# Historia Norwegie > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Historia Norwegie (verk:historia_norwegie) - **Datering:** 1160/1220 - **Källsamling:** Monumenta historica Norvegiæ (Storm 1880, OCR ur Internet Archive) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain ## prolog (Storm s. 71–72) (maskinöversättning) [oklart] …tus prisar i sin Philostratos vänskapen, och när han behandlade livets övriga goda erinrade han om att nästan ingenting skulle vara svårt bland sanna vänner. Då jag alltså på intet sätt vågar gå emot denne så store filosofs högst sannolika mening – ty jag vet att jag i allt är underlägsen en så stor skarpsinnighet och för svag för en sådan och så tung börda – och då jag på tillbörligt sätt vill tillmötesgå de högst hedervärda uppmaningarna från en så förträfflig man, för att jag inte skall framstå som otacksam mot välgärningarna av täta gåvor, skall jag, vare sig jag vill eller inte, försöka gripa mig an med det som begärs av mig. Ty för mig, som är olärd, är det en tung börda att runtom beskriva läget hos ett mycket vidsträckt land och att reda ut dess härskares släkttavla och att framställa kristendomens ankomst och samtidigt hedendomens flykt och bådas tillstånd. Hur betungande detta företag är – fullt av överdriven möda, uttänkt av ett blomstrande sinne och ålagt min olärdhet, men hittills oprövat på latinskt tal – och hur farligt det är för de avundsjukas skull, vet du själv allra bäst; jag lyder ändå, i förlitan på våra hjälpmedel, och sätter deras frätande avund åt sidan, om det angår oss, eftersom ni efterkommande skall ha dessa frukter av mitt arbete; och om förälderns olärda fräckhet därvid har felat i något, må uppdragsgivarens vanvettiga kärlek förlåta det. Du alltså, o Agnellus, med lärarens rätt min förman, hur andra än må uppta dessa mina skrifter när de läser dem, som inte är polerade med retorisk behaglighet utan tvärtom insnärjda i besvärliga barbarismer, tag emot dem med tacksamhet, som det anstår en vän. Ty varken är jag lysten efter beröm som en krönikeskrivare, och inte heller ryser jag för klandrets stickande som en lögnare, eftersom jag inte har tagit upp något nytt eller ohört om den gamla tidens följd, utan i allt följt de äldres utsagor. Men om jag har funnit att något minnesvärt har inträffat i vår tid, har jag lagt till just detta, eftersom jag har sett att mångas storverk tillsammans med deras upphovsmän dagligen glider ur de nu levandes minne i brist på skrifter. ## bok I, inledning (Storm s. 73–76) (maskinöversättning) Norge har alltså fått sitt namn efter en kung som hette Nor. Norge är ett mycket vidsträckt land, men till största delen obeboeligt på grund av mängden berg och skogar och köld. Det börjar i öster vid en stor flod, men böjer sig mot väster och vänder sedan med en krökt gräns tillbaka genom norr. Det är ett mycket inbuktat land, som skjuter ut otaliga uddar och på längden är omgivet av tre beboeliga zoner: den första, som är den största, är kustzonen; den andra är inlandet, som också kallas bergszonen; den tredje är skogszonen, som bebos av finnar men inte plöjs. Det omges i väster och norr av det återströmmande oceanen, men i söder har det Danmark och Östersjön, och mot solen [osäker tolkning] Sverige, Götaland, Angaria och Jämtland. Dessa delar bebos nu (Gud vare tack) av kristna folk. Men mot norr sträcker sig från öster bortom Norge en stor mängd folk som tjänar hedendomen (ack, tyvärr), nämligen Eiriali och kvener, hornade finnar och båda slagen av bjarmer. Men vilka folk som bor bortom dessa vet vi inget säkert om. Några sjömän hade emellertid, när de försökte återvända från Island till Norge och av motiga vindars virvlar drevs bort mot vinterns trakter, till slut landat mellan grönländingarna och bjarmerna, och där bedyrade de att de hade funnit människor av förunderlig storlek och jungfrurnas land (om dem sägs att de blir havande av att smaka vatten). Från dessa skiljs Grönland av isbelagda klippor; detta land, som har upptäckts och bebotts av tilenserna [osäker tolkning] och stärkts i den katolska tron, är Europas gräns mot väster och når nästan fram till de afrikanska öarna, där oceanens återflöden svämmar över. Bortom grönländingarna mot norr påträffas av jägare några småväxta människor, som de kallar skrælingar; när dessa träffas av vapen medan de lever, vitnar deras sår utan blod, men när de är döda upphör blodet knappt att flöda. De saknar helt metallen järn och använder valtänder som kastvapen och vassa stenar som knivar. Hittills har vi visat Norges läge och omgivningar, nu skall vi gå igenom dess tredelade bebyggelse. ## avsnitt 1, De tripartito incolatu Norwegiæ (Storm s. 76–80) (maskinöversättning) Om Norges tredelade bebyggelse. Kustzonen kan alltså kallas Dekapolis, ty den är berömd för tio städer och omfattar fyra landskap (patriae) som rymmer tjugotvå provinser (provinciae). Det första landskapet kallas Östra viken; det börjar vid Danmarks gränser och sträcker sig till den plats som kallas Rygiarbit och omfattar fyra provinser. Det andra, Gulacia, sträcker sig till den ö som kallas Media och omfattar sju [osäker tolkning] provinser; den sista av dessa, med namnet Mor, har en by av förunderlig natur: alla stockar och avhuggna kvistar av träd förvandlas nämligen till sten om de får sitta i jorden under ett års tid. Det tredje landskapet kallas Throndemia och är en vik med smal mynning; den tar emot åtta provinser i sina mycket vida famnar och tar dessutom tre utanför, och så blir de elva. Det fjärde är Halogia, vars invånare i stor utsträckning bor tillsammans med finnar och ofta idkar handel med dem; detta landskap avslutar Norge mot norr vid platsen Wegestaf, som skiljer Bjarmland från det. Där finns den mycket djupa nordliga viken, som rymmer Charybdis, Skylla och oundvikliga malströmmar; där finns också de isbelagda uddarna, som störtar ned i havet oerhörda ismassor, ökade av vågsvallande översvämningar och hopfrusna av vinterns köld; mot dessa driver köpmän som söker sig till Grönland [osäker tolkning] ofta i land mot sin vilja, och lider så skeppsbrott och råkar i fara. Där finns också stora valar av olika slag som krossar de starkaste skepp, slukar sjömän och dränker andra. Där påträffas enögda hästvalar, mycket vildsinta, som med utslagen man plöjer havets djup; där finns pistrix [osäker tolkning], där finns hafstrambus, ett mycket stort vidunder, men utan svans och huvud, som visar sig bara genom att hoppa upp och ned likt en stock, och som bara förebådar fara för sjömännen. Där påträffas hafguva och hafkitta, de största av alla havsvidunder, och oräkneliga andra av detta slag. Vi vänder nu tillbaka från kusttrakterna och förflyttar oss till bergstrakterna. ## avsnitt 2, De montanis Norwegiæ (Storm s. 81–82) (maskinöversättning) Om Norges bergstrakter. Inlandszonen tar vid från Götalands gränser; den omfattar likaledes fyra landskap och tolv provinser och sträcker sig fram till Throndemia. Dess första landskap är raumernas och ringernas rike med angränsande provinser; det andra Thelamarchia med avlägsna bygder; det tredje Heidmarchia med Albias dalar; det fjärde Gudbrands dalar med Loarii och de närliggande provinserna. Det avgränsas av det stora berget Dofrar. Dessutom finns ett flertal bygder mellan kusttrakterna och bergstrakterna, som Waldresia och haddingarnas dal och andra, som lyder under de gulatiska lagarna. Det finns en flod i bergstrakterna som är röd av guldsand; den rinner upp ur den stora sjön Mior och mynnar i havet vid Östra viken; ty en gång kom sachsare dit, och då de upptäckte att det fanns metallen guld i floden genom klövarna på oxar som simmade över den, smälte de i hemlighet ned och förde bort en oändlig mängd guld. Likaså finns det vid staden Oslo en stor mängd av metallen silver, som nu, förbjudet för människor på grund av alltför stora vattenflöden, ligger dold under en klippmassa. Sedan vi har vandrat genom bergstrakterna skall vi gå in i finnarnas skogar för att utforska dem. ## avsnitt 3, De Finnis (Storm s. 82–87) (maskinöversättning) Om finnarna. Det finns alltså en mycket vidsträckt ödemark som gränsar till Norge och skiljer det på längden från de hedniska folken; denna ödemark bebos av finnar och djur, vars kött de äter halvrått och vars skinn de klär sig i. De är förvisso mycket skickliga jägare, ensamvandrande och ostadiga, och bor i tält av läder i stället för hus; dessa lägger de på axlarna, och med släta brädor fästa under fötterna (detta redskap kallar de ondros) förflyttas de, medan renar drar dem, med hustrur och små barn snabbare än fåglar över snöns täta massor och bergens sluttningar. Deras boplats är nämligen osäker, alltefter som tillgången på vilt vid varje tillfälle bestämmer jaktplatserna åt dem. Där finns en oändlig mängd djur, nämligen björnar, vargar, lodjur, rävar, sobler, uttrar, grävlingar och bävrar. Detta djur är förunderligt försiktigt: då det ofta jagas av jägarnas hundar, gräver det åt sig tre underjordiska hålor mot vattnet; när vattnet stiger håller det sig i den mellersta eller den översta, men när det sjunker och hundarna hugger efter det, kastar det sin träl åt valparna, lämnar honom kvar vid gluggen och begiver sig så att säga hem med hustru och ungar till den nedersta gömslet, varifrån det har friare tillträde till vattnet; ty det litar mer på vattengångar än på landgångar. När de anstränger sig mer för att samla föda för vintern, gnager de runt mycket stora almar med tänderna (detta träds bark äter de mycket gärna) och lägger dem på sin träl, som ligger på rygg och håller en käpp med framfötterna, och genom att på så sätt använda honom som dragdon drar de hem en stor mängd, medan de själva griper käppen med käftarna och från båda sidor hjälper till genom att dra bäraren. Det finns nämligen ett slags trälbäver av mycket ringa värde, som på grund av ständigt arbete inte är hårig utan tvärtom slät. Hos finnarna finns också ekorrar i stor mängd och vesslor, och av alla dessa djurs skinn betalar de varje år mycket stora skatter (tributa) till Norges kungar, under vilka de också lyder. Deras outhärdliga trolöshet och hur mycket djävulsk vidskepelse de utövar i trolldomskonsten kommer knappast att verka trovärdigt för någon. Det finns nämligen några bland dem som av den dåraktiga hopen vördas som profeter, eftersom de genom en oren ande, som de kallar gand, förutsäger för många många förutsägelser, hur de skall slå in, när de någon gång tillfrågas; och de lockar på förunderligt sätt till sig eftertraktade ting från avlägsna provinser, och de röjer också på förunderligt sätt dolda skatter fast de befinner sig långt borta. En gång när kristna för handelns skull satt till bords hos finnarna, segnade deras värdinna plötsligt ned och dog; när de kristna därför var mycket bedrövade, svarade finnarna själva, inte alls nedslagna, att hon inte var död utan bortrövad av motståndarnas gander, och att de snart skulle få henne tillbaka. Då bredde en trollkarl ut ett tygstycke, på vilket han förbereder sig för de ogudaktiga trollsångerna, och med händerna uppsträckta lyfte han upp ett litet kärl liknande ett såll [osäker tolkning], besatt med små bilder av valar och renar med remmar och små skidor och även en liten båt med åror; dessa fordon skulle den djävulske ganden använda över snöns höjder och bergens sluttningar eller sjöarnas djup. När han länge hade dansat där med sånger och med en sådan utrustning, föll han till slut till marken, helt svart som en etiopier, skummande om munnen som en vansinnig, och med bristande buk gav han till slut upp andan under väldigt dån. Då rådfrågade de en annan, mycket kunnig i trolldomskonsten, om vad som hade hänt med dem båda. Han fullgjorde sin uppgift på liknande sätt men inte med samma utgång, ty värdinnan reste sig frisk, och han lät dem veta att den döde trollkarlen hade omkommit på följande sätt: hans gand, som hade antagit gestalt av en val, hade, medan den mycket snabbt störtade fram genom en sjö, till sin olycka mött en fientlig gand som hade förvandlats till spetsiga pålar, ty pålarna som låg dolda på samma sjös botten genomborrade dess buk; detta syntes också på trollkarlen som dött i huset. Likaså, när finnarna tillsammans med kristna försökte fånga den fjälliga skaran med krok, fyllde hedningarna båten med fiskar, sedan de med sin krok dragit upp ur djupet de nästan fulla små säckar som de hade sett i de troendes hyddor. Detta har jag i urval plockat ut ur finnarnas otaliga trolldomskonster och lagt fram som några små anteckningar om en så ogudaktig sekt för dem som bor längre bort. Sedan vi på något sätt har beskrivit Norges gränser, skall vi bege oss till de skattskyldiga öarna, ty de öar som ligger intill Norge kan ingen räkna för deras mängd. ## avsnitt 4, De tributariis insulis (Storm s. 87–88) (maskinöversättning) Om de skattskyldiga öarna. Det finns alltså några öar som ligger framför Gulacia och som av invånarna kallas Solundæ, varav Solundiska havet har fått sitt namn, som flyter mellan Norge och Irland; i det ligger Orkneyöarna, till antalet mer än trettio, uppkallade efter en jarl (comes) vid namn Orchanus. Dessa öar, som bebos av olika invånare, är nu delade i två riken; de sydliga öarna är nämligen upphöjda genom småkungar (reguli), men de nordliga är prydda med jarlars beskydd, och båda betalar inte ringa skatter till Norges kungar. ## avsnitt 5, De Orchadibus insulis (Storm s. 88–92) (maskinöversättning) Om Orkneyöarna. Dessa öar bebodde först Peti och Papæ. Den ena av dessa, nämligen Peti, som till kroppsstorleken knappt överträffade pygméer, utförde förunderliga verk med att bygga städer kväll och morgon, men vid middagstid var de helt berövade alla krafter och gömde sig av fruktan i små underjordiska hus. Men vid den tiden kallades de inte Orkneyöarna utan petternas land, varav havet ännu i dag av invånarna kallas Petlandiska havet; det skiljer öarna från Skottland, och där finns den största malströmmen av alla, som slukar de starkaste skepp genom att dra dem till sig vid ebb [osäker tolkning] och spyr upp deras spillror genom att rapa upp dem vid flod [osäker tolkning]. Varifrån detta folk hade kommit dit vet vi inte alls. Papæ åter kallades så på grund av de vita kläder som de var klädda i likt präster, varför alla präster på tyska tungan kallas papæ. Ännu i dag har en ö fått namnet Papey efter dem. Men som det framgår av dräkten och av bokstäverna i deras böcker som lämnats kvar där, var de afrikaner som höll sig till judendomen. Dessa folk drev i Harald hårfagers, Norges kungs, dagar några sjörövare, som härstammade från den mycket mäktige furstens Rognwaldus släkt och med en stor flotta seglade över Solundiska havet, ut ur deras långvariga boplatser och utrotade dem helt och underlade sig öarna; där tillbringade de vintrarna tryggare i befästa vinterläger, och sommartid drog de ut och utövade sitt tyranni än mot angler, än mot skottar, ibland mot irer, så att de underlade sitt välde Northimbria i England, Katanesia i Skottland, Dublin i Irland och de övriga kuststäderna. Av deras sällskap erövrade en Rodulfus – av kamraterna kallad Gongurolfr, eftersom han på grund av sin oerhörda kroppsstorlek inte kunde rida utan alltid gick – med få män genom förunderlig list staden Rouen i Normandie; ty sedan de hade hållit sig dolda i en flod med femton skepp, grävde varje sjöman var sin grop, som täcktes med tunna torvor så att de låtsades ha samma täthet som fältet, och de gick fram i ordnad slagordning bortom de urholkade ställena, beredda till strid. När medborgarna märkte detta förföljde de fienderna i ordnade led, men dessa låtsades fly som om de skyndade till skeppen, och när ryttarna, som snabbare än alla andra följde efter dem, störtade i flockar med sina pansrade springare ned i de dolda groparna, då (säger jag) slaktade de norska tyrannerna dem med dödsbringande hand; och sedan medborgarna så hade jagats på flykten, gick de fritt in i staden och fick tillsammans med den hela detta land, som efter dem har fått namnet Normandie. Men samme Rodulfus tog, sedan han fått makten över riket, den döde grevens (comes) hustru till äkta, och med henne fick han Wilelmus med tillnamnet Långsvärd, far till Ricardus, som i sin tur fick en son med samma namn som han själv; den yngre Ricardus var far till Wilelmus bastarden, som besegrade anglerna; denne fick Wilelmus den röde och hans bror Henricus, som i Merlins profetia förut har kallats rättvisans lejon. Men Rodulfus, som hade blivit greve av Normandie, angrep friserna [osäker tolkning] med fientlig hand och vann seger, men en kort tid därefter dräptes han genom svek av sin styvson i Holland. Under tiden befäste hans följeslagare sitt välde på Orkneyöarna fast, ty i sanning lyder de ännu i dag under deras efterkommandes herravälde, utom att de enligt skatteplikt tjänar Norges kungar. ## avsnitt 6, De insulis ovium (Storm s. 92) (maskinöversättning) Om fåröarna. I det återströmmande oceanen finns likaså fåröarna, till antalet arton [osäker tolkning], som invånarna på sitt fäderneslands tungomål kallar Færeyar; där har nämligen bönderna rikliga hjordar; somliga har därifrån tusentals får. Även dessa öbor betalar på bestämda tider skatter till våra kungar. ## avsnitt 7, De glaciali insula (Storm s. 92–97) (maskinöversättning) Om isön. Därefter, mot väster, ligger den stora ön som av italienarna har kallats det yttersta Tile, nu brukad av en mycket stor mängd nybyggare, en gång en vidsträckt ödemark och okänd för människor fram till Harald hårfagers tid. Då flydde några norrmän, Ingulfr och Hiorleifr, från fäderneslandet för dråpbrotts skull, gick ombord på skepp med hustrur och barn och fann till slut, genom att söka över havets svävande vågor, ön som tidigare hade upptäckts av Gardaros och därefter av [oklart]. Och på ungefär femtio år blev den bebodd överallt, så som den nu är uppdelad. Denna ö kallas alltså av norrmännen Island, vilket tolkas isens land; ty samma ö har otaliga berg, som dock är täckta av ständig is, och när dessa glänsar brukar sjömän som befinner sig på havet långt från land med deras hjälp bestämma en lämplig hamn för sig; bland dem kastar berget Kåpan (mons casulæ), likt Etna, alltigenom sjudande och skakat av fruktansvärda jordskalv, upp svavelbrinnande facklor; därför bubblar på olika ställen heta små källor upp, som, täckta med tak och tempererade genom tillförsel av kalla vatten, ger de kringboende badvatten. Likaså finns det några brunnar på samma ö, i vilka ull eller tyg förvandlas till sten om de ligger nedsänkta en natt. Dessutom finns där en källa, som springer fram i sandiga krökar av en flod och har smak och färg av öl, och som sägs vederkvicka den som dricker men knappast mätta honom. Jag anser inte heller att man bör förbigå det som man berättar har inträffat där i vår tid; ty på tre mils avstånd började hela havet svalla som ett sund och sjuda som en kittel, medan jorden öppnade sig och från djupet frambringade eldsprutande ångor och ett stort berg som steg upp ur vågorna. Detta förefaller många likna ett omen, och de förmodar att världen förebådar underbara ting eller i sådant förebådar sin egen undergång, då ju elementen av egen drift utför oundvikliga tilltag och naturliga rörelser. Ty Solinus har sagt i sin bok som han skrev om världens under, att det finns en mycket djup avgrund i själva jorden (varför det står skrivet: den stora avgrundens källor bröt fram), och intill den öppna grottor som rymmer vindar som uppstått genom vattnets andning, vilka är stormarnas andar. Dessa vindar drar genom sin andning havets vatten till sig genom jordens dolda gångar och gömmer dem i avgrundens förrådskammare, och med samma kraft stöter de dem åter ifrån sig, varav tidvatten och strömmar och malströmmarnas virvlar uppväcks. Därav inträffar också jordskalv och olika utbrott av ångor och bränder; ty vissa vindstötar som är instängda i jordens munnar skakar, när de söker bryta fram, jordens massa med fruktansvärt dån och tvingar den att darra. Så ses förvisso, när vindarnas ande inuti strider mot elden, även mitt på havet rökande ångor och svavelaktiga eldar stiga upp ur det uppbrutna djupet. På liknande sätt tror man att det som på jorden är skalv, i molnet är åska, och att det som här är en spricka, där är blixt. Även om vi inte alls skarpsinnigt förstår dessa och större världens under, skall de ändå inte därför anses som omen och inte heller räknas som förebud om en världsomfattande flod, utan de tjänar på ett förunderligt sätt lysande alla okända tings kännare, de föränderliga tingens oföränderlige skapare, och iakttar sin natur i allt. Men eftersom vårt lilla förstånds lilla gnista, som överallt är omgiven av den kroppsliga dimmans glömska, befinns inte tillräckligt verksam för att utforska de högsta djupen, skall vi åkalla honom som med förståndets ande upplyser mörkrets dolda ting, att han må inflamma oss. Hittills har vi i urval beskrivit de skattskyldiga öarna; nu skall vi vända pennan till att framställa vilka kungar som har styrt Norge eller varifrån de har härstammat. ## avsnitt 8, De ortu regum (Storm s. 97–124) (maskinöversättning) Om kungarnas härkomst. Norges kungars gamla släkt har haft sin begynnelse i Sverige, varifrån också Throndemia har blivit bebott, som är det främsta landskapet i Norge. Kung Ingui alltså, som de flesta försäkrar var den förste som styrde Sveriges envälde (monarchia), fick Neorth, som i sin tur fick Froy; dessa båda har hela deras efterkommande släkt under långa tidsåldrar dyrkat som gudar. Froyr fick Fiolni, som dränktes i ett mjödkar; hans son Swegthir förföljde en dvärg in i en klippa och sägs inte ha kommit tillbaka, vilket med säkerhet anses vara en saga. Denne fick Wanianda, som omkom genom att han i sömnen kvävdes av en demon; detta slags demoner kallas på norskt tungomål mara. Denne fick Wisbur, som hans söner tillsammans med hela hans hov brände inne levande för att fortare få ärva. Hans son Domald hängde svearna och offrade honom som offer åt gudinnan Ceres för grödans fruktbarhet. Denne fick Domar, som dog av sjukdom i Sverige. Hans son Dyggui fann likaså sitt livs slut i samma land. Honom efterträdde i riket hans son Dagr, som danerna dödade i öppen strid vid ett vadställe som kallas Sciotanvath eller Wapnavath, när han försökte hämnas oförrätter som han lidit. Han fick Alrik; denne slog hans bror Erikr till döds med ett betsel. Alricr fick Hogni; honom dödade hans hustru med egna händer vid platsen Agnafit, som nu kallas Stockholm, genom att hänga honom i ett träd med en kedja av guld. Hans son Ingialdr dödades i Sverige av sin bror på grund av vanäran med hans hustru, som hette Bera (detta namn betyder på latin björninna). Efter denne kom hans son Jorundr, som, sedan han hade besegrat danerna, hängdes av dem på platsen Oddasund i en vik i Danmark som de infödda kallar Limafiorth, och så slutade sitt liv illa. Denne fick Auchun, som i sin långa ålderdom nio år före sin död sägs ha avstått från att äta fast föda och endast ha sugit mjölk ur ett horn som ett spädbarn. Auchun fick Eigil med tillnamnet Vendilcraco, som hans egen träl vid namn Tonne berövade riket; och trälen utkämpade åtta inbördeskrig mot sin herre och segrade i alla, men i det nionde besegrades han till slut och föll; men kort därefter stångade en vildsint tjur själva kungen till döds. Honom efterträdde i riket hans son Ottarus, som dödades av sin namne Ottarus, danernas jarl (comes), och hans bror Fasta i ett av Danmarks landskap, nämligen Wendli. Hans son Adil eller Athisl föll av hästen och dog framför Dianas tempel, medan han flydde från [osäker tolkning] avgudaoffren. Denne fick Eustein, som götarna stängde in i ett hus och brände inne levande med hans män. Hans son Ynguar, som fick tillnamnet den grå [osäker tolkning], dödades under ett krigståg på en ö i Östersjön som av de infödda kallas Eysysla. Denne fick alltså Broutonund, som hans bror Sigwardus dödade på Himinheithi, vilket ortnamn tolkas himmelens slätt. Efter denne upphöjdes hans son Ingialdr till kung; han fruktade övermåttan Ivarus med tillnamnet withfadm, en kung som vid den tiden var fruktad av många, och brände sig själv med hela sitt följe sedan han stängt in dem i en matsal. Hans son Olavus med tillnamnet tretelgia förvaltade länge och fredligt riket och dog mätt på dagar i Sverige. Olavus fick Halfdanus med tillnamnet hwitbein, som norrmännen, när han kom från Sverige, insatte till kung över sig i bergstrakterna; denne gav upp andan i hög ålder i provinsen Thotn. Hans son Eustein med tillnamnet buinbus försvann, när man seglade trångt med flera skepp mellan två öar, sedan han hade träffats av ett annat skepps rå från aktern och störtat i vågorna. Honom efterträdde i riket hans son Halfdan, slösaktig med guld och mycket snål med mat; ty han gav sina avlönade krigare (stipendiarii) guld men lät dem tyna bort av hunger. Denne fick Guthrodus, jägarkungen, som blev förrådd av sin egen hustru; hon mutade nämligen en av de unga krigarna, som genomborrade kungens sida med ett spjut. Hans son Halvdan svarte fick likaså riket efter fadern i bergstrakterna; när han en natt färdades över isen på en sjö som heter Rond och kom tillbaka från ett gästabud med vagnar och ett stort ryttarfölje, åkte han oförsiktigt in i en råk, där herdarna brukade vattna sin hjord, och omkom under isen. Efter denne fick hans son Harald hårfager, som fick detta tillnamn på grund av sitt vackra hår, som den förste riket över hela kustzonen; över inlandszonen härskade förvisso fortfarande småkungar (reguli), dock så att de liksom stod under hans herravälde. Om honom berättas många och förunderliga ting som det nu skulle ta för lång tid att återge vart för sig. Han regerade i sjuttiofyra [osäker tolkning] år och fick sexton söner. Den förstfödde var Ericus, som fick tillnamnet blothoex, det vill säga blodig yxa. Den andre var Hacon, som Adalstanus, anglernas kung, adopterade som sin son. Den tredje Olavus. Den fjärde Berno, vilket tolkas björn. Den femte Sigwardus med tillnamnet jätten. Den sjätte Gunrodus. Den sjunde Guthrodus. Den åttonde Halfdanus hafoeta. Den nionde Rognvaldus retilbein, som uppfostrades av en spåkvinna i provinsen Hathalandia och utförde förunderliga ting i samma konst som sin fostermor. Den tionde Eusteinus. Den elfte Jorundus. Den tolfte Sigtrygr. Den trettonde Ynguar. Den fjortonde Truggui. Den femtonde Ringr [osäker tolkning]. Den sextonde Rolfr. Av dessa fick först efter fadern Erik Blodyxa riket på grund av sin ålder; han tog från Danmark till hustru en Gunnilda, en ondskefull och mycket orättfärdig kvinna, dotter till Gorm, danernas mycket dåraktige kung, och Thyri, en mycket klok kvinna. Med denna Gunnilda fick han sex söner, nämligen Haraldus med tillnamnet grafeld, den andre Gamli, den tredje Sigwardus lioma, den fjärde Gunrodus, den femte Erlingus, den sjätte Gorm. När denne hade regerat ett år men inte behagade någon på grund av hustruns alltför stora övermod, berövades han riket av sin bror Hacon, Adalstanus' fosterson, kung av England, på inrådan av Norges stormän (primates), och drog sig undan som flykting till England; där blev han väl mottagen av sin brors fosterfar, tvådd i dopets källa och satt som jarl (comes) över hela Northimbria, och han var mycket omtyckt av alla, tills hans fördärvliga hustru, nämligen Gunnilda, hade kommit dit. Northimbrerna tålde inte hennes pestbringande raseri utan skakade genast av sig deras outhärdliga ok; men han föll, angripen i strid, när han idkade sjöröveri vid Spaniens gränser, och hon återvände med sönerna till sin bror Harald, danernas kung. Hacon antogs till kung av folken vid Norges kust. Denne, som på det mest tjänstvilliga sätt hade uppfostrats av en mycket kristen kung i England, råkade i en så stor villfarelse att han genom ett högst eländigt utbyte satte det förgängliga riket framför det eviga, och av omsorg om att behålla sin värdighet (ack, tyvärr) blev avfälling, underkastade sig avgudarnas träldom och tjänade gudarna och inte Gud. Fastän han av blind äregirighet efter ett förgängligt rike för evigt hade fallit från den bestående värdigheten, iakttog han dock för alla som levde i hedendomen med största omsorg fädernas lagar och folkets beslut. Därför var han förvisso kär för stormännen och omhuldad av folket, och i tjugosju [osäker tolkning] år försvarade han mycket kraftfullt sitt ärvda fädernesland. Mot sina brorsöner och deras mor Gunnilda hade han under de sista åren av sitt liv nästan ständigt krig, av vilka två var öppna och förnämliga slag: det ena i provinsen Northmoere på en ö, Frædi, på platsen Rastarcalf, där Gamli, Gunnildas son, och största delen av deras här störtades från en udde ned i havet; det andra, ett mycket stort slag, utkämpade de inom Gulacias gränser vid ett fäste (oppidum) med namnet Fittium, och i detta sammanstötning föll mycket många på båda sidor; där föll också två av Gunnildas söner, nämligen Gormr och Erlingr, men deras övriga bröder flydde. Men under själva flykten riktade en pojke ur deras skara ett spjut mot fiendernas led, med vilket han sårade kung Hacon själv med ett dödligt sår i högra armen. Att detta skedde genom gudomlig hämnd med en sådan utgång står klart för skumögda och barberare, då han som hade vågat förneka pojken Kristus, sedan fienderna besegrats, själv besegrades av en ringa pojke. Men när han tänkte återvända till sin gård Alrecstathir, dog han i en hamn där han också hade fötts, varför samma plats har fått det bestående namnet Haconar hella, det vill säga Hacons klippa. Därefter var hela kustzonen underkastad Gunnilda och hennes söner Haraldus, Sigwardus och Gunrodus i fjorton [osäker tolkning] år; under deras välde förtrycktes Norge, eftersom stormännens ondska krävde det, i högsta grad av hungersnöd och varje slags oförrätt. Men Sigwardus dödades tillsammans med många på ett ting av worsernas bönder under ledning av Weraundus volubriot, och Gunrodus berövade en Thorkellus, kallad clyppr, livet i den lilla gården Alrecstadir (intill vilken nu den mycket berömda staden Bergen ligger) genom att genomborra honom med svärd, eftersom han hade våldtagit dennes hustru mot hennes vilja; honom hämnades en av hans avlönade krigare vid namn Erlingus den gamle manligen. Men Haraldus [oklart]. Men av Harald hårfagers stora mängd söner berättas att de två, nämligen Ericus och Hacon, i faderns ställe härskade över kusttrakterna, medan de övriga regerade i bergstrakterna; några av dem slutade emellertid sitt liv innan de kom att regera: Halfdan hafoeta dödades nämligen av orkneyingarna, och Rognvaldus retilbein sägs, vanärad för sitt vanemässiga utövande av den mest förkastliga konst, på faderns befallning ha dränkts i Hathalandia. Men deras bröder Berno och Olavus lämnade åt sina efterkommande en mycket nyttig avkomma, eftersom de två frälsningsbringande namnarna Olav har utgått från deras släkt, vilka likt himlens klara ljus upplyste sitt fädernesland med den heliga trons ljus. Ty Berno, Harald hårfagers son, som uppfostrades i Grenlandia, där han också sägs ha regerat, fick Gudrodus; Gudrodus fick i sin tur Haraldus grensca, som uppfostrades i Grenlandia och regerade där. Denne tog till hustru en mycket fager kvinna vid namn Asta, dotter till Gudbrandus culu, som födde honom Norges evige kung [osäker tolkning]; denna Asta förenade sig efter sin makes död i äktenskap med Sigwardus scrofa, en kung i bergstrakterna. Sigwardus risi (det vill säga jätten), Harald hårfagers son, fick Halfdanus, far till denne Sigwardus; denne fick med samma Asta Haraldus, en mycket skarpsinnig man och mycket skicklig i krigskonsten, från vilken väven av Norges kungars släkttavla, som hittills har spunnits ut som på en tråd, härstammar i ära. Men Olavus, Harald hårfagers son, fick Turgo. Denne Turgo, som uppfostrades i raumernas provins, där han först sägs ha regerat, tog till hustru en fager jungfru från bergstrakterna, Astrida. Sedan han därefter hade underlagt sig Östra viken, blev han listigt förledd av sina kusiner, nämligen Ericus söner, och dödades genom svek på en liten ö vid rænernas provins, när de skulle sluta fred med varandra; därför kallas den platsen ännu i dag Trugguaroyr (det vill säga Turgos hög). Många försäkrar att hans svekfulla död gick till på annat sätt: ty när provinsborna själva (nämligen rænerna) inte alls förmådde tåla hans härskarstränghet, sammankallade de ett ting som för rikets gemensamma nytta, och där lät de svekfullt döda själva kungen genom några unga krigare, Saxi, Scorri och Screyia, som de hade mutat. Men vare sig han dödades av dessa eller av de andra, visar själva ortnamnet på samma ö att han dödades där. Under tiden begav sig Astrida, som redan var havande, med tre skepp och ett passande följe till Orkneyöarna, och där, sedan man i största trohet hade beviljat henne en tillflyktsort, födde hon lyckligt en blivande kung, som hon gav namnet Olav, genom vilken Norge till slut tog emot Kristi mest frälsningsbringande budskap. Men efter Gunnildas söners död utrotade en Hacon (som på grund av sin omåttliga grymhet till sinnes fick tillnamnet den onde) alla småkungar och tillskansade sig, sedan han tillintetgjort svearnas skatteindrivare [osäker tolkning], enväldet över hela Norge med jarlavärdighet (sub comitali dignitate), och han föredrog att efter sina förfäder kallas jarl hellre än kung; han härstammade nämligen, med Sigwardus till far och Bergliota, dotter till Thorir den tystlåtne, till mor, från släkten av mörernas och hålogalänningarnas jarlar. Denne var mäktig i vapen men hängav sig ihärdigt åt avguderi; han besegrade de flesta landskap runtom och utvidgade sitt välde vitt och brett. Men när han fick veta att ett faderlöst gossebarn hade fötts på Orkneyöarna, lade han genast försåt för honom, eftersom han misstänkte att denne skulle beröva honom riket. Men fastän modern älskade sonen mycket ömt, eftersom han var hennes ende, skilde hon honom, sedan hon fått veta jarlens illvilliga planer, genom Guds (tror jag) försynta nåd från sig och gav honom som fosterson åt en Thorolfus med tillnamnet lusaskeg för att föras till Sverige. Denne tog emot honom för att uppfostra honom med all omsorg, satte honom i sitt eget sköte och färdades under största faror genom Throndemias gränsområden; därefter kom han till Sverige, där han dröjde en tid; därifrån styrde han kurs mot Ryssland men hamnade i Estland. När han till slut seglade utanför Eysysla överraskades de av sjörövare; en del plundrades, en del dödades; bland dem halshöggs också pojkens fosterfar, och pojken Olav själv såldes som träl till esterna. Därifrån friköptes han av en Olavus, hans släkting, som då av en händelse hade sänts dit som sändebud av kungen av Ryssland för att driva in skatter, och med honom stannade han i hemlighet några år i Ryssland. När han var omkring tolv år gammal hämnades han manligen sin fosterfar mitt på torget i Holmgård, och den ohörda hämnden av en knappt tolvårig pojke dånade genast för kungens öron; därför fördes han fram inför kungen, av vilken han till slut adopterades som son. Sedan han blivit yngling idkade han sjöröveri, genomsökte Östersjöns kuster och var fruktad av alla hedningar i dessa trakter, och utan att veta det irrade den storslagne rövaren bort från Gud. Ty hans flotta förökades av norrmän och daner, götar och vender, som tillsammans med honom ofta hade sina vinterkvarter i staden Jom, som är den starkaste av Vendlands städer. Härifrån styrde han kurs mot Friesland, därefter kom han till Flandern, därifrån fortsatte han till England; dem plundrade han, och han utförde förunderliga ting i Skottland och skonade ingen i Irland. Men i sanning besökte skapelsens Skapare, som bar omsorg om sin skapelse, denne så avlägsne och så otämjde tyrann på förunderligt sätt genom sin barmhärtighets innersta, och genom att besöka honom upplyste han honom, för att han skulle kläda dem som dödens skugga höll täckta [osäker tolkning] i den eviga klarhetens skrud. Ty när samme Olav rasade alltför våldsamt mot de förutnämnda folken, fann han vid Britannien på en liten ö en eremit (anachoreta) som tjänade Gud, och honom satte han på prov genom sin vapendragare, sedan de bytt kläder. Men denne kände genast igen kungens tjänare och förmanade honom att troget tjäna sin herre. Därefter skyndade rövarnas furste själv till honom, om vilken han nu inte tvivlade på att han var Guds profet; då hörde han också av honom mycket om framtiden, som han kort därefter fann i verkligheten: ”Du skall bli”, sade han, ”en berömd kung, mycket hängiven i Kristi tro och mycket nyttig för ditt folk; ty genom dig skall ett otaligt mycket kristet folk uppstå. Och för att veta om det som jag har förutsagt är sant, skall du ha detta som tecken: i övermorgon, när du har gått från skeppen, skall du få se hjordar vid stranden och inse att detta har skett genom list, ty du skall bli utsatt för försåt av fiender; men medan du förlorar dina män, skall du själv bli slagen nästan till döds och knappt levande bäras på en sköld till skeppen; efter en vecka skall du bli helad från himlen, och när du har vänt tillbaka därifrån, skall du bli tvådd i livets källa.” Allt detta bekräftade händelsernas utgång, så som han hade förutsagt. Men sedan den salige Olav genom den frälsande förvandling som den Högstes högra hand verkat [osäker tolkning] hade fått dopets nåd tillsammans med största delen av sin här, seglade han över till Norge och hade med sig biskop (episcopus) Johannes och prästen (presbyter) Thangbrandus, som han sände att predika för islänningarna; han hade också flera andra Guds tjänare, som alla eniga med en mun började förkunna Kristus för hedningarna. Men norrmännen, som genom den store Gudens obeskrivliga nåd hade omvänts till tron, insatte Olav till kung över sig och fördrev jarlen Hacon, sedan han regerat där i trettiofyra [osäker tolkning] år, från riket; honom dödade hans träl vid namn Carcus nedrigt om natten i en av Throndemias provinser, nämligen Onladale, och högg också av hans huvud och bar fram det till kungen i hopp om att få stora gåvor, vilket gick honom tvärtom; ty genom allmänt domslut dömdes han som den värste dråpare och hängdes som en rövare. Men jarlen Hacons söner Sweino och Ericus flydde till Danmark, där de mottogs fredligt av kung Sven. Under tiden försonade Olav alla sina landsmän i kusttrakterna med konungarnas konung, och om biskopen inte kunde rå på några med andens svärd, underlade kungen dem med det materiella svärdet Kristi välde, ädel som ringa, ung man som gammal, och så skedde det att han inom fem år återgav Kristus alla skattskyldiga, det vill säga hjaltländingarna, orkneyingarna, färingarna och tilenserna, lysande i tron, glada i hoppet och brinnande i kärleken; därför förs de, mångfaldigade med Guds penningar tiofalt och fyllda av Kristi fyrspanns nådegåva [osäker tolkning] av samme Frälsare, genom denne förunderlige kung likt genom en mycket stark häst runt ända till jordens gränser och åter tillbaka i omvänd bana till fäderneslandet, paradiset. Denne Olav tog från Danmark till hustru kung Svens syster vid namn Thyri, som en hertig (dux) från Vendland tidigare hade trolovat sig med mot hennes vilja. Men eftersom kung Sven hade beslutat att helt behålla hela Själland, som han hade överlåtit åt sin syster som hemgift, inledde kung Olav av denna anledning krig mot danerna och befallde att en talrik flotta från Throndemia och Gulacia skulle ordnas genom stormännens försorg; själv väntade han med östlänningarna, som redan hade gett sig ut, på de andra vid gränsen mellan Danmark och Norge. När alltså några gulatingsbor kom, gav sig kungen med ett fåtal ut på den planerade färden i hopp om att resten av hären skulle följa efter honom; men den ville inte gå över fäderneslandets gränser, särskilt som fursten själv var borta, och vände hem. När kungen alltså såg att han hade blivit gäckad av dem, beslöt han att fara till venderna och be dem om en hjälphär, eftersom han hade haft dem som mycket trogna följeslagare i sjöröveriet. Men medan han färdades förbi Själland, blev han, som får av vargar, överraskad av fiender som lagt försåt för honom. Ty kung Sven hade hört att han skulle komma med en liten styrka [osäker tolkning], och därför hade han kallat till sig svearnas kung Olof, sin styvson, och Ericus, jarlen Hacons son; dessa tre utkämpade mot en enda ett sjöslag i följande ordning. Först angrep Sven Olav med trettio skepp, och denne stred emot med endast elva, men kungaskeppet var inuti försett med åttio rum [osäker tolkning]; detta, som bar en framstam formad som ett ormhuvud, kallades Ormen långe och tog vid rodd i alla smårum tillsammans hundrasextio roddare, som alla sägs ha varit klädda i brynja i striden, som nu är på tal; det rymde också fyrtio präster (clerici) i de trettio rummen närmast aktern, som, olärda i strid, mer arbetade med att be än med att strida. Men efter en lång strid, sedan vart och ett av Svens skepp hade rensats på folk, återvände han med stor skam till sina bundsförvanter. Då lade hans styvson Olof med lika många skepp till mot sin namne, men led ett värre nederlag än den förre och vände om med stor vanära. Ericus, den siste i ordningen men den förste i segern, angrep fienderna mycket häftigt med elva skepp; han glömde inte faderns död och sin egen flykt och lade sår till sår på dem. Men Olav, som mycket kraftfullt gjorde motstånd mot dessa fräcka angripare, försökte med sina män efter förmåga, som om de började på nytt, kasta tillbaka stenar, spjut och andra kastvapen mot motståndarna. Till slut, när de var berövade sina krafter och fienderna gick ombord på skeppen, och ingen då gav sig, förtärdes alla som livets värme ännu höll vid liv av svärdets egg, utom kungen själv, som de sist såg stå högt uppe i aktern. Men när striden var slut fann de honom varken levande eller död, varför somliga försäkrar att han i brynja sjönk i vågorna; några har också bedyrat att de lång tid därefter har sett honom i ett kloster. Men hur han genom havets faror fördes till den fasta stranden, vare sig genom egen simning eller i en båt eller genom tjänande änglaandar, eller om han sjönk där, är (tror jag) okänt för alla våra samtida; därför skall vi hellre med heder förbigå detta som är föga bestämt genom att utelämna det, än genom att fastslå osanningar om en oviss sak. Men hans maka bar sin mans död utan måtta och omkom av sorg. Därefter överläts riket över hela Norge åt jarlen Hacons söner av Sven Tveskägg; dessa jarlar styrde samma rike i fjorton [osäker tolkning] år, och Guds heliga kyrka, som den salige Olav förträffligt hade planterat och Johannes hade vattnat, ryckte dessa nästan upp med roten. Vid denna tid hölls Olav, Harald grenskes son, för berömd i Ryssland. Eftersom han var berövad sin fädernejord, var han tvungen att idka sjöröveri. I den stad som vi kallar Holmgård brukade han övervintra, omgiven av en inte ringa flotta; sommartid upphörde han inte att ansätta alla hedningar runt Östersjön genom att plundra och angripa dem. Han ödelade också helt ön Eysysla, som är mycket vidsträckt och folkrik; men även två andra, som var lika stora som denna i mängd nybyggare och i storlek, nämligen Gotland och eynernas ö [osäker tolkning], ödelade han så, att deras invånare, så länge han uppehöll sig i Ryssland, betalade honom årliga [osäker tolkning] skatter. Likaså anställde han inom kurernas gränser inte ringa blodbad bland dem och upphöjdes av en mycket berömd triumf. Efter sitt tyrannis långvariga grymhet gjorde sig den ärorike fursten redo att återvända till fäderneslandet; men när han hade kommit till Danmark, seglade han på begäran av Sven, danernas kung, över med honom till England, medan Knut följde med sin far, nämligen Sven; i alla sammandrabbningar vann de seger genom denne mycket salige tyranns, Olavs, krigiska list. Till slut, sedan Adelredus hade fördrivits, behöll Sven hela ön, dock bara en kort tid; ty efter tre månader rycktes han själv bort ur detta ljus. När Knut återvände till fäderneslandet insattes han av danerna till kung i faderns ställe. Under tiden besegrade Olav bretonerna och drog ända till Spaniens delar, och sedan han där lämnat de mest lysande minnesmärken över sina segrar återvände han till Danmark och mottogs mycket hedersamt av sin följeslagare, som då var danernas kung. Dessa slöt med varandra ett förbund om fosterbrödraskap; men eftersom Knut, sedan han förlorat sin far, utan heder hade flytt från England, beslöt han att åter fara dit med en väldig här; han uppmanade med största iver sin följeslagare Olav och sin bror [osäker tolkning], som bar samma namn, att följa honom dit, och lovade dem hälften om han med deras hjälp kunde vinna hela ön. De drog alltså glada ut tillsammans, omgivna av tusen skepp, och med fulla segel och gynnsamma vindar nådde de efter tre dagar hamnen Jarnmuthia. Därifrån skyndade de vidare mot London, där kung Edmund av en händelse då uppehöll sig, sedan han redan hade förlorat sin far Adelredus. När kungen alltså fått veta att fienderna kom, kallade han samman medborgarna och befallde att bron över floden Themsen skulle befästas, så att fienderna inte skulle ha fritt tillträde. Utan dröjsmål fullbordade de orden med handling, och själv samlade han en här i de angränsande provinserna. Under tiden närmade sig danerna bron med väldigt härskri och började med all kraft angripa deras befästningar, medan de andra från motsatt sida med yttersta kraft sökte försvara sig och sitt. Och när Knut på detta sätt förgäves hade stridit hela dagen och olyckligt förlorat mycket många av sina män, utsatte vår Olav, för att vinna seger, sig och sina för den största fara, i det att han med elva skepp, under mycket kraftig rodd, tog sig förbi brons värn; ty krigarna själva, skyddade av ett tak av sköldar [osäker tolkning], tog sig sålunda, sedan försvararnas anordningar hade gäckats, mycket djärvt igenom livsfarorna. Därför bars av hela hären utmärkta lovprisningar fram till den mycket segerrike krigaren Olav, som redan hade gått in i staden, och hela äran av den vunna triumfen tillskrevs honom. Efter Londons erövring stred de mycket kraftfullt fem gånger på nio [osäker tolkning] månader mot kung Edmund; till slut, när båda var utmattade, slöt kungarna, nämligen Edmund och Knut, en sådan överenskommelse med varandra, att båda skulle regera ön så länge de levde, men den som överlevde skulle få hela. Då, sedan han hade regerat en månad, berövades Edmund detta ljus, och Knut fick hela riket; han tog till hustru den döde följeslagarens mor vid namn Effigeua [osäker tolkning], som födde honom två söner, Sven och Knut med tillnamnet den hårde [osäker tolkning]; och genom att helt bryta det förbund som han så fast hade ingått med sina hjälptrupper, lät han både brodern och följeslagaren dra bort, berövade allt arbetets lön. Då trolovade sig Olav den norske vid själva avfärden med Margareta, syster till Olof den svenske, som han länge hade älskat med det innerliga kärlekens privilegium i värdigt återgäldande; men förgäves, ty kung Iarezlafus av Ryssland tog henne till hustru mot hennes vilja, på tvång av hennes bror. Detta hade givit näring åt den största härd av hat och tvedräkt mellan dessa tre mycket ädla furstar, om inte den mycket kloka systern Margareta på inrådan av sin fosterfar på det lämpligaste sätt hade återställt det brutna bandet från den förra trolovningen; ty henne förenade Olav med sig i äktenskap, och med henne fick han [oklart]. Olav återvände från England och seglade med två stora lastskepp över till sitt fädernesland Norge, och med honom fyra biskopar, nämligen Grimkellus, Bernardus, Rodulfus och Sigfridus.