# De origine actibusque Getarum > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** De origine actibusque Getarum (verk:jordanes_getica) - **Upphov:** Jordanes - **Datering:** 0551 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## MGH s. 53 (maskinöversättning) OM GETERNAS URSPRUNG OCH BEDRIFTER. Medan jag ville segla längs den lugna kustens rand, buren av en liten båt, och, som en viss författare säger, plocka småfisk ur de gamlas dammar, tvingar du mig, broder Castalius, att släppa ut seglen mot öppna havet; och du uppmanar mig att lämna det lilla verk som jag har under händer, nämligen sammandraget av krönikorna, och att med mina egna ord i en enda och dessutom liten bok sammanfatta Senators tolv böcker om geternas (Getae) ursprung och bedrifter, från forna tider ända till nu, nedstigande genom släktled och kungar (reges): en sannerligen hård befallning, och liksom pålagd av någon som inte vill veta hur tungt detta verk är. Inte heller ser du att min an- ## MGH s. 54 (maskinöversättning) de är för svag för att fylla hans så storslagna talartrumpet; men över all annan börda väger att jag inte ens har tillgång till dessa böcker, så att jag kunde följa hans mening, utan – för att inte ljuga – jag har tidigare genom hans förvaltares (dispensator) välvilja läst om själva böckerna under tre dagar. Även om jag inte minns deras ord, tror jag mig ändå helt ha kvar innehållet och händelserna. Till dem har jag också ur några grekiska och latinska historieverk lagt det som passar, och med mina egna ord blandat in början och slutet och mycket i mitten. Ta därför utan förtrytelse villigt emot det du har begärt, och läs det med största villighet; och om något är för knappt sagt och du, som granne till folket, minns det, så lägg till det, och be för mig, käraste broder. Herren vare med dig. Amen. Våra förfäder har, som Orosius berättar, fastställt att hela jordens krets, omgärdad av Oceanens bård, är tredelad, och kallat dess tre delar Asien, Europa och Afrika. Om denna tredelade jordkrets utsträckning finns nästan otaliga författare, som inte bara förklarar städers och orters lägen utan också, vilket är tydligare, mäter avståndens storlek i steg och mil, och som också bestämmer läget för öarna som ligger inströdda bland havets vågor, både de större och de mindre, vilka man kallar Kykladerna eller Sporaderna, belägna i det stora havets omätliga vidd. Men Oceanens ofarbara yttersta gränser har inte bara ingen företagit sig att beskriva, utan det har inte heller varit någon förunnat att segla över dem, eftersom den, då sjögräset gör motstånd och vindarnas andning har stillnat, uppfattas som ogenomfarlig och är känd för ingen utom för honom som har skapat den. Men den närmare ## MGH s. 55 (maskinöversättning) stranden av detta hav, som vi har sagt omsluter hela världens krets och likt en krans omger dess gränser, har blivit helt känd för vetgiriga människor och för dem som har velat skriva om detta, eftersom både jordkretsen besitts av invånare och några öar i samma hav är beboeliga: såsom i den östra trakten och i Indiska oceanen Hyppodes, Iamnesia och Solens förbrända ö, som visserligen är obebolig men ändå till sin yta vidsträckt i längd och bredd; vidare Taprobane, på vilken (förutom köpingar och gods) tio mycket starkt befästa städer pryder den [osäker tolkning]; men också en annan, ytterst behaglig, Silefantina; och även Theron, som visserligen inte har klargjorts av någon författare men ändå är rikligt fylld av sina besittare. Samma Ocean har i den västra delen ett antal öar, kända för nästan alla genom de många som far dit och tillbaka. Och nära sundet vid Cádiz, inte långt bort, ligger den ena, Beata, och den andra, som kallas Fortunata. Även om några också räknar de båda uddarna i Gallaecia och Lusitania till Oceanens öar – på den ena av dem ses ännu Herkules tempel, på den andra Scipios minnesmärke – hör de ändå, eftersom de utgör den yttersta delen av Gallaecias land, snarare till Europas stora fastland än till Oceanens öar. Den har emellertid också andra öar längre in i sin bränning, som kallas Baleares, och den har också en annan, Mevania, och även Orcades, trettiotre till antalet, fast inte alla odlade. Den har också i den yttersta västra trakten en annan ö vid namn Thyle, om vilken mantuanen bland annat säger: ”må yttersta Thyle tjäna dig”. Samma omätliga hav har också i den arktiska, det vill säga norra, delen en stor ö vid namn Scandza, varifrån ## MGH s. 56 (maskinöversättning) vår berättelse, om Herren hjälper, ska ta sin början, eftersom det folk vars ursprung du efterfrågar bröt fram ur denna ös sköte som en bisvärm och kom till Europas land; men hur eller på vilket sätt ska vi, om Herren förunnar det, förklara i det följande. Nu ska jag emellertid, så gott jag kan, med få ord avhandla ön Britannien, som ligger i Oceanens bukt mellan Spanien, Gallien och Germanien. Även om ingen, som Livius berättar, i forna tider har seglat runt den i hela dess storlek, har ändå många haft olika uppfattningar att framföra om den. Den var länge orörd av romerska vapen, tills Julius Caesar öppnade den genom strider som enbart söktes för ärans skull; sedan den därefter blivit tillgänglig för handel och av andra skäl för många människor, har den följande, inte oflitiga tiden säkrare röjt dess läge, som vi, såsom vi har mottagit det från grekiska och latinska författare, nu redogör för. De flesta har sagt att den liknar en triangel, utskjutande mellan den norra och den västra trakten, med en hörna, den stora, vänd mot Rhens mynning, och att den sedan, avsmalnande i bredd och snett dragen bakåt, går ut i två andra hörn och med sina båda längre sidor sträcker sig framför Gallien och Germanien. Dess bredd, där den är vidast, sägs sträcka sig till två tusen trehundratio stadier, dess längd inte över sjutusen etthundratrettiotvå stadier; att den ligger än som buskbevuxna, än som skogiga slätter och också höjer sig i några berg; att den omflyts av ett trögt hav, som varken lätt ger efter för årornas tryck eller sväller av vindarnas blåst, tror jag eftersom länder som ligger alltför långt bort förvägrar det orsakerna till rörelse; där breder ju havsytan ut sig vidare än någon annanstans. Strabon, grekernas berömde ## MGH s. 57 (maskinöversättning) författare, berättar emellertid att den utandas så tjocka dimmor, då marken fuktas av Oceanens täta översvämningar, att den skymda solen nästan hela den mulnare dagen, som annars är klar, undandras blicken. Även annalförfattaren Cornelius berättar att natten i dess yttersta del är ljusare och mycket kort; att den är rik på många metaller, riklig på gräs och mer fruktbar på allt sådant som föder boskap snarare än människor; och att många mycket stora floder flyter fram och tillbaka genom den och rullar med sig ädelstenar och pärlor. Silurernas ansikten är mörka; de föds för det mesta med krusigt och svart hår; men de som bebor Calydonia har rödblont hår och stora men slappa kroppar; de liknar gallerna eller spanjorerna, alltefter vilka de ligger mittemot. Därav har några förmodat att ön har fått sina invånare inkallade från dessa grannländer. Alla folk och folkens kungar (reges) är lika ociviliserade; ändå har de alla, som Dio, en mycket berömd annalförfattare, uppger, gått upp i calydoniernas och meaternas namn. De bor i hyddor av flätverk, med tak gemensamt med boskapen, och skogarna är ofta deras hem. Om det är för skönhetens skull eller av något annat skäl vet jag inte, men de målar sina kroppar med järn. De för ofta krig sinsemellan, antingen av härsklystnad eller för att utvidga det de äger, inte bara med rytteri och fotfolk utan också med tvåspann och lievagnar, som de efter allmänt bruk kallar essedae. Detta lilla må räcka att ha sagt om ön Britanniens form. Låt oss återvända till ön Scandzas läge, som vi lämnade ovan. Om denna ## MGH s. 58 (maskinöversättning) nämner ju Claudius Ptolemaios, jordkretsens utmärkte beskrivare, i andra boken av sitt verk och säger: ”I det arktiska Oceanens hav ligger en stor ö vid namn Scandza, i form av ett citronblad [osäker tolkning], med utbuktande sidor, som sträcker sig på längden och sluter sig.” Om den berättar också Pomponius Mela att den ligger i Codanusbukten, vars stränder Oceanen sköljer över. Den ligger mittemot floden Weichsel, som springer upp i de sarmatiska bergen och inför Scandzas åsyn flyter ut i den norra Oceanen med tre mynningar och skiljer Germanien och Skythien åt. Denna ö har alltså i öster en mycket väldig sjö i jordkretsens sköte, ur vilken floden Vagus, liksom framfödd ur ett moderliv, vällande störtar ut i Oceanen. I väster omges den nämligen av ett omätligt hav, och i norr innesluts den också av samma mycket väldiga, osegelbara Ocean, ur vilken, liksom genom en utgående arm, med en utvidgad bukt, det Germanska havet bildas. Där sägs också många, visserligen små, öar ligga utspridda, och om vargar går över till dem när havet frusit av alltför stark kyla, sägs de förlora synen. Så är landet inte bara ogästvänligt mot människor utan grymt även mot vilddjur. På ön Scandza, som vi talar om, finns visserligen många och olika folk (nationes), men Ptolemaios nämner ändå sju av deras namn. Någon honungsbärande bisvärm finns där ingenstans på grund av den alltför stora kylan. I dess arktiska del bor folket (gens) Adogit, som sägs ha oavbrutet ljus fyrtio dagar och nätter mitt i sommaren, och likaså vid vintertid under samma antal dagar och nätter inte känna till klart ljus. Så är de, med sorg som växlar med glädje, olika andra i fråga om fördel och skada. Och varför detta? Därför att de under de längre dagarna ser solen återvända mot öster längs axelns rand, medan den under de kortare inte syns så hos dem, utan på annat sätt, eftersom den löper genom de södra tecknen; och det som för oss ser ut som att solen stiger upp underifrån, sägs för dem ## MGH s. 59 (maskinöversättning) gå runt längs jordens rand. Där finns också andra folk (gentes), Screrefennae, som inte söker sitt uppehälle av säd utan lever av vilda djurs kött och fåglars ägg; där läggs så stor avkomma i träsken att den ger både tillväxt åt arten och mättnad i överflöd åt folket. Där bor också ett annat folk, Suehans, som liksom Thyringi använder utmärkta hästar. Det är också de som för romarnas bruk genom handel sänder safirfärgade pälsar vidare genom otaliga andra folk; de är berömda för pälsarnas sköna svärta. Fast de lever i fattigdom, klär de sig mycket rikt. Sedan följer en skara olika folk, Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, vilkas boplatser alla ligger i en enda slät och bördig trakt [osäker tolkning], och därför ansätts de där av andra folks angrepp. Efter dessa Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, ett häftigt släkte av människor och mycket redo till krig. Därefter Mixi, Evagre, Otingis. Alla dessa bor i uthuggna klippor som i borgar, på vilddjurs vis. Utanför dessa finns också Ostrogothae, Raumarici, Aeragnaricii, de mycket fridsamma Finni, mildare än alla Scandzas invånare; och även deras likar Vinoviloth; Suetidi, kända i detta folk som högre till växten än de övriga: fast även Dani, som utgått ur deras stam, fördrev Heruli från deras egna boplatser, vilka bland alla ## MGH s. 60 (maskinöversättning) Scandias folk (nationes) gör anspråk på ett förnämligt namn för sin alltför stora längd. Visserligen finns i samma område också Grannii, Augandzi, Eunixi, Taetel, Rugi, Arochi, Ranii. Över dessa var för inte många år sedan Roduulf kung (rex), som föraktade sitt eget kungarike och flydde till goternas kung Theoderiks sköte och fann där vad han önskade. Dessa folk, större än germanerna till kropp och själ, stred alltså med vilddjurs grymhet. Från denna ö Scandza alltså, liksom från en folkens verkstad eller sannerligen som ur en nationernas skida, sägs goterna (Gothi) en gång ha utgått med sin kung, vid namn Berig; så snart de steg ur skeppen och nådde land, gav de genast platsen ett namn. Ty än i dag kallas den där, som det sägs, Gothiscandza. Därifrån ryckte de snart fram till boplatserna hos Vlmerugi, som då satt vid Oceanens stränder, slog läger och drev dem efter utkämpad strid från deras egna boplatser, och deras grannar vandalerna (Vandali) underkuvade de redan då och lade dem till sina segrar. Men när folkmängden växte mycket och redan nästan den femte kungen efter Berig regerade, Filimer, son till Gadaric, beslöt han att hären med goternas familjer skulle bryta upp därifrån. Medan han sökte de lämpligaste boplatser och passande orter, kom han till Skythiens land, som på deras språk kallades Oium; där var han förtjust över landskapens stora bördighet, och sedan halva hären hade förts över sägs bron, på vilken han hade gått över floden, ha störtat samman så att den inte kunde lagas, och det var sedan inte längre möjligt för någon att gå dit eller tillbaka. Ty denna plats är, som det sägs, innesluten av gungande träsk med ett omgivande svalg, och naturen har gjort den ofarbar genom båda slagen av förvirring. Likväl kan man än i dag tro vittnesbördet hos dem som hör, fastän på avstånd, att man där hör boskapens läten och upptäcker spår av människor som färdas där. Denna del av goterna alltså, som under ## MGH s. 61 (maskinöversättning) Filimer sägs ha gått över floden och förts över till Oiums land, kom i besittning av den önskade marken. Utan dröjsmål kommer de genast till folket (gens) Spali, utkämpar strid och vinner seger, och därifrån skyndar de, redan som segrare, till Skythiens yttersta del, som gränsar till Pontiska havet. Så minns man det också allmänt i deras gamla sånger, nästan på historiskt vis; detta intygar även Ablabius, goterfolkets (Gothi) utmärkte skildrare, i sin mycket sanningsenliga historia. Med denna uppfattning har också några av de äldre instämt; även Josefus, annalernas mycket sanningsenlige berättare, eftersom han överallt iakttar sanningens regel och utvecklar orsakernas ursprung från begynnelsen. Men varför han har utelämnat dessa begynnelser till goternas folk som vi har nämnt, vet vi inte; han nämner endast Magog av deras stam och hävdar att de kallades skyter (Scythae) både till härkomst och namn. Detta lands gränser är det nödvändigt att, innan vi för fram något annat, beskriva såsom de ligger. Skythien gränsar alltså till Germaniens land ända dit där floden Ister har sin källa eller den morsianska sjön utbreder sig, och sträcker sig ända till floderna Tyras, Dnestr och Vagosola och den stora Dnepr och berget Taurus – inte det i Asien utan dess eget, det vill säga det skythiska – utmed hela Meotis inlopp, och bortom Meotis genom Bosporens trångsund ända till berget Kaukasus och floden Araxes; sedan böjer det av åt vänster bakom Kaspiska havet, som vid Asiens yttersta gränser uppstår ur den nordöstliga Oceanen, i form av en svamp först smalt, därefter mycket brett och rundat, och det sträcker sig mot hunner (Hunni), albaner och serer. Detta fädernesland, säger jag, det vill säga Skythien, som sträcker sig långt och öppnar sig brett, har i öster sererna, som bor vid själva dess början vid stranden av ## MGH s. 62 (maskinöversättning) Kaspiska havet; i väster germanerna och floden Weichsel; i norr, det vill säga mot nordpolen, omges det av Oceanen, i söder av Persien, Albania, Hiberia, Pontos och den yttersta fåran av Ister, som kallas Donau från sitt utlopp ända till källan. På den sida där det når den pontiska kusten omges det av inte obetydliga städer: Borysthenis, Olbia, Callipolis, Chersona, Theodosia, Careon, Myrmicion och Trapezunt, som skyternas (Scythae) otämjda folk lät grekerna grunda för att de skulle bereda dem handel. Mitt i detta Skythien ligger den plats som skiljer Asien och Europa från varandra, nämligen de Ripheiska bergen, som låter den mycket väldiga Don strömma fram, som flyter in i Meotis; detta träsks omkrets är etthundrafyrtiofyra tusen steg, och det är ingenstans djupare än åtta alnar. I detta Skythien bor först från väster gepidernas (Gepidae) folk, som omges av stora och berömda floder. Ty Tisza flyter förbi i norr och nordväst; i sydväst den stora Donau själv, i öster skär Flutausis igenom, som strid och virvlande rasande vältrar sig ned i Isters strömmar. Innanför dem ligger Dacien, befäst som en krona av branta alper, och vid dess vänstra sida, som vetter mot norr, har från Weichselns källa över omätliga vidder venetharnas folkrika stam slagit sig ned. Fast deras namn nu växlar efter olika släkter och orter, be- ## MGH s. 63 (maskinöversättning) nämns de dock främst som Sclaveni och Antes. Sclaveni bor från staden Novietunum och den sjö som kallas Mursianus ända till Dnestr och norrut ända till Weichsel: de har träsk och skogar i stället för städer. Men Antes, som är de starkaste av dem, sträcker sig där Pontiska havet böjer sig, från Dnestr ända till Dnepr; dessa floder ligger många dagsetapper från varandra. Vid Oceanens strand, där floden Weichsels strömmar sväljs upp genom tre mynningar, bor Vidivarii, samlade ur olika folk (nationes); efter dem håller Aesti likaledes Oceanens strand, ett helt igenom fredligt släkte av människor. Söder om dem bor Acatziri, ett mycket starkt folk (gens), okunnigt om säd, som lever av boskap och jakt. Bortom dessa sträcker sig ovanför Pontiska havet bulgarernas (Bulgares) boplatser, som ont till följd av våra synder har gjort mycket välkända. Härifrån har nu hunnerna (Hunni), liksom de starkaste folkens mest fruktsamma grästorva, låtit folkens raseri skjuta skott åt två håll. Ty somliga kallas Altziagiri, andra Saviri, som dock har åtskilda boplatser: Altziagiri nära Chersona, dit den giriga köpmannen för in Asiens varor; de strövar om sommaren omkring på slätterna i vidsträckta boplatser, allteftersom betet för hjordarna har lockat dem, och drar sig om vintern tillbaka ovanför Pontiska havet. Hunuguri åter är kända därför att handeln med muspälsar [osäker tolkning] kommer från dem; dessa har så tappra mäns djärvhet fruktat. Vi läser att deras första boplats var på Skythiens mark nära Meotiska träsket, den andra i Moesien, Thrakien och Dacien, den tredje åter i Skythien ovanför Pontiska havet; och vi har inte funnit deras sägner nedskrivna någonstans, ## MGH s. 64 (maskinöversättning) som säger att de i Britannien eller på någon annan av öarna förts i träldom och friköpts av någon för priset av en enda häst. Eller sannerligen, om någon i vår värld [osäker tolkning] skulle säga att de har uppstått på annat sätt än vi har sagt, så må han invända något mot oss; ty vi tror hellre på det vi läser än vi instämmer i käringsagor. För att alltså återvända till vårt ämne: de förutnämnda, som vi talar om, är kända för att, medan de bodde i Skythiens första boplats nära Meotis, ha haft Filimer till kung (rex). I den andra, det vill säga på Daciens, Thrakiens och Moesiens mark, hade de Zalmoxes, som de flesta annalförfattare vittnar var av underbar lärdom i filosofi. Ty de hade också tidigare den lärde Zeuta, sedan även Dicineus, och som tredje Zalmoxes, som vi har talat om ovan. Inte heller saknades det sådana som undervisade dem i visdom. Därför har goterna (Gothi) alltid varit visare än nästan alla barbarer och nästan lika grekerna, som Dio berättar, som skrev deras historia och annaler på grekiska. Han säger att de som var av ädel börd bland dem först kallades Tarabostesei och sedan Pilleati, och ur dem tillsattes för dem både kungar och präster (sacerdotes). Så högt prisades alltså geterna (Gaetae) att man säger att Mars, som poeternas bedrägeri förkunnar som krigets gud, en gång föddes hos dem. Därav säger också Vergilius: ”och fader Gradivus, som råder över de getiska fälten”. Denne Mars blidkade goterna alltid med den grymmaste kult (ty hans offer var fångarnas död), då de menade att krigens beskyddare passande borde blidkas genom utgjutande av människoblod. Åt honom lovade man bytets förstlingar, åt honom hängdes byterustningarna upp på trädstammar, och de hade en djupt inplantad religiös tillgivenhet för honom framför de andra, eftersom dyrkan av guden tycktes ägnas åt en förfader. Men i den tredje boplatsen, ovanför Pontiska havet, hade de redan blivit mer civiliserade och, som vi sagt ovan, klokare; folken var uppdelade efter släkter, och Vesegothae tjänade Balthernas släkt, Ostrogothae de lysande amalerna. ## MGH s. 65 (maskinöversättning) Deras strävan var först, bland andra grannfolk, att spänna bågen med senor, som Lucanus, mer historiker än poet, vittnar: ”och spänn armeniska bågar med getiska senor”. Före dem sjöng de också i sång, till melodier och citror, sina förfäders bedrifter, Eterpamaras, Hanales, Fridigerns, Vidigoias och andras, som har stort anseende hos detta folk; sådana som den beundransvärda forntiden knappast skryter med att hjältarna var. Då, sägs det, förde Vesosis ett krig mot skyterna (Scythae) som snarare blev beklagligt för honom själv, nämligen mot dem som den gamla traditionen anger som amasonernas män; om dessa krigiska kvinnor vittnar också Orosius i första boken med tydliga ord. Därav bevisar vi tydligt att han då stred med goterna (Gothi), eftersom vi vet att han helt säkert stred med amasonernas män, som då bodde från floden Borysthenes, som grannarna kallar Dnepr, ända till floden Don kring Meotiska träskets bukt. Med Don menar jag den som störtar ned från de Ripheiska bergen och rusar fram så brant att den, när de närliggande floderna eller Meotis och Bosporen stelnar av köld, ensam bland floderna, uppvärmd av de oländiga bergen, aldrig hårdnar av den skythiska kylan. Denna anses som den berömda gränsen mellan Asien och Europa. Ty den andra floden med detta namn är den som springer upp i Chrinnernas berg och flyter ned i Kaspiska havet. Dnepr åter springer upp ur ett stort träsk och väller fram liksom ur en moder. Den är söt och drickbar ända till mitten av sitt lopp, och den frambringar fiskar av ytterst ## MGH s. 66 (maskinöversättning) god smak, som saknar ben och bara har brosk som stomme i kroppen. Men när den kommer närmare Pontus, tar den emot en liten källa, som kallas Exampheus, så bitter att floden, fast den är farbar fyrtio dagsresor, förändras av dess ringa vatten och, förgiftad och olik sig själv, flyter ut i havet mellan de grekiska städerna Callipidae och Hypanis. Framför dess mynning ligger en ö vid namn Achilles. Mellan dessa ligger ett mycket väldigt land, bevuxet med skogar och osäkert av träsk. Medan goterna (Gothi) alltså uppehöll sig här, anföll Vesosis, egyptiernas kung (rex), dem med krig; deras kung var då Tanausis. I denna strid vid floden Phasis, från vilken fasanerna har sitt ursprung, som i hela världen finns i överflöd vid de mäktigas måltider, mötte goternas kung Thanansis egyptiernas Vesosis, besegrade honom svårt och förföljde honom ända till Egypten, och om inte den ofarbara Nilens strömmar eller de befästningar som Vesosis länge sedan hade låtit uppföra åt sig mot etiopiernas angrepp hade stått i vägen, skulle han ha förintat honom där i hans eget land. Men då han inte förmådde skada honom där han befann sig, vände han tillbaka och underkuvade nästan hela Asien, och gjorde folken skattskyldiga till sin då käre vän Sornus, mediernas kung. Ur hans här stannade då några segrare, när de såg de underkuvade provinserna blomstra i all bördighet, och övergav sina egna skaror och slog sig frivilligt ned i Asiens delar. Från deras namn eller släkt säger Pompeius Trogus att parthernas ätt har uppstått. ## MGH s. 67 (maskinöversättning) Därför kallas de än i dag på skythiska språket Parthi, vilket betyder flyktingar, och i överensstämmelse med sin härkomst är de bland nästan alla Asiens folk (nationes) de enda bågskyttarna och mycket skarpa krigare. Om namnet åter, att vi sade att de kallas Parthi, flyktingar, har några härlett etymologin så att de sade Parthi, eftersom de flydde från sina förfäder. Denne Thanausis, goternas (Gothi) kung (rex), dyrkade de alltså efter hans död bland sitt folks gudar. Efter hans bortgång, och medan hans här med hans efterträdare förde fälttåg i andra trakter, försökte ett visst grannfolk ta goternas kvinnor som byte. Men dessa, undervisade av männen, gjorde tappert motstånd och drev med stor skam bort fienderna som kom över dem. När denna seger var vunnen, och de förlitade sig på större djärvhet, uppmanade de varandra, grep vapen och valde ut två djärvare, Lampeto och Marpesia, och satte dem i ledningen (principatus). Medan dessa bar omsorg om att både försvara sitt eget och härja andras, fick Lampeto genom lottning stanna kvar för att skydda fädernelandets gränser, medan Marpesia tog en skara kvinnor och förde en ny sorts här till Asien, i det hon besegrade olika folk i krig och vann andra genom fred. Hon kom till Kaukasus, och då hon uppehöll sig där en viss tid gav hon platsen namnet Marpesias klippa; därav säger också Vergilius: ”som om hård flinta eller den marpesiska klippan stod där”, på den plats där Alexander den store sedan anlade portar och kallade dem Kaspiska portarna, som nu lazernas folk bevakar som en romersk befästning. Här stärktes alltså amasonerna, då de stannade en viss tid. Därifrån drog de ut, gick över floden Alis, som flyter förbi staden Gargara, och betvingade med lika lycka Armenien, Syrien och Kilikien, Galatien, Pisidien och alla Asiens orter; Jonien och Aeolien ## MGH s. 68 (maskinöversättning) gjorde de, sedan de vänt sig dit, till provinser som underkastade sig dem. Där härskade de länge och uppkallade även städer och borgar efter sitt namn. I Efesos byggde de också, med slöseri av rikedomar, ett Dianatempel av underbar skönhet, på grund av sin iver för bågskytte och jakt, åt vilka konster de hade hängett sig. Dessa i Skythien födda kvinnor, som genom ett sådant öde kommit i besittning av Asiens riken, behöll dem alltså i nästan hundra år och återvände så slutligen till sina egna kamrater vid de marpesiska klipporna, som vi har nämnt ovan, nämligen till berget Kaukasus. Eftersom detta berg nu har nämnts igen, anser jag det inte olämpligt att beskriva dess sträckning och läge, då det är känt att det med en oavbruten kedja omsluter den största delen av jordkretsen. Det reser sig nämligen från Indiska havet; där det vetter mot söder glöder det, upphettat av solen; där det ligger öppet mot norr är det utsatt för isande vindar och rimfrost. Snart böjer det av mot Syrien i en krökt vinkel, och fast det sänder ut mycket många floder, låter det ändå i den vasianensiska regionen de segelbara floderna Eufrat och Tigris välla fram ur sina rika bröst, till den största ryktbarhet för sina ständiga källor. Dessa omfamnar syriernas land och gör att det både kallas och ser ut som Mesopotamien, och lämnar sina strömmar i Röda havets bukt. Därefter vänder den förutnämnda kedjan mot norr och genomlöper med stora krökar de skythiska länderna, låter där de mycket berömda floderna Araxes, Cysus och Cambises strömma ut i Kaspiska havet och sträcker sig med oavbruten kedja ända till de Ripheiska bergen. Och därifrån går den, i det den med sin rygg utgör gräns för de skythiska folken, ned ända till Pontus och når med sammanhängande kullar också Isters strömmar; där den klyvs av denna flod och öppnar sig kallas den också i Skythien Taurus. Så beskaffad och så stor, nästan den största av alla berg, reser den sina höga toppar och erbjuder genom sin naturliga byggnad folken ointagliga ## MGH s. 69 (maskinöversättning) värn. Ty på sina ställen är den avskuren, där kedjan brister och en dal öppnar sig med en klyfta, och bildar än Kaspiska portarna, än de Armeniska, än de Kilikiska, eller vad det nu blir efter platsen, dock knappt framkomliga för en vagn, med sidorna på båda håll brant avskurna i höjden; och den kallas med olika namn efter folkens mångfald. Indiern kallar den nämligen Lammus, sedan Propanissimus; parthern kallar den först Castra, sedan Nifates; syriern och armeniern kallar den Taurus, skyten Caucasus och Rifeus, och vid slutet åter Taurus; och mycket många andra folk har gett denna kedja namn. Och eftersom vi har avhandlat något litet om dess sträckning, låt oss återvända till amasonerna, varifrån vi avvek. Dessa fruktade att deras avkomma skulle bli fåtalig och begärde samliv av grannfolken; en mötesdag hölls en gång om året, så att när de kom tillbaka för detta samma dag ett kommande år, skulle modern lämna tillbaka till fadern det som förlossningen hade frambringat av manligt kön, men det som föddes av kvinnligt kön skulle modern utbilda i krigets vapen; eller, som somliga menar, när pojkar föddes avbröt de det beklagansvärda barnets liv med styvmoderligt hat. Så var hos dem en förlossning avskyvärd, som överallt annars är känd som efterlängtad. Denna grymhet hopade kring dem det allmänna ryktets största skräck. Ty vilket hopp, frågar jag, skulle en fånge ha, där det ansågs som ett brott att vara skonsam ens mot en son? Mot dessa stred, sägs det, Herkules, och han betvingade Melanis nästan mer genom list än genom tapperhet. Theseus åter tog Hippolite som byte, och med henne avlade han Hypolitus. Dessa amasoner hade också därefter en drottning (regina) vid namn ## MGH s. 70 (maskinöversättning) Penthesilea, om vilken mycket berömda vittnesbörd finns från trojanska kriget. Ty dessa kvinnor sägs ha behållit väldet ända till Alexander den store. Men säg inte: ”Varför dröjer berättelsen, som började om goternas män, så länge vid kvinnorna?” Hör också om männens framstående och lovvärda tapperhet. Historikern Dio, en mycket flitig utforskare av forntiden, som gav sitt verk titeln Getica (vi har redan ovan visat att geterna (Getae) är goter (Gothi), enligt vad Paulus Orosius säger) – denne Dio nämner att de efter lång tid hade en kung (rex) vid namn Telefus. Och för att ingen ska säga att detta namn är helt främmande för det gotiska språket, bör var och en som inte vet det märka att folken genom bruk tar upp många namn, som romarna makedoniernas, grekerna romarnas, sarmaterna germanernas, och goterna oftast lånar hunnernas. Denne Telefus alltså, son till Herkules, född av Auge, förenad i äktenskap med Priamos syster, var visserligen reslig till kroppen men ännu mer fruktansvärd genom sin kraft; han motsvarade med sina egna dygder faderns tapperhet och återgav Herkules väsen även i utseendets likhet. Hans rike kallade förfäderna Moesien. Denna provins har i öster floden Donaus mynningar, i söder Makedonien, i väster Histria, i norr Donau. Denne förutnämnde förde alltså krig med danaerna; i denna strid dräpte han Greklands härförare (dux) Thesandros, och medan han fientligt anföll Aias och förföljde Odysseus föll han själv, då hans häst snavade på vinrankor, och sårad i låret av Akilles spjut kunde han länge inte botas; grekerna drev han dock, fast redan sårad, ut ur ## MGH s. 71 (maskinöversättning) sina gränser. När Thelephus hade dött efterträdde honom hans son Euryphylus i riket, född av frygernas kung (rex) Priamos syster. Han önskade av kärlek till Cassandra delta i trojanska kriget för att bära hjälp åt sina föräldrar och sin svärfar, men så snart han hade kommit dödades han. Då, efter ett stort mellanrum och efter nästan 630 år (enligt Pompeius Trogus vittnesbörd), förde Cyrus, perserkungen, ett för honom själv fördärvligt krig mot geternas (Getae) drottning (regina) Thomyris. Upphöjd av sina segrar i Asien försöker han underkuva geterna, vars drottning, som vi har sagt, var Thomyris. Fast hon kunde ha hindrat Cyrus framryckning vid floden Abraxes, tillät hon honom ändå att gå över, då hon valde att besegra honom med vapen hellre än att hålla honom borta genom ortens fördel; och så skedde också. När Cyrus kom, gick lyckan först partherna så väl i händerna att de dräpte både Thomyris son och en mycket stor del av hären. Men när striden förnyades besegrade geterna med sin drottning partherna, slog dem till marken och tog rikt byte från dem, och där såg goternas (Gothi) folk för första gången silkestält. Då gick drottning Thomyris, förstärkt av segern och i besittning av så stort byte från fienderna, över till den del av Moesien som nu, med namn lånat från det stora Skythien, kallas Lilla Skythien, och där vid Pontus moesiska kust byggde hon staden Thomes efter sitt namn. Därefter begärde Darius, ## MGH s. 72 (maskinöversättning) perserkungen (rex), Hystaspes son, att få Antyrus, goternas kungs, dotter till äktenskap, i det han både bad och hotade, om de inte gjorde hans vilja. Goterna (Gothi) försmådde att bli besvågrade med honom och gjorde hans beskickning om intet. Tillbakavisad flammade han upp av förbittring och förde ut en här av 700 000 beväpnade mot dem, ivrig att hämnas sin skymf med allmän olycka; och sedan han från Chalkedon nästan ända till Byzantion hade täckt och fogat samman skepp likt broar, angrep han Thrakien och Moesien; och sedan han åter på samma sätt byggt en bro över Donau, förlorade han, utmattad under två månader av täta strider [osäker tolkning], 8 000 beväpnade vid Tapae, och av fruktan att bron över Donau skulle besättas av hans motståndare drog han sig i hastig flykt tillbaka till Thrakien, då han inte ens trodde att Moesiens mark var säker för honom att dröja kvar på en kort tid. Efter hans bortgång drog åter hans son Xerxes, som ansåg sig böra hämnas sin faders kränkningar, med sina 700 000 och 300 000 beväpnade hjälptrupper, 1 200 skepp med ramm och 3 000 lastskepp ut i krig mot goterna, men förmådde inte ens pröva dem i strid, övervunnen av deras mod och ståndaktighet. Ty så som han hade kommit drog han sig utan någon strid tillbaka med sin styrka. Även Filip, Alexander den stores fader, slöt vänskap med goterna och tog Medopa, kung Gudilas dotter, till hustru, för att, stärkt av ett sådant svågerskap, befästa makedoniernas rike. Vid denna tid led Filip, som historikern Dio säger, av penningbrist, och den odyssitanska staden i Moesien ## MGH s. 73 (maskinöversättning) beslöt han att härja med utrustade trupper; den var då, på grund av det närbelägna Thomes, underställd goterna (Gothi). Därför öppnade goternas präster (sacerdotes), de som kallades de fromma, plötsligt portarna och gick ut emot honom med citror och i vita kläder, och sjöng med bönfallande röst till fädernas gudar att de nådigt skulle driva bort makedonierna. När makedonierna såg dem komma emot sig så förtröstansfullt, häpnade de, och, om det får sägas, de beväpnade skrämdes av de obeväpnade. Utan dröjsmål upplöste de slagordningen som de hade ställt upp för strid, och de avstod inte bara från att förstöra staden utan lämnade också tillbaka dem som de utanför hade tagit enligt krigets rätt, och sedan de slutit förbund (foedus) återvände de hem. Detta svek kom goternas framstående anförare (ductor) Sithalcus ihåg långt senare; han samlade 150 000 män och förde krig mot atenarna, mot Perdikkas, Makedoniens kung (rex), som Alexander, då han i Babylon drack sin undergång genom en tjänares försåt, hade lämnat som efterträdare i atenarnas furstevälde (principatus) med ärftlig rätt [osäker tolkning]. Sedan ett stort slag hade inletts med honom, befanns goterna överlägsna, och så härjade dessa, för den oförrätt som de andra en gång hade gjort i Moesien, hela Makedonien under sina ströftåg i Grekland. Därefter, medan Buruista regerade över goterna, kom Dicineus till Gothia, vid den tid då Sulla bland romarna kom i besittning av makten. Buruista tog emot Dicineus och gav honom nästan kunglig makt; på hans råd härjade goterna germanernas länder, som nu frankerna innehar. Men Caesar, som först av alla gjorde anspråk på det romerska väldet (imperium) för sig och underkastade nästan hela världen sitt herravälde och betvingade alla riken, så att han till och med tog i besittning öar som ligger utanför vår värld [osäker tolkning] i Oceanens bukt, och gjorde dem som inte ens genom hörsägen kände romarnas namn skattskyldiga åt romarna – han kunde ändå inte underkuva goterna, fast han ofta försökte. Gaius Tiberius regerar nu som den tredje över romarna; goterna förblir ändå oskadda i sitt rike. För dem var detta hälsosamt, detta lämpligt, ## MGH s. 74 (maskinöversättning) detta önskvärt: att vad än deras rådgivare (consiliarius) Dicineus föreskrev, det verkställde de, då de bedömde det som på alla sätt eftersträvansvärt och nyttigt. Då han såg att deras sinnen lydde honom i allt och att de hade naturlig begåvning, undervisade han dem i nästan hela filosofin; han var nämligen en kunnig lärare i detta ämne. Genom att lära dem etik tyglade han deras barbariska seder; genom att meddela dem fysik fick han dem att leva naturenligt efter egna lagar, som de, nedskrivna, än i dag kallar belagines; genom att undervisa dem i logik gjorde han dem kunniga i förnuftsresonemang framför andra folk; genom att visa dem det praktiska övertalade han dem att leva i goda gärningar; genom att lägga fram det teoretiska lärde han dem att betrakta de tolv tecknen och genom dem planeternas banor och hela astronomin, och förklarade hur månens skiva tilltar eller avtar, och visade hur mycket solens eldklot överträffar jordklotet i storlek, och redogjorde för under vilka namn eller i vilka stjärnbilder trehundrafyrtiosex stjärnor, när himlens pol vänder sig och vänder tillbaka, störtar från uppgång till nedgång. Vilken njutning var det inte, frågar jag, att de tappraste män, när de hade någon ledighet från vapnen, invigdes i filosofiska läror? Du kunde se en utforska himlens läge, en annan örternas och buskarnas natur, denne ge akt på månens tillväxt och avtagande, den andre på solens förmörkelser, och hur de himlakroppar som skyndar mot den östra trakten ryckas med av himlens omvridning och förs tillbaka mot den västra delen, och se dem finna ro när de fått förklaringen [osäker tolkning]. Då Dicineus meddelade detta och en del annat åt goterna (Gothi) genom sin kunnighet, lyste han underbar bland dem, så att han befallde inte bara över de ringa utan även över kungarna (reges). Han valde nämligen då ut de förnämsta och klokaste männen bland dem, undervisade dem i teologi, övertalade dem att vörda vissa gudomar och helgedomar och gjorde dem till präster (sacerdotes), och gav dem namnet pilleati, som jag tror därför att de offrade med huvudena täckta av tiaror, som vi med ett annat namn kallar pillei; men det övriga ## MGH s. 75 (maskinöversättning) folket befallde han att kalla capillati; detta namn tog goterna (Gothi) emot som något stort, och de minns det än i dag i sina sånger. När Dicineus dog höll de Comosicus i nästan lika stor vördnad, eftersom han inte heller var underlägsen i skicklighet. Han betraktades nämligen både som kung (rex) och överstepräst (pontifex) för dem på grund av sin kunnighet och dömde folken med den största rättvisa. Och när han lämnade det mänskliga, besteg Coryllus, goternas kung, tronen och härskade i fyrtio år i Dacien över sina folk. Jag menar det gamla Dacien, som nu som bekant gepidernas (Gepidae) folk besitter. Detta land ligger mittemot Moesien på andra sidan Donau och omges av en krans av berg, och har bara två tillträden, det ena genom Boutae, det andra genom Tapae. Detta Gotia, som förfäderna kallade Dacien och som nu, som vi har sagt, kallas Gepidia, begränsades då i öster av Aroxolani, i väster av Iazyges, i norr av sarmater och Basternae, i söder av floden Donau. Ty Iazyges skiljs från Aroxolani bara av floden Aluta. Och eftersom Donau har nämnts, anser jag det inte olämpligt att meddela något litet om denna utomordentliga flod. Den springer nämligen upp i alamannernas fält och tar från sin källa ända till mynningarna som utmynnar i Pontus, på en sträcka av 1 200 000 steg, emot sextio floder från båda håll, likt en ryggrad som revbenen väver samman som ett flätverk, och är helt och hållet mycket väldig. På bessernas språk kallas den Hister, och den har i sin fåra vatten som är hela tvåhundra fot djupt. Denna flod överträffar nämligen i storlek alla andra floder utom Nilen. Detta må räcka att ha sagt om Donau. Men låt oss, med Herrens hjälp, återvända till vårt ämne, från vilket vi avvek. ## MGH s. 76 (maskinöversättning) Långt senare nämligen, under kejsar (imperator) Domitianus regering, och av fruktan för hans girighet, bröt goterna (Gothi) det förbund (foedus) som de länge sedan hade slutit med andra furstar (principes), och härjade Donaus strand, som länge innehafts av det romerska väldet, sedan de förintat soldaterna med deras befälhavare (duces). Över denna provins var då efter Agrippa Oppius Savinus ställd, medan Dorpaneus utövade ledningen (principatus) över goterna, när goterna i en utkämpad strid besegrade romarna, högg av Oppius Savinus huvud, angrep många borgar och städer och offentligen plundrade kejsarens område. På grund av denna nöd för de sina skyndade Domitianus med all sin styrka till Illyricum, satte Fuscus som anförare över soldaterna från nästan hela staten och lät honom med de mest utvalda männen gå över Donau på skepp sammanfogade likt en bro, mot Dorpaneus här. Då befanns goterna inte tröga; de griper vapen och besegrar snart romarna i den första sammandrabbningen, och sedan befälhavaren Fuscus dödats plundrar de rikedomarna ur soldaternas läger; och då de hade vunnit en stor seger i dessa trakter kallade de nu sina stormän (proceres), genom vilkas lycka de liksom segrade, inte rena människor utan halvgudar, det vill säga Ansis. Låt mig med få ord gå igenom deras släktled, vem som föddes av vilken fader, var ursprunget började och var det slutade; du som läser, lyssna utan avund på den som talar sanning. Av dessa hjältar var alltså, som de själva berättar i sina sägner, den förste Gapt, som avlade Hulmul. Hulmul åter avlade Augis; och Augis avlade den som kallades Amal, från vilken också amalernas ursprung härleds; denne Amal avlade Hisama; Hisarnis åter avlade ## MGH s. 77 (maskinöversättning) Ostrogotha; Ostrogotha åter avlade Hunuil; Hunuil likaså avlade Athal; Athal avlade Achiulf och Oduulf; Achiulf åter avlade Ansila och Ediulf, Vultuulf och Hermenerig; Vultuulf avlade Valaravans; Valaravans åter avlade Vinitharius; Vinitharius också avlade Vandiliarius; Vandalarius avlade Thiudemer och Valamir och Vidimir; Thiudimir avlade Theodericus; Theodericus avlade Amalasuentha; Amalasuentha födde Athalaricus och Matesuentha med sin make Eutharicus, vars släktskap förenades med henne på detta sätt. Ty den ovan nämnde Hermanaricus, son till Achiulf, avlade Hunimundus; Hunimundus åter avlade Thorismundus; Thorismund avlade Berimud; Berimud åter avlade Vetericus; Vetericus likaså avlade Eutharicus, som förenad med Amalasuintha avlade Athalaricus och Mathesuenta; och då Athalaricus hade dött i barnaåren, förenades Vitigis med Mathesuentha, med vilken han inte fick några barn; och de fördes båda av Belisarius till Konstantinopel; och då Vitigis hade lämnat det mänskliga tog patricius Germanus, kejsar (imperator) Justinianus brorson, henne till äktenskap och gjorde henne till patricia ordinaria; med henne avlade han också en son, likaså vid namn Germanus. Men sedan Germanus hade av- ## MGH s. 78 (maskinöversättning) lidit, beslöt hon att förbli änka. Men hur eller på vilket sätt amalernas rike förstördes, ska vi, om Herren hjälper, berätta på sin plats. Nu ska vi emellertid återvända dit varifrån vi gjorde en avvikelse och visa hur ordningen hos det folk vi behandlar fullbordade sitt lopp. Historikern Ablabius berättar nämligen att där vid Pontus kant, där vi har sagt att de bodde i Skythien, där kallades den del av dem som höll den östra trakten, och över vilken Ostrogotha rådde, Ostrogothae – antingen efter hans namn eller efter platsen, det vill säga de östliga – medan de övriga kallades Vesegothae, det vill säga efter den västra delen. Och eftersom vi redan ovan har sagt att de, sedan de gått över Donau, levde en tid i Moesien och Thrakien, var även kejsar (imperator) Maximinus, efter Alexander, Mamaeas son, av deras ättlingar. Ty som Symmachus säger i femte boken av sin historia: ”Maximinus”, säger han, ”blev efter Alexanders död som Caesar gjord till kejsare av hären; han var född i Thrakien av mycket ringa föräldrar, av en fader som var got (Gothus), vid namn Micca, och en moder som var alanska, som kallades Ababa.” Han regerade i tre år och förlorade, då han vände sina vapen mot de kristna, på en gång väldet och livet. Ty under kejsar Severus regering, när denne firade sin sons födelsedag, kom han efter sin första ungdom och ett lantligt liv från betesmarkerna till krigstjänsten. Fursten (princeps) hade nämligen anordnat militära spel; när Maximinus såg detta bad han, fast en halvbarbarisk yngling, sedan priser hade utlysts, kejsaren på sitt fädernespråk att han skulle ge honom tillstånd att brottas med erfarna soldater. ## MGH s. 79 (maskinöversättning) Severus, som mycket förundrade sig över hans storväxthet – hans gestalt var nämligen, sägs det, reslig, över åtta fot – befallde honom att brottas kropp mot kropp med trossdrängarna (lixae), för att ingen skada skulle drabba krigsmännen från en obildad man. Då slog Maximinus sexton trossdrängar till marken med sådan framgång att han, medan han besegrade dem en efter en, inte unnade sig någon vila däremellan. Sedan han tagit emot priserna befalldes han att sändas i krigstjänst, och hans första tjänst var i rytteriet. Tredje dagen därefter, när kejsaren (imperator) red ut på fältet, såg han honom hoppa omkring på barbariskt vis och befallde en tribun (tribunus) att tygla honom och skola honom i romersk disciplin. Men när han förstod att fursten (princeps) talade om honom, gick han fram till honom och började springa till fots framför honom medan han red. Då sporrade kejsaren sin häst till ett långsamt lopp och hindrade honom med många varv hit och dit och olika vändningar, tills han själv var uttröttad, och sade sedan till honom: ”Vill du väl brottas efter loppet, lille thrakier?” Han svarade: ”Så mycket du vill, kejsare.” Så hoppade Severus av hästen och befallde de mest utvilade soldaterna att kämpa med honom. Men han slog sju mycket starka unga män till marken, utan att dessemellan ens hämta andan, och han ensam fick av Caesar både silverpriser och en gyllene halsring; därefter befalldes han att tjänstgöra bland livvakterna ## MGH s. 80 (maskinöversättning) kring furstens person. Därefter förde han under Antoninus Caracalla befäl över led (ordines), och genom att ofta utbreda sitt rykte genom sina gärningar fick han flera grader i krigstjänsten och centurionatet (centuriatus) som lön för sin raskhet. Men sedan Macrinus senare kommit till makten vägrade han krigstjänst i nästan tre år, och fast han hade tribunatets ämbete visade han sig aldrig för Macrinus ögon, då han ansåg dennes välde ovärdigt, eftersom det hade förvärvats genom ett begånget brott. Därefter återvände han till Elagabalus som till Antoninus son och tillträdde sitt tribunat, och efter honom stred han underbart under Alexander, Mamaeas son, mot partherna. Och när denne hade dödats i Mainz i ett militärt upplopp, blev han själv genom härens val, utan senatsbeslut (senatus consultum), gjord till kejsare (imperator); han befläckade alla sina goda egenskaper genom den onda önskan att förfölja de kristna, och sedan han dödats i Aquileia av Puppio lämnade han riket till Filip. Detta har vi lånat från Symmachus historia till detta vårt lilla verk, för att visa att det folk vi behandlar har nått ända upp till det romerska rikets höjd. Men låt oss nu, sedan saken krävt detta, i ordning återvända dit varifrån vi avvek. Ty detta folk lyste på underbart sätt i den del där det uppehöll sig, det vill säga vid Pontus kust på Skythiens mark, och innehade utan tvivel så stora landområden, så många havsbukter, så många flodlopp; under dess högra hand låg vandalen ofta, markomannen stod under tribut, quadernas furstar (principes) försattes i träldom. Ty medan den ovan- ## MGH s. 81 (maskinöversättning) nämnde Filip regerade över romarna, han som ensam före Konstantin var kristen, tillsammans med sin son, likaså Filip, och under vars andra regeringsår Rom fullbordade sitt tusende år, blev goterna (Gothi), som brukligt är, misslynta över att deras årliga ersättning (stipendia) dragits in, och från vänner blev de fiender. Ty fast de levde avskilda under sina egna kungar (reges), var de ändå förbundna (foederati) med den romerska staten och mottog årliga gåvor. Vad mer? Ostrogotha gick då med de sina över Donau och härjade Moesien och Thrakien. För att slå ned honom sändes senatorn Decius av Filip. När han kom och inte kunde uträtta något mot geterna (Getae), befriade han sina egna soldater från krigstjänsten och lät dem leva ett privat liv, som om goterna hade gått över Donau genom deras försumlighet, och sedan han så att säga hade utkrävt hämnd på de sina, återvände han till Filip. Men soldaterna, som såg sig bortdrivna från krigstjänsten efter så många mödor, tog förbittrade sin tillflykt till goternas kung Ostrogotha för att få hjälp. Han tog emot dem och, upptänd av deras ord, förde snart ut 300 000 beväpnade av sina män i krig, sedan han tagit till sig Taifali och några Astringi, men också 3 000 Carpi, ett släkte människor mycket rustat för krig, som ofta varit fientliga mot romarna; men dessa besegrade därefter, under Diocletianus och Maximianus regering, Caesar Galerius Maximinus och underkastade dem den romerska staten. Till dessa lade han alltså goter och Peucini från ön Peuce, som ligger vid Donaus mynningar som flyter ut i Pontus, och satte Argaith och Guntheric, sitt folks förnämsta ledare, över dem. Dessa vadade snart över Donau, härjade Moesien för andra gången och angrep Marcianopolis, en berömd stad i detta land och huvudstad (metropolis), och sedan de länge belägrat den lämnade de den efter att ha fått pengar av dem som var därinne. Och eftersom vi har nämnt Marcianopolis, behagar det mig att kort meddela något om dess läge. Kejsar (imperator) Trajanus byggde nämligen, sägs det, denna stad av följande skäl: då hans syster Marcias ## MGH s. 82 (maskinöversättning) flicka badade i den flod med ytterst klart och välsmakande vatten som springer upp mitt i staden, med namnet Potamus, och därifrån ville hämta vatten, föll av en händelse det gyllene kärl som hon bar ned i djupet, tyngt av metallens vikt, och långt senare dök det upp från botten; det var sannerligen inte vanligt att ett tomt kärl sväljs eller att ett som en gång slukats flyter upp genom att vågorna spottar ut det. När Trajanus med förundran fick veta detta och trodde att någon gudomlighet fanns i källan, grundade han staden och kallade den Marcianopolis efter sin systers namn. Härifrån alltså, som vi sade, drog sig geten (Geta) efter den långa belägringen, berikad av den mottagna lösensumman, tillbaka hem. När gepidernas (Gepidae) folk (natio) såg honom plötsligt segra överallt och berikad av byte, grep det, driven av avund, till vapen mot sina släktingar. Om du frågar hur geter och gepider är släkt, ska jag förklara det med få ord. Du bör minnas att jag i början har sagt att goterna (Gothi) utgick ur ön Scandzas sköte med sin kung (rex) Berich, burna av endast tre skepp, till den närmare Oceanens strand, det vill säga Gothiscandza. Av dessa tre skepp sägs ett, som brukligt är långsammare, ha gett folket dess namn; ty på deras språk heter lat gepanta. Därav kom det sig att namnet Gepidae så småningom, och förvrängt, uppstod för dem ur ett öknamn. Ty utan tvivel härstammar även dessa från goternas ätt; men eftersom, som jag har sagt, gepanta betecknar något lat och långsamt, uppstod gepidernas namn som ett omotiverat öknamn, vilket jag inte heller tror är alldeles falskt: de är nämligen av trögare begåvning och tyngre i kroppens snabbhet. Dessa gepider alltså, gripna av avund, medan de bodde i provinsen Spesis på en ö omsluten av floden Weichsels vadställen, som ## MGH s. 83 (maskinöversättning) de på sitt fädernespråk kallade Gepedoios. Nu bebos denna ö, sägs det, av folket Vividaria, sedan de själva flyttat till bättre länder. Dessa Vividarii är samlade ur olika folk (nationes) som i en enda fristad och är kända för att ha bildat ett folk (gens). Alltså, som vi sade, väckte gepidernas (Gepidae) kung (rex) Fastida sitt stillsamma folk och utvidgade fädernelandets gränser med vapen. Ty han förintade Burgundzones nästan till utrotning och betvingade flera andra folk. Han utmanade också goterna (Gothi) på ett ont sätt och kränkte först blodsfrändskapens förbund (foedus) genom en olämplig tvist; uppblåst av mycket högmodig stolthet gjorde han, medan han började lägga länder till sitt växande folk, fädernelandets invånare fåtaligare. Han sände alltså sändebud till Ostrogotha, under vars välde ännu både Ostrogothae och Vesegothae, det vill säga båda folken av samma stam, lydde, och klagade att han var innestängd av bergens oländighet och trängd av skogarnas täthet, och begärde ett av två: att han antingen skulle bereda sig på krig eller bereda honom utrymme av sina områden. Då svarade goternas kung Ostrogotha, eftersom han var av fast sinne, sändebuden att han visserligen ryste för ett sådant krig och att det skulle vara hårt och helt och hållet brottsligt att drabba samman med vapen med fränder, men att han inte skulle avstå sina områden. Vad mer? Gepiderna störtar sig i krig, och mot dem bröt även Ostrogotha upp med sin här, för att inte anses underlägsen; och de möts vid köpingen (oppidum) Galtis, vid vilken floden Auha flyter, och där kämpades med stor tapperhet på båda sidor, eftersom likheten både i vapen och stridssätt hade satt dem i rörelse mot varandra; men den bättre saken och begåvningens livlighet hjälpte goterna. När slutligen gepidernas sida vek, avbröt natten striden. Då lämnade Fastida, gepidernas kung, sina dödade och skyndade hem till sitt land, lika förödmjukad av skamliga smädelser som han hade varit upphöjd av stolthet. Segrarna goterna återvänder, nöjda med gepidernas reträtt, och lever lyckligt i fred i sitt land så länge Ostrogotha var deras ledare. Efter hans bortgång delar Cniva hären i två delar och sänder några att härja Moesien, då han visste att den var utan försvarare genom furstarnas (principes) försumlighet; själv drog han med 70 000 upp till Euscia, det vill säga Novae. Därifrån drevs han bort av befälhavaren (dux) Gallus och kommer till Nicopolis, som ligger vid floden Iatrus, ## MGH s. 84 (maskinöversättning) mycket välkänd; den byggde Trajanus sedan sarmaterna besegrats, och kallade den Segerns stad. Där drog sig Cniva till slut, när kejsar (imperator) Decius kom över honom, tillbaka till Haemus trakter, som inte låg långt borta, och skyndade sig därifrån, sedan han ordnat sina förberedelser, att gå till Philippopolis. När kejsar Decius fick veta om hans tillbakadragande och ivrade att bära undsättning till denna stad, gick han över berget Haemus kedja och kom till Beroa. Och medan han där lät hästarna och den trötta hären hämta krafter, störtade Cniva genast som en blixt fram med goterna (Gothi), förödde den romerska hären och drev kejsaren med de få som hade kunnat fly tillbaka till Euscia på andra sidan alperna i Moesien, där befälhavaren över gränsen (dux limitis) Gallus då uppehöll sig med en mycket stor skara krigare; och sedan han samlat en här både därifrån och från Vscus, gör han sig redo i slagordning för det kommande kriget. Men Cniva angriper Philippopolis, som länge varit belägrat, och sedan han kommit i besittning av byte slöt han förbund med befälhavaren (dux) Priscus, som var därinne, så att denne skulle strida mot Decius. Och när de kom till sammandrabbning genomborrade de genast Decius son, sårad av en pil, med grym död. När fadern såg detta sägs han, för att stärka soldaternas mod, ha sagt: ”Ingen må sörja: en enda soldats förlust är ingen minskning för staten”; men då han av faderlig kärlek inte kunde uthärda det, angriper han fienderna och kräver antingen döden eller hämnd för sin son, och när han kommer till Abrittus, en stad i Moesien, omringas han av goterna och dödas själv, och gör så slut på sitt välde och sitt liv. Den platsen kallas än i dag Decius altare, eftersom han där före striden på underbart sätt hade offrat åt avgudarna. När Decius då hade dött kom Gallus och Volusianus i besittning av romarnas rike, vid den tid då också en pestsjukdom, nästan lik den nöd som vi upplevde för nio år ## MGH s. 85 (maskinöversättning) sedan, vanställde hela världens ansikte, men framför allt förödde Alexandria och hela Egyptens orter, vilket historikern Dionysios beklagansvärt skildrar om denna olycka; detta beskriver också vår vördnadsvärde Kristi martyr och biskop (episcopus) Cyprianus i den bok som har titeln ”Om dödligheten”. Då, när goterna (Gothi) ofta härjade Moesien på grund av furstarnas (principes) försumlighet, såg en viss Aemilianus att detta var tillåtet och att de inte kunde drivas bort av någon utan stor kostnad för staten; han ansåg att han på liknande sätt kunde nå lycka, ryckte till sig tyranniet (tyrannis) i Moesien, tog till sig hela den militära styrkan och började härja städer och folk. Medan hans skara och rustning växte inom några månader, förberedde han ingen ringa skada för staten; men han dödades nästan vid själva början av sitt brottsliga försök och förlorade både livet och det välde som han eftertraktade. Men de ovan nämnda kejsarna (imperatores) Gallus och Volusianus, fast de efter knappt två år vid makten lämnade detta ljus, regerade ändå under just de två år de var närvarande överallt i fred och överallt omtyckta, frånsett att en enda sak tillräknades deras lycka, nämligen den allmänna sjukdomen; men detta gjordes av okunniga och smädare, som brukar slita sönder andras liv med ondskefull tand. Dessa slöt alltså, så snart de kommit till väldet, förbund (foedus) med goternas folk. Och då båda kungarna (reges) föll inte långt därefter, ryckte Gallienus till sig makten (principatus). Medan han var upplöst i all slags tygellöshet tog goternas anförare (duces) Respa, Veduc och Tharuar skepp och gick över till Asien, förda över Hellesponten, där de härjade många städer i denna provins och satte eld på det mycket berömda Dianatemplet i Efesos, som vi tidigare sade att amasonerna hade grundat. Och förda till Bithyniens trakter förstörde de Chalkedon, som Cornelius Avitus senare delvis återställde, ## MGH s. 86 (maskinöversättning) och som än i dag, fast den gläder sig åt närheten till den kungliga staden, ändå behåller en del tecken på sina ruiner som vittnesbörd för eftervärlden. Med samma framgång som de hade trängt in i Asiens trakter kom goterna (Gothi) alltså i besittning av byte och rov och gick tillbaka över Hellesponten, och härjade på sin väg Troja och Ilion, som, sedan de knappt något litet hade återhämtat sig från det agamemnoniska kriget, åter förstördes av fiendens svärd. Efter en sådan förödelse av Asien fick alltså Thrakien erfara deras vildhet. Ty där vid foten av berget Haemus och nära havet angrep de snart staden Anchialos, en stad som Sardanapalus, parthernas kung (rex), länge sedan hade anlagt mellan havets rand och Haemus fot. Där sägs de alltså ha stannat många dagar, förtjusta i baden i de varma vattnen, som ligger vid tolfte milstenen från staden Anchialos och sprudlar upp ur djupet av sin eldiga källa, och som bland alla andra av hela världens otaliga varmbad är helt framstående och mycket verksamma för de sjukas hälsa. Därifrån återvände de alltså till sina egna boplatser och kallades därefter av kejsar (imperator) Maximianus, ombedda att hjälpa romarna mot partherna, där de, sedan hjälptrupper hade givits, kämpade helt troget. Men sedan Caesar Maximinus nästan med deras hjälp hade drivit på flykten Narses, persernas kung, sonson till Sapor den store, och plundrat alla hans rikedomar och samtidigt hans hustrur och barn, och Diocletianus hade övervunnit Achilles i Alexandria och Maximianus Herculius hade krossat Quinquegentiani i Afrika, och de hade vunnit fred för staten, började de liksom försumma goterna. Ty utan dem hade den romerska hären länge haft svårt att strida mot vilka folk som helst. Det framgår nämligen ofta hur ## MGH s. 87 (maskinöversättning) de inbjöds så: såsom de också under Konstantin blev ombedda och bar vapen mot hans svåger Licinius, och när denne var besegrad, instängd i Thessaloniki och berövad väldet, dräpte de honom med den segrande Konstantins svärd. Ty även för att han skulle grunda den mycket berömda staden, Roms medtävlare, i sitt namn, deltog goternas (Gothi) arbete; de slöt förbund (foedus) med kejsaren (imperator) och erbjöd honom 40 000 av sina män till hjälp mot olika folk; och deras antal och tjänst nämns ända till nu i staten, nämligen foederati. Då blomstrade de nämligen under sina kungars (reges) Ariarics och Aorics välde. Efter deras bortgång blev Geberich efterträdare i riket, utmärkt för tapperhet och adel. Ty denne, född av fadern Hilderith, med farfadern Ovida och farfarsfadern Nidada, motsvarade sin släkts ära med lysande gärningar. Han önskade snart utsträcka förstlingarna av sitt rike till vandalernas (Vandali) folk, mot deras kung Visimar, som var av Asdingernas stam, som är framstående bland dem och betecknar en mycket krigisk släkt, som historikern Dexippos berättar, som vittnar att de på grund av ländernas alltför stora omätlighet knappt på ett års tid kom från Oceanen till vår gräns. Vid den tiden bodde de på den plats där gepiderna nu sitter, vid floderna Marisia, Miliare och Gilpil och Grisia, som överträffar alla de ovan nämnda. De hade nämligen då i öster goten, i väster markomannen, i norr Hermundolus, i söder Hister, som också kallas Donau. Mot vandalerna, som bodde här, förklarades alltså krig av goternas kung Geberich vid stranden av den förutnämnda floden Marisia, där det inte länge kämpades på lika villkor, utan vandalernas kung Visimar själv snart slogs ned med en stor del av sitt folk. Men Geberich, goternas utmärkte anförare (ductor), återvände, sedan vandalerna övervunnits och plundrats, till sina egna orter, varifrån han hade dragit ut. Då samlade de mycket få vandaler som hade undkommit en skara av sina stridsodugliga, lämnade sitt olyckliga fädernesland och begärde av fursten Konstantin att få Panno- ## MGH s. 88 (maskinöversättning) nien för sig, och där bodde de i ungefär sextio år på anvisade boplatser och tjänade enligt kejsarnas (imperatores) påbud som invånare. Därifrån inbjöds de långt senare av Stilicho, härmästare (magister militum), förre konsul och patricius, och besatte Gallien, där de plundrade grannarna och inte hade så fasta boplatser. Ty sedan goternas (Gothi) kung (rex) Geberich lämnat det mänskliga, efterträdde efter någon tid Hermanaricus, den förnämste av amalerna, i riket; han betvingade många och mycket krigiska folk i norr och fick dem att lyda hans lagar. Honom har några av de äldre med rätta jämfört med Alexander den store. Han hade nämligen som betvingade Golthescytha, Thiudos, Inaunxis, Vasinabroncas, Merens, Mordens, Imniscaris, Rogas, Tadzans, Athaul, Navego, Bubegenas, Coldas. Men fast han ansågs berömd genom att så många tjänade honom, lät han sig inte nöja förrän han också hade dräpt en stor del av herulernas (Heruli) folk, som Halaricus rådde över, och underkastat resten sitt herravälde. Ty det förutnämnda folket kallades, som historikern Ablabius berättar, Eluri, eftersom det bodde nära Meotiska träsket på sanka platser, som grekerna kallar ele; ett folk lika snabbt som det var ännu mer högmodigt. Det fanns nämligen då inget folk som inte valde sitt lätta fotfolk till sin slagordning bland dem. Men fast deras snabbhet ofta undkom andra som krigade mot dem, föll de ändå för goternas ståndaktighet och långsamhet, och lyckans ordning gjorde att även de, bland de övriga folken, tjänade geternas (Getae) kung Hermanaricus. Efter herulernas nederlag grep Hermanaricus likaså till vapen mot Venethi, som, fast föraktliga i vapen men mäktiga genom sitt antal, först försökte göra motstånd. Men en mängd stridsodugliga förmår ingenting, särskilt där både Gud tillåter det och en beväpnad mängd kommer emot dem. Ty dessa, som vi började säga i början av framställningen eller i folkförteckningen, ## MGH s. 89 (maskinöversättning) har uppstått ur en enda stam och har nu fått tre namn, nämligen Venethi, Antes, Sclaveni; fast dessa nu, då våra synder så verkar, rasar överallt, tjänade de ändå då alla under Hermanaricus befallningar. Likaså underkuvade han själv genom klokhet och tapperhet även Aestis folk (natio), som bor vid den mycket långa stranden av Germanska oceanen, och härskade över alla Skythiens och Germaniens folk (nationes) som över frukterna av sina egna mödor. Men efter ett inte långt tidsintervall, som Orosius berättar, flammade hunnernas (Hunni) folk, grymmare än all vildhet, upp mot goterna (Gothi). Ty vi har erfarit att dessa, som forntiden berättar, har uppstått så. Filimer, goternas kung (rex) och son till Gadaric den store, som efter utvandringen från ön Scandza som den femte innehade ledningen (principatus) över geterna och som vi ovan har sagt gick in i de skythiska länderna med sitt folk, fann bland sitt folk några trollkvinnor (magae mulieres), som han själv på fädernespråket kallar Haliurunnas; då han misstänkte dem drev han bort dem ur sin krets och tvingade dem, förjagade långt från sin här, att irra omkring i ödemarken. När orena andar, som vandrade genom öknen, såg dem och blandade sig med dem i samlag i sina famntag, frambringade de detta mycket vilda släkte, som först levde bland träsken, ett litet, otäckt och svagt släkte, knappt mänskligt, och inte känt genom något annat språk än ett som bar en antydan av mänskligt tal. Av sådan stam alltså skapade kom hunnerna till goternas gränser. Deras grymma folk bodde, som historikern Priskos berättar, på Meotiska träskets bortre strand, erfaret endast i jakt och ingen annan möda, utom att det, sedan det vuxit till folk, störde grannfolkens ro med svek och rov. Då alltså, som brukligt är, jägare av detta folk sökte efter vilt på den inre Meotis strand, ## MGH s. 90 (maskinöversättning) lägger de märke till hur en hind oväntat visade sig för dem, gick ut i träsket och, än gående fram, än stannande, gjorde sig till vägvisare. Jägarna följde henne och gick till fots över Meotiska träsket, som de ansåg ofarbart som havet. Snart visade sig också det skythiska landet för de ovetande, och hinden försvann. Detta gjorde, tror jag, de andar från vilka de härstammar, av avund mot skyterna (Scythae). Men de, som helt och hållet inte visste att det fanns en annan värld bortom Meotis, greps av beundran för det skythiska landet, och, sluga som de är, ansåg de att denna väg, okänd för varje tidigare tid, hade visats dem genom gudomlig försyn; de återvänder till de sina, berättar vad som hänt, prisar Skythien och, sedan de övertalat sitt folk, skyndar de till Skythien på den väg som de hade lärt känna med hinden som vägvisare; och alla skyter som de först mötte vid inträdet offrade de åt segern, de övriga betvingade och underkuvade de. Ty så snart de gått över detta väldiga träsk, ryckte de genast, som en virvelvind av folk, bort Alpidzuri, Alcildzuri, Itimari, Tuncarsi och Boisci, som bodde vid stranden av detta Skythien. Även alanerna (Halani), lika dem i strid men olika i civilisation, levnadssätt och utseende, tröttade de ut med täta strider och underkuvade dem. Ty även dem som de kanske inte alls övervann i krig, i det de genom sitt ansiktes fasa in- ## MGH s. 91 (maskinöversättning) gav dem mycket stor skräck, jagade de på flykten genom sin fruktansvärdhet, eftersom de hade ett skrämmande svartaktigt utseende och liksom, om det får sägas, en formlös klump, inte ett ansikte, och hade snarare prickar än ögon. Deras självförtroende röjs av deras vilda blick, de som rasar även mot sina egna barn på första levnadsdagen. Ty pojkarnas kinder skär de med järn, så att de, innan de får mjölkens näring, tvingas lära sig uthärda sår. Därför åldras de skägglösa och är som ynglingar utan behag, eftersom ansiktet, fårat av järnet, genom ärret förtär hårväxtens behag i rätt tid. De är visserligen små till växten, men snabba i kvicka rörelser och mycket redo att rida, med breda skuldror och rustade med bågar och pilar, med fasta nackar och alltid upprätta av stolthet. Dessa lever under mänsklig gestalt med vilddjurs grymhet. När geterna (Getae) såg detta mycket snabba släkte, som härjat många folk (nationes), blev de förskräckta och överlade med sin kung (rex) hur de skulle undandra sig en sådan fiende. Ty fast Hermanaricus, goternas (Gothi) kung, som vi ovan har berättat, hade triumferat över många folk, fann, medan han tänkte på hunnernas (Hunni) ankomst, det trolösa folket Rosomoni, som då bland andra visade honom tjänstplikt, följande tillfälle att bedra honom. Då kungen nämligen, gripen av raseri över hennes mans svekfulla avfall, hade befallt att en viss kvinna vid namn Sunilda av det nämnda folket skulle bindas vid vilda hästar och slitas sönder genom att hästarna drevs åt olika håll, angrep hennes bröder Sarus och Ammius, för att hämnas sin systers död, Hermanaricus sida med järn; sårad av detta sår drog han sig fram med ett sjukligt liv i kroppslig svaghet. Balamber, hunnernas kung, utnyttjade hans dåliga hälsa och bröt upp med sin här mot Ostrogothae; från deras gemenskap ansågs Vesegothae redan vara skilda genom en viss tvist sinsemellan. Under tiden dog Hermanaricus, som varken kunde uthärda sår- ## MGH s. 92 (maskinöversättning) ets smärta eller hunnernas (Hunni) angrepp, gammal och mätt på dagar, i sitt etthundratioende levnadsår. Tillfället genom hans död lät hunnerna få övertaget över de goter (Gothi) som vi hade sagt bodde i den östra trakten och kallades Ostrogothae. Vesegothae, det vill säga de andra, deras fränder och invånare i det västra landet, skräckslagna av sina släktingars fruktan [osäker tolkning], var osäkra om vad de skulle besluta om sig själva på grund av hunnernas folk, och sedan de länge övervägt sände de slutligen efter gemensamt beslut sändebud till Romania, till kejsar (imperator) Valens, bror till den äldre kejsaren Valentinianus, för att, om han gav dem en del av Thrakien eller Moesien att bruka, underkasta sig att leva under hans lagar och hans befallningar. Och för att man skulle sätta större tilltro till dem, lovar de att bli kristna om han ger dem lärare i deras språk. När Valens fick veta detta samtyckte han genast med glädje till det som han självmant hade velat begära, och han tog emot geterna (Getae) i Moesiens trakter och ställde dem som en mur för sitt rike mot de andra folken. Och eftersom kejsar Valens då, smittad av arianernas villfarelse (perfidia), hade stängt alla kyrkor av vårt parti, sänder han till dem predikanter som var anhängare av hans parti, och när dessa kom ingöt de genast sin villfarelses gift i de obildade och okunniga. Så blev Vesegothae genom kejsar Valens snarare arianer än kristna. För övrigt predikade de av tillgivenhet evangeliet både för Ostrogothae och för gepiderna, sina släktingar, lärde dem dyrkan av denna villfarelse och inbjöd hela folket av detta språk överallt till denna sekts kult. Själva gick de också, som har sagts, över Donau och bosatte sig med furstens (princeps) tillåtelse i Dacia ripensis, Moesien och Thrakien. ## MGH s. 93 (maskinöversättning) Det hände dem, som brukligt är för ett folk som ännu inte väl har rotat sig på platsen, att hungersnöd uppstod, och deras förnämsta män (primates) och anförare (duces), som rådde över dem i kungars (reges) ställe, det vill säga Fritigern, Alatheus och Safrac, började beklaga härens nöd och begära handel av Lupicinus och Maximus, romarnas befälhavare. Men vad tvingar inte den förbannade guldhungern människor att gå med på? Befälhavarna började, drivna av girighet, sälja åt dem till högt pris inte bara får- och oxkött utan även självdöda hundar och orena djur, så att de köpte vilken slav som helst för ett enda bröd eller tio pund kött. Men när slavar och bohag tog slut, begär den girige köpmannen deras söner i utbyte mot det nödvändiga uppehället [osäker tolkning]. Föräldrarna gör nämligen inte annorlunda, då de sörjer för sina barns räddning: de beslutar hellre att friheten går förlorad än livet, eftersom den som säljs blir barmhärtigt försörjd medan den som behålls ska dö. Det hände nämligen under denna bedrövliga tid att Lupicinus, romarnas anförare (ductor), bjöd Fritigern, goternas (Gothi) småkung (regulus), till ett gästabud och, som utgången visade, planerade svek mot honom. Men Fritigern, som inte kände till sveket, kom till gästabudet med ett fåtal följeslagare, och medan han åt därinne i praetoriet hörde han de olyckliga döendes rop: ty då soldaterna på sin befälhavares befallning i en annan del försökte dräpa hans inspärrade fränder och de döendes rop, hårt utstötta, dånade i hans redan misstänksamma öron, insåg Fritigern genast det uppenbara sveket, drog sitt svärd och gick inte utan stor dristighet och snabbhet ut från gästabudet, ryckte sina fränder undan den hotande döden och eggade dem att dräpa romarna. Dessa grep det efterlängtade tillfället, och de mycket tappra männen valde ## MGH s. 94 (maskinöversättning) att hellre gå under i krig än av hunger, och beväpnar sig genast för att dräpa befälhavarna (duces) Lupicinus och Maximus. Den dagen tog nämligen bort goternas hunger och romarnas trygghet, och goterna (Gothi) började nu, inte som främlingar och utlänningar utan som medborgare och herrar, befalla över jordägarna och hålla alla de norra delarna ända till Donau under sin rätt. När kejsar (imperator) Valens fick veta detta i Antiokia, drog han snart med en beväpnad här ut till Thrakiens trakter; där utkämpades ett beklagansvärt krig, goterna segrade, och han själv flydde sårad till ett gods (praedium) nära Adrianopel; och då goterna inte visste att kejsaren gömde sig i en så ringa hydda och lade eld under den, som brukligt är när en fiende rasar, brändes han upp med kunglig prakt, inte annorlunda än genom Guds egen dom, så att han brändes i eld av just dem som han, när de bad om den sanna tron, hade lett bort till villfarelse, och vars kärlekens eld han hade förvridit till helvetets eld. Vid den tiden började Vesegothae efter äran av en så stor seger bebo Thrakien och Dacia ripensis, som om de tagit sin födelsemark i besittning. Men då kejsar Gratianus hade utvalt Theodosius från Spanien och satt honom i det östra furstendömet (principatus) i stället för sin farbror Valens, och den militära disciplinen snart hade satts i bättre stånd, ## MGH s. 95 (maskinöversättning) och slöheten och försumligheten hos de tidigare furstarna (principes) hade stängts ute, blev goten (Gothus) mycket rädd när han märkte det. Ty kejsaren (imperator), som var av helt skarp begåvning och berömd för tapperhet och klokhet, eggade genom sina föreskrifters stränghet och genom sin frikostighet och vänlighet den slappa hären till tapperhet. Men när soldaterna, sedan fursten bytts mot en bättre, fick självförtroende, försöker de angripa goterna och driver dem från Thrakiens gränser. Men då fursten Theodosius just då var sjuk nästan till hopplöshet, ges goterna åter djärvhet; hären delades, och Fritigern drog bort för att plundra Thessalien, Epirus och Achaia, medan Alatheus och Safrac med de återstående trupperna begav sig till Pannonien. När kejsar Gratianus, som då hade dragit sig tillbaka från Rom till Gallien på grund av vandalernas angrepp, fick veta detta – att goterna rasade värre medan Theodosius dukade under i dödlig hopplöshet – kom han snart till dem med en samlad här; men han förlitade sig inte på vapen utan ville besegra dem genom ynnest och gåvor, och han beviljade dem fred och livsmedel och slöt förbund (foedus) med dem. Men när kejsar Theodosius därefter tillfrisknade och fann att kejsar Gratianus hade avtalat med goterna och romarna det som han själv hade önskat, tog han det med mycket tacksamt sinne och samtyckte själv till denna fred, och han förband sig med kung (rex) Aithanaricus, som då hade efterträtt Fritigern, genom att ge honom gåvor, och inbjöd honom med sitt mycket vänliga sätt att komma till honom i Konstantinopel. Denne gick helt villigt med på det, tågade in i den kungliga staden och sade förundrad: ”Se, jag ser vad jag ofta hörde utan att tro det”, nämligen ryktet om en så stor stad; och medan han vände ögonen hit och dit och beskådade än stadens läge och skeppens trafik, än de lysande murarna, förundrar han sig, och då han ser folk av olika stammar, som vatten som sprudlar ur en enda källa från olika håll, och likaså den ordnade krigsstyrkan, säger han: ”Kejsaren är utan tvivel en jordisk gud, och var och en som lyfter sin hand mot honom är själv skyldig till sitt eget blod.” Medan han alltså var i sådan beundran och uppburen av större ## MGH s. 96 (maskinöversättning) heder av fursten (princeps), lämnade han detta ljus efter några månader. Fursten hedrade honom av tillgivenhet nästan mer död än levande och gav honom en värdig begravning, och gick själv framför hans bår vid begravningen. När Aithanaricus alltså var död förblev hela hans här i kejsar (imperator) Theodosius tjänst, underkastade sig det romerska väldet och bildade med krigsmakten liksom en enda kropp, och då den tjänst som foederati länge sedan hade haft under fursten Konstantin förnyades, kallades även de foederati. Av dessa tog kejsaren med sig mer än tjugo tusen beväpnade, som han visste var trogna och vänner till honom, mot tyrannen (tyrannus) Eugenius, som efter mordet på Gratianus hade besatt Gallien, och sedan han vunnit seger över den förutnämnde tyrannen utkrävde han hämnd. Men sedan Theodosius, som älskade freden och goternas (Gothi) släkte, hade lämnat det mänskliga, började hans söner, som levde i överdåd, föröda båda staterna och dra in de vanliga gåvorna från sina hjälptrupper, det vill säga goterna. Snart växte goternas leda vid dem, och av fruktan att deras tapperhet skulle upplösas genom lång fred, satte de en kung (rex) över sig, Halaricus, som hade den näst förnämsta adeln efter amalerna och ett underbart ursprung av Balthernas släkt, som länge sedan för sin djärva tapperhet hade fått namnet Baltha, det vill säga den djärve, bland de sina. Snart alltså, när den förutnämnde Halaricus hade blivit gjord till kung, överlade han med de sina och övertalade dem att hellre söka riken genom egen möda än att i lättja lyda under andra, och med en här tågade han, under Stilichos och Aurelianus konsulat, genom Pannonien och genom Sirmium på högra sidan in i Italien, som liksom var tomt på män, och utan att någon alls gjorde motstånd landade han vid Candidianus bro, som låg vid tredje milstenen från den kungliga staden Ravenna. Denna stad, mellan träsk och hav och mellan Pos strömmar, är öppen genom bara ett enda tillträde; dess forna invånare kallades, som de äldre berättar, αἰνετοí, det vill säga de lovvärda. Den ligger i det romerska rikets ## MGH s. 97 (maskinöversättning) bukt vid Joniska havet och är liksom en ö innesluten av de inströmmande vattnens översvämning. Den har i öster havet; den som seglar dit i rak kurs från Korkyra och Hellas trakter ror längs med höger sida först Epirus, därefter Dalmatien, Liburnien och Histria och så Venetia. I väster har den träsk, genom vilka ett enda mycket trångt inlopp har lämnats liksom en port. I den norra trakten har den också en gren av Po, som kallas Fossa Asconis. I söder likaså Po själv, som man kallar konungen bland floderna på Italiens mark, med tillnamnet Eridanus, som av kejsar (imperator) Augustus leddes ned genom en mycket bred kanal och med en sjundedel av sin fåra flyter in mitt genom staden och vid sin mynning erbjuder en mycket behaglig hamn. Den ansågs en gång, som Dio berättar, ta emot en flotta av tvåhundrafemtio skepp på en mycket säker ankarplats. Det som en gång var hamn visar nu, som Favius säger, en mycket vidsträckt trädgård, full av träd, från vilka dock inte segel hänger utan frukter. Staden själv berömmer sig nämligen av ett trefaldigt namn och gläder sig åt ett tredelat läge, nämligen först Ravenna, ytterst Classis, i mitten Caesarea mellan staden och havet, full av mjukhet och med fin sand, lämplig för åkturer. Men när Vesegothaes här hade landat i dess närhet och sänt en beskickning till kejsar Honorius, som bodde därinne, om att, om han tillät att goterna (Gothi) fredligt bosatte sig i Italien, de skulle leva så med romarnas folk att man kunde tro att båda var ett enda folk; men om annorlunda, skulle den som förmådde driva bort den andre genom strid göra det, och den som blev segrare skulle sedan härska i trygghet. Men kejsar Honorius fruktade båda erbjudandena, och sedan han hållit råd med sin senat om hur han dem från Italiens gränser ## MGH s. 98 (maskinöversättning) …drev ut, övervägde han. Till sist stannade han vid det beslutet att Halarik med sitt folk, om han förmådde, skulle göra anspråk på de avlägset belägna provinserna (provinciae), det vill säga Gallien och Spanien, som han nästan redan hade förlorat och som vandalernas kung (rex) Grizerik härjade genom sitt infall, som om de vore hans egen härd (lares). Goterna samtyckte till denna förläning, bekräftad genom ett heligt påbud (sacrum oraculum), och begav sig enligt denna förordning till det fädernesland som överlämnats åt dem. Sedan de gett sig av utan att ha begått något ont i Italien, kom patriciern (patricius) Stilico, kejsar Honorius svärfar – ty fursten (princeps) hade förenat sig med båda hans döttrar, Maria och Thermantia, den ena efter den andra, och Gud kallade båda bort från detta ljus som jungfrur och orörda – denne Stilico alltså kom svekfullt till staden (civitas) Pollenzo, belägen i de Kottiska Alperna, och medan goterna inte misstänkte något ont gick han till krig mot dem [oklart] till hela Italiens fördärv och sin egen vanära. När goterna oväntat såg honom blev de först förskräckta, men snart samlade de mod och, eggade av uppmaningar som de brukade, slog de nästan hela Stilicos här på flykten och nedgjorde den fullständigt. I raseri övergav de den väg de slagit in på och vände tillbaka till Ligurien bakom sig, varifrån de redan hade dragit vidare; och sedan de där tagit byte och plundring härjade de Aemilia på samma sätt, och genom att ströva längs Flaminiska vägen mellan Picenum och Tuscien ända till staden Rom plundrade de allt som fanns på båda sidor. Till sist gick de in i Rom och plundrade på Halariks befallning, men de satte inte eld på staden, som folken brukar, och tillät inte att någon som helst skada tillfogades de heligas platser. Därefter drog de ut och, sedan de med liknande ödeläggelse dragit genom Kampanien och Lukanien, ## MGH s. 99 (maskinöversättning) …kom de till Bruttium; där stannade de länge och beslöt att fara till Sicilien och därifrån till Afrikas länder. Bruttiernas land ligger nämligen vid Italiens yttersta gränser och vetter mot söder – dess hörn utgör Apenninernas början – och likt en utsträckt tunga skiljer det Adriatiska havet från det Tyrrenska svallet; det fick en gång sitt namn efter drottning Bryttia. Hit kom alltså Alarik, visigoternas (Vesegothae) kung (rex), med hela Italiens rikedomar, som han tagit som byte, och planerade att därifrån, som sagt, gå över via Sicilien till Afrika, ett fridfullt fädernesland. Men eftersom det inte står människan fritt att genomföra vad hon planerat utan Guds vetskap, sänkte det fruktansvärda sundet åtskilliga av hans skepp och kastade de flesta i oordning. Tillbakaslagen av denna motgång överraskades Halarik, medan han övervägde vad han skulle göra, plötsligt av en alltför tidig död och lämnade det mänskliga. De som sörjde honom av stor kärlek ledde floden Busentus nära staden Cosenza bort från dess fåra – denna flod rinner nämligen ned från bergets fot nära staden med hälsobringande vatten – och mitt i fåran lät de en samlad skara fångar gräva ut en gravplats; i denna gravs sköte begravde de Halarik tillsammans med mycket rikedomar, och sedan de lett tillbaka vattnet i dess fåra dödade de alla grävarna, för att platsen aldrig skulle bli känd av någon. Visigoternas rike (regnum) överlämnade de åt Ataulf, hans frände, framstående till utseende och förstånd; ty även om han inte var så resligt byggd, var han prydd med kroppens skönhet och ansiktets behag. När han tagit emot riket vände han åter tillbaka till Rom och skrapade likt gräshoppor bort det som eventuellt hade blivit kvar första gången, och han plundrade Italien inte bara på privata rikedomar utan också på offentliga, utan att kejsar Honorius förmådde göra något motstånd; han förde också hans syster Placidia, kejsar Theodosius dotter med en annan hustru, som fånge bort från staden. Men med tanke på hennes höga börd, skönhet och obefläckade kyskhet förenade han sig lagligen med henne i äktenskap i Forum Iulii, en stad i Aemilia, för att folken, när de fick veta om detta förbund, ## MGH s. 100 (maskinöversättning) …skulle skrämmas desto mer, som om staten (res publica) vore förenad med goterna; och han lämnade Honorius Augustus, visserligen utblottad på rikedomar men nu så att säga som en släkting, med vänligt sinne och drog mot Gallien. När han kom dit blev grannfolken förskräckta och började hålla sig inom sina gränser, de som länge grymt hade ansatt Gallien, såväl franker som burgunder. Ty vandalerna och alanerna, om vilka vi ovan sade att de med de romerska furstarnas (principes) tillstånd bosatte sig i båda Pannonierna, ansåg inte heller att de skulle vara säkra där av fruktan för goterna, om dessa vände tillbaka, och gick över till Gallien. Men snart flydde de från Gallien, som de inte långt tidigare hade besatt, och stängde in sig i Spanien, ännu minnande, från sina förfäders berättelse, vilken skada goternas kung (rex) Geberich en gång hade tillfogat deras folk och hur han genom sin tapperhet hade drivit dem från fädernejorden. Genom en sådan händelse låg alltså Gallien öppet för Ataulf när han kom. Sedan goten befäst sitt välde (regnum) i Gallien började han sörja över spanjorernas olycka, och i avsikt att rädda dem från vandalernas infall lämnade han sina rikedomar i Barcelona hos vissa trogna män tillsammans med det ostridbara folket och trängde in i det inre av Spanien, där han ofta stred med vandalerna; under det tredje året sedan han hade underkuvat Gallien och Spanien föll han för svärdet, genomborrad i underlivet av Euervulf, vars kroppslängd han brukade håna. Efter hans död insattes Segerik till kung, men också han dödades genom sina egna mäns svek och lämnade snart riket tillsammans med livet. Därefter insattes som fjärde kung efter Alarik Valia, en mycket sträng och klok man. Mot honom sände kejsar Honorius Constantius, en man stark i krigisk duglighet och berömd för många slag, med en här, eftersom han fruktade att Valia själv skulle bryta det fördrag (foedus) som en gång ingåtts med Ataulf och åter anstifta några anslag mot staten sedan han drivit ut de grannfolk som bodde nära honom [osäker tolkning], och samtidigt önskade han befria sin syster Placidia från underkastelsens ## MGH s. 101 (maskinöversättning) vanära; han kom överens med Constantius om att om denne, genom krig eller fred eller på vilket sätt som helst, kunde föra henne tillbaka till hans rike, skulle han ge henne åt honom i äktenskap. Glad över denna överenskommelse begav sig Constantius med en mängd beväpnade och med nästan kunglig utrustning till Spanien. Vallia, goternas kung (rex), mötte honom med inte mindre stridsberedskap vid Pyrenéernas pass; där sändes sändebud från båda sidor och man kom överens om att han skulle återlämna Placidia, furstens (princeps) syster, och inte vägra den romerska staten (res publica) sitt bistånd när behov uppstod. Vid den tiden hade nämligen en viss Constantinus, som tillvällt sig kejsarmakten (imperium) i Gallien, gjort sin son Constans, som varit munk, till caesar (Caesar); men han behöll inte länge det välde han tillvällt sig utan dödades snart själv i Arles av de federerade (foederati) goterna och romarna, och hans son i Vienne. Efter dem omkom också Iovinus och Sebastianus, som med samma förmätenhet tänkte bemäktiga sig staten, i samma undergång. Ty under Valias tolfte regeringsår, då också hunnerna drevs ut ur Pannonien av romarna och goterna efter att ha besatt det i nästan femtio år, såg Valia att vandalerna i hans område, det vill säga på Spaniens jord, med djärv förmätenhet hade dragit ut från de inre delarna av Gallaecia, dit Ataulf en gång hade drivit dem på flykten, och härjade och plundrade allt; det var ungefär vid den tid då Hierius och Ardabures hade trätt fram som konsuler (consules), och utan dröjsmål satte han genast sin här i rörelse mot dem. Men Gyzerik, vandalernas kung, hade redan bjudits in till Afrika av Bonifatius, som hade råkat i onåd hos fursten Valentinianus och inte kunde hämnas på annat sätt än genom statens olycka. Denne bjöd alltså in dem genom sina böner och förde dem över genom passagen i det trånga ## MGH s. 102 (maskinöversättning) sundet, som kallas det gaditanska sundet och skiljer Afrika från Spanien med knappt sju mil (milia), och där Tyrrenska havets mynning tömmer sig i Oceanens svall. Gyzerik var nämligen redan mycket välkänd genom romarnas olycka i staden; han var medelstor till växten och haltade efter ett fall med hästen, djup till sinnes, fåordig, föraktare av lyx, häftig i vrede, girig efter ägodelar, mycket förutseende när det gällde att uppvigla folk, beredd att så stridsfrön och uppväcka hat. En sådan man trädde, som vi sagt, på Bonifatius böner in i den afrikanska delen av staten (res publica) [osäker tolkning]; där regerade han länge med en myndighet som han, enligt vad som sägs, hade fått av gudomen, och före sin död kallade han samman skaran av sina söner och förordnade att det inte skulle uppstå någon strid mellan dem i strävan efter riket (regnum), utan att var och en i sin ordning och grad, om han överlevde den andre, det vill säga sin äldre, skulle bli dennes efterträdare, och efter honom i sin tur den som kom efter honom. Genom att iaktta detta innehade de riket lyckligt under många års tid, och de besudlades inte, som brukar ske hos andra folk, av inbördeskrig, utan i sin ordning mottog de riket, den ena efter den andra, och härskade i fred över folken. Deras ordning och följd var denna: först Gyzerik, som var fader och herre, därefter Hunerik, som tredje Gunthamund, som fjärde Thrasamund, som femte Ilderik. Honom drev Gelimer, till sitt folks olycka och utan att minnas sin förfaders föreskrifter, bort från riket och dödade honom, och han tillvällde sig makten som tyrann (tyrannis). Men vad han gjort förblev inte ostraffat. Ty snart drabbades han av kejsar Iustinianus hämnd, och med hela sin släkt och de rikedomar som han likt en rövare ruvade på fördes han till Konstantinopel av den mest ärorike mannen Belisarius, härmästare (magister militum) i Östern, f.d. ordinarie konsul (exconsul ordinarius) och patricier (patricius), och blev ett stort skådespel för folket på cirkus; och när han, med sen ånger, såg sig nedstörtad från kunglig höjd, dog han förvisad till det privatliv som han inte velat tjäna under. Så återkallades Afrika, som vid jordkretsens indelning beskrivs som världens tredje del, efter nästan hundra år, ryckt ur vandalernas ok, till det romerska rikets frihet; och det som en hednisk hand en gång, under odugliga herrar och trolösa befälhavare, hade ryckt bort från den romerska statens kropp, ## MGH s. 103 (maskinöversättning) har nu återkallats av en driftig herre och en trogen anförare och gläds i dag. Även om det också efter detta en tid har klagat, försvagat av inbördes strid och maurernas trolöshet, så har dock kejsar Iustinianus triumf, som Gud skänkt honom, fört det han påbörjat ända fram till fred. Men vad behöver vi tala om det som saken inte kräver? Låt oss återvända till vårt ämne. Vallia, goternas kung (rex), rasade nämligen så mot vandalerna med sina män att han hade velat förfölja dem också i Afrika, om inte den olycka som en gång drabbat Halarik när han ville till Afrika hade kallat honom tillbaka. Ty sedan han vunnit ära i Spanien och vunnit en blodlös seger vände han tillbaka till Toulouse och lämnade åt det romerska väldet (imperium), sedan fienderna drivits på flykten, åtskilliga provinser (provinciae), som han hade lovat; och sedan han efter lång tid drabbats av ogynnsam sjukdom lämnade han det mänskliga, nämligen vid den tid då Beremud, son till Thorismund, om vilken vi talat ovan i förteckningen över amalernas släkt, tillsammans med sin son Vitirik utvandrade från ostrogoterna (Ostrogothae), som ännu i skythiska länder låg under hunnernas förtryck, till visigoternas (Vesegothae) rike (regnum). Medveten om sin tapperhet och sin höga börd trodde han nämligen att släktingarna lättare skulle överlåta furstemakten (principatus) åt honom, som det var känt var arvinge till många kungar. Ty vem skulle tvivla på en amal, om han hade fått fritt välja? Men han ville inte heller själv visa vem han var. Och de hade redan efter Vallias död gett honom Theoderid som efterträdare. När Beremud kom till honom undertryckte han, med den sinnets tyngd som han förmådde, genom lämplig tystnad sin släkts framstående storhet [osäker tolkning], eftersom han visste att de som härskar alltid misstänker dem som är födda av kunglig stam. Han lät sig alltså vara okänd, för att inte bringa den rådande ordningen i oreda. Han togs med sin son emot mycket hedersamt av kung Theodorid, så att denne varken uteslöt honom från sitt råd eller höll honom borta från sitt bord, dock inte för hans höga börd, som han inte kände till, utan för hans sinnes styrka och andens kraft, som han inte kunde dölja. ## MGH s. 104 (maskinöversättning) Vad mer? Sedan Vallia avlidit – för att upprepa vad vi sagt ovan – han som hade haft föga lycka mot gallerna, efterträdde den mycket framgångsrike och lyckligare Theodorid honom i riket (regnum), en man präglad av största måttfullhet, att räkna för sin duglighet till själ och kropp. Mot honom bröt romarna, under konsulerna (consules) Theodosius och Festus, freden och grep, sedan de förenat hunner som hjälptrupper med sig, till vapen i Gallien. De hade nämligen oroats av en skara federerade (foederati) goter, som tillsammans med greven (comes) Gaina hade uppväglat Konstantinopel [osäker tolkning]. Patriciern (patricius) Aetius hade då befälet över soldaterna; han var född av de tappraste moesiernas stam i staden (civitas) Silistra av fadern Gaudentius, uthärdade krigets mödor, var född enastående för den romerska staten (res publica) och hade genom omätliga blodbad tvingat svebernas och frankernas högmodiga barbari att tjäna det romerska väldet (imperium). Med hunner som hjälptrupper, under Litorius ledning, satte också den romerska hären sin stridsrustning i rörelse mot goterna, och sedan stridsleden länge stått uppställda på båda sidor, då båda var tappra och ingen svagare, räckte de varandra handen och återvände till den forna endräkten; fördraget (foedus) befästes, och sedan en trofast fred slutits mellan dem drog sig var och en tillbaka. Under denna fred var Attila, herre över alla hunner och nästan den ende härskaren i världen över Skythiens folk, en man beundransvärd för sin ryktbara berömmelse bland alla folk. Historikern Priscus, som sändes till honom i beskickning av Theodosius den yngre, berättar bland annat med följande ord: ”Vi gick över väldiga floder, nämligen Tisia, Tibisia och Dricca, och kom till den plats där goternas tappraste, Vidigoia, en gång föll genom sarmaternas list; och därifrån kom vi inte långt därefter till den by (vicus) där kung (rex) Attila uppehöll sig, en by, säger jag, lik en mycket stor stad, där vi fann murar av trä, byggda av glänsande plankor, vilkas fogning gav så sken av fasthet att man knappt med uppmärksamhet kunde urskilja plankornas skarvar. Man kunde se matsalar utsträckta i vidare omkrets och pelargångar i all prakt ## MGH s. 105 (maskinöversättning) anordnade. Gårdens yta var omgiven av en väldig inhägnad, så att själva vidden visade att det var den kungliga hallen. Detta var boningen för kung (rex) Attila, som höll hela barbarvärlden; dessa bostäder föredrog han framför erövrade städer.” Denne Attila var son till fadern Mundzuk, vars bröder var Octar och Roas, som sägs ha innehaft riket (regnum) före Attila, dock inte alls över alla dem som han själv härskade över. Efter deras död efterträdde han tillsammans med sin bror Bleda i hunnernas rike, och för att vara jämbördig med det fälttåg han förberedde sökte han ökad styrka genom brodermord och strävade så genom de sinas död mot allas fördärv [osäker tolkning]. Men medan rättvisan vägde, fann han, som växte genom ett avskyvärt medel, sin grymhets vanskapliga slut. Sedan nämligen hans bror Bleda, som härskade över en stor del av hunnerna, dödats genom svek, förenade han hela folket under sig, och sedan han samlat mängden av andra folk som han då höll under sitt välde ville han helst underkuva världens främsta folk, romarna och visigoterna (Vesegothae). Hans här sades uppgå till femhundratusen man. Han var en man född i världen till folkens skakning, alla länders skräck, som, jag vet inte genom vilket öde, skrämde allt genom det fruktansvärda rykte som spreds om honom. Han var nämligen stolt i sin gång och lät blicken vandra hit och dit, så att den upphöjde mannens makt syntes även i själva kroppens rörelse; en älskare av krig, men själv återhållsam med handen, mycket stark i råd, mottaglig för de bönfallandes böner och nådig mot dem som en gång tagits i hans trohet; kort till växten, med bred bröstkorg, ganska stort huvud, små ögon, glest skägg, stänkt med grått, platt näsa, mörk hy, och han bar tecknen på sin härkomst. Fastän han var av en sådan natur att han alltid litade på stora ting, ökades dock hans självförtroende av Mars svärd som hade hittats, vilket hos skythernas kungar alltid ansetts heligt; historikern Priscus berättar att det upptäcktes vid följande tillfälle. ”När en herde”, säger han, ”såg att en kviga i hans hjord ## MGH s. 106 (maskinöversättning) haltade och inte kunde finna orsaken till ett så svårt sår, följde han bekymrad blodspåren och kom till sist till ett svärd, som hon oförsiktigt hade trampat på när hon betade gräset; han grävde genast upp det och bar det till Attila.” Denne gladde sig åt gåvan och, storsint som han var, ansåg han att han hade blivit insatt som furste (princeps) över hela världen och att makten över krigen hade getts honom genom Mars svärd. När Gyzerik, vandalernas kung (rex), som vi nämnde nyss, fick veta att hans sinne var berett att ödelägga världen, drev han honom med många gåvor till krig mot visigoterna (Vesegothae), av fruktan att Theodorid, visigoternas kung, skulle hämnas den oförrätt som hans dotter lidit; hon hade förenats med Gyzeriks son Hunerik och först glatt sig åt ett så förnämt äktenskap, men senare, eftersom han var grym även mot sina egna barn, hade han, enbart av misstanke om att hon berett gift, skurit av hennes näsa och stympat hennes öron, berövat henne hennes naturliga skönhet och sänt henne tillbaka till hennes fader i Gallien, för att hon som ett vanställt lik ständigt skulle erbjuda en ömklig syn, och för att grymheten, som skulle röra även främlingar, desto verksammare skulle framkalla faderns hämnd. Attila, som länge burit på planerade krig och nu genom Gyzeriks mutor födde fram dem, sände därför sändebud till Italien till fursten Valentinianus och sådde split mellan goterna och romarna, för att genom inre hat krossa dem som han inte kunde skaka i strid; han försäkrade att han inte på något sätt kränkte vänskapen med hans stat (res publica), utan att hans strid gällde Theoderid, visigoternas kung. Då han önskade bli väl mottagen hade han fyllt resten av brevet med de vanliga hälsningsfrasernas smicker, ivrig att ge sin lögn trovärdighet. På samma sätt sände han också skrivelser till visigoternas kung Theoderid och uppmanade honom att lämna förbundet med romarna ## MGH s. 107 (maskinöversättning) och minnas de strider som nyligen hade uppväckts mot honom. Under den stora vildheten var han en slug man, som stred med list innan han förde krig. Då sände kejsar Valentinianus en beskickning till visigoterna (Vesegothae) och deras kung (rex) Theoderid med dessa ord: ”Det hör till er klokhet, ni tappraste av folk, att förena er mot världens tyrann, som önskar att hela världen ska tjäna honom, som inte frågar efter orsaker till krig utan anser att allt han begått är rättmätigt. Han mäter sin strävan med sin arm och mättar sitt högmod med godtycke; han föraktar rätt och billighet och visar sig vara en fiende även till naturen. Ty den förtjänar allas hat som visar sig vara allas gemensamma fiende. Minns, ber jag er, det som förvisso inte kan glömmas: att man av hunnerna inte slagits ned i krig, där olyckan är gemensam, utan, vilket plågar svårt, angripits genom försåt [osäker tolkning]. För att inte tala om oss: kan ni bära detta högmod ohämnat? Mäktiga i vapen, ge stöd åt er egen smärta och förena era händer gemensamt. Bistå också staten (res publica), som ni utgör en lem av. Hur eftersträvansvärt och värt att omfamna detta förbund är för oss, det kan ni fråga fiendens planer om.” Med dessa och liknande ord rörde Valentinianus sändebud kung Theodorid. Han svarade dem: ”Ni har”, sade han, ”romare, er önskan; ni har gjort Attila till fiende också för oss. Vi följer honom vart han än kallar, och även om han är uppblåst av segrar över olika folk, förstår goterna ändå att strida mot de högmodiga. Inget krig skulle jag kalla svårt utom det som orsaken försvagar, ty den som majestätet har log mot fruktar inget sorgligt.” Följeslagarna (comites) jublade åt hövdingens (dux) svar, och folket följde glatt. Alla grep stridslust; nu längtade man efter hunnerna som fiender. Av kung Theodorid fördes alltså en otalig mängd visigoter fram; han lämnade fyra söner hemma, nämligen Friderik och Eurik, Retemer och Himnerith, och tog med sig som delaktiga i mödan endast de äldre, Thorismud och Theoderik. En lycklig stridsrustning, en säker hjälp, ett ljuvt sällskap: att ha tröst av dem som har glädje av att också gå in i farorna tillsammans. Men på romarnas sida var patriciern (patricius) Aetius förutseende så stort – han som ## MGH s. 108 (maskinöversättning) då uppbar staten (res publica) i den västra delen av världen – att han samlade krigare från alla håll och mötte den vilda och oräkneliga mängden som en jämbördig motståndare. Ty följande hjälptrupper (auxiliares) var närvarande: franker, sarmater, Armoriciani, Liticiani, burgunder, saxare, Ripari, Olibriones – en gång romerska soldater men nu utvalda bland hjälptrupperna – och åtskilliga andra keltiska eller germanska folk (nationes). Man samlades alltså på de katalauniska fälten, som också kallas mauriakiska, som sträcker sig hundra leuvae, som gallerna kallar dem, på längden och sjuttio på bredden. En gallisk leuva mäts till en längd av ettusen femhundra steg (passus). Den delen av jorden blev alltså en kampplats för oräkneliga folk. Båda de mycket starka stridsleden drabbade samman; ingenting skedde genom överrumpling, utan man stred i öppen strid. Vilken värdig orsak kan man finna till så stora rörelser? Eller vilket hat eggade alla att väpna sig mot varandra? Det är bevisat att människosläktet lever för kungarna, då genom ett enda sinnes vansinniga anlopp ett blodbad på folken åstadkoms och genom en högmodig kungs godtycke på ett ögonblick gick under vad naturen frambringat under så många sekler. Men innan vi berättar om slagets förlopp förefaller det nödvändigt att redogöra för vad som hände under själva krigsrörelserna, eftersom detta slag var lika mångfaldigt och invecklat som det var ryktbart. Sangibanus, alanernas kung (rex), lovade nämligen, förskräckt av fruktan för det som skulle komma, att överlämna sig åt Attila och föra över Orléans, en stad (civitas) i Gallien, där han då höll till, under hans välde. När Theodorid och Aetius fick veta detta befäste de denna stad med stora vallar före Attilas ankomst, bevakade den misstänkte Sangibanus och ställde honom med hans eget folk mitt bland sina hjälptrupper. Attila, hunnernas kung, skakad av en sådan händelse och misstrogen mot sina styrkor, fruktade därför att inleda striden. Medan han övervägde flykt, som var sorgligare än själva döden, beslöt han att genom inälvsskådare (haruspices) utforska framtiden. Dessa, som enligt sin sed än skådade boskapens inälvor, än vissa ådror i skrapade ben, förkunnade olycka för hunnerna; dock förutsade de detta lilla till tröst, att den högste ## MGH s. 109 (maskinöversättning) anföraren för fienderna på den motsatta sidan skulle falla och genom sin död befläcka den seger och triumf som lämnades kvar [osäker tolkning]. Och eftersom Attila ansåg att Aetius död, eftersom denne stod i vägen för hans företag, var värd att eftersträva även till priset av hans egen undergång, inledde han, oroad av ett sådant förebud – han var en man som utforskade planer i krigiska ting – striden under oro omkring dagens nionde timme, för att den annalkande natten skulle komma till hjälp om det gick illa. Parterna möttes, som vi sagt, på de katalauniska fälten. Platsens läge var sådant att den steg i en sluttande upphöjning till en kullens topp. Eftersom båda härarna ville inta den, då platsens fördelaktighet ger inte liten nytta, besatte hunnerna med sina folk den högra delen, romarna och visigoterna (Vesegothae) med sina hjälptrupper den vänstra, och de inledde striden om krönet, som lämnats obesatt. Den högra flygeln höll alltså Theoderid med visigoterna, den vänstra Aetius med romarna, och i mitten placerade de Sanguibanus, som vi ovan berättat hade befäl över alanerna, av militär försiktighet, för att omsluta honom, om vars sinnelag de hade mindre förtroende, med en skara trogna. Ty den tar lätt på sig nödvändigheten att strida som åläggs svårigheten att fly. Å andra sidan var hunnernas stridsled så ordnad att Attila stod i mitten med sina tappraste, i det att kungen (rex) genom denna anordning snarare sörjde för sig själv, så att han, placerad mitt bland kärnan av sitt folk [osäker tolkning], skulle hållas undan den hotande faran. Hans flyglar omgavs av de många folk och skilda nationer (nationes) som han hade lagt under sitt välde. Bland dem utmärkte sig ostrogoternas (Ostrogothae) här, ledd av bröderna Valamir, Theodemir och Videmer, förnämare än själva kungen som de då tjänade, eftersom amalernas släkts makt gjorde dem lysande; och där var också, med gepidernas otaliga skara, deras mycket berömde kung Ardarik, som på grund av sin stora trohet mot Attila deltog i hans rådslag. Ty Attila, som genom sin skarpsinnighet vägde detta, älskade honom och Valamir, ostrogoternas kung, framför de andra småkungarna (reguli). Det var ## MGH s. 110 (maskinöversättning) Valamir var nämligen förtegen om hemligheter, vänlig i tal, kunnig i list; Ardarik var, som vi sagt, berömd för trohet och klokhet. På dem kunde han inte utan skäl lita, när de skulle strida mot sina fränder visigoterna (Vesegothae). Den övriga skaran av kungar (reges), om det är tillåtet att säga så, och anförarna för de olika nationerna (nationes) väntade som livvakter på Attilas vinkar, och när han nickat med ögat ställde sig var och en fram utan något mummel, med fruktan och bävan, eller verkställde förvisso vad han blivit befalld. Ensam Attila, alla kungars kung, bar omsorg över alla och för alla. Striden kom alltså att gälla den fördelaktiga plats som vi nämnt. Attila skickade sina män för att inta bergets topp, men han hanns före av Thorismund och Aetius, som kämpade sig upp för att bestiga kullens höjder, kom ovanför och med bergets hjälp lätt drev de anstormande hunnerna i oordning. När Attila då såg att hans här hade bringats i oordning av det som hänt, trodde han att den måste stärkas på stående fot med följande tal: ”Efter segrar över så många folk, efter att världen, om ni står fasta, är underkuvad, hade jag ansett det olämpligt att egga er med ord som om ni vore okunniga om saken. Det må en ny anförare eller en oerfaren här söka. Det är inte heller tillbörligt för mig att säga något alldagligt, och inte för er att höra det. Vad är ni väl vana vid annat än att kriga? Eller vad är ljuvare för en tapper man än att söka hämnd med handen? En stor gåva av naturen är det att mätta sinnet med hämnd. Låt oss därför angripa fienden med iver: de som för krig är alltid djärvare. Förakta dessa oeniga folk som förenats: det är ett tecken på rädsla att försvara sig genom förbund. Se, redan före vårt anfall drivs de av skräck, söker höjderna, intar kullarna och kräver med sen ånger befästningar på fälten. Ni vet hur lätta romarnas vapen är: redan vid det första, jag säger inte såret, utan själva dammet tyngs de ned, medan de sluter sig samman i ordning och förbinder stridsleden och sköldtaken (testudo). Strid ni med uthålligt mod, som ni brukar, och förakta deras stridsled; anfall alanerna, kasta er över visigoterna. Därifrån bör vi söka snabb seger, varifrån kriget hålls samman. Om senorna skärs av faller lemmarna snart ihop, och en kropp kan inte stå ## MGH s. 111 (maskinöversättning) som man tagit benen ifrån. Må sinnena resa sig, må den vanliga vreden svälla. Nu, hunner, ta fram era planer, nu era vapen: må den sårade kräva motståndarens död, eller den osårade mättas av fiendernas nederlag. De som ska leva träffas av inga spjut; de som ska dö störtar ödet även i vila. Slutligen, varför skulle lyckan ha gjort hunnerna till segrare över så många folk, om hon inte hade berett dem för glädjen i denna strid? Vem öppnade till sist för våra förfäder vägen över Maeotis, en hemlighet som varit stängd i så många sekler? Vem lät hittills de beväpnade vika för obeväpnade? Hunnernas anlete kunde den förenade samlingen inte uthärda. Jag misstar mig inte om utgången: detta är fältet som så många framgångar har lovat oss. Jag ska först kasta mina spjut mot fienden. Om någon kan förhålla sig overksam när Attila strider, är han begravd.” Upptända av dessa ord störtade sig alla in i striden. Och även om läget i sig väckte fruktan, tog ändå kungens (rex) närvaro bort tvekan från dem som dröjde. Man drabbade samman hand mot hand; ett grymt, mångfaldigt, väldigt, envist krig, vars like ingen forntid någonsin berättar om, där sådana bragder sägs ha utförts att den som gick miste om att se detta under inte skulle kunna se något mer enastående i sitt liv. Ty om man får tro de äldre, svällde en bäck som flyter fram med låg strand över det nämnda fältet av mycket blod ur de dödades sår; inte ökad av regn, som den brukade, utan upprörd av en ovanlig vätska blev den en fors genom blodets tillflöde. Och de som det tillfogade såret där drev till brännande törst drog i sig strömmarna blandade med blodbadet; så drack de, tvingade av ett ömkligt öde, i det de trodde [oklart], det blod som de själva hade utgjutit när de sårades. Här föll kung Theodorid, medan han red omkring och uppmanade hären; han kastades av hästen, trampades under sina egna mäns fötter och slutade sitt liv i mogen ålderdom. Men andra säger att han dödades av ett spjut från Andag, på ostrogoternas (Ostrogothae) sida, som då följde Attilas ledning. Detta var vad inälvsskådarna (haruspices) tidigare hade sagt till Attila i förebudet, även om han trodde att det gällde Aetius. Då skilde sig visigoterna (Vesegothae) från alanerna, anföll hunnernas skaror och skulle nästan ha dödat Attila, om han inte försiktigt hade flytt i förväg och genast stängt in sig och sina inom lägrets ## MGH s. 112 (maskinöversättning) inhägnad, som han hade befäst med vagnar; även om det var ett bräckligt värn sökte de ändå där skydd för livet, de som strax förut ingen mur kunde stå emot. Men Thorismud, kung (rex) Theodorids son, som tillsammans med Aetius hunnit före till kullen och drivit fienderna ned från den högre platsen, trodde att han kom till sina egna skaror och råkade i den mörka natten ovetande in bland fiendernas vagnar. Medan han stred tappert sårades han i huvudet av någon och kastades av hästen, och sedan han räddats genom sina mäns förutseende upphörde han med sin avsikt att strida. Aetius åter, likaledes skild från de sina genom nattens förvirring, irrade omkring mitt bland fienderna och sökte, ängslig för att något ont hade drabbat goterna, efter dem, och när han till sist kom till de allierades läger tillbringade han resten av natten i skydd av sköldarna. När dagen grydde nästa dag och de såg fälten uppfyllda med lik som högar och att hunnerna inte vågade bryta fram, ansåg de att segern var deras, och de visste att Attila inte skulle fly från kriget om han inte hade blivit genomborrad av ett stort nederlag [osäker tolkning]; men han gjorde ändå inget som tydde på att han var nedslagen och förödmjukad, utan slog vapen mot varandra, lät trumpeterna ljuda och hotade med anfall; liksom ett lejon som trängts av jaktspjut går fram och tillbaka vid grottans öppning och varken vågar resa sig eller upphör att skrämma omgivningen med sitt rytande, så oroade den mycket krigiske kungen, instängd, sina segrare. Goterna och romarna samlades därför och överlade om vad de skulle göra med den besegrade Attila. Man beslöt att utmatta honom genom belägring, eftersom han inte hade förråd av livsmedel (annona), då tillträdet hindrades genom täta skott av deras bågskyttar, placerade inom lägrets inhägnad [osäker tolkning]. Det sägs vidare att den nämnde kungen, när läget var hopplöst, ännu i det yttersta storsint, byggde ett bål av hästsadlar och ville kasta sig i lågorna om motståndarna bröt in, för att ingen skulle glädja sig över att ha sårat honom och för att herren över så många folk inte skulle hamna i fiendernas våld. Men under dessa belägringsuppehåll sökte visigoterna (Vesegothae) sin kung, sönerna sin fader, förundrade över hans frånvaro, då ju lyckan hade följt. När de efter långt sökande, som tappra män har för sed, hade funnit honom bland de tätaste liken, hedrade de honom med sånger ## MGH s. 113 (maskinöversättning) och bar bort honom inför fiendernas ögon. Man kunde se goternas skaror, larmande med oeniga röster, mitt under det ännu rasande kriget ge den döde hans sista heder. Tårar flöt, men sådana som brukar ägnas tappra män. Ty det var en död, men en ärorik död, med hunnen som vittne, så att man trodde att fiendernas högmod skulle böjas, när de såg en så stor kungs (rex) lik bäras ut med sina insignier. Och goterna, medan de ännu gav Theodorid de sista hedersbetygelserna, bar under dånande vapen fram den kungliga värdigheten, och den mycket tappre Thorismud följde, som det anstod en son, sin högt älskade faders ärorika andar (manes) i faderns likfärd. När detta var fullbordat, ville han, gripen av smärtan över förlusten och av den tapperhets ingivelse som han förmådde, hämnas faderns död på de återstående hunnerna och frågade patriciern (patricius) Aetius, som äldre och mogen i klokhet, till råds i denna sak om vad han borde göra just då. Men denne, som fruktade att om hunnerna förintades helt skulle det romerska väldet (imperium) trängas undan av goterna, gav med följande övertalning det rådet att han skulle återvända till sina egna boplatser och gripa det rike (regnum) som fadern lämnat efter sig, för att inte hans bröder skulle ta faderns rikedomar och bemäktiga sig visigoternas (Vesegothae) rike, och han sedan svårt och, vad värre är, ömkligt skulle behöva strida med sina egna. Detta svar tog han emot, inte som tvetydigt, såsom det gavs, utan snarare som sagt till hans eget gagn, lämnade hunnerna och återvände till Gallien. Så går den mänskliga bräckligheten, medan den möter misstankar, oftast miste om ett stort tillfälle att uträtta något. I detta mycket ryktbara krig mellan de tappraste folken uppges nämligen 165 000 ha dödats på båda sidor, förutom femtontusen gepider och franker, som före det allmänna sammandrabbandet stötte på varandra om natten och föll genom ömsesidiga sår, där frankerna stred på romarnas sida och gepiderna på hunnernas. När Attila alltså fick veta om goternas uppbrott, höll han sig länge kvar inom lägret, eftersom han snarare antog att det var en list av fienderna, vilket man brukar sluta sig till om det oväntade. Men när fiendernas frånvaro följdes av lång tystnad, reste sig hans sinne till seger, glädjen föregreps och den mäktige kungens sinne vände tillbaka till sitt gamla öde. Thorismud alltså, sedan fadern dött, upphöjd till kunglig värdighet genast på de katalauniska fälten, där han också hade stridit, ## MGH s. 114 (maskinöversättning) drog in i Toulouse. Här, även om skaran av bröder och tappra män gladde sig, styrde han ändå själv sin början så att han inte mötte någons strid om tronföljden. Men Attila, som fått tillfälle genom visigoternas (Vesegothae) uppbrott, och som såg det han ofta hade önskat, att fienderna skingrats åt olika håll, satte genast, nu trygg, sin stridsrustning i rörelse för att förtrycka romarna, och vid första anfallet belägrade han staden (civitas) Aquileia, som är venetiernas huvudstad (metropolis), belägen på spetsen eller tungan av Adriatiska viken; dess mur sköljs i öster av floden Natissa, som rinner från berget Piccis. Och när han där, efter lång och omfattande belägring, inte alls kunde uträtta något, eftersom romarnas mycket tappra soldater gjorde motstånd inifrån, och hären redan mumlade och ville ge sig av, märkte Attila, medan han gick omkring längs murarna och övervägde om han skulle bryta upp lägret eller dröja kvar ännu, att de vita fåglarna, det vill säga storkarna, som bygger bo på husens gavlar, bar sina ungar ut ur staden och mot sin vana förde dem ut på landsbygden utanför. Och eftersom han var en mycket skarpsinnig utforskare, förstod han och sade till sina män: ”Se”, sade han, ”hur fåglarna, som förutser det som ska komma, lämnar staden som ska gå under och överger de borgar som ska falla när faran hotar. Detta må inte anses vara tomt eller osäkert; den kommande skräcken förändrar vanan hos dem som förutvet tingen.” Vad mer? Han upptände åter sina mäns sinnen att anfalla Aquileia. Sedan de byggt belägringsmaskiner och använt alla slags kastmaskiner, intog de utan dröjsmål staden, plundrade, delade bytet och ödelade den grymt, så att de knappt lämnade kvar några synliga spår av den. Därefter rasade hunnerna, nu djärvare och ännu inte mättade av romarnas blod, genom venetiernas övriga städer. Även Milano, Liguriens huvudstad och en gång kungastad, ödelade de på samma sätt, och Pavia slog de ned med samma öde; rasande krossade de de närliggande platserna och förstörde nästan hela Italien. Och när hans sinne var inriktat på att gå mot Rom, avrådde hans män honom, som historikern Priscus ## MGH s. 115 (maskinöversättning) berättar, inte av omtanke om staden, som de var fiender till, utan genom att framhålla exemplet med Alarik, en gång visigoternas (Vesegothae) kung (rex), av fruktan för sin kungs lycka, eftersom denne efter att ha brutit ned Rom inte länge överlevde utan genast lämnade det mänskliga. Medan alltså hans sinne vacklade i den tvivelaktiga saken mellan att gå och att inte gå, och han dröjde under överläggning med sig själv, kom en fridsam beskickning till honom från Rom. Ty påven (papa) Leo kom själv till honom på venetiernas fält vid Ambuleium, där floden Mincius korsas av de många resande. Han lade snart av sig sin härs raseri, vände tillbaka den väg han kommit och gav sig av till andra sidan Donau sedan fred utlovats; han förkunnade framför allt och beslöt under hot att han skulle tillfoga Italien värre saker, om de inte sände honom Honoria, syster till fursten (princeps) Valentinianus och dotter till Placidia Augusta, med den del av de kungliga rikedomarna som tillkom henne. Det sades nämligen att denna Honoria, som på broderns vilja hölls instängd i kyskhet för hovets anseende, i hemlighet hade sänt en eunuck och bjudit in Attila, för att mot broderns makt få hans beskydd: ett i sanning ovärdigt dåd, att köpa tygellös lusta till priset av allmän olycka. Attila återvände alltså till sina boplatser, och som om han ångrade vilan och tog illa vid sig av att avstå från krig, sände han sändebud till Österns furste Marcianus och hotade med provinsernas (provinciae) ödeläggelse, eftersom det som utlovats honom av den forne kejsaren Theodosius inte alls betalades, och visade sig omänskligare än vanligt mot sina fiender. Medan han gjorde detta, listig och slug som han var, hotade han på ett håll men satte sina vapen i rörelse på ett annat, och med det som återstod av hans harm vände han sitt ansikte mot visigoterna. Men han fick inte samma utgång som mot romarna. Ty genom att återvända längs andra vägar än tidigare beslöt han att underkuva den del av alanerna som var bosatt på andra sidan floden Loire, för att genom dem förändra krigets ## MGH s. 116 (maskinöversättning) anlete och hota mer fruktansvärd. Attila drog alltså ut från provinserna (provinciae) Dakien och Pannonien, där hunnerna då var bosatta med olika underlydande nationer (nationes), och satte sin stridsrustning i rörelse mot alanerna. Men Thorismud, visigoternas (Vesegothae) kung (rex), som med inte mindre skarpsinne anade Attilas list, kom med all hast först till alanerna, och där, redan förberedd på hans företag, mötte han Attila när denne anlände; och sedan striden inletts berövade han honom, på nästan samma sätt som tidigare på de katalauniska fälten, hoppet om seger, drev honom på flykten bort från sina trakter utan triumf och tvingade honom att fly till sina egna boplatser. Så fick Attila, den ryktbare och herren över många segrar, medan han sökte kasta av sig ryktet om sitt nederlag [osäker tolkning] och utplåna det han tidigare lidit av visigoterna, utstå det fördubblat och drog sig tillbaka utan ära. Men Thorismud, sedan hunnernas skaror drivits bort från alanerna utan någon skada för hans egna, drog till Toulouse, och sedan han ordnat lugn och fred för sitt folk, insjuknade han under sitt tredje regeringsår; medan han tappade blod ur en åder dödades han av Ascalc, sin klient (cliens), sedan en fiende angett att hans vapen tagits bort [osäker tolkning]. Med den enda hand som han hade fri grep han dock en pall och blev sitt blods hämnare genom att döda åtskilliga av dem som lurade på honom. Efter hans bortgång efterträdde hans bror Theoderid i visigoternas rike (regnum), och han fann snart att svebernas kung Riciarius, hans frände, var hans fiende. Denne Riciarius trodde nämligen, i förlitan på släktskapen med Theoderid, att han kunde bemäktiga sig nästan hela Spanien, och han ansåg tiden lämplig för överrumpling, att pröva den nye härskarens oordnade början. Deras boplatser hade tidigare varit Gallaecia och Lusitanien, som sträcker sig på Spaniens högra sida längs Oceanens strand, och som i öster har Austrogonia, i väster, på ett förberg, den romerske befälhavaren Scipios heliga minnesmärke, i norr Oceanen och i söder Lusitanien och floden Tajo, som blandar guldmetall i sin sand och för med sig rikedomar tillsammans med det ringa slammet. Därifrån drog alltså Riciarius, svebernas kung, ut och strävade efter att bemäktiga sig hela Spanien. Hans frände Theodorid, måttfull som han var, sände sändebud och sade fredligt att han inte bara skulle dra sig tillbaka från främmande områden, utan inte ens våga försöka detta, eftersom han genom en sådan strävan skulle dra på sig hat. Men han sade med mycket högmodigt sinne: ”Om du knotar här och klagar över att jag kommer, ska jag komma till Toulouse, där du sitter; där kan du, om du förmår, göra mot- ## MGH s. 117 (maskinöversättning) stånd.” Theodorid tog illa vid sig när han hörde detta, och sedan han slutit fred med de övriga folken grep han till vapen mot sveberna; han hade också burgundernas kungar (reges) Gnudiuch och Hilperik som hjälptrupper och hängivna sig. Man kom till strid vid floden Vlbius, som flyter mellan Astorga och Hiberia, och sedan striden inletts blev Theoderid med visigoterna (Vesegothae), som stred för den rättfärdiga saken, segrare och slog nästan hela svebernas folk ned till fullständig förintelse. Deras kung (rex) Riciarius flydde från den fientliga hären och gick ombord på ett skepp, men drevs tillbaka av en motig storm vid Tyrrenska havets mynning [osäker tolkning] och överlämnades i visigoternas händer. Den olycklige undgår inte döden fast han byter element. Men Theoderid, som blev segrare, skonade de underkuvade och lät inte striden rasa längre, och satte över sveberna, som han hade underkuvat, sin egen klient (cliens) vid namn Agrivulf. Denne ändrade dock snart sinne genom trolöshet, övertalad av sveberna, och försummade att fullgöra befallningarna; snarare förhävde han sig med tyrannisk högfärd och trodde att han kunde hålla provinsen (provincia) genom samma tapperhet som han en gång hade underkuvat den med tillsammans med sin herre. Han var nämligen en man född av varnernas stam, långt skild från det gotiska blodets ädelhet, och därför strävade han varken efter frihet [osäker tolkning] eller bevarade trohet mot sin beskyddare (patronus). När Theodorid fick veta detta sände han genast män mot honom för att störta honom från det rike (regnum) han tillvällt sig. De kom utan dröjsmål, besegrade honom i första striden och utkrävde av honom det straff som hans gärningar förtjänade. Han tillfångatogs nämligen och, berövad stödet från sina män, halshöggs han, och den som hade trott att en nådig herre kunde föraktas fick till sist känna honom vred. Då sveberna såg sin styresmans (rector) undergång sände de traktens präster (sacerdotes) som bönfallande till Theoderid. Han tog emot dem med den vördnad som tillkommer biskopar (pontifices) och beviljade inte bara sveberna strafflöshet, utan, böjd av fromhet, medgav han också att de fick sätta en furste (princeps) av sitt eget folk över sig. Så skedde också, och sveberna insatte Rimismund som sin småkung (regulus). ## MGH s. 118 (maskinöversättning) När detta var genomfört och allt säkrat genom fred dog Theoderid under sitt trettonde regeringsår. Hans bror Eurik, som efterträdde honom med alltför girig brådska, drabbades av ond misstanke. Ty medan detta och åtskilligt annat skedde kring visigoternas (Vesegothae) folk, dödades kejsar Valentinianus genom Maximus list, och Maximus själv tillvällde sig makten (regnum) på tyranners vis. När Gyzerik, vandalernas kung (rex), hörde detta kom han från Afrika med en beväpnad flotta till Italien, gick in i Rom och ödelade allt. Maximus däremot dödades under flykten av en viss Ursus, en romersk soldat. Efter honom övertog Maiorianus på befallning av Österns kejsare Marcianus styrelsen av det västra väldet (imperium). Men inte heller han regerade länge; när han hade satt sin stridsrustning i rörelse mot alanerna, som ansatte Gallien, dödades han vid Tortona, nära floden med tillnamnet Hyra. Hans plats tillvällde sig Severus, som dog i Rom under sitt tredje regeringsår. När kejsar Leo, som hade efterträtt Marcianus i det östra riket, såg detta, insatte han sin patricier (patricius) Anthemius och sände honom till Rom som furste (princeps). När denne kom sände han genast sin svärson Ricimer mot alanerna, en framstående man och då nästan den ende i Italien som dugde att föra hären [osäker tolkning]. Han besegrade både mängden av alaner och deras kung Beorgus redan i första striden och nedgjorde dem fullständigt. Eurik, visigoternas kung, som såg de romerska furstarnas täta växlingar, strävade alltså efter att bemäktiga sig Gallien med egen rätt. När kejsar Anthemius fick veta detta bad han bretonerna om hjälp. Deras kung Riotimus kom med tolvtusen man och togs emot i staden (civitas) Bourges, sedan han stigit i land från skeppen vid Oceanen. ## MGH s. 119 (maskinöversättning) Till dem kom visigoternas (Vesegothae) kung (rex) Eurik med en oräknelig här, och efter långvarig strid drev han bretonernas kung Riutimus på flykten innan romarna hann förena sig med honom. Denne, som förlorat en stor del av hären, flydde med dem han kunde och kom till burgundernas folk, som var grannar och vid den tiden federerade (foederati) med romarna. Men Eurik, visigoternas kung, intog Clermont-Ferrand, en stad (civitas) i Gallien, sedan fursten (princeps) Anthemius redan hade dött; denne hade, rasande i inbördeskrig med sin svärson Ricemer, nött ned Rom, och sedan han själv dödats av svärsonen lämnade han riket (regnum) åt Olybrius. Vid den tiden omkom i Konstantinopel Aspar, den främste av patricierna (patricii) och lysande genom sin gotiska härkomst, tillsammans med sina söner Ardabur och Patriciolus – den förre en gång patricier, den senare kallad caesar (Caesar) och svärson till fursten Leo –, sårad av eunuckernas svärd i palatset. Och då Olybrius dog redan i den åttonde månaden sedan han trätt in i riket, blev Glycerius vid Ravenna caesar mer genom förmätenhet än genom val. Honom störtade, knappt efter ett år, Nepos, son till en syster till den forne patriciern Marcellinus, från riket och lät viga honom till biskop (episcopus) i Portus Romanus. När Eurik såg så stora växlingar och förändringar intog han, som vi sagt ovan, staden Clermont-Ferrand, där då romarnas befälhavare (dux) Ecdicius hade befälet, en mycket förnäm senator och son till kejsar Avitus, som för några få dagar tillvällt sig riket (ty denne, som innehade kejsarmakten (imperium) några få dagar före Olybrius, drog sig frivilligt tillbaka till Piacenza och vigdes där till biskop). Hans son Ecdicius alltså, som länge stred mot visigoterna utan att förmå stå emot, lämnade fäderneslandet och framför allt staden Clermont-Ferrand åt fienden och ## MGH s. 120 (maskinöversättning) drog sig undan till säkrare platser. När kejsar Nepos hörde detta befallde han Ecdicius att lämna Gallien och komma till honom, och i hans ställe insattes Orestes som härmästare (magister militum). Sedan denne Orestes övertagit hären och dragit ut mot fienderna kom han från Rom till Ravenna, och där dröjde han kvar och gjorde sin son Augustulus till kejsare. När Nepos fick veta detta flydde han till Dalmatien och dog där, berövad riket (regnum), där Glycerius, en gång kejsare, redan sedan länge innehade biskopsdömet (episcopatus) i Solin. Sedan Augustulus av sin fader Orestes hade insatts som kejsare i Ravenna, bemäktigade sig inte långt därefter Odoaker, torcilingernas kung (rex), som hade med sig skirer, heruler och hjälptrupper av olika folk, Italien, och sedan han dödat Orestes dömde han hans son Augustulus, som drevs bort från riket, till straffet landsflykt i Lucullanum, en borg (castellum) i Kampanien. Så gick också det romerska folkets västra välde (imperium), som Octavianus Augustus, den förste av augusterna, hade börjat inneha i det sjuhundranionde året efter stadens grundläggning, under med denne Augustulus, i det femhundratjugoandra året av hans företrädares och föregångares regering [osäker tolkning], medan goternas kungar därefter innehade Rom och Italien. Under tiden dödade Odoaker, folkens kung, som underkuvat hela Italien, för att injaga skräck hos romarna, strax i början av sin regering greven (comes) Bracila vid Ravenna, och sedan han befäst sitt rike behöll han det i nästan tretton år, ända tills Theoderik kom, om vilken vi ska tala i det följande. Låt oss emellertid under tiden återvända till den ordning från vilken vi avvikit, och berätta hur Eurik, visigoternas (Vesegothae) kung, som såg det romerska rikets vacklan, lade Arles och Marseille under sitt eget välde. Gyzerik, vandalernas kung, lockade honom nämligen med sina gåvor ## MGH s. 121 (maskinöversättning) att begå detta, för att själv förekomma de anslag som Leo och Zeno hade riktat mot honom, och han verkade för att ostrogoterna (Ostrogothae) skulle ödelägga det östra väldet (imperium) och visigoterna (Vesegothae) det västra, så att han själv, medan fienderna stred mot båda staterna (res publica), skulle kunna regera i lugn i Afrika. Eurik tog emot detta med glatt sinne; han höll redan hela Spanien och Gallien med egen rätt, underkuvade samtidigt också burgunderna, och medan han uppehöll sig i Arles berövades han livet i sitt nittonde regeringsår. Honom efterträdde hans egen son Alarik, som som den nionde i ordningen från den store Alarik erhöll visigoternas rike (regnum). Ty på samma sätt som vi sagt ovan om augusterna vet man att det har gått även med alarikerna, och ofta upphör rikena med dem efter vilkas namn de började. Detta lämnar vi nu därhän och vill, som vi lovat, väva samman goternas hela ursprung. Och eftersom jag, så långt jag förmått, efter förfädernas berättelser har gått igenom tiden då båda folken, såväl ostrogoterna som visigoterna, var förenade, och klart har följt visigoterna sedan de skilts från ostrogoterna, är det nödvändigt för oss att åter vända tillbaka till deras gamla skythiska boplatser och på samma sätt framställa ostrogoternas släktlinje och bedrifter. Det är känt att dessa, sedan de efter sin kung (rex) Hermanariks död skilts från visigoterna genom dessas uppbrott, stannade kvar i samma fädernesland under hunnernas välde, varvid dock amalen Vinitharius behöll sin furstemakts (principatus) insignier. Han efterliknade sin farfar Vultulfs tapperhet, och även om han var underlägsen Hermanarik i lycka, tog han dock illa vid sig av att ligga under hunnernas välde; han drog sig så småningom undan dem, och medan han försökte visa sin tapperhet satte han sin stridsrustning i rörelse mot anternas område; när han angrep dem besegrades han i den första drabbningen, men därefter handlade han tappert och lät korsfästa deras kung, vid namn Boz, med hans söner och sjuttio av de främsta (primates) som ett avskräckande exempel, för att de hängandes lik skulle fördubbla fruktan hos de underkuvade. Men när han med sådan frihet knappt hade härskat under ett års tid, tålde inte Balamber, hunnernas kung, detta, utan kallade till sig Gesimund, son till den store Hunnimund, som ## MGH s. 122 (maskinöversättning) …minnande sin ed och trohet låg under hunnernas välde med en stor del av goterna; och sedan förbundet (foedus) med honom förnyats förde han en här mot Vinitharius. Efter lång kamp segrade Vinitharius i den första och andra striden. Och ingen förmår berätta vilket blodbad Venetharius anställde bland hunnernas här. Men i det tredje slaget, med hjälp av en överrumpling, vid floden vid namn Erac, när båda hade nått fram till varandra, sårade Balamber Venetharius i huvudet med en avskjuten pil och dödade honom; han tog hans brorsdotter [osäker tolkning] Vadamerca till hustru och innehade nu i fred hela goternas folk, som underkuvats, dock så att en egen småkung (regulus) alltid härskade över goternas folk, om än efter hunnernas rådslut. Och snart, sedan Venetharius dött, styrde dem Hunimund, son till den forne mycket mäktige kungen (rex) Hermanarik, skarp i krig och utmärkt av skönhet i hela kroppen, som därefter stred framgångsrikt mot svebernas folk. När han dött efterträddes han av sin son Thorismud, prydd med ungdomens blomning, som under sitt andra år som furste (principatus) förde en här mot gepiderna, och sedan han vunnit en stor seger över dem sägs han ha dödats genom ett fall med hästen. När han dött sörjde ostrogoterna (Ostrogothae) honom så att ingen annan kung efterträdde i hans ställe under fyrtio år, för att de alltid skulle ha hans minne i sin mun och för att den tid skulle komma då Valamer nådde manlig ålder, han som var son till hans kusin Vandalarius; ty hans son Beremud hade, som vi sagt ovan, redan föraktat ostrogoternas folk på grund av hunnernas välde och följt visigoternas (Vesegothae) folk till de västra trakterna; av honom härstammade också Veterik. Veteriks son var Eutharik, som, förenad med Theoderiks dotter Amalasuentha, på nytt förenade amalernas stam, som redan var delad, och avlade ## MGH s. 123 (maskinöversättning) Athalarik och Mathesuenta. Men eftersom Athalarik dog i barnaåren, fördes Mathesuenta till Konstantinopel och födde med sin andre man, nämligen Germanus, kejsar Iustinianus brorson, en postum son, som hon kallade Germanus. Men för att den ordning vi börjat med ska löpa vidare, måste vi återvända till Vandalarius avkomma, som spirade i en trefaldig blomning. Denne Vandalarius, Hermanariks brorson och kusin till den ovan nämnde Thorismud, berömde sig nämligen av tre barn som han fått inom amalernas släkt, nämligen Valamir, Thiudimir och Vidimir. Av dessa steg Valamir genom arvsföljd upp i riket (regnum), medan hunnerna ännu i allmänhet höll dem i sitt våld bland andra folk. Det rådde då ett behagligt samförstånd mellan dessa tre bröder, då den beundransvärde Thiudimer tjänade i krig för sin bror Valamirs välde, Valamir befallde för att hedra den andre, och Vidimer ansåg det rätt att tjäna sina bröder. Då de så skyddade varandra med ömsesidig tillgivenhet saknades riket inte alls för någon, och de höll det båda i fred med varandra. Dock härskade de, som ofta sagts, så att de själva tjänade under Attilas, hunnernas kungs (rex), välde; de hade inte ens kunnat vägra att strida mot sina fränder visigoterna (Vesegothae), men herrens tvång måste fullgöras, även om han befaller fränddråp. Och inte på annat sätt kunde något skythiskt folk slitas loss från hunnernas välde än genom att Attilas död, önskad gemensamt av alla nationer (nationes) och av romarna, inträffade; den var lika ringa som hans liv var beundransvärt. Som historikern Priscus berättar tog han vid tiden för sin död en mycket vacker flicka vid namn Ildico till hustru efter otaliga hustrur, som var sed hos det folket, och då han vid hennes bröllop, upplöst av alltför stor munterhet och tyngd av vin och sömn, låg på rygg, kvävde honom det överflödande blodet, som annars brukade rinna ut ur hans näsa, men som nu hindrades i sina vanliga lopp och på en dödsbringande väg rann ned i strupen. Så gav dryckenskapen en skamlig död åt en kung som var ärorik i krig. Men följande dag, när en stor del av dagen hade gått, anade de kungliga tjänarna något sorgligt och bröt efter mycket rop upp dörrarna, och de fann ## MGH s. 124 (maskinöversättning) att Attila utan något sår hade dött genom blodflödet och flickan med nedslagen blick gråtande under slöjan. Då skar de, som det folkets sed är, av en del av håret och vanställde sina fula ansikten med djupa sår, för att den utomordentlige krigaren inte skulle sörjas med kvinnliga klagorop och tårar utan med manligt blod. Om detta tillkom också det underbara att gudomen samma natt i drömmen stod vid Marcianus, Österns furste (princeps), som var bekymrad över en så vild fiende, och visade honom Attilas båge bruten, som om just detta folk förlitade sig mycket på detta vapen. Historikern Priscus säger att han bevisar detta med sanningsenligt vittnesbörd. Ty i så hög grad ansågs Attila fruktansvärd för de stora väldena att de himmelska makterna tillkännagav hans död för härskarna som en gåva. Låt oss inte underlåta att säga lite av mycket om de sätt på vilka hans andar (manes) hedrades av hans folk. Mitt ute på fälten och i ett tält av siden lades liket, och ett beundransvärt skådespel visades högtidligt. Ty de mest utvalda ryttarna av hela hunnernas folk red runt omkring på den plats där han lagts, på samma sätt som vid cirkusspel, och berättade hans gärningar i en sorgesång på följande sätt: ”Hunnernas främste kung (rex) Attila, son till fadern Mundzuk, herre över de tappraste folk, som med en förut ohörd makt ensam innehade de skythiska och germanska rikena och dessutom skrämde den romerska stadens båda välden (imperia) genom att inta städer, och som, för att inte resten skulle överlämnas till plundring, blidkad av böner tog emot en årlig tribut (vectigal): och när han hade gjort allt detta med lyckans framgång, föll han inte genom fienders sår, inte genom sina egnas svek, utan medan folket var oskatt, glad mitt bland glädjen, utan känsla av smärta. Vem skulle alltså anse detta som en död, när ingen tänker att den behöver hämnas?” Sedan han begråtits med sådana klagosånger firade de över hans gravhög med ett väldigt dryckeslag det som de själva kallar strava, och genom att förena motsatser med varandra uttryckte de sorg blandad med glädje; och om natten gömde de i hemlighet liket i jorden och befäste kistorna, den första med guld, den andra med silver, den tredje med järnets hårdhet, och visade genom ett sådant tecken att allt passade den mäktigaste kungen: järnet, eftersom han underkuvade folken, guldet och silvret, eftersom han mottog prydnader från båda staterna (res publica). De lade till ## MGH s. 125 (maskinöversättning) vapen som vunnits genom att döda fiender, seldon dyrbara genom ädelstenars skiftande glans och insignier av olika slag, med vilka hovets prakt hålls i ära. Och för att mänsklig nyfikenhet skulle hållas borta från så stora rikedomar dödade de, en avskyvärd lön, dem som ställts till arbetet, och för dem som begravde inträffade en omedelbar död tillsammans med den begravde. När detta var genomfört uppstod, såsom ungdomars sinnen brukar eggas av maktlystnad, strid om riket (regnum) mellan Attilas efterträdare. Och medan alla obetänksamt ville härska förlorade alla på en gång väldet (imperium). Så tynger ofta ett överflöd på efterträdare riken mer än brist. Ty Attilas söner, som genom tygellös lusta var nästan ett helt folk, krävde att folken skulle fördelas mellan dem med lika lott, så att krigiska kungar med sina folk skulle lottas ut som ett hushålls tjänstefolk. När gepidernas kung (rex) Ardarik fick veta detta reste han sig, harmsen över att så många folk behandlades som de ringaste trälar, först av alla mot Attilas söner, och genom den lycka som följde tvättade han bort den skam av träldom som tillfogats; och inte bara sitt eget folk utan också de andra som var lika förtryckta befriade han genom sitt avfall, eftersom alla gärna eftersträvar det som försöks till allas nytta. De väpnar sig alltså till ömsesidig undergång, och kriget utkämpas i Pannonien vid en flod som heter Nedao. Där skedde ett sammanstötande mellan de olika folk som Attila hade hållit under sitt välde. Rikena delas tillsammans med folken, och av en kropp blir det skilda lemmar, inte sådana som led med en enda lems lidande, utan sådana som, sedan huvudet huggits av, rasade mot varandra; de mycket tappra nationerna (nationes) hade aldrig funnit jämbördiga motståndare, utom när de själva sårade varandra med ömsesidiga sår och slet sönder sig själva. Ty jag tror att det där var ett beundransvärt skådespel, där man kunde se goten strida med lansar, gepiden rasa med svärd, rugen bryta spjuten i sitt eget sår, sveben lita till foten, hunnen till pilen, alanen ordna sitt stridsled med tung, herulen med lätt beväpning. Efter många och svåra sammanstötningar gynnade alltså en oväntad seger gepiderna. Ty nästan trettiotusen, både hunner och andra folk som gav hunnerna hjälp, dödades av Ardariks svärd och sammansvärjning. I detta slag dödades Attilas äldste son, vid namn Ellac, som fadern sades ha älskat så mycket framför de andra att han föredrog honom framför alla sina skilda barn i riket; men lyckan överensstämde inte med faderns önskningar. Ty det är känt att han efter att ha dödat många fiender föll så manligt att fadern, om han levat, skulle ha önskat sig en så ärorik död. Men hans övriga bröder, sedan han dödats, ## MGH s. 126 (maskinöversättning) drevs på flykten till Svarta havets strand, där vi tidigare beskrivit att goterna hade bott. Så vek hunnerna, för vilka man trodde att hela världen vek. Så fördärvlig sak är splittring att de som skrämde med förenade krafter föll när de var splittrade. Denna sak hos Ardarik, gepidernas kung (rex), kom lyckosamt till hjälp för de olika nationer (nationes) som mot sin vilja tjänade under hunnernas styre, och den reste deras länge mycket sorgsna sinnen till frihetens efterlängtade glädje; och många kom genom sina sändebud till romersk jord och, mottagna med största välvilja av den dåvarande fursten (princeps) Marcianus, fick de tilldelade boplatser att bebo. Ty gepiderna gjorde med våld anspråk på hunnernas boplatser och bemäktigade sig som segrare hela Dakiens område; de krävde av det romerska väldet (imperium) genom vänskaplig överenskommelse ingenting annat än fred och årliga gåvor (sollemnia), såsom driftiga män. Detta beviljade kejsaren då gärna, och ännu i dag tar detta folk emot sin vanliga gåva av den romerske fursten. Men goterna, som såg att gepiderna försvarade hunnernas boplatser för egen del och att hunnernas folk bodde kvar i sina gamla boplatser [osäker tolkning], ville hellre begära land av det romerska riket (regnum) än med egen fara inkräkta andras, och de tog emot Pannonien, som utsträckt i en lång slätt har Övre Moesien i öster, Dalmatien i söder, Noricum i väster och Donau i norr. Detta land är prytt med mycket många städer, av vilka den första är Syrmis och den sista Vindomina. Sauromaterna däremot, som vi kallar sarmater, och cemandrerna och vissa av hunnerna bebodde boplatser som tilldelats dem i en del av Illyricum vid staden Castramartena. Av detta släkte var Blivila, befälhavare (dux) i Pentapolis, och hans bror Froila och i vår tid patriciern (patricius) Bessa. Skirerna däremot och sadagarierna och vissa av alanerna med sin befälhavare vid namn Candac fick Mindre Skythien och Nedre Moesien. Hos denne Candac var Paria, far till min fader Alanoviiamuth, det vill säga min farfar, sekreterare (notarius) så länge Candac själv levde; och hos sonen till hans syster, Gunthigis, som också kallades Baza, härmästare (magister militum), son till Andag, Andelas son, som härstammade från amalernas släkt, var jag, Iordannes, fastän olärd, likaledes sekreterare före min omvändelse (conversio). Rugerna däremot och åtskilliga andra nationer begärde att få bebo Bizzis och Ar- ## MGH s. 127 (maskinöversättning) cadiopolis. Även Hernac, Attilas yngre son, valde med sina män boplatser i det yttersta av Mindre Skythien. Emnetzur och Vltzindur, hans fränder, bemäktigade sig Vtus, Hiscus och Almus i Dacia Ripensis, och många av hunnerna, som då störtade fram här och var, överlämnade sig i Romania; av dem kallas några ännu i dag Sacromontisi och Fossatisii. Det fanns nämligen också andra goter, som kallas de mindre, ett omätligt folk, med sin biskop (pontifex) och tillika främste (primas) Vulfila, som också sägs ha infört skriften hos dem. Och i dag bor de i Moesien, i området kring Nicopolis vid foten av Emimontus, ett talrikt folk men fattigt och ostridbart, som inte har överflöd på något annat än hjordar av olika slags boskap, betesmarker och skogar med ved; de har få jordar som är fruktbara på vete och andra sädesslag. Vingårdar känner vissa av dem inte ens till, om de finns på annat håll, utan de köper sitt vin från de närliggande trakterna; de flesta livnär sig nämligen på mjölk. För att alltså återvända till det folk som vi behandlar, nämligen ostrogoterna (Ostrogothae), som bodde i Pannonien under kung (rex) Valamir och hans bröder Thiudimer och Videmir – de hade visserligen skilda områden men förenade rådslag (ty Valamer bodde mellan floderna Scarniunga och Aqua nigra, Thiudimer vid sjön Pelsois, Vidimer mellan dem båda) – hände det alltså att Attilas söner kom mot goterna som mot avfällingar från deras välde, som om de sökte efter förrymda trälar, och utan de andra brödernas vetskap kastade de sig enbart över Valamer. Han tog dock emot dem, fastän med få, och sedan han länge tröttat ut dem slog han dem så att knappt någon del av fienderna blev kvar. Den del som slogs på flykten sökte sig till de delar av Skythien som floden Dneprs strömmar flyter förbi, som hunnerna på sitt språk kallar Var. Vid denna tid sände han ett glädjebud till sin bror Thiudimer, men samma dag som budbäraren kom ## MGH s. 128 (maskinöversättning) fann Thiudimer en ännu lyckligare glädje i sitt hus. Just den dagen hade nämligen hans son Theoderik fötts, visserligen av frillan (concubina) Erelieva, men en gosse som väckte goda förhoppningar. Inte lång tid därefter, då de vanliga gåvorna från fursten (princeps) Marcianus dröjde – vilka de tog emot som en sorts nyårsgåva [osäker tolkning] och för vilka de bevarade fredsförbunden (foedera) – sände kung (rex) Valamir och hans bröder Thiudemir och Vidimir en beskickning till kejsaren och såg att Theoderik, Triarius son, även han av gotisk härkomst men av en annan stam, inte född av amalerna, blomstrade i allt med sina män, var förenad med romarna i vänskap och fick de årliga gåvorna (sollemnia), medan de själva blott föraktades. Gripna av raseri grep de genast till vapen, strövade genom nästan hela Illyricum och ödelade det genom plundring. Men kejsaren ändrade genast sinne och återvände till den forna vänskapen; han sände en beskickning och gav dem såväl de förflutna gåvorna som de nuvarande och lovade också att utan någon tvist ge dem i framtiden, och som gisslan (obses) för freden tog han emot av dem Theoderik, Thiudimers lille son, som vi nämnde ovan; han hade fyllt sju år och trätt in i sitt åttonde. Medan fadern dröjde med att ge honom, blev farbrodern Valamir den som bönföll, bara för att en fast fred skulle bestå mellan romarna och goterna. Theoderik gavs alltså som gisslan av goterna och fördes till staden Konstantinopel till fursten Leo, och eftersom han var en vacker gosse förtjänade han att vinna den kejserliga ynnesten. Sedan alltså en fast fred mellan goterna och romarna hade åstadkommits, såg goterna att det som de fick av kejsaren inte räckte för dem, och samtidigt som de ville visa sin vanliga tapperhet började de plundra grannfolken runtom; först grep de till vapen mot Sadagis, som innehade det inre Pannonien. När hunnernas kung Dintzic, Attilas son, fick veta detta, samlade han de som ännu syntes ha blivit kvar under hans välde, om än få – Vltzinzures, Angisciri, Bittugures, Bardores – och kom till Basiana, en stad (civitas) i Pannonien, omringade den och började plundra dess område. När goterna fick veta detta avbröt de, där de var, det fälttåg som de hade samlat mot Sadagis, vände sig mot hunnerna och drev dem så utan ära från sina områden att de hunner som blev kvar alltsedan dess och ända till nu fruktar goternas vapen. ## MGH s. 129 (maskinöversättning) Men när hunnernas folk till sist hölls i stillhet av goterna, plundrade Hunumund, svebernas befälhavare (dux), när han drog förbi för att plundra Dalmatien, goternas hjordar som strövade på fälten, eftersom Dalmatien låg nära Suavia och inte var långt från Pannoniens områden, särskilt där goterna då bodde. Vad mer? När Hunimund med sveberna, sedan Dalmatien härjats, vände tillbaka till sitt, vakade Thiudimer, bror till goternas kung (rex) Valamer – som inte så mycket sörjde förlusten av hjordarna som han fruktade att sveberna, om de vann detta ostraffat, skulle ta sig ännu större friheter – så vid deras genomtåg att han i nattens djup anföll dem medan de sov vid sjön Pelsodis, och i den oväntade striden överväldigade han dem så att han till och med tog kungen Hunimund själv till fånga och lade hela hans här, de som hade undkommit svärdet, under goternas träldom. Och eftersom han var en stor vän av barmhärtighet, beviljade han, sedan hämnden var tagen, förlåtelse, försonades med sveberna, adopterade den han hade tagit till fånga som sin son och sände honom tillbaka med de sina till Suavia. Men denne, som glömde den faderliga ynnesten, födde efter någon tid fram en svekfull plan han burit på och eggade skirernas folk, som då var bosatta ovanför Donau och levde fredligt med goterna, att bryta sitt förbund (foedus) med dem, förena sig med honom, gripa till vapen och anfalla goternas folk. Då, när goterna inte väntade något ont, särskilt i förlitan på att båda grannarna var vänner, bröt kriget ut oväntat, och tvingade av nödvändigheten tog de sin tillflykt till vapen, tog upp sin vanliga strid och hämnades sig själva och sin oförrätt. I detta slag, när deras kung Valamir red framför stridsledet för att uppmuntra sina män, skrämdes hästen, föll och kastade av sin ryttare, som snart genomborrades av fiendernas lansar och dödades. Men goterna, som krävde både sin kungs död och sin egen oförrätt av upprorsmännen, stred så att av skirernas folk knappt någon blev kvar utom de som bar själva namnet, och dessa i vanära: så utrotades alla. Svebernas kungar Hunimund och Halarik, som fruktade deras undergång, grep till vapen mot goterna, i förlitan på hjälp från sarmaterna, som hade kommit till honom som hjälptrupper med sina kungar Beuca och Babai; och de kallade till sig själva skirernas kvarlevor, som skulle strida desto häftigare för sin hämnd, ## MGH s. 130 (maskinöversättning) tillsammans med deras främste (primates) Edica och Hunuulf; de hade samtidigt med sig både gepider och ett inte litet stöd från rugernas folk, och sedan de samlat de övriga från olika håll och sammanfört en väldig mängd slog de läger vid floden Bolia i Pannonien. Goterna tog då, sedan Valamer avlidit, sin tillflykt till hans bror Thiudimer. Denne, som visserligen länge hade regerat tillsammans med sina bröder, antog nu insignierna för en större makt, kallade till sig sin yngre bror Vidimer och delade krigets bekymmer med honom, och tvungen grep han till vapen; och när striden inletts visade sig goternas sida överlägsen, så att fältet, genomdränkt av de fallande fiendernas blod, såg ut som ett rött hav, och vapen och lik, uppstaplade som kullar, fyllde fältet över mer än tio mil (milia). När goterna såg detta jublade de med outsäglig glädje, eftersom de hämnades både sin kung (rex) Valamers blod och sin egen oförrätt med det största blodbad på fienderna. Men av den oräkneliga och brokiga mängden fiender kom de som förmådde undkomma, på flykten åt alla håll, knappt hem utan ära. Efter en viss tid, när vinterns köld var inne och Donaufloden som vanligt hade frusit – ty den floden fryser på ett sådant sätt att den liksom en sten bär en här till fots, vagnar och kärror eller vilket fordon det än må vara, och inte behöver båtar eller farkoster – när alltså Thiodimer, goternas kung, såg den frusen, ledde han hären till fots, och sedan han gått över Donau visade han sig oväntat i ryggen på sveberna. Ty svebernas land har baibarerna i öster, frankerna i väster, burgunderna i söder och thüringarna i norr. Med dessa sveber förenade fanns då också alamannerna, och de behärskade helt själva de höga Alperna, varifrån åtskilliga strömmar flyter ut i Donau, störtande med stort brus. Hit, till en så befäst plats, ledde alltså kung Thiudimer goternas här vintertid, och han besegrade, ödelade och nästan underkuvade både svebernas och alamannernas folk, som var förbundna (foederati) med varandra. Därifrån vände han också som segrare tillbaka till sina egna boplatser, det vill säga Pannonien, och tog med glädje emot sin son Theoderik, som han hade givit som gisslan i Konstantinopel och som nu skickats tillbaka av kejsar Leo med stora gåvor. Denne Theoderik, som nu nådde ynglingaåren sedan barndomen var fylld, och var arton ## MGH s. 131 (maskinöversättning) år gammal, kallade till sig vissa av sin faders livvakter (satellites) och förenade med sig anhängare och klienter [osäker tolkning] ur folket, nästan sextusen män, och med dem gick han, utan faderns vetskap, över Donau och störtade sig över Babai, sarmaternas kung (rex), som då, sedan han vunnit seger över romarnas befälhavare (dux) Camundus, regerade uppblåst av högmod; Theoderik överraskade och dödade honom, plundrade hans hushåll och egendom och återvände med seger till sin fader. Därefter angrep han staden (civitas) Belgrad, som sarmaterna själva hade bemäktigat sig, och återlämnade den inte till romarna utan lade den under sitt eget välde. Sedan bytet från grannfolken runtom minskade, började goterna sakna mat och kläder, och för människor åt vilka kriget länge hade gett uppehälle blev freden till förfång, och alla goter gick med stort larm till kung Thiudimer och bad att han skulle leda hären åt vilket håll han ville. Han kallade till sig sin bror, och sedan lotten kastats uppmanade han honom att gå till den del av Italien där kejsar Glycerius då regerade, medan han själv, som den starkare, skulle gå till det starkare riket (regnum), det östra; och så skedde också. Och snart trädde Vidimer in i Italiens länder, men betalade ödets yttersta tribut och lämnade det mänskliga, och efterlämnade som efterträdare sin son och namne Vidimer. Honom flyttade kejsar Glycerius, sedan gåvor givits, från Italien till Gallien, som ansattes av olika folk runtom, och försäkrade att deras fränder visigoterna (Vesegothae) regerade som grannar där. Vad mer? Vidimer tog emot gåvorna och samtidigt uppdrag från kejsar Glycerius och drog till Gallien, och sedan han förenat sig med sina fränder visigoterna bildade de en enda kropp, som de en gång hade varit, och höll så Gallien och Spanien och försvarade dem under sin rätt, så att ingen annan fick överhanden där. Men Thiudimer, den äldre brodern, gick med sina män över floden Sava och hotade sarmaterna och soldaterna med krig, om någon ställde sig i vägen för honom. Av fruktan för detta höll de sig stilla, och de förmådde inte heller stå emot en så stor mängd. Då Thiudimer såg att allt gick honom väl från alla håll, angrep han Niš, Illyricums första stad, och sände sin son Theoderik, tillsammans med greverna (comites) Astat och Invilia, via Castrum Herculis till Vlpiana. Då de kom tog de snart emot både denna och Stobi i underkastelse, och åtskilliga platser i Illyricum som varit otillgängliga för dem ## MGH s. 132 (maskinöversättning) gjorde de då för första gången framkomliga. Ty Heraclea och Larissa, städer (civitates) i Thessalien, plundrade de först och bemäktigade sig sedan själva städerna med krigsrätt. Men kung (rex) Thiudimer, som märkte både sin egen och sin sons lycka och inte nöjde sig bara med detta, drog ut från staden Niš, lämnade några få kvar som bevakning och begav sig själv mot Thessaloniki, där patriciern (patricius) Helarianus, sänd av fursten (princeps), uppehöll sig med en här. När denne såg att Thessaloniki omgavs med en vall och att han inte kunde stå emot deras ansträngningar, sände han en beskickning till kung Thiudimer, erbjöd gåvor och avvände honom från stadens förstörelse; och sedan ett förbund (foedus) ingåtts överlämnade den romerske anföraren frivilligt åt goterna platser att bebo, nämligen Cerru, Pellas, Europa, Mediana, Petina, Bereu och en annan som kallas Sium. Där lade goterna med sin kung ned vapnen, och sedan fred slutits höll de sig stilla. Inte länge därefter drabbades också kung Thiudimer av en dödlig sjukdom i staden Cerras; han kallade samman goterna, utsåg sin son Theoderik till arvinge till sitt rike (regnum) och lämnade själv snart det mänskliga. Men när kejsar Zeno hörde att Theoderik hade insatts som kung över sitt folk, tog han emot det med glädje, sände honom en kallelse (evocatoria) och befallde honom att komma till honom i huvudstaden, och med tillbörlig heder tog han emot honom och placerade honom bland stormännen (proceres) i sitt palats. Och efter någon tid, för att öka hans ära, adopterade han honom som vapenson och skänkte honom på egen bekostnad en triumf i staden, och han blev ordinarie konsul (consul ordinarius), vilket sägs vara det högsta goda och den främsta äran i världen; och inte bara detta, utan han lät också resa en ryttarstaty av honom framför palatsets kungsborg till en så stor mans berömmelse. Under tiden alltså, medan Theoderik, förenad med Zenos välde genom förbund, själv åtnjöt allt gott i huvudstaden, och han hörde att hans folk, som bodde i Illyricum, såsom ## MGH s. 133 (maskinöversättning) vi sagt, inte alls var välbeställt eller hade överflöd, valde han hellre att enligt sitt folks vanliga sed söka sitt uppehälle genom möda än att själv i lättja njuta av det romerska rikets goda medan hans folk levde knappt; och efter att ha överlagt med sig själv sade han till fursten (princeps): ”Även om vi inte saknar något när vi tjänar ert välde (imperium), må dock er nåd (pietas), om den finner det värdigt, villigt höra mitt hjärtas önskan.” Och när han, som han brukade, förtroligt hade fått tillåtelse att tala, sade han: ”Varför vacklar nu det västra området, som en gång styrdes av era företrädares och föregångares regering, och den staden, världens huvud och härskarinna, under torcilingernas och rugernas kungs (rex) tyranni? Sänd mig med mitt folk, om du befaller, så att du både här blir fri från bördan av utgifter och där, om jag med Herrens hjälp segrar, ryktet om er nåd kan stråla. Det är nämligen till gagn att jag, som är er tjänare och son, om jag segrar, innehar det riket (regnum) som er gåva, och att inte han, som ni inte känner, med tyranniskt ok trycker ned er senat och en del av staten (res publica) i fångenskapens träldom. Ty om jag segrar ska jag inneha det som er gåva och skänk; om jag besegras förlorar er nåd ingenting, utan vinner tvärtom, som vi sagt, utgifterna.” När kejsaren hörde detta beviljade han, fastän han ogärna såg honom ge sig av, det han begärde, eftersom han inte ville bedröva honom, och sände iväg honom rikt försedd med stora gåvor och anförtrodde åt honom senaten och det romerska folket. Theoderik drog alltså ut från kungastaden, och sedan han återvänt till sina män drog han med hela goternas folk, de som ändå gav honom sitt samtycke, mot det västra området, och på rak väg genom Syrmis steg han upp till trakterna nära Pannonien, och därifrån trädde han in i venetiernas områden och slog läger vid den plats som kallas Pons Sontii. Och när han hade stannat där en tid för att vederkvicka människors och dragdjurs kroppar, sände Odoaker en beväpnad här mot honom. Han mötte den på fälten vid Verona och förintade den med stort blodbad, bröt upp lägret och trädde in i Italiens områden med större djärvhet; och sedan han gått över floden Po slog han läger vid kungastaden Ravenna, ungefär vid tredje milstenen från staden, på en plats ## MGH s. 134 (maskinöversättning) som kallas Pineta. När Odoaker såg detta befäste han sig inne i staden; och därifrån drog han ofta ut med sina män i hemlighet om natten och oroade goternas här, och detta inte en gång eller två, utan ofta, och han försökte det under nästan hela tre år. Men han mödade sig förgäves, eftersom hela Italien redan kallade Theoderik herre och den staten (res publica) lydde hans vink. Endast han själv med några få livvakter (satellites) och de romare som var där led dagligen av både hunger och krig inne i Ravenna. När detta inte gav något resultat sände han en beskickning och bad om nåd. Theoderik beviljade honom först denna, men berövade honom sedan detta ljus; och i det tredje året, som vi sagt, efter sin ankomst till Italien, lade han på kejsar Zenos råd bort privatpersonens dräkt och sitt folks klädsel och antog insignier med kunglig mantel, som om han nu vore härskare över goter och romare; och han sände en beskickning till frankernas kung (rex) Lodoin och bad om hans dotter Audefleda till hustru. Denne beviljade det tacksamt och gärna, i tron att hans söner Celdebert, Heldebert och Thiudebert genom detta förbund skulle förenas med goternas folk i ett ingått fördrag (foedus). Men denna förening var inte så till gagn för fredlig endräkt, eftersom de ofta stred häftigt med varandra om gallernas länder, och goten vek aldrig för frankerna så länge Theoderik levde. Innan han alltså fick avkomma med Audefleda, hade han naturliga döttrar med en frilla (concubina), som han fått medan han ännu var i Moesien, den ena vid namn Thiudigoto och den andra Ostrogotho. Dessa förenade han, så snart han kom till Italien, i äktenskap med grannkungar, nämligen den ena med Alarik, visigoternas (Vesegothae) kung, och den andra med Sigismund, burgundernas kung. Av Alarik föddes alltså Amalarik. Medan hans morfar Theoderik vårdade och skyddade honom, som i barnaåren hade förlorat båda föräldrarna, fick han veta att Eutharik, son till Veterik och ättling till Beretmod och Thorismod, ## MGH s. 135 (maskinöversättning) …som härstammade från amalernas ätt (stirps), levde i Spanien och i ungdomlig ålder var framstående i klokhet, tapperhet och kroppslig sundhet. Han lät honom komma till sig och förenade honom i äktenskap med sin dotter Amalasuntha. Och för att utbreda sin släkt till fullo sände han sin syster Amalafrida, mor till Theodahad, som senare blev kung (rex), till Afrika som maka åt vandalernas (Vandali) kung Thrasamund, och hennes dotter, sin systerdotter Amalaberga, förenade han med thüringarnas (Thuringi) kung Herminefred. Han sände också sin greve (comes) Pitzamus, utvald bland de främsta, för att inta staden Sirmium. Denne intog den sedan han fördrivit dess kung Trasarik, Trapstilas son, och hållit kvar hans mor. Därifrån kom han med tvåtusen fotsoldater och femhundra ryttare till Mundos undsättning mot Savinianus, befälhavare (magister militum) i Illyricum, som då hade rustat till strid med Mundo vid staden med tillnamnet Margo planum [osäker tolkning], som låg mellan floderna Donau och Margus, och förintade den illyriska hären. Denne Mundo härstammade nämligen en gång i tiden från Attilas släkt; på flykt undan gepidernas folk (gens) hade han strövat omkring på andra sidan Donau i obrukade trakter utan några som odlade jorden, och sedan han från alla håll samlat en mängd boskapstjuvar, plundrare (scamarae) och rövare, intog han ett torn som kallas Herta, beläget vid Donaus strand, och där, på vilt sätt riktade han plundringståg mot grannarna [osäker tolkning] och hade gjort sig till kung över sina stråtrövare. Honom, som var nästan förtvivlad och redan övervägde att överlämna sig, kom alltså Petza till undsättning, ryckte honom ur Savinianus händer och gjorde honom med tacksägelse underdånig sin kung Theoderik. Med en inte mindre seger vann han genom sin greve Ibba över frankerna (Franci) i Gallien, då mer än trettiotusen franker föll i striden. Ty han insatte också sin vapendragare (armiger) Thiudis, efter svärsonen Alariks död, som förmyndare (tutor) i Spaniens rike för dottersonen Amalarik. Denne Amalarik blev redan i sin ungdom snärjd av frankernas svek och förlorade riket tillsammans med livet. Efter honom tog förmyndaren Thiudis själv detta rike i besittning och drev frankernas lömska anfall från Spanien ## MGH s. 136 (maskinöversättning) bort, och så länge han levde höll han västgoterna (Vesegothae) samman. Efter honom fick Thiudigisglosa riket, men han regerade inte länge innan han föll, dräpt av sina egna. Honom efterträdde Agil, som ännu i dag innehar riket. Mot honom har Atanagild rest sig och uppbådar det romerska rikets krafter, och dit sänds också patriciern (patricius) Liberius med en här. Och det fanns i väster inget folk (gens) som inte, så länge Theoderik levde, tjänade honom antingen i vänskap eller i underkastelse. Men när han hade nått ålderdomen och insåg att han inom kort skulle lämna detta ljus, kallade han samman de gotiska grevarna (comites) och sitt folks främsta män och insatte till kung (rex) Athalarik, ett litet barn knappt tio år gammalt, son till hans dotter Amalasuntha, som hade förlorat sin fader Eutharik; och han ålade dem, liksom med testamentets röst, att de skulle ära kungen, älska senaten och det romerska folket och alltid, näst Gud, hålla Österns kejsare (princeps) blidkad och välvillig. Detta bud höll de i allt så länge kung Athalarik och hans mor levde, och de regerade i fred i nästan åtta år; dock, när frankerna misströstade om ett barns styre, ja, föraktade det och försökte förbereda krig, överlät han åt dem det som fadern och farfadern hade besatt i Gallien [osäker tolkning]. Det övriga behölls i fred och lugn. När Athalarik alltså närmade sig ungdomens förhoppningsfulla ålder, anförtrodde han såväl sin ungdom som sin mors änkestånd åt Österns kejsare, men inom kort blev den olycklige överraskad av en förtidig död och lämnade det jordiska. Då överlade modern med sig själv, för att inte bli föraktad av goterna för sitt köns svaghet, och kallade för släktskapens skull sin kusin Theodahad från Tuscia, där han levde ett privat liv på sina egna gods, och satte honom på tronen. Han, glömsk av blodsbandet, lät efter en tid föra bort henne från palatset i Ravenna och förvisade henne till en ö i Bulsiniensiska sjön, där hon, efter att ha tillbringat mycket få dagar i sorg, ströps i badet av hans hantlangare. När Justinianus, Österns kejsare (imperator), hade hört detta, blev han upprörd, som om hans skyddslingars död hade vänts till en förolämpning mot honom själv. Vid samma tid nämligen ## MGH s. 137 (maskinöversättning) hade han genom sin trognaste patricier (patricius) Belisarius vunnit triumf över vandalerna i Afrika, och utan dröjsmål, vid samma tid, medan vapnen ännu dröp av vandaliskt blod, satte han genom samme härförare (dux) i gång ett fälttåg mot goterna. Denne ytterst förutseende härförare ansåg att han inte kunde underkuva geternas (Getae) folk på annat sätt än om han först intog deras närande moder Sicilien. Och så skedde. När han hade gått in på Trinacria, såg goterna som höll staden Syrakusa att de ingenting förmådde, och gav sig frivilligt med sin anförare Sinderith åt Belisarius. När alltså den romerske befälhavaren (ductor) hade intagit Sicilien och Theodahad fick veta det, sände han sin svärson Evermud med en här för att bevaka sundet som ligger mellan Kampanien och Sicilien och där den väldiga adriatiska strömmen väller fram ur Tyrrenska havets bukt. När Evermud kommit till staden Regium, slog han läger där. Utan dröjsmål, då han såg att hans egnas sak hade försämrats, gick han över till segrarens sida med ett fåtal av sina trognaste tjänare invigda, och kastade sig frivilligt för Belisarius fötter och önskade tjäna det romerska rikets furstar. När goternas här märkte detta, ropade de att Theodahad var misstänkt och skulle drivas från riket, och att deras anförare Vitiges, som hade varit hans vapendragare (armiger), skulle upphöjas till kung (rex). Och så skedde; och strax efter att Vitiges upphöjts till kung på de barbariska fälten (campi Barbarici) går han in i Rom och, sedan han i förväg sänt män som var honom trognast till Ravenna, befaller han Theodahads död. De kom och fullgjorde det som befallts dem, och efter att Theodahad dräpts tillkännager de för folken den kung som var på väg, sänd av kungen [osäker tolkning] (och Vitiges var ännu på de barbariska fälten). Under tiden gick den romerska hären över sundet, nådde Kampanien och, efter att ha ödelagt Neapel, går den in i Rom; därifrån hade kung Vitiges några dagar tidigare dragit ut och begett sig till Ravenna, där han hade tagit Mathesuentha, Amalasunthas dotter och den forne kung Theoderiks dotterdotter, till ## MGH s. 138 (maskinöversättning) hustru. Och medan han, förtjust i detta nya giftermål, höll hov i Ravenna, drog den kejserliga hären ut från Rom och angrep de befästa platserna i båda Tuscia. När Vitiges genom budbärare fick veta detta, sände han en skara goter, rustade med vapen, under hertigen (dux) Hunila till Perusia. Där, medan de genom lång belägring ville driva ut greven (comes) Magnus, som låg där med en liten här, kom den romerska hären till, och de själva blev utdrivna och helt utplånade. När Vitiges hörde detta, samlade han som ett rasande lejon hela goternas här, drog ut från Ravenna och tröttade Roms borgar med en lång belägring. Men hans djärvhet kom på skam, och efter fjorton månader flydde han från belägringen av staden Rom och rustade sig att ansätta Ariminum. Därifrån, på samma sätt omintetgjord och jagad på flykt, drog han sig tillbaka till Ravenna; där belägrades han och gav sig utan dröjsmål frivilligt till segrarens sida tillsammans med sin maka Mathesuentha och de kungliga skatterna. Och så besegrade till slut, nästan i det tvåtusentrettionde året, segraren över olika folk, kejsaren (imperator) Justinianus, genom sin trognaste konsul (consul) Belisarius det berömda riket och det tappraste folket, som så länge hade härskat; och han lät föra Vitiges till Konstantinopel och skänkte honom en patriciers (patricius) värdighet. Där dröjde han mer än två år, förenad med kejsaren i tillgivenhet, och lämnade det jordiska. Hans maka Mathesuentha gav kejsaren åt sin broder, patriciern Germanus. Av dem föddes efter fadern Germanus begravning en son, likaledes kallad Germanus, i vilken aniciernas släkt, förenad med amalernas ätt, ännu med Herrens bistånd lovar hopp för båda släkterna. Så långt geternas ursprung och amalernas adel och de tappra männens bedrifter. Denna lovvärda släkt har gett vika för en mer lovvärd furste och givit sig åt en starkare härförare, vars rykte inga sekler och inga tidsåldrar ska förtiga. Men segraren och triumfatorn kejsaren Justinianus och konsuln Belisarius ska kallas Vandalicus, Africanus och Geticus. Du som läser detta, vet att jag har följt förfädernas skrifter och ur deras vidsträckta ängar plockat några få blommor, av vilka jag efter mitt förstånds förmåga ska fläta en krans åt den som frågar. Och ingen må tro att jag, till förmån för det nämnda folket, som om jag härledde mitt ursprung från det, har lagt till något utöver det jag har läst och fått veta. Och även om jag inte har omfattat allt som skrivs eller berättas om dem, har jag framställt det inte så mycket till deras lov som till lovet för den som segrade [osäker tolkning].