# Karlskrönikan > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Karlskrönikan (verk:karlskronikan) - **Datering:** 1452 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: krönikor och Konungastyrelsen - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## s. 1 (maskinöversättning) Vill ni höra om många under, därom vill jag göra redo och låta här efteråt förstå de svenskarnas mångfaldiga vånda. Det hände sig en gång så att svenskarna hyllade en dansk kvinna, hon hette drottning Margareta. Vida skall man leta efter en sådan som så kan umgås med klokskap och få rikena samman, Sverige, Danmark och Norge. Sedan föddes ingen annan sådan kvinna. Mig tyckte att svenskarna inte var kloka då de tog henne till hövding. De var ganska enfaldiga då, så att ingen av dem kunde styra riket, utan de gick tvärt emot sin lag; det ångrade de sedan mången dag. Deras lag visar så, att utlänningar inte får råda i riket. Sedan riket kom i hennes händer, då började svenska mäns vånda. Utlänningar fick alla län och slott och svenskarna hölls inte för annat än åtlöje. ## s. 2 (maskinöversättning) Hon hade sedan ständigt i sin avsikt att svenskarna aldrig skulle komma till makt. Därefter tänkte hon på hur hon skulle få Gotland åter, som hertig Erik hade satt i pant och de preussiska herrarna hade fått av honom. Hon samlade folk på en gång från sina tre riken för att vinna Gotland och sände dem så till Gotland. Allmogen hyllade dem strax då över hela landet runt omkring. Visby stad fick de då inte, de preussiska herrarna hade den då inne, de kunde inte vinna den från henne. De byggde fem fästen på landet. Sedan kom preussarna för att gästa dem, de förde från Preussen en så stor skara att drottningens folk då fick fara. Preussarna ryckte in i landet och vann slotten på en gång. Somliga dagtingade sig bort med harnesk och egendom, från somliga slott gav de sig till fånga. Den som först kunde komma från Gotland, han berömde sig lycklig alla stunder. Då örlogen inte hjälpte drottningen, betänkte hon ett annat uppsåt: att dagtinga så med preussarna och därmed få Gotland åter. För tjugo tusen nobler (nobele) stod det i pant, det ville de att hon skulle sända dem i gengäld [osäker tolkning]. ## s. 3 (maskinöversättning) Hon lovade att de skulle få det åter och lade så en skatt på Sverige: av varje stuga (stube) att utge tolv öre stockholmsmynt, om de ville leva i hennes ynnest. Det behagade allmogen illa, den skatten lät de sig dock så utkrävas och gjorde det villigt för den sakens skull att Gotland åter skulle komma till Sverige. Det hör med rätta till Sveriges krona, därför ville svenskarna inte vara utan det. När allt hade kommit därhän som hon ville ha rikena, då började hon tänka på vem som skulle styra rikena efter henne. Från Pommern lät hon hämta till sig en ung herre som hette Bogislav. Ett annat namn fick han då och kallades sedan Erik. Sitt råd lät hon kalla samman från alla sina tre riken. När herrarna var samlade, sade hon till dem där: Skaffa er en konung medan vi lever, då kan rikena förbli samman. Herrarna rådgjorde med varandra och fruktade inte för hennes onåd, utan svarade henne så därtill: Nådiga fru, så länge Gud vill att vi får njuta av er under er livstid, ## s. 4 (maskinöversättning) vill vi inte ha någon annan herre. Drottningen svarade dem med hast: Jag råder er till ert bästa. Vill ni nu inte göra så, då får ni se rikena stå i fara och efter min död får ni träta, ty förvisso förblir rikena inte samman. Jag tänker att ni försmår den herren därför att han inte är född av vår ätt [osäker tolkning]. Drottningen gjorde sig mycket vred, riksrådet blev då ängsligt och gjorde sedan som hon ville, så att de stillade hennes vrede, och sade till henne: Det som ni har föresatt er, ert råd vill vi alla gärna följa. Hon tackade och lovade dem nåd för att de lydde hennes råd, och lät strax hylla den herren, alla sina rikens råd. Sedan sände hon honom in i Sverige med sitt folk och hovsinne [osäker tolkning]. De svenska herrarna kom då emot honom för att ta emot honom med stor ära och förde honom strax till Mora sten för att göra honom till sin konung där. Trygga eder måste han svära dem: först att värna den heliga kyrkan, stärka hennes rätt och inte härja henne, och stärka alla rikets invånares rätt, inte driva utländsk rätt i riket [osäker tolkning]. ## s. 5 (maskinöversättning) Den andra eden svor han så: att älska rättvisa så mycket han kan och fördriva orättvisa alltid medan han får leva. För det tredje svor han att vara trygg och trofast mot varje man som bor i Sverige och inte fördärva någon utan dom; därmed skulle han förvärva Guds ynnest. För det fjärde att låta infödda råda över slott och län (læn) i alla faror, och inte ta utlänningar i sitt råd, och styra riket med lag och nåd. Inte heller får han göra mindre kronans inkomster, det må man höra, för den konung som kan komma efter; det är allt gjort för rikets fromma. Den femte eden svor han så: att inte lägga olaglig skatt på, utan försörja sig av kronans ränta och inte hämta någon tunga från allmogen, utom om det kunde hända så att örlog vände sig mot riket. Och därtill andra eder mer, jag vill inte nu räkna upp flera. När han var så ärligt korad och hade svurit sina eder, svor alla lagmän (laghmen) honom sin ed, och allmogen likaledes, att alla skulle ha honom till konung och stärka hans rätt i alla dagar ## s. 6 (maskinöversättning) och stå honom i lydnad som lagligen bör i alla händer, och utgöra all hans lagliga skatt med vilja; dit han vill skulle de föra honom. Sedan red han sin Eriksgata (erix gatw) som lagen visar i allo måtto. Drottning Margareta började sedan tänka på hur han kunde få en drottning, och lät åter kalla samman sitt råd från alla rikena och frågade dem på en gång var de trodde sig finna en jungfru, och sade så till dem: I England visste hon att få henne, och gav dem sådana skäl att de alla var väl nöjda med det. Strax efter sände hon dit biskopar och riddare som skulle fullborda det, med dem många fromma hjältar. När de kom till England, tog konungen emot dem med ära då. De lät honom förstå sitt ärende, som de var utsända för. Konungen lät svara dem väl. Herr Ture Bengtsson trolovade då hans dotter, å konung Eriks vägnar gjorde han så. De lät göra sina skepp redo och föra den jungfrun till Danmark. När de kom till den danska stranden, ## s. 7 (maskinöversättning) fördes jungfrun i land med ära. Konung Erik tog då väl emot henne, drottning Margareta gjorde också så. Drottningen lät strax rusta till, och ville hålla konungens bröllop. Hon lät rusta många slags ting, i Lund skulle hovet stå. Hon lät dit kalla samman prelater, riddare och alla svenner. Herrarna gjorde som hon bad och kom till Lund samma dag som hon hade förelagt dem. De kom dit med pris och makt, de rustade ut sig så gott de kunde, de var glada där i allo måtto. Många ädla kvinnor for också dit med en skara av många högättade jungfrur. Pipare, basunblåsare och alla slags lekar fick man höra där omkring. De dansade, uppvaktade, var glada och gjorde sig glada i allo måtto. Många sköna örhingstar förde man fram där med gyllene tyg och siden bredda. Herrarna tornerade där till häst och gjorde sig glädje och mycket lust medan hovet stod. De hade glömt sorg och vånda. Herrarna tog orlov att fara hem, var och en dit han ville vara. ## s. 8 (maskinöversättning) Strax efter en liten stund började åter också på många sätt drottningen och konungen en örlog som mången man måste sörja, med de holsteinska herrarna; dessa tre riken skulle de försämra. Konung Erik for ut med sin makt, att vinna Holsteins land var hans avsikt. Ingenting kunde han uträtta där, utan den manligaste riddare han ägde lät han halshugga där; det var drottningen mycket kärt [osäker tolkning]. Herr Abraham hette den riddaren, länge skall man leta efter en sådan som är så vis och så mäktig; i manlighet fanns då inte hans like. Han miste sitt liv i god tro, Gud unne hans själ ro i himmelriket. Konungen for sedan hem igen, holsteinarna fick då inte mycket men. När drottning Margareta fick veta det, att han inte gjorde mer där, då for hon till Flensburg och fick där mer jämmer och sorg. Hon tänkte dagtinga där så att hon skulle få Gottorp till Danmark. Där blev furstinnan död, Gud frälse hennes själ från all nöd. Till Roskilde förde henne riddare och svenner, såsom det anstod dem. ## s. 9 (maskinöversättning) Där lät de begrava hennes lik och bad Gud att ta emot hennes själ. Konung Erik kom då till makt och fick skatten som hon hade samlat och rikena fria i sin hand, både slott, städer och land. Sedan styrde han rikena så som man härefter må höra. Om Sveriges vånda vill jag berätta, om Danmarks och Norges vill jag nu tiga. Jag må dock väl säga här att de delvis hade samma klagomål. Sverige började han styra så att han lät utlänningar få slotten och länen. De skulle då råda över land och slott, svenskarna hölls för hat och åtlöje och blev försmådda av alla. Utlänningarna rådde över hela riket. Han aktade inte det han svor när de korade honom till konung. Han svor att styra riket med inländskt råd och styra det med lag och nåd. Han svor också att hålla det att svenskarna skulle förvalta slotten och länen. Föga höll han de ederna. En riddare var då nära konungen, herr Henning Konungsmark hette han så. ## s. 10 (maskinöversättning) Konungen gav honom det berömmet att han var både klok och vis. Vad honom lyste råda konungen, vare sig det var till gagn eller skada, därvid skulle det helt förbli. Svenskarnas råd ville han inte ge något för. Konungen tänkte helt och hållet på hur han kunde fördärva svenskarna med långt örlog och många herredagar; det fick de fattiga svenskarna klaga över. Han höll den örlogen i Holsteins land, därför kom många svenskar i vånda. De skulle fara dit så kostsamt, arv och ägor fick de inte spara. Med stor kostnad och många svenner tänkte de förtjäna konungens ynnest. Det kunde dock föga gagna dem, de fick knappast något av honom. En resa gjorde han till Fehmarn, så vida man hörde om det, med många skepp och stor här; det fick fehmarnborna erfara där. Han lade till vid land och ville strida, manligt bjöd fehmarnborna motstånd. Han sprang själv i stranden och bad allt sitt folk träda i land. Hade svenskarna inte varit där då, mycket illa hade han då farit. De hjälpte honom ur den nöden, ## s. 11 (maskinöversättning) annars hade han blivit slagen ihjäl. Fehmarnborna for sedan illa, konungen bad att man inte skulle skona dem. De flydde in i en kyrka som heter Borg, dem gjordes där pina och mycken sorg. Konungen lät ta dem ur kyrkan, var och en dra dem ut därifrån en efter en [osäker tolkning] och sedan driva dem från kyrkogården. De som var utanför lät dem inte leva, de stack dem igenom med sina spjut och kastade dem så ut över kyrkogården. De som stod utanför högg och stack så att både lever och lunga föll ut ur dem. Han hade dock makt nog att råda över dem, därför borde han ha gett dem bättre nåd. En sak till lät han göra där: föra kvinnor och barn alla därifrån. Kvinnor och mör blev skändade där, Gud förbarme sig över den omilda hämnden. Konungen ville inte vara där längre, därför for han till Danmark och gjorde sedan många resor till Flensburg, de var så långa. Där skulle svenskarna ligga, ofta tiggde de om hjälp av konungen; det hjälpte dem dock inte alls, han ville inte undsätta dem. Svenskarna skulle alla fara ut dit och utländska fogdar vara hemma. ## s. 12 (maskinöversättning) Svenskarna blev ofta gripna och fångade, hertigen höll dem i tvång i många år. Konungen ville inte lösa ut dem. Så gick det för svenskarna, som man må höra: de sprang ut och in som tiggare, utlänningar fick deras gods i pant. Själva skulle de betala fångenskap och kost, det var dem jämmer och mycken kval. Medan de var på konungens resa for fogden illa fram med deras landbor. Ofta klagade de över det för konungen, han ville inte föra någon bot därtill utan lät göra mer orätt. Var köpmän for i sina ärenden [osäker tolkning] skonade hans vitalier (fetalie) dem inte. De tog gods och skepp från dem, med nöd slapp de undan med livet, och många blev kastade överbord; konungen frågade inte efter det. Ännu mer vånda gjordes köpmännen: var väder och storm drev dem till stranden så att deras skepp bröts sönder, av sitt gods fick de ingenting njuta, fogdarna tog det alltsammans. Städerna klagade ofta över det för konungen, de kunde dock inte få någon rätt. Därför blev de så överens att de hellre ville värja sig än låta sig härjas så. De skrev då till konung Erik ## s. 13 (maskinöversättning) att göra honom skada så gott de förmådde. När konungen fick förstå breven, sände han bud omkring alla sina länder. Sitt folk lät han stämma ut, det mesta han hade förmåga till. Han skrev också så till allmogen, att han ville ha en stor skatt av dem. Det plägade alltid vara så förut, när helst svenskarna skulle fara ut, skulle deras egna landbor mest föda dem; därmed förödde han hela riket. Han hjälpte dem ingenting av sin skatt, varken till dryck eller mat. När svenskarna hörde hans vilja, gjorde de sig raskt redo, de for alltid dit han ville; han lönade dem dock illa för det. Städerna samlade ihop sin skara, i Öresund for de fram. Konungens makt mötte dem så att städerna föga kunde gottgöra det. De slog ihjäl så mycket folk för dem och fick så mången kogg (kogh) och holk (holk), städerna fick då så stor skada att aldrig fick de någon sådan. Svenskarna var med i den skaran, Greger Magnusson var där hövitsman (höffitzman). Från Sverige följde honom många goda män, det må man väl säga med sanning. ## s. 14 (maskinöversättning) De anföll lübeckarna med stor manlighet, det gjorde de ädla, fromma hjältarna. Tyskarna kom i nöd för dem, mången kämpe slog de ihjäl där. Tyskarna samlade sig då samman, då gick svenskarna miste om glädjen. Tyskarna grep och slog dem då, ingen undsättning kunde de få. Svenskarna led där stor nöd, mången god man blev död där. De som fick förbli vid liv där måste ge sig till fånga. Lübeckarna ville inte vänta längre, till Lübeck lät de sig segla. Svenskarna förde de dit med sig, stor pina gjorde de dem där. De satte dem i torn och stock, hårdeligen bojade de dem. I tio år var de fångna där. Ofta for de till konungen, de bad honom ofta och tätt att han ville göra dem kvitt sin fångenskap. Stundom ville han inte höra dem och aldrig göra dem kvitt sin fångenskap. De skulle själva lösa sig eller bli deras fångar evinnerligen. Själva skulle de också betala sin kost, det var dem jämmer och ingen lust. Stundom fick de lov att fara hem, eftersom de var mycket skyldiga där. ## s. 15 (maskinöversättning) Fädernearv och mödernearv satte de i pant, de fick erfara att det var sant. När de for ut med sin beskattning [osäker tolkning], var konungens vitalier (fetalia) framför dem, de tog allt som de då hade. Ofta klagade de över det för konungen, det kunde dem ingenting gagna, de kunde inte få någon rätt därför. En stund därefter skrev konungen, till Sverige sände han de breven, att svenskarna alla skulle vara redo och åter fara i hans utbud. Deras landbor skulle åter bespisa dem, de hade på många år inte haft lindring därav. De rustade ut sig med kogg och holk, därtill så mycket ärligt folk. Mycken spisning hade de med sig när de lade ut från Sverige. De seglade till konungen i Köpenhamn, de fick där skada och intet gagn. De låg där en hel sommar, det gagnade rikena ingenting. De förtärde sin spisning medan den räckte. När den inte längre räckte dem, gick de då till konungen och bad att få mer spisning. Han ville inte bespisa dem, och de fick inte lov att fara hem. Harnesk och kläder förtärde de där, ## s. 16 (maskinöversättning) hunger och törst lärde dem nog det. När de inte hade något kvar, sprang somliga därmed hem nakna. Så gick det för dem ofta, därför måste svenskarna vara fattiga. Nu må ni höra hur det gick för dem som låg där med skeppen. Konungen gav dem till slut lov, det var vid Sankt Mikaels tid. Ut från Köpenhamn for de då och ville gärna vara hemma. De lade sig vid Dragør i Öresund, de fick där nöd på så många sätt. Där växte storm och mycket oväder, svenskarna kunde inte rå för det. Deras skepp gick där mestadels förlorade, så stor skada fick de där. Somliga kom i land vid Barsebäck och somliga drev i land på andra ställen. Somliga högg över sin mast och somliga skepp brast helt i stycken. På Saltholm kom somliga med nöd, de hade där varken öl eller bröd. Drottning Filippa gjorde väl mot dem, hon sände dem då mat och öl och lät hämta in dem med skepp. Konungens hjälp behövde de inte vänta på. De miste sina harnesk och sina kläder, ofta klagade de över det för konungen, det kunde dem ingenting gagna, ## s. 17 (maskinöversättning) skadestånd fick de inte av honom. Somliga köpte sig spisning och somliga sprang till Sverige, var och en for hem så gott han kunde, somliga med skepp och somliga med häst. Därnäst, mot jultiden, ville drottning Filippa då rida till Sverige. När hon kom till Vadstena, dog där den ädla, fromma furstinnan. Hennes lik begravde de där och bad Gud att ta emot hennes själ. Efter Guds börd fjortonhundra år, trettio, på trettondedag jul var det. Aldrig fick hon barn innan hon gick ur världen. Sedan skändade konungen efter sin vilja en av hennes jungfrur som hette Cecilia. Och han hade henne sedan öppet som om hon vore hans äkta hustru, alltjämt medan de båda levde; om sådan skam brydde han sig inte. Ännu må ni förstå mer om svenska mäns vånda, hur dem gjordes orätt; dock var dem annat lovat i eden. När räfsteting (ræfffstatinga) hölls, fick herrarna konungens brev att de inte skulle döma över kronan. ## s. 18 (maskinöversättning) Då glömde han den eden som han hade svurit dem så slätt, att hålla dem vid Sveriges rätt. Så tänkte han ut det: från frälset ville han vinna deras gods, och inte unnade han dem att få tillbaka det som de hade full rätt till. Och ni må förstå här svenska mäns största klagomål. Sveriges rike fick han fritt, nu ville han ha det så flitigt [osäker tolkning] att hans arvingar skulle behålla riket; det tänkte han förvalta därmed. Alla de slott som han lämnade ifrån sig, med slottslöftet gick det just så till: hertig Bogislav skulle få slotten om konungen själv dog bort. Om döden kunde ta bort dem båda, skulle riket ändå förbli i deras grepp. Därför förtryckte han svenskarna så, att de inte skulle ha makt att stå emot. Riket ville han därmed plåga, så att de inte längre kunde välja konung, som de har makt till av ålder, och deras lagbok håller det så. Ännu visar oss lagen så: lagmän och häradshövdingar (hæradzhöffdinga) får allmogen inte utan att de väljs med laga form [osäker tolkning]; ## s. 19 (maskinöversättning) föga höll han därav. Han satte dit vem han ville, därför spillde de mycket av lagen. Och han fördärvade Sverige mer: all den skatt som riket kunde förvärva skulle bönderna utgöra i reda penningar, dem lät han alla föra till Danmark, utom vad fogdarna knappast kunde bespisa slotten med i någon mån. För dagsverken tog han penningar likaså, därför ruttnade slotten ned i grunden. Därför är riket så utarmat, reda penningar är svåra att få där, och det kan inte finnas i rikets gömmor varken brev eller klenoder, varken penningar eller smycken som riket kunde ta till om nöden trängde på dem, att en hednisk här ville gå emot dem. Och han hade lovat i ederna att älska Gud och stärka den heliga kyrkans rätt; däremot gjordes domherrarna kval, de fick inte njuta av sitt biskopsval. Han satte dit vem han ville, så förspillde han sin ed. En dansk ärkebiskop var satt till Uppsala, klerkerna fördrev honom för hans orätt. Då fick han en annan biskop åt dem, ## s. 20 (maskinöversättning) det var en munk från Vadstena. Han rådde länge över kyrkan, till dess han dog, Gud nåde hans själ. När kapitlet fick veta det, valde de strax en annan i hans ställe. Det var en god, väl lärd man, mäster Olof hette han så. De bad den herren att fara till Rom, den resan ville han inte spara. Han for till påven så raskt han kunde, med ära tog påven då emot honom. Påven lät honom höra sitt ärende, till ärkebiskop lät påven göra honom. När konungen fick veta det, gjorde han sig mycket vred. Han hade då en kaplan, herr Arend Clementsson hette han så. Någon argare bov fanns då inte bland präster, som hans leverne bäst bevisade. Skörlevnad övade han, dobbel och dryck prövade han. Många vitalier höll han till sjöss, som gjorde köpmännen mycken oro. De tog från dem vad de ägde och kastade överbord vem de kunde. Vad gods de därmed förvärvade, därav behöll han lika hälften med dem. Alltid svor han vid vår Herres död och blod; det gjorde att den stymparen inte var god. Konungen gav honom sitt hovfolk, ## s. 21 (maskinöversättning) de förde honom in till Arnö. Mot klerkernas vilja skulle han vara biskop, och så for han till Uppsala. När han kom fram till kyrkans dörr, mötte Sankt Eriks vrede honom där. Sin sjukdom fick han strax och gick sjuk hem därifrån. Till Arnö förde de honom igen, han frågade efter dyra läkare, det kunde honom ingenting hjälpa, Gud och Sankt Erik ville störta honom. På Arnö led han den nöden, där blev den orättmätige biskopen död. Hans tjänare högg honom så helt i bitar, i tunnor saltade de honom då, till Danmark förde de honom, den onde, förbannade mannen. När konungen fick veta den nöden, att biskop Arend hade blivit död, då sände han därnäst till Uppsala en annan präst, densamme hette herr Torlev. Konungen skrev med honom till kapitlet att de skulle ta honom till biskop om de ville ha hans ynnest. Konungens vilja kunde de inte uppfylla och inte ta emot den prästen. Konungen skrev brev till påvens hov, guld och silver hade han inte sparat. Han lät vädja så mycket emot ## s. 22 (maskinöversättning) den rättmätige, gode ärkebiskopen; det kunde honom dock ingenting gagna, ty påven och kapitlet stod alltjämt på hans sida. Kejsaren fick också veta det ärendet, han sade att konungen gjorde honom orätt. De fattiga köpmännen i svenska städer, här får man höra deras klagan med, och deras skada på så många sätt; därför är de fördärvade i grunden. Konungen fick stor tull av städerna, både silver och guld, det lät han allt föra till Danmark, liksom han lät göra den övriga skatten. Därtill var hans fogdar så kloka att de drev stor köpenskap, mer än någon köpman som bodde i riket; det gjorde köpmännen stor oro. Om vintern samlade fogden godset, det mesta de kunde få tillfälle till. När isen om våren ville gå bort, då påbjöd de stora förbud så att de kunde sända ut sitt gods och vända det till sitt gagn. Köpmännen fick ingenting utfört förrän fogdarna hade gjort sin marknad. De skulle ligga och förtära medan tiden gick då de skulle försörja sig. Den som skulle skeppa något gods ut, han skulle muta fogden därtill. ## s. 23 (maskinöversättning) Det var ännu få som fick njuta det, menigheten förtröt det svårt. Han svor att älska allmogen; hur litet blev det för dem därav! Han svor att vara trygg och trofast mot varje man som bor i Sverige och inte låta ta bort någons gods utan att det skedde med rätt och lag. De fattiga bönderna i Sverige, högeligen måste de klaga här. Konungen stiftade en penningstadga (pænningh stadga), herr Henning Konungsmark diktade den. Sedan den penningstadgan var satt, då blev många gods ödelagda. Riket plågades med stor död, därmed lades godsen öde. De fattiga bönder som fortfarande levde, lika stor stadga skulle de ge. Där hundra bönder bodde förut, där finns nu knappt tjugo goda. Lika stor skatt ville konungen ha som det var lagt i första dagar. Gud kunde aldrig skapa en ko så att fogden ville ta upp henne som gällande betalning; bonden skulle alltjämt öka till så länge fogden ville ha. De gjorde bönderna mer oro, de tog både oxe och ko från dem, kläder, kittel, gryta; ## s. 24 (maskinöversättning) liten rätt fick de njuta. De värderade det som var värt tre till en mark [osäker tolkning], det gjorde de fattiga bönderna ve. Fogdarna lät ta bönderna och satte dem i stock och klove mot lag. De grep dem på deras gårdar, på kyrkväg eller ting skonade de dem inte. De beskattade dem på vad helst de ville och for så jämmerligt illa fram med dem. Bönderna gick till konungen, liten nåd fick de där. De klagade och lät honom förstå hur fogdarna gjorde dem mycken vånda. De sade också öppet till honom att skatten var dem alltför svår. För Guds skull bad de honom så råda att de kunde få bättre nåd. De klagade inför honom över vad som gjorts dem, som ni förut har hört; mycket värre for de fram förut [osäker tolkning] än man nu kan skriva. Konungen gav bönderna brev, han skrev till sina fogdar för dem. När fogdarna såg breven, kom bönderna i ännu mer plåga. Konungens brev ville de inte akta, svårt hotade de bönderna. De lät gripa, binda och basta dem och satte dem i stock och klove så fast och beskattade dem på mer än de ägde ## s. 25 (maskinöversättning) alltjämt medan deras fränder kunde lösa ut dem. Därtill skulle de svärja orfejd (orfeygda) att aldrig mer klaga inför konungen. Bönderna var glada att de slapp undan, till konungen sprang de åter på nytt. De klagade inför honom över det stora våld som hade skett dem så mångfaldigt. Han aktade inte på det, det dröjde länge för dem. Så svårt lät han nöden tränga dem och gjorde dem så stor kval. Ofta talade de till konungen, till dess att han blev vred på dem och bannade dem på många sätt. Han grep dem i halsen, mycket hårt slog han, så svårt drog han dem i håret. De fattiga bönderna grät så svårt, de sprang hem med jämmerliga åthävor. Gud förbarme sig över det, att han ville fara så fram med sina fattiga. De fattiga bönderna som bor i Dalarna, deras fogde gjorde dem så mycken oro. Han lät plåga dem så svårt och beskattade dem på det mesta de ägde. Han lät hänga upp bönderna i rök, så svårt lät han tränga dem. Deras kvinnor lät han plåga därmed: de spändes för hölass som de skulle dra; dem gjordes därmed så stor nöd att de strax födde barn som var döda. ## s. 26 (maskinöversättning) Mycket mer orätt gjorde han dem, för den som noga frågade efter. Bönderna gick alla till råds, inför konungen ville de klaga över sin skada. Engelbrekt skulle föra deras ärende, hur fogden fördärvade dem. De hade ofta klagat över det förut, fogdarna höll det dock för intet [osäker tolkning]. Jösse Eriksson hette den som var deras fogde, han hade inte skonat bönderna. Som allmogen bad gjorde Engelbrekt och lät konungen höra deras klagan och talade till honom och sade så: De fattiga bönderna som bor i Dalarna, de ber er för Guds vilja att ni skiljer Jösse Eriksson från dem. Han har gjort dem mycken orätt, som ni ofta har hört. Förr än de lider den vådan längre, hellre vill de gå från arv och eget. De vill nu hellre lida döden än leva längre i sådan nöd. Ännu sade Engelbrekt, den gode mannen: Herre, allmogens klagan är sann, därpå tör jag sätta min hals i pant, att deras klagan är utan falsk. Låt förvara mig i ert torn och järn och låt Jösse Eriksson fara hit och låt oss komma samman inför rätten, det ber jag er utan skämt. ## s. 27 (maskinöversättning) Vinner jag mot honom och får jag råda, vill jag hänga honom utan nåd. Har jag orätt och befinns det så, låt då samma rätt gå över mig. Konungen svarade då därtill: För sanning vill jag säga det, du har nog högt budit dig till rätta om de saker som ni trätar om. Rikets råd skall skilja er åt, låt er nöja med vår vilja. Engelbrekt gjorde som konungen bad, red hem allt vad han kunde. Konungen skrev till rikets råd: Far till Dalarna och hör den vådan, skilj dem åt om deras träta. Hjälp Jösse Eriksson alltjämt till rätta; kan också orätt drabba honom [osäker tolkning], skriv det till oss tillbaka. Rikets råd gjorde som konungen bjöd, de red till Dalarna och hörde den nöden. Allmogen lät dem förstå hur Jösse Eriksson hade gjort dem vånda. De ransakade ärendena helt noga, det som allmogen klagade över var sant. Det hjälpte dock allmogen inte alls, rikets råd kunde inte hjälpa dem till rätta. Där gjorde var och en vad helst han vågade, de frågade inte efter rikets råd. Konungen lydde inte mycket deras råd, därför hölls de för åtlöje och hat. ## s. 28 (maskinöversättning) De skrev då det till konungen, förvisso vill jag säga det, att de hade ransakat ärendena så att orätten låg hos Jösse Eriksson. Konungen ville föga rätta det och på intet sätt döma över Jösse Eriksson. De fattiga bönderna gick då samman, då förgick dem all glädje. Förr än de längre ville tåla den nöden, hellre ville de låta slå sig ihjäl. De rådgjorde och sade så: Vi vill ännu skaffa oss en hövitsman. Bönderna gjorde också så, så vida man hörde om det. De valde då till hövitsman Engelbrekt Engelbrektsson, den gode mannen, och kom då så överens att de ville gå man ur huse. De började den hären en höst och hoppades bli kvitt sin sorg. Till Västerås gick de, det behagade Jösse Eriksson illa då. Hade rikets råd inte varit, hade Jösse Eriksson farit illa då. De vände bönderna tillbaka igen, så förblev han ändå i ro. Dock svor bönderna, som ni må höra, att de inte mer ville göra Jösse Eriksson skatt. Han ville dock inte vända åter, ## s. 29 (maskinöversättning) skatten ville han ännu ta av dem. Därnäst vid midfastan skyndade bönderna åter till Västerås. De samlades alla i en skara, till Västerås for de. Jösse Eriksson tänkte de gästa, de lade sig hårt framför fästet. Hade rikets råd då inte gjort det, förvisso hade man fått höra att de ville bränna slottet i grund. Rikets råd fogade det annorlunda: greve Hans skulle få slottet och Jösse Eriksson gå därifrån. Därmed skulle bönderna fara hem, Jösse Eriksson skulle inte vara deras fogde. Melchior Giotz fick då det fästet, greve Hans trodde honom då bäst. Bönderna i Dalarna väntade att få tidender om att rätten skulle gå över Jösse Eriksson. När de fick höra för sanning att konungen inte gjorde det, då fruktade de, som det hade sagts dem, att konungen hade fullt i sinnet att ge dem en värre fogde. Därför gick de åter från platsen. Framför Borganäs kom de samman, det var deras allvar och inte skämt. De vann det slottet och brände det i grund och drog så därifrån i samma stund. Vid Sankt Johannes dag skedde det ## s. 30 (maskinöversättning) att de visade den manligheten. De kom ned i Västmanland, då började de utländska fogdarnas vånda. När herr Johan Wale fick veta att bönderna drog mot Köpings fäste, bad han hämta sina hästar och vågade inte vänta på det fästet. Han rände så fort till Stegeborg med mycken ängslan och stor sorg. Han tänkte bygga det så att Engelbrekt aldrig skulle få det. Mot Lagalossköping lät Engelbrekt dra och våga livet för riket. Han vann det huset i samma stund och brände det strax ned i grund. ## s. 31 (maskinöversättning) När han kom till Västerås, den djärve, fromme hjälten, och Melchior fick veta de tidenderna, förvisso vågade han inte annat: Engelbrekt mötte han då genast, så ödmjukt hälsade han honom. Engelbrekt sade då till Melchior: Du skall nu ge mig Västerås. Han svarade: Var inte så hård mot mig, i morgon vill jag överlämna Västerås till er. Samma afton kom till Engelbrekt riddaren herr Nils Gustavsson och många fler goda män. Engelbrekt talar då till dem: Ni skall alla följa mig i rikets tjänst förvisso. Vi vill hjälpa riket ur nöd eller alla bli slagna ihjäl, och vi vill njuta rikets rätt eller också alla dräpas helt. Den som inte vill följa och stanna hos mig, hans gods vill jag ge till plundring [osäker tolkning] och dessutom dräpa honom, om jag får höra om honom, utom om han rymmer bort ur riket. De goda männen svarade då alla: Vi vill gärna fara med er, vi vill följa er med trogen omsorg och hjälpa riket med all makt. Så svårt har bönderna varit förtryckta, så var vi utestängda från friheten. ## s. 32 (maskinöversättning) På morgonen tog Engelbrekt emot fästet och valde då det bästa: herr Nils Gustavsson skulle ta emot slottet och därmed sörja för rikets bästa. De hade inte längre dröjsmål där, därifrån for de till Uppsala. Alla upplänningar stämde Engelbrekt till sig, det må man säga förvisso. Där kom en så stor här samman som alla sade som var där. Han kallade dem alla samman där, högt ropade han över hären och sade då till dem alla: Kära vänner, ni skall förstå: jag har så ofta hört hur fogdar har gjort er orätt. Så skedde det de fattiga bönderna i Dalarna, deras fogde gjorde dem mycken kval, och det är hela rikets klagan; därför har vi nu kommit hit. Av er vill vi ha råd och tröst om hur riket kan bli löst från träldom. Vill ni ståndaktigt stanna hos oss, vill vi fördriva de omilda fogdarna. Alla svarade honom då: Gud löne er att ni vill så. Vi håller ståndaktigt med er så länge Gud unnar oss att råda över livet, och vi vill inte spara något därvid; ## s. 33 (maskinöversättning) vart ni bjuder oss vill vi fara. Nog är det sant som ni har hört, fogdar har gjort oss stor orätt. Ofta har det klagats för konungen, dock har ingen rätt skett därför. Då kunde man höra jämmerlig klagan som alla menigheter hade där. De var samlade där från alla land, var och en klagade där över sin skada och vånda. Engelbrekt gjorde då nåd mot bönderna, tredjedelen av skatten lät han slå av. Sedan sparade han inte sina brev, han bjöd varje man att fara till sig. Den som inte ville hålla med honom, hans liv och gods ville han förspilla. Till Norrbotten sänder han då brev att överlämna i Erik Pukes händer, och bad honom ståndaktigt hålla med sig; hela Norrland unnade han honom att förvalta. När Erik Puke hörde det, så gärna gjorde han det. Korsholm hade han då inne på herr Nils vägnar vid den tiden. Genast samlar Erik en här med hälsingar och de som bodde där. Han satte en hövitsman över dem, Eleff Diægn hette han så. Mot Faxeholm ryckte de strax, där fick de den lyckan ## s. 34 (maskinöversättning) att de fick det slottet i samma stund och brände det genast ned i grund. Ännu reste han en annan här med österlänningar som bodde där. Han satte en hövitsman över dem, Johan Folkesson hette han så. Dessa for till Åland, där gick det dem mycket väl i hand. Alla ålänningar kallade de samman, Kastelholm belägrade de strax. Det slottet hade en kvinna av konungen vid den tiden, fru Yde hette den kvinnan så, hon var gift med herr Benedictus Pugge, det vet man. Bättre trodde konungen henne än någon man som bodde i Sverige. Det var alltjämt svenskarna till hån och åtlöje att en kvinna skulle råda över rikets slott. Hon var en utländska; väl fanns det många svenskar som hade förtjänat det bättre, hade konungen vänt sin ynnest till dem. Den fogde som hade det av henne när svenskarna belägrade det, Otte Poggewis hette han så, stort att tala kan han väl. Förut lät han ingen vara sin like, för tre tänkte han inte vika. Genast såg han där dem finnas, han fruktade att de ville vinna slottet från honom. ## s. 35 (maskinöversättning) För handbågar och hudskor [osäker tolkning] vågade han ändå inte hålla slottet. Han bad för Guds skull att de skulle unna honom att leva, han ville gärna ge dem slottet. Johan Folkesson fick fästet så, han höll det då i Erik Pukes hand. När Erik Puke hade ordnat det så och anbefallt dem hären, red han strax på en gång dit där han kunde finna Engelbrekt. De fattiga bönderna som bor i Rekarne, deras fogde gjorde dem också mycken oro. Så svårt lät han beskatta dem på oxe, ko och vad de ägde, kläder, kittel och gryta; ingen rätt fick de njuta. Han red med många svenner och hästar, omildeligen lät han gästa dem. Han slog ihjäl deras vänner och fränder, de fick varken rätt eller skäl. Så svårt ökade han deras skatt, allt vad de ägde sökte han ut. De övergav sina gårdar och sprang därifrån för de olagligheter han lade på. Han lät värdera det som var värt två till en mark, det gick bönderna hårt åt. Ofta lät han ta bönderna, han satte dem i stock och klove mot lag. Han hade det i fullt uppsåt ## s. 36 (maskinöversättning) medan han var vid sin fulla makt, att ingen var hans like; de var få som han ville vika för. Det gjorde han av rent högmod, den djävulens man var inte god. När rekarneborna fick veta hur Engelbrekt gjorde med fogdarna, och fullt förnam att dalkarlarna fick sådan fromma, samlades de alla i en skara och ville så fara till Gripsholm. Den omilde fogden ville de gästa och dra honom ut ur fästet. När han fick veta det, Hartvig Flögh hette han, då lät han bära i skeppen allt som fanns på huset och lät sig hastigt segla därifrån; bönderna vågade han inte vänta på. När han hade fått ut allt det bästa, då tände han eld i fästet. Han var så rädd som en hare, mycket snart lät han fara till Stockholm. Var var då hans dåliga sinne [osäker tolkning], han lät sin herres slott brinna så. Den äter inte sin herres bröd med trohet som så bränner hans slott i glöd. Nu må ni höra mer om hur Engelbrekt gjorde. ## s. 37 (maskinöversättning) Engelbrekt drog med sin här fram till Stockholm och lade sig där. Han lade sig hårt framför Norrbro och ville så gärna bo i Stockholm. En fogde var då på Stockholm, Hans Kröpelin hette han så. Engelbrekt sände honom bud och ville göra upp med honom. Hans gjorde som Engelbrekt bad, han gick ut till honom i staden. Dock var det förut så förvarat att ingen då skulle förhindra den andre [osäker tolkning], varken med gärningar eller med ord. Engelbrekt frågade strax Hans, han frågade honom med klokhet om han ville överlämna slottet. Hans svarade, som ni må höra: Jag kan inte göra det med ära, konung Erik vill jag ge det slottet, hur än allting kunde gå. De talade då så länge med varandra och förenade sig så till slut att de lovade varandra förvisso en fred in till mårtensmässan. Ingen skulle göra den andre skada. De skildes så åt, som ni må höra. Därför må bönderna tacka Hans, han lät inte beskatta dem med orätt. Han gjorde dem nåd var han kunde, de andra fogdarna gjorde inte så. ## s. 38 (maskinöversättning) Var helst han hörde någon träta, skilde han dem gärna åt med rätt; det löne honom Gud, som väl förmår. Engelbrekt for då genast därifrån. Han lät sig fara till Örebro, där gjorde han Kättilberg mycken oro och lade sig i förborgen framför porten; han fruktade inte Kättilberg stort. Sedan dagtingade de så att det skulle stå i fred i sex veckor; då skulle fogden gå därifrån och Engelbrekt få slottet, om det inte blev undsatt dessförinnan. Det blev så ståndaktigt lovat med eder. Engelbrekt lät sig skynda därifrån, till Nyköping red han så fort. Han lade sig hårt framför den borgen, det gjorde Albrecht Stycke sorg, så hette den fogde som hade slottet. Engelbrekt krävde huset av honom. De dagtingade där då likaledes så som de gjorde vid Örebro. Den starka borgen satte Stycke i pant [osäker tolkning], han lovade Engelbrekt att hålla det. Genast for Engelbrekt därifrån, vid Ringstadholm ville han då vara. Han red dit snart med liten ro, han satte sina skrankor [osäker tolkning] hårt framför bron. ## s. 39 (maskinöversättning) Det hade Henrik Stycke föga trott, att Engelbrekt hade vågat göra det. Engelbrekt talade då till Stycke och bad att genast få slottet. Stycke svarade med stor förtret: Du får det inte, så vitt jag vet. Engelbrekt svor: Inom sju dagar, då vill jag dra ut dig i håret. Genast lät Engelbrekt bygga en flotte med stor konst och mycken eftertanke. På den flotten ett belägringstorn (bergfrid) slaget, det var väl fem våningar högt. När Henrik Stycke såg det belägringstornet, fick han då stor fruktan. De kom då överens om en dag [osäker tolkning] som skulle stå på fem dagar. Engelbrekt hade inte gjort det om han inte hade fått höra förvisso att rikets råd var i Vadstena; de for då från Danmark. Engelbrekt lät sig fara till Vadstena, till herrarna ville han rida. Genast kom han till Vadstena, han kallade samman de fromma herrarna. Han talade: Ni skall nu alla stå på rikets sida, om ni vill leva längre. Mig är nu så i sinnet: rikets frihet vill vi vinna åter. Herrarna sade att de inte ville det, de ville svårligen skilja sig från konungen. ## s. 40 (maskinöversättning) Engelbrekt bad dem skriva till konungen att de inte längre ville stå med honom, eftersom han har gjort er orätt, som många dannemän väl har hört. De sade nej med hast. Han grep dem strax hårt vid halsen. Först grep han då biskop Knut och ville dra honom ut till allmogen. Biskop Sigge av Skara, han for likaledes. Biskop Tomas av Strängnäs, han var i nöd också, till dess att han fick alla de andra. Sedan bad de honom alla så att han ville unna dem att leva, de ville gärna ge sig fångna. Han svor att de strax skulle hålla med riket om de ville behålla sitt liv. De lovade och svor alla det, att de ville stanna vid Sveriges rätt. Engelbrekt lät då skriva ett brev som lydde så: att alla de som var i Vadstena var därom så vordna överens att de inte längre skulle stå i konungens tjänst, de ville njuta sin lag helt fritt. Manskap och tjänst sade de upp honom, han skulle inte längre ha hopp till dem, för den orätt som skett hela riket och som de ofta hade visat för honom. ## s. 41 (maskinöversättning) Det skulle de alla besegla då. Engelbrekt lät konungen få brevet. Engelbrekt red sedan från Vadstena och strax tillbaka till Ringstadholm. Engelbrekt hade förut så ordnat och anbefallt hövitsmännen i hären att ingen skulle tala med fienderna; det tyckte fienderna var stor kval. De var helt tysta i hären och byggde dock flitigt allt vad dem lyste. När Engelbrekt kom åter till hären, då var flotten färdigbyggd där. Engelbrekt ville då storma, Henrik Stycke tog det så illa. Ännu krävde Engelbrekt slottet då. Stycke svarade att han skulle få det: Vill ni göra så med mig att jag får gå därifrån med min egendom? Vill du ge upp konungen och ståndaktigt med trohet stå med riket, då får du behålla din egendom, och låt mig genast få slottet. Stycke gjorde som Engelbrekt bad och gav honom slottet genast på stället. Han bar sedan bort vad helst han ville, ingen fick förhindra honom det. Engelbrekt gav herr Nils Erengislesson det fästet, han trodde honom bäst därtill, ty han var en riddare av rikets råd; han bad honom hjälpa riket ur fara. ## s. 42 (maskinöversättning) Till Stegeborg drog Engelbrekt därifrån, han ville också ovillkorligen ha det. När han kom fram till Stegeborg, fick Walen åter hjärtesorg. Engelbrekt sände då genast och bad honom gå ut till sig. Walen vågade inte annat, han gjorde som Engelbrekt bad. Engelbrekt bad då Walen att genast få det slottet. Får vi gå därifrån med vår egendom, vill jag gärna ge er huset. Det gick då som Engelbrekt ville, Walen skilde han från slottet. Det gav han då biskop Knut och bad honom låta konungen stå utanför, och bad honom förvara det väl. Sedan for han till Söderköping och kallade där samman alla östgötar och bad dem troget hålla med riket. De gick honom alla till handa då och lovade att stå i full lydnad. De gjorde där tre skaror. Den ena skulle fara till Stäkeholm, Guse Nilsson hette deras hövitsman, strax drog han då i väg dit [osäker tolkning]. När de kom nära Stäkeholm, grep de Laga Röds svenner där [osäker tolkning]; så hette den fogde som hade Stäkeholm. På alla sidor belägrade de det. ## s. 43 (maskinöversättning) Han sände bud till goda män där omkring att de alla skulle vända sig till honom. Dit kom Karl Knutsson från Fogelvik, herr Bo Stensson och flera sådana, och många fler goda män. Så ökades hären mer. I sex veckor låg de framför det och lät göra stora flottar. De lät bygga dem allt därför att de tänkte storma därifrån. De ordnade folket så som man härefter må höra. Erengisle skulle vara på en flotte, herr Bo Stensson fara på den andra. De hade goda män inne hos sig som tänkte vinna slottet. De lade an norrifrån mot slottet. Karl Knutsson tyckte det vara gott att han skulle lägga an från söder. Gramsow skulle gå an mot Österbro, mot Västerbro skulle Guse gå. Där började då ett allvarligt spel. Karl Knutsson lade sig under vindbron som låg västerut framför huset och lade sig hårt an mot pålarna som var resta. Fienderna ville han beröva pålarna [osäker tolkning]. Fienderna mötte honom med spjut och stenar, pålarna ville de förvägra honom. Spjuten högg de sönder med rytingar (rytinga), med käxa drog han sig in under pålarna. ## s. 44 (maskinöversättning) Hårt under pålarna låg de, med skott och stenar plågade de dem. De stormade hårt på alla sidor till dess det led mot natten. De kunde dock inte få slottet, därmed drog de bort därifrån. Efter Guds börd fjortonhundra år, fyra och trettio, på Sankt Matteus dag var det. Morgonen efter blev de så överens att det skulle stå i fred till mårtensmässan. Ingen skulle skada den andre, därmed drog svenskarna bort från slottet. Nu må ni höra om den andra skaran: Herman Berman skulle vara deras hövitsman. Han drog då till Rumlaborg, herr Otte Snaps kom det till sorg. Berman talar så till herr Otte: Du skall ge mig detta slott. Herr Otte svarade därtill: På intet sätt vill jag göra det. Förr skall ni slå mig ihjäl än ni skall få huset. Bönderna svarar med vrede: Vi vill snart leda ut dig i håret. Bönderna bar fram vasar och skrankor [osäker tolkning] som om de ville ha huset. De gick därtill helt raskt [osäker tolkning] och tände eld i alla ändar. När herr Otte såg detta, ## s. 45 (maskinöversättning) ropade han högt och sade så: Stå mig god för liv och lem, jag ger mig gärna i samma stund. Bönderna ville alltjämt slå ihjäl honom, då gjorde Berman väl mot honom, han lät honom ge sig fången; så fick herr Snaps med nöd leva. Berman ryckte därifrån till Truldborg, Henning van Lanken misstyckte det. De unnade honom att gå därifrån med sin egendom, så gav han dem huset då. De bränner det ned i grund och for till Piksborg i samma stund. Likadant gick det då med det fästet som förut med det andra närmast. Vill ni höra om den tredje skaran: Engelbrekt själv var deras hövitsman. Strax lade han an mot Örebro, genast krävde han slottet och bad Claus Kättilberg ge honom det; det hade han lovat honom i dagtingan. Claus sköt det till Mattias Kättilberg. Engelbrekt bjöd då Mattias att han skulle ge honom Örebro. De blev då överens om det: Mattias skulle få tusen mark, därmed fick Engelbrekt den starka borgen. Engelbrekt tog gärna emot fästet och gav det åt sin broder, som han trodde bäst. ## s. 46 (maskinöversättning) Genast for han till Axevalla, där lät han belägra slottet. Alla västgötar stämde han till sig där, och de kom alla så manligt med harnesk och starka vapen som om de tänkte härja slottet. Alla hyllade honom där och gjorde som han ville. Till herr Anders Nilsson talade han så, den danske fogde som låg på slottet: Jag säger dig utan åtlöje, du skall ge mig detta slott. Herr Anders svarade att han ville hålla det; desto hårdare lät Engelbrekt belägra det. Det gjorde herr Anders i stor sorg, han brände bort sin förborg från sig. Han lade en stor skara framför det och bad dem ta sig väl i akt för fienderna. Erik Puke lade han där, han skulle vara deras hövitsman. Han kunde själv inte vänta där längre, han skulle rida vidare omkring i landet. Han sände bud till Värmland och bad allmogen stå fast. De gjorde som Engelbrekt tyckte, mot Edsholm ryckte de strax. Peder Ulfsson var deras hövitsman. Fogden kände fruktan för honom [osäker tolkning], han hette herr Herman Gizzelære, ## s. 47 (maskinöversättning) som hade slottet av konungen där. Han var inte själv hemma; husfogden som var där då, han gav genast Peder Ulfsson huset. De tog ut vad som fanns där inne och tände eld och lät det brinna. De for sedan till ett annat fäste, Agnaholm hette det närmaste. Herr Anders Nilsson hade också det, likaledes for de fram med det. Då var han själv på Axevalla, som Engelbrekt förut lät belägra. Peder Ulfsson for därifrån till Dalaborg med hela sin skara. Palle Jonsson hette deras fogde, i Danmark var han född. Peder Ulfsson bad att få huset, Palle sade nej, han ville inte så. De byggde där både skärmar och skrankor och svor att de ville ha huset eller alla störta därom. De lade sig hårt framför porten, tre dagar låg de där. Då lyste det dem att våga en storm. Så manligt gick de an mot huset, många fick där då döda och sårade. Palle sköt hårt med bössa och pil, bönderna gav sig ingen vila där. Förr hade de alla lidit döden än slottet hade givits upp. ## s. 48 (maskinöversättning) De stack eld på alla sidor, då tänkte Palle att han skulle lida döden. Han ropade högt i samma stund och bad att man skulle stå honom god för liv och lem. Bönderna ville ovillkorligen slå ihjäl honom, Peder Ulfsson grep honom och räddade honom så. Allt vad han ägde fick de. Sedan for bönderna därifrån, var och en dit han ville vara, och tackade Gud för den seger som han hade gett dem så stor, att de då var skilda från de omilda utländska fogdarna. Engelbrekt drog till Opensten, han fick det huset utan men. Det fästet hade greve Hans, han var inte själv på huset, det hade en tysk av honom i förtroende, och han hette Merten Grabo. Han dagtingade sig fri i samma stund, och slottet brändes ned i grund. Därifrån for han till Örsten. Jösse Laurensson var då inte sen, han dagtingade sig fri med det han ägde, så att han kunde föra det till Danmark, och tog ut allt som fanns där inne, tände eld i det och lät det brinna. Jösse Laurensson vågade inte vänta längre, till Danmark lät han då segla sig. ## s. 49 (maskinöversättning) Sedan for Engelbrekt till Varberg med mycket folk och stor skara. Norra Halland stämmer han samman på en gång, de gick honom genast alla till handa. Nya Varberg vågade inte annat, de lät honom in och behandlade honom väl. Till Varbergs slott red han då och bad herr Axel gå ut till sig. Herr Axel gjorde som han bad och gick då genast till honom. Mellan dem stod det i fred så länge de båda talade med varandra. Engelbrekt frågade då herr Axel om han ville ge honom huset. Herr Axel svarade: Nej, vid min själ [osäker tolkning], Engelbrekt, du får det inte än. De dagtingade så sinsemellan att det skulle stå så i godo: landet skulle lyda Engelbrekt, herr Axel skulle ingenting bjuda över dem; herr Axel skulle ha halva skatten av Varbergs län, så var det lagt; Engelbrekts fogde skulle uppbära den åt honom, och så skulle de stå i fred. Medan de dagtingade vid Varberg, kom Berman fram till Falkenberg med det folk han hade med sig; genast krävde han huset. Herr Åke Axelsson hade det då, ## s. 50 (maskinöversättning) han svor att han aldrig skulle få det. Berman vredgades då så hårt, han bad sitt folk rusta sig med hast, han ville storma mot fästet. Var och en rustade sig så gott han kunde. En natt gick de an mot huset, stora hugg fick de där, många döda män och sårade, fienderna skonade dem ingenting. Därmed ryckte de bort därifrån, de kunde inte vinna det då. Dock låg de alla kvar framför det. Åke fruktade då dock svårt att de skulle våga ännu en storm, därför lät han dra till skeppen, tog ut vad som fanns där inne, tände eld och lät det brinna, och for strax därifrån i samma stund. Slottet brann ned i grund. Engelbrekt for från Varberg, vid Falkenberg möttes de två skarorna. Därifrån drog de till Halmstad, borgarna fruktade för skada. När Engelbrekt kom fram till staden, gjorde borgarna som han bad, de öppnade sin port och lät honom rida in. Mer än en natt ville han inte vänta där. När skåningarna fick höra det, gjorde de sig ganska starka. ## s. 51 (maskinöversättning) De samlade ihop en så stor här, for till Laholm och lade sig där. De låg på den södra sidan. Engelbrekt red emot dem. På båda sidor blev de så överens att det skulle stå i godo mellan dem. Och därmed gjorde de en fred mellan Skåne och Sverige. Därom gjordes starka brev, att freden skulle stå så: den som ville göra den andre skada, skulle säga upp freden tolv veckor förut. Svenskarna skulle säga upp den i Lund med brev och bud i den stunden; danskarna säga upp i Vadstena om de inte tänker hålla freden. Sedan de var så överens, for Engelbrekt då strax till Stockholm. När konung Erik förnam det, att Engelbrekt så vann landet och slotten, skrev han sina brev omkring i Danmark och samlade sig en stark här. Till Sverige ville han fara och tänkte inte spara något därvid. Han lät rusta många stora skepp och en galeja med i den färden. Han rustade sig starkt med folk och vapen, Sverige ville han härja. Från Köpenhamn lade han ut så ## s. 52 (maskinöversättning) att han nådde Bornholm. Stor skada fick han där, den långa galejan förgicks där; det var halvannat hundra på den. Många fler skepp förgicks också där, både med folk och även med spisning; det borde den som styrde ha varit vis för [osäker tolkning]. I Kalmarsund kom konungen, det var Sankta Birgitta till liten fromma. Han tog bort klostrets fasta föda, i Rosenkransen lät han lasta det. Den bästa holk han hade då, vid Skäggenäs gick den förlorad. Konungen var själv i den holken, han räddades med nöd, så ock hans folk. Sankta Birgitta lät då hans fisk vattnas [osäker tolkning], det gagnade konungen föga. Sankta Birgitta hämnades också så den skada som konungen då gjorde henne: han lät sitt hovfolk rida ut från Kalmar och bränna hennes gods Hagelrum där i länet. Med så stor harm brände de upp det: allt som sprang ut ur elden, boskap eller får, vad som fanns där då, det slog de alltsammans tillbaka i elden. De brände godset som de fann det, så att bönderna ingenting kunde rädda, varken mat, kläder, kittlar eller grytor; bönderna fick ingenting alls njuta. Med rätta borde han ha hämnats på bönderna och inte bränt upp Sankta Birgittas gods. ## s. 53 (maskinöversättning) Konungen for till Stockholm med sin här, Engelbrekt kom också sedan dit. Att konungen inte gjorde någon skada, det kom sig av, som ni förut hörde, att Engelbrekt tog en dag med Hans in till Sankt Mårtens dag, att ingen skada skulle ske från Stockholm; därför stod det så i nåd. I Västerås fick Engelbrekt veta att konungen förde sig till Stockholm. Han bjöd ut man ur huse för att avvärja rikets nöd. Riddare och svenner, bönder och städer, dem tog han alla med. På tre sidor ryckte han fram mot Stockholm, konungen förtröt det svårt. Vare sig konungen ville storma eller strida, tänkte Engelbrekt vänta på honom. Engelbrekt lade sig på Långholmen, västmän och närkingar hade han med sig. Södermän ryckte fram mot Söderport, framför Norrbro hade upplänningarna gjort så. Att beskydda Sverige hade de i sinnet, de fruktade inte stort för konungens makt. När roslagskarlarna fick veta att Engelbrekt var framför Stockholm, hotade de Östhammar. Fogden fick genast veta det. Han bar strax till skepps allt som fanns där uppe. ## s. 54 (maskinöversättning) När det som fanns där inne var ute, tände han eld och lät det brinna, det brann ned i grund. Han for till Stockholm i samma stund. Hans Kröpelin fruktade för sina grannar, Stäket lät han bemanna. Då fruktade konungen i sinnet att svenskarna skulle vinna Stäket. Han lät kalla Hans till sig och sade: Så tycker mig: Bättre att vi själva låter Stäket brinna än att svenskarna vinner det från oss. Genast sände Hans då bud till dem som låg på Stäket. Han bad dem dra bort i samma stund och bränna slottet ned i grund. Så gjorde Nypertz och lät föra allt till Stockholm. Sankt Mårtens natt brände han slottet och vände därifrån till Stockholm. När konungen nu såg detta, att de belägrade honom så, lät han ta Gråbrödraholmen; det gjorde de fattiga munkarna omak. Femhundra man lade han där på, så att svenskarna inte skulle få holmen. Helgeandsholmen lät han bemanna, det må man tro förvisso. Konungen frågade svenskarna ## s. 55 (maskinöversättning) varför de vill fördriva honom. De svarade att de måste förtryta att de aldrig fick njuta lagen. Samma beskyllning lät de honom höra som står skrivet här förut. Svenskarna bjöd sig att gå inför rätten, konungen ville inte stanna vid det. Därmed blev de så överens att det skulle stå i godo till Marie födelse (natiuitatis marie); då skulle de komma till rätta i Stockholm inför tolv av rikenas råd, visa och fromma, från Sverige, Norge och Danmark; de herrarna var starka i vishet, fyra från vart och ett av de nämnda rikena; i vishet fanns där inte deras like. I dagtingan förvarade de också så att konungens fogdar inte skulle fara till bönderna och inte ta någon skatt av landet, utan alltid ligga kvar på husen. Vid mårtensmässan (martyny) var denna dagtingan gjord, och allt gick som ni hörde förut. I Helgeandshuset stadfästes då att det ståndaktigt skulle förbli så. Konungen for åter till Danmark, med frost och köld plågades han svårt. I Stockholm lade han danskar kvar, väl sexhundra, som man sade. Svenskarna, när de så skildes åt, ville hålla en dag i Arboga. ## s. 56 (maskinöversättning) Vid tjugondedag jul skulle den vara, alla skulle fara dit då, biskopar, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän från hela riket, för att hålla sitt råd därtill om vem de ville ta till hövitsman. Engelbrekt valde de därtill, så att han då behagade dem väl, ty han var manlig och vis; det berömmet gav de honom. Sedan gjorde de, som ni får höra, en hövitsman i varje landskap, så att om någon ville fara mot riket, var och en visste var han skulle ta sig i akt. Hans Kröpelin skrev då till dem att han ville tala med dem; ville de lägga en dag i Sigtuna, det kom honom väl till pass. Dock skulle de förvara honom väl om han skulle fara från Stockholm. De blev alla så överens att Engelbrekt skulle möta honom då. Dit for också biskopar, riddare och svenner, på rikets bästa tänkte de. Och det var då så beställt och anbefallt goda män att de skulle ge Hans lejd till Sigtuna, så att ingen skulle anfalla honom med fejd. I Stockholm var en preussisk herre, han skulle också fara med till Sigtuna. ## s. 57 (maskinöversättning) Till Sigtuna red de då vid kyndelsmässan på båda sidor. Svenskarna lät komturen förstå hur konungen hade gjort dem vånda. Komturen och Hans rådde då att man skulle ta sig an det annorlunda: kunde man där åstadkomma en förlikning (minne), så att det inte skulle komma inför rätta. Svenskarna svarade då med skäl: Rätten skall väl nöja oss; kan vi också få en skälig förlikning, vill vi gärna gå efter den. Komturen och Hans svarade då: Vår möda skall gärna vara ospard. Skaffa oss goda lejdemän, vi far till Danmark och försöker det ännu hos vår herre konungens nåd. Vi vill också råda honom till samförstånd. Därmed gick det då så till: Engelbrekt gav dem lejdemän, han lät dem själva räkna upp vilka de ville välja. Svenskarna lät dem förstå vad de då skulle begära av konungen. Medan herrarna dagtingade där, har ärkebiskop Olof kommit hem. Konungen hade gjort honom stor orätt, som ni förut har hört här. De ville inte vänta längre där, ## s. 58 (maskinöversättning) komturen och Hans red till Danmark. De lät konungen förstå sitt ärende, det danska rådet likaledes då: Nådige herre, vill ni höra, vi har förstått vad svenskarna vill göra. De har inte i sinnet att fördriva ers nåd, utan vill gärna stanna hos er. Låt dem njuta sin frihet och rätt, det har de alla sagt oss rent ut. När konungen fick höra detta, gick han till råds med danskarna. De fogade det då så till rätta att de bestämde en dag i Halmstad. Konungen sände danskarna dit för att höra vad de kunde avgöra. Därmed gav han dem full makt: vad de sade skulle förbli sagt, stadfäst med brev och insegel så som det kunde förvaras bäst. Sveriges ärkebiskop mötte dem också då, många goda män är med honom. De var utsända med sådan makt att vad de gjorde där skulle förbli avgjort. De började dagtingan där så: all fejd skulle först nedläggas då, och konungen skulle själv fara till Stockholm för att vara där på Sankt Olofs dag. Svenskarna skulle då vara närvarande, strax skulle de förlikas där och vara goda på alla sidor, ## s. 59 (maskinöversättning) så att ingen mer skulle lida fejd. Sedan skulle tolv skiljemän (waldgiptis men) avgöra all skada och ovilja som var och en har gjort mot den andre i denna tvedräkt, som ni har hört. Mellan konungen och riket var det så avgjort att all skada var kvitt mellan dem, utom den skada som svenskarna fick då som lübeckarna gav Greger Magnusson i Öresund, och utom den räkenskap som konungen krävde av hans fogdar som förut hade hans län. Var och en skulle fritt få tillbaka sitt jordagods som var och en då hade fråntagits; och vid den nämnda tiden skulle konungen få slott och län fritt överlämnade. Därtill skulle de ha konung Erik till sin konung i hans dagar. Så skall han också låta dem njuta sin lag och rätt och inte bryta den, och hålla de eder han hade svurit när de hade korat honom till konung, utom om de ville unna honom någon bön som han kunde förtjäna av dem. Likaledes skulle också kronan få njuta, och de inte heller bryta lag och rätt, och hålla de eder de svor honom när de korade honom till konung. Drots och marsk (Drotzst oc Marsk) skulle han ge dem, de skulle hjälpa till att styra riket, och många fler artiklar ## s. 60 (maskinöversättning) som det här inte behövs att räkna upp mer. Då skulle svenskarna ge konungen Halland fritt tillbaka i hans hand, både land och städer; så var också förvarat i dagtingan. Den dagtingan var avslutad och antagen vid korsmässan (jnuencionis crucis), efter Guds börd fjortonhundra år, på trettiofemte var det. Herrarna ville inte vänta längre där, svenskarna red till Sverige. Medan herrarna höll den dagtingan, började Engelbrekt gräva i Södertälje. Han tänkte göra en grav så djup att man skulle fara ut där med skepp; det kunde dock inte ha någon framgång, och ingen kunde gräva så djupt. De svenska herrarna aktade på den dagtingan, vid Sankt Olofs dag for de till Stockholm. Konungen kom inte dit då, därav fick svenskarna misstanke att konungen ville bryta den, så att de inte skulle njuta den dagtingan som var gjord i Halmstad, som ni förut har hört här. Till Hans Kröpelin talade de då, hårdeligen påminde de honom därom. Hans och flera danskar ## s. 61 (maskinöversättning) bad båda att förlänga dagen mer till Marie födelses dag. Svenskarna gjorde som Hans bad. Konungen kom vid samma tid och miste en barsa (barza) i den färden, i Dalerna förgicks hon, och bar väl åttio läster (læster) i last [osäker tolkning]. Svenskarna samlades, det mesta de kunde, i Jungfruhamn fann de sig. Sina sändebud lät de vara på vårfrudagen vid Sankta Clara. I Helgeandshuset gick de samman, där började de att dagtinga. Konungen fann så många knep att freden nästan hade gått sönder. Han tyckte det var hårt att gå in på att unna svenskarna att få sin frihet. Dock dagtingade de så länge att han inte kunde tränga dem högre. Vad helst han bjöd dem mot rätten, svarade de honom med lagen emot. Ännu kom han till dem med bön om att han skulle få råda över tre slott, danska eller norska, vem han ville; de slotten var de tre bästa i hela riket, därför valde han dem: Stockholm, Kalmar och Nyköping. Svenskarna gick då in på det, för att de skulle få hans ynnest. ## s. 62 (maskinöversättning) Det kunde dem dock ingenting gagna. Ännu avgjorde de det så: slottslöftet skulle han vända om; i hertig Bogislavs hand stod det förut, sedan skulle det stå till rikets val, som lagen uttrycker det. Det slottslöftet ryckte de ur greppet. Därmed skulle de förlikas med varandra, från deras rätt skulle han inte mer vika; därmed skulle han få alla slott och län efter sitt svenska råds råd då, de infödda som dem tycktes bäst gagna, och därmed förkorta all ovilja. Det lovade han dem så, därmed förenades de då. Svenskarna gjorde då hans vilja, på Helgeandsholmen bad de honom att han skulle ge till all vrede och unna dem att leva vid lagen. Det lovade han ståndaktigt då, att han ville göra så. De överlämnade strax fritt till honom igen både slott, städer och län. Sedan bad han dem själva räkna upp vem de ville välja till drots och marsk. De gick till råds så: ärkebiskopen frågade då alla och bad var och en hemligen berätta; då blir det ingen träta därav. ## s. 63 (maskinöversättning) Vilka tre som får flest röster, det vill han låta konungen förstå; konungen tar en av de tre därtill, vilken han då vill ha. Drotsvalet föll så: dessa tre valde de då, Karl Knutsson och Bo Knutsson och därtill Nils Stensson. Ärkebiskopen lät då konungen höra det, vilka de har korat till drots (drotzsta). Konungen svarade: Det duger inte så, ni skall ge mig tre gamla, vilkas dun är avslaget från huvudet; på de unga har ni misstagit er. Tag en av dessa tre, vill jag råda er: herr Kristiern Nilsson, herr Bengt Stensson duger väl, herr Nils Erengislesson duger också med dem båda; en av de tre tycker jag vara bättre. När rikets råd fick höra detta, gjorde de då konungens vilja. Herr Kristiern bad de då om till drots, konungen samtyckte och sade ja. Sedan bad de alla om en marsk av de andra tre som de hade valt till drots. Konungen samtyckte då till Karl Knutsson. Herr Kristiern kallade han fram och sade: Man skall hålla er för drots. Herr Kristiern bad för Guds nåd: Herre, förskona mig från det ämbetet. ## s. 64 (maskinöversättning) Konungen ville då inte höra hans bön, han gjorde honom till drots. Ett litet svärd gav han honom då, mer makt ville han inte ge honom. Herr Erik Krummedige frågade han sedan hur man plägar göra en marsk. Han sade: Andra herrar plägar göra så som jag vill låta er höra: en guldring på en käpp skall ni ge honom och säga hur han skall sköta sitt ämbete. Konungen blev så snar till svars: Käppen skall väl vara redo, guldringen kan han inte få nu. Till herrarna gick han åter, Karl Knutsson kallade han till sig: Till marsk vill vi ha dig. Han föll på knä och bad svårt för Guds skull att bli förskonad från det. Han tilltrodde sig inte därtill att hålla det ämbetet skadelöst. Konungen ville ovillkorligen då att han skulle sköta det ämbetet. Konungen gav honom en vit käpp och marskens ämbete därmed. Marsken bad då konungen om hjälp så att han kunde upprätthålla det ämbetet. Konungen svarade honom så snart: Jag vill lära dig ett råd: akta dig att inte sträcka ut dina fötter längre än skinnfällen räcker. ## s. 65 (maskinöversättning) [oklart] ## s. 66 (maskinöversättning) att hjälpa dem ur den vådan, hur litet konungen vill tänka på att all ovilja var given till. Det var vid allhelgonamässans tid. Konungen ville inte vänta längre där. Var och en for dit han ville vara, konungen for till Danmark. Hans Kröpelin miste då Stockholm, konungen gav det åt vem han ville: herr Erik Nilsson, en dansk man, liten fromma vann han där. Och han lade dock femhundra danskar där, ty han ville på intet sätt tro svenskarna. Så for konungen därifrån, kom så in i Nyköpings skär; Nyköping överlämnade han då där åt Johan Jönsson, han var en skåning. Så for han därifrån till Stegeborg. En dansk följde honom som hette Eggerd Frille, i Rogöfjärden fick han sitt förlorat, han miste där både gods och skepp, med livet slapp han knappt undan. Sankt Franciskus gods hade han något inne, föga vann han därpå. Stegeborg gav han så åt Ivan Fleming, den argaste skälm som då tjänade honom. En sjörövare var han, röva och stjäla avstod han aldrig från. Han var ärelös och slagen på sin mun, han hade inte mer tro än en hund. ## s. 67 (maskinöversättning) Fler av hans ogärningar må ni höra, hur han gjorde på Mörkö. Där våldtog han en kvinna och lät sedan binda upp henne i rök och rökte henne så att hon blev död; förbarme sig Gud över sådan nöd. Den heliga kyrkan lät han bryta upp där, vad han fann där lät han byta. Ofta blev det sagt för konungen, han gav dock ingen akt alls på det. Sådana skälmar trodde han bäst och gav dem både land och fästen. Sedan stannade han inte längre där och for så fram i Stäkeholms skär. Stäkeholm gav han där åt en som hette Olof Finne så; i hans kammare hade han tjänat förut, och stundom vaktade han då hans dörr. Ännu bättre hade det gått för konungen om han hade gett goda riddare och svenner slotten [osäker tolkning]. Var helst han for genom skärgården, skonade han inte de fattiga bönderna. De tog från dem allt vad de ägde, ingenting fick de behålla, kläder, kittlar, grytor, oxe och ko; åter satt de fattiga i stor oro. Genast när de lade ut från skären, plågade Gud dem för det. Där började en storm så stor, mångt gott skepp förolyckades där. ## s. 68 (maskinöversättning) De miste mången duglig man, Danmark förvann sent den skadan. Sedan konungen hade kommit till Danmark och Engelbrekt hade förnummit hur han hade varit i skären och farit illa fram med allmogen, förtröt honom svårt allmogens onåd, och han tänkte göra konungen skada. Och sedan de svenska herrarna fann att konungen misstrodde dem på många sätt och hellre ville ge slott, län och land i händerna på sådana djävulsmän än åt goda riddare och svenner, då blev de överens därom att hålla en dag i Arboga. Dit skulle då alla komma, biskopar, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän och hela menigheten. Efter Guds börd fjortonhundra år, trettiosex, på Fabians dag var det. Dagtingan tog de där för sig och övervägde alla ärenden, hur konungen hade gjort mot riket, som ni förut har hört. De blev då ense därom att de inte längre ville lida den orätten så. De skriver ännu då så till konungen om han ännu då vill bättra sig: inom nästa fastlagstid ## s. 69 (maskinöversättning) ville de ännu invänta det, och om han lät dem råda över sin frihet, ville de hålla honom för herre. Ville han inte göra det, ville de inte längre lyda honom, och lät honom därmed förstå att de skulle gå ifrån honom med manskap och tjänst; nöden drev dem därtill, hans tjänare kunde de inte längre förbli. När de var samlade där, fick de höra nya tidender: att konungen hade beställt det så att genast isen kunde gå bort, då ville han vara i Stockholm. Hertig Bogislav skulle fara med honom, Stockholm skulle Bogislav då ta emot, därmed ville han ge honom hela Sverige. Då tyckte svenskarna att det stod illa till, att riket skulle hamna i sådan vånda. Engelbrekt talade: Vi vill inte vänta, utan alla rida till Stockholm och förvissa oss hos danskarna om hur vi sitter i denna dagtingan, ty de har sagt oss om dagtingan att den skulle hållas med rätt omsorg. Vi skall också alla följas åt, så att danskarna inte gör oss något försåt. Engelbrekt sade det till marsken: Herr marsk, ni skall också rida med. ## s. 70 (maskinöversättning) De blev då överens därom att de alla ville göra så och inte spara denna resa, utan alla strax fara till Stockholm. När borgarna förnam att de svenska herrarna kom nära Stockholm, drog de till porten och vindbron och ville inte ha in svenskarna. När svenskarna såg detta, det högmodet gjorde deras hjärtan ve, att köpmännen trängde dem så och stängde ute dem från rikets stad. Det gjorde de med den ovänskapen att de ville förtrycka svenskarna; Gud gav dem dock ingen lycka därtill. När svenskarna såg den oviljan som de tyska borgmästarna visade dem, förgick dem all glädje. Svenskarna red alla samman och blev så överens: till borgmästarna sände de då marsken och herr Gottskalk Bengtsson, Engelbrekt och Johan Karlsson, för att de skulle fråga dem varför de stängde porten för dem. De stack en hatt på en glav (glaffwa), framför stadens port trädde de då. Där kom två tyska borgmästare ut, till herrarna gick de då. ## s. 71 (maskinöversättning) Marsken frågade dem varför de gjorde dem den orätten att de inte fick fara så fritt i staden som borgarna ville vara på landet. De bad dem gärna på gott sätt att de skulle låta dem in i staden. Borgmästarna svarade då att de ville gå tillbaka in i staden och rådgöra med herr Erik Nilsson, som då hade slottet i sitt värn. De gick in och rådgjorde då, kom igen och sade så, att de ville hålla ut en stund; Hans Kröpelin lät de kalla dit. Herr Erik Nilsson ville inte svara därtill förrän Hans Kröpelin skulle vara närvarande. Därmed gick borgmästarna in för att rådgöra ännu en gång. Det yrde svårt och var stark frost, det var svenskarna ingen lust. De höll där ute framför porten, tyskarna var inne och talade stort. Borgmästarna kom ut den tredje gången. Marsken frågade om svenskarna fick komma in. Snabbt svarade de då marsken: Konungen har inte befallt oss så. Marsken svarade: Vad konungen har beställt, så är det mig befallt av riket, och grep en borgmästare vid hans hals, han höll honom hårt fast utan falsk. ## s. 72 (maskinöversättning) En av sina svenner gav han honom åt. Den andre borgmästaren grep Engelbrekt då. När svenskarna såg detta, sprang de hastigt till porten. Herr Erik låste porten igen och sprang till huset, inte sen. Södertornet lät han bemanna, de var onda grannar för svenskarna, med bössa och pil sköt de svårt; det förtröt svenskarna mycket. När danskarna gick till huset, allt som de fick på vägen, folk och boskap, vad som var framför dem, det körde de strax upp på huset. Från huset sköt de med bössa och pil och unnade svenskarna ingen vila. Den fattiga menighet som är i staden, som alltjämt skulle försörja sig av riket, de kunde inte driva annan köpenskap än att köpa det som bönderna förde till dem. De fruktade att svenskarna skulle belägra dem, hunger och nöd skulle drabba dem. När ingenting kommer in från landet, då får de lida nöd och hunger. De tänkte då i sitt sinne: Kommer nu inte svenskarna in, förvägrar de oss mat och dryck, då är vi alltjämt helt förlorade. Till porten gick de då och slog på låsen så att de sprang upp. ## s. 73 (maskinöversättning) Svenskarna som står därute hör att det går så till. Manligt gick de till porten, mången stor stenhugg fick de av dem som var uppe på tornet. Svenskarna sparade då ingenting. De satte sitt baner på Korntorget, då fick danskarna hjärtesorg. Marsken började ropa högt att alla skulle löpa under det svenska baneret, de som ville hålla med riket; dem skall ingen göra skada. Vid liv och gods förbjöd han då att någon fick plundra borgarna. Därmed tog svenskarna sig an att vakta slottsporten och sände sitt folk till varje port; danskarna fruktade de inte stort. Borgarna sökte sig alla under baneret, därmed ökade den svenska hopen. Marsken och Engelbrekt gick samman, de andra tornen fick de också då. De lät dem alla bemannas väl och tackade Gud att de var lyckliga. På Stora torget kom de alla och lät kalla samman borgarna. På burspråket (bwrspraket) gick herrarna, alla borgarna stod nedanför dem. Marsken frågade dem alla om de ville hålla med riket ## s. 74 (maskinöversättning) och troget stå med svenskarna. Borgarna svarade alla ja. Rikets råd svor de då också trohet så länge de bor i Sverige. Rikets råd lovade dem huldskap i gengäld, att hålla det ståndaktigt utan men. Svenskarna sände då bud till Hans och lät honom fullt förstå att han inte skulle fara för dem, till hans skada ville de inte vara. Dock ville de inte ha honom i Gråbrödraklostret, till sin gård skulle han dra. Svenskarna skriver till herr Erik varför han ville leva så hårt med dem att han inte sparade bössor och pilar, eftersom de inte hade kommit dit för att hålla något örlog där, om de fick råda över det själva, utan för att mana de danska männen att konungen ännu skulle hålla dagtingan, ty de hade lovat där förut att konungen inte skulle göra dem orätt. Danskarna ville inte akta det, alltjämt hårdare hotade de svenskarna, de ville skada dem var de kunde. Svenskarna fann sig då samman, i Vårfrugillestugan gick de in och ordnade sitt försvar på en gång. Och de blev då överens ## s. 75 (maskinöversättning) om hur de ville hindra danskarna, så att de inte skulle skada staden, och att de desto bättre skulle förbli i ro. De ställde så sina skaror: marsken skulle vara i staden, för hälften av folket skulle han stå; den andra hälften ombesörjde Erik Puke då. Marsken belägrade Västerport, danskarna fruktade honom då stort. Ärkebiskopen stod manligt med riket, han hade där mången god hjälte, dem anbefallde han alla marsken. Marskens värn vågade fienderna inte närma sig, ofta anföll de det värnet, det ökade föga deras hop. De mötte dem så med bössa och pil att danskarna mycket snart ilade till slottet, ty de fick där både döda och sårade; därför hade de fruktan för det värnet. Marsken hade i sinnet bevarat att från kyrkan och till Norrström lät han göra starka bålverk där och föra ut dem nattetid. Danskarna trodde det inte förrän bålverken stod redo. Så snart det mörknade blev de framsatta, hovmännen fyllde dem med jord helt snabbt. De hade skyttehål på dem, nedanför under kunde män stå [osäker tolkning]; inte stort aktade de förvisso ## s. 76 (maskinöversättning) vad danskarna sköt med sina bössor. Över Helgeandsholmen skulle då råda Nils Jönsson och Bengt Jönsson, bröder båda, och ta sig väl i akt så att danskarna inte for ut där. Köttmånglarbodarna och kyrkogården hade köpmännen i sin vård. Därifrån och till östra stranden tog Erik Puke under sin hand. De var sena att bygga, det kom dem till stor ängslan. Litet innan det var så beställt och vars och ens värn anbefallt, gjorde danskarna ett försåt [osäker tolkning]: att bränna staden över svenskarna. Mellan huset och Norrport hade Hans gjort en skinnargård där; därut ville de smyga in i staden, för att lönligen svika svenskarna. Svenskarna hade vakt därpå och drev dem därifrån med makt. Danskarna tände eld i gården, snart vände de tillbaka till huset. De tänkte bränna staden i grund; Gud hjälpte så att den släcktes inom en liten stund. Den skadan var till mycket gagn, sedan hade danskarna var och en stött under [osäker tolkning]. Sedan var och en visste att ta sig i akt i staden, då skulle Engelbrekt fara omkring i landet. ## s. 77 (maskinöversättning) ty herrarna hade beställt det så när de var i Arboga, att sända sina brev till alla land och be dem förvara alla ändar för fogdarna på alla slott som de hade emot svenskarna, och förvara att de inte brände eller plundrade landet i någon ände. Engelbrekt kallade samman sina hovmän [osäker tolkning], red till Nyköping och lät belägra det. Vid kyndelsmässoafton skedde det att danskarna gjorde ett utfall, när borgarna skaffade sig mat och inte fruktade för danskarnas hat. In i deras läger sprang de då, stora hugg fick svenskarna där. I köttboden tände de eld och vände strax tillbaka till huset. De hade det förut i sinnet och lagt många bössor där uppe. De sköt svårt med bössa och pil, svenskarna fick då liten vila. Det gjorde danskarna därför, så att de inte skulle få släcka elden. Genast när de tände elden, vände vår Herre vädret. Först stod stormen på staden, sedan blåste det lika därifrån. Jungfru Maria gav dem lycka ## s. 78 (maskinöversättning) så att de fick släcka elden. Sedan började borgarna tänka sig bättre för, starka bålverk byggde de då. De gjorde dem höga och breda, inget utfall gjorde de dit sedan. Sina bössor lade de i dem, det behagade danskarna illa. Borgarna satt där under natt och dag, kvad, drack och gjorde sig glada. Sedan Engelbrekt fick veta detta men, red han strax till Stockholm igen. Svenskarna talade sedan om att de hade kommit i kval, eftersom de inte helt visste vem som skulle gottgöra deras skada om de blev fångade eller miste sina, ty de visste inte helt om någon hövitsman. Därför blev de så till sinnes att alla finna sig i Svartbrödraklostret. Där rådgjorde de då om vem de skulle få till hövitsman. De ville alltjämt få en som skulle stå för deras skada. Trettio valde de då därtill, de skulle nämna en hövitsman åt dem, så att den som dessa biskopar, riddare och svenner kunde bli överens om, han skulle bli deras hövitsman, och de ville alla gärna lyda honom. ## s. 79 (maskinöversättning) Ärkebiskopen frågade dem sedan vem de ville ha därtill och bad var och en hemligen berätta det för honom; då kom ingen träta därav. Och var och en skulle med eder lova att välja det valet för rikets bästa. De gjorde också sedan alla så, de lät ärkebiskopen hemligen förstå det, var och en efter sitt bästa förstånd. Valet fann de då så: rösterna föll på dessa tre, marsken, Engelbrekt och Erik Puke. Tjugofem röster gick på marsken, Engelbrekt fick då inte mer än tre, två fick Erik Puke. Så samtyckte alla då till marsken, och de hyllade honom då alla och lovade att göra vad han ville, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän och hela menigheten; de lovade att lyda honom i alla avseenden. Han lovade dem i gengäld att stå för skada. När Engelbrekt och Puken hörde det, gjorde de sig ganska vreda. De sade att de inte nöjde sig så, det skulle ännu gå helt annorlunda. De var svurna samman som stallbröder, därför ville de beställa det annorlunda och ville alltjämt fara så därmed att en av dem skulle vara hövitsman. ## s. 80 (maskinöversättning) Allmogen höll också fast med dem, prästerskapet och riddarskapet föll till marsken. Engelbrekt och Puken ville skilja sig från dem; därmed gjorde de så deras vilja att Engelbrekt skulle råda lika med marsken och att de så skulle styra riket båda. Dock skulle marsken vara i Stockholm och Engelbrekt fara omkring i riket och låta belägra alla andra slott som oskäliga fogdar hade makt över. Hans Kröpelin ville då fara till Danmark. Rikets råd lät han veta att hans ärende låg dit, hjälp av konungen ville han tigga; ville de anbefalla honom något ärende, det ville han gärna tala för deras skull. De bad honom framföra det helt enkelt: ville konungen ännu hålla dem vid rätt, ville de ännu ha honom till herre och tjäna honom alla hans dagar. Hans åtog sig det ärendet, strax red han då till Danmark. Engelbrekt fick inte vänta längre där, han ville också rida tillbaka till Nyköping. Alla södermän lät han stämma dit, rikets orätt ville han hämnas. Han talade till dem som låg på huset och bad att de skulle ge honom slottet. ## s. 81 (maskinöversättning) Johan Jönsson kunde inte svara honom, ty han hade blivit galen; Gud kastade genast plåga på honom, eftersom han hade fått slottet mot lagen. De svenner som var på huset svarade Engelbrekt så: Vi vill inte ge detta hus så länge vi får leva. Engelbrekt bad då att man skulle göra redo att föra en storm mot huset. Berman skulle stå för det, han lät rusta många slags ting där. Engelbrekt var inte själv närvarande medan Berman stormar där. Berman bad alla lägga an, ty han ville strax gå mot huset. Var och en rustade sig så gott han kunde, manligt trädde de fram mot fästet. De gick an på alla sidor, de som var inne vågade vänta på dem och mötte dem så hårdeligen med pilar och bössor och med sten att de inte kunde vinna huset då och drog bort med skada på en gång. Engelbrekt fick veta det och var inte sen, mycket snart red han dit igen. Andra hövitsmän satte han då, Johan Karlsson och Claus Plata skulle stå för det, ty Berman hade blivit sårad, som förut var hövitsman där. ## s. 82 (maskinöversättning) Engelbrekt red då därifrån, till Söderköping gick hans led. Dit lät han kalla östgötarna, riddare, svenner och alla köpstadsmän. Han bad dem belägra Stegeborg, bygga framför det på båda sidor. Erengisle Nilsson satte han där till hövitsman, lydnad lovade de honom alla. Bo Knutsson lät han också anbefalla att han skulle närma sig Stäkeholm och skulle belägra det med alla tjustbor. Sedan Engelbrekt hade beställt så och anbefallt var och en sitt värn, lät han sig fara därifrån, till Kalmar red han. Han lät kalla ut borgarna till sig, frågade om de ville hålla med riket. Borgarna svarade då Engelbrekt: Vi måste alltjämt vara konung Eriks tjänare och kommer alltjämt att hålla med honom medan herr Jöns Grim har makt över slottet. Ni kan själva besinna det: slottet är inte snart att vinna. Fick ni staden, hade han fästet, jämmerligen skulle vi då gästas med brand och slag av många slag, som de på slottet skulle göra oss vånda. Därför behöver ni inte trå efter det, ## s. 83 (maskinöversättning) ni kan inte få staden med vår vilja. När Engelbrekt hörde det, gjorde han sig mycket vred och talade: Det skall skada er, så vida jag får råda. Han bad Nils Stensson ta Kläckeberga och därifrån sätta skräck i borgarna, och så i fogden var han kan, herr Jöns Grim, den danske mannen. På Kläckeberga lade han Bengt Gottskalksson, så ock Gustav Laurensson, med dem så många svenner; Kalmar skulle de förvägra landet. Nils Stensson skulle vara högste hövitsman, dock skulle han fara med Engelbrekt. De som då blev kvar där, med mat och dryck skulle Nils sörja för dem. Något förut fick Nils svenner höra att svenskarna hade satt sig upp mot konungen. De rustade sig strax på en gång, så att de ville vinna Bryms. De vadade över graven och tänkte ta huset. De kom lönligen in i portstugan och tog sig för ett uppsåt. När de hörde att väktarna blåste av, låstes huset genast upp därefter. Nils svenner gick ut med spända armborst, vid slottsporten fick de dem. De trängde sig in och var många. ## s. 84 (maskinöversättning) Husfogden grep de och tog till fånga, konung Eriks folk drev de bort, och själva stannade de vid Bryms hus. Sedan Engelbrekt vände från Kalmar, ville han landa i Blekinge. När han kom fram till Sildabro, låg alla blekingebor framför honom där. Hovmännen hörde i förväg ett buller [osäker tolkning] av hur borgare ut från Ronneby kastade sönder Sildabro. Hovmännen skyndade sig hårt, sprang med kraft ut över den bron [osäker tolkning]. Borgarna rymde och blekingeborna. Där låg på båda sidor döda och sårade i svidande smärta [osäker tolkning]. Engelbrekt lät sticka upp en hatt, de bestämde en fred där tillsammans rätt. De dagtingade och blev överens därom, borgarna och bönderna allihop, att hylla Engelbrekt där, och han fick Ronneby som han ville. Han lovade dem gott och red in där. De lade sig alla vinn om där att göra Engelbrekts vilja. När han ville skiljas från dem, satte han en hövitsman över dem där, Claus Lange hette han så. ## s. 85 (maskinöversättning) Engelbrekt lät sig fara, till Laholm ville han rida. I Söderköping hade han inte sparat bud att västgötar och smålänningar skulle fara till honom. Han bad dem möta på en viss plats, med skåningarna ville han hålla en dag. När de fick höra hans vilja, gjorde de som han bad. Framför Laholm mötte de honom, Henning Odargh gottgjorde det föga, så hette den fogde som hade slottet. Engelbrekt krävde genast slottet. Henning svarade i samma stund: På intet sätt ger jag er Laholm. Engelbrekt svor: Jag skall ha det och skall dra ut dig i håret. Engelbrekt lade en hop framför det, herr Bo och Svan var deras hövitsmän. Själv lät han sig fara därifrån och ville rida in i Skåne. När skåningarna fick veta det, gjorde de sig snart redo. Peder Oxe förgick då glädjen, skåningarna samlade han fast samman. Det skedde så, det må ni tro, att de förnam varandra vid Rynabro. När Engelbrekt blev varse att skåningarna for emot honom, red hans rännare genast över bron, Peder Oxes svenner vågade inte vänta. ## s. 86 (maskinöversättning) de menade sig inte vara nog starka, därför flydde de då från fältet. Peder Oxe hade inte kommit dit med allt det folk som var hos honom. Knut Saxtorp red sig där för långt fram [osäker tolkning], därför blev han gripen och kom i Engelbrekts händer och sade till Engelbrekt med visshet där att Oxe kom med en stor här. Engelbrekt kallade samman sitt folk i hast, bad dem rida tillbaka och riva bron. De gjorde som Engelbrekt bad. Sedan kom Peder Oxe ridande genast. När han förnam att bron var riven, bad han sitt folk dra därifrån och red strax till Tranorpa vad. Genast Engelbrekt såg detta mötte han då vid Tranorpa vad. De lägrade sig och ville stanna där, ingen vågade fara över vadet. Sinsemellan kom de så överens [osäker tolkning] om att anta en fred på båda sidor med samma villkor och förbehåll som freden tidigare hade slutits mellan dem. Med sådant villkor förhandlade (dechtingha) de: om Engelbrekt inte fick Laholm innan påskafton därnäst, då skulle han låta bryta upp från fästet. På skärtorsdagen lät de skriva breven. ## s. 87 (maskinöversättning) Medan Engelbrekt red till Laholm bad han Henning Odarg komma till sig och krävde då tillbaka huset (husit), annars ville han storma det. Henning blev då svårt rädd. Henning svarade då Engelbrekt att han gärna ville ge honom huset, dock tusen rhenska gyllen i ersättning ville han ha för huset. De kom överens om det som var och en ville, Engelbrekt skilde honom från huset. Engelbrekt var då inte sen, red tillbaka till Tranarpa vad och gjorde ett slut på förhandlingen (dechtingen) och vände sedan åter till Laholm. Skåningarna sände sina bud dit och fann att de var av med Laholm. Engelbrekt gav Laholm åt en man, Arvid Svan hette han, och tog sig därifrån och red till Halmstad och bad att borgarna skulle kallas ut till honom för att hålla en förhandling med dem. En borgmästare frågade vad Engelbrekt där ville göra. Budet svarade honom så att han ämnade få staden. Tyke Hjord hette borgmästaren där, han svarade ett ord som det gick honom illa för: ”Så länge jag kan stå ## s. 88 (maskinöversättning) kommer denna stad inte i hans händer.” Sedan skulle han vända sig om, ett stort under hände honom: hans ben brast tvärt av ovantill, det var ett under för dem alla. Sedan sade han till de andra: ”Gud lade detta straff på mig. Jag vill råda er därtill att ni ger er åt Engelbrekts nåd, annars blir ni förstörda i grund, han vinner ändå staden i samma stund. Ni kan märka det på mig, Gud vill stärka svenskarna. Det fanns ingen i denna stad som hårdare bad om att stå emot Engelbrekt, därför har jag kommit i denna nöd, med visshet känner jag min död.” Sedan dog han inom tre dagar. När de andra borgarna såg att Gud sände honom så stark hämnd, tog de sedan in Engelbrekt. Staden lät han bemanna väl så att de vaktade den väl mot onda grannar. Sedan ville Engelbrekt fara till Varberg och sörja för att det togs väl till vara. Mycket folk lade han där, herr Bo skulle vara hövitsman (höfuitzman) där, herr Broder Svensson och Beerman med, så att det skulle försvaras desto bättre. ## s. 89 (maskinöversättning) Därifrån for han till Älvsborg, det kom Mattis van Kaalen till sorg. Han lät kalla ut honom till sig för att hålla förhandling (dechtingen) med honom. Han bad att få Älvsborg, Mattis sade att han inte kunde göra det. De ordnade det dock i laga form [osäker tolkning] så att det skulle stå i stillestånd (dagh): Mattis skulle inte fara ut i landet eller värna sig med länet [osäker tolkning]. Därmed blev det vid den förhandlingen, Engelbrekt red strax därifrån fram till Axevall och lät ordna där. En svår sjukdom fick han då och red därmed till Örebro. Den sjukdomen vållade honom kval, med stor nöd måste han rida. Till Örebro kom han så, då fick han riksrådets (rikesens radz) brev att han skulle fara till Stockholm och utan dröjsmål vara hos dem. Herr Bengt Stensson hade sina bud ute om att Engelbrekt hade kommit till Örebro. Han lät leda sig till honom i staden, Engelbrekt gjorde som han bad. I byn kom de i samtal, herr Bengt frågade Engelbrekt om han kunde få förbli i nåd, ## s. 90 (maskinöversättning) han ville underkasta sig rätten. Engelbrekt svarade honom då: ”Herr Bengt, vill ni göra så, skall ni inte vänta något ont av mig, jag vill hellre göra er gott.” De försäkrade genast där att ingen skulle vara den andre till skada, båda skulle de komma till rätta inför riksrådet (rikesens radh) om sin tvist: vid pingst gå till rätta, i fjorton dagar därefter stå i fred. Herr Bengt lovade för sin son och sig att dagen skulle hållas utan svek. Det lovade också två för honom, Johan Andersson och Kettil hette de. Engelbrekt bad herr Bengt därnäst att komma upp på huset och vara hans gäst. Herr Bengt gjorde som Engelbrekt bad, gick upp på huset och fick mat. Han trakterade honom väl på alla sätt. Engelbrekt menade att de skildes sams och tog sig inte i akt, utan tänkte fara till Stockholm ## s. 91 (maskinöversättning) och lät göra båtar redo och föra sig själv till stranden. Mer kraft hade han inte då, han lät lyfta sig upp på hästen och av. I båten lät han lägga sig och vaktade sig inte för något svek. Tätt förbi Göksholm for han fram till den närmaste holme han där fann, där lät han föra sig i land och fruktade inte för något, utan litade på den trygghet [osäker tolkning] som herr Bengt hade lovat honom. En liten eld gjorde de upp där, liten värme njöt han där, en liten stund var han där. Magnus Bengtsson kom strax efter dit till den holme där Engelbrekt låg. Genast Engelbrekt såg båten sade han: ”Nu kan ni alla se, än vill herr Bengt visa mig vänskap och bjuda mig hem till sig, jag orkar dock inte för min sjukdom.” Engelbrekt sände bud till stranden för att visa var det var bäst att komma i land. De lade sin båt tätt intill stranden, Magnus Bengtsson sprang strax i land, genast gick han dit. Han såg Engelbrekt stå och stödja sig på sina kryckor, han fruktade inte alls. ## s. 92 (maskinöversättning) Magnus Bengtsson talar så till honom: ”Kan jag få en fred i Sverige?” Engelbrekt svarade med svag kraft: ”Din fader har lovat mig en trygg dag [osäker tolkning] och jag hoppas att han har berättat för dig om den stora fred han har lovat mig.” Magnus Bengtsson hade en yxa i handen, med den gjorde han slut på Engelbrekt. Han högg till honom utan att hota. Engelbrekt värjde sig då med den krycka han hade i händerna, tre fingrar högg han av honom på en gång. Engelbrekt vände sig då om, Magnus följde efter med vreda händer. Han högg honom en andra gång, ett så djupt sår in i halsen. Det tredje hugget högg han då så att det gick genom hjärnan. Engelbrekt störtade ned mot en sten, sitt huvud och sin panna slog han så illa. Så måste han lida döden. Sedan sköt de många pilar i honom. Väl kunde han ha sluppit det, Engelbrekt hade ofta vågat livet för riket, för dess bästa och för många andra, han fick ändå inte njuta det mer. Herre Gud, som bor i himmelriket, låt honom njuta av att han var Sverige trogen. Jungfru Maria, med din heliga bön hjälp då hans själ till himmelrikets lön. ## s. 93 (maskinöversättning) Alla Guds helgon i himmelriket må be för honom evinnerligen, då den hjälten led denna nöd att han blev så ihjälslagen, efter Guds börd fjortonhundra år och trettiosex, det var fredagen före korsmässan (jnuencionis cruis). Sedan han så hade slagit Engelbrekt tog han hans hustru och gods och svenner, han förde dem till Göksholm, herr Bengt ville inte göra något emot det. Albrecht Peccatil tjänade Engelbrekt då, den tid då Magnus slog honom. Magnus tog honom till fånga och höll honom i tvång på Göksholm. Han tvingade honom sedan att fara med sig och sade: ”Örebro skall du skaffa mig, i natt vill vi vara där. Säg att du far i Engelbrekts ärende.” De gjorde som Magnus sade, i bakhåll framför Örebro lade de sig. Albrecht ropade i sin tur och bad väktaren hjälpa honom in. Han bad honom säga fogden och portvaktaren att han hade Engelbrekts ärende där, de skulle låsa upp och tala med honom och därvid inte dröja alls. Väktaren lät fogden förstå det, genast gick fogden upp på värnet. Han sade: ”Albrecht, du får vänta ## s. 94 (maskinöversättning) till i morgon bittida, jag låser inte upp huset i natt, det må du veta förvisso.” Därmed förnam Magnus att han inte kom in på huset. Sedan gick han därifrån in i staden, där plundrade han då det han där fick veta hörde till Engelbrekts svenner. Därifrån far han till Göksholm, Engelbrekts hustru var ännu där, sedan lät han henne fara. Mædhalösas bönder bodde närmast där, de for dit där liket var, de tog där upp liket och begravde det i Mædhalösas kyrka. Ryktet spred sig så vida, rikets män började då klaga, särskilt Engelbrekts svenner. Allmogen och de menige alla ryckte samman till Göksholm med stor harm och utan glädje. Herr Bengt och Magnus fick veta förut att de gjorde sig så redo, de vågade inte vänta där, till Ringstadholm red de. De lämnade svenner där när de for bort och bad dem bevara Göksholm väl. Engelbrekts svenner drog då dit ## s. 95 (maskinöversättning) och belägrade gården med flit. De kunde inte uträtta mer där än att de brände ned hans trähus, av tornet kunde de inget få, det fick de låta stå kvar där [osäker tolkning]. Till Mædhalösa drog de då därifrån och tog upp Engelbrekt där. De förde honom sedan till Örebro, i stadens kyrka lade de honom till ro. Så slutade hans regemente, nu vill jag börja där jag vände. ## s. 96 (maskinöversättning) Marsken var då ende hövitsman (höffuidzman), rikets invånare älskade honom, och han gjorde dem gott var han kunde, de unnade honom väl i alla stunder. Rikets bordsduk bredde han ständigt ut, mat och öl fattades inte någon av dem som ville gå till hans bord, han lät dem alla få utan ofred. Han åt alltid själv inne med dem, han ville se vem som saknade något. Därför ökade hans skara mycket, hovmän sökte sig mest till honom. Erik Puke avundades det, att marskens skara ökade så, därför tänkte han alltid på hur han skulle få marsken av daga. Ofta gjorde han sig redo att han skulle dräpa marsken. Gud bevarade honom dock så att han aldrig kunde få tillfälle till det. Han svor själv en ed och åtta av hans svenner likaledes, det skulle gälla dem alla lika, att de ville dräpa marsken var de kunde få tillfälle därtill, han skulle aldrig undkomma dem levande. ## s. 97 (maskinöversättning) Han försökte det ofta nog, marsken tålde det dock alltid, han ville nödigt börja strid medan de var i det trångmålet. En dag hände det dem så att riksrådet (rikesins radh) skulle samlas. Marsken lät sända bud efter rikets män för att uträtta något stort ärende för riket, att samlas i Stockholm i Svartbrödernas stuga. Då hade Erik stora planer i sinnet, hans svurna svenner också, att de ville slå marsken där. Erik sade till marsken där: ”Karl Knutsson, jag råder dig här att du kallar hem dina stövare (stöffuare) [osäker tolkning], de lockar från mig alla mina svenner, annars vid Guds död skall jag slå dem över näsan så att de skall få all djävulens olycka.” Marsken svarade då Erik: ”Jag vet inte att här finns några stövare. Är här några av mina svenner som du skulle ha något att säga om, så skall de vara här inför riksrådet och alltid svara till rätta. Den som inte vill svara efter jämlikhet eller rätt, han skall inte äta mitt bröd.” Erik svarade med vrede i sinnet: ”Jag väntar att vi aldrig skiljs åt i godo förrän det kan falla sig så ## s. 98 (maskinöversättning) att vi och alla våra svenner kommer samman på ett fält. Den som då behåller övertaget, han må sedan förbli i nåd och råda över den andre.” Marsken svarade med tukt och ära: ”Det vore ändå ingen manlighet att vi skulle förlita oss på våra svenner, låt oss båda göra upp det själva, när Gud vill att detta får ett slut, så att vi vänder ut ur staden härifrån. Är det då din vilja så, slåss jag gärna med dig om ett strå, nu vill jag inte alls göra det, om du inte helt och hållet tvingar mig därtill.” Erik sprang då upp, han och hans män gick till dörren. När han nådde fram nära dörren ryckte en av hans svenner honom tillbaka och sade: ”Erik, tänk på för vems skull vi gick hit.” Erik svarade i den stunden: ”Mig tycks det inte vara tid nu.” Då svarade svennen: ”Som han vill, medan du tvekar hugger en annan till [osäker tolkning].” Erik brydde sig inte om det, han gick bort därifrån så fort han kunde. Riksrådet tog dem om hand och förlikte dem med kärlek och fog. ## s. 99 (maskinöversättning) Därnäst efter, vid midfastetiden, då kom Johan Karlsson ridande till Stockholm. Där fann han marsken och riksrådet, sitt ärende sade han genast: ”Jag har talat med fienderna på Nyköping, om marsken fick uppdraget med dem [osäker tolkning] skulle han väl kunna förhandla så med dem att de gav honom Nyköping. Och jag har hört dem alla svära att medan de lever vill de värja det så att Engelbrekt aldrig skall få det, hur det än må gå.” Riksrådet svarade honom då: ”Marsken skall fara dit med dig.” Litet före samma tid hade Erik Puke ridit ut i landet. Marsken sände ut honom för att uträtta rikets och hans bästa, låta timmer och proviant föras in, det var allt gjort för rikets gagn. Erik Puke vände på ärendet och fick något annat uträttat där och talade så med allmogen att de skulle stå med honom, och sade: ”Akta er för den faran, marsken och riksrådet vill förråda er, lyd hellre mig alla helt och hållet, jag vill hålla er vid skäl och rätt.” Allmogen visste inte av hans list, ## s. 100 (maskinöversättning) och tänkte att allt var säkert, därför lovade de honom då att de ville stå med honom. Medan han så förhandlade drabbades hans svenner i Stockholm av ett ont bud. De kom där i stor nöd, många av dem blev ihjälslagna. De hade ett läger framför huset och hade byggt värn och stall. Arla om morgonen skedde det så att danskarna visade dem ett övermod: de gick ut med baner och styrka, slog dem och tog dem till fånga och tände sedan eld i stallet, mest brann Erik Pukes värn upp. Marsken kom och släckte i samma stund, annars hade staden brunnit ned i grund. Hade Erik hellre varit hemma och förvarat sitt folk och värn bättre! Därför gick det honom så illa, att han for med falskhet och svek. Sedan den elden var släckt och marsken hade kommit överens med riksrådet om att han skulle rida till Nyköping, ville han därför inte vänta längre. Han red strax till det fästet och förhandlade så gott han kunde: i åtta veckor skulle det stå i godo mellan hans folk och dem som låg på huset, ## s. 101 (maskinöversättning) och om de inte fick undsättning före dess, då skulle de alla gå från huset och överlämna slottet till marsken och fara bort fritt. Den överenskommelsen gjordes söndagen efter midfastan. Sedan skyndade marsken åter till Stockholm. När han kom tillbaka till den staden blev han inte mycket glad, en hjärtlig sorg fann han då: han fann sin ädla dannekvinna (dande quinne) ligga då redan så illa däran att det inte fanns något hopp om liv i henne. Hans hjärta fick då ett slag, hon dog samma dag, den ädla, dygdiga, rena kvinnan. Riddare och svenner kände henne väl, till ära och dygd var hon säker, bland dannekvinnor bar hon priset. Gud hade skapat henne väl och ingen fägring hade hon förlorat, i allt var hon dygdig, därför sörjdes hennes död mångfaldigt. Marsken lät hålla själamässor för henne där med munkar och präster, så många han kunde få, och sedan lägga henne i en kista, som då ställdes i Gråbrödraklostret. Ett helt år stod hon där inne, sedan fördes den ädla kvinnan därifrån och in till Vadstena. ## s. 102 (maskinöversättning) Där begrovs den ädla och rena, i Vadstena kor ligger hon, eftersom marsken själv lät bygga det [osäker tolkning]. Herre Gud, du som bor i himmelriket, unna hennes själ ro hos dig. Jungfru Maria, med din milda nåd hjälp hennes själ från all fara. Efter henne hade marsken inte fler barn än en dotter, hon var inte äldre än i sitt fjärde år, hans enda barn var hon då. Sedan nalkades pingsten, då marsken skulle få Nyköping. Han lät alla sina skepp göras redo som han ville fara dit med. När Erik Puke hörde detta, att marsken gjorde sig redo, då tänkte han oavlåtligt på hur han kunde ställa det så att han själv kunde fara till Nyköping och marsken skulle stanna hemma. En dag bad han att ärkebiskopen skulle kallas samman, riksrådet och alla frälsemän (fribornemen), och såg till att marsken inte skulle vara där i närheten, och sade så till dem där: ”Det kan inte alls vara nyttigt att marsken far från denna stad, det säger jag er, därför ## s. 103 (maskinöversättning) att ni alla helst håller honom kvar här [osäker tolkning], hur alla ting än må falla sig. Det ärendet kan väl en annan uträtta, vem ni än vill sända dit.” De trodde alla att det var säkert och aktade inte på hans falska list, och bad marsken strax gå till dem och lät honom förstå det ärendet. Marsken frågade dem strax därtill vad de menade med det. De var då snabba att svara: ”Herr marsk, när ni far härifrån följer mycket folk med er, vi behöver det bättre här.” Marsken var snabb att svara: ”Mitt värn vill jag väl förvara, hysen därför ingen oro, ingen skall lida skada för er skull.” Då svarade Erik genast därnäst: ”Far inte till skepps, utan hellre till häst.” Marsken svarade: ”Jag kan inte få fram mina hästar, som alla går i gräset.” Eriks svar dröjde inte: ”Jag vill skaffa er nog både hästar och svenner.” Marsken svarade med tuktigt sinne: ”Låt svennerna stanna här inne, jag vill dock ha med mig få, inte mer än två små skyttebåtar. Skepp och folk låter jag stanna här, jag vill fara över vid Tälje.” ## s. 104 (maskinöversättning) När Erik inte på något sätt kunde åstadkomma att vända på den resan för marsken, då hade han ständigt i sikte att låta slå marsken i Tälje, eftersom han då själv hade Tälje i sin hand. En vän till marsken fick veta det. Sedan ville marsken inte vänta längre, han skyndade sig allt vad han kunde [osäker tolkning] och vilade varken stund eller dag förrän han lät dra båtarna över vid Tälje, innan Erik fick sin vilja genomförd. Så skildes det då åt mellan dem [osäker tolkning], att marsken inte brydde sig om hans onda påfund [osäker tolkning], Gud bevarade honom väl i alla stunder. Litet innan marsken ville fara bort hade Hans Kröpelins brev kommit om att vid pingst därnäst skulle danskar komma till Vadstena till häst, med dem två sändebud från städerna, från Lübeck och Hamburg var de: från Lübeck Timme Wadewerk, en rådman, från Hamburg, Peder Wille hette han, han var borgmästare där. Med herr Mårten Jönsson och Kröpelin kom de dit. Då blev riksrådet så överens att marsken själv skulle till Vadstena, och flera av riksrådet kom dit för att förhandla för rikets gagn. Marsken kom snabbt till Nyköping ## s. 105 (maskinöversättning) och krävde strax ut slottet. De svarade: ”Låt vår frist (dagh) gå ut, sedan skall ni väl få det.” Marsken låg där i åtta dagar, danskarna klagade svårt över att de inte fick någon undsättning, därför skulle de gå från huset. Marsken överlämnade det åt sin man, Johan Karlsson hette han, och bemannade fästet väl och försåg det med proviant på bästa sätt. Sedan for han till Vadstena, många hederliga män följde honom, biskopar, riddare och svenner, som menade riket och honom väl i trohet. Där mötte sändebuden honom och lät sitt ärende ljuda där, och de blev överens om att det skulle stå i fred mellan konungen och rikets män. Vidare blev där ännu avtalat att vid alla de slott som först var belägrade skulle de som låg framför dem stanna kvar där, och de på slotten inte fara därifrån, dock skulle ingen skada den andre, och de skulle låta köpa in till slottet färsk mat, så mycket man kunde pröva att de på slottet verkligen behövde. ## s. 106 (maskinöversättning) Och där blev det så stadfäst att på sankt Olofs dag därnäst skulle konungen vara i Kalmar och svenskarna fara dit för att möta honom. Där skulle danskarna och städerna förlikas i godo eller genom rätt om sin tvist. När det var avslutat där hedrade marsken sändebuden med kost, foder och god utrustning, ännu mer gunst visade han dem: en stolt hingst gav han var och en. De prisade alla hans lov och sade att han var mild, hövisk och vis, därför gav de honom alla pris. Sedan for herr Mårten hem igen, rådmannen från Lübeck följde honom tillbaka. Borgmästaren från Hamburg och Hans Kröpelin for med marsken in till Stockholm för att kungöra för dem som var på huset hur de var överens med svenskarna. Medan marsken var i Vadstena drev Puken ännu sitt onda spel, han hade i sinnet och hela sin vilja att skilja marsken från livet. Han skrev sina brev till Engelbrekts svenner och bad att de alla skulle tjäna honom, han lovade att betala och ge dem nog om de ville stanna hos honom. Ty de var ännu inte alls åtskilda, ## s. 107 (maskinöversättning) och de hade ännu Örebro som de ville. Han lät dem förstå sin vilja, att de skulle slå eller fånga marsken, och skrev: ”Vore vi av med honom, då kunde vi råda som vi ville.” Ty där fanns också några som hade svurit sig samman med honom för alltid, så att de alla skulle njuta vad de vann och ville dö och förgås tillsammans. Dock vågade de inte ge sig på att gripa eller slå marsken, ty var han for fram i landet följde honom så många raska män, där var inte gott att stå emot, de ville värja sig manligt. När Erik sedan fick veta att de inte vågade göra hans vilja, tänkte han åter ut ett påfund, hans önskan var så mångahanda om hur han kunde skada marsken. Harstäket lät han sänka igen, det lät han göra därför att marsken skulle undvika den leden och åter fara om Tälje. Där tänkte han vara före honom och lät kalla Engelbrekts svenner dit, de skulle alla möta honom där. Illa gjorde Erik då, han ville förråda marsken så, fastän de skildes som vänner. ## s. 108 (maskinöversättning) Marsken tänkte att de hade varit sams. Några av marskens vänner blev varse det och bad honom att inte fara om Tälje. Därför for han dit där det var sänkt igen, det hade Erik dock inte tänkt sig. Han lät rensa upp på en liten stund och lösgjorde många stenar från grunden så att där åter blev en god led, djup för båtar och bred upptill, och kom till Stockholm med den listen, så att Erik inte visste av det förrän han var i den staden, därav blev han inte mycket glad. Marskens vänner gladdes alla igen åt att han hade kommit väl hem och lovade Gud att det hade gått honom väl och att han så hade fått sin vilja. Erik var då inte heller sen, gick till marsken, låtsades vara hans vän. Marsken visade honom dygd och ära och menade att han skulle bli bättre, och bjöd honom sedan som förut som gäst och trakterade honom så gott han kunde. En dag bad Erik då marsken att gå som gäst till honom, goda män och kvinnor var närvarande, marskens syster var också där. Marsken lovade då Erik att han ville gå till honom. ## s. 109 (maskinöversättning) Dock dröjde han så länge han kunde, ända tills Erik hade fått sig mat, när de bar ut bröd och mat och de flesta var druckna. Då gick marsken till honom, Erik tog väl emot honom och satte honom till bords och talade med honom många ord. Då sade marsken: ”Vi är nu förlikta, säg mig vad du menade med det och vad du tänkte när du sänkte Harstäket igen.” Erik var mycket drucken, därför gav han så brådstörtat svar: ”Den gäddan går inte mellan Kalmar och här för vilken fler krokar är utsatta än jag har satt ut för dig, det kunde dock aldrig lyckas för mig.” När Erik hade sagt så kunde marskens syster inte tiga: ”Gud förlåte er sådana ord! Så ofta jag såg er vid hans bord, ni drack och åt hans öl och mat, han trakterade er med det bästa han kunde. Aldrig förmodade han att ni menade honom sådant svek.” Marsken låtsades ta allt väl upp och slog bort det med annat prat. Länge dröjde han sedan inte utan gick strax bort därifrån. ## s. 110 (maskinöversättning) Den tyske borgmästaren och Kröpelin lät kalla herr Erik till sig och flera som låg på huset och lät dem förstå överenskommelsen (dectingen), hur den var avslutad i Vadstena, och bad dem hålla den rent. De lovade att de gärna ville att ingendera skulle förspilla överenskommelsen. De var helt glada att de fick den, ty där gick många på kryckor, deras händer och fötter var förlamade, så att några aldrig fick bot för det. Många raska män dog där för konungens skull i den nöden. Hade de inte fått den färska maten, menar jag att de alla hade förgåtts. Hade marsken känt till deras jämmer så, hade de utan tvivel mist den maten, ty de led så stor nöd: på aftonen frisk, på morgonen död. Därför tänkte de ut den listen: var och en gjorde sig själv en kista, innan kistan var väl färdig begrovs han med den i jorden. Så begrov de 133 i den förborgen, det kunde väl räknas som hjärtesorg. Mer än nog hade de av gammal mat, inte för dem, därför åt de så [oklart]. Vid samma tid kom då drotsen och biskopen av Åbo ## s. 111 (maskinöversättning) och många med dem från Finland. De gick då alla marsken till handa, svor och lovade att de ville vara honom trogna och hulda, som flera av rikets män hade gjort förut och som förut är omtalat här i boken. Sedan sände riksrådet till Kalmar, biskopen av Åbo och drotsen skulle uträtta det, och med dem flera av riksrådet, de for strax åstad. Då i samma stund kom två av Engelbrekts svenner dit och frågade marsken om han ville gottgöra deras skada: ville han löna dem och stå för skadan, ville de ge honom Örebro. Marsken svarade med tukt och klokhet att han gärna ville göra det och ville strax fara till Örebro, och bad dem alla vara där för hans räkning. Marsken kom så till Örebro och höll då mot dem vad han lovade, så fick han den borgen och tackade Gud att han blev utan sorg. Han for därifrån till Stockholm igen och fruktade då mindre Pukens anslag, ty de svenner som Engelbrekt hade haft lovade alla marsken sin tjänst. ## s. 112 (maskinöversättning) Nu vill jag sanningsenligt säga hur förhandlingen i Kalmar gick. Konungen hade kommit dit, hans fränder var med honom: från Pommern hertig Bugislav, från Wolgast hertig Wartislav, från Barth hertig Barnim. Från Danmark var många med dem, biskopar, prelater, riddare och svenner, de ville alla tjäna konungen. Städernas sändebud följde honom också, så att hans förhandling skulle gå desto bättre. De förhandlade länge, det gick hårt innan de blev ense, dock avslutades förhandlingen så att konungen skulle få riket åter och rikets män alla skulle hålla honom för konung. Han lovade dem i gengäld helt och hållet att hålla fast vid deras skrivna rätt, och började det därmed så: åt två svenskar gav han då Kalmar, herr Bengt Stensson och herr Bo, båda bröderna, skulle ha slottet och råda över det, och konungen skulle nästkommande mickelsmäss vara i Söderköping förvisso. Svenskarna skulle också möta upp då, och konungen få riket åter. De bad konungen stanna i Kalmar till sankt Mikaels tid, ## s. 113 (maskinöversättning) medan de ville fara till Stockholm och kungöra vad förhandlingen innebar. Då fick de veta att konungen ville till Gotland, det tyckte de illa om, därför gick de strax till honom och sade så till honom: ”Oss tycks det inte vara rådligt att ni nu far till Gotland.” Han aktade det inte ett dugg och ville inte följa deras råd, utan lät segla till Gotland. Svenskarna for då till Stockholm och lät kalla samman där riksrådet och alla män och lät dem förstå där hur förhandlingen i Kalmar var. Svenskarna tyckte att det var väl och gjorde sig redo att fara till Söderköping. Det led fast mot den tid då konungen skulle komma dit, dock fruktade han svek, därför ville han ha bud före sig. Herman van Hagen och flera var de som skulle fara med det budskapet, med tjugosex man på en snäcka. En storm måste förkorta resan för dem, när de hade kommit litet från land började det för dem jämmer och olycka, stormen slog dem bort från ## s. 114 (maskinöversättning) hela seglet från deras rå. De lät länsa i samma stund, vågen slog dem då ned i djupet. Något efter ville konungen fara till Söderköping med sin skara. När han hade kommit mitt ute på havet (midbutnis) [osäker tolkning] fick han stor storm där, det var vid midnattstid, då fick han och hans män kval. Där seglade då den ene den andre i sank, några förgicks också på annat sätt. Konungen förde då en lykta, helt snart släckte han den, ty medan ljuset brann i den trängde sig alla omkring honom. Det var en mörk höstnatt, därför miste många där livet hastigt. Sedan skildes alla åt, var och en for som han kunde, några kom in i Söderköpings skär och några inte någonstans i närheten, några in i Kalmarsund, några sjönk vid Öland till botten. En svor för mig att han säkert visste att konungen då miste 200. Hade inte konungens styrman varit, hade han farit en ond färd. Han vände då där tillbaka dit han litade på, rakt till Gotland, och kom under Karlsö med möda ## s. 115 (maskinöversättning) och tackade Gud att han kom i land. Med det enda skeppet kom han dit, alla andra var skilda från honom, ännu blåste märsen bort från honom, jag tror inte att han gladdes mycket då. Herrarna var i Söderköping, andra tidender fick de inte, och ingen visste annat där än att konungen hade förgåtts. De som var nära honom i stormen hade också samma fara, de kom till Söderköping med nöd, de kastade både öl och bröd överbord. Marsken väntade uppe i Nyköping, konungens olyckliga färd sörjde han föga. När han hörde hur det gick för konungen skyndar han sig till Söderköping. Erik Puke red med honom och lovade troget att stanna hos honom. När han kom över Kolmården hade många utkik efter honom, herrarna mötte honom där, han tog emot dem med ära, både smålänningar och västgötar och så också östgötarna. Så red han till Söderköpings stad, hästarna gjorde mycket dån, basuner och lekare red före honom, så kom han in utan oro. ## s. 116 (maskinöversättning) Drotsen och danskarna var inte där, dock var de en mil därifrån, i en hamn som heter Jursnäs, den finns där ännu om någon letar efter den, och de bad strax marsken att han ville komma till dem. När de kom samman där ute hälsade svenskar och danskar varandra väl. Svenskarna gick då till råds om vad de ville slå fast. Marsken svarade: ”Oss duger inget dröjsmål, vi vill tala med fogdarna (fotagena) om slotten medan de nu alla är här som har dem i förvar av konungen.” Drotsen svarade: ”Du må förstå att jag har förnummit så av danskarna: vare sig konungen lever eller är i dödens tvång skall förhandlingen ändå ha framgång. Jag har förstått att de vill att du först skall hylla konungen, sedan skall alla hylla oss båda till min herre konungens nåd.” Marsken gjorde som han bad och hyllade då genast konungen, sedan hyllade alla de andra tjänstemännen marsken och drotsen å konungens vägnar. Där uträttades inte mer då, utan de rådslog så att de skulle fara till staden den aftonen, på morgonen var alla i Söderköping. ## s. 117 (maskinöversättning) På morgonen kom de samman där, då var det slut med fogdarnas skämt. Marsken krävde ihärdigt och bad att få alla slotten. De svarade: ”Vi kan inte göra det förrän vi får visst besked om hur det gick för vår herre i den nöden, om han är levande eller död.” Marsken svarade: ”Varen säkra på det, ni skall antingen ge mig slotten eller också tar jag er i förvar, så att ni aldrig far väl hem.” Fogdarna bleknade om kinderna och hade i sinnet gärna velat vara därifrån, det kunde dock inte hjälpa dem något, de måste ändå ge marsken slotten. Olof Finne gick då fram och överlämnade Stäkeholm från sig, så gjorde Folke Eriksson med Axevall, han kunde inte hålla det längre. Mattis van Kalen i hjärtesorg överlämnade då Älvsborg. Iven Fleming kallade de sedan fram och krävde Stegeborg av honom. Han låtsades då vara modig, sade: ”Ni får det inte så utan vidare.” Marsken svarade och blev vred: ”Packa dig då hem din väg, jag och alla mina vänner vill belägra dig redan i afton.” ## s. 118 (maskinöversättning) Valen sade då till Fleming: ”Arma stackare, varför låter du så? Hur vill du hålla Stegeborg i nöd? Du har varken öl eller bröd, inte ens för i afton, än mindre sedan, utan att du köper det eller ber andra om det.” Fleming överlämnade då med hjärtesorg Stegeborg till dem båda. Henrik Clausson gick sedan fram, Åbo gav han dem också. Åt Hans Kröpelin gav de det dock, han lovade att hålla det troget för riket och ge det åter till dem båda när de krävde det, och om någon av dem föll ifrån skulle han ge det åt den andre, dog de båda, då skulle han överlämna det åt riksrådet eller åt den som de satte till hövitsman, ståndaktigt lovade han att hålla det. Vem som än fick något slott då, gick slottslöftet (slotloffwen) ändå till så. Nils Stensson litade de på till hans heder, därför fick han Stegeborg där. Det gjorde marsken för den sakens skull att han hade svurit och lovat honom gott, marskens syster hade han också då, därför ordnade marsken det så. Två län fick Nils därtill, och Trögd, eftersom det var bättre, ## s. 119 (maskinöversättning) och Konga härad i Värend därtill, det vill jag säga för sant. Han kunde ha levt rik och lycklig om han annars hade velat väl. Den fogde som hade haft Västerås gav det åt marsken när han krävde det. Erik Puke kallade de sedan fram, hela riksrådet litade illa på honom. Kastelholm hade han då inne, som ni finner förut i boken, sitt slottslöfte förklarade han då, hur det sedan skulle stå. Hade marsken inte varit där hade det gått Erik illa där, jag säger det förvisso att han hade mist huvudet där för rov och andra stora saker som han hade gjort till mångas förtret, därför var drotsen vred på honom och många fler likaledes. Marsken bevisade honom alltid väl, ändå lönade han honom det illa. Sedan fördelade de om alla de andra länen, med riksrådet avslutade de det. Herrarna stannade inte längre där, var och en for hem. Marsken red över land till Stockholm, drotsen for sjövägen, de var båda förvisso i Stockholm vid mårtensmäss ## s. 120 (maskinöversättning) och sände så bud till herr Erik att han skulle ge dem huset. Herr Erik betänkte sig så att han gav dem slottet. Så tog de emot fästet och vaktade det så gott de kunde. Drotsen fick förborgen, marsken tog huvudborgen till sig. Sedan fick marsken på många sätt veta att Puken inte ville låta sig nöja, och han skrev så till marsken att han ville tala med honom och bad honom möta sig med få män, själv ville han också komma så. Marsken fick dock veta om det förräderi som Erik gjorde: han skickade sina svenner, hundra som tjänade honom, att de skulle ge akt när marsken for till honom, då skulle de slå honom. När han fick de tidenderna och fick veta det för sant, handlade han mycket klokt mot Erik [osäker tolkning]. Han sände honom då ett brev som han skrev till hälsingarna, att de alla skulle svara Erik och vara lydiga om kronans skatt och om vad de borde föra kronan, ## s. 121 (maskinöversättning) allt det skulle de göra åt Erik. Så tänkte han med godhet övervinna den snöde förrädarens sinne, och han sände honom svar tillbaka att han inte kunde uträtta det då, ty han skulle fara till Västerås, och bad Erik möta honom där. På sankta Katarinas dag red marsken till Västerås den genaste vägen. Var han än kom bland bönder förnam han helt och fullt att Erik hade vänt dem bort från honom med de bud han hade sänt dem, ty vad han än krävde av dem svarade de att de inte hade det. I tio dagar, var han än red, svarade bönderna likadant. Sedan hände det sig så att marsken en natt låg i Köping. Där fick han tidender om hur Erik gjorde sig redo och hade förlett alla Rekarnebor så att de höll med honom, ty han svor med ond list, han försäkrade sig om hela allmogen. Marsken ville inte tro att Erik skulle göra så och sade: ”Ni har en underlig vilja, ## s. 122 (maskinöversättning) Erik och mig vill ni skilja åt.” Marsken gick i säng för att vila, hans köksmästare skyndade till honom och sade: ”Herr marsk, jag råder er att se till att ni vaktar er för Erik, han är inte mer än två mil härifrån, i natt vill han gripa eller slå er.” Marsken svarade: ”Låt bli det talet, låt mig ligga och vila, Erik har lovat mig så gott, han gör mig aldrig sådan orätt.” Vidare sade han: ”Var inte orolig, var redo bittida i morgon och bege dig till Arboga, i morgon vill jag rida dit, ordna där för mig all slags bekvämlighet, både kost och foder.” Han gjorde som marsken bad, på morgonen arla red han åstad. När han kom till Arboga stad förnam han av allt detta hur Erik red in i klostret och ställde upp sin skara på många sätt och sände sina svenner in i staden, bad dem gripa marskens köksmästare. De grep honom strax och ledde honom fram till Erik. Han sade: ”Varför låter ni fånga mig? Jag ville väl annars gå till er, ingenting har jag brutit mot er ## s. 123 (maskinöversättning) och vet inte vem jag har skadat [osäker tolkning]. Marsken fruktar ingen fara från er, han tänker att ni är vänner.” Erik svarade då så: ”Ett fängelselöfte (fengilze) må du lova mig.” Johan svarade med sorgsen röst: ”Jag ser att här finns ingen annan tröst. Unnar ni mig att behålla mina ägodelar [osäker tolkning], vill jag hålla er ett fängelselöfte, dit ni vill vill jag komma, vare sig det går till skada eller gagn.” Erik bad honom stanna i staden och inte ge något bud till marsken. Johan sade då till Erik: ”Mig förundrar varför ni gör så, marsken vet inte annat än att ni är hans trogne vän, aldrig har han ännu fått veta att ni höll vakt mot honom.” Erik svarade: ”Vänta, vänta, det är nu i rättan tid.” Genast lät han skriva brev, sände därmed ut två borgmästare, de mötte marsken med det. Svårt hotade Erik honom i brevet. När marsken hade läst brevet sade han glatt till sitt folk: ”Nu kan ni alla se den vanära Erik visar mig. ## s. 124 (maskinöversättning) Nu finner jag bevis på det som många har sagt mig om, att Erik ville förråda mig, det finner jag nu fullt tydligt.” Vidare sade han till svennerna: ”Nu vill vi pröva vår manlighet och i dag kämpa så att det skall förtryta en annan. Gör er nu alla glada, detta blir vår lyckodag, vi vill nu vinna pris och ära och fördärva vår värste fiende.” Så steg marsken av sin häst och bad till Gud, som han trodde mest på, att han då ville hjälpa honom att stjälpa ned hans fiender, och sade: ”Gud, som är rätt domare, du vet bäst vems vilja som är god. Har jag förtjänat detta av honom, sänd då din hämnd över mig, gör han mig orätt, hämnas du strängt på honom.” Sedan frågade han dem vad de ville råda honom, och sade: ”Mig tycks bäst att vi alla strax blir hans gäster, hur alla ting än må gå. Låt oss inte ge honom mer makt. Vi litar alla väl på det, ## s. 125 (maskinöversättning) han kommer aldrig lycklig därifrån. Låt mig nu förstå ert råd, vad vi bäst skall slå fast.” De gick då samman och kom fram till ett sådant råd att han inte skulle vänta där längre utan rida till Västerås och väl förse fästet med proviant och bemanna det på bästa sätt, och så fara till Stockholm och väl bevara den staden och slottet. Marsken svarade att han ville göra det och gjorde som ni må höra. En skara sände han därifrån, deras hövitsman hette Hans Medvik, de skulle fara till Örebro och hjälpa till att förvara det väl. Själv red han strax till Västerås den genaste vägen och lät kalla upp till sig byfogden och alla borgmästarna och klagade sin nöd på många sätt [osäker tolkning] och bad dem låta honom köpa allt som de kunde skaffa honom av den proviant som fanns i deras stad, och lovade att han utan dröjsmål ville betala alltihop väl. De svarade som ni må höra: ”Vi vågar inte på något sätt göra det. ## s. 126 (maskinöversättning) När Erik kommer med allmogen och förnimmer dessa tidender, då låter han i samma stund bränna oss och vår stad i grund och låter oss inte få någon lindring, därför att vi förser hans fiende med mat.” Marsken svarade: ”Gud vare lov, det skall inte behöva ske, jag vill lära er en sådan lek: Erik skall inte bränna er stad.” Marsken talade till sina svenner: ”Så många raska män som tjänar mig, lägg på er era harnesk, ned i staden vill vi gå och uträtta vårt ärende eller tända eld på alla gårdar.” Borgarna blev då mycket rädda och bad honom vara dem nådig och stilla sin vrede, vad de ägde skulle vara redo. När marsken förstod den ödmjukheten dämpade han genast sitt mod och sade: ”Skaffa mig två borgare, mina svenner skall gå med dem och leta i varje gård och få veta varje mans tillgångar. Har han nog proviant utöver det han behöver för en månad, det vill jag ta del av [osäker tolkning] och ge honom lika mycket för det.” ## s. 127 (maskinöversättning) De gjorde som förut är omtalat, proviant fördes då fram i mängd med hundra lass tillika, ingen ville då dra sig undan, var och en körde så mycket han kunde. Nog fick marsken foder och mat, därtill öl och allt slags ting, han hade sedan mindre trångmål. Söndagen om aftonen kom marsken dit, han stannade inte där längre än tills det blev mörkt. Då såg han att där fanns nog både kost och foder. Sedan lät han efter svennernas råd hundratjugo stanna kvar, själv red han till Stockholm. Det var modiga, hela och duktiga män, de fruktade litet för Pukens ankomst. Bengt Gunnarsson blev hövitsman, marsken litade väl på honom. Fyrtio hästar lät han stanna där, de andra drev alla vidare med marsken. När dag och natt var lika gav sig marsken av därifrån, på morgonen innan solen går upp är marsken redan vid Stockholm. De trodde att det var Erik Puke [osäker tolkning], därför låste de porten igen. När marsken såg detta ## s. 128 (maskinöversättning) blev han då mycket sorgsen, ty han visste väl att det i staden fanns sådana som hade rått Erik till det dåraktiga spelet [osäker tolkning]. Marsken bad allt sitt folk vänta: ”Jag vill nu rida främst fram till porten. När mina svenner blir varse att jag är här utanför, slår de i hast upp porten, hur det än må gå dem, annars dör de alla på platsen, eller också kommer jag in genom porten.” Marsken red då fram till porten, de kände alla igen honom tydligt, de öppnade porten och bad honom fara in och bad dem alla vara välkomna. Drotsen gick strax ut mot honom och sade: ”Son, hur går det för dig?” Han svarade: ”Gud må råda väl, här blir ännu inte mycket skada.” Och sedan sade han drotsen vart ord, hur Erik hade gjort mot honom och hur Erik hade svurit att han ville härja mot drotsen. Drotsen bedrövades då svårt. Marsken sade: ”Hysen ingen fruktan, tänk inte på något annat än hur vi kan få mer folk och att de raskt skall vara redo, jag vill strax fara ut mot Puken.” ## s. 129 (maskinöversättning) Sedan skrev de åt alla håll att alla skulle sända folk till marsken. I staden var han på bursprak (bwrsprake) och kungjorde alla sina saker, hur Erik gjorde honom skada mot det goda han hade gjort honom. Sedan frågade han dem öppet om de ville vara honom till hjälp och hålla honom det som de lovade honom när de valde honom till hövitsman. Då svarade de honom alla att vad de hade sagt ville de hålla så länge de rådde över livet: vart han än ville fara ville de vara honom till hjälp, och de lovade honom alla på en gång hundra välrustade män, några med släde, några till häst, att följa så gott de kunde. Ärkebiskopen skrev också till marsken att han ville möta honom med en fager skara, de skulle alla vara redo när marsken än kallar, på den plats hans brev lyder. Marsken hade en dräng som hette Snare, han bad honom fara i sitt ärende till Västerås och Örebro och göra dem alla glada ## s. 130 (maskinöversättning) och säga dem detta, att han ville undsätta dem, och låta dem veta med full visshet att han hade mer än nog styrka därtill. Marsken gjorde sig redo i åtta dagar, så drog han från Stockholm. Nu vill jag tiga om marsken och säga mer om Puken. När Puken fick de tidenderna att marsken vände tillbaka, bad han allmogen gå till sig och sade till dem vid Arboga å: ”Kära vänner, jag har förnummit att marsken inte unnar oss något gott, utan vill skada oss var han kan, därför vill vi alla stå emot honom. Vill ni troget hjälpa mig, vill vi stjälpa honom och hans män. Medan han vill plåga riket vill vi välja oss en konung. Och jag säger er förvisso, er konung vill jag inte vara, vi vill därtill ta en bonde, vem sankt Erik än rakt unnar oss, och sätta honom på Mora sten utan skam och kröna honom där i djävulens namn.” Mot marsken började han hota mycket [osäker tolkning] och ljög svårt för allmogen: ”Jag säger er utan svek, ## s. 131 (maskinöversättning) marsken lever så obarmhärtigt: när några bönder går till honom och kommer att säga något mot honom, låter han strax binda och snöra dem och gör dem mycken skymf och låter skära upp deras mun till öronen och säger att han vill lära dem nya seder. En bödel har han med sig som alltid skall plåga bönder, han låter stegla, bränna och hänga dem och ofta piska dem med ris och binder dem vid gärdesgårdar utan skäl och låter dem frysa ihjäl där.” Och otaliga fler lögner som han där räknade upp därtill. Det gjorde han utan skäl, marsken hade gjort väl mot honom och inte förtjänat ont av honom, om han hade tagit det väl upp. Den som skulle skriva om de förräderier som Erik plägade driva mot marsken, det blev väl en stor bok av det, även om han vore klok i visdom. När bönderna hade hört Erik till slut och alla de lögner han hade framfört, skällde de då alla på marsken och lovade att stå fast med Erik. Sådana rykten skrev och sände han runt om i riket åt alla håll, ## s. 132 (maskinöversättning) därför trodde folket överallt på de lögner som Puken sade. Sedan stämde han Köpings län till sig, de hyllade honom alla på en gång, därför blev han både glad och nöjd och red så därifrån till Örebro. Alla närkingarna kallade han samman, så belägrade han Örebro. Han kallade alla bönderna till sig, han sade: ”Stån fast med mig. Jag lovar er det på min tro att när vi vinner Örebro vill vi göra ett kloster av slottet och strax föra in Engelbrekts lik där. Jag vet att det är allmogens bästa, då blir ni fria från skatt och gästning.” Bönderna gladdes alla då och svor att de skulle få det huset. Några löpte in i marskens ladugård, vad de fann där skonade de inte. De förtärde där hans feta får, korn och råg, allt som fanns där, det högg de ned, de förbannade [osäker tolkning], och fruktade då inte för något. De tog bort både oxe och ko, gris och galt och varje so, allt som de kunde finna, både stort och smått. Ingen frid fick marsken då, ## s. 133 (maskinöversättning) lås och dörrar bröt de upp. Den fogde som då förestod huset, Nils Nilsson hette han, honom sände Erik bud utan dröjsmål att han skulle komma och tala med honom. Han svarade: ”Varen inte så brådskande, jag vill först rådslå med svennerna.” Där stod framför huset en förborg av trä, den var hela tiden Eriks mål: kunde han först få den förborgen, tänkte han sedan ordna det så att han skulle skära av dem vattnet och lägga dem i trångmål där. Fogden fruktade därför mycket, därför lät han i hast föra upp allt som fanns i förborgen. Sedan skonade han inte trähusen, elden tände han strax i dem, brände ned dem i grund. Han ropade sedan till Erik och sade att han inte kunde komma till samtal med honom. När Erik fick se detta blev han så ve i hjärtat, han tänkte därmed ta huset och att fogden skulle gå till honom. Så tänkte han gripa honom och inte låta honom åtnjuta någon lejd (felighet), ty han höll inte tro eller ära, det kunde marsken med sanning klaga över. ## s. 134 (maskinöversättning) Erik gick till sitt härbärge, så sorgset bar han sig åt. Hans värd talade hastigt till honom: ”Vem gav er detta råd, att företa er sådan dårskap, att låta hela riket komma i sådant trångmål?” Erik svarade på det ordet: ”Det har dessa bönder gjort, de har låtit mig förstå säkert att där varken finns folk eller proviant. Han har inte fått skatt från landet, därför kan vi väl få huset snart. Det är böndernas fulla tro att på hela huset finns inte en ko.” Värden svarade med klokhet: ”Erik, ni är illa förrådd. Ni säger att där inte finns en ko, det vill jag också väl tro: 200 oxar kunde de forsla dit, förvisso är de där uppe, och annan proviant nog därtill, förvisso vill jag säga det. Jag säger er mer än så: där finns väl hundra dugliga män, de kom dit i går från marsken, det är alla raska och duktiga män. Ni får väl snart pröva det, här i staden tänker de gästa er.” Erik blev då mycket rädd, han ville gärna vara därifrån. ## s. 135 (maskinöversättning) Sedan lät han kalla bönderna alla samman i en hop och sade till dem där: ”Jag kan inte dröja här längre, jag vill ge er en hövitsman här som manligt skall stå med er. Själv vill jag fara till Västerås och bevara landet och allmogen där, så att marskens svenner inte bränner och plundrar. Jag tänker att vi raskt skall vinna det.” Bönderna började då klaga, bad honom att inte rida från dem. Han aktade dock inte alls på dem, utan packade sig bort så fort han kunde. När marskens svenner blev varse det for de i hast från huset och angrep bönderna med detsamma. Så svårt flydde då bönderna, de glömde både pik och ränsel, de var nära att släppa andan och sökte sig till både skog och kärr. Den som då väntade fick det värre, där blev många gripna och slagna och några tagna igen i skogen. De var då inte på långt när så glada som när de åt upp marskens får. Det ångrade de då svårt, att de så hade legat framför huset. De visste då inget råd utan bad fogden visa dem nåd. ## s. 136 (maskinöversättning) Den svenne som var kvar efter Erik kom med stor nöd undan ridande och packade sig av i tid, därför kunde han rida undan. Sedan ville Erik pröva om Västerås var gott att gästa. Han samlade en stor skara, det var för det mesta bönder. Västerås borgare lät han fråga hur de ville göra mot honom. De svarade: ”Vi har ingen annan avsikt än att hålla med den som har mest makt.” Då handlade Snare inte rätt, eftersom marsken litade väl på honom: allt vad marsken hade anförtrott honom sade han rakt ut för Erik, och för marskens svenner sade han så att de inte skulle få någon undsättning. Hade Snare inte rått så, hade marsken väl fått Erik då. Sedan drog Erik in i Västerås, för marsken hade han mycken fruktan, och ryckte in med hela sin hop i biskopsgården till biskop Knop och lät strax belägra huset med sina bönder och alla hovmän och tänkte genast förhandla så att han fick huset. Biskop Knop bad han då ## s. 137 (maskinöversättning) gå till huset med hans ärende och foga det på ett sådant sätt att det kunde stå i stillestånd. De på huset gjorde narr av det och svarade genast alla samman: ”Med den förrädaren vill vi inte dagtinga (dagha) och inte ha någon fred med honom. Med bönderna vill vi byta deras matsäckar, innan de kommer härifrån skall det förtryta dem.” På lördagen kom Erik dit, bönderna klagade svårt över det, ty vintern tvingade dem svårt och de som var på huset plågade dem. Om aftonen var de på huset mätta, fogden sade detta till dem: ”Nu gör oss var och en en halmkrans och låt oss göra en dans till Pukens läger.” De släppte ned sin vindbrygga, Pukens vakter gav vika, manligt angrep de lägret, det ökade föga Pukens folk. Puken fick där döda och sårade, de ångrade att de hade kommit dit. Där flydde då var och en som bäst han kunde, de sprang från öl och mat, de glömde där både matsäck och pik, var och en gladdes som fick komma undan där. När Erik satt till bords fick han hastigt dessa tidender, i hast for han fram till huset ## s. 138 (maskinöversättning) och låg där den natten med hela sin skara. De led där stor nöd av frost och jämrade sig svårt utan någon lust. På morgonen arla innan solen gick upp gjorde de på huset sig redo igen, de hade hört mässa och var mätta, Erik Puke tänkte inte på detta. Hundratjugo var de som sprang från huset i en skara, de sprang strax ut på torget, Erik fick då mer sorg. De drev omkring i staden där väl en timme [osäker tolkning], många lade de då i svime. De drev bönderna upp på huset som får, fyllde torn och stock och det som fanns där. Hade de då vetat var Puken satt, hade de utan tvivel fått honom. De drev in både hästar och hingstar, med matsäckar lastade de många lass, vad bönderna förde dit körde de för det mesta upp på huset. Sedan kom tumultet över hela staden [osäker tolkning], några bad om att vänta och några om att fly. Pukens hovmän ryckte samman och bönderna trängde sig hårt intill dem. När marskens hovmän såg detta gick de tillbaka till huset. Puken klagade då mer: ”Oss duger inte att vänta här längre, ## s. 139 (maskinöversättning) vi har inte längre någon tid att dröja här, utan låt oss packa oss snart upp till Dalarna.” Bönderna jämrade sig mycket över att Erik ville fly från dem, och började då gråta svårt, bar sig illa åt med mycken jämmer och sade att han hade förfört dem illa, medan han så flydde bort från dem. Var och en packade sig in i sin skrubb, det är synd att så lura fattiga bönder. Den onde förrädaren Snare, han for då också med Puken. Efter Guds börd 1436 år, söndagen närmast efter sankta Lucia var det. Marsken for då från Stockholm med styrka, att finna Erik Puke var hans avsikt. Där han låg den första natten fick han snart de tidenderna att Puken inte vågade vänta utan red mot Dalarna. Då sade marsken så: ”Där får jag honom säkert. Hans Mårtensson skall strax stå emot honom, alla dalkarlar gör också så, de svor och lovade på tro och sanning, när de hyllade mig som hövitsman, att de aldrig ville gå från mig så länge jag kan leva.” I Enköping lät marsken kalla samman ## s. 140 (maskinöversättning) alla bönderna från Fjädrundaland och frågade dem alla då om de ville stå med honom. De svor alla tillika att de aldrig ville vika från honom och svor vid Maria, den rena mön, att de hellre ville dö för hans fötter. I hast red marsken därifrån till Västerås den genaste vägen. Från hela länet lät han kalla samman bönder och alla landbor och frågade dem med klokhet varför de ville fördärva riket så, medan de hade lovat honom gott, ryckte dit och belägrade hans slott. Bönderna svarade då alla strax att de var tvungna därtill. Marsken visste dock fullt väl att de sade det utan skäl. Framför huset lät han sätta ting (ting) som man plägar, i en ring, och lät så genast komma dit alla de bönder som var gripna. Han klagade över den orätt och det våld de hade gjort så mångfaldigt. Deras egna grannar fick döma dem, ty han ville vårda lagen, från liv och gods dömde de dem. Sin nåd glömde han då inte, ## s. 141 (maskinöversättning) varje god man skall ju alltid gärna förbarma sig över den arme. Det hade dock inte skadat honom [osäker tolkning] om han hade tagit dem alla av daga. Fyra av de värsta av dem alla lät han kalla ut ur hopen, efter vad folket sade de som hade den största skulden, dem bad han göra sin bikt (scriptamal) och lät dem brännas där på bål. Därför utdelade han det straffet, för att hela allmogen skulle höra det runt om i riket på alla platser och vakta sig för sådan fara och se därpå och inte mer visa sådan dårskap. De andra lät han alla leva, för Guds skull förlät han dem all sak. De tackade honom alla där för hans nåd och stora ära och svor att det aldrig skulle ske att de mer visade honom sådan dårskap. Sedan red han snart därifrån till Torshälla samma natt. Borgarna var alla borta från staden, det gjorde de därför att de mest hade hållit med Erik och i hög grad vållat allmogens uppbrott, de hade också gjort ännu mer, ## s. 142 (maskinöversättning) allt det de ägde hade de fört in i kyrkan och tänkte därmed så att de inte skulle få någon skada. Marsken bad dem komma hem, om de ville veta sitt eget gagn, ville de själva förhandla för sig, ville han förvisso vara dem nådig. Många bud hade han till dem, alltid krävde han detsamma och lät dem veta därvid att om de inte ville fara hem, då ville han ta ur kyrkan och var han kunde komma åt deras egendom, och ville så döma några att andra hellre skulle förlika sig [osäker tolkning]. Där kom dock ingen av dem alla, därför lät han kalla på klockaren och lät låsa upp kyrkan där och bära ut allt borgarnas gods. Kyrkan och prästen skulle få behålla sitt, det andra skulle hovmännen dela. Om kyrkan eller prästen miste något, vet Gud att marsken inte visste om det, han tog det mycket illa, därför betalade han dem det. Rekarneborna kallade han alla samman, de sörjde då det som förut hade varit glädje. Han sade att han ville plundra dem alla om de inte ville falla till nåd. ## s. 143 (maskinöversättning) De svarade honom med klokhet att de gärna gjorde vad han ville, något i penningar lovade de då, så att de fick hans ynnest. Sedan red han fram till Arboga, så många raska män följde honom, var han än for lät han hylla sig, de gjorde alla som han ville. Julen drack han i Arboga med mycken glädje och hövligt tal. Sedan red han in i Närke, där hyllade alla honom likaledes, ingen lät han mer mista livet, dock skulle de ge en skumpskatt (skumpo skat). Sedan fick marsken några brev som dalkarlarna och Hans Mårtensson skrev. Breven lydde alla så, att de alla ville stå med Puken och ville hjälpa honom i nöd eller hellre dö med honom. Den Hans Mårtensson var dock marskens fogde, han hade anförtrott honom hela Dalarna i tro, utan skäl gjorde han därför denna orätt [osäker tolkning], mer än andra litade marsken väl på honom. Sedan marsken blev varse det, sparade han inte på bud och brev runt omkring i riket åt alla håll om att de skulle sända honom folk till att mötas i Västerås på tjugondedagen. ## s. 144 (maskinöversättning) Erik och dalkarlarna hotade honom. De gjorde alla som marsken bad och mötte honom där samma dag. Han hade nog med välrustade män, östgötar, västgötar och smålänningar fanns där inte en, han hade dock nog av upplänningar. Rätt som han drog från Västerås och hade tänkt att utan dröjsmål strax dra upp i Dalarna, mötte honom där tidender om att Erik och dalkarlarna var ute, att man från varje hus gick ut. Stor seger tänkte de få, de tänkte också utan hinder skaffa sig en konung på Mora sten, det var hela deras avsikt att ha Erik Puke därtill. De drog ut från Dalarna så tyst att ingen visste av det. Erik drog med dem alla och lägrade sig på Hälla skog och högg där starka bråtar (brwtho) omkring sig, de vågade inte dra längre ned. När de for ut hade de inte räknat med att marsken hade så stor styrka. Marsken ställde då upp sitt folk, där fanns mången stolt hjälte, och tänkte ta en annan väg och inte dra genom Hälla skog. ## s. 145 (maskinöversättning) Han ville komma mellan dem och Dalarna, så tänkte han vålla dem kval. Hade hans folk gjort så, då hade ingen kommit undan. Marsken var inte varse att hans ryttare var vid bråtarna, där fick hans folk någon skada. Han bad dem strax dra tillbaka och blev mycket vred över att de inte red den andra leden. När de kom tillbaka från skogen, då föll natten på dem. Han sade: ”Vi vill vara i natt i denna närmaste by här, och i morgon helt bittida vill vi rida den andra vägen.” Med sina vakter lät han bevaka sig, så att han inte skulle behöva frukta Puken. Hans goda män sade då till honom: ”Om vi kan ordna det så att Erik och ni kommer till tals, kunde ni ännu bli goda vänner.” Marsken svarade dem hastigt så: ”Erik har varken ära eller tro.” Så länge bad de honom att han sade: ”Jag låter er råda, kan det annars bli något gott av det, vill jag inte heller spara på det.” På morgonen sände de bud till Erik att han skulle vända om från den dårskapen ## s. 146 (maskinöversättning) och lät honom veta att marsken ville fara runt omkring honom. När Erik fick höra detta sade han: ”Jag vill följa ert råd. Vill ni försäkra mig med gisslan, då vill jag fara till marsken.” De kom så överens med honom att ge honom Nils Stensson och Beerman som gisslan. På fredagen fastställdes det så, han kom inte förrän en annan dag. När han skulle fara till marsken var Beerman och Nils hos dalkarlarna. Han visste att Nils hade marskens syster, därför krävde han honom som gisslan. Marsken och Erik förliktes så, att Erik aldrig mer skulle stå emot honom och aldrig göra falskhet mot honom, och på morgonen föra allmogen till honom till en kyrka som heter Haraker. Erik lovade att bli foglig. Marsken sade mer till Erik: ”Gör mig aldrig mer någon otrohet. Ofta har du lovat mig trohet, det har du aldrig hållit mot mig. Jag bröt ännu aldrig så stort mot dig att du kan bevisa det med ett ord, utom nu vid detta tillfälle, då tvingade du mig på många sätt att visa er mer ovänskap.” ## s. 147 (maskinöversättning) Marsken sade: ”Jag gör som jag finner för gott, Gud give att den vänskapen varar länge.” Marsken red om morgonen till Haraker, allt hans folk likaledes, ärkebiskopen kom också dit, biskopen av Strängnäs var också nära. Den dagen väntade de vid Haraker att Erik skulle hämta bönderna, det var dock inget annat än lögn och prat, Erik sade dem ingenting sant. Det frös, blåste och snöade svårt, det fick de erfara som var ute. Det började då mörkna mot kvällen till sist, då red Erik till dem. Då sade marsken öppet: ”Du höll inte det du lovade i går.” Erik svarade: ”Jag kan inte bättre, bönderna råder jag inte över. Var ni vill skall de möta er, i morgon vill vi bota detta.” Marsken svarade: ”Det må vara, låt dem alla fara till Västerås.” Erik svarade honom så hastigt: ”Jag vet inte om det är rådligt, bönderna bryr sig inte om vad de gör, de vill inte heller höra mycket på mig.” Så hastigt svarade marsken: ”Jag fruktar inte för dem, vill de gå ut på en slätt, ## s. 148 (maskinöversättning) bryr jag mig inte om de vore fyra gånger så många.” Då lovade Erik och svor stora eder att på morgonen möta på den breda Hovdesta äng, de låg ute inte långt från Västerås. Marsken red då till Västerås. Arla om morgonen var marsken redo och red ut på den breda ängen, bönderna kom dock inte dit, i Skultuna var de den natten. Marsken sände åter bud till Erik och frågade varför han vände dem så. Erik var då åter snar att svara att på morgonen skulle de vara där. Arla på morgonen, när dagen fick välde, red marsken åter till ängen, där väntade han ända in emot middagstid. Bönderna och Erik kom inte dit, därför blev marsken vred. Han sände åter bud till Erik och frågade vad han hade för sig, varför han inte ville komma fram, och sade: ”Han gör oss skam.” Erik red då åter till marsken och ville ännu dröja likaså och bad honom vänta ännu till morgonen och lovade då att möta bittida. Marsken blev då varse att Erik ville dåra honom igen. ## s. 149 (maskinöversättning) Han fördröjde marsken helt med det, han väntade sig att få mer hjälp, ty hälsingarna var på väg och gästrikarna for med dem. När två dagar hade gått, då hade han fått dem till hjälp. Därför var marsken inte sen att svara: ”Rid du tillbaka till bönderna igen och säg dem fritt på detta sätt: jag rider till dem i samma stund.” Då bleknade Erik som bast och började då frukta mycket. Så sorgset svarade han marsken: ”Kan vi då alla vara säkra (feloghe)?” Marsken svarade honom med skäl: ”Svarar de mig alla väl, då må du säga dem utan spe att jag inte vill göra dem annat än gott.” Erik red då sin väg, marsken red åter till riksrådet: ”Jag ser att Erik vill gäckas med oss, han låter oss hålla här och bli snopna. Medan de inte vill rida till oss, då vill vi söka upp dem i tid.” Herrarna svarade honom alla: ”Vill de ännu falla till nåd, gör då en god förlikning med dem, så att man inte utgjuter för mycket blod.” Marsken ropade fram sina skyttar: ”Ni rider nu i vår Herres namn. ## s. 150 (maskinöversättning) Den som nu är något god, han tänke på sin moder. Dock skall ni inte slå dem förrän jag ber er om det.” Marsken red upp till kyrkan, de stackars bönderna blev då så rädda, i prästgården var de alla. Han lät då kalla dem till sig, till bönderna sade han: ”Minns ni att ni hyllade mig som hövitsman?” Bönderna svarade honom med skäl: ”Kära herr marsk, vi minns det väl.” Han sade: ”Ni har hållit det illa, mycket besvär har ni vållat mig. Medan ni har lust att leva i krig (örleg), vill ni nu ge upp er trygghet (felighet), då vill jag alltid slåss med er.” Bönderna ropade alla: ”Nej!” De bad honom så innerligt att han skulle vara dem nådig och lovade ännu då vid heder och ära att aldrig mer vara emot honom och alltid leva efter hans nåd och gärna ge honom skatt och rättighet. De lovade också där öppet att aldrig mer befatta sig med Erik. Marsken gav dem då vänskap och bad dem strax alla fara hem. Marsken red sedan hem till Västerås, ## s. 151 (maskinöversättning) men Erik blev kvar hos dem, mycket försökte han uträtta med dem för att vända dem åter till dårskap. Erik är i Västerås om aftonen, Hans Mårtensson var då också där. Om aftonen där Hans Mårtensson satt kunde han inte tiga om deras olycka. Där goda män satt nära honom vid bordet, då talade han dessa ord: ”Man menar att det nu är helt slut, vi bönder menar inte alla det. När dalkarlar och hälsingar kommer samman, får vi ännu en annan lek.” Två män av riddarsläkt (riddhermensmæn) hörde det, på morgonen förde de det fram för marsken. Marsken blev då mycket orolig: ”Jag vet att Erik och Hans båda är i maskopi.” Marsken lät då kalla dem och grep strax dem båda två. ”Det skall ni nu illa umgälla, att ni ville svika mig så. Länge sedan hade detta krig ändats om ni inte hade vänt bort allmogen.” Han lät lägga dem ned i tornet, illa fann de sig i det. Alla Eriks svenner likaså, med våld [osäker tolkning], var han än kunde få tag i dem. Snare packade sig av i tid, han lät sig fara till Dalarna ## s. 152 (maskinöversättning) med två av Eriks hästar, de bästa som han ägde. Bönderna grep honom då och hade tänkt ge honom åt marsken. Han undkom dem med list innan bönderna visste av det och packade sig till Hälsingland och blev gripen där och kom i marskens händer. Fjorton veckor förgick innan marsken fick honom till Stockholm. Där fick han stå sitt rätta straff, som alla förrädare bör ha: på Södermalm lät han stegla honom. Alla de som gick emot marsken, de brukade för det mesta fara illa, därför råder jag var och en att vakta sig för det. Dagen efter att marsken lät gripa Hans lät han släpa honom omkring på Västerås gator, på ett stegel gjordes hans ände. Erik Puke sände han till Stockholm, därför lät han föra honom till drotsen, han skulle låta skipa rätt över honom. Där slutade Eriks falskhet så: han lät hugga huvudet från hans hals. När Hans Kröpelin fick veta förvisso att Erik hade mist huvudet, förhandlade han med Eriks svenner, de gav honom Kastelholm, med tusen gyllen stillade han dem ## s. 153 (maskinöversättning) och lät dem fara vart de ville. Sedan hälsingar och gästrikar fick veta att Erik Puke var gripen, så skyndade de svårt undan, jag tror inte att de vilade mycket, den som inte kunde springa red, ingen vågade vänta på den andre, hela vägen de for såg de sig tillbaka och fruktade att marsken skulle ta dem. Marsken red sedan omkring i hela Sveriges rike, alla vek då för honom, vart han än kom, i vilket land, gick de honom alla till handa och lovade att hålla honom trohet så länge de rådde över livet. Ännu vill jag berätta om en liten strid, hur Jösse Eriksson ändade sitt liv. När förhandlingen var i Söderköping, då gick han till marsken och bad att få förhandla för sig och att han skulle få hans lejdebrev (legdebreff). Marsken lät ge honom det och frågade var han ville stanna. Då svarade han honom att han ville vara i Vadstena. Marsken svarade honom snabbt: ”Jag vill inte råda er till det, bönderna unnar er alla illa, de kan spilla ert liv där.” ## s. 154 (maskinöversättning) Han svarade: ”Jag vill stå min fara.” Så for han till Vadstena. När bönderna i Aska härad förstod att Puken så förde krig mot marsken, gladdes de mycket därvid och samlades alla i Vadstena. In i klostret gick de, Jösse Eriksson fick de tag i där. De var vreda i sitt sinne och tog honom i klosterstugan och släpade honom ut därifrån vid fötterna, jag tror inte att han fick bot för det. Skändligt släpade de honom alla, så att nacken räknade alla trappstegen. Sedan band de honom på en släde som ett svin, de skänkte honom varken mjöd eller vin, och förde honom så till Motala ting och satte honom mitt i ringen och dömde där strax domen så, att han skulle skiljas från huvudet. Där högg de av det utan svek med en yxa, de brydde sig inte om svärd. De lade hans halsben på en stock och högg så huvudet från hans kropp. Aldrig hade han räknat med det när han var i sin välmakt, att bönder skulle råda så över honom och göra honom sådan onåd. Vad han hade gjort dalkarlarna för orätt, det tror jag att han då betalade helt. ## s. 155 (maskinöversättning) Gud unne honom dock av sin nåd och frälse hans själ från all fara. Sedan blev riksrådet överens om att hålla ett möte (dagh) i Strängnäs vid palmsöndagstid, herrarna skulle alla rida dit. Marsken var också där då, ty han ville inte utebli därifrån. De hade då alla fått veta att det inte hade gått så illa för konungen, utan att han förvisso var på Gotland. Därför lades den dagen där, att de alla ville bli överens om vad de ville svara konungen, ty i Söderköping var det så avtalat, danskar och svenskar hade antagit det, att de därnäst vid sankt Johannes dag utan fel alla skulle vara i Kalmar och skulle hålla fast vid Kalmaröverenskommelsen och förbättra det som brast i Söderköping. Då blev de alla i Strängnäs överens om att hålla Kalmaröverenskommelsen. Till Kalmar skulle drotsen och marsken fara, ärkebiskopen skulle också vara med dem, och många fler goda män, om man ville räkna upp dem mer. Vidare blev de överens så, att marsken gav drotsen Nyköping att ta. ## s. 156 (maskinöversättning) Det vållade att marsken ensam ville behålla Stockholm. Genast därefter, när isen gick upp, packade konungen sig till Preussen, med de preussiska herrarna avslutade han där, jag tror inte att det var till Sveriges bästa. När han hade avslutat där for han inte sent till Gotland och skrev så till svenskarna att han inte ville komma till Kalmar förrän vid Marie födelse (natiuitatis marie) därnäst, ty det hade Danmarks råd så stadfäst. Sedan det svenska rådet hade farit åstad och länge hade varit på resan, när de kom i Ydhasund, förnam de där denna tidende. De vände om och var inte sena, var och en for åter hem igen och ville strax vara redo att åter fara till Kalmar vid Marie födelse. Medan marsken var på den resan gjorde dalkarlarna honom stor skymf: hans fogdar och svenner slog de ihjäl, det gjorde de utan sak och skäl. Värmlänningarna fick snart veta tidenderna, de slog också den fogde som marsken hade satt över dem. Alla bönder tänkte då vara egna herrar, därför slog de in på sådan dårskap. ## s. 157 (maskinöversättning) Strax marsken fick veta hur bönderna gjorde mot hans tjänare, sände han dem då många brev om att de skulle vända om från sin dårskap och böta för det de hade brutit. De aktade dock inte på vad marsken sade, utan hotade att göra ännu mer illa och sade att de inte frågade efter marsken. Marsken gjorde sig redo så gott han kunde och red åstad till Kalmar till häst. När han kom så nära som till Högsby, mötte honom säkra tidender där att konungen inte ville komma då, de som var i Kalmar skrev det till honom. Ärkebiskopen och drotsen sände honom bud och bad honom vända tillbaka och bad honom vänta på dem i Skänninge, de ville strax rida efter dit, ty konungen lät dem veta att han strax ville fara till Danmark. Marsken gjorde som de bad. Litet efter fick han veta att några av det svenska rådet ville fara till konungen, ärkebiskopen och biskop Magnus var de, drotsen och Hans Kröpelin ville också med. Deras vilja var då att inte dra tillbaka till Sverige förrän de hade konungen med sig. Därmed red de till Lund ## s. 158 (maskinöversättning) och låg där en lång stund. Där fick de bistra tidender: att konungen tog slotten från danskarna och gav dem åt sina fränder att råda över, eftersom danskarna betedde sig illa. Han ville gripa och slå danskarna, svenskarna tänkte han också göra så med. Hade de därför säkert kommit till honom, hade de alla mist huvudet. Svenskarna blev mycket rädda och ville gärna vara hemma. Då åtog sig biskop Magnus och Hans att de ville fara till konungen och låta honom fullt förstå att han skulle få Sveriges rike fritt åter om han ville hålla överenskommelsen och sitt ord som var lovat och gjort i Kalmar. Ärkebiskopen och drotsen var inte sena att strax packa sig hem till Sverige igen. När biskop Magnus och Hans hade sagt konungen det, brydde han sig inte mycket om det, dock avslutades det därmed där att konungen och svenskarna skulle därnäst vid Olofsmäss komma till tals i Kalmar och på båda sidor fullborda Kalmaröverenskommelsen. Biskop Magnus och Hans for strax hem, litet efter mötte riksrådet dem i Arboga, det var vid mårtensmässotid som de höll mötet där. ## s. 159 (maskinöversättning) Där blev svenskarna så överens om att hålla den dagen i Kalmar. Marsken klagade där mycket över hur dalkarlar och värmlänningar hade gjort och hade slagit hans svenner och tagit bort deras hästar och ägodelar. Han ville så gärna hämnas det om Gud unnade honom tillfälle. De svarade honom alla att det inte tycktes dem rådligt: ”Vi fruktar att ni skulle få skada där, därför är det bättre att vi förhandlar.” Marsken var så snar att svara: ”Därom vill jag stå min fara, jag vill med Guds hjälp ordna det så att mina män inte får någon skada där.” De svarade honom åter: ”Hur kan det vara?” Marsken svarade: ”Jag säger er sant, jag ämnar vara i Dalarna på julnatten, först i Hedemora, sedan i Tuna, då ämnar jag tala så med dem där [osäker tolkning] att var och en av dem mister hand och fot, då får jag bot för mitt huvud. Så rida därifrån till Mora och vålla dem samma kval där, och sedan in i Värmland och vålla dem där samma trångmål, ty om inte allmogen får någon fruktan, lyder de oss aldrig i våra dagar.” ## s. 160 (maskinöversättning) De svarade honom sedan nästan alla: ”Fullfölj det ändå på bästa sätt.” Drotsen svarade: ”Jag vill vända dem om jag kan uträtta det på något sätt och inte spara på mina bud om att låta dem fara in i Dalarna. Vilket svar jag än får, det skall du raskt bli varse.” Därmed tog det slut och var och en vände åter hem därifrån. Sedan kallade drotsen marsken till sig och sade: ”Son, jag säger dig, nu hade jag tillfälle, om jag ville, att göra dig mycket illa.” Marsken svarade med tukt och anstånd: ”Hur skulle det komma till?” Drotsen svarade honom därtill: ”Son, jag vill säga dig det, biskopar, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän, bönder och alla menige, de är alla vreda på dig och klagar alla svårt över dig.” Marsken svarade på det ordet: ”Jag vet inte att jag har gjort dem något ont, Gud förlåte dem som vållar mig detta, ty det görs mig med orätt.” Marsken red sedan med sina svenner till Stockholm, där han tänkte hålla jul. Drotsen sände sedan bud till marsken att han hade kommit till ett slut med dalkarlarna, ## s. 161 (maskinöversättning) så att där vid trettondedagen skulle vara tolv från Dalarna i Enköpings stad, för hela Dalarna skulle de ha fullmakt, och vad de säger skall bli sagt. ”Därför ber jag dig, käre son, att du ju också då är där och rider dit med få hästar, så att vi inte tynger allmogen med gästning.” Så for också marsken till Enköping, för att det inte skulle vara hans skuld. Genast han kom till den staden bad drotsen honom komma till sig. Marsken gick då strax till honom och visste nog om hans onda svek. Drotsen tog väl emot honom och bad honom vara välkommen hel och säll. En liten stund satt de där, de gjorde sig glada, drack och åt. Då talade drotsen och sade så: ”In i en liten stuga vill vi gå.” Vidare sade drotsen: ”Var passar det bäst?” De svarade: ”I klostret finns en stuga.” Riksrådet gick in där. Då talade drotsen och sade så: ”De ord har vi hört här i dag som Dalarnas sändebud har framfört, att det av Guds nåd blir väl gott, dock säger alla dessa utan spe att de aldrig, så länge de lever, vill någon gång mer ge dig skatt, ## s. 162 (maskinöversättning) av det skäl som jag vill säga: de anför där några saker därtill. För den första anför de skälet att när ni blev väl förlikta vid Skultuna, red de sedan för att gästa Västerås, där miste de sina hästar. Det andra är vad som förtröt dem, att dina svenner där spred rykte att du ville rida dit med tusen hästar, därför bar de oro för dig. Och de säger att de var illa behandlade [osäker tolkning], Bengt Gunnarsson ville fördärva dem och han var en hård man, därför slog de honom.” Vid vart och ett av deras klagomål sade drotsen, alltid lade han till vid slutet, att de aldrig ville svara marsken och inte mer vara honom lydiga. När drotsen hade talat ut svarade marsken med full uppmärksamhet och sade: ”Fader, får jag nu svara?” Han sade: ”Det må väl vara.” ”Till det första som ni berör, att de varken vill svara eller höra mig därför att de miste sina hästar när de gästade i Västerås: riksrådet vet det väl, jag lät leta efter deras hästar, allt deras som jag kunde finna ## s. 163 (maskinöversättning) det fick de igen, både stort och smått. Och det var mig ledsamt, Gud vet det, att de miste en penning där. Det andra som förtröt dem, att mina svenner spred rykte om de många hästarna, att jag ville gästa dem: mina svenner är här, för sitt brott skall de själva svara. Att de säger att Bengt Gunnarsson ville svårt fördärva dem alla, det var varken rätt eller skäl att de därför slog honom ihjäl. Är här någon som vill beskylla honom, därtill vill jag fullt svara, vad det än kostar, gods eller liv, jag vill böta för det utan kiv.” Till varje sak som marsken svarade var ordstävet ändå så: om man inte kan finna att de med rätta övervinner honom, skall de då lyda honom och skatta, eller också skall de få djävulens olycka. Vidare svarade marsken då i hast: ”Som en ogill penning skall de inte kasta bort mig, jag skall först besvära mig över det för alla som är mina vänner.” Drotsen sade och suckade svårt: ”Jag fruktar att här inte blir något gott.” Därmed skildes de så åt, för att gå samman igen arla om morgonen. ## s. 164 (maskinöversättning) Om morgonen fick marsken drotsens bud, i hast gick han till honom. Drotsen sade då till honom: ”In i en stuga vill vi gå och se åt vilket håll detta vill vika, om vi kan förlika det, så att där inte är många nära som hör deras klagomål.” Marsken var så snar att svara: ”Käre fader, låt det fara, ju fler som är där nära, desto kärare är det mig. Jag unnar väl att alla får veta om jag är så ond som man säger att jag är. Kalla dem hellre ut på torget och hör vårt ärende öppet.” När drotsen fann det vara säkert att hans list inte kunde hjälpa honom: han hade helt menat det så att han skulle få Dalarna och hans son få Västerås [osäker tolkning], om hans vilja hade gått fram. Sedan lät han kalla samman alla i en stor stuga, så många som var i staden, och hörde deras ärende öppet. Marsken frågade dem med klokhet vad de ville beskylla honom för. De svarade honom strax utan spe: ”Vi beskyller er inte för annat än gott.” ## s. 165 (maskinöversättning) Drotsen sade strax därvid: ”Gå ut och rådslå med varandra.” Vidare frågade marsken en andra gång vad de ville beskylla honom för. De svarade åter då med skäl: ”Vi beskyller er inte för annat än väl.” Vidare sade drotsen utan skämt: ”Rådslå bättre med varandra och gå samman.” Marsken sade för tredje gången: ”Är här någon man inne som har något att säga mig, vill jag svara honom utan dröjsmål och aldrig gå härifrån förrän dess. Vad rätten ger vill jag stå för, för Bengt Gunnarsson och mig, det säger jag här sannerligen, vad det än kostar, gods eller liv, det vill jag här böta utan kiv.” Åter svarade dalkarlarna där: ”Vi vet inte om er annat än dygd och ära.” Åter svarade drotsen då som förut: ”Rådslå bättre med varandra och gå ut genom dörren. Det är inte allt som du säger, den som står och tiger menar något helt annat.” Bönderna gick ut och in igen, deras klagomål var då inte annat än det som drotsen förut hade berört. När marsken hade hört allt till slut, då svarade han dem så rakt att alla gav honom rätt. ## s. 166 (maskinöversättning) Sedan frågade han då bönderna om de ville stå till rätta för honom. De svarade honom då alla ivrigt: ”Nåd är mycket bättre än rätt. Vill ni ge oss er nåd, vill vi leva efter er vilja och aldrig mer stå emot er så länge vi får leva.” Marskens svenner var också nära, de ställde sig inför rätten där, ingen skuld fann de hos dem och kunde inte övervinna dem med någon rätt. Sedan förenades de så: marsken gav dem vänskap därpå, att de skulle lida straff och möda, fasta och böta för de döda och utfästa all hans skatt innan kyndelsmäss därnäst. Det lovade de vid heder och ära, att det skulle vara så ståndaktigt. Fullt väl förnam marsken då att drotsen inte unnade honom gott, och förstod då hans onda vilja, han ville skilja honom från Dalarna och Värmland. Ännu är det bättre att man tiger än att mena ont om den man talar gott om. Marsken red sedan därifrån till Stockholm den genaste vägen. Något därefter fick han tidender ## s. 167 (maskinöversättning) om att värmlänningarna gjorde sig redo och hade skaffat sig en hövitsman, Torsten Ingelsson hette han. Han var ännu då marskens svenne, likväl gick han emot marsken, det var inte förrän ett fjärdingsår sedan som han ständigt var hos marsken. Torsten samlade alla värmlänningar, de sade att de ville belägra Örebro. Aldrig gjorde marsken dem annat än väl, fastän de slog hans fogde ihjäl, han ville ju fullfölja det på bästa sätt, det hjälpte honom dock inte mycket. Strax marsken fick de tidenderna lät han drotsen få veta dem och bad honom om hjälp, tröst och råd. Drotsen skrev snart tillbaka till honom att det tycktes honom vara bäst att man försökte med förhandling. Marsken skrev då åter till honom: ”Medan vi dröjer så, stärker våra fiender sig åt alla håll, de vänder snart allmogen från oss.” Åter svarade drotsen inte bättre: ”Mitt ämbete kräver inte att jag sätter i gång något krig med dem, därför tycks det mig bäst att förhandla.” När marsken fick höra detta bad han sina svenner göra sig redo. Då fanns hos honom en modig man, ## s. 168 (maskinöversättning) han hette Arvid Svan. Marsken bad honom rida med, han svarade: ”Gärna gör jag det.” Marsken befallde genast sina svenner att helt och hållet göra vad Svan bad dem, som om han själv vore närvarande, det lovade de alla att göra där. Sedan skrev marsken åt alla håll att alla skulle vända till Värmland och alla lyda Svan och göra det, vad han bad skulle de göra. Fogden på Örebro sände sedan bud till marsken att värmlänningarna ju ville belägra honom, och skrev att de var där på sex mils avstånd. När marsken fick veta det gjorde han sig själv redo och red till Örebro så snabbt, försummade varken dag eller natt. Då blev han varse där hur Svan mötte Torstens här. När bönderna fick se hovmännen skildes de åt och flydde alla, utom tre härader som ryckte in med Torsten, att värja sig där var deras sinne. Svan drog in efter dem, vart han än for erbjöd han dem nog både med bön och med råd att de alla skulle falla till nåd. ## s. 169 (maskinöversättning) och bättra det som de hade brutit, han krävde också marskens skatt. Han bad dem vakta sig för skada och skam och lämna fram de förrädare som mest hade vållat att de hade hållit emot marsken. De lovade honom att göra så och aldrig mer stå emot marsken, dock hade de lönnliga bud sinsemellan om att svika marskens svenner. När Svan kom till Jösse härad förnam han där säkra tidender om att bönderna samlades alla och för det mesta höll samman, lika väl som de hade hyllat honom och svurit som de andra som flydde undan där. Samma natt ämnade de då antingen gripa eller slå Svan. När Svan fick veta de tidenderna gjorde han sig raskt redo och ryckte då strax fram dit där han fann bönderna. Rätt när det var jämnt mellan dag och natt, då blev han snart varse var bönderna hade lägrat sig på ett näs, isen gick mest runt omkring där, bråtar hade de huggit framför sig. Då sade Svan till dem alla: ”Vi vill åkalla sankt Göran. ## s. 170 (maskinöversättning) Vilken hovman som nu är god, han tänke på sin goda moder.” Bönderna blev i tid varse var hovmännen for på isen och gjorde sig redo att värja sig så gott de allra bäst kunde. Hovmännen ropade att om bönderna ville leva, skulle de ge sig under marskens nåd: ”Vill ni alla leva och behålla hälsan, gå till Svan, vi vill ge er lejd (fela).” Bönderna svarade åter så: ”Vi ger oss själva lejd, hur det än må gå. Vågar ni annars fara till oss, skall ni finna att vi inte vill skona er.” Sedan rände hovmännen strax emot dem och steg genast av till fots, med stor manlighet gick de mot dem, stora hugg fick bönderna. ”Slå ihjäl!” ropade hovmännen alla, och bönderna sprang då till skogen, de glömde kvar både pik och ränsel och tackade Gud att de kunde slippa undan. Omkring 140 bönder slogs ihjäl där, förut kunde de väl ha styrt det. Hovmännen fick alla deras hästar och slädar och så mycket flatkaka därtill. Hundratjugo hovmän var de, inte fler, 700 var bönderna och ännu fler. Värmland betvingade de då, sedan gick de aldrig emot marsken. ## s. 171 (maskinöversättning) De hyllade Svan, den djärve mannen, och bad honom alla för Guds skull att han inte skulle fördärva dem, utan verka för deras bästa hos marsken. Svan lindrade deras nöd i den faran och tog dem alla samman till nåd, utom Frisdalen och Älvdalen, de fick ännu mer kval, ty de vållade den orätten att marskens fogde blev ihjälslagen. För dem blev det skövlat, stort och smått, allt som man kunde finna där. Sedan sparade Svan inte på bud, efter Torsten Ingelsson lät han sända, de sökte allt de kunde tills de fann honom, och ännu en annan letade de upp, Jösse Hansson hette han, han var hövitsman i Värmland innan Torsten Ingelsson kom dit. Därmed avslutades deras mål, de brändes båda på ett bål. De flesta lider sådan fara som ämnar förråda marsken. Söndagen närmast efter fastlagstiden skulle alla herrarna rida till Arboga. Orsaken till det var att de skulle hålla en herredag (herra dag) där. Då hade marsken i sinnet ## s. 172 (maskinöversättning) de ord som drotsen hade sagt honom, att rikets män ville honom ont och alla unnade honom illa. Därför bad marsken alla där, så många som var där, biskopar, prelater, riddare och svenner, köpstadsmän, bönder och alla menige, att de för Guds skull skulle skilja honom från hövitsmansdömet, han ville förtjäna det alla dagar om de ville befria honom från det. De gick alla för att rådslå och svarade honom snabbt tillbaka: ”Herr marsk, vi ber er, var inte vred, vi har alla svurit er en ed, som hövitsman vill vi hålla er så länge Gud unnar oss att råda över livet, till den dag då vi får en konung och vet hur det kan gå med konung Erik, och ni har svurit oss så rakt att hjälpa och hålla fast vid lag och rätt.” Marsken svarade: ”Jag står till er tjänst, er vilja vill jag också göra.” Jag tror inte att drotsen gladdes mycket när de så stadfäste marsken. Därnäst efter, vid pingsttid, kunde herrarna inte vänta längre, de skulle då fara till Kalmar, vid midsommar skulle förhandlingen vara. ## s. 173 (maskinöversättning) Drotsen och marsken for då dit, ärkebiskopen skulle också göra så, Bengt Jönsson, Bengt Gotskalksson och flera andra från Östergötland, Småland och många fler, både biskopar, riddare och svenner som ämnade söka till den dagen. Ärkebiskopen nådde då inte längre än till Nyköping, där dog han. Gud förbarme sig över hans själ, han stärkte gärna rätt och skäl. När herrarna var i Kalmar mötte dem där några av det danska rådet, ärkebiskopen av Lund, herr Erik Krummedike, herr Mårten Jönsson och flera sådana, konungen sände dem dit, hans ärende skulle de uträtta där. Konungen for själv från Danmark till Gotland med en så stark hop, all den skatt som hörde till riket förde konungen då till Gotland. Han hade inte glömt mycket efter sig, utan tog allt som var gömt i förvaret (folan) [osäker tolkning], så också bössor och vapen med, till Visborg förde han allt detta. Danskarna lät förstå sitt ärende, att konungen inte kunde hålla Kalmaröverenskommelsen om inte svenskarna ville göra den mildare och unna konungen tre slott för det, att ge åt danskar, vilka han ville, deras svenska frihet ämnade han förspilla. ## s. 174 (maskinöversättning) Sedan började marsken förtryta att kungen ville bryta förlikningen (daghtingan) och svarade dem så på det att han inte ville göra det därmed skildes de då åt men marsken lät kungens sändebud förstå att om han ännu ville fara in i riket skulle dock utlänningar inte vara med honom de ville ännu gärna hålla honom för kung och unna honom att råda över landen och slotten sin lag ämnade de då åtnjuta och inte bryta någonting därav Drotsen (droztin) och marsken dröjde inte längre där till Uppland lät de sig färdas Sedan började marsken tänka på hur han skulle få en hustru och började vända sin vilja till en jungfru som jag vill tala om hon var född av god ätt tukt och ära bevarade hon helt Gud hade skapat henne väl ingen fägring saknades hos henne och dygdig på alla sätt både till sinnes och så till later Marsken lät hennes fader förstå det han tog inte lång betänketid på det Lika gärna som marsken ville ha henne så villiga var hennes fränder därtill sedan lät marsken då förbereda ## s. 175 (maskinöversättning) att i Stockholm skulle festen (hoffuet) stå Marskens syster gavs också då åt en man Claus Niclisson hette han han var född i Skåne av god släkt för marsken och hennes vänner var det behagligt ty han var både manlig, rik och vis alla som kände honom gav honom beröm för det Marsken lät sända runt om i riket och bjöd till sig gäster från alla håll biskopar och riddare lät han kalla dit fruar och jungfrur och alla goda män bad han komma till honom i Stockholm och ha förlustelse där med glädje och heder En tid innan festen började stod ett möte (dagh) i Södertälje rikets män var där nästan alla biskopar, riddare och de bästa svennerna till kung Erik sände de sitt sändebud därifrån och stämde honom då till rätta att inom tolv veckor vara vid Mora sten och svara dem där inför rätta om han inte ville göra det skulle de göra något annat åt saken de blev också där överens om att de aldrig ämnade hylla kung Erik utan att han till fullo lät dem alla åtnjuta sin skrivna rätt om någon ville hylla honom dessförinnan skulle han förverka ära, liv och gods ## s. 176 (maskinöversättning) När dessa ärenden var avslutade klagade drotsen (drozsten) så svårt inför riksrådet över sin nöd att han inte kunde försörja sig av de län han då hade av marsken krävde han ännu mer fastän han hade Nyköping med hela dess län Viborg hade han därtill också Simtuna, Torstuna härad och Lagunda Åsunda härad och Hagunda så också den rod (roden) som Björnö ligger i mer hjälp tigger han ännu av marsken marsken förbarmar sig över honom ty han klagade sig så fattig och gav honom Gästrikland därtill ty han ville ju göra hans vilja Sedan sade marsken till drotsen där jag kan inte längre vara här till Stockholm vill jag fara och låta förbereda gästabudet (kosten) min skrivare och mitt sigill låter jag stanna här han skall vara till hands för er [osäker tolkning] och besegla det som ni befaller honom om de ärenden som riksrådet här talar om både till Danmark och till de tyska städerna drotsen och marsken skildes därmed åt drotsen lät då skriva ett brev till Hälsingland skrev han det som från marskens mun lät det lyda så befallande hälsingarna ## s. 177 (maskinöversättning) att de skulle vara drotsen lydiga och ingen annan höra eller svara eller det bud som han sände dit för att uträtta hans ärende där marskens sigill tryckte han därpå det förtröt då marsken svårt att drotsen gjorde det i hans frånvaro och inte frågade honom om det Strax därefter skulle bröllopet vara herrarna for alla till Stockholm Marsken tog emot dem med pris och ära och bad dem alla vara välkomna i Gud på lördagsaftonen kom brudarna de blev mottagna med ära och heder marsken for själv ut emot dem med honom många riddare och svenner pipare, basuner och allsköns lek fick man då höra nog av där vid Gråbrödraholmen landade de först många hästar och gångare sände marsken dit med dyra sadlar och kostbart seldon där var då glädje och ingen vrede På gatorna var det då mycket trångt ty lekare gjorde där mycket buller de for då in på Stockholms fäste så många goda, glada gäster samma afton blev de trolovade (fæst) och gick strax därnäst till bords åt och drack och gladdes mycket ## s. 178 (maskinöversättning) ty de saknade ingenting där klaret, vin, mjöd och must mat och dryck var det ingen brist på så många rätter fanns där det intygar de som var där förgyllda brunnar så kostbara [osäker tolkning] det kan man sanneligen säga dans och lek fanns det gott om där de unga hjältarna rände med spjut och övade där dyst med mycken kraft där brast strax sönder så mången spjutstång rika gåvor skiftades där mellan de goda gäster som var där där övades också så mångahanda lustighet att ingen tröttnade på sådant [osäker tolkning] Alla de bästa som finns i Sverige var då nästan alla där av biskopar, prelater, riddare och svenner fruar och mör och alla menige det rum fanns då inte i huset som inte var fullt så långt man kunde gå och ännu många gick på golvet som inte fick rum att sitta I tolv dagar stod festen där var nog med glädje utan ont När detta bröllop var var marsken jämnt 30 år och förvisso den gången var hans dagar varken fler eller färre efter Guds börd 1438 år ## s. 179 (maskinöversättning) det var söndagen efter sankt Franciskus dag det föll sig då så att lördagen närmast före var Franciskus dag Medan drotsen var på det bröllopet övade han sina gamla konster [osäker tolkning] och hade råd och avsikt med biskoparna att skilja marsken från hans makt han tyckte då att det var gott att ta itu med han ämnade styra riket utan besvär marsken hade dock haft mången ond dag innan han fått det därhän att all allmoge utan fara var honom och riksrådet så lydig de tänkte då ut en svekfull plan hur de skulle övervinna marsken och föresatte sig då så att tolv av rådet skulle gå samman och överväga rikets bästa och sätta upp det i en skrift de främsta som skulle göra det förband sig alla i förväg med drotsen att ordna riket åt honom efter hans vilja och skilja marsken därifrån bland de tolv var några marsken goda så snart de förstod sådan falskhet varnade de marsken för det att vakta sig för sådant svek En dag kallar de tolv samman marsken och alla rikets män ## s. 180 (maskinöversättning) de sade: vi har haft stort besvär och kan ändå inte komma igenom detta om inte var och en med fullt uppsåt säger oss att det vi gör skall bli vid makt och alla beseglar åt oss ett brev därpå vid heder och ära, utan att någonsin fråga [osäker tolkning] drotsen var genast till svars mitt sigill skall vara redo här vad ni vill besegla eller avgöra aldrig skall jag vända mig ifrån det [osäker tolkning] det lovar jag er alla här både vid heder och ära Sedan frågade de marsken vad han ville göra åt det han svarade: jag beseglar varken litet eller stort förrän jag vet vad ni har gjort ni kan komma in på sådana ärenden att jag varken beseglar eller håller det alls vad ni har gjort eller har i håg det kungör ni i morgon i Vårfrugillestugan jag bjuder biskopar, prelater, riddare och svenner köpstadsmän och alla menige att ni är där tidigt i morgon vid högsta bud, att ni inte underlåter det de kom på morgonen alla tillsammans då förgick drotsens gamman helt [osäker tolkning] marsken lutade sig mot honom och frågade varför han gjorde så med hans sigill i god tro gav jag er det ## s. 181 (maskinöversättning) ni beseglade Hälsingland bort från mig därmed det gjorde ni mot mig med ond list så att jag inte visste något om det Sedan lät marsken dem alla förstå att han inte längre kunde tåla det så jag vill veta om jag skall råda eller också bli under drotsens nåd Sedan sade marsken till dem alla den som nu vill hålla med mig han följe mig nu alla till dörren de andra bli kvar inne marsken trädde då till dörren där blev inte många kvar inne utom biskoparna och några få andra de andra går alla med marsken marsken vände då hem till sitt hus biskoparna sänder då strax bud till honom och bad honom att inte vredgas så utan gå tillbaka till dem har drotsen gjort honom orätt vill vi väl förlika det Marsken lät svara dem tillbaka det kan inte längre vara så det må ju någon gång förtryta mig att drotsen alltid vill förtrycka mig han var ändå aldrig i någon strid när jag så ofta vågade mitt liv och har lidit sorg, nöd och vånda för rikets gagn och bestånd dock vill jag i morgon gå till dem i klosterstugan, säg dem så ## s. 182 (maskinöversättning) På morgonen lät marsken kalla samman alla rikets män i klosterstugan de gick också alla in där och fick höra av honom att aldrig så länge han fick leva ville han själv låta en annan stå för riket [osäker tolkning] ville de ha herr Krister till det då skulle de fördra honom då svarade alla honom så eftersom det ju skall gå så till då vill vi alla hålla oss till er och överge herr Krister Sedan hyllade de då alla marsken marsk och rikets föreståndare kallade de honom sedan han skulle då ensam både slott och län fördela och förläna med riksrådets råd Alla förnyade där då slottslöftet (slotloffuan) till marskens hand skulle det stå Drotsen tog det mycket hårt att marsken skulle vara hans hövitsman och var därför mycket vred så var också hans son likaledes han lade inte då på hjärtat att han förut hade hyllat marsken i Stockholm dock lovade de båda honom då att de slott skulle stå öppna för honom som de hade i sin vård närhelst han krävde dem därmed avslutades det så där att marsken och drotsen skulle vara vänner ## s. 183 (maskinöversättning) Gästrikland tog marsken då därmed fick det mötet (hoff) ett slut var och en vände hem igen därifrån Hans Kröpelin for till Åbo den vintern blev han där i ro Marsken ville inte heller dröja längre utan lät sig färdas till Västerås sina ämbetsmän frågade han hur dalkarlarna gjorde med skatten de svarade honom genast att den stod nästan helt obetald de hade inte heller ännu gjort någon rättelse för att de slog ihjäl marskens foge Marsken skrev då strax i Uppland till sina svenner så många brev och bad dem strax vara redo att fara till honom med häst och harnesk de vågade inte heller dröja längre de red genast till honom strax efter mårtensmäss utan dröjsmål red marsken då upp i Dalarna och stämde samman dalkarlarna det tog då glädjen ifrån dem de blev då så rädda att marsken ville fara illa fram med dem Österdalarna och Västerdalarna bjöd marsken då att alla gå till Gagnef emot honom de vågade inte förrän de fått lejd ty de ville gärna leva i behåll ## s. 184 (maskinöversättning) Marsken gav dem alla lejd (feladhe) till sig och talade till dem stillsamt kära vänner, varför är det så att ni står efter med min skatt minns också mycket väl att ni slog ihjäl min foge och allt det ni har lovat mig det är inget annat än falskhet och svek Bönderna svarade alla med skäl kära herr marsk, vi vet det väl vi har också länge farit vilse och gjort mycket ont mot er vill ni ta oss till nåd lyder vi er gärna i våra dagar det skall också aldrig någon företa sig att vi någon gång mer är emot er varken med gärningar eller råd om vi nu får er nåd och vi vill böta efter vår förmåga för att vi slog ihjäl er foge När marsken hörde deras ödmjukhet gjorde han stor nåd mot dem han tog emot skälig sona och böter de föll alla på knä för hans fötter han förlät dem alla saker de lovade honom att vara fridsamma i Tuna gick det också på samma sätt de lovade att aldrig svika marsken så gjorde de också i Hedemora med stora eder svor de det ## s. 185 (maskinöversättning) Sedan red marsken tillbaka till Västerås och lovade Gud att han inte fick men Johan Karlsson sände han då till drotsen och lät honom på allt sätt förstå hur det hade gått för honom i Dalarna och att de hade tagit väl emot honom och bjöd honom vidare att han ville hålla ett möte i Söderköping vid trettondedag jul bad honom också rida dit och att hans bud och brev skulle fara runt om i landet så att alla friborna män skulle vara där då och besluta om rikets bästa både om Kalmar och andra fästen Drotsen lät svara honom tillbaka han tyckte inte att det var rådligt att man sätter ut möten för många hästar eftersom de förgästar allmogen det gjorde drotsen helt för den listen att Nils Stensson också hade försäkrat sig [osäker tolkning] Medan marsken skötte sina ärenden i Dalarna då var de i samtal på Nyköping marsken hade aldrig förut kunnat förlika dem därpå förenades de om att svika marsken och blev överens den gången att de ville ha kungen in Litet därefter skrev ärkebiskopen till marsken att biskop Tomas och han ville tala med honom och bad att han skulle fara till Enköping ## s. 186 (maskinöversättning) där ville de båda möta honom Bengt Jönsson skulle också rida dit därför lät marsken färdas dit I Enköping möttes de då genast lät de marsken förstå att drotsen inte var hans vän utan sade att han betraktade honom som en fara Marsken svarade då med skäl vi blev väl förlikta i Stockholm sedan har ingen förnummit att jag med ord eller gärningar gjort något mot honom de sade att det kom sig av att han inte fick behålla alla sina län vi har förstått av hans vilja att han inte vill skilja sina svenner från sig Marsken svarade så därtill här finns också flera som vill ha han hålle så många som han väl kan mer län får han inte nu ty somliga menar att han illa vill förspilla rikets frihet för oss vi har svurit så mången gång att aldrig ta emot kung Erik nu säger somliga så därtill att drotsen och Nils Stensson vill hylla honom därför kan jag nu inte svara annat än om han vill vara trogen mot oss och låta oss finna trohet och inte binda några band mot riket då skiftar jag gärna det bästa med honom ## s. 187 (maskinöversättning) vad jag har, det allra mesta liksom om han vore min fader det gör ni honom kunnigt öppet men finner jag också så att han vill gå emot riket och dra in kungen hit mot vår vilja till skada för oss alla då säg honom också fritt så att jag vill gå efter hans värsta som om han hade slagit min fader ihjäl jag hoppas att jag må göra det med skäl Sedan bad marsken Bengt Jönsson där att bära dessa ärenden till drotsen att han för hans skull skulle fara till Nyköping och uppenbara dessa ärenden för drotsen biskoparna bad Bengt Jönsson då att också göra så för deras skull Bengt svarade dem väl att han gärna ville fara i deras ärende biskoparna skrev också till drotsen då vilket svar de fått av marsken Marsken bad Bengt att inte vara sen utan skaffa honom raskt svar tillbaka Marsken red genast därifrån till Västerås den närmaste vägen sin jul höll han där många av hans vänner var där de var där alla glada och muntra i fyra dagar väl försedda med mat ## s. 188 (maskinöversättning) Marsken fick då inte dröja längre han ville rida till Söderköping han ville ju vara där då när det mötet skulle stå och lät åter be drotsen på många sätt att han inte på något vis underlät det att han ju skulle rida till Söderköping marsken ville vänta på honom där och bad honom fritt fara dit ty marsken ville vara honom till godo När marsken kom nära Ringstadholm mötte honom svåra tidender där hur Karl Kristersson och Nils Stensson hade varit tillsammans och farit illa fram med folket i Östergötland och hade drivit in på sina fästen oxar och kor allra mest allt vad folket hade i sina ladugårdar annat folk skonade de inte heller kyrkor och hus bröt de upp ingen rätt fick de åtnjuta korn och mat som fanns där inne allt fördes till slotten den gången och de sade det öppet att de ville vara emot marsken han trodde dem inte om det sveket när han gav dem de slotten När marsken hörde denna berättelse behagade det honom illa och han bad åter Gud innerligt om nåd att hjälpa honom ur den våda ## s. 189 (maskinöversättning) så också hans milda moder att hon ville styrka honom så att han måtte gå så igenom det att han inte fick skada eller neso Sedan klagade han inför alla där över det stora högmod och den vanära som Nils och Karl gjorde honom det lastade alla som hörde det då ville marsken ju fara fram och vara på mötet i Söderköping och sände bud och frågade Nils varför han gjorde så mot honom Nils svarade så därtill ty han vill fördärva mig drotsen har sagt mig det att det är hans fulla avsikt och marsken har svurit sig fri från kung Erik som vi alla har hyllat och korat jag vill hjälpa honom in hit eller skall jag stupa för det dock vill jag väl fara till marsken om han ville förvara mig så att jag kommer tillbaka i behåll utan skada eller men skall det också gå så till då skall han ge mig goda gisslan När marsken hörde detta svar gjorde han då Nils vilja sin broder med tre andra gav han till gisslan så skyndade sig Nils till Söderköping ## s. 190 (maskinöversättning) Marsken frågade då Nils varför han gjorde så illa mot honom Nils svarade: det är sagt mig att er avsikt är att fördärva mig mina bröder och vänner också det vill ännu inte gå så till Stillsamt svarade marsken då det skall ingen man bevisa jag har alltid varit er till godo och aldrig gått efter ert värsta de goda män som var där förlikte Nils och marsken där Nils svor åter många stora eder att aldrig mer gå emot marsken och lovade honom på tro och ära att aldrig mer vara emot honom När marsken gick där på gatan fick han där drotsens brev samma brev lydde då att drotsen hade förenat sig så med Nils Stensson och alla hans bröder de ville stadigt hålla med kungen med liv och makt lägga sig vinn om det att de ville ha in kungen När marsken fick denna tidende gladde han sig inte mycket då var det ju hans fulla avsikt att stå emot kungen med all sin makt och han trodde ju fullt att det var Guds vilja ## s. 191 (maskinöversättning) att kungen skulle skiljas från riket denna sorg bar han inom sig och lät ingen man märka den Tidigt på morgonen red han därifrån mot Skänninge den närmaste vägen Nils följde med honom på vägen marsken trodde honom ju desto bättre och de skildes då så vänligt där att ingen trodde att det var annorlunda strax vände Nils om igen då red en av hans svenner till honom och bad honom om orlov Nils svarade honom genast skulle det nu vara tid att du skall fara så från mig Svennen svarade: varför inte då kära Nils, jag menar så jag har tjänat er efter er vilja jag må med rätta skiljas från er ni behöver nu inte frukta för någon fara jag vet inte att era ovänner är någonstans Nils svarade honom då du förstår dig ingenting på det än sade han mer med ond mening det är löst hemlov, lev väl, bonde [osäker tolkning] inte längre hade han i akt den goda vänskap han hade lovat marsken Sedan tänkte marsken för sig själv på herr Kristers falska svek ## s. 192 (maskinöversättning) och bad Gud innerligt i den vånda att visa sig väl att stå emot det en sven lät han kalla till sig bort från alla de andra svennerna och frågade honom då innerligt om han ville våga livet för hans skull Claus van Langen hette han det var också en god, trofast man han svarade: herr marsk, ni behöver inte frukta mitt liv vill jag inte spara varthelst ni vill sända mig skall jag fullgöra er vilja där det vill jag förvisso lova er eller skall ni aldrig se mig åter Sedan klagade marsken då att drotsen ville fördärva honom så Claus svarade: det skadar inte att veta jag vill väl skaffa er upprättelse för det det högmod mot er vill jag väl hämnas ge mig bara hjälp därtill Marsken svarade: jag vill ge dig vem du själv väljer åter svarade Claus vet ni något om var drotsen kan vara Marsken svarade: jag vet förvisso i Ræffuilsta kan du finna honom Sedan bad Claus marsken om en sak ge mig trettio raska män de som vill lyda och höra mig goda tidender skall ni snart få höra ## s. 193 (maskinöversättning) Marsken svarade honom därtill välj själv vilka du vill låt sätta upp dem på en skrift sedan vill jag själv berätta det för dem Claus gjorde som marsken bad lät genast skriva upp dem Sedan lät marsken kalla samman dem alla till sig i ett härbärge och bad dem alla på stället fullkomligt göra vad Claus bad de lovade honom alla det då att de ville göra så vem det än var med eller emot de ville ju stå till marskens hjälp [osäker tolkning] I Skänninge skiljs de från marsken och rider efter Guds och marskens vilja och fann herr Krister i Ræffuilsta, hans gård sitt liv och sin hälsa skonade de inte de var vid 40, inte fler herr Krister hade hundra och fler de slog till där som djärva män därför må man prisa dem allena herr Krister ville då gå i säng och tänkte inte fånga sådana gäster han hade knappt kommit ned i sängen förrän marskens svenner tog honom Hans Mædewik och Jeppe i Tyby de lärde honom då en ny läxa och tog honom upp så hastigt att han knappt hann korsa sig ## s. 194 (maskinöversättning) I en släde kastade de honom och förde honom i hast till Västerås hans svenner satt mest inne i stugan drack och kvad den gången och vaktade sig inte där för marskens svenner som var nära dem och de grep dem där alla då de som undslapp där var få till marskens hand skulle de ge sig om de ville leva längre där dog tre den gången ty de ville inte ge sig i tid När marsken hade slutat i Skänninge och sänt sina svenner till Uppland då rustade han ut ännu en skara de som skulle fara till Kalmar och satte två hövitsmän därtill Erik Tursson och Arvid Svan hette de han bad dem ta hand om Kalmar och ta alla smålänningar till hjälp genast red marsken från Skänninge till Älvsborg den vägen vid samma tid som han gästade där tog han det fästet från Snawenborg och gav det sedan åt sin broder Ture Stensson hette han och han red genast därifrån mot Närke lät han sig färdas När han kom nära Axevall ## s. 195 (maskinöversättning) mötte honom vissa tidender där hur färden hade gått för hans svenner och att de hade fångat drotsen den tidenden hörde han också då att de förde honom till Örebro Marsken tackade Gud innerligt att han hjälpte honom så uppenbart sedan red han så glad och lät sig färdas till Örebro så snart han kom upp på det fästet lät han fråga drotsen om han ville ge honom de slott han hade tagit av riket drotsen svarade så därtill all hans vilja vill jag göra Marsken sände då brev utan att spara att han ville fara till Nyköping och bad alla komma till sig som ville veta rikets fromma Marsken for strax till Nyköping och förde drotsen med sig och lät strax ordna att man höll runt huset på alla sidor Sedan fogade det sig så att drotsens hustru och hans son gick till honom och kom överens innan de gick upp att de skulle ge marsken huset och så förordna det att han skulle ta emot det på morgonen herr Krister gick då mycket motvilligt med på det ## s. 196 (maskinöversättning) hans son Karl gjorde också så riksrådet förlikte det där så att allt skulle vara i godo herr Krister svor åter bort kungen då Karl hans son gjorde också så de hyllade och svor båda marsken att hjälpa honom med makt och råd så unnade marsken herr Krister då att han fick behålla Viborg dock skulle han ge honom det igen när han krävde det utan men det lovade han vid heder och ära det skulle allt vara så sant marsken unnade herr Krister det han ägde att han fick föra bort det varthelst han ville det skulle ingen förspilla för honom marsken unnade också Karl då att han fick behålla Ringstadholm han bad Gud fördöma hans liv och själ om han gjorde annat än väl mot marsken Nu må ni här få höra hur länge den handlingen skulle stå Det som Nils Stensson sade till marsken illa var det att han inte hellre teg genast vände Nils sig från marsken många gode män skyndade till marsken och frågade marsken genast då om de skulle tro på ## s. 197 (maskinöversättning) den stora tro och lejd (felighet) som Nils hade gett marsken han svarade: jag kan inte förstå det rättare än att ni fritt må tro på det så snart marsken var borta från Östergötland drev Nils åter sina onda knep marskens svenner lät han gripa och ta så många han kunde komma åt och lät både röva och skinna allt det han kunde finna kyrkor och präster skonade han inte köpstadsmän, bönder eller vilka de var han lät ta allt från dem vad han kunde skrapa ihop till sin vinning [osäker tolkning] han lät leva och gästa så omåttligt det klagade alla som fick pröva det När marsken hörde om det oskicket ville han inte längre tillåta det riksrådet lät han förstå det och bad dem alla följa honom då till Stegeborg ville han fara och höra vad Nils ville svara slottslöftet ville han kräva in och se om Nils ville ge honom det de svarade honom alla gärna vill vi fara med honom dock sände de bud före sig att Nils skulle möta dem med lejd och riksrådet ville ännu pröva om de kunde komma till det bästa ## s. 198 (maskinöversättning) När Nils hörde de breven drev han spe med dem och svarade: den som vill tala med mig han skall bege sig framför detta hus [osäker tolkning] vågar marsken rida över Bråviken finner han dem som väntar på honom här då tänkte den dåren i sitt sinne att marsken var rädd som en kvinna När marsken hörde Nils ord så att han inte vågade över Bråviken då var han där i Östergötland en mil nära Stegeborg därför kunde Nils hellre ha tigit än sagt sådana fåfänga ord sedan gick bud mellan dem så att andra dagen skulle det stå i godo framför Stegeborgs bro skulle marsken fara Nils ville möta honom där Tidigt på morgonen kom marsken dit ärkebiskopen och drotsen var med honom biskop Tomas, riddare och svenner mer och många gode män flera de ville alla foga det så att Nils skulle gå till marsken men det fanns ingen utväg till det att Nils ville gå till honom vid vindbryggan gick Nils dit bad han marsken gå till sig marsken sade att han inte ville underlåta det ## s. 199 (maskinöversättning) om Nils lät sitt armborst vara ty Nils drog upp vindbryggan framför sig med 30 armborst gick han dit då svarade Nils budbärarna där inte ett armborst bärs därifrån vill marsken inte gå hit så bryr jag mig inte om det det gjorde Nils för det orättfärdiga uppsåtet han tänkte skjuta ihjäl marsken När marsken förstod denna fara att Nils ville förråda honom så sände han då ärkebiskopen och biskop Tomas drotsen skulle gå med marsken befallde dem då att tala med Nils om slottslöftet och skulle mana därpå att Nils skulle ge honom slottet Nils svarade: det kan inte ske jag vill hålla det med stor ära även om ni manar därpå bättre svar kunde de inte få med de svar de fick gick de in i närmaste klockarstuga då frågade marsken alla till råds vad som vore bäst att göra mot en sådan fara de svarade honom alla så att de inte förstod sig något på det Sedan sade marsken med vredgad håg kära vänner, det vill inte duga så vi måste ju företa oss något ## s. 200 (maskinöversättning) detta ärende vill ha ett slut mig tycks det bästa rådet av alla att vi låter belägra dessa skälmar så att de inte mer får tillfälle att så fördärva detta fattiga land Marsken sade till Berman där här söderut skall du vara mina svenner vill jag ge dig och hela Stegeborgs län därtill Karl, du skall också stanna här och ordna belägringen på den norra sidan hjälp och folk därtill vill jag skaffa dig nog av Karl svarade i samma stund jag kan på intet sätt göra det innan jag åtar mig det vill jag ge er Ringstadholm på morgonen fick marsken det då det som var Karls eget fördes därifrån två delar av förråden lät han vara kvar den tredje delen unnade han honom därtill Drotsen och hans son dröjde då inte utan lät sig strax färdas till Viborg Eringisle och Berman drog till Stegeborg sedan fick Nils mer sorg marskens svenner var också med där det behagade inte Nils desto bättre ## s. 201 (maskinöversättning) och de lade sig hårt framför den bron Nils började då mycket att frukta och började att dagtinga (degtinga) för att få en förlikning dock hade marsken bjudit så att ingen skulle tro Nils ty han kände väl hans onda grund och hans falskhet på så många sätt dock lät de sig alla bedras så många som var där Nils lät dem alla förstå att han ville gå efter marskens kärlek och sade: visste jag att jag hade lejd då ville jag fara till marsken vill han ännu inte fördärva mig vill jag verka för hans vilja Eringisle svarade Nils att han ville fara med till marsken och föra honom dit utan men och tillbaka i behåll igen Nils svarade: det kan inte vara jag har stor fara av marsken min broder vill jag sända dit han skall först uträtta mitt ärende och skall förnimma av marsken om jag får komma med lejd dit och därifrån vi vill med Guds hjälp väl förlikas därom skall ni inte alls tvivla Vidare blev det där överenskommet så att det skulle stå till palmsöndag ## s. 202 (maskinöversättning) därmed skulle de dra bort från huset de skärmar och värn som de hade där det skulle allt vara i ro de på huset skulle inte förstöra det därmed skulle Nils och hans folk stanna på huset och inte rida någonstans i landet detta försäkrade Nils då att det stadigt skulle bli så åtta av hans svenner gick i borgen för det illa var det att de inte hellre teg Erik Stensson och Magnus Bengtsson Sven Vise och Hemming Laurensson Peder Basse och Laga Duss de håller inte mer tro än en lus [osäker tolkning] Nisse Jönsson och Pelle Gotgeselle de höll det löftet alla som förrädare Eringisle och Erik Stensson dröjde inte längre utan red till marsken i Örebro han tog då väl emot dem och frågade av vilket skäl de hade kommit dit eller vad deras ärende var Eringisle lät honom förstå hur dagtingan hade gått till marsken svarade och vredgades svårt ni har låtit er svekfullt bedras jag känner Nils, den trolöse mannen tro eller ära håller han aldrig Då svarade Eringisle den gången ## s. 203 (maskinöversättning) jag tror att ni skall finna annat jag har också visst hört av honom så att han aldrig ämnar stå emot er Det sändebudet lät marsken kalla till sig och hörde alla hans ärenden höviskt svarade han honom att Nils skulle väl ha lejd till honom och tillbaka i behåll igen det kunde han tro utan men Marsken for också därifrån ty han ville vara i Nyköping samma afton hörde han om den vanära Nils gjorde När tre dagar hade förlidit efter att marskens svenner for från huset blev Nils inte längre där själv med tjugoen andra red han därifrån [osäker tolkning] ut genom Tjust i hast alla broar kastade han ned efter sig När han kom nära Eds kyrka grep han där fyra frälsemän och tog från dem vad de ägde hans goda tro räckte inte längre sedan red han till Tuna ett skepp fann han där framför sig han steg strax in i det skeppet for till Öland utan dröjsmål han var inte länge där utan for strax därifrån till Gotland ## s. 204 (maskinöversättning) Kung Erik fann han där honom berättade han alla ärenden och lovade honom där öppet att vara hans tjänare så länge han lever honom följde ofta herr Bo, hans broder [osäker tolkning] han var inte heller god mot riket Nils bad kungen om hjälp då att han måtte undsätta Stegeborg det gick också efter hans vilja 200 man gav kungen honom och gjorde honom till sin marsk där att vara mäktig över hela riket och gav honom många brev som han skrev om riket att alla skulle höra och svara Nils ty han skulle vara rikets marsk kungen gav honom penningar och guld och alla skeppen fulla med förråd Kungen skrev också till alla norrmän att de skulle belägra Älvsborg Johan Umereyse skulle vara deras hövitsman och Olof Bok fara med honom de två skulle alla norrmän lyda vad de än bjöd dem De gjorde strax som kungen bad och ryckte genast fram mot Älvsborg vid 600 hovmän och ännu fler därtill köpstadsmän och fler bönder och byggde en bärfred (barfrid) på Skinnarklippan ## s. 205 (maskinöversättning) och svor att Älvsborg inte skulle undslippa dem i tio veckor låg de där marskens broders svenner plågade de illa all allmogen runt omkring hyllade dem också så att de skulle hålla med dem Sedan dröjde Nils inte längre utan lät sig strax färdas till Stegeborg och for in till Söderköping med kungens makt och hovfolk När Nils kom dit var marskens svenner inte nära de var då uppe i landet för att släppa sina hästar på bete i Söderköping fanns då inga hovmän utom Bermans svenner och han själv dit kom då Nils med Danebrog han låtsades då vara klok och lät genast Herman veta att han skulle fara ut ur staden och bjöd borgarna i samma stund att han ville bränna deras stad till grunden om de inte gjorde hans vilja och strax skilde sig från Herman Sedan dagtingade Herman där så att han fick fara därifrån med lejd med harnesk och värjor som han hade där allt sitt förråd lämnade han kvar där och vågade inte dröja där längre utan lät sig färdas till Ringstadholm ## s. 206 (maskinöversättning) Sedan sände Nils ut i alla riktningar Danebrog följde ju med runt om i hela Östergötland de fattiga männen gjorde han där vånda så lät han dem gästa de stal och rövade deras hästar kyrkor och kloster bröt de upp vad de lystade tog de ut därifrån och slog mör och barn ihjäl i kyrkorna Gud förbarme sig över sådan nöd goda kvinnor grep de och beskattade ingen skam rådde på dem [osäker tolkning] de skydde varken att bränna eller röva allt ogärningsverk övade de Nils var under tiden i Söderköping medan de for så över landet När marsken hörde denna tidende att Nils hade kommit och gjorde så lät han sina svenner göra sig redo och fara med skepp till Nyköping sedan går de över land till Söderköping och tänkte fånga Nils där det hade också väl vederfarits dem hade inte Berman varit hade han kunnat vänta så länge att marskens svenner hade kommit dit När marskens svenner kom till Östergötland då tänkte han vinna fromma till Söderköping red han då ## s. 207 (maskinöversättning) och tänkte där få gripa Nils ty han hade inte många den gången hos sig där inne i staden hans svenner hade dragit till Vadstena utsända med Danebrog När Herman drog till Söderköping visste Nils inte vad han skulle företa sig han tog sitt pansar i famnen och rymde därmed med last och skam så svårt flydde de där att ingen väntade på den andre det var i påskveckan som de blev så förskräckta där När det ryktet började gå låg Magnus Bengtsson ännu i sängen och sov mycket hårt hos sin brud med förlov sagt, en ond hud han diktade ingen ny visa han sprang där barbent ur byn var var då de stora orden när de så skamligt förde sig ur byn Nils vågade sedan inte dröja längre till Gotland lät han sig färdas vid 200 lät han stanna kvar där och for därifrån med två snäckor Marskens svenner lät sig färdas till Stegeborg och belägrade det på båda sidor marsken sände bud vart han kunde och samlade folk i alla stunder ## s. 208 (maskinöversättning) sina skepp lät han göra redo och föra allt sitt förråd i dem och ville då inte dröja längre utan lät sig färdas till Stegeborg på Skeppsholmen lade han sig det behagade kungens folk illa efter marsken fick holmen behålla namnet Karlsholm kallar alla den nu han belägrade det slottet på alla sidor de som var på huset kände oro för det ändå var de på huset muntra och for ovanifrån ut och in med sina båtar marsken kunde inte hindra det där ovanför kunde han inte ha båtar sedan lät han göra släpor och föra båtar och snäckor över söderifrån de i huset blev varse det ingenstans vågade de fara ut marskens folk fann till sist en öppning ut på den norra sidan de for där fram närhelst de ville de i huset kunde inte skada dem med bössor och pilar sköt de mot dem de brydde sig dock inte om det Så snart de på huset förnam att marsken själv hade kommit dit då gissade de alla att han ville bese sin öppning (haal) vid ändan av båda broarna ty de vände fjorton fåglare (föglara) ## s. 209 (maskinöversättning) alla mot den norra sidan där tänkte de vålla marsken sorg han skulle ju alltid ut längs berget om han ville bese den norra öppningen deras bössmästare hette Rodenborg han bad dem vara utan sorg ville marsken gå den vägen skulle han visst få döden där så högt förband han sig till det där han satte både liv och ära i pant marsken visste inte deras onda grund han for till öppningen i samma stund så snart de fick se marsken kände de helt igen honom han var en man av sådan skapnad att man kan känna igen honom bland tusen man på hans gång och andra stycken Gud skapade honom särskilt den lyckan varhelst hans ord föll bland tusen kändes hans röst igen över dem alla medan han gick på öppningen gjorde de i huset sig redo när han skulle gå hem igen var Rodenborg inte sen och sköt mot marsken med en bössa jag säger det här förvisso bössan slog sig ur ställningen stenen gick tjugo famnar över marsken Rodenborg i samma stund avfyrade de andra så raskt han kunde ## s. 210 (maskinöversättning) kammaren sprang ur bössan den stenen gick inte tjugo famnar långt så avfyrade han den tredje bössan och tänkte förvisso träffa marsken den bössan träffade honom själv med stjärten han föll ned, varken såg eller hörde den stenen närmade sig marsken där inte närmare än 200 famnar sedan sköt andra med flera bössor marsken skadade de inte desto mer all sin vilja och all sin akt satte marsken till Gud av all sin makt därför beskyddade han honom både då och oftare för de fienderna och andra flera Sedan lät marsken bygga flottar och lägga vass och torv på dem med storm lät han driva det mot huset hans fiender (flanda) fick det då illa ställt elden lät han tända där i och tänkte därmed bränna huset missdådarna hade ändå den lyckan att de släckte den elden de sprang i vattnet upp till hakan [osäker tolkning] med stora stänger tog de emot flottarna och stötte dem med makt ifrån sig så att de inte fick någon skada Medan marsken låg på holmen hade hans folk då ingen sorg ## s. 211 (maskinöversättning) de dansade och kvad och var mycket muntra och gladde sig på alla sätt pipares och basunblåsares lek fick man höra nog av där fruar och jungfrur var där desto mer glädje var det där de gladdes också därför så mycket mat och öl fattades ingen där marskens hustru var också där att dansa och leka var hon inte snål på I åtta veckor låg marsken där för dem på huset var det inte så de led där hunger och törst det tyckte de var den största jämmern inte många dagar gick så utan att de fick döda eller sårade medan marsken låg där fick han inte mer än en död och därför inte heller många som blev sårade hos honom Ture, marskens broder, kom dit sin stora vånda klagade han högeligen hur norrmännen belägrade Älvsborg och hans svenner dagtingade med dem att fick de inte undsättning inom en månad därnäst skulle de ge norrmännen det fästet starka gisslan ställde man åt norrmännen att de skulle hålla detta åtta av de bästa på Älvsborg var det då ## s. 212 (maskinöversättning) som stod i gisslan för det När marsken blev varse den tidenden var han inte snål på bud och brev till Närke, västmänningar och västgötar att en dag möta hans broder vid Axevall han gav också sin broder där 200 beväpnade av dem som var där och bad honom leva utan sorg de skulle väl undsätta Älvsborg och bad honom själv stanna nära honom han svor att han ju ville rida med När Ture kom nära Axevall mötte marskens gode män honom där han drog till Älvsborg i den stunden och lät sig färdas så fort han kunde När norrmännen hörde detta svor de att den gräsgåsen inte vågade komma dit [osäker tolkning] han var inte äldre än tjugotvå år därför tänkte de att han inte dugde något litet därefter hände det sig att de jämrade sig över gässlingens lek [osäker tolkning] Ture kom på en äng nära Älvsborg mycket villigt angrep norrmännen där både med armborst och med spjut och hade många kärrbössor ute Ture brydde sig inte om det han angrep norrmännen med kraft illa stod sig då norrmännen de föll så många döda ned de föll så många döda ned somliga föll på knä i samma stund ## s. 213 (maskinöversättning) och bad för liv och hälsa somliga flydde till skog och mosse de glömde både säck och påse harnesk och värjor, vad de hade där lade de efter sig där i skogen Johan Umereyse vände tillbaka till Skinnarklippan hårt sprang svenskarna efter honom han sprang strax in i sina båtar de som inte kom snart in blev våta där väl trettio hängde utanför båtarna så hårt trängde svenskarna dem då de på bärfreden bad för liv och hälsa och gick ut i samma stund vid 200 slog och grep de där de andra tackade Gud att de undslapp hellre må de dela sin flatkaka därhemma än lida sådant besvär i Sverige de äter länge sin sura sill innan de längtar efter sådant spel Sedan satte marsken ett möte (dag) med dem på huset på sådant vis att till nativitatis Mariae därnäst skulle de gå från det fästet om de inte fick undsättning inom den tiden då skulle marsken få huset och inte inom den tiden fara från huset och vara till skada för något av rikena det gjorde de på huset gärna de hade inte mycket att bärga sig med ## s. 214 (maskinöversättning) det var vid sankt Olofs tid marsken dröjde inte längre där han for till Stockholm utan dröjsmål han ville tala med riksrådet där och lät kalla dem till sig de kom alla till honom Om vintern innan skrev Hans Kröpelin ett brev av sådan lydelse till marsken kunde det vara marskens vilja då ville han fara till kungen vad gott han kunde göra där marsken skulle inte få höra annat Marsken skrev att det må väl vara och bad honom fara dit det gjorde han med första öppet vatten fastän han fick föga båtnad därav när han kom till kungen lät denne honom inte på något sätt fara från sig kungen lät ge akt på när marsken ville dra från Stegeborg när han hörde den tidenden förde han sig mycket snart ut dit Hans Kröpelin for med honom där Nils Stensson också kungen skrev brev till alla håll runt om i riket sände han dem att alla skulle fara till honom och alla skulle ha lejd Kalmardagtingan ville han hålla ## s. 215 (maskinöversättning) det lovade han mångfaldigt När riksrådet var i Stockholm fick de där brev av sådan lydelse de svarade: vart marsken kallar oss dit vill vi gärna komma alla När marsken förnam denna tidende att kungen hade kommit till Stegeborg dröjde han då inte längre han lät sig färdas till Nyköping det kan jag säga förvisso han tövade varken dag eller natt När han hade kommit till Nyköping mötte honom kungens brev där att han skulle fara till kungen och skulle ha lejd den resan marsken svarade så väl han kunde att han på intet sätt ville göra det att han ville fara till kungen utan att riksrådet skulle vara med honom kungen sände ännu bud till marsken det var fyra förståndiga män de rådde alla marsken till detta att han skulle förlikas med kungen [osäker tolkning] och skulle fritt fara till honom utan argt skulle han ha lejd ville han annars inte tro på det ville de gå i gisslan för honom marsken svarade i samma stund nej, jag gör det på intet sätt då gav de honom ett annat besked ## s. 216 (maskinöversättning) att möta Hans Kröpelin i Alrækio och fler av kungens vänner vilka han sänder dit mer de försäkrade marsken utan fara utan argt skulle det vara marsken svarade dem därtill att han ville följa deras bön och gjorde sig redo i samma stund och for till dem i Alrækio sund 300 man hade han med sig det kan jag säga sannerligen de var alla trofasta hjältar därför hade han ingen stor fara När de kom samman i Alrækio talades där både allvar och gamman Hans Kröpelin bad marsken öppet att han skulle fara till kungen han ville gå i borgen för honom att han skulle fara med lejd både dit och därifrån marsken svarade honom med klokhet att han inte ville göra det ty det kunde på intet sätt ske utan att riksrådet var där sedan satte de ett möte till nästa sankt Mårtens dag i frid skulle det stå ingen fick skada den andre det skulle stå så i alla avseenden den som ville göra och låta för kungens skull han skulle inte göra rikets män men ## s. 217 (maskinöversättning) marsken lovade så igen för sig och alla som hörde till honom att de inte skulle göra kungen skada och inte heller någon som hörde till honom starka brev gjorde de därpå vidare lovade marsken dem förvisso att därnäst före mikaelimäss ville han sända riksrådet dit som skulle avgöra med kungen hur den dagtingan skulle stå och han kunde förlita sig på det Marsken och Hans blev där överens om att Hans ämnade hålla med riket hur det än kunde gå med kungen Hans ville ju fara till Stockholm och ville stanna hos marsken och riket vad kungen än ville bedriva herr Svarte Jöns och Magnus Gren lovade marsken det utan men Medan kungen var vid Stegeborg fick han där många brev från alla sina män i Danmark de breven tycktes honom bistra och starka manskap och tjänst sade de upp honom och hade redan en annan kung kung Kristoffer, hans systerson det gick kungen till hjärtat med sorg Hans vände tillbaka till kungen och lät kungen förstå det slutet ## s. 218 (maskinöversättning) Marsken dröjde inte längre där utan lät sig strax färdas till Stockholm riksrådet lät han kalla dit de mötte honom där alla där sade han dem hur han hade dagtingat med hans män vissa tidender blev de då varse att kungen hade farit tillbaka till Gotland därför bestämde de en annan ordning att mötas i Södertälje vid sankt Mikaels dag runt om i hela riket skrev de så att alla skulle mötas där då biskopar, prelater, riddare och svenner köpstadsmän och alla menige Nils Stensson och hans broder sände de då brev att de skulle vända tillbaka till riket och vara på det mötet i Södertälje och fara dit och därifrån med lejd så skildes de alla den gången och fanns samman igen i Södertälje där övervägde de sedan och sade upp kungen tjänst och manskap och skrev alla hans saker i ett brev som han drev i riket mot lagen det brevet lät de honom få han gladdes inte mycket då Sedan sade var och en till den andre den gången var skall vi finna en kung ärkebiskopen svarade först då av mitt bästa samvete säger jag så ## s. 219 (maskinöversättning) bättre råd kunde vi inte finna än att vi tar hertig Kristoffer den som de i Danmark vill ha då behöver rikena inte skiljas Då svarade honom alla så länge vi lever skall det inte vara olycka fattades oss inte medan utländska kungar hade rätt över oss Gud låte det aldrig gå så hårt att de får råda mer över oss Sedan samtyckte de alla där att någon tid skulle det vara så de ville vara utan kung och marsken skulle svara för riket till dess de hade riket fritt och landen och slotten var kvitt ur rikets fienders händer det samtyckte de då alla tillsammans I detsamma kom Nils dit herr Bo och herr Bengt var med honom riksrådet gick emellan där så att de fick marskens vänskap de lovade marsken utan fara att stadigt vara med honom och riket och lovade honom fritt utan vånda Stegeborg och Kalmar i hans händer de lovade också att inte tiga för kungen utan säga upp honom tjänst och manskap det ärendet hade inte haft sådan gång ## s. 220 (maskinöversättning) om de inte hade varit rädda för marskens tvång därför gav de marsken slottet varken öl eller mat hade de där hur det än hade gått hade marsken likaväl fått slottet Marsken gjorde då ett byte det förtröt somliga svårt Eringisle gav han då Stegeborg Nils Stensson fick åter Trögd sedan ordnade han så att Gustav Laurensson och Birger Trolle tog emot Kalmar marsken lovade också herr Bo Sundaholms län och halva Vidbo och dessutom två socknar i Östergötland herr Bengt Stensson lovade han också Mædillösa socken och Mædilpata så skulle de låta sig nöja därmed skildes de åt där var och en for dit han lystade vara Marsken for då till Stockholm och rustade sig så mycket han kunde han ville strax fara till Kalmar där och på Öland tänkte han vara hans broder Ture skulle rida med honom på den resan fick marsken sorg på elvatusen jungfrurs dag red de båda från Nyköping utan ve de låg den natten mellan Kalmar och där Ture fick där sin hastiga dödssjukdom ## s. 221 (maskinöversättning) två nätter låg han sjuk då den tredje dagen dog han då fick marsken så stor sorg att han för sorg inte kunde rida längre alla svenskar klagade svårt att den hjälten dog så där ty det var en hjälte i sitt liv manlig både i storm och strid med alla som han umgicks med fick han gott anseende hos dem alla som hörde om hans död gjorde det stor hjärtesorg och de bad Gud så innerligt att vara hans själ nådig så vill jag också gärna göra om Gud vill höra min bön Herre Gud, som är högst i himmelriket unna du hans själ att vara hos dig Jungfru Maria, skär och ren bevara hans själ från allt men alla Guds helgon i himmelriket be för honom innerligt Sedan blev marsken varse att Nils ville fara till kungen så gjorde också hans broder herr Bo därför kunde marsken tro dem illa Nils svenner stannade i landet mycket orätt bedrev de de red i Östergötland ## s. 222 (maskinöversättning) den fattiga allmogen gjorde de vånda de red med 60 hästar och gästade så omåttligt de lägrade sig inte hos så fattig en man att de inte ju utfodrade två hästar på en spann [osäker tolkning] och skonade inte mer än förut var de red bröt de upp dörrar vad de lystade gjorde de de frågade inte någon om något i nio veckor höll det på så ingen bättring kom på det de tänkte vara sina egna herrar och levde ju varje dag desto värre till sist kom marsken i håg att det inte längre kunde duga så Han bad sina svenner vara redo att fara i hans ärende till Östergötland han befallde dem alla då att gripa eller slå Nils Stenssons svenner de svennerna dröjde då inte längre de red strax i marskens ärende det kunde inte ha fallit sig bättre Nils kom hem samma dag jag väntar att det var Guds vilja att det skulle gå honom så den som alltid far med svek och list [osäker tolkning] det besannas ju något för honom [osäker tolkning] på tisdagen red de från marsken torsdagen därefter vid middagstid mellan Norrköping och Söderköping på en äng ## s. 223 (maskinöversättning) där prövades mången rask dräng där mötte Nils marskens svenner jag väntar att det föga båtade honom han önskade det dock alltid förut att marskens svenner skulle möta honom där han väntade dock inte där för det han flydde strax till en by vad tänkte då hans starka kämpar de visste då varken råd eller utväg [osäker tolkning] förut skröt de alltid att en av dem var manligare än tre av marskens en liten stund värjde de sig marskens svenner skonade dem inte alls Claus Grawart och Gotgeselle föll döda av hästarna för dem Böleken och Basse gav upp sin ande Nils stod i stor vånda och bad så innerligt då om att få behålla liv och hälsa han och hans folk som då ville leva skulle alla ge sig fångna till Norrköping fördes Nils då där dog han av pest han var sjuk innan de fångade honom efter marskens vilja skulle det gå Gud gjorde som han ville han skilde väl marsken och honom åt Gud ville själv välja den döden så att han inte mer skulle plåga riket Nils svenner sände marsken då ## s. 224 (maskinöversättning) till Söderköping för att stå sin rätt för att de hade gjort ofog nio av deras huvuden sattes på stake Marsken hörde sedan förvisso vad Nils gjorde vid Gotland från en skeppare som blev rånad där på det han hade närmast till hands Skepparen klagade det inför marsken som nöden lärde honom och sade att Nils eller herr Bo inte hade sagt upp kungen tro utan lovat honom båda där att de ville vara honom till tjänst herr Bo lovade honom också då att återfå Kalmar åt honom så snart sjön blev isfri därför gav kungen honom igen tusen mark, en läst mjöl och en läst malt gärna tog han allt det de var då båda lika nära det marsken hade Kalmar i sin vård När det led mot fastlagen red marsken mot Kalmar Magnus Gren gav han då lejd till sig och frågade om han ville ge honom Borgholm han svarade: det gör jag inte utan vånda jag vill hålla det till kung Eriks hand marsken svarade då så rått var är då det goda du har lovat mig ## s. 225 (maskinöversättning) så mången gång har du svurit att medan du får leva ville du stanna med riket och mig du har också gett ditt brev därpå att aldrig gå ifrån rikets bästa Magnus ville inte bry sig om det utan hotade marsken svårt att kom han upp på Öland ville han göra honom skada och vånda Därmed drog Magnus till Borgholm marsken drog strax efter och lät belägra det i samma stund så att de på huset inte kunde komma långt ut på fastlagsafton kom marsken till Kalmar ett underligt ärende förnam han där om den bössmästaren Rodenborg som ville skjuta honom vid Stegeborg han sände bud till marsken då och lät honom förvisso förstå att han aldrig mött hälsa sedan han sköt mot marsken och att han led så bitter jämmer och nöd dock kunde han på intet sätt dö förrän han fick marskens vänskap Birger Trolle och Gustav Laurensson gick med det budet marsken svarade och tyckte det underligt bad Gud förlåta honom hans synder och sade: vare sig han dör eller lever förlåter jag honom gärna det När Rodenborg hörde detta bad han Gud löna marsken för att han gjorde så ## s. 226 (maskinöversättning) och sade: ge mig ljuset, nu ändas min vånda och gav så strax där upp sin ande Birger och Gustav vände tillbaka till marsken och berättade för honom om Rodenborgs ände Alla undrade som förnam det hur det kunde komma sig så Marsken lät sig skynda därifrån och kom till Stockholm vid midfastan den tidenden fick han då att Hans Kröpelin dog på Åbo vid fastlagstiden marsken lät sig sedan färdas och rustade sig så väl han kunde så att han följde isen Han fick Åbo utan kiv och slag och tog emot det på heliga korsets dag sedan fick han i sin hand Kastelholm och Åland det behagade inte marsken illa han kom tillbaka till Stockholm vid pingst och for strax till Öland med en stor här så att han skulle vara säker där sina stora skepp lät han fara till Curahampn själv vara vid Borgholm med småskepp när Magnus Gren förnam det att marsken styrde mot Borgahampn lade han an alla sina bössor för att kunna skada marsken just som marsken styrde mot hamnen ## s. 227 (maskinöversättning) fogade Gud då ett underligt tecken över hamnen gick en så stor dimma att ingen fick se sin ovän på alla andra sidor fanns ingen dimma inte längre stod den dimman där än tills marsken hade kommit till ankarplatsen sedan blev det åter klart som förut det undrade alla som hör det Sedan gjorde Magnus en sådan dagtingan att om han inte fick undsättning av kung Erik till olofsmäss därnäst skulle han ge marsken det fästet förråd och allt annat som han ägde där fick han föra varthelst han ville Därmed ändades detta kung Erik vågade inte undsätta honom marsken tog emot utan sorg Borgholm vid sankt Olofs tid Vid samma tid då [osäker tolkning] kom kung Kristoffers bud till Kalmar ärkebiskopen av Lund och marskens svåger med för att de desto bättre skulle få sin vilja marsken och riksrådet lät de förstå att deras ärende var så ville de ta kung Kristoffer till herre skulle han hålla dem vid rätt och lag då kunde rikena förbli samman så att var och en skiftade gott och gamman med den andre ## s. 228 (maskinöversättning) den herren gav de så stort pris hur han var manlig, mild och vis och att en skönare person inte kunde finnas bland alla herrar som är i världen utan svek är han fullt trogen han är också alltid glad och fro jag kan inte skriva den tionde delen av det stora lov de gav honom Vidare blev det dagtingat där så att rikena ju skulle stå i frid vad svenskarna än gjorde om kungen skulle aldrig något rike därför föra ofred mot det andra det blev stadfäst med brev och löfte detsamma hade också gjorts ofta förut Ärkebiskopen tog marsken avsides och bad honom vara viss utan sorg att ville han hylla kung Kristoffer skulle denne unna honom vad han än ville att ha av riket till sitt underhåll det svor han och lovade med mun och hand så gjorde också marskens svåger med för att marsken desto bättre skulle tro det de bad honom välja i Finland där kunde han stanna utan vånda vi lovar er därtill förvisso Borgholm och Öland som pant för hans arvingar att lösa för 40 000 mark och sade att det var god och stark hjälp marsken svarade då därpå jag vågar inte helt tro på det ## s. 229 (maskinöversättning) när han först får riket i sin vård går han sedan efter mitt fördärv han unnar mig då varken gods eller liv jag förmår inte heller då att kivas med honom mina ovänner är också många i riket som dagligen går efter mitt värsta ty jag tvingade dem mot deras vilja att hålla med riket och skiljas från kung Erik jag kunde inte driva det igenom med lag det tänker de nu klaga på mig för jag gjorde det dock för rikets bestånd ändå tänker de därför göra mig vånda De svarade: vi lovar vid heder och ära sådan sorg behöver ni aldrig bära vi lovar er här vid ära och hals han skall hålla er utan falsk allt detta som vi har sagt er och skall styrka er med liv och makt till allt ert gagn och bestånd och skall beskydda er för all vånda och aldrig skall varken litet eller stort dömas som ni eller era tjänare hittills har gjort Därmed lovar vi er nu här så att ni skall få hans öppna brev på alla dessa stycken Därmed skildes de åt där för att svenskarna skulle betänka sig om kungen och blev överens där att alla skulle vara i Arboga vid mikaelimäss marsken ordnade också om det så att rikets menige män skulle mötas där då ## s. 230 (maskinöversättning) därmed vände de från Kalmar var och en dit han hade ärende Något därefter for marsken dit där en gudfruktig jungfru bor hon var väl vid 80 år ut ur det hus som hon då var i hade hon inte varit på 20 år det hade marsken visst förnummit han sade till henne: kan det vara Guds vilja att jag skall skiljas från riket jag förnimmer på alla rikets män att de ämnar ha kung Kristoffer hon svarade: jag säger er i tro Guds vilja har jag förstått så han har frälst er i alla dagar och vill ha er till Sveriges kung Marsken svarade: hur sker det då när riksrådet inte vill så de säger alla nej mot mig och hyllar kung Kristoffer vare sig jag vill eller ej Jungfrun svarade åter så tre plågor skall riket få dessförinnan finna stort krig (örlog) på alla håll och förminska sitt gods vart de än vänder sig av hunger skall de lida nöd så att många har varken öl eller bröd och otaliga blir så olyckliga att de skall svälta ihjäl av hunger den tredje, pest, skall gå över dem ## s. 231 (maskinöversättning) så att många gårdar står öde så skall ändå Guds vilja gå fram deras kung skall ni ändå vara om de nu tar er till kung skall Gud bespara dem de plågorna gör de inte så skall förvisso de plågorna gå över dem Marsken svarade henne därtill om Gud vill ha mig till kung skall det väl falla sig i deras vilja att de tar mig till det det gå som Gud skjuter dem i hågen aldrig vill jag tvinga dem till det Ett underligt tecken vederfors marsken i Vadstena i Vårfrukoret när munken hade predikat sade en liten flicka till sin moder se, moder, vilken fager guldkrona som är där på marskens huvud kvinnan såg och kronan såg hon och sade det strax för andra då det ärendet var henne visat och att en skönare guldkrona hade hon aldrig sett Sedan kom rikets män samman i Arboga då sade marsken till dem utan gamman kära vänner, ni har väl förnummit hur jag har varit er hövitsman och ni vet alla nog i vilken bedrövelse jag tog emot det ## s. 232 (maskinöversättning) när ni valde mig till er hövitsman hade vi varken slott, stad eller fäste där vi kunde fara in och vara säkra till våra huvuden jag tackar gärna Gud som har fogat det så Sveriges rike är nu helt fritt i Sverige finns nu ingen sådan som vill stå emot riket med några vad ni nu lystar företa er det skall också väl behaga mig dock har jag till er alla en bön betänk mig med sådan lön att jag inte kommer i stor nöd och mina barn går efter mig om bröd ni vet väl hur jag har vågat mitt liv och farligt stått i mången strid jag är också skyldig så mången man knappast kan jag betala det det har jag gjort för er fromma att riket skulle komma till frihet tänk på att svara mig på detta medan jag viker undan för er Marsken gick ut genom dörren och rikets män rådslog de sände bud till honom då för att veta vad han ville begära om Finland bad han då förvisso och Öland som ett brukligt pant att han fick ha det utan men och att Öland skulle lösas igen av hans arvingar ## s. 233 (maskinöversättning) för 40 000 mark penningar budbärarna gick tillbaka från honom och sade hur han svarade dem alla sade att det må väl vara marsken bad de gå in igen ärkebiskopen sade till honom så kära herr marsk, så som ni lät oss höra er vilja vill vi alla gärna göra oss tycks att riket aldrig kommer till lag utan att vi tar kung Kristoffer till herre efter er vilja vill vi alla gå brev och sigill ges er därpå och vi tackar er alla helt ni har hjälpt oss till lag och rätt och fört oss ur träldom och ont det vill vi gengälda i alla stunder Den dagtingan avslutade de så till kung Kristoffer sände de då för att få brev och visshet av honom om sådana privilegier som de begärde och att de ville vänta på honom i Kalmar närmast midsommars tid marsken sände också bud till honom då och kungjorde honom det slut som rikets män hade gjort med honom hans brev och visshet krävde han därpå kungen skrev tillbaka till honom att marsken skulle möta honom på tjugondedag jul i Halmstad ## s. 234 (maskinöversättning) marsken gjorde som kungen bad mången rask man hade marsken dit kungen lade då all sin flit på att dra marsken till sig och sade allt som behagade honom de två främsta som var i kungens råd sände han genast till marsken och lät be honom där att han ville vara honom som fader och sade att så länge han får leva ville han bli marskens trogne son marsken svarade: låt fara vill han ha mig som fader skall han förvisso finna och röna det jag förblir en trogen man för honom den som skulle skriva vad kungen lovade då skulle knappast få det rymt i två böcker allt som marsken tidigare hade lovats det både bebrevade och svor kungen det kom de överens om den gången och att mötas i Kalmar vid midsommar igen Svenskarna kom så till Kalmar kungen kom inte dit då han var då i Jylland och stred där med sina egna bönder var åttonde penning som de ägde ville han få bönderna ville inte gå in på det bönderna ryckte snabbt samman och svor mot den olagliga skatten ## s. 235 (maskinöversättning) kungen drog mot bönderna vid 1400 av dem slog han ihjäl de andra förspillde mest fot och händer sedan tog kungen allt vad han ville Svenskarna fick kungens brev i Kalmar att han för sådant fall inte kom då vid assumptionis Mariae därnäst då ville han förvisso möta där marsken for då tillbaka till Stockholm ärkebiskopen och riksrådet stannade kvar där till dess kungen kommer dit för att följa honom till Stockholm [osäker tolkning] Vid nativitatis kom kungen till Kalmar hederligt tog svenskarna emot honom då med procession och värdighet på allra bästa sätt och ledde honom sedan upp på ett fäste inte länge dröjde de där utan lät sig strax färdas till Stockholm när han kom nära Harsstekit mötte marsken honom strax där med mången rask man i den stunden och tog emot honom så väl han kunde så snart marsken hade kommit dit klagade kungens ämbetsmän svårt att de varken hade mat eller öl marsken gav dem allt vad de krävde kungen lade då till vid Walmassö två nätter låg han där medan marsken och hans ämbetsmän gjorde redo ## s. 236 (maskinöversättning) sedan förde han sig till Södermalm ut ur sitt skepp steg han där svenskarna mötte honom med stor ära biskopar, prelater och alla klerker med procession föll de honom till fota sedan gick de in i staden under kungens arm ledde marsken honom då de som såg dem gå så tillsammans sade till varandra utan gamman Gud bedröve den som gjorde och ville det och så skilde oss från marsken marsken är bättre värd att bära krona än kungen att vara hans tjänare han är skönare än kungen därför ve varde dem som fogade det så och gjorde oss denna skada och men marskens like får vi aldrig igen Kungen gick upp på huset med stor ära tog marsken emot honom inte länge dröjde de där utan for strax till Uppsala kungen hyllades utan men på heliga korsets afton vid Mora sten alla svor honom där sin ed och han dem likaledes tillbaka på heliga korsets dag sattes hans krona på väl 70 riddare slog han då av svenskar, danskar och bayrare marsken var den förste all kost som kungen hade där ## s. 237 (maskinöversättning) den lade marsken helt ut både i Stockholm och där varhelst kungen var från det kungen först kom till Simon och Judas dag hoppades han ju på kungens välbehag En dag skulle kungen gå till kyrkan då sade han till marsken så ni skall inte gå så nära oss stor neso får vi av er här säger allt folk i denna stad att ni är skönare än vi och är bättre värd att bära krona än vi att vara er tjänare marsken svarade honom därtill en dåre säger vad han vill nådige herre, de kunde bättre tiga än säga sådan osanning varje god man kan dock förstå att i skönhet kan jag inte liknas vid er När kungen åter var i Stockholm mötte honom drotsen herr Krister där mot marsken framförde han stor klagan hur han hade gripit honom hade marsken då inte varit så klok hade han aldrig farit levande därifrån nu svarade han därpå med sådan visdom att de inte kunde lägga honom någon sak till last kungen hade då glömt det han hade lovat marsken ## s. 238 (maskinöversättning) att aldrig skulle dömas varken litet eller stort som marsken eller hans tjänare hade gjort kungen gick sedan i alla stunder efter marskens fördärv varhelst han kunde med dagtingan pressade drotsen då Raseborg från marsken i fyra år i fjorton år Norrbotten därtill den dagtingan gick som drotsen ville Viborg skulle han också behålla utan men och vid valborgsmäss ge det åt marsken igen [osäker tolkning] När marsken märkte kungens förräderi rustade han sig därifrån så snart han kunde vad han hade på huset det lade han i sina skepp vid Simon och Judas gav han kungen det fästet det var försett med förråd på allra bästa sätt i ladugården lät han honom få 100 oxar och 200 får blev kvar där då utöver allt det som kungen hade förtärt sedan han först lade till vid Stockholm vidare gav han honom 1000 mark i reda penningar därtill förvisso vill jag säga det till att köpa kryddor och färsk fisk med han tänkte ju desto bättre få hans ynnest Vid samma tid var det så att marskens hustru låg i barnsäng i Svartsjö skulle det vara marsken bad kungen fara dit med all sin makt kom han dit och höll marskens dotter till dopet ## s. 239 (maskinöversättning) allsköns glädje fanns där och kostbara drycker nog, ospart där förvägrades ingen vad han begärde var och en fick förtära vad han lystade Kungen for tillbaka till Stockholm marsken skyndade sig och inte sent till Stockholm vid samma tid och lät sig strax färdas till Åbo kom dit på sankt Mårtens afton som han ville och tackade Gud som skilde honom och kungen åt Den vintern red kungen sin eriksgata marskens värsta sökte han på alla sätt [osäker tolkning] han förtalade marsken allra mest han var kungens bäste vän kungen sände sedan brev till marsken med första öppet vatten stämde han honom till Stockholm att komma till Stockholm till hans hyllning och svara för det de hade att beskylla honom för marsken svarade att han inte kunde göra det utan att han sände honom lejdemän som kunde ledsaga och förvara honom så att han kunde fara i frid för sina ovänner kungen sände honom en bayrare dit han hette herr Albrekt Morer han lovade marsken vid heder och ära att fara fritt på hans lejd Han var högst i kungens råd därför trodde marsken vad han sade marsken lät strax göra redo ## s. 240 (maskinöversättning) och föra förråd och värjor i skeppet tre mereskepp (mereskip) och sju andra hade han då och 500 riddare och svenner därpå de dugligaste männen fick gå till fots så kom marsken då till Stockholm kungen tog väl emot honom marsken fruktade dock för hans svek kungen sände Morer till marsken och sade att han ville avgöra något med honom som det låg stor makt på för dem båda på morgonen mellan tre och fyra skulle han gå till honom där skulle då ingen vara nära utom herr Albrekt Morer marsken gjorde som kungen bad och kom till honom i hans gemak kungen bad honom strax då att gå och sitta tätt intill sig marsken glömde dock inte sin tukt utan gjorde som det sömde honom sedan bad de marsken på många sätt att helt förlita sig på kungen kungen svor då vid heder och ära att aldrig vara till marskens skada marsken svor honom då tillbaka att alla dagar avvärja hans men och vara honom en trogen tjänare och inte spara liv eller gods för det kungen begärde då av marsken att vara där igen när klockan slog sju därmed gick marsken från honom ## s. 241 (maskinöversättning) kungen lät kalla rådet till sig från alla sina tre riken och kallade också bayrarna med Marsken kom åter som kungen bad och rönte genast hans falskhet kungen lade strax dagtingan på honom att få tillbaka Åbo och Tavastehus därtill Öland och Svartsjö med det behagade marsken inte desto bättre utan han svarade: jag kom inte hit för sådan list att jag tänker mista så mycket kan det på intet sätt vara bättre så unna mig att fara härifrån med lejd Kungen och hans råd var kloka de lade många krokar för marsken marsken förnam då deras list Viborg eller Åbo skulle han ju mista och ändå tacka Gud för den fromman att han kunde komma därifrån med livet hade han inte haft så många raska män med sig hade han blivit kvar där evinnerligen Marsken hade också förut hört av många om herr Kristers ord att så länge han får leva skulle marsken aldrig få Viborg och han tänkte att han skulle få bättre ro på Viborg än på Åbo därför lovade marsken kungen där att när han hade Viborg i sin vård den som kungen ville ge Åbo ## s. 242 (maskinöversättning) skulle förvisso få det då Sedan kom många och klagade på marsken kungen ville gärna ta honom av daga hade marsken svarat så att han ville stå till rätta domare hade han där fått nog efter lagen hade det gått honom föga väl därför hänsköt marsken alltid till kungens brev därmed fördrev han deras ondska Marsken skyndade sig då därifrån till Viborg så snart han kunde När han kom nära Viborg fick han förvisso höra där att drotsen hade svurit tusen gånger så att marsken aldrig skulle få Viborg drotsen fick då sin dödssjukdom alla sina fogdar kallade han till sig och bad dem alla förvara det så att marsken ju aldrig fick Viborg litet tänkte han dock på äran han tog ju emot Viborg av marsken i tro Gud gjorde dock som han ville och skilde väl marsken och drotsen åt samma dag dog drotsen då som han hade lovat att ge marsken slottet marsken kom då med kungens brev som han skrev till drotsen att han strax skulle ge honom Viborg om han ville nå hans ynnest ## s. 243 (maskinöversättning) därmed fick marsken det fästet sedan fruktade han inte mycket för kungen kungen fick åter Åbo som marsken hade lovat honom i tro det vore här för långt att skriva vilken falskhet kungen ville bedriva mot honom men Gud bevarade marsken alltid så att kungens falskhet inte fick vinna mer Kungen lät sig sedan färdas så raskt han kunde rida till Lödöse i Västergötland där gick norrmännen honom till handa och förde honom sedan till Oslo och krönte honom där strax så Så snart marsken hade farit från riket blev rikets invånare nog varse det de blev sedan både skinnade och brända av kung Eriks fetaljebröder (fetale), skändade på så många sätt sedan gick det dem så illa i hand både till vatten och till lands vart de svenska skeppen än vände sig kom de ju i kung Eriks händer hans fetaljebröder berömde sig mycket av det de grep riddare och brände Trosa det vore här alltför långt att skriva den skada de driver här i riket När kung Kristoffer hörde sådant gjorde han inte utan spe av det ## s. 244 (maskinöversättning) och sade: vår morbroder sitter på ett skär han behöver också bärgning där då tog många det mycket illa att de hade skilt marsken från sig ty han beskyddade dem på alla håll medan riket var i hans händer Sedan lät kungen tänka på var han skulle få en drottning han sände sina bud vida omkring om det och fick då till sist höra att markgreven av Brandenburg hade en dotter, den skönaste man ville se med korta ord gick det så att kungen fick henne till drottning hon var gammal vid 14 år Dorotea var hennes namn de vigdes båda på söndagen drottningen kröntes på måndagen inte fullt tre år förblev de tillsammans inga barn ville Gud ge dem i Köpenhamn stod bröllopet dit kom många från främmande länder herrar, furstar och andra flera den festen kan inte prisas mer ty den stod inte fulla tre dagar sedan skulle var och en sörja för sig själv både om foder och om mat därav hördes mångens onda läte åt tyskarna gavs nog var de var ## s. 245 (maskinöversättning) men svenskarna fick ju umbära [osäker tolkning] de blev också mest trängda längst undan det förtröt många svenskar av goda män och kvinnor båda att de blev så försmådda fredagen därnäst skildes herrarna åt så att var och en for dit han ville dock höll kungen sitt råd samman då försvann bayrarnas gamman svenskar och danskar kom till råds att de rådde och bad kungen att låta bayrarna fara hem de ville inte tillåta dem att vara där längre ty guld, silver och fagra hästar det bästa av allt det fick bayrarna då både gråskinn, hermelin och mård vad de bad om sparade kungen inte de fick också först foder var kungen gästade det bästa av källare och stekarhus vad svenskar och danskar än rådde kungen gjorde han dock vad bayrarna bad vare sig det var till fromma eller skada trodde han bäst vad bayrarna sade ville någon få län av kungen då skulle bayrarna gå hans ärenden därtill skulle de begåva dem kostbart med goda hästar eller annan egendom den som inte ville ge dem så han skulle bli utan hjälp de kom aldrig så fattiga springande hit ## s. 246 (maskinöversättning) att de inte strax blev rika inom kort tid den som kom med riven kjortel och kort svärd fick snart tusen marks värde det förtröt de andra till sist och de ville inte längre tåla det därför underrättade de kungen om flera saker därav tog han sig stort besvär och blev då så förargligt vred att han i åtta dagar inte kunde tala eller gå det skulle ju dock vara detsamma bayrarna lät han då fara hem Så länge marsken var mäktig var det de bästa år i riket som man kunde önska av vår Herre så snart kungen kom blev det värre så länge han var, var det stor hunger därför hatade både gammal och ung honom bönder och bokarlar alla kallade honom barkkung (barkakonung) och bad alltid till Gud och hans rena moder att få marsken till herre igen Den ena plågan besannades då som mön sade skulle gå över riket kungen hade också en ond sed varhelst han red genom riket han hade ju så många hästar de fattiga bönderna förgästade han han utfodrade fem läster korn nästan varje natt därav gick det mycket illa för många ## s. 247 (maskinöversättning) som efteråt satt i jämmer och nöd och hade varken mjöl eller bröd utan bark som de skulle leva av och ge kungens hästar kornet Om vintern efter bröllopet for kungen upp till Stockholm han tyckte det vara desto bättre att drottningen följde med han skrev till marsken att komma till honom och sände honom mäktiga och fromma män till gisslan ty han ville fara till Gotland och ville ju att marsken skulle vara med honom han litade inte annars på att bestå mot kung Erik utan att marsken följde med då ty han var mäktig på skepp och svenner och kunde bäst tjäna honom med råd där fanns inte heller någon i hela hans rike som var marskens like i sådana stycken Marsken gjorde efter kungens vilja han kom till honom med största makt kungen tog emot honom med stor ära likaså gjorde också drottningen där och sade att hon aldrig förut sett hans like i alla dessa kungariken hon bjöd ofta marsken till sitt bord och hade många skämtsamma ord med honom han begåvade henne kostbart den gången likaså hennes jungfrur och kvinnor Marsken höll där då en fest (haaff) ## s. 248 (maskinöversättning) så att alla som var där sade hans lov kungen och drottningen åt med dem där och alla de herrar som var där från många främmande länder och städer där var också någras sändebud med dem skänktes där nog av mjöd, vin och must var och en sade att där fattades ingenting Litet därefter bad kungen att man skulle vara redo att han ville fara till Gotland och for så till Gotland den resan gick honom illa i hand all deras kostnad lades på det ingen i Sverige mår desto bättre därav herrarna bebrevade frid för varandra det blev inte längre vid det kung Erik lät inte röva desto mindre varhelst han kunde pröva sin fördel så snart herrarna skildes där rövade kung Eriks folk vad de ville När kung Kristoffer vände därifrån tänkte han landa i Kalmar vädret satte emot honom i den stunden hans skepp stötte och sjönk till grunds utanför Idö på en sten då gick det honom mycket till men där drunknade mången rask man med stor nöd räddades han då själv med en skeppsbåt där var då så jämmerliga läten ## s. 249 (maskinöversättning) sina bästa klenoder miste han där och guld och penningar i mången kista så naken kom han då till Stäkeholm han hade inte på sig mer än en tröja därifrån for han till Kalmar drottningen var där före honom de for strax till Danmark sorgen var då stark för dem Marsken seglade till Uppland då flera svenskar gjorde också så Sedan lät marsken alla höra att han ville hålla sin dotters bröllop i Svartsjö vid mikaelimäss därnäst och bad dem alla vara hans gäster där det gjorde de gärna allesammans och hade där glädje och mycket gamman den som fick marskens dotter hette Erik Eriksson det var en jutsk, from riddare där var då också en gråbroder man sade att han var gudfruktig och god den brodern sade till marsken då herr Karl, gör er redo för det att inom tre år vara kung här jag säger er det nu öppet jag vet visst att det är Guds vilja kung Kristoffer vill han skilja från riket marsken svarade utan dröjsmål fader, akta er för vad ni talar får kung Kristoffer höra sådant ## s. 250 (maskinöversättning) låter han förvisso förgöra er Munken svarade så därtill jag bryr mig inte om att han vill höra det eller om han gråter eller ler åt det kung Kristoffer kommer aldrig mer till Sverige Efter Guds börd 1400 år fyrtio och sex, vid mikaelimäss var det när det bröllopet hade fått ett slut vände marsken tillbaka till Viborg och stannade där i god ro kungen ville han inte mer tro han byggde så kostbart på det fästet det intygar alla som gästade där och gjorde där de skönaste gemak [andra förtröt dem att hålla med tak] [osäker tolkning] och lät förtenna murarna runt omkring dem så att man inte skall finna ett skönare slott och lät där göra en kroppadam (kroppadam) [osäker tolkning] som ingen gjorde före honom Sedan tänkte kungen på hur han skulle kunna fylla upp den skadan från alla sina riken samlade han folk och lät ta mången kogg och holk från holländare och engelsmän i Öresund de köpmännen ångrade det länge han fick där gods på alla sätt desto värre fick köpmännen lida nästan alla hus som fanns i Köpenhamn fylldes med gråskinn, vax och köpmansvaror ## s. 251 (maskinöversättning) all den skatt som Sverige förut hade räntat var också helt hämtad till Danmark det var på hösten vid heliga korsets tid julen därefter ville kungen rida till Jönköping och hålla möte där det kunde svenskarna illa behaga somliga hade han tänkt skilja från livet hade det gått efter hans vilja Gud skilde svenskarna från den nöden kungen dog på Hälsingborg på trettondedag jul det föll sig väl för många som gärna ville skiljas från barkkungen de fick höra tidender som de ville av en frismaa fick han den soten [oklart] som ingen man kunde råda bot för honom till Roskilde förde de honom i Lucius kyrka jordade de honom efter Guds börd 1400 år fyrtio och åtta var det Samma dag som kungen dog då led mången stor nöd av storm, ljungeld och ont väder svartbröderna i Skänninge vittnar om det östra gaveln i deras kyrka blåste ned illa gav det sig för munkarna där så att valvet och högkoret slog ned två munkar drog man ut döda där just som de började högmässan ## s. 252 (maskinöversättning) fick de förvisso den skadan det vädret gick längs genom riket mången fick skada av det det blåste omkull så mången skog och slog ned mången skorsten och blåste bort, så att ingen visste vart de flög bland skog eller kvistar där blåste då bort så mångt ett tak att det blev stort besvär för många alla de som var ute i det vädret svor att djävulen förvisso var med i det Kung Kristoffer var medelmåttigt lång och slug i onda råd hans fader var hertig i Bayern hans moder hertigdotter från pommerska stranden han var mycket fet till kroppen om han kunde reta några till kiv därom lade han sig all vinn han var mycket hastig till sinnes nästan alla nätter drack han över måttan skörlevnad och bovaktighet var mest hans tal att öva bovaktighet var hans sed att svära och dobbla var också hans syssla på en dag förlänade han väl tre gånger ett län så att han kunde göra var och en till den andres ovän all den ondska han plägade bedriva vore här för långt att skriva dygd vet jag inte att säga om honom och att skriva lögn, då är det bättre att tiga ## s. 253 (maskinöversättning) allt det drottningen och han umgicks fick de inga barn tillsammans Strax efter kungen, utan dröjsmål dog ärkebiskopen av Uppsala domherrarna var inte sena de valde strax en annan i hans ställe det var herr Bengt Jönssons son mäster Jöns hette han och han sände då till påven och konciliet om konfirmation därpå påven och konciliet drog då inte jämnt [därför lät han ta den av dem båda] De svenska herrar som var i Jönköping hörde att kungen var död de kom strax till råds så att de valde två hövitsmän då herr Bengt Jönsson och hans broder han hette herr Nils och var inte god det klagade köpmännen mången dag han älskade varken rätt eller lag deras gods lät han ta på sjön varhelst hans svenner kunde komma åt dem de skulle förestå riket till dess att alla kunde få bud att komma samman alla i en skara och bättre förvara rikets bästa hade marsken då varit inne i riket hade de valt honom den gången att stå för riket som han gjorde förut ## s. 254 (maskinöversättning) mycket hastigt hörde han de tidenderna alla hans vänner kungjorde honom då att han skulle skynda sig in i riket ty de som skulle förestå riket var då hans största ovänner kungen drog fram dem till stor makt för att fördriva marsken efter sin avsikt närhelst han for till andra länder befallde han dem att förestå riket därför fann rikets män då inget annat råd utan valde dem den gången När marsken hörde denna tidende gjorde han sig kostbart redo både med folk, skepp och mat de som såg honom gav honom pris för det vid 800 riddare och svenner hade han med sig ty han ville fara säkert Vid pingst for han från Viborg och kom till Sandhamn utan sorg det är en ö längst västerut i Viborgs län en av hans tjänare mötte honom där och förde honom ett brev som priorinnan i Kalmar skrev till honom marsken läste det brevet genast det lydde att i deras kloster visades julnatten en gudfruktig människa så att inom det nästa året då skulle marsken vara kung i Sverige hon skulle kungöra honom det utan fara ## s. 255 (maskinöversättning) gjorde hon inte så Guds vilja skulle hon få straff för det på fjärde dag jul skrevs det brevet kung Kristoffer bedrev ännu då allt det som väl behagade honom ingen trodde att hans dagar var så korta När marsken förstod brevet så undrade han storligen över det på Kristi lekamens dag kom han in i Stockholm där gladdes så många den gången både kvinnor och män de tackade Gud då alla tillsammans och sade alla öppet att de hoppades få bättre år när marsken kom blev det ett så stort regn därav blev alla svenskar glada det hade inte regnat hela den våren det var också då det största missväxtåret så att en spann mjöl kostade tolv öre mången människa led då svält Marsken for strax in i staden och bemannade de bästa hus som fanns där och skrev strax i samma stund att alla skulle skynda sig dit riddare, köpstadsmän och svenner så också av den menige allmogen biskopar, klerker och prelater de ville där då företa sig rikets bästa och bestånd så att det kunde komma ur det onda ## s. 256 (maskinöversättning) och tillbaka till rikets gamla lagar det behagade hela menigheten väl Mot midsommar kom de samman då förgick herr Bengts och herr Nils gamman de flesta ville alla stanna hos marsken de ville inte ge upp sin makt förrän det blev ett rätt konungaval sedan blev det ett annat tal där så att de ville göra efter Sveriges lag och välja en kung nästa dag i Sankta Gertruds gillestuga då fick somliga så stor ängslan som höll med herr Nils och herr Bengt en av dem eller deras son hade de tänkt till kung de var då alla på Stockholms borg och hade stor sorg för marsken När den utvalde (electus) fann att det drog därhän att svenskarna ville ha marsken till kung stod han emot det så länge han kunde och hade mycket hat till marsken ty hans fader undgick makten strax packade han sig ur huset och till Stäket, där stannade han till dess valet kom till ett slut Därmed lyktades då de stridigheterna de lät sig alla ges lejd av marsken och ville dra ett rep med flera vad flera rådde skulle behaga dem På morgonen tidigt kom alla till råds ## s. 257 (maskinöversättning) och bad Gud innerligt om hans nåd att de då måtte träffa på det som vore nyttigast för riket två biskopar och två riddare skulle göra det höra varje mans röst i hemlighet vem han ville nämna till kung och strax skriva upp alla de namnen den som får flest röster där han skall då vara deras kung en dyrbar ed skulle var och en svära att välja efter sitt bästa samvete den han vet duger riket nyttigast och inte låta det för frändskap, vilja eller rädsla 63 röster fick marsken där dock var de inte fler än tre i valet [osäker tolkning] den ene fick tre, den andre fem sedan ropade hela menigheten samtidigt vi vill aldrig ha någon annan herre utan stanna hos marsken alla hans dagar så tog de då den värde mannen konungsnamn lade de på honom att vara deras kung och herre och de hyllade honom alla där och ledde honom så in i kyrkan och sjöng Te Deum den gången på torsdagen blev det så stadfäst på måndagen därnäst var det sankt Johannes dag När den utvalde hörde hur det gick skyndade han sig snart till kungen och lovade med dyra eder där ## s. 258 (maskinöversättning) att han alltid skulle vara till konungens bästa, allt det goda som han då lovade vore här för långt att skriva om. Konungen förlänade honom i samma stund både Öland och Norund [osäker tolkning], så att han skulle förnimma och se att konungen unnade honom gott. Kung Karl for till Uppsala utan hinder och hyllades på Sankt Pers afton vid Mora sten och kröntes i domkyrkan på Sankt Pers dag; trettiotre slog han till riddare. På morgonen vigdes ärkebiskopen och sjöng mässa där; på Marie besökelsedag därnäst bevisades drottningen ära, ärkebiskopen krönte henne då. Så rikligt stod hovet då, alla som var där fick nog, var och en så mycket som hans vilja drog till. Där fattades ändå ingen något, dock betalade bönderna ingen skatt därtill. Allt det som konungen lät förtära lät han föra med sig från Viborg och köpte till för sina pengar och tvingade ingen allmoge till det. Sedan for konungen tillbaka till Stockholm och tänkte på den stora skada som riket hade lidit från Gotland; han ville frälsa dem ur den nöden. Han rustade då ut en stor här och satte herr Magnus Gren till hövitsman (höuidzman) där. ## s. 259 (maskinöversättning) Han satte stor tillit till honom och förlänade honom Åbo, för att han skulle vara honom desto trognare. Gren lovade att inte spara sitt liv. Han fick omkring 2 000 raska män av honom, de följde alla herr Gren tillsammans, riddare och svenner, höga i ära, alla skulle vara Gren lydiga. Konungen sände då också några av sitt råd in till Norges män i all hast, om de ville ta honom till herre; han lovade att hålla dem vid rätt lag och ville hjälpa dem och förläna dem så att de skulle tjäna honom väl. Han bjöd också dem i Danmark veta hur svenskarna då hade korat honom och att han ville hålla rikenas förbund så länge Gud ännu unnade honom livet. Ännu mer krävde han av danskarna: den svenska skatt som kung Kristoffer hade fört ut. Herr Magnus Gren styrde då mot Gotland och konungen själv drog till Borgholm. Herr Magnus seglade in i Flena vik, där vågade han göra landgång. De gick sedan mot Visby stad; kung Erik var då inte mycket glad, dessa gäster behagade honom illa. De byggde strax tre befästningar där, landet gick dem strax till handa ## s. 260 (maskinöversättning) och gladdes åt att slippa mer nöd. När konungen har kommit till Borgholm mötte honom några av danska rådet där. De bad honom då alla kalla tillbaka sitt folk från Gotland, ty det hör till Danmarks rike. Konungen svarade att det ville han inte: ”Vi förundras över att era ord är sådana; Gotland hör med rätta till Sveriges rike.” Kung Karl förstod då också allt: danskarna hade valt sig en konung, kung Kristian skulle han heta, hertigens av Holstein systerson. Därmed slutade det då där: en dagtingan (degtingan) skulle vara i Halmstad därnäst vid valborgsmässan, och båda rikenas råd skulle mötas där med visshet och bekräfta det gamla förbundet [osäker tolkning]; det skulle bli fast i alla måtto. När det led hårt mot hösten skyndade konungen sig till Stockholm. De herremän som var på Gotland lät konungen för det mesta fara hem. Herr Birger Trolle blev kvar där som hövitsman (höuidzman), många raska män var hos honom. Konungen sände dem vad de behövde, både till värn och till föda. Danskarna sände bud till kung Erik om han ville vända sig till dem; ## s. 261 (maskinöversättning) de ville undsätta honom så att de slog svenskarna bort från landet. Kung Erik lovade dem gott i gengäld. De skyndade sig därifrån utan dröjsmål att säga sin herre vad kung Erik svarade dem. Strax som danskarna sport den nyheten gjorde de en stor skara redo som skulle undsätta Gotland; det båtade dem då inte ett dugg. När svenskarna sporde den överenskommelse som kung Erik gjorde med danskarna, svor de att de ville få Visby eller gå i döden. De gjorde starka, långa stegar, så manligt gick de mot muren; på Sankta Barbaras natt klev de in med list, så att ingen i staden visste det förrän de flesta var inne. Då fick kung Erik mer olycka: en stor del av hans folk grep de, somliga sprang upp på slottet, nakna, utan några vapen, för att svenskarna inte skulle slå dem. Borgarna hyllade då svenskarna, för att de inte skulle gripa eller slå dem och för att de skulle få behålla sitt gods; det unnade svenskarna dem då alla. Vad som tillhörde kung Erik och hans folk det bytte svenskarna, som det anstod dem. ## s. 262 (maskinöversättning) Hade herr Trolle då tagit sig i akt för kung Eriks gamla knep och inte ingått någon dagtingan (degtingan) med honom, utan genast hade intagit Visborg, då hade han snart fått ett slut därpå. Men han lät sig vändas med falskhet och gjorde en dagtingan med kung Erik så, att han först skulle få Borgholm och Öland; sedan ville kung Erik i gengäld ge honom Visborgs slott utan svek, och därmed skulle det stå i frid; de från slottet skulle få gå in i staden. Kung Erik skaffade sig så mat och kom därmed till lisa. Hade han först fått Öland i sina händer, så menade han att behålla båda tillsammans. Han dagtingade av verklig nöd, honom fattades då både mjöl och bröd, därtill kött och annan mat; därför dagtingade han sig så till lisa. Sextio hästar slog han i salt, deras proviant (fetalie) åt de upp helt; hela fastan förtärde de kött, de hade inte fisk att ersätta det med. Danskarna lade då ut från staden [osäker tolkning] mot Visby, som kung Erik bad; Gud gav dem snö och så stort oväder att somliga inte kunde bli bättre för det. Tre stora skepp miste de då, med omkring 450 raska män ombord. ## s. 263 (maskinöversättning) De andra seglade nära Gotland, så att de fick spörja där att svenskarna hade staden; därför lade de tillbaka till Danmark. När det led mot julen red kung Karl sin eriksgata (ericsgata). I varje lagsaga (lagsaga), som lagen bjuder, bjöd alla honom manskap och hyllning. Över julen var han i Skara och for så strax efteråt till Stockholm. I Skara beställde han det så: fem slott lät han då bygga, Skagaholm, Rumblaborg och Örsten, Kindaholm och Echolm, till skada för danskarna, och gav dem åt dem som han då litade mest på, med mat och vapen nog därpå. Så fick han nyheterna där om hur det har gått på Gotland. Det behagade konungen illa att herr Birger hade dagtingat så, och han skrev till herr Birger så raskt att han skulle akta sig för kung Eriks svek, och att han förundrades ganska storligen varför det var dagtingat utan att han tillfrågats. Kung Karl rustade strax ut en skara som skulle fara till Gotland; herr Magnus Gren skulle åter vara hövitsman (höuidzman). Och han bjöd kung Erik så: om han vill överlämna Visborg till dem, ## s. 264 (maskinöversättning) så skulle de åter lova honom att han säkert skulle få Borgholm; fick han det inte utan svek från deras sida [osäker tolkning], så skulle var och en av dem hålla fängelse för honom. När kung Erik hörde det började han le och gjorde både spe och spott av det: ”Ni ska aldrig vända mig från Visborg förrän Borgholm är fritt i mina händer.” Strax gick han upp på slottet och bad sina tjänare skjuta och slå. Han hade då försett sig så med mat att han inte brydde sig om hur det gick. Han hade också överlagt med danskarna; strax efter påsk kom de med makt. Så stora skepp hade de då att svenskarna inte vågade anfalla dem. Strax utanför slottet kastade de ankar; kung Erik skyndade strax in till dem med det bästa gods [osäker tolkning] han hade där. Danskarna sade honom säkert: ville han ge dem det närmast, så gav de honom i gengäld tre goda fästen, Nyköping på Falster och Ravnsborg, Laholm och Lolland utan sorg. Kung Erik gav dem Visborg så, att kunde han inte få de slotten, så lovade de utan svek att ge honom Visborg tillbaka. Danskarna for därifrån med detta; kung Erik for sedan upp till Pommern. ## s. 265 (maskinöversättning) Kung Erik tyckte att det var en skada att danskarna behöll en del gods i gengäld. Danskarna ångrade sedan efteråt att de släppte kung Erik så ifrån sig och att de inte förde honom till Danmark med gods och allt som tillhörde honom. Samma vinter lät kung Kristian kalla alla de tyska herrarna till Wilsnack. Fjorton landsherrar lovade att hjälpa honom att fördärva och störta kung Karl av Sverige. Därmed tog de varandra i hand och svor alla tillsammans vid det heliga blodet att ingen skulle vika från den andre förrän de hade vunnit kung Karl och hans rike. Då gjorde svenskarna stort omak: det mycket gods som kung Kristoffer lät ta från engelsmän och holländare, med det lejdes då legosoldater (sollenære), och alla Sveriges rikes räntor som kung Kristoffer lät hämta till Danmark brukade danskarna då så ringa och menade att undertvinga Sverige. De bud som kung Karl sände till Norge kom tillbaka med sådant besked att norrmännen sade honom huldskap; de hade deras brev på det, både ärkebiskopens och fleras där. Dock bröt de det med stor vanära; sedan hyllade de kung Kristian ## s. 266 (maskinöversättning) och satte sig till värn mot kung Karl. Den menige allmogen i Norges rike lät sig inte vika från kung Karl; de ville hellre få döden än någonsin gå ifrån kung Karl. Mot valborgsmässan sände danskarna en skara och lät dem fara in i Sunnerbo. De skinnade, brände och mördade innan kung Karl visste ett ord om det. Han menade att freden skulle ha bestått som danskarna hade svurit och skrivit, att vid Sankta Valborgs dag skulle det ha varit dagtingan (degtingan) i Halmstad. Ingen varning fick han av dem förrän fjorton dagar efter att branden gick. Strax han sporde att de härjade och brände sände han sitt folk till Västergötland och lät sedan bevaka det så att de inte fick fara där värre fram. Kung Kristian gjorde sig sedan redo och ville föra sig till Gotland. Herr Olof Axelsson sände han före sig för att se vad han kunde uträtta där. Han hade många skepp och lite folk, mången obemannad kogg och holk. När herr Gren förnam att herr Olof kom till Västergarn, red han strax till honom och dagtingade med honom på detta sätt: ## s. 267 (maskinöversättning) att danskarna skulle hålla slottet och svenskarna skulle råda över staden och landet; därmed skulle allt vara i godo; danskarna skulle fara fritt i hamnen och föra upp på slottet vad de ville, ingen skulle hindra dem i det. Vid midsommar därefter skulle de visaste och frommaste från båda rikena komma samman; vilket rike de då finner som med rätta kan vinna Gotland, det skall då få allt i frid och behålla det till evig tid. Utan svek lovade danskarna det då och beseglade kostbara brev därpå och svor att de troget ville hålla det; mången dyr ed spillde de därpå. Sedan for danskarna in i hamnen med all sin makt och sitt hovfolk, lade alla sina skepp framför slottet, förde upp vad de hade i dem, både av vapen och av kost. Det tyckte svenskarna ingen lust, som ofta hade vågat sitt liv i nöd, att herr Gren bjöd dem något sådant. Storligen gick det mot deras vilja att herr Olof fick den dagtingan; de hade hellre inte sparat sina liv och försvarat både land och stad. Ännu mycket mer förtröt det dem att herr Olof bröt upp alla deras skärmar. ## s. 268 (maskinöversättning) Herr Gren förbjöd alla att säga emot det; han ville inte vara kung Karls förrädare [osäker tolkning]. Hade de andra svenskarna vetat den fara, att Gren ville förråda dem så, hade de slagit honom ihjäl på fläcken [osäker tolkning] och hållit landet med bättre skäl. När herr Olof hade fört sin vilja till ände sände han snart bud till kung Kristian och bad honom komma och inte vara sen; han får hela Gotland utan svek. Konungen gjorde som herr Olof sade och lade strax in i hamnen med sina skepp. Det behagade svenskarna illa; danskarna hade alla sina harnesk på, omkring 6 000 kunde det vara, den makt som kung Kristian hade där. De samlades på Klinten på alla sidor. Svenskarna sände då bud till dem och lät då fråga konungen om den dagtingan (degtingan) skall stå fast. Han svarade dem då så därpå att han fullt ut vill hålla den. Ännu sände konungen då två riddare till svenskarna; de sade så till dem: ”Min herre vill med full kraft hålla allt det som herr Olof har sagt er.” Knappt hade danskarna vänt sig från dem förrän deras folk tände eld på alla håll i staden, på varje gata. ## s. 269 (maskinöversättning) Då var svenskarna illa till mods; där var då borta både skärm och skrank, det måste behaga dem desto värre. Danskarna slog då ut sina baner, så hårt gick de mot svenskarna. Svenskarna är då i stenhusen, manligt grep de till värn där. Varhelst danskarna gick på gatorna sköt och slog svenskarna dem döda. Danskar och tyskar störtade på alla håll, varhelst de då vände sig mot svenskarna; omkring 300 fick döden av dem som gick mot svenskarna. De blev därav så huvudskygga att de alla packade sig ut ur den staden; de gick alla till slottet och Klinten. Så underliga järtecken skedde där då: i en kyrka var över 400 kvinnor och män, de såg det där alla tillsammans med sina ögon uppenbart att sakramentet svettades rätta tårar, rätt som en man som är i möda. Ännu fler järtecken skedde där: en klocka ringde av sig själv tre gånger, så att ingen människa var nära. De skönaste bilder man ville se fick rätt döda människors färg; så länge svenskarna stod i den nöden varade den färgen så på dem. När danskarna tände eld i staden ## s. 270 (maskinöversättning) vände en stor storm rakt mot staden; den drev elden mot svenskarna så att de fruktade att de alla skulle förgås. De föll på knä och bad ynkligt jungfru Maria hjälpa dem ur den faran. Strax när de är i den bönen kom en vit duva flygande där, rakt mot elden där den brann starkast; vädret och elden vände då strax rakt från svenskarna, liksom efter ett snöre. I sanning hände dessa järtecken; bland dem alla fanns det då ingen som där förut såg någon vit duva. Gud förbarme sig över sådan vanära som svenskarna förråddes med där. Sent ska danskarna försona inför Gud det mord som skedde där på barn och kvinnor. På många ställen i källarna fann man att modern låg död nära barnen; när kvinnor skulle föda barn dog de också i sådan nöd; fattigt folk, både halta och blinda, brann på många ställen därinne. Hade svenskarna anat den faran hade de tagit sig bättre i akt. Gud fogade det ändå så där, att ingen av dem som är från Sverige fick någon skada på sitt liv, utom fem som brann därinne. På morgonen förnam danskarna ## s. 271 (maskinöversättning) att de inte kunde fördärva svenskarna så, ty om de skulle vinna dem med makt skulle flera ha blivit lagda där igen [osäker tolkning]. De tog till ett annat råd och började då åter att dagtinga. En stark fred försäkrade de där fram till nästa valborgsmässa; från vartdera riket skulle då vara tolv i Halmstad utan fara; vilket rike som då hade rätt till Gotland, det skulle säkert få landet åter. Tolv av svenskarna utlovades som fångar om kung Karl inte ville hålla detta. Därmed skulle svenskarna fara hem och inte mer befatta sig med Gotland. De skepp som svenskarna hade då tog danskarna alla ifrån dem, och allt det de fann i skeppen; vad svenskarna hade inne i husen det fick de själva njuta då. De tackade Gud att de ändå slapp så. De lejde sedan skepp varhelst de fann och skyndade sig därifrån vad de kunde. De fick då skylla herr Magnus Gren, som hade vållat dem sådan skada och gjort dem och riket den nöden, skilt Gotland från dess rätte herres händer. Ännu mer vanära hade han då: han sade kung Kristian trohet och manskap och gjorde det med sådan list ## s. 272 (maskinöversättning) att inga svenskar visste om det. Efter Guds börd fjortonhundra år och fyrtionio, på Sankt Olofs afton var det som danskarna tände eld på Visby och med förräderi vände svenskarna därifrån. Kung Kristian förde sig åter till Danmark; mot allhelgonamässan höll han sitt bröllop, det var med drottning Dorotea, som kung Kristoffer hade haft förut. Ännu vill jag här göra redo för ett järtecken som skedde på Gotland. Litet innan svenskarna fick landet gick kung Eriks proviantfolk (fetalie) [osäker tolkning] i Bro kyrka och offrade där åt det heliga korset av det som de rövade i svenska skären. Litet efter att de vände sig till dörren brann alla deras offer där upp. Den elden gjorde då ingen skada på altarkläderna som låg därunder; korset gick helt upp i blåsor, som en man som har skållat sig. Detta må var och en säkert tro, det skedde med det heliga korset i Bro. Hade offret varit Gud täckt, menar jag, hade det inte gått så. Den sommaren fick kung Karl brev som allmogen i Norge skrev till honom, att ville han komma till dem så skulle de ta emot honom med ära och heder; ## s. 273 (maskinöversättning) de ville alla gå honom till handa och hylla honom till konung alla tillsammans. Han svarade dem åter på sådant sätt att han skulle komma till dem så snart han kunde. När kung Karl fick spörja hur det gick för hans folk på Gotland kallade han då samman sina goda män att alla möta honom i Arboga vid mickelsmässan därnäst, var och en färdig med harnesk och häst. Det behagade dem alla då att han ville dra till Norge. Han tog med sig omkring 500 hästar, för att inte gästa allmogen i Norge för hårt [osäker tolkning], och en skara skulle fara till Västergötland för att bevaka det mot danskarna där. Kung Karl litade då inte mycket på den fred som de hade gjort på Gotland. Kung Karl sände sedan brev till alla delar av Norges rike och lät dem alla veta att han ville fara in där, och hade bestämt det så i laga ordning att vara i Hamar på elvatusen jungfrurs dag; alla de som är söder om fjällen bad han möta sig där och komma till honom utan fara och fara fritt tillbaka i behåll; den av hans män som inte vill vara där skall likväl fara fritt hem. ## s. 274 (maskinöversättning) Sedan drog han i väg genom Värmland in i Solør, därnäst in i Hedmark. Bönderna mötte honom mangrant [osäker tolkning] och bad att han skulle vara välkommen inför Gud; varhelst han kom hyllade de honom där. De herrar som hade sagt honom manskap kom inte då som det förut var avtalat, utan var emot honom av all makt; de aktade inte på brev och eder. Konungen lät då tvåhundra stanna där; de skulle ta vara på landet där och hjälpa allmogen där att värja sig, så att fogdarna inte skulle härja dem. Sedan drog han efter deras råd över Dovrefjell, som de bad, och kom så in till Trondheim efter mårtensmässan, på fredagen. När han kom nära staden mötte ärkebiskopen honom där; han tog emot honom ganska väl och bad honom komma hel och säll. Varhelst konungen for fram var allmogen förvisso så glad, och alla lovade och ärade Gud för att han må vara deras konung. Fastän missväxt hade rått länge, fattades konungen ändå ingenting. De svor också alla öppet att bättre årsväxt hade inte varit på tjugo år ## s. 275 (maskinöversättning) än den de hade fått det året; det sades vara av konungens lycka. Konungen hade då den bästa väg som någon man kunde rida där. Där förundrade sig alla däröver att vägen var så god då; det svor alla som bor där, att den årstiden brukade det vara mycket snö där, så att ingen kunde fara fram med häst. De sade att det var konungens lycka. Konungen drog så in i staden och tog härbärge på kungsgården. Så hade han beställt det med sina sändebud, som han hade befallt de ärendena, som red långt före honom i landet och beställde hans sak på alla sidor. Allmogen norr om fjällen samlade sig, de kom alla till konungen med glädje [osäker tolkning]. Han lät göra kostbart redo i alla måtto, som han vill låta kröna sig där. En stor del av riddarskapet höll med allmogen och föll med dem till konungen. Inte många fler stod emot honom utom de som hade slotten i handen; hade de hållit ära och tro så hade de inte gjort så. Torsdagen före Katarina, så redo är de [osäker tolkning]: ärkebiskopen av Trondheim krönte honom där; biskopen av Hamar höll också med därvid, ## s. 276 (maskinöversättning) prelater och klerker gjorde också så. Han vigdes då och hyllades där rätt som det anstår Norges konung. Femton riddare slog han där; därefter drog han tillbaka till Sverige och satte norrmän till hövdingar över dem; herr Aslak Turesson hette en, herr Einar Fluga också därmed, för att landet skulle försvaras desto bättre. Han befallde ärkebiskopen och dem båda att beskydda allmogen mot all onåd. På Sankta Katarinas afton ville han dra bort, ta vägen rakt över Forsfjäll. Alla bönder avrådde honom från det och svor att han på intet sätt skulle komma fram: ”Till Storja älv skall ni rida, den fryser aldrig så tidigt. Aldrig har någon född varit som minns att den bar den årstiden. Man brukar inte rida över den förrän vid fastetiden; då fylls den med snö så att isen lägger sig ovanpå; av klart vatten kan den inte frysa så att den bär antingen häst eller man. Ingen kan dra längs älvbrädden, de stora isbergen förhindrar det.” Konungen svarade: ”Den vägen vill jag; jag litar på Gud och Sankt Olof därtill. ## s. 277 (maskinöversättning) De hjälpte oss hit utan skada, de hjälper oss väl tillbaka till Sverige. Låt samla ihop gengärd där; någon annan väg vill vi inte dra.” På Sankta Katarinas afton drog konungen ut, tog samma väg från Trondheim. Gud gjorde den så rätt för honom: vart han än vek bar det alldeles slätt; vad det än var, ström eller fors, det bar då både hingst och sto. Klarare kristall såg man aldrig än den is som låg framför honom. Alla älvarna rakt igenom tycktes allt det som på botten fanns visa sig [osäker tolkning]. Över tio gånger under den tiden skulle konungen tvärs över älven mellan forsarna; isen låg inte bredare än man kunde rida en bro [osäker tolkning]. I sanning må alla tro det. På fem timmar red konungen det som för andra var tre dagars led, som då genast drog tillbaka; de kom fram med stort omak. Dagen efter att konungen hade ridit fram gick älven strax klar igen; de som drog tillbaka, det säger jag med skäl, hade nästan svultit ihjäl. På fem timmar red konungen till Stjørdal, längs älven den leden, och in till Meråker; en liten stund tar han vila där. ## s. 278 (maskinöversättning) och kom ännu till Duved innan det blev rätt midnatt. Det förundrade var och en som förnam det att han kom fram den vägen; det är varken hört eller sport att någon har gjort så förut. Sedan drog konungen genom Jämtland, allmogen gick honom gärna till handa. Genom Hälsingland och Gästrikland for han; tolv dagar före jul var han i Stockholm. Han sände då bud till sitt råd att komma till honom från alla håll; så kom de också tillsammans och levde julen med glädje och gamman. Så snart fjärde dagen var förliden red konungen åter till Norge; genom Värmland drog han till Oslo. Det behagade den ärelöse Krummedike illa nog; han var kung Karls rättsvurne man och gick med vanära då emot honom för att hålla med kung Kristian av Danmark. Kung Karl lät då bestyra med honom; då slutade det där så att det skulle stå i frid; herr Hartvig skulle inte på något sätt fara fram [osäker tolkning] till skada för Norges invånare förrän dagtingan (degtingan) i Halmstad hade fått ett slut. Konungen vände åter till Sverige; genom Viken far han till Sverige, ## s. 279 (maskinöversättning) vid fastan var han i Lödöse. Han skrev då i hast till sitt råd att möta honom i Arboga vid midfastan, för att bli överens med dem där om vilka som skulle fara till Halmstad. Tolv blev de överens om att sända dit; herr Nils Jönsson följde med och herr Gren. Konungen lade ännu inte på hjärtat hur Gren hade förrått Gotland. De for dit med full makt; konungen gav dem sådan fullmakt: om Norge och Gotland skulle stå till rätta inför den som påven vill döma det till eller från, och sedan hålla fred mellan rikena; högre dagtingan (degtingen) hade de ingen makt till. Vid lydnad förbjöd konungen då dem att dagtinga bort Norge från honom; han bad dem hellre låta det stå i fara, hur det än täcktes Gud att det kunde gå. De tolv skyndade sig dit med visshet och var i Halmstad vid valborgsmässan. Där gjorde de en dagtingan så, att rikena skulle stå i evig fred, och vad herrarna hade att träta om skulle stå till rätta vid midsommar om ett år. Kung Karl skulle då vara i Kalmar, kung Kristian i Ronneby där nära; sedan skulle båda råden bestämma var herrarna bäst kunde komma samman. ## s. 280 (maskinöversättning) Enas de inte annars om det, så skulle det vara i Ronneby. Den som Gotland då döms till han må hålla det i frid för det andra riket utan kiv, behålla det i evig tid. Dyra eder svor de därpå, att hålla allt stadigt och fast så. Ännu gjorde de ett värre tal: kung Kristian skall behålla Norge, kung Karl skall överlåta sin rätt till honom; om den dagtingan inte behagar honom då skall de tolv fara till Helsingborg och vara skyldiga danskarna fängelse. Hade kung Karls råd alla varit trogna hade de inte dagtingat så; nu var där somliga som så uttryckte sig och ville att de andra samtyckte till det. Av de tolv var tre eller fler som stämplade stort förräderi därtill; danskarna ingav dem att fördriva sin rätte herre kung Karl; herr Nils Jönsson och Gren därtill, fler vill jag inte nämna. Med danskarna kom de då överens om det, att svenskarna skulle råda kung Karl så, att han skulle skifta alla slott efter rikets råds vilja och inte skilja någon från något slott utom han förbryter sig så ## s. 281 (maskinöversättning) att rikets råd råder honom att ta det ifrån honom; och danskarna lovade dessa där att vara till hjälp med liv och makt: vad kung Karl än vill ta sig för så skall rådet ändå gå fram. Hade denna list gått fram så och kung Karl hade lämnat ut slotten så, så menade de att råda så att de fick slotten, de som ville stå i deras vilja. Sedan var deras fulla avsikt att i Kalmar uppsäga manskap och trohet [osäker tolkning] och hylla kung Kristian och sätta sig till värn mot kung Karl. Lydde kung Karl inte deras råd så, ville de göra två brev därom med alla rådets insegel hängda under; så menade de att tränga sin herre. Det ena skulle kung Karl få i Arboga, det andra ville de då gömma tills de alla är i Kalmar; då skulle de bära det andra brevet till kung Kristian och säga: ”Vår konung har vi gett ett sådant råd som är skrivet i detta brev; vårt råd vill han inte hålla. Därför frågar vi nu er: vill ni hålla oss efter brevet, så säger vi alla er manskap och tjänst.” Så menade de att förråda kung Karl från riket, vare sig han lyder deras råd eller ej. Därmed for de från Halmstad ## s. 282 (maskinöversättning) och lät kung Karl så veta att han skulle kalla samman hela sitt råd, alla mot midsommar i Arboga; de hade fått en fred med danskarna, dock kunde de inte skriva hur det hade gått förrän hela rådet är i Arboga; då ville de kungöra det där. Ville konungen inte själv vara där, så skulle han ändå låta hela sitt råd fara dit. De skrev också själva till hela rådet runt om att de förvisso skulle komma till det tinget. När de drog tillbaka från Halmstad sade herr Nils till en biskop: ”Vi har nu fred med danskarna, gott regemente behöver vi nu. Käre herre, jag frågar er så: hur tar vi bäst itu med det?” Biskopen svarade på detta sätt: ”Gud give att vi kunde rikets bästa; med råd och klokhet gör jag det gärna, nu som förut. Jag hoppas att riket skall gå väl; därför har jag inte tänkt vidare på det.” Herr Nils svarade: ”Vill ni tiga om det, vill jag säga er det bästa rådet, den bästa möjligheten för rikets bestånd; dock skall ni svära mig att inte yppa det.” Biskopen svor genast en ed att aldrig vilja yppa det rådet. ## s. 283 (maskinöversättning) Herr Nils sade honom då där det som är skrivet här förut. När biskopen hörde sådant sätt blev han så illa till mods och svarade herr Nils åter så: ”Sådana ärenden förstår jag inte; sök det rådet hos andra. De går för högt över mitt förstånd.” När konungen hade kommit till Arboga gick biskopen strax till honom, suckade och gav sig så hårt och sade: ”Jag skall nu bli menedare på mina gamla dagar, vilket behagar mig så illa. Jag vet att det blir er skada om jag tiger om det; då blir jag menedare mot er. Yppar jag det, och den som lärde mig det, så är jag i mened mot honom. Det må gå med eden som det kan, jag vill vara er en trogen man.” Sedan sade han konungen där de ord som är sagda till honom. Konungen svarade: ”Jag trodde aldrig att de ville förråda mig så. Jag trodde dem vara mina bästa män och unnade dem mina bästa län.” Biskopen svarade: ”Gå varsamt fram, håll det hemliga i ert minne och låt dem helt uttrycka sin vilja, så må ni svara som ni tycker.” ## s. 284 (maskinöversättning) Sedan lade de tolv fram för konungen hur de hade slutat i Halmstad. Konungen frågade sedan hela rådet vad de ville råda honom: att hålla den dagtingan (degtingan) så eller också stå emot den. De rådde honom alla att förvisso hålla den dagtingan: ”Om ni viker från den har danskarna de främsta tolv i ert rike i fängelse; deras vänner här hemma tar det illa upp.” Konungen samtyckte då till deras råd och gav sitt öppna brev därpå att hålla danskarna det som då var sagt: vad hans råd hade lovat skall bli vid kraft. Och han sände brevet dit till Helsingborg; så var de tolv kvitt fängelset. Sedan lade de fram det ärende som biskopen hade varnat honom för. Konungen hörde ut all deras list och lät som om han inte visste om det, utan ville märka varje mans sätt, vem som var hans vän eller ovän. Ärkebiskopen kunde inte hålla inne; han gjorde konungen det värsta han förmådde och drog flera biskopar därtill; dock hjälpte dem inte det förrädarspelet. Konungen tog då också utan dröjsmål ## s. 285 (maskinöversättning) tillbaka sina län från ärkebiskopen, likaså från biskop Sigge i Strängnäs därmed; han var inte heller bättre mot konungen. Med visshet skyndade konungen sig så, att de inte fick göra breven. Han tog Åbo från herr Magnus Gren och gav det i stället åt herr Erik Axelsson; han var av den yppersta släkt som kan finnas i Danmark. Det gjorde konungen därför att ville han inte släppa Åbo ifrån sig, så skulle han inte ge sig till danskarnas hjälp i något avseende. Från herr Nils tog han Örebro och lät honom sitta i sorg och oro; herr Ärengisle Nilsson fick det därnäst, konungen litade bäst på honom till det. Hans hustru var herr Olof Axelssons dotter i äktenskap; konungen menade att hon inte skulle brås på fadern. Gren skyndade sig till Åbo, herr Erik Axelsson fick det. Gren hade kostbara skepp och svenner, med dem menade han att tjäna kung Kristian och ville vara till skada för sin rätte herre; så for han till Danzig, tog där tre köpmansskepp och menade att anförtro sig åt kung Kristian. Gud, som kände alla, gav honom ett annat slut ## s. 286 (maskinöversättning) och fogade det då så: då kom en skeppare från Lübeck dit som hette skeppare Gutan; han övervann Gren och hans tjänare. Han grep herr Magnus i hans holk med väl 150 man, och flera av hans tjänare i andra små skepp, de slapp inte heller undan. Honom själv med tjugotre andra låste han in [osäker tolkning] i sin bark och fäste dem väl, förde dem med sig till Lübeck; tjugo gav han åt rådet i Danzig, de miste sina huvuden för inte mindre köp [osäker tolkning]; fler satte han i land och lät löpa. Herr Magnus gav han åt rådet i Lübeck; kung Kristian dagtingade sedan till sig honom. Det behagade då de menige köpmännen illa att Gren inte skulle stå sitt straff där [osäker tolkning]. Dock gick det honom inte särskilt väl: han hade då mist det mesta av vad han ägde och fick ingenting tillbaka av någon. Gud give varje förrädare sådan skada. På Marie födelses afton därnäst miste konungen den som han unnade bäst; det var hans drottning och furstinna; knappast skulle han finna en sådan igen. Av alla de fruar man kan leta upp skall man aldrig veta en skönare kvinna; Gud hade skapat henne så väl ## s. 287 (maskinöversättning) att ingen fägring var förlorad på henne; kropp och anlete hade hon alltid, och de skönaste händer man ville se. Om alla talade hon gott och ville inte veta någons värsta. Ingen man är så sörjande, kom han dit där hon var nära, att han inte snart glömde sin sorg; så blid var hon i tal och later, alltid redo till dans och glädje; man såg henne sällan någon gång vred. Det finns inte heller ännu nu något folk som hade kärligare samvaro än de två; aldrig var det med minsta ord som någon av dem gjorde något mot den andra. I sanning skriver jag det här: ett sådant par finns inte nu, som Gud har begåvat så i alla stycken med fägring, visdom och god lycka. Det skulle dock en gång efter Guds vilja skilja deras samvaro genom döden. Hon dog i Stockholm, som förut är sagt, och lades en tid hos svartbröderna. I elva år förblev de tillsammans; fyra söner och fem döttrar gav Gud dem; de dog dock före henne, så när att utom fyra döttrar är ingen levande. Konungen for sedan till Vadstena och lät där bygga ett nytt kor; Vårfrukor skall man kalla det. ## s. 288 (maskinöversättning) ett skönare fanns då inte i hela kyrkan; och han lät göra en hög, skön grav där, för att föra henne dit om vintern efteråt, och lät då begrava henne där, hedersamt begången med biskopar och klerker, så att knappast på många år skedde det att en furstinna begicks mer hedersamt. Sedan kom de två biskoparna till konungen, lovade och svor dyra eder därpå att ingen någonsin mer skulle finna dem vara emot konungen någon gång; ville han förlåta dem den ovilja skulle de bli honom trogna i alla sina dagar. Konungen gjorde som han för det mesta brukade, gärna låta allting falla ut till det bästa, och trodde då deras fagra tal; länen lät han dem få tillbaka och tog dem åter till sin kärlek; dock ville han inte ha dem med till Kalmar. Sedan lät konungen i sanning göra redo mången skönt skepp och mången rask man som skulle fara med honom till Kalmar; vid midsommar skulle han vara där. Städernas sändebud mötte honom där; han tog emot dem och gjorde dem stor ära, bjöd dem till gäst och begåvade dem med sköna hästar och andra ägodelar. De gav honom då beröm för det: ## s. 289 (maskinöversättning) den herren var ansenligt mild och vis; och de sade att de aldrig i sina dagar såg en herre ha ansenligare män. Kung Kristian kom på allt detta med sitt folk till Ronneby. Kung Karl sände dit några av sitt folk som skulle avsluta de ärenden som var gjorda vid dagtingan (degtingan) i Halmstad. När kung Kristian och danskarna sporde att kung Karl var i Kalmar, då gjorde de ett annat knep: de lade till vid Agaskär nära Kalmar och menade att skrämma kung Karl så, ty de gjorde många eder på att kung Karl inte vågade till Kalmar; och de började dagtinga där, som det var överlagt, för att tvinga kung Karl. De som kung Karl då hade sänt dit lade fram ett annat svar och ville stå vid dagtingan och inte gå från rätten åt något håll. Det behagade danskarna illa där; de svenska förrädarna var inte nära, som hade sagt dem i Halmstad att förråda kung Karl efter deras avsikt. Och de började då ivrigt vrida och vränga och ville förvisso tränga bort från rätten; vilka dravelsvar de än gav, vid rätten ville de inte bli. När kung Karl sporde detta ## s. 290 (maskinöversättning) gjorde han där en appellation (apellacio); om hela deras tvist rakt igenom sköt han allt till påvens rätt och lät sina skepp vara redo, rätt som om han befarade någon fara. En gång red han till Moratorp; när danskarna sporde det blev de så ängsliga, de menade att han genast ville dra till dem och ville ha slagit dem där. De skyndade sig så snart från staden till sina skepp i all hast. Kung Kristian fick inte dröja efter hästar, han vadade i sjön som i Odensvala [osäker tolkning] och tackade Gud att han kunde nå skeppen, och vågade sedan inte gå i land. De fällde sina segel så snart de kunde och seglade sin väg mot Öresund. Halmstadsdagtingan lydde så, att hur det än gick skulle freden förvisso bestå; därför lät kung Karl danskarna fara så och ville inte på något sätt vara dem till det värsta. Kung Karl dröjde sedan där väl nära åtta veckor, tills man säkert sade honom att danskarnas samling hade skingrats. Det andra som jungfrun spådde besannades då: det var en så stor pest (pestilencia); i Stockholm dog över 900, på landet stod gårdarna öde på många ställen. ## s. 291 (maskinöversättning) Det röntes också nog visst om kriget i det, ty de var sanna alla tre. Vid mickelsmäss därefter kom konungen till Vadstena; plötsligt förnam han där att en skara från Viken var inne i Värmland, som både rövade och skinnade där. De var inte länge där, utan packade sig strax ut igen. Kung Karl skrev då till kung Kristian om den skada hans folk drev i Värmland och bad honom så ställa det till rätta att ingen tvist kom mellan rikena. Kung Kristian svarade att han skulle kalla samman sitt råd och göra därom som de alla rådde honom. Därmed blev det då så tätt att det inte blev mer ställt till rätta. Sedan sände Gren med list sina tjänare, som kände alla vägar i Sverige. Vid Kolmården lade de till vid stranden och gick så från båten i land, rövade och grep goda män och gick så skogsvägen därifrån in i Blekinge till Ronneby. Kung Karl skrev strax åter om det till kung Kristian, hur det gick till; annat svar fick han då inte än att Gren stod dem bi, som hade gjort det övermodet i Sverige. ## s. 292 (maskinöversättning) Tålmodigt led kung Karl detta, ty han ville aldrig gärna träta och inte låta spilla kristet blod eller fördärva allmogen illa. Julen därnäst är kung Karl på Nyköping; i sanning fick han spörja där att en skara av kung Kristians hovfolk var lagda in nära Stäket, rövade och skinnade Tuna län och brände där ännu många gårdar; herr Olof Axelssons svenner gjorde det med dem; vad de rövade förde de till Gotland. På nionde dag jul var kung Karl mätt [osäker tolkning]; då fick han veta detta. Så vida han då sände budkavle vände sig hans råd och folk till honom, för att fara till honom på trettonde dag jul; han ville då själv vara i Stockholm. Han hade också skrivit så till dem förut för det fredsbrott som var drivet i hans rike. De samlades alla i Stockholm då; den stora skada lät han dem förstå som danskarna gjorde på riket i freden; han frågade där om deras råd och sade: ”Vill Gud unna oss lycka och tillfälle, menar vi att hämna den stora orätten.” Han fick också då några brev som kung Kristian skrev till Norge, att hans ämbetsmän skulle fara till honom ## s. 293 (maskinöversättning) till Marstrand, så mäktiga de kunde vara, och möta honom där vid valborgsmässan; de skall med visshet finna honom där. Han och hans råd vill fly så, att ta hela Sverige från kung Karl; före mickelsmäss skall det ta slut; han vill inte mer bemöda dem om det. De rådde honom då alla rakt ut att manligt hämna den orätten. Han sände då sitt bud om riket att alla de som kände sitt frälse, och ett antal köpmän från varje stad, bergsmän och bönder bad han likaså att möta på en dag vid landamäret; Skåne och Halland menade han att härja. Han skrev till konungen av Danmark och sände honom sitt förvaringsbrev att komma samman vid Madkaröd då. Så många raska, fromma hjältar, det mindes ingen i någons dagar att en sådan här dragit ut från Sverige. Dock var folket inte samlat nära; konungens råd rådde honom att vänta där. Han svarade dem i samma stund: ”Då fördärvar vi vårt land i grund. Bättre samlas vi i fiendeland än vi gör vår allmoge sådan nöd.” Konungen ordnade själv sin skara, var och en där han skulle vara i striden, ## s. 294 (maskinöversättning) ty där fanns ingen annan den gången som kunde ordna folk rätt till strid. När konungen i ungdomen hade farit så vida genom främmande land, Bayern, Ungern, Polen och Österrike, Rhen, Meissen, Sachsen och flera sådana land, dem hade han farit igenom alla och varit med i många stormningar och strider. Där såg han mången mans sätt, därför kunde han bäst ordna striden. Han kunde tala och väl förstå språken av alla de land som förnämst står. Han lät skriva upp allt i en skrift, var var och en skulle bli i striden, och gav det så till sin marsk där; han sade sedan var och en var han skulle vara. Först skyttar och ryttare [osäker tolkning], så rännebaneret, Sankt Görans bild ser man däri. I skyttebaneret såg man Sankt Erik och Sankt Olof stå målade; där red han då själv närmast med 150 rustade män och hästar. Omkring tjugo kärrbössor hade han mest, de följde sedan därnäst med krut och stenar som hör därtill; med slädar förde de dem från Sverige. Hans huvudbaner far därnäst efter; jungfru Maria i solglansen var däri, sin son hade hon målad i famnen där; tjugotre led är för det baneret. ## s. 295 (maskinöversättning) De baneren var så kostbara utan prål, de var väl många nobler värda. Varhelst hären red i landet syntes de baneren vida omkring på marken, och vad som är målat i baneren, tre kronor skulle alltid vara med. Sedan de som hör till där, på båda sidor, riddare och svenner, red närmast under baneret; de baneren var täckta med sådan omsorg att de inte fruktade hela Danmarks makt. Köpstadsmän och allmoge drog sedan efter; jag kan inte räkna de baner de har. Där allra sist var ordnade i eftertruppen (hinnenhode) [osäker tolkning] väl 200 goda riddare och svenner, som skulle försvara hären så att ingen skall slå dem i ryggen. Där är omkring 4 000 riddare och svenner med, med väpnade köpstadsmän och ännu bättre. Den andra allmogen kunde ingen uppskatta; somliga sade att de då var 60 000, somliga mer och somliga mindre; rätt antal av dem kunde ingen finna. De var till en del med harnesk och häst, rustade som de bästa hovmän; man behövde inte tvivla på dem, för danska hovmän vek de inte. De kunde väl skjuta och spänna till häst som några av de allra bästa hovmän. Deras dalpilar var i sanning så vassa att de gick både genom häst och man. ## s. 296 (maskinöversättning) Så ryckte konungen in i Skåne och var så fri i sitt sinne. I Herrevads kloster tog han först vila, för att folket desto raskare skulle ila efter honom. Två nätter låg han där; därmed samlades folket då. Strax som de kom över landamärket började de både bränna och skinna. Den tredje dagen drog han där två mil nära Helsingborg, den fjärde dagen till Helsingborg. Fogden där fick då sorg; konungen befallde honom att gå till sig, fogden svarade att det vågade han inte. Sedan lät konungen tända eld i staden och brände upp den på alla håll. Då kom det spott framför danskarnas dörr som de förut hade haft om kung Karl: i ugnar och bänkar brukade de leta efter honom; var han då var fick de nog veta. Där drev då is i Öresund; då ondgjorde sig konungen i varje stund över att isen inte var så stark att den kunde bära honom till Själland; han ville härja det så i grund att det inte skulle ha fått bot på många år. Sedan ryckte konungen därifrån in mot Landskrona till en by; den natten vilade han då där, ## s. 297 (maskinöversättning) vem det var lett eller ljuvt. Tidigt på morgonen red han därifrån till Landskrona den rätta leden. Tre nätter vilade han där, honom brådskade inte mycket att ila därifrån. Ärkebiskopen och skåningarna fick hans bud att komma till honom där och förhandla. Deras tal kunde inte falla samman, de ville helt hålla med kung Kristian. Borgarna i Landskrona lät han hylla sig, de lovade och svor att göra vad han ville. Därifrån for han därmed och låg i biskopsgården i Borgeby. Tidigt på morgonen vände han därifrån, brände gården och allt runt omkring, drog så därifrån till Lund och lät det brinna ned i grund, och låg den natten vid Opaker. Tidigt på morgonen sedan vaknar han upp, var på väg att fara till Malmö; det sades honom att en samling var nära Dalby kloster, där är både hovmän och allmoge. Sitt rännebaner hade han sänt ifrån sig och skyttebaneret vänt åt andra sidan; de brukade fara så på båda sidor, bränna och skinna varhelst de red fram. Vad som låg framför honom på vägen, det härjade de baner som följde honom då. När han hörde att den samlingen fanns ## s. 298 (maskinöversättning) vände han sig strax för att fara dit mot dem och gav sig inte tid att vänta så länge att de andra baneren red till honom, utan så snart han såg sina fiender rände han då in i skaran mot dem. Han hade inte över femtio med sig, det må jag säga i sanning. Hans fiender värjde sig manligt då, det kunde dock förslå dem litet. Han stack och högg åt båda händer, fienderna föll vart han än vände sig. Där dog 150 och ännu fler, och 2 000 eller fler greps. Det var deras lycka och liv där att konungens skyttar inte var nära; hade de varit med i slaget hade inte en enda kommit därifrån. De som överlevde lovade konungen en skatt och satte starka gisslan för den. Gisslanmännen lät han gå till Stockholm. Den natten låg han i Dalby; folket fick då så dåligt läge, dem fattades både dryck och mat. Han drog då raka vägen till Vä, två nätter låg han däremellan; den tredje natten vilade han där av nöd [osäker tolkning]. På morgonen brändes Vä i grund, Härdleff och flera herrgårdar brändes med mer annat gods. Så drog han in till Åhus ## s. 299 (maskinöversättning) och lät det skinnas den gången. För sina hus förhandlade de då så att de fick behålla dem. En skara sände han ifrån sig som brände upp Sölvesborg. Den första natten han drog därifrån låg han då i Bäckaskog. Göingarna tog väl emot honom, de förhandlade då för sitt härad; de lovade honom 1 000 mark lödigt och satte stark gisslan för det. Han lovade dem att de skulle bli utan nöd; tre nätter skulle de underhålla honom, han ville dra igenom där in i Värend; kost och foder skulle han förvisso ha. Varhelst konungen låg om natten väntade han själv förvisso så om morgonen att han inte for från platsen förrän var och en är där han var ställd; ibland höll han två eller tre timmar, han ville förvisso se var och en på sin plats. Allmogen tackade honom så innerligt för att han själv beskyddade dem så. Det bästa föret var då också; vart han än vek bar det allt, både sjöar, älvar, mossar och kärr; Gud själv banade väg för honom där. Av alla som följde honom in i Skåne miste han inte tio den gången; ## s. 300 (maskinöversättning) hade de velat akta sig själva hade alls ingen farit illa där. Sedan han landade i Värend sände han två starka härar ifrån sig; den ena skulle dra in i Halland, den andra skulle ta till Blekinge. I Halland satte han tre hövitsmän (höwidzmen), herr Ture Turesson, herr Eggert och herr Gustav Olofsson; konungen litade på dem alla, de hette bäst, ty var och en av dem hade förvisso ett fäste: herr Ture Axevall, herr Eggert Rumblaborg och herr Gustav Olofsson Älvsborg. Konungen satte sin högsta tillit till dem för alla som bor i Västergötland. De red in i Halland nära Älvsborg och förhandlade där bort ett par härader, och därmed upplöste de strax samlingen och var och en red sedan dit han ville. När konungens hovfolk ville ansätta fienderna förbjöd hövitsmännen dem det och förbjöd dem vid liv och ära att vara fienderna mer till skada. När konungen sände dem ifrån sig bjöd han dem bränna hela Halland och bad dem sedan rida till Lödöse och samtidigt säga borgarna att flytta sitt gods in i riket och genast bränna staden den gången. De gjorde inte efter konungens befallning ## s. 301 (maskinöversättning) utan hade ett annat förrädarsinne; ändå fick de lön för det, det rönte konungen sedan. De andra som for till Blekinge, där skulle herr Gustav Karlsson vara hövitsman (höffuidzman); han hade då konungens syster till hustru; herr Birger Trolle följde honom också. Han hade Värend inne; herr Gustav Kalmar den gången. De drog strax till Lyckå; Gud gav dem lycka att få det. Det tog herr Birger emot i den stunden för att försvara det så gott han kunde. Konungen vände sedan till Stockholm, sände efter alla de skepp i Finland som var dugliga till något, att fara till Stockholm med första öppna vatten, därmed alla riddare och svenner som kunde tjäna riket från Finland. Innan isen väl gick bort fick konungen dem till Stockholm, fyrtiofem holkar och krejare; många raska män från Finland var däri. Så många skepp konungen kunde pröva att södermänningarna och östgötarna behövde, sände konungen den gången in till Nyköping och Söderköping; de andra skeppen därtill bemannades i Stockholm och många fler, ## s. 302 (maskinöversättning) så att konungen var redo med hela sin skara att fara till sjöss mot pingstdagarna; vid norra Ölands udde skulle alla möta honom. Hårt hotade han danskarna. Söndagen före pingstdagen skulle han ha lagt ut; fredagen innan sades det honom hur kung Kristian av Danmark hade dragit in i Sverige med stark makt, med många herrar, grevar och furstar red han ut med allra största makt: greven av Hohnstein och greven av Like, greven av Oldenburg och fler sådana, därtill tyska riddare och svenner som väl kan tjäna i strid, och legosoldater (sollenær) från många land den gången; och han svor att genast vinna Sverige och inte dra ut därifrån på ett år förrän han skall ha Sverige. Tyskarna svor också den gången att vinna svenskarna utan möda och hade redan bytt mellan sig där alla land och slott som är i Sverige. Han lät sin marsk dra till Kindaholm; han svor att vinna det inom tre dagar. Han stormade där i fem dagar; jag menar att han ändå inte vann det ännu. Han sköt ofta eld därpå och menade att vinna det därmed så. Där fann han bondsöner tappra, ## s. 303 (maskinöversättning) de må prisas som trösterika hjältar; de visade bort dem med bössor och pilar. De blev tvungna att ila därifrån och satte det så i laga ordning, fram till Petri bojors dag: om de inte fick undsättning dessförinnan så skulle de gå ut ur slottet. De som var utanför fick glädje av att de fick den dagtingan (degtinga); de skulle eljest likväl ha dragit därifrån med skam och skada. Många döda jordade de där och förde döda och sårade därifrån. Därmed for de till Halmstad; de prisade inte att de var framför Kindaholm. Konungen tog då vägen till Varberg och drog sedan fram mot Älvsborg. En mäktig tysk for främst och ville noga se hurudant slottet var; han skulle förstå att ordna striden, så klok höll han sig själv vara. Han hade ett guldspänne framtill på sin filthatt, lika gärna kunde han ha satt på sig en järnhatt. Fogden sköt så mot honom att han träffade honom mitt mellan ögonen då; kämpen föll strax död av hästen ned; så illa gick det aldrig för hären. Sedan de såg att det träffade så vågade ingen av dem närma sig slottet. Sedan dagtingade de så med fogden ## s. 304 (maskinöversättning) att om han inte fick undsättning före Petri bojor därnäst, så skulle han ge dem fästet. Han hette herr Gustav Olsson. Strax som han fick spörja att kung Kristian vände dit sände han bud till kung Karl om hela danskarnas makt och vilken dag de ville bestämma med honom. När kung Karl hörde detta frågade han alla sina goda män vad som vore bättre: att vara på skeppen eller strax fara emot fienderna. Då rådde honom alla i samma stund att dra mot fienderna så fort han kunde. Han kom så överens med dem i laga ordning att mötas vid Tiveden på en dag. Sedan skrev konungen till herr Gustav att han strax vill undsätta honom, och bad honom inte ingå någon dagtingan (degtingan); han skulle mycket snart få undsättning. Och han skrev då bland orden att fyra gånger så mycket folk som han såg i Skåne ville konungen säkert ha med sig och genast dra mot konungen av Danmark. Samma bud som förde brevet fick kung Kristian, och han hörde brevet, som han hade gjort dagtingan med framför Älvsborg, som förut är nämnt. ## s. 305 (maskinöversättning) Sedan drog han så snart han kunde i samma stund till Lödöse och enades med borgarna den gången; de släppte honom strax in i staden. Där lät han både planka och gräva, som han ville ha läger där; många skepp lät han fara dit med mat, som han ville vara där länge. Allt det som är runt omkring Lödöse rövade och skinnade danskarna där. När de inte har mer där drar de då över till Kattungen. Varhelst de råkade komma av vägen tog västgötarna emot dem; de lönade dem med sådan skada att de aldrig kom tillbaka till konungen. Två bröder bodde nära Lödöse, båda i en gård där; de förhandlade om sin gård, att den inte skulle skinnas eller brinna. När förhandlingen var ute till ända skinnade och brände danskarna den sedan. Bönderna for sedan till Kattungen och tog där vara på danskarna. Jag må skriva det med visst skäl: de två slog omkring sjuttio ihjäl. Harnesk och saker lade de samman, tio fält fullt för deras hat [osäker tolkning]. Vart danskarna än vände sig i landet plockades det så av dem på alla håll. ## s. 306 (maskinöversättning) Vid samma tid som kung Kristian är där kom Olof Axelsson och Gren in i Stockholms skärgård och sporde att kung Karl drog mot kung Kristian; därmed drog de strax fram mot staden. Omkring fyrtiosex skepp hade de med sig och i sanning över 1 900 man. När de ryckte fram mot Stockholm trängde de strax in mot bommen med sexton snäckor och skyttebåtar; jag menar att somliga blev våta. De i staden mötte dem med bössor och pilar; där tröttnade mången som aldrig blev hel. Där störtade mången överbord som aldrig sedan talade ett ord; många blev döda och sårade i skeppen. Så lät de driva från bommen; det skepp som ryckte fram med trettio män for därifrån med knappt tjugo dugliga. Sedan lade de till vid Vångsö; många tyskar och danskar fick dö där. En dag for de ut på Käplinge, en gammal skuta fick de där; mången underlig sak drev de där. De svenska bönderna fick se det och byggde en bro in till Käplinge för att slå danskarna tillbaka därifrån. När danskarna fick se att bönderna gick ut på Käplinge rustade de strax ut en stor skara och lät dem fara in på Käplinge. ## s. 307 (maskinöversättning) När bönderna fick se det rymde de i hast till Malmen och började ropa högt. Danskarna sprang ivrigt efter dem. Ropet kom högt in i staden; de skyndade sig snart ut genom porten, de sökte danskarna på alla håll; jag tror att de då måste fly. Det var då så ledsamt för danskarna att bron inte var för bred för dem; de fick inte dröja länge, var och en av dem trängde den andre i sundet. De plumsade ut som andra hundar; bönderna slog efter dem vad de kunde, de lät dem smaka stridsyxans hammare och aktade inte vem som skulle tacka för det. Dansken ropade: ”Skona mig till liv och lem!” Bonden svor: ”Det gör jag på intet sätt. Blir du fången kommer du igen; dör du nu gör du mig aldrig skada.” Jag tror att de tyska legosoldaterna (sollenære) där betalades en del av sin sold. Mången tysk började då säga: ”Ack, att jag kom till Sverige!” Över trettio blev strax kvar i sundet, de andra drev då till Vångsö. Det tycktes dem vara jämmer och skam att två av dem släpade fram den tredje. De blev så kvaddade på sina rumpor att de sedan inte bjöd sig att skumpa på Käplinge. ## s. 308 (maskinöversättning) Sundet fick då det namnet, Bremersund skall det heta så länge världen står. När kung Karl kom till Tiveden och förnam dessa nyheter där, att kung Kristian lät planka och gräva i Lödöse och inte ville dra in i landet, rådgjorde han då med sitt folk vad som var bäst att ta sig för: ”Men kung Kristian är så inne i Lödöse att vi på intet sätt kan tvinga ut honom därifrån. Vi skall där både storma och strida, han har det gott att vänta i staden. Vi vet oss där ingen nytta av något slag utom att föröda våra egna land. Vi har också nu fått nyheter här att danskarna är med makt framför Stockholm. Tycker ert råd att vi rycker dit, må Gud unna oss den lyckan där att vi slår ned den skaran; då har vi ett vunnet spel.” Det rådet behagade dem alla väl. På torsdagen drog konungen från Tiveden; på måndagen därnäst före soluppgången var konungen inne i Stockholm. Ännu var sådana förrädare nära, danskarna visste om det innan han kom dit. Herr Olof Axelssons dotter från Örebro gjorde den otroheten mot konungen; konungen vände sig inte så ## s. 309 (maskinöversättning) att hon inte förvisso sände danskarna bud om hur stark konung Karl ville fara ut och vart; kung Kristian lät hon förvisso veta det [osäker tolkning]. Strax danskarna förnam att kung Karl ville komma till Stockholm bar de till skepps i alla stunder och skyndade sig därifrån vad de kunde. När konungen kom nära Stockholm, där danskarna då är vid Stigesund, bad konungen att skeppen skulle vara redo; han ville själv fara efter. Han kunde dock inte bära sig åt så snart, han måste förvisso vänta efter folket. När folket kom fram förnam konungen den nyheten att danskarna var långt ute i skären; han skulle inte finna dem någonstans nära. Därför rustade han sitt folk på stället och bad dem lägga ut efter danskarna. Svenskarna var en fullt fager skara; trettiosex större skepp var de, och många skyttebåtar och snäckor därtill, i sanning vill jag säga det. Konungen gav dem också hövitsmän (höfuidzmæn) då som han fullt väl litade på, och bad dem alla den gången att de förvisso skulle finna danskarna; skulle de än söka dem på Gotland skulle de förvisso bringa dem i nöd. ## s. 310 (maskinöversättning) Konungen kunde inte vara där längre, ty han skulle fara till Vadstena; där lät han stämma samman de fogdar som hade dagtingat med kung Kristian, för att bli överens med dem om detta, hur han bäst skulle undsätta slotten. Konungen for bort och visste inte om det att danskarna ännu låg i Vindeström; hade han vetat dem vara så nära skulle han inte ha farit bort för visst guld. Svenskarna lossade efter danskarna; de var dock inte alla trösterika. När de fick se danskarna satte de ut sina ankare och sköt med dem en liten stund. Sedan vindade danskarna upp sina segel och skyndade sig därifrån till havet; svenskarna låg kvar och trätte under tiden. Danskarna måste tacka och ära Gud att konungen själv inte var nära då; hade konungen själv varit på det stället hade danskarna fått ett sorgebad. Sedan landade danskarna vid Västervik; de vann den staden och brände den. Likväl fick de umgälla det där [osäker tolkning]: över sextio döda fick de där, förutom de som är sårade där; borgarna fick två döda där. En fattig fånge behöll danskarna, ## s. 311 (maskinöversättning) det andra folket kom alla undan; med båtar lade de därifrån dit där de förut hade gömt sitt gods. Danskarna lade då till Öland och menade att gå i land där. Öningarna värjde sig så manligt att danskarna inte vågade gå i land. Där grep de sju och slog tio ihjäl; det behagade danskarna inte väl. De försökte gå i land på flera ställen, öningarna slog dem förvisso alltid tillbaka. Danskarna kunde inte vara så djärva att de fick så mycket som en höna från landet. Därmed lade de till Gotland och undanslog den skada de hade fått [osäker tolkning]. Det var sagt och svuret till mig för visst: över 400 hade de mist. De tyska legosoldaterna (sollenære) kunde väl dra och bära i Stockholm; hade konungen inte fångat dem hade byggandet det året inte gått så framåt. Vid den tiden ryckte också danskarna fram mot Lyckå [osäker tolkning]; över 150 fick de där sårade och döda; mer fördel hade de inte där, utan drog därifrån med skam och skada. När konungen är i Vadstena mötte honom de förskrivna fogdarna där; han frågade dem till råds om detta, hur han bäst skulle undsätta sina slott, ## s. 312 (maskinöversättning) om han skulle rycka dit med makt medan kung Kristian hade lagt sig i Lödöse: ”Därmed skulle han inte vinna mycket utom att fördärva sina egna land, förtära och ödelägga dem i grund; danskarna rycker inte ut i den stunden om det inte behagar dem väl. Till dem framför Lödöse duger det oss inte att dra, det är en fördel för dem att vänta där; vi skall då både storma och strida.” Fogdarna rådde honom då detta: att undsätta med pengar och möjligt folk, för att köpa vad de skulle hålla sig på och löna de svenner som de hade då; konungen skulle så vara utan nöd, de skulle väl hålla slotten till hans hand. Konungen försåg dem då där, var och en efter vad han begärde, både med folk och pengar; de fick det redligt strax. Konungen sporde då också där att somliga i Uppland inte är trogna; därför skyndade han sig därifrån i samma stund till Stockholm så snart han kunde och skrev strax så till sitt råd att det skulle komma till honom utan dröjsmål. Han skrev också så till ärkebiskopen och biskopen av Strängnäs att även de båda skulle komma då. De lät åter svara honom ## s. 313 (maskinöversättning) att de på intet sätt ville fara till honom; väl fyra gånger bad han dem så, det kunde dock inte alls förslå. Mången av sitt råd sände han till dem för att de skulle vända sig till det bättre. Han bjöd dem starkt lejd då, vem de än ville ha som gisslan; så var förvisso alltid deras svar, att aldrig komma till honom i sina dagar. Så var deras mening och vilja ställd, att kung Kristian skulle få hela riket; med flera försäkrade de sig nog som höll med dem i denna list. Biskoparna hade så många svenner som kung Karl hoppades skulle tjäna honom; det var helt annat han då fann. Ärkebiskopen hade väl 300 män, biskop Sigge hundra och en bättre; kung Kristian menade de att tjäna därmed. Med kung Karls län hade de samlat folket, inte för att de skulle bära sig så åt mot honom. Ärkebiskopen lät planka och gräva Stäket; de pep på pipor och drack natt och dag. Att de gladdes på sådant sätt där måste kung Karl tycka vara illa; han menade att de mest skulle hjälpa honom, dock ville de störta honom så svekfullt. Som kung Karl är i denna nöd fick han ännu mer sorg till handa: ## s. 314 (maskinöversättning) västgötarna lade sig alla ifrån honom, uppsade honom manskap och tjänst. Det vållade till en del de fogdar som var hos honom i Vadstena; illa tog de hans pengar och guld och var honom sedan så ohulda. De sade då fullt ut till danskarna att ärkebiskopen och flera står emot konungen; därför drog kung Kristian strax till Ekholm och låg framför det en stund. Fogden som var där dagtingade med honom: om han inte fick undsättning före Petri bojor därnäst, så skulle han ge honom fästet. Kung Kristian tog sig sedan in i Västergötland och drog in i Varnhems kloster. Han sände bud till klerker, riddare och svenner, att de och alla bönder skulle vända sig till honom och alla träffa honom i Varnhems kloster, annars vill han bränna och skinna dem. Västgötarna for till största delen till honom; biskopen var också med. De dagtingade så med honom i Varnhem att stå i fred till Petri bojor; kommer kung Karl inte där i egen person, så skall de alla vara hos kung Kristian i Jönköping då och säga honom så manskap och tjänst. Fogden som hade Axevall inne for då fram med listiga konster ## s. 315 (maskinöversättning) och lät som han var kung Karl huld; dock hade han sagt kung Kristian Axevall: han drar sig med lämpa från kung Karl, så att när kung Kristian har flera slott så skulle han utan tvång säkert få Axevall. De hade också överlagt det så, att kung Kristian skulle dra med makt strax över Holaveden in och så till Uppland den gången; när allmogen mest gick honom till handa skulle han väl få slotten i Västergötland. Sedan kung Kristian vände till Jönköping sände han en skara under Tiveden, som där skulle förhindra att kung Karls folk for in i Västergötland. Kung Karls hovfolk är i Närke och sporde dessa nyheter där; de ryckte strax över Tiveden då och både grep och slog danskarna. De fick omkring trettio sadlade hästar och lika många fångar därnäst. Kung Karls folk blev så i Västergötland [osäker tolkning]: danskarna både grep och slog där, så att somliga aldrig fick bot för det; därför fick de snabba fötter därifrån och packade sig till konungen och sade honom det; det behagade honom då fullt illa. ## s. 316 (maskinöversättning) När kung Kristian är i Jönköping sände han strax en skara ifrån sig där, som skulle ta vägen före över Holaveden; själv ville han strax dra efter. De skulle först gripa och slå alla som då var på Holaveden. Vid Jönköping var det så gjort förut att mat och gods var helt förda därifrån, likaså i bygden runt omkring; kung Kristians folk fick inte mycket, varken av fisk, öl eller bröd; av hunger led de stor nöd. Det som herr Eggert bespisade dem med var då deras bästa lisa; så hette den fogde som hade slottet i handen. Sexton läster öl sände han dem, fyra läster smör och bröd därtill; sådant hjälpte mycket mot hungersnöden. Det kunde dock förslå dem litet, de var så många som litade på det. Men det som ölet där inte räckte till, det räckte vattnet desto bättre för dem. Varhelst de sände efter foder där fick de förvisso skada på alla håll; somliga dagar trettio, somliga mer, miste de av sitt folk, och stundom fler. Vart de än tog sig ut ur byn råkade bönderna så plötsligt på dem; de dräpte dem strax i samma stund, och få stod i trygghet till liv och lem. ## s. 317 (maskinöversättning) När danskarna drog till Holaveden hade de så mycket ståt med basuner, trummor och många pipor; de fick mycket snart både gråta och lipa. De drog fram där i stor kåthet och hade så många underliga later; var och en sade till den andre: ”Vi kan rida glada, ty ingen i Sverige vågar vänta på oss.” När de lade fram mot bråten hade herr Erik Nipertz ställt sig emot dem; han hade östgötar med sig. Danskarnas visor lät inte desto bättre; de tog då där emot de glada gästerna, prövade sina stridsyxor och pilar på dem. Danskarna rönte i sorg och kval att svenskarna vågade väl vänta på dem. Herr Erik Nipertz rörde sig då som en man som kan både hugga och sticka där; så gjorde också flera svenskar, så att danskarnas skara minskades desto mer. Omkring 150 slog de där döda, och riddare och svenner blev då fångna, en del av kung Kristians råd; de andra flydde då så snabbt, somliga löpte och somliga red; där vågade då ingen vänta på svenskarna. Somliga hade sex pilar i sig, somliga tre; de hade då mer lust att gråta än att le. Man hörde dem då varken blåsa basun eller pipa; var och en drog den andre tillbaka. ## s. 318 (maskinöversättning) den ene drog den andre fram och sade: ”Vi har vunnit Sverige i djävulens namn!” Hade då herr Eggert Krummedike varit lik herr Erik Nipertz när de red tillbaka förbi Rumblaborg, så hade han kunnat göra dem mer sorg och kunnat göra dem den skadan att ingen av dem hade kommit tillbaka till konungen. När konungen fick veta där hur det har gått på Holaveden sade han till alla de andra tillsammans: ”Jag skall dit över i tusen djävlars namn!” De andra svarade: ”Det kan ni inte fullfölja; ni må hellre vända tillbaka och dra snart tillbaka till Danmark än få mer skada här.” Tyskarna svor också vid Guds död: ”Vi var aldrig i sådan nöd.” De vågade inte heller närma sig skogen mer än de vågade råka ut för döden. De lät det då inte förtryta sig att kung Karl fick njuta väl av sina land och slott, som de förut hade bytt mellan sig; de lovade Gud att de blev kvitt dem. Gud sände dem också två hårda gäster, med blodsot och pest (pestilencia) prövade han dem; av samma stora nöd blev mången av dem död där. Tyskarna ryckte där strax bort från konungen, ## s. 319 (maskinöversättning) vad han än tyckte väl eller illa om det: ”Vi var dårar som inte gjorde det förut; till Sverige kommer vi aldrig mer. Vi har förlorat vänner och fränder här, hästar och harnesk har vi mist här; jag kom hit med en stor hingst, nu måste jag löpa härifrån till fots.” Danskarna sade till konungen också den gången: ”Med makt vinner vi aldrig Sverige. Vill ni nu vara här längre, så vill vi likväl fara hem.” Det blev också då sagt dem för visso att kung Karl kom dragande med stor makt. Sedan ilade de då därifrån och vilade inte mycket mellan där och Halmstad. När de drog in mot Halmstad hade de med sig omkring hundra hästbårar; däri fördes sårade och sjuka som varken förmådde rida eller gå. Sedan de lade över där hade de mist mycket folk ur den skaran; det svor deras egna och sade för visst att den skaran hade mist 1 900. När kung Karl hade fått breven om att västgötarna sade sig ifrån honom, och sporde för visso att kung Kristian inte vågade över Tiveden utan ville dra över Holaveden, misshagade det kung Karl så svårt ## s. 320 (maskinöversättning) att biskoparna gjorde honom sådant svek; han visste inte för vem han skulle akta sig. De som han litade mest på bevisade honom då sådan falskhet. Han märkte också väl den listen, att biskoparna försäkrade sig med flera; därför visste han aldrig vem han skulle lita på utom den högste Gud, som bor i himmelriket, och hans moder, den rena Maria, som ofta hade beskyddat honom i sådan skada; och han bad dem frälsa honom ur den nöd som då hade kommit honom till handa. Så brukade han också alltid göra när någon bedrövelse kom över honom. Sedan försvarade han Stockholm så gott han kunde och drog i samma stund till Holaveden och ryckte dit med all makt för att vända danskarna från deras avsikt. När han kom nära Holaveden sporde han hur det har gått: somliga var gripna, somliga slagna döda; han tackade Gud som hjälpte honom i den nöden. När kung Kristian sporde att kung Karl kom, ryckte han därifrån med makt, som förut är sagt. Kung Karl upplöste då allmogen; i Vadstena ville han ännu dröja och rustade där strax ut en skara; herr Tord Bonde skulle vara deras hövitsman (höfuidzman). Han var en ung man, så tapper ## s. 321 (maskinöversättning) och en trösterik hjälte till sin kropp; han var konungens farbrors son, närmast, därför litade han då mest på honom. Han gav honom då sitt hovfolk, som han visste inte skulle fly ifrån honom, och bad honom rida till Lödöse utan dröjsmål och se om han kunde få det tillbaka. Konungen visste de flesta borgarnas vilja, att de ogärna ville skilja sig från honom. Så drog herr Tord därifrån därnäst till Lödöse så fort han förmådde. Konungen sände bud den gången efter Ture Turesson, som hade Axevall inne. Herr Ture kom, då han väl visste att konungen inte visste om hans list. Konungen sade honom hur han hade gjort och sänt herr Tord Bonde till Lödöse, och befallde herr Ture i hög grad att låta herr Tord och hans hovfolk in på Axevall. Därmed for herr Ture hem igen och konungen strax tillbaka till Stockholm. Då skrev konungen så till herr Tord att han skulle ta sig för allt efter herr Tures råd, ty konungen fann då för visso att herr Ture var honom en trogen man. Herr Tord ryckte då mot Lödöse; Gud gav konungen god lycka där. Herr Tord kom väl in i staden där och grep de danskar som är därinne. ## s. 322 (maskinöversättning) Där blåste och regnade det så att det slog ned när herr Tord drog till Lödöse; när dagen grydde och natten inte räckte längre väckte herr Tord dem ur sömnen. De var så glada att de fick leva, de gav sig gärna till fånga. Han fick där sextio med sina hästar, riddare och svenner av de bästa; två danska riddare fick de där och många svenner som är så goda. De manade dem till Västerås den gången, dock hade de förut tänkt att vinna det. Därmed travade danskarna till Västerås; de svenska vägarna behagade dem då illa. När svenskarna kom in där så våta tyckte de att det kom dem väl till pass: kung Kristians goda vin och mjöd; de glömde snart både sorg och nöd. Bössor, mat, harnesk och goda vapen fick svenskarna till byte där. Herr Tord fick där en väska, däri fann han mången förrädares svek och fann däri bland andra brev många som herr Ture skrev till danskarna, om hur han ville veta deras bästa; på kung Karls sida lät de illa. Sedan dröjde herr Tord inte länge utan red till Axevall så fort han kunde. De kom upp där vid fyra och fem, ## s. 323 (maskinöversättning) tills de var trettio män; herr Ture hade tjugo fler där, det aktade herr Tord inte desto mer. På aftonen, när man skulle bära in kålen, frågade herr Tord herr Ture där om det förräderi som han bedrev när han skrev så till danskarna, och grep honom strax om halsen; han höll honom hårt utan svek och sade: ”Styr du inte detta kiv, så skall det säkert gälla ditt liv.” Herr Tures svenner sprang upp därför; herr Tords glömde inte vad de hade att göra, de slog dem så på hals och nacke att de fick njuta fängelset ändå till tack. Han grep herr Ture på detta sätt och manade honom i samma stund till Varnhem; han lovade vid sin ära den gången att aldrig fara därifrån utan herr Tords minne. Svennerna manade han en del till Skara, somliga unnade han att vara hos herr Ture. Sedan skrev han brev och sände till konungen om hur denna resa var gången till ände; de förrädarbrev som han fann i den väskan sände han också. När konungen drog ut från Vadstena for han strax till Örebro. Han hade då fått några brev som herr Ärengisles hustru skrev till danskarna, ## s. 324 (maskinöversättning) om hur de skulle fara till Uppland och allt om var kung Karl var och om hur biskoparna trätte mot konungen; mycket sådant förräderi satte hon i brevet. Hon skrev också att det då var tid att lägga all deras flit på Uppland. Konungen lät läsa upp brevet där, så att herr Ärengisle var nära; hon kunde inte svara däremot, det var förvisso hennes gärning. Herr Ärengisle lovade då för henne att konungen skulle få henne tillbaka i Stockholm därnäst inom fjorton dagars frist, utan all arg list. Sedan biskoparna gjorde konungen sådan fara tog han sina län från dem båda och skrev så till kapitlen, både i Strängnäs och i Uppsala, att när han ville vara i Stockholm skulle de också vara där då. Han skrev också till sitt råd i staden att möta där samma dag. De två nämnda biskoparna stämde han då dit med sitt brev. Han var i Stockholm vid samma tid, de andra kom också då i tid. Biskoparna bad båda då om lejd och sade att de fruktade stor fejd; de fick då ett pappersbrev ## s. 325 (maskinöversättning) i vilket konungen skrev lejd för dem; förrän de ville fara därpå skulle sex riddare vara gisslan för dem. Konungen gick i Vårfrugillestugan; det tyckte fru Birgitta dugde illa, det är herr Ärengisles hustru; hon kom då inför rätta där, likaså den som hade fört brevet om det förräderi som förut är hört. Tolv frälseborna män satte konungen i nämnden där, likaså var hans råd nära där. Domen gick över förrädarna: den som förde brevet fick stegling; fru Birgitta dömde de till elden; så sattes hon i häkte för att förvaras. Biskoparna kom inför konungen där; han lät då läsa upp sina klagomål, om hur de båda hade gjort honom och ville förråda honom från riket. Det slutade därmed så att rikets råd och kapitlen då lovade för båda biskoparna där att de aldrig mer skulle vara till konungens värsta, och skilja det mycket folket ifrån sig och vara helt efter konungens vilja. Det lovade och svor båda biskoparna; så tog konungen dem till nåder. Sedan skyndade sig konungen i alla stunder till Västergötland så snart han kunde. ## s. 326 (maskinöversättning) När herr Ture sporde det förde han sig fullt snart från klostret; han lade inte mer ära på hjärtat då än han förut hade bevisat. Han löpte till herr Eggert Krummedike och visste väl var han fann sin like. Tjugofyra svenner hade han med sig, dem lämnade han kvar på Rumblaborg. Herr Eggert och han red i samma stund till Danmark så fort de kunde och befallde så sina svenner slottet, att de på intet sätt skulle låta konungen in där. Konungen visste inte vad herr Eggert bedrev; han skrev till honom hur herr Ture hade gjort och bad honom vara om sig i alla stunder så att han kunde gripa herr Ture. När buden kom till Rumblaborg där har båda förrädarna ridit bort. I sex dagar höll de småsvenner som var där dem kvar och lät dem sedan fara till konungen. När konungen är på Axevall överlämnade herr Tord Bonde slottet där, och han befallde honom att vara hövitsman (höffitzman) då och förestå alla västgötar. Han bjöd också kapitlet i Skara att alla fara dit till honom och klagade på det starka förräderiet, att biskopen hyllade konungen av Danmark. I samma stund bad han dem ## s. 327 (maskinöversättning) sätta en annan i biskopens ställe; de satte en hedersman därtill, herr Peder Laurensson hette han. Konungen bjöd då vid lydnad att biskopen inte skulle få en penning ur biskopsdömet. Lagmannen var också med till Danmark; han satte en annan, bättre, i hans ställe. På Axevall sporde konungen hur förrädarna gjorde; han red därifrån i samma stund till Jönköping så fort han kunde. Svennerna på slottet lät han förstå att han då ville ligga på slottet. De svarade: ”Ligg någon annanstans den gången, här vågar vi inte släppa in honom; herr Eggert förbjöd oss i hög grad att på något sätt öppna för konungen här.” På morgonen red konungen fram mot slottet och bad ännu på samma sätt om att komma in; med bössor och pilar sköt de mot honom. Sin kärlek fick han illa njuta; stor tillit satte han till herr Eggert, ack, hur illa lönade han honom detta. Hans fiender bespisade han med öl och bröd och bevisade sin herre sådan nöd. Alla herrar må väl akta sig för sådana förrädare, vilka de än är. Sedan lät konungen bestyra det runt omkring slottet på alla sidor, ## s. 328 (maskinöversättning) så att de inte skulle göra skada i landet, och red så själv till Vadstena. När de hade bitit inne i tre veckor sände konungen herr Erik Nipertz dit. Han dagtingade så med dem att herr Tures svenner strax skulle gå därifrån, och allt det som de hade mist skulle de få tillbaka för visst. När de andra på slottet förstod att herr Tures svenner gick ifrån dem, fruktade de då för mer tvång och dagtingade så med herr Erik: får de inte undsättning inom tio dagar därnäst så skall de ge konungen fästet; vad som tillhör herr Eggert därpå skall de fritt föra därifrån och sedan vara i fred en månad efter att de far från slottet. Dagarna förgick så, undsättning fick de inte; de överlämnade slottet fritt åt konungen. Han tackade Gud att han var kvitt det förräderiet. Det var vid Sankt Calixtus tid som konungen red till Stockholm, efter Guds börd fjortonhundra år, femtio och därpå det andra var det. ## s. 329 (maskinöversättning) Den som skulle skriva här allt det förräderi som är gjort mot kung Karl, i sanning vill jag säga det, där skulle mycket papper till. Gud hjälpte honom dock i alla stunder, så att deras förräderi inte kunde vinna, och gjorde honom så stor nåd att han kunde stå emot all dansk och norsk makt och alla de svenska förrädarnas avsikt, likaså flera tyska herrar och den mycket tyska sold som danskarna hade därtill. Hade Guds nåd inte varit särskild hade han aldrig undgått detta fördärv. Herr Gren var i allt detta förlagd på kung Kristians vägnar i Ronneby. Litet efter att han har kommit dit for han till Agaskär med sexton snäckor eller däromkring den gången och menade att vinna Agaskär. Han fick där väl trettio sårade och döda och gladdes själv att han undslapp den nöden. En annan gång drog han in i Möre, omkring 600 tog han med sig. ## s. 330 (maskinöversättning) Herr Gustav Karlsson på Kalmar mötte honom så på vägen. Herr Gren fick hugg, men han kunde bära dem; ett finger glömde han kvar där. Han miste där femtio och ännu fler; far han fler sådana resor, möter honom en gång sådan skada att han aldrig kommer tillbaka levande. .