om sig, de vinner gärna seger i strid. Det sjätte att akta på är om han har modiga och stadiga män, ty Mod är halva gärningen, ty det är ett gammalt ordspråk: Lyckan följer gärna gott mod. Det sjunde att akta på är på vilken sida det finns fler och bättre hästar. ## s. 84 (maskinöversättning) Det åttonde att akta på är på vilken sida de män som skall strida är bättre beväpnade, och på vilken sida det finns fler skyttar. Det nionde att akta på är på vilken sida folket har mer skott [osäker tolkning] och föda; ty ofta tvingas driftiga krigsmän, utan slag och sår, antingen att dö sorgligt av svält eller att fly med skam och vanära. Det tionde att akta på är beskaffenheten hos den plats där striden skall stå; ty de har en stor fördel som är placerade på större höjd. Det elfte att akta på är lämplig tid: om solen skiner emot eller med de män som vill strida, och varifrån vinden blåser den tiden. Ty det hindrar mycket de män som strider om solen skiner emot dem i deras ögon. Likaså om vinden blåser emot dem, då kan mull och sand som drivs upp med vinden av hästarnas fötter mycket hindra dem, om det blåser emot dem i deras ögon. Det tolfte att akta på är på vilken sida de räknar med mer hjälp. Och är det visst att fienderna väntar sig mer hjälp, då skall man antingen strida snabbt eller vänta tills det är visst vilken hjälp de får. Nu är det inte väl möjligt att alla dessa tolv inträffar på en gång. Då, den som har flera av dessa tolv, han kan djärvt strida. Det andra landsförsvaret är borgar och goda fästen. Och mäster Egidius säger hur borgar och fasta hus skall byggas, och hur man skall hålla och försvara dem mot sina fiender, och hur man bäst kan vinna dem. Och han säger att goda borgplatser skall vara ## s. 85 (maskinöversättning) på hårda berg och hällklintar, i forsar eller flytmossar, på uddar vid hav eller sjöstrand, där ingen kan gräva under grundvalen och där ingen kan förmena huset vatten. Och det är att akta på att det inte finns någon annan höjd så nära att man där behöver frukta eld eller stenkast från kastmaskiner (blidhom). Han säger också att ju fler utskjutande hörn [osäker tolkning], vinklar eller utsprång borgmuren har, desto fastare är huset till allt försvar, och desto mer skada kan de få, både bakifrån och framifrån, som stormar mot den. Och ju fler barfredar (barfridhi) muren har över alla portar, hörn och vinklar, desto fastare är huset till allt försvar och all säkerhet. Är också marken så beskaffad att man kan gräva breda och djupa gravar och däri påla eller mura med sten eller tegel, och är det möjligt, då skall man leda vatten i de gravarna. Och har inte borgen eller borgplatsen vatten inom sig eller så nära att ingen kan förmena borgarna det, då skall inne i huset stora jordgropar göras och byggas invändigt med sten, eller man skall göra stora hällcisterner [osäker tolkning] (om det är så beskaffat), där regnvatten kan flyta in och stå när regn kommer. Det är också att akta på att det framför huvudporten skall vara en stor grav, och däröver en vindbrygga (windabro) som kan vindas upp varje gång borgarna fruktar fiender. Och utanför huvudporten skall det vara ett järnbeslaget portgaller (port luka), som man kan vinda upp och ned med järnkedjor och som löper på järn, till skydd för huset mot eld och all plötslig fara. Och över portgallret skall det vara en öppning i muren, där man kan slå ned vatten för att släcka eld, om den blir ## s. 86 (maskinöversättning) buren till porten; och göra mycket som kan vara till försvar för huset. Han säger också: Om marken är så beskaffad att man på något ställe vid huset behöver frukta stenkast från kastmaskiner (blidhom), då skall det på den sidan utanför borgmuren göras en annan mur, så att något utrymme skiljer de båda murarna, och det utrymmet skall fyllas upp med jord och hårt stötas samman med bockar [osäker tolkning], lika högt som båda murarna. Ty blir den yttre muren skadad eller nedslagen av kastmaskinen, då skyddar jordmuren den inre huvudmuren mot stenkastet; ty varje sten som kastas på jordmuren, den sjunker lätt in där utan stor skada. Och så kan torn och barfredar (barfridhi) skyddas mot kastmaskinernas kast med slakor [osäker tolkning] och bräder och bålverk och på många andra sätt, efter kloka mäns och förutseende borgares påfund. Nu är det sagt om borgbyggnad, hur de kan vara fasta och ointagliga. Dock är inget hus eller ingen borg så fast av sig själv att det inte på något sätt kan vara intagligt. Och mäster Egidius säger att man kan vinna fasta hus på tre sätt, med strid, svek [oklart]. Utan vatten kan ingen man leva länge; ty han behöver det både till dryck och till matlagning. Och därför skall de män som vill vinna ett hus först tänka och söka efter hur de kan hindra vattnet för dem som är belägrade i huset; ty av törst kan de tvingas att uppge hus och försvar. Det andra är hunger och svält, som tvingar belägrade borgare att uppge huset. Och därför skall de som vill vinna ett hus ## s. 87 (maskinöversättning) se efter och söka alla vägar varigenom de kan spärra kost och föda för dem som är belägrade. Ty ofta fördärvar törst, sveda och hunger belägrade borgare mer än hård och ständig strid. På det tredje sättet kan man tänka sig att vinna med många slags strid. Och det är dock mycket att akta på att de som vill vinna huset inte lägger sig för nära huset, så att de från huset oförvarandes kan stöta ned över dem medan de sover eller äter eller uträttar några andra av sina behov, för att fånga dem eller bränna deras kastmaskiner (blidhor) eller andra verk eller fördärva dem på annat sätt. Här slutar Konungastyrelsen.