# Chronicon Livoniae > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Chronicon Livoniae (verk:henrik_av_lettland) - **Upphov:** Henrik av Lettland - **Datering:** 1225/1227 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## kap. I, inledning (MGH s. None) (maskinöversättning) Första boken. Om Livland. Om den förste biskopen Meynardus. ## kap. I, § 1 (MGH s. None–2) (maskinöversättning) (1) Den gudomliga försynen, som kommer ihåg Rahab och Babylon, det vill säga den förvirrade hedendomen, har i våra och nutida tider på följande sätt med sin kärleks eld väckt de avgudadyrkande liverna ur avgudadyrkans och syndens sömn. ## kap. I, § 2 (MGH s. 2) (maskinöversättning) (2) Det fanns en man av vördnadsvärt leverne och vördnadsvärt grått hår, en präst av den salige Augustinus orden i klostret Sigeberg. Han kom helt enkelt för Kristi skull och endast för att predika tillsammans med ett sällskap köpmän till Livland. De tyska köpmännen, som var förbundna med liverna genom förtrolighet, brukade nämligen ofta segla till Livland uppför floden Düna. ## kap. I, § 3 (MGH s. 2) (maskinöversättning) (3) Sedan den nämnde prästen alltså hade fått tillstånd av kung Woldemarus av Polotsk, åt vilken liverna, som ännu var hedningar, betalade tribut (tributa), och samtidigt tagit emot gåvor av honom, tog han djärvt itu med det gudomliga verket genom att predika för liverna och bygga en kyrka i byn (villa) Ykescola. ## kap. I, § 4 (MGH s. 2–3) (maskinöversättning) (4) Från samma by döptes först Ylo, Kulewenes far, och Viezo, Alos far, som de första, och andra följde efter i tur och ordning. ## kap. I, § 5 (MGH s. 3) (maskinöversättning) (5) Följande vinter härjade letterna Livland och förde mycket många bort i fångenskap. För att undgå deras raseri tog samme predikant sin tillflykt till skogarna tillsammans med ykescolaborna. När litauerna drog sig tillbaka förebrådde den redan nämnde Meynardus liverna deras dårskap, eftersom de inte hade några befästningar. Han lovade dem att borgar (castra) skulle byggas åt dem, om de beslöt att räknas som och vara Guds söner. Det behagade dem och de lovade det, och de bekräftade med ed att de skulle ta emot dopet. ## kap. I, § 6 (MGH s. 3) (maskinöversättning) (6) Följande sommar fördes alltså stenhuggare dit från Gotland. Under tiden bekräftade liverna för andra gången uppriktigheten i sin avsikt att anta tron. Innan bygget av borgen i Ykescola påbörjades döptes en del av folket, och när borgen var färdig lovade hela folket att låta döpa sig, om än lögnaktigt. Murarna reste sig alltså från grunden. Femtedelen av borgen tillföll predikanten som egendom, liksom den hade rests på hans bekostnad, eftersom han först hade köpt kyrkans tomt. När borgen slutligen var färdig föll de döpta tillbaka, och de som ännu inte var pånyttfödda vägrade att anta tron. Samme Meynardus avstod dock inte från det han hade påbörjat. Vid den tiden kom semgallerna, hedniska grannar, som hade hört om stenbygget men inte visste att stenarna fogades samman med murbruk, med stora skeppståg, eftersom de i sin dåraktiga föreställning trodde att de skulle dra ner borgen i Düna; men de sårades av armborstskyttarna (balistarii) och gick därifrån med skada. ## kap. I, § 7 (MGH s. 3–4) (maskinöversättning) (7) Grannarna i Holme lurade den nämnde Meynardus med ett liknande löfte och drog vinning av sina svek, när en borg hade byggts åt dem. Sex döptes först, i vilken avsikt det än var, och deras namn är Viliendi, Uldenago, Wade, Waldeko, Gerweder, Vietzo. ## kap. I, § 8 (MGH s. 4) (maskinöversättning) (8) Mellan byggandet av de två nämnda borgarna vigdes Meynardus till biskop av ärkebiskopen (metropolitanus) av Bremen. ## kap. I, § 9 (MGH s. 4) (maskinöversättning) (9) Men när den andra borgen var färdig glömde de sin ed, ondskan ljög för sig själv, och det fanns inte en enda som antog tron. Predikantens sinne blev förvisso upprört, särskilt som de, sedan hans egendom så småningom hade plundrats och hans husfolk misshandlats, beslöt att driva honom ut ur sina gränser; och de trodde att de kunde avlägsna dopet, som de hade tagit emot i vatten, genom att tvätta sig i Düna och skicka det tillbaka till Tyskland. ## kap. I, § 10 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) (10) Samme biskop hade en medarbetare i evangeliet, broder Theodericus av cisterciensorden, sedermera biskop i Estland, som liverna från Thoreida tänkte offra åt sina gudar, eftersom hans säd på åkrarna var bördigare medan deras säd gick förlorad genom översvämning av regn. Folket samlas, gudarnas vilja angående offret utforskas genom lottning. En lans läggs ut, hästen kliver, och genom Guds vilja sätter den fram den fot som betecknade liv. Brodern ber med munnen och välsignar med handen. Spåmannen (ariolus) påstår att de kristnas gud sitter på hästens rygg och rör hästens fot så att den sätts fram, och att hästens rygg därför måste torkas av så att guden glider av. När detta var gjort och hästen som förut satte fram livets fot, sparades broder Theodericus till livet. Samme broder, som hade sänts till Estland, utstod på grund av en solförmörkelse, som inträffade på Johannes döparens dag, många livsfaror från hedningarna, som sade att han åt upp solen. Vid samma tid bad en liv från Thoreida, som hade blivit sårad, broder Theodericus att bli botad och lovade att han skulle låta döpa sig om han blev botad. Brodern stötte örter, utan att dock känna till örternas verkan, men sedan han hade åkallat Herrens namn botade han honom både till kroppen och, genom att döpa honom, till själen. Och denne var den förste i Thoreida som antog Kristi tro. En sjuk man kallade också på broder Theodericus och bad om dopet. Kvinnornas fräcka envishet hindrade honom från hans heliga föresats. Men när sjukdomen förvärrades besegrades kvinnornas otro; han döptes och anförtroddes åt Gud med böner. En nyomvänd, som befann sig sju mil därifrån, såg och kände igen den döendes själ när den bars upp till himlen av änglar. ## kap. I, § 11 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning) (11) Men när den nämnde biskopen såg livernas envishet och att hans möda var förgäves, samlade han prästerna och bröderna och begav sig, i avsikt att lämna landet, till köpmännens skepp som redan vid påsk skulle avgå till Gotland. Därför fruktade liverna i sin list de kristna och misstänkte att en här skulle komma över dem, och därför försökte de med svek och tårar och på många andra sätt skenheligt kalla tillbaka den nämnde biskopen, och sade, liksom de en gång till den salige Martinus, om än inte i liknande avsikt: 'Varför överger du oss, fader, eller åt vem lämnar du oss övergivna? Ty när herden går bort utsätter han sina får med fara för vargarnas gap.' Och liverna själva lovade på nytt att de helt skulle anta tron. Den oskyldige trodde varje ord och återvände på köpmännens råd, och samtidigt i förtröstan på en kommande här, tillsammans med liverna. Några av tyskarna och några av danerna och av nordmännen och av vart och ett av folken hade nämligen lovat att föra dit en här, om det behövdes. Efter köpmännens avfärd hälsade holmeborna den återvändande biskopen med en hälsning och ett sinnelag som Judas och sade: 'Var hälsad, rabbi', och de frågade till vilket pris salt eller vadmal (watmal) köptes på Gotland. Hjärtats bitterhet höll inte tillbaka tårarna; han for över till Ykescola och togs emot i sitt hus. Han fastställde en dag för att samla folket och påminna det om löftet. De höll inte dagen och uppfyllde inte löftet. Därför beslöt han efter att ha rådgjort med de sina att fara till Estland för att därifrån tillsammans med de köpmän som hade övervintrat där bege sig till Gotland. Under tiden förberedde liverna hans undergång på vägen, men han blev varnad av Anno från Thoreida och uppmanad att vända om. Han återvände alltså på många sätt rådvill till Ykescola, eftersom han inte kunde lämna landet. ## kap. I, § 12 (MGH s. 6–7) (maskinöversättning) (12) För att få råd sände han därför i hemlighet sitt sändebud, broder Theodericus från Thoreida, till herr påven. Då denne såg att han inte kunde komma ut ur landet, övervann han livernas försåt med en from list: han red på en häst och hade med sig stola, bok och vigvatten, som om han skulle besöka en sjuk; och genom att uppge detta som skäl för sin resa för vägfarande som frågade, kom han undan ut ur landet och nådde ända fram till den högste påven. Sedan den högste påven hade hört antalet döpta beslöt han alltså att de inte skulle överges, utan att de skulle tvingas att hålla den tro som de frivilligt hade lovat. Han beviljade nämligen förlåtelse för alla synder åt alla som tog korset och for över för att återuppväcka den första kyrkan där. ## kap. I, § 13 (MGH s. 7) (maskinöversättning) (13) Redan då hade samme biskop tillsammans med Sveriges hertig (dux), tyskar och goter angripit kurerna med krig, men de drevs bort av en storm och landsteg i Vironia, en provins i Estland, och härjade landet i tre dagar. Men medan vironerna förhandlade om att anta tron, tog hertigen hellre emot tribut av dem, hissade seglen och vek av, till förtret för tyskarna. ## kap. I, § 14 (MGH s. 7) (maskinöversättning) (14) Under tiden föll biskop Meynardus av saligt minne efter många mödor och smärtor sjuk i sängen, och då han såg att han skulle dö kallade han samman alla de äldste (seniores) i Livland och Thoreida och frågade om de efter hans död hädanefter ville vara utan biskop. Men de försäkrade samfällt att de hellre ville glädja sig åt en biskop och fader. Och strax därefter slöt biskopen sin sista dag. ## kap. II, inledning (MGH s. 8) (maskinöversättning) Andra boken. Om biskop Bertoldus. ## kap. II, § 1 (MGH s. 8) (maskinöversättning) (1) Om biskop Bertoldus vigning. Sedan begravningsceremonierna hade firats enligt sedvänja och biskopen hade begravts under livernas klagan och tårar, sådana de nu var, överlade man om en efterträdare, och man sände till metropolen Bremen efter en lämplig person. Man pekade ut den vördnadsvärde personen abbot Bertoldus av Lucensis av cisterciensorden. Till en början visade han sig visserligen ovillig att fara, men övervunnen av ärkebiskopens böner tog han på sig predikandets börda. ## kap. II, § 2 (MGH s. 8–9) (maskinöversättning) (2) När han hade blivit biskop begav han sig först utan här till Livland, anförtrodde sig åt Herren och ville pröva sin lycka; han kom till Ykescola, gick in på kyrkans egendom (dos) och samlade inför sig alla de förnämsta, såväl hedningar som kristna. Han ansträngde sig att blidka dem genom att ge dem dryck och mat och gåvor och sade att han hade kommit på deras kallelse och hade efterträtt sin föregångare på biskopsstolen. Till en början tog de visserligen vänligt emot honom, men vid invigningen av kyrkogården i Holme tävlade några om att bränna upp honom i kyrkan, andra om att döda honom, andra om att dränka honom, och de förebrådde honom att fattigdom var orsaken till att han hade kommit. ## kap. II, § 3 (MGH s. 9) (maskinöversättning) (3) När han hade betänkt en sådan början begav han sig i hemlighet till skeppen och återvände till Gotland, och han fortsatte till Sachsen och klagade över den livländska kyrkans fördärv såväl för herr påven som för ärkebiskopen och för alla Kristi trogna. Herr påven beviljade därför syndernas förlåtelse åt alla som tog korsets tecken och beväpnade sig mot de trolösa liverna, och han sände brev om detta till samme biskop Bertoldus liksom till hans föregångare. ## kap. II, § 4 (MGH s. 9) (maskinöversättning) (4) Biskopen samlade alltså män och kom med en här till Livland och ryckte fram till borgen Holme, som ligger mitt i floden. Där sände han ett sändebud över vattnet och frågade om de beslöt att anta tron och hålla den sedan de antagit den. De ropade att de inte ville erkänna tron och inte ville hålla den. Men biskopen kunde inte skada dem, eftersom han hade lämnat skeppen bakom sig. Han återvände därför med hären till platsen Riga och rådgjorde med de sina om vad han skulle göra. ## kap. II, § 5 (MGH s. 9–10) (maskinöversättning) (5) Under tiden samlades hela livernas folk mot honom, och de slog läger bortom Rigas berg, beredda att strida. De sände dock ett sändebud till biskopen och frågade efter orsaken till att han hade fört dit en här. Biskopen svarade att orsaken var att de, liksom hundar till sina spyor, så ofta hade vänt tillbaka från tron till hedendomen. Liverna sade då: 'Denna orsak skall vi avlägsna från oss. Skicka bara bort hären och återvänd med de dina i frid till ditt biskopssäte; tvinga dem som har antagit tron att hålla den, och locka de andra att anta den med ord, inte med slag.' Biskopen krävde deras söner som gisslan till säkerhet för detta, och de vägrade helt att ge dem. Under tiden gav och tog de, för att samla sin del, ett kort stillestånd, sedan de enligt sedvänja hade skickat lansar till varandra till bekräftelse på freden. Under denna fred dödade de flera tyskar som sökte foder åt hästarna. När herr biskopen såg detta sade han upp freden genom att skicka tillbaka deras lans. ## kap. II, § 6 (MGH s. 10) (maskinöversättning) (6) Om biskop Bertoldus strid och hans dräpande. Liverna skriker och larmar på hedniskt vis. Mittemot rustar sig sachsarnas slagordningar till strid och störtar sig i anfall mot hedningarna. Liverna flyr. Genom farten hos hästen, som han höll illa i styr, blandas biskopen in bland de flyende. Medan två höll fast honom genomborrade en tredje, vid namn Ymaut, honom bakifrån med en lans, och andra slet honom lem för lem i stycken. Liverna flydde hals över huvud av fruktan för att hären skulle förfölja dem, eftersom de såg den riddarhjälm som tillhörde en dödad tysk, och som den liv som hade dräpt honom hade satt på sitt eget huvud. Sedan hären hade förlorat sitt huvud blev den förvisso upprörd, och både med hästar och skepp, både med eld och svärd förstörde de livernas säd. ## kap. II, § 7 (MGH s. 10–11) (maskinöversättning) (7) Om holmebornas och ykescolabornas dop. När liverna såg detta förnyade de freden för att förekomma större skador, och sedan de hade kallat till sig prästerna döptes den första dagen omkring 50 i Holme, och följande dag omvändes omkring hundra i Ykescola. De tog emot präster i borgarna och fastställde ett mått säd från varje plog (aratrum) till underhåll för varje präst. När hären såg detta blidkades den och förberedde sig för hemfärden. ## kap. II, § 8 (MGH s. 11) (maskinöversättning) (8) Sedan liverna alltså hade förlorat sin herde sände de på prästernas och brödernas råd sändebud till Tyskland efter en ny efterträdare. Och så återvände sachsarnas skara, som trodde på den osäkra freden. Prästerna stannade kvar, ett köpmansskepp stannade kvar. Redan hade vinden fört bort seglen, och se, de trolösa liverna kom ut från sina vanliga badstugor, överöste sig med vatten ur floden Düna och sade: 'Här avlägsnar vi nu dopets vatten tillsammans med själva kristendomen med flodens vatten, och vi förkastar den tro vi har antagit och skickar den efter de sachsare som far bort.' Men de som hade farit bort hade på grenen av ett träd skurit ut något som liknade ett människohuvud; liverna trodde att detta var sachsarnas gud och att den sände översvämning och pest över dem, och sedan de enligt sedvänja hade brygt mjöd och druckit tillsammans och rådgjort, tog de ned huvudet från trädet och fogade samman stockar, lade huvudet på dem, som om det vore sachsarnas gud, och skickade det tillsammans med de kristnas tro efter dem som for bort över havet till Gotland. ## kap. II, § 9 (MGH s. 11) (maskinöversättning) (9) När en månad hade gått bröt de freden, tillfångatog och misshandlade bröderna och gick löst på deras egendom genom att föra bort den med list och våld. Sedan också hästarna hade förts bort låg åkrarna obrukade. Därigenom skadades kyrkan med nästan tvåhundra mark. Prästerskapet flydde därför från Ykescola till Holme, ovisst om vilket öde eller vilken plats det skulle anförtro sig åt. ## kap. II, § 10 (MGH s. 11) (maskinöversättning) (10) Följande fasta samlades hela livernas folk och beslöt att varje präst som stannade kvar i landet efter påsk skulle straffas med döden. Därför begav sig prästerna till Sachsen, både av fruktan för döden och för att söka en herde. Liverna beslöt också att döda de köpmän som hade stannat kvar. Men köpmännen räddade sina liv genom att ge gåvor åt de äldste. ## kap. III, inledning (MGH s. 12) (maskinöversättning) Tredje boken. Om biskop Albertus. ## kap. III, § 1 (MGH s. 12) (maskinöversättning) (1) I Herrens år 1198 vigdes den vördnadsvärde Albertus, kanik (canonicus) i Bremen, till biskop. ## kap. III, § 2 (MGH s. 12) (maskinöversättning) (2) Följande sommar efter vigningen for han till Gotland och tecknade där omkring femhundra män med korsets tecken för att fara till Livland. Därifrån reste han genom Danmark och tog emot gåvor av kung Knut och hertig Valdemar och ärkebiskop Absalon. Sedan han hade återvänt till Tyskland tecknade han vid Herrens födelse många i Magdeburg. Där kröntes kung Filip tillsammans med sin hustru. Och inför samme kung frågade man om ett utslag (sententia), huruvida egendomen hos dem som pilgrimsfor till Livland skulle ställas under påvens beskydd, liksom egendomen hos dem som far till Jerusalem. Svaret blev att den omfattades av den apostoliske faderns skydd, han som genom att ålägga pilgrimsfärden till Livland till fullständig syndaförlåtelse hade gjort den likvärdig med Jerusalemsfärden. ## kap. IV, § 1 (MGH s. 13) (maskinöversättning) (1) Om biskop Albertus andra år efter vigningen. Under sitt biskopsämbetes andra år for han till Livland tillsammans med greve Conradus av Dortmund och Harbertus av Yborch med många pilgrimer, och han hade med sig tjugotre skepp i sitt följe. ## kap. IV, § 2 (MGH s. 13) (maskinöversättning) (2) Sedan han hade kommit in i Düna anbefallde han sig själv med alla de sina åt Gud och begav sig till borgen Holme, och därifrån tänkte han fortsätta till Ykescola. Men liverna gjorde ett anfall under färden uppför floden, sårade några och dödade prästen Nicolaus tillsammans med andra. Biskopen och de hans nådde dock, om än med svårighet, fram till Ykescola. Bröderna, som hade bott där sedan den förste biskopens tid, och andra tog emot dem med glädje. Liverna, som hade samlats där, slöt fred med tyskarna för tre dagar, men svekfullt, för att nämligen under tiden samla sin här. ## kap. IV, § 3 (MGH s. 13–14) (maskinöversättning) (3) När freden var sluten for biskopen ned till Holme, och i förtröstan på freden sände han sändebud till skeppen i Dunemunde efter sin stol och sina biskopsskrudar och annat som behövdes. Sedan de hade tagit med sig det de ville återvände de, som i fredens stora säkerhet, samma väg som de hade farit ned. På denna väg, efter att de hade passerat Rumbula uppför floden, bröt liverna freden och angrep dem hårt, och medan ett skepp drog sig tillbaka och kom undan tog de ett annat och dödade nästan alla som fanns på det, och så ryckte de fram till Holme och belägrade biskopen med de hans. Då de belägrade där varken hade föda åt sig själva eller foder åt hästarna och var mycket trängda, grävde de slutligen i jorden och fann i olika gropar mycket säd och livsmedel. Under tiden kom friser med endast ett skepp och brände livernas säd och skadade dem så mycket de kunde både i detta och annat. När liverna såg detta och fruktade en större fara förnyade och befäste de freden och for med biskopen och de övriga tyskarna till platsen Riga, där Asso och många andra tog emot dopets nåd. ## kap. IV, § 4 (MGH s. 14) (maskinöversättning) (4) Om de första gisslan som togs från liverna. Biskopen litade dock på grund av livernas trolöshet inte på deras fred, som de redan så många gånger hade brutit, och krävde gisslan av Anno och Caupo och landets äldste. Dessa kallades av tyskarna till ett dryckeslag, kom alla samtidigt och stängdes in i ett hus. Då de fruktade att de skulle föras över havet till Tyskland överlämnade de till herr biskopen sina söner, de förnämsta från Düna och i Thoreida, omkring trettio. Han tog glad emot dem och for till Tyskland, sedan han hade anbefallt landet åt Herren. ## kap. IV, § 5 (MGH s. 14) (maskinöversättning) (5) Före hans avresa visade liverna biskopen platsen för staden, som de också kallar Riga, antingen efter sjön Riga eller som om den vore 'den bevattnade', eftersom den har en nedre bevattnad mark och en övre bevattnad mark. Den nedre bevattnade, därför att den är bevattnad av vatten och betesmarker, eller därför att man där förmedlar fullständig syndaförlåtelse åt syndarna, och genom henne följaktligen förmedlas den övre bevattnade, som är himmelriket; eller Riga, därför att den är bevattnad med den nya tron och därför att folken runtomkring genom henne bevattnas ur det heliga dopets källa. ## kap. IV, § 6 (MGH s. 14–15) (maskinöversättning) (6) Men biskopen, som kände livernas ondska och såg att han inte kunde nå framgång bland detta folk utan pilgrimernas hjälp, sände broder Theodericus från Thoreida till Rom efter brev om ett korståg (expeditio). Denne framlade det ärende som anförtrotts honom för den allraheligaste påven Innocentius och fick de nämnda breven, som välvilligt räcktes honom. ## kap. IV, § 7 (MGH s. 15) (maskinöversättning) (7) Om förbudet mot Semgallens hamn. På hans begäran och enträgna bön förbjöd också samme vördnadsvärde föreståndare för den romerska stolen strängt, under bannlysning (anathema), alla som besökte Semgallen för handels skull deras hamn. Köpmännen själva prisade detta och lade sedan genom ett gemensamt beslut samma hamn under förbud (interdictum), så att den som hädanefter dristade sig att besöka den för handels skull skulle berövas både sin egendom och sitt liv. Därför, när sedan två år hade gått efter stadens grundläggning, blev några som ville bryta deras löfte först innerligt ombedda av alla köpmännen att inte fara till Semgallen. Men de brydde sig inte om den apostoliske faderns befallning, ringaktade köpmännens gemensamma beslut och for i sitt skepp nedför Düna. När de andra såg deras övermod förde de dit andra skepp och angrep dem. Till slut, sedan två män, nämligen skeppets styrman och ledare, hade tagits ut och dödats på grymt sätt, tvingades de andra att vända om. ## kap. V, § 1 (MGH s. 15–16) (maskinöversättning) (1) Om det tredje året. Under sin vignings tredje år återvände biskopen till Livland med de pilgrimer han kunde få, sedan han hade lämnat gisslan kvar i Tyskland, och samma sommar byggdes staden Riga på en vidsträckt slätt, intill vilken det kunde finnas en hamn för skepp. Vid den tiden samlade biskopen kring sig Daniel, en ädling, och Conradus av Meyiendorpe och förlänade (inbeneficiavit) dem med de två borgarna Lenewarde och Ykescola. ## kap. V, § 2 (MGH s. 16) (maskinöversättning) (2) Under tiden sände kurerna, när de hade hört om biskopens ankomst och om stadens grundläggning, inte av fruktan för krig utan på Kristi kallelse, sändebud till staden för att sluta fred; och denna fred befäste de med de kristnas samtycke, som hedningarnas sed är, genom att utgjuta blod. ## kap. V, § 3 (MGH s. 16) (maskinöversättning) (3) Också litauerna kom samma år, genom Guds försyn, till Riga för att söka fred, och där slöt de genast fred och ingick ett vänskapsförbund med de kristna. Följande vinter for de sedan med en stor här nedför Düna och tågade mot Semgallen. Men innan de gick in i landet hörde de att kungen av Polotsk med en här tågade in i Litauen; de lämnade semgallerna och vände skyndsamt tillbaka, och när de på väg uppför floden vid Rumbula fann två av biskopens fiskare rasade de mot dem som glupska vargar och tog de kläder som de var klädda i. När detta hade skett flydde fiskarna nakna till Riga och berättade om den oförrätt som hade tillfogats dem. Men pilgrimerna förstod hur saken låg till, grep några litauer som ännu befann sig i Riga och höll dem i bojor till dess att det som tagits från fiskarna återställdes. ## kap. VI, § 1 (MGH s. 16–17) (maskinöversättning) (1) Om det fjärde året. Under hans vignings fjärde år anförtroddes staden åt några få pilgrimer, som satte sig som en mur för Herrens hus, och biskopen for med de övriga pilgrimerna till Tyskland. ## kap. VI, § 2 (MGH s. 17) (maskinöversättning) (2) Efter hans avresa kallades hans bror Engelbertus, en ordensman, från Novum Monasterium och kom till Riga med de första borgarna, och med hjälp av honom som ger ordet åt dem som förkunnar evangeliet började han utbreda Kristi namn bland folken tillsammans med broder Theodericus från Thoreida och Alabrandus och de andra bröder som levde i ordenslivet i Livland. ## kap. VI, § 3 (MGH s. 17–18) (maskinöversättning) (3) Om det första konventet och deras prost. Bröderna i den saliga jungfrun Marias konvent i Riga godkände hans leverne och ordensregel och valde honom inte lång tid därefter till prost (prepositus), eftersom Meynardus av gott minne, livernas förste biskop, hade valts ur samma orden från klostret Sigeberg, och han, som ville göra dem lika sig själv, var den förste som hade inrättat deras konvent i socknen (parrochia) Ykescola. Detta konvent av regelbundna kaniker och biskopssätet flyttade dock biskop Albertus sedan från Ykescola till Riga under sin vignings tredje år, och han helgade biskopsstolen tillsammans med hela Livland åt den allrasaligaste Guds moder Marias ära. Han byggde också ett kloster för cisterciensermunkar vid Dünas mynning, och detta kloster kallade han Dunemunde eller Sankt Nicolaus berg. Till detta kloster vigde han sin medarbetare i evangeliet, broder Theodericus från Thoreida, till abbot. ## kap. VI, § 4 (MGH s. 18) (maskinöversättning) (4) Om instiftandet av riddarbröderna. Vid samma tid förutsåg samme broder Theodericus livernas trolöshet och fruktade att man inte skulle kunna stå emot hedningarnas mängd, och därför instiftade han, för att öka de trognas antal och för att bevara kyrkan bland folken, vissa Kristi riddarbröder (fratres milicie Christi), åt vilka herr påven Innocentius gav tempelherrarnas regel och gav dem ett tecken att bära på klädnaden, nämligen svärd och kors, och befallde att de skulle stå under lydnad mot sin biskop. ## kap. VI, § 5 (MGH s. 18) (maskinöversättning) (5) Om den första fred som slöts med semgallerna. Därefter brände semgallerna, som inte hade fred med liverna, ned kyrkan i Holme tillsammans med hela byn, och sedan de länge hade angripit borgen utan att kunna ta den drog de sig tillbaka. Men Gud, som ville utbreda den kristna trons nya plantering och befästa freden för den överallt, sände efter samma härfärd semgallerna själva till Riga för att sluta fred, och sedan freden så hade befästs på hedningarnas vis gjorde han dem som tidigare hade varit tyskarnas och livernas fiender till vänner. ## kap. VII, § 1 (MGH s. 18–19) (maskinöversättning) (1) Om det femte året. Under sitt biskopsämbetes femte år återvände biskopen från Tyskland och förde med sig ädlingarna Arnoldus av Meyiendorpe, Bernardus av Sehusen och dennes bror Theodericus, tillsammans med många hedervärda män och riddare. Med dem, utan att frukta att lida medgång och motgång för Guds skull, anförtrodde han sig åt det böljande havet, och när han angjorde provinsen Listria i Danmarks rike fann han hedniska ester från ön Ösel med sexton skepp, som nyss hade bränt en kyrka, dödat människor och tagit några till fånga och härjat landet och fört bort klockorna och kyrkans egendom, så som både hedniska ester och kurer hittills hade brukat göra i Danmarks och Sveriges riken. Pilgrimerna beväpnar sig och vill hämnas de kristnas skador; men när hedningarna förstod att de var på väg till Livland blev de mycket rädda och ljög att de hade slutit fred med rigaborna. Då de kristna trodde dem kom de visserligen den gången undan deras händer, men eftersom deras svek inte gav dem någon vinning föll de sedan i samma snara som var gillrad för dem. ## kap. VII, § 2 (MGH s. 19–20) (maskinöversättning) (2) Om pilgrimernas strid med esterna på havet. Pilgrimerna kom nämligen, med Gud som ledde dem, friska och oskadda fram till Visby och togs glatt emot av borgarna och de gäster som befann sig där. Efter några dagar kom esterna med hela sitt rov, och när pilgrimerna såg dem segla förebrådde de borgarna och köpmännen att de lät det kristna namnets fiender i frid passera deras hamn. Då dessa låtsades inte märka det och hellre ville glädja sig åt fredens säkerhet med dem, gick pilgrimerna till sin biskop och bad om tillstånd att strida med dem. Biskopen, som förstod deras vilja, försökte avhålla dem från deras föresats, dels därför att det var möjligt att de skulle råka i fara i striden med fienderna, dels därför att kyrkan bland folken, som väntade på deras ankomst, inte skulle kunna ersätta förlusten av dem. Men de trängde på i tid och otid, misströstade inte om Guds barmhärtighet och ville inte vända sitt sinne från sin föresats; de försäkrade att det inte fanns någon skillnad mellan hedniska ester och liver och bad att han skulle bifalla deras böner och värdigas ålägga dem detta för deras synder. När biskopen såg deras ståndaktighet ansåg han att det var bättre att gå i strid med lydnad, eftersom lydnad är bättre än offer, och för att tillmötesgå deras vilja ålade han dem att manligt gå i strid med hedningarna till förlåtelse för deras synder, så som de hade begärt. Därför ivrade pilgrimerna att djärvt kämpa för Kristi namn, och väl rustade med sina vapen gjorde de i hast i ordning de skepp med vilka de skulle fara. När esterna på motsatta sidan märkte detta trodde de, med åtta sjörövarskepp (piratice) som låg en bit ifrån de andra, att de skulle kunna innesluta de anryckande pilgrimerna i mitten och så ta de skepp som rustats mot dem. Tyskarna störtade alltså med kraft fram mot dem och äntrade två av esternas sjörövarskepp, där sextio män dödades, och skeppen, lastade med klockor, prästskrudar och kristna fångar, fördes till staden Visby. Ett tredje sjörövarskepp äntrades av en av tyskarna, stark till krafterna, som höll ett draget svärd i båda händerna och, medan han högg åt båda sidor, ensam fällde tjugotvå av fienderna. Medan han under detta dödande ansträngde sig över sin förmåga hissades seglet av åtta män som ännu var vid liv, och när vinden så fyllde seglet fördes samme man bort som fånge, och sedan skeppen hade samlats dödades han, och detta skepp brändes upp med eld på grund av att det fanns så få män. När detta alltså hade utförts på ärorikt sätt tackade alla pilgrimerna den allsmäktige Guden för den seger som skänkts dem, och biskopen sände människorna tillsammans med den egendom som hedningarna hade tagit från danerna tillbaka till den vördnadsvärde herr Andreas, ärkebiskop av Lund. Sedan ville pilgrimerna inte längre stanna i Visby utan fullföljde den påbörjade resan och kom ända fram till Riga. Borgarna och de andra som bodde i Riga gladde sig mycket över deras ankomst, gick ut emot dem och tog med reliker under heder emot såväl biskopen som hela hans följe. ## kap. VII, § 3 (MGH s. 20–21) (maskinöversättning) (3) Om Caupos resa med broder Theodericus till den högste påven. Därefter for broder Theodericus till Tyskland med de pilgrimer som under det året hade tjänat Gud under sitt kors i Livland, och han tog med sig en liv vid namn Caupo, som var som en kung och den äldste bland liverna från Thoreida, och sedan han hade rest igenom en stor del av Tyskland förde han honom slutligen till Rom och förde fram honom för den apostoliske fadern. Den apostoliske fadern tog mycket välvilligt emot honom, kysste honom och frågade mycket om tillståndet hos de folk som fanns kring Livland och tackade Gud mycket för det livländska folkets omvändelse. Sedan några dagar hade gått räckte samme vördnadsvärde påve Innocentius den nämnde Caupo sina gåvor, nämligen hundra guldmynt (aurei), och när han ville återvända till Tyskland tog han farväl av honom med stor kärlek och välsignade honom, och genom broder Theodericus sände han till den livländske biskopen en handskriven bibel (bibliotheca) av den salige påven Gregorius. ## kap. VII, § 4 (MGH s. 21–22) (maskinöversättning) (4) Om kungens av Polotsk härfärd mot Ykescola. Samma sommar tågade kungen av Polotsk oväntat in i Livland med en här och angrep borgen Ykescola. Liverna, som obeväpnade människor, vågade inte göra motstånd mot honom och lovade att ge honom pengar. Kungen tog emot dem och upphörde med belägringen. Vidare hade under tiden några tyskar, som sänts av biskopen med armborst och vapen, hunnit före till borgen Holme, och när kungen kom och ville erövra själva borgen sårade de mycket många hästar och drev ryssarna (Rutheni) på flykt, eftersom de på grund av pilarna inte vågade gå över Düna. ## kap. VII, § 5 (MGH s. 22–23) (maskinöversättning) (5) Om prästernas tillfångatagande och boskapens bortförande genom kung Wiscewalde med litauerna. Kungen av Gercike tågade med litauerna fram mot Riga, rövade borgarnas boskap på betesmarkerna, tillfångatog två präster, Iohannes av Vechte och Volchardus av Harpenstede, som tillsammans med pilgrimer höll på att hugga skog vid Mons Antiquus, och dödade Theodericus Brudegame, som med borgarna förföljde honom. ## kap. VII, § 6 (MGH s. 23) (maskinöversättning) (6) Om prästens likkista som förlängdes genom Guds verkan. Vid samma tid utförde en munk vid namn Sifridus i prästämbetet med största fromhet den själavård som hade anförtrotts honom i socknen Holme, och genom att dag och natt hålla ut i Guds tjänst danade han liverna genom exemplet av sitt goda leverne. Till slut, efter långvarig möda, när Gud satte ett lyckligt slut på hans liv, dog han. De nyomvändas skara följde under tårar hans kropp, när den enligt de trognas sed bars till kyrkan. När de, som söner åt en älskad fader, gjorde en likkista åt honom av goda bräder, fann de att en bräda som hade sågats till locket var en hel fot för kort. Bekymrade sökte de därför länge efter ett trästycke med vilket den skulle kunna förlängas, och när de slutligen hade funnit ett och anpassat det efter den nämnda brädan försökte de fästa det med spikar; men när de först lade brädan på likkistan och såg noggrannare efter såg de att den hade förlängts, inte genom mänsklig konst utan genom gudomlig, och var på bästa sätt anpassad till likkistan enligt deras önskan. Församlingsborna blev glada över detta, kastade bort det trästycke som de i onödan hade sågat till, och sedan de enligt de trognas sed hade begravt sin herde välsignade de Gud, som gör sådana under i sina heliga. ## kap. VIII, § 1 (MGH s. 23–24) (maskinöversättning) (1) Om hans biskopsämbetes sjätte år. Under det sjätte året fruktade biskopen att staden, som ännu var liten och svag, på grund av de trognas fåtal skulle kunna råka i fara genom hedningarnas försåt, och han for åter till Tyskland för att samla pilgrimer; och genom att nitiskt sköta det uppdrag som ålagts honom för folkens omvändelse utstod han varje år, både när han for till Tyskland och när han återvände därifrån, en ständig och nästan outhärdlig möda. Om striden mot litauerna och om den återtagna boskapen. Efter hans avresa for litauerna, som avskydde de kristnas namn, tillsammans med liverna från Asscrade och från Lenewarde, som ännu var hedningar, nästan trehundra man, ned till Riga och försökte för andra gången föra bort dess boskap, som de hade fångat på betesmarkerna. Eftersom det ännu fanns få män i Riga och de överallt fruktade försåt på grund av de närbelägna skogarna vågade de inte alla på en gång gå ut ur staden, men omkring tjugo dugande män från staden förföljde fienderna och krävde tillbaka boskapen, och sedan de hade åkallat den allsmäktige Gudens hjälp över sig och riddare hade kommit till från staden inledde de strid med hedningarna vid Mons Antiquus, och när striden blev hårdare kämpade de ända tills de, uttröttade, skildes från varandra. Några liver for också med båtar nedför Düna för att, medan folket var borta, tränga in i staden från andra sidan, men eftersom Herren skyddade de sina gick några från staden ut emot dem med pilar, och så drevs de på flykten. När detta alltså hade skett drog litauerna och liverna bort efter att ha kommit åt endast tre av borgarnas hästar, och tyskarna prisade enhälligt Gud för att människorna hade bevarats och boskapen återvunnits och återvände glada till staden. ## kap. VIII, § 2 (MGH s. 24) (maskinöversättning) (2) Om några pilgrimers återfärd till Tyskland och om olika vedermödor. Därefter, när vintern stod för dörren, ville några riddare, nämligen Arnoldus av Meyiendorpe och Bernardus av Sehusen och några andra, som hade tagit korset på nytt och redan för andra gången hade stannat kvar där, återvända till Tyskland; sedan de hade gjort i ordning det som behövdes för resan satte de ut sitt skepp före den saliga jungfrun Marias födelse, och när de kom ut ur Düna mötte de, genom Guds verkan, framför hamnen andra pilgrimer med tre skepp. På dessa skepp kom broder Theodericus och Caupo tillbaka från Rom, och genom sin ankomst gladde de rigaborna, som befann sig i bedrövelse. Men ju mer de kristnas glädje växer, desto mer sörjer och förvirras hedningarnas mängd. ## kap. VIII, § 3 (MGH s. 24–25) (maskinöversättning) (3) De nämnda riddarna kämpade nämligen länge med sina följeslagare bland havets vågor och nådde till slut trakterna kring Estland. Esterna, som ville ta deras egendom och liv, gick till anfall mot dem med tio sjörövarskepp (pyratice) och tolv andra skepp. Men eftersom Gud bevarade de sina led de ingen motgång eller smärta från fienderna; tvärtom slogs ett sjörövarskepp sönder av de kristna, och några av hedningarna dödades och några sjönk ömkligt i havet. Ett annat sjörövarskepp försökte de gripa med en järnhake och dra till sig, men hedningarna, som hellre ville omkomma i havet än dödas av de kristna, hoppade en och en ut ur skeppet, och medan de gick under i dödsfaran drog sig de andra skeppen tillbaka och kom undan. Ty även om den allsmäktige Guden inte upphör att pröva sina utvalda, som befinner sig i olika vedermödor, liksom guld i eld, överger han dem dock aldrig helt, utan räddar dem tvärtom ur alla onda ting och ingjuter större fruktan hos deras fiender. När de fortsatte därifrån under mycket stora mödor, och särskilt i hunger och törst och köld tillbringade många dagar, eftersom de hade mycket lite livsmedel, tog de till sig femtio skeppsbrutna kristna som stod på stranden, och genom att handla barmhärtigt mot dem förbrukade de sina livsmedel. Och när det enda som återstod var att de skulle duka under av hunger, se, hur han som kommer från höjden besökte dem: ett stort köpmansskepp kom nämligen, som vederkvickte de hungrande med livsmedel, både genom att ge dem och genom att sälja, och de blev mätta. Men när de fortsatte råkade de ut för en ännu svårare fara. En storm drev dem nämligen in bland mycket farliga skär, och sedan de med stor fruktan och svårighet hade tagit sig in bland och ut ur dem nådde de på aftonen före Andreas dag hamnen i Visby, och sedan de därifrån hade skaffat sig livsmedel seglade de och närmade sig Danmarks gränser. Men då de på grund av kölden, som var omåttlig, inte kunde lägga skeppet till vid stranden, lämnade de det i isen och for genom Danmark till Tyskland och tog sin egendom med sig. ## kap. IX, § 1 (MGH s. 25–26) (maskinöversättning) (1) Om striden med litauerna i Rodopoyse. Under det sjunde året omkring fastan, när dessa folk helst brukar göra sina härfärder, drog litauerna med nästan tvåtusen ryttare ut på en härfärd mot esterna, och när de färdades nedåt längs Düna och passerade staden tog en av dem, en rik och mycket mäktig man vid namn Suelgate, med sina följeslagare vägen in till staden. Bland andra män från staden som gick ut emot honom i frid bjöd en av borgarna, vid namn Martinus, honom att dricka en dryck med honung. När han hade tömt den följde han efter hären som gick före och talade så till sina följeslagare: 'Såg ni inte hur händerna darrade på tyskarna som bjöd oss mjöd? De hade förvisso fått veta om vår ankomst genom det flygande ryktet, och därför slutar de inte att darra, skakade av fruktan. Tills vidare skall vi alltså uppskjuta den stadens förstöring. Men om vi besegrar de trakter dit vi är på väg, skall vi fånga och döda människorna och ödelägga deras by. Ty den stadens stoft räcker knappt till en handfull för vårt folk.' ## kap. IX, § 2 (MGH s. 26) (maskinöversättning) (2) Inte många dagar därefter hörde alltså en vid namn Viesthardus, en av de äldre i Semgallen, om litauernas härfärd, kom skyndsamt till Riga och varnade tyskarna med anledning av att fienderna i frid passerade genom deras gränser, för att de inte, sedan de hade lärt sig platsens läge, i framtiden skulle förstöra staden med dess invånare. Men då de inte ville strida före biskopens återkomst på grund av att de var så få, eggade samme Vesthardus, som var en krigisk man, deras sinnen till strid, och han lovade att föra dit mycket många semgaller till deras hjälp och bad att man åtminstone skulle ge honom några män som var kunniga i krig, som kunde leda en här och ordna den för strid. När tyskarna hörde hans sinnes ståndaktighet sade de att de ville gå med på hans begäran, dock endast om han ville överlämna en gisslan från varje borg i Semgallen, som de själva skulle välja ut. Han blev mycket glad över ett sådant svar och återvände med glädje till de sina, och sedan han hade tagit med sig de utpekade gisslan samlade han en tillräcklig här. När han hade fört dit den överlämnades gisslan i tyskarnas händer, och sedan de så hade visat sig tillräckligt trogna vann de på en gång deras hjälp och vänskap. Ty biskopens husfolk tillsammans med Kristi riddarbröder och riddaren Conradus från Ykescola med några få andra som kunde vara borta gick ut till hären och väntade på en upphöjd plats tillsammans med semgallerna på litauernas återkomst. ## kap. IX, § 3 (MGH s. 26–28) (maskinöversättning) (3) Under tiden sändes lämpliga sändebud till Thoreida, som omsorgsfullt kunde utforska fiendernas väg och rapportera. Den nämnde semgallernas hövding (dux) samlade också livsmedel från varje hus i Riga och förde dem till hären, som hade kommit långväga ifrån. Men när litauerna återvände med otaliga fångar och ett obeskrivligt byte av boskap och hästar, gick de efter att ha kommit in i Livland så småningom från by till by och tog slutligen vägen till Caupos borg, och i förtröstan på livernas fred vilade de hos dem om natten. Tyskarnas och semgallernas utsände tog varsamt reda på deras återtåg och meddelade det för sin här, och följande dag följde andra sändebud efter de första, som intygade att litauerna ville återvända genvägen genom Rodenpoys mot Ykescola. När dessa rykten hade hörts blev hela hären (malewa) glad, och var och en gjorde sig i kapp redo för strid. När litauerna alltså kom med hela bytet och fångarna, som översteg tusen till antalet, delade de sin här i två delar och satte fångarna i mitten, och på grund av snöns mycket stora djup gick de en och en på en enda väg; men så snart de främsta av dem fann spår av sådana som hade gått före stannade de, eftersom de misstänkte ett bakhåll, och så kom de sista, som följde de främsta med fångarna, samman i en enda kil. När semgallerna såg deras mängd blev många av dem skrämda och vågade inte strida, utan försökte vika undan till säkrare platser. När några av tyskarna märkte detta gick de till riddaren Conradus och bad honom enträget att de själva skulle bli de första att gå i strid med Kristi fiender, och försäkrade att det var bättre att lida en ärorik död för Kristus än att till skam för sitt folk ta till en vanärande flykt. Han, som enligt riddarnas sed var väl bepansrad både på hästen och på sig själv, angrep litauerna med de få tyskar som var där. Men de förskräcktes för glansen av deras vapen, och när Gud också ingöt fruktan i dem vek de undan för dem åt alla håll. När alltså semgallernas hövding såg att litauerna genom Guds barmhärtighet var så förskräckta uppmanade han de sina att manligt gå i strid med dem, och sedan hären så hade samlats till ett skingrades litauerna överallt längs vägen som får, och omkring tusentvåhundra av dem fälldes med svärdsegg. ## kap. IX, § 4 (MGH s. 28) (maskinöversättning) (4) Om litauernas flykt och Suelgates död. En av biskopens husfolk, Theodericus Scilling, fann Suellegate, som hade sagt att han skulle ödelägga Guds stad; han såg honom sitta i en släde och genomborrade hans sida med en lans. När några av semgallerna såg att han ännu ryckte högg de av honom huvudet, lade det på sina slädar, som de hade lastat enbart med litauers huvuden, och förde det till Semgallen. De dödade också med svärd många av de fångna esterna, eftersom även de alltid utövade fiendskap mot dem som dyrkar det kristna namnet, och så vann de kristna, med de hedniska semgallerna som bundsförvanter, en fullständig seger över båda folken, nämligen litauerna och esterna. Efter dräpandet av litauerna och esterna återvände alltså tyskarna med semgallerna till bägge folkens byte och tog ett oändligt byte, både i hästar och boskap, både i kläder och vapen, och sedan de genom Guds nåd bevarats återvände de alla hem friska och oskadda och välsignade Gud. ## kap. IX, § 5 (MGH s. 28) (maskinöversättning) (5) En präst vid namn Iohannes, som då hölls fången i Litauen, berättade att femtio kvinnor tog livet av sig genom att hänga sig på grund av sina mäns död, eftersom de förvisso tror att de snart skall leva med dem i ett annat liv. ## kap. IX, § 6 (MGH s. 28–29) (maskinöversättning) (6) Sedan herr biskopen alltså hade tecknat många människor i Tyskland med korsets tecken återvände han slutligen till skeppen och tog med sig sin bror Rothmarus från klostret Sygeberge, eftersom det genom den allrafrommaste apostoliske faderns Innocentius myndighet hade beviljats honom att ur varje kloster ta en av bröderna, vilken han ville, som följeslagare i mödan. Med honom som ledare, han som befaller vindarna och havet, kom man alltså till Riga, där herr biskopen, länge efterlängtad av de sina, under heder togs emot med hela pilgrimernas krigarskara. I samma skara fanns som anförare i kriget greve Henricus av Stumpenhusen, Cono av Ysenborch, en ädling, och mycket många andra riddare både från Westfalen och från Sachsen, tillsammans med de övriga pilgrimerna. ## kap. IX, § 7 (MGH s. 29) (maskinöversättning) (7) Eftersom biskopen alltså ville sträcka ut Herrens vingårds rankor bland folken med så betydande mäns råd och hjälp, anlade de efter inträdet i Düna ett kloster för cisterciensermunkar i Dunemunde, och över dem satte biskopen som abbot den tidigare nämnde broder Theodericus; och han sände till borgen Ykescola Conradus av Meyendorpe, åt vilken han redan länge sedan hade gett samma borg som förläning (beneficium), för att liverna genom hans budskap i förväg skulle få veta att biskopen skulle komma med några pilgrimer, och för att de välvilligt skulle ta emot honom som söner en fader och med honom ordna om freden som de skulle ha sinsemellan och om att tron skulle utbredas vidare. ## kap. IX, § 8 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning) (8) Liverna, som efter att ha tagit emot dopets nåd av livernas förste föreståndare Meynardus hade gjort narr av Kristi tro och ofta sagt att de utplånade den genom att tvätta sig i Düna, gjorde sig alltså, när de hörde om biskopens färd uppför floden, beredda att fly tillsammans med de andra som ännu var hedningar, och när det blev morgon kallade de till sig den nämnde Conradus och planerade i hemlighet att döda honom. Men eftersom en pil som man ser komma träffar mindre, kände han till deras svek, iförde sig sina vapen och gick med sina följeslagare ut till dem, och medan de pratade mycket med honom svarade han lämpligt på varje sak. Under tiden kom några som gick före biskopen. Därför blev liverna ännu mer förskräckta, tog till flykten, anförtrodde sig åt sina små båtar och for med sina hustrur och små barn uppför floden mot borgen Leneworde, och därigenom visade de mycket tydligt att de brydde sig föga om det dop som de för länge sedan hade tagit emot. När pilgrimerna alltså såg att de nyomvända liverna avvek så mycket och, liksom hundar till sina spyor, vände tillbaka, genom att glömma den tro de en gång hade antagit, förföljde de de flyende, upptända av nit för Gud. Men så snart de såg att de hade förenat sig med de andra hedningarna från Leneworde och lämnat byarna och med dem tagit sig till skogarnas gömställen, satte de eld på och brände ned deras borg (urbs). ## kap. IX, § 9 (MGH s. 30) (maskinöversättning) (9) Om härfärden vid Düna. När pilgrimerna sedan for uppför längs Düna hörde liverna från borgen Ascrath, se, vad som hade hänt, och vek undan till säkrare platser i skogen. Därför hände det att de, sedan deras borg genom Guds nåd hade bränts ned, slöt fred med tyskarna och gav gisslan och lovade att de inom kort skulle komma till Riga och låta döpa sig där. Och så skedde det också sedan. ## kap. IX, § 10 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning) (10) Om den fred som slöts med kung Wetseke. När kung Vetseke av Kukonoyse hörde att latinska pilgrimer hade kommit med en så stark styrka och var hans grannar, nämligen på tre mils avstånd, bad han genom en mellanhand biskopen om lejd, och så for han med båt ned till honom, och sedan de hade hälsat varandra genom att räcka varandra högra handen slöt han där en fast fred med tyskarna, som dock sedan bestod en kort tid. När freden var sluten tog han farväl av alla och återvände glad hem. ## kap. IX, § 11 (MGH s. 31) (maskinöversättning) (11) När detta alltså var utfört och pilgrimerna återvände längs sin väg blev de i en mycket tät skog vid vägen Memeculle mycket hårt anfallna av liverna från två borgar (urbes), Lenowarde och Ykescola. Sedan de utan stor fara hade undkommit deras anfall nådde de Ykescola. När de såg denna borg, som var mycket stark och tom och som en gång hade byggts av biskop Meynardus, tycktes det dem att liverna, som visserligen var döpta men ändå ännu var upproriska och otrogna, var ovärdiga en så stor befästning. Och av detta skäl insatte de Conradus i besittningen av denna förläning och lämnade kvar hos honom några av pilgrimerna, starka män och beredda till strid. Då de också ville förse honom med säd skar några med skäror, andra med svärd ned livernas säd, som redan var mogen, som förberedelse för strid. Men då de inte förmådde uthärda hedningarnas täta bakhåll skördade de all säden beväpnade, och när borgen var fylld ända upp till toppen anbefallde herr biskopen, som var mycket glad över detta, dem som stannade kvar där åt Gud och for ned till Riga med den återstående pilgrimsskaran. ## kap. IX, § 12 (MGH s. 31–32) (maskinöversättning) (12) Om de sjutton martyrerna i Ykescola. Kort tid efter detta gick pilgrimer ut från borgen Ykescola för att samla säd, och sjutton av dem dödades av liver som låg i bakhåll i skogarna; några av dem offrade de åt sina gudar och dödade genom ett grymt martyrium. Men genom att göra detta och liknande ting täppte fienderna ändå inte till de kristnas röster från att predika Guds ord; tvärtom såg de dem genom trons tillväxt dagligen bli starkare och starkare, både genom att strida och genom att predika. ## kap. IX, § 13 (MGH s. 32) (maskinöversättning) (13) Därför försonades alla liver som bodde vid Düna, förskräckta till sinnet och förvirrade i själen, med herr biskopen och de övriga tyskarna genom att ge gisslan, och de av dem som ännu var hedningar lovade att låta döpa sig. Så leddes alltså, genom Kristi kallelse, ett otämjt folk, som var alltför hängivet åt hedningarnas riter, så småningom in under Herrens ok, och sedan det hade lämnat sin hedendoms mörker skådade det genom tron det sanna ljuset, som är Kristus. Därför fick de inte utan skäl återfå byar och åkrar och det som de tycktes ha förlorat med rätta, och från den befästning som hade byggts vid byn Ykescola stängdes de helt ute, och såväl de från Lenowarde som de från Ykescola återvände hem. ## kap. IX, § 14 (MGH s. 32) (maskinöversättning) (14) Om det stora spelet som hölls i Riga. Samma vinter hölls ett mycket välordnat profetspel (ludus prophetarum) mitt i Riga, för att hedningarna skulle lära sig den kristna trons grunder genom det de såg med egna ögon. Detta spels innehåll förklarades mycket omsorgsfullt genom en tolk både för de nyomvända och för de hedningar som var närvarande. Men när Gideons beväpnade män stred med filistéerna började hedningarna fly av fruktan för att bli dödade, men de kallades försiktigt tillbaka. Så tystnade alltså kyrkan för en kort tid och vilade i frid. Men detta spel var som ett förspel och ett förebud om det som skulle komma. Ty i samma spel fanns krig, nämligen Davids, Gideons och Herodes; där fanns också Gamla och Nya testamentets lära, eftersom hedningarna förvisso skulle omvändas genom de mycket många krig som följer och skulle undervisas genom Gamla och Nya testamentets lära om hur de skulle komma fram till den sanne fredsfursten och till det eviga livet. ## kap. X, § 1 (MGH s. 32–33) (maskinöversättning) (1) Om det åttonde året. I början av det åttonde året ville herr biskopen vinna den vänskap och förtrolighet hos kung Woldemarus av Polotsk, som denne hade visat hans föregångare biskop Meynardus, och han sände honom genom abboten Theodericus en stridshäst (dextrarius) med rustning. Denne blev plundrad på vägen av litauiska rövare, och han och hans följe förlorade allt som de hade fört med sig, men de kom ändå, till kroppen friska och oskadda, ända fram till kungen. När de gick in i staden träffade de där på några liver som i hemlighet hade sänts av livernas äldste, och som, för att få kungens sinne att luta åt att driva ut tyskarna ur Livland, med inställsamt och bedrägligt tal framlade allt vad de kunde svekfullt hitta på eller formulera mot biskopen och de hans. De påstod nämligen att biskopen med sina anhängare var alltför besvärlig för dem och att trons ok var outhärdligt. Kungen, som var mycket benägen att tro deras ord, befallde alla i sitt rike att så snart som möjligt göra sig redo för härfärd, för att de med Dünas ström skulle fara snabbare och bekvämare ned till Riga med båtar eller på många hopfogade timmerflottar, med det som behövdes för färden lagt ovanpå. Därför befalldes tyskarnas sändebud, som inte kände till livernas inviskningar och kungens avsikt, att föras fram inför kungen, där de i livernas närvaro tillfrågades om vad som var orsaken till deras ankomst. När de förklarade att de hade kommit för fredens och vänskapens skull, ropade liverna tvärtom att de varken ville ha fred eller hålla den. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet, och de eggade kungens hjärta och sinne mer till att anstifta krig än till att sluta fred. ## kap. X, § 2 (MGH s. 33–34) (maskinöversättning) (2) Men kungen, som fruktade att hans hemliga planer skulle komma i dagen, avlägsnade tyskarna från sig och befallde dem att stanna i härbärget. Men då abboten undersökte saken mutades en av kungens rådgivare med gåvor och pengar, och utan dröjsmål röjdes den länge dolda planen. När detta hade blivit känt mötte abboten genom Guds underbara försyn en sak som vände sig till det bättre. Han fick nämligen veta att en fattig man från borgen Holme genom Guds gåva fanns där, och honom lejde han för en halv mark silver och sände honom vidare med sitt brev och meddelade genom honom herr biskopen av Riga och hela de trognas kyrka vad han hade hört och sett. Därför hände det att många av pilgrimerna, som hade gjort sig redo att fara över havet, tog korset på nytt och vände tillbaka. Biskopen själv, som var beredd att fara bort med de andra, tog också farväl av dem som seglade och återvände till de sina i Riga. ## kap. X, § 3 (MGH s. 34–35) (maskinöversättning) (3) När kungen alltså förstod vad abboten hade gjort kallade han honom till sig och frågade om han hade sänt ett sändebud till Riga; men han fruktade inte kungens ansikte och erkände att han hade sänt ett brev genom en man. Vidare bönföll och övertalade de sändebud som hade sänts med honom från Riga abboten, av fruktan för kungens stränghet, att förneka det han hade sagt. Men han, som visste att ett ord som en gång har släppts ut flyger iväg och inte kan kallas tillbaka, förnekade på intet sätt det han hade bekänt för kungen. När kungen alltså förstod att han inte nådde något på detta sätt, eftersom planen var röjd, tog han till list där krigets våld inte räckte till, eftersom han i duvans skepnad talade inställsamma ord och så skadar som en orm i gräset. Abboten sändes tillbaka, och med honom sändes ryssarnas sändebud med fredliga ord i svekfull avsikt, för att de, sedan de hade hört båda parter, liverna och biskopen, skulle avgöra vad som var rätt och låta det stå fast. Sedan de hade skilts från kungen sände de från Kukenoys, en rysk borg, som de mycket snabbt nådde, en diakon vid namn Stephanus, dock en annan än protomartyren, till Riga med abboten; de kallade biskopen att möta sändebuden och fastställde dagen för samtalet till den tredje dagen före junis kalendae och platsen vid floden Wogene. Om ryssarnas sammansvärjning med liverna och letterna mot rigaborna. De övriga spred sig överallt i landet och kallade samman liverna och letterna, som egentligen kallas lettgaller (Lethigalli), med deras vapen. Liverna kom, inte så mycket beredda att lyda kungens vilja som att tjäna Kristi trognas fördärv. Letterna eller lettgallerna, som ännu var hedningar, men som gillade de kristnas levnadssätt och eftersträvade deras frälsning, kom inte till trolöshetens samtal, och inte heller genom de gåvor som ryssarna erbjöd dem kunde de förmås att tillfoga tyskarna något ont. ## kap. X, § 4 (MGH s. 35) (maskinöversättning) (4) När herr biskopen av kungens sändebud, den nämnde Stephanus, kallades till samma samtal gav han på de sinas råd följande svar: 'Det står fast', sade han, 'att det är en gemensam sedvänja i alla länder att sändebud som har skickats av sina herrar går till eller söker upp den som de har sänts till, och att en furste, hur ödmjuk eller tillgänglig han än är, aldrig går ut från sina befästningar för att möta sändebud. Det anstår, säger jag, sådana män och sådana mäns sändebud att finna oss i vår stad, där de kan tas emot och behandlas mer hedersamt av oss och de våra. Må de alltså komma utan att frukta något, för att behandlas hedersamt.' När den fastställda dagen närmade sig samlades liverna beväpnade till samtalet vid floden Wogene. Också de äldste från borgen Holme, som var upphovsmännen till allt det onda, for med båtar uppför floden till dem, och när de lade till vid borgen Ykescola kallade de dem med sig. ## kap. X, § 5 (MGH s. 35–36) (maskinöversättning) (5) Om de två nyomvända Kyrianus och Layanus martyrium. Sedan tyskarna alltså hade betänkt livernas list vägrade de att fara uppför floden. Men de andra fullföljde den påbörjade färden och överlade med sina landsmän om att driva ut de kristna. Under tiden bad två av de nyomvända i Ykescola, nämligen Kyrianus och Layanus, mycket innerligt Conradus, som stod i spetsen för borgen, att han skulle låta dem vara med vid livernas sammankomst, för att de, sedan de hade sett deras envishet, skulle kunna rapportera vilka anslag de förberedde mot Kristi trogna; och i förtröstan på det stora antalet släktingar och vänner fruktade de inte att gå till fiendernas skräckinjagande skara. Conradus insåg att detta var mycket dåraktigt och avrådde från att det skulle ske på grund av livernas mångfaldiga ondska; men övervunnen av deras enträgna bön lät han dem gå. När de kom in på tinget (placitum) greps de genast av de äldste och tvingades att sätta Kristi tro åt sidan och avsäga sig tyskarna. De, som var ståndaktiga i kärleken till Gud, förklarade att de omfattade den tro som de hade antagit med all kärlek, och de intygade att inga slags plågor kunde skilja dem från kärleken till och gemenskapen med de kristna. Om den mycket stora grymhet som deras vänner utövade mot dem. Därför växte förvisso också släktingarnas hat mot dem så mycket att hatet därefter var större än den kärlek med vilken de tidigare hade älskat dem. Därför slets de, genom livernas gemensamma sammansvärjning, sedan rep hade bundits om deras fötter, itu på mitten. De tillfogade dem mycket svåra plågor, drog ut inälvorna och slet sönder ben och armar. Om dem råder det inget tvivel om att de tillsammans med de heliga martyrerna har fått det eviga livet för ett så stort martyrium. ## kap. X, § 6 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) (6) Deras kroppar vilar i kyrkan i Ykescola och har lagts intill biskoparna Meynardus och Bertoldus gravar, av vilka den förste dog som bekännare och den andre, som har sagts ovan, föll som martyr, dödad av samma liver. När detta hade skett kom liverna överens om att de skulle samlas från alla delar av sitt land och först bemäktiga sig borgen Holme, som låg närmare staden, och därifrån besegra rigaborna, som då var mycket få, och förstöra Riga. Sedan sammansvärjningen och förbundet alltså var fullbordade, och utan att komma ihåg de sakrament de hade tagit emot, glömska av dopet, med tron förkastad, utan att bry sig om freden och med kriget förnyat, for hela deras mängd ned till Holme, och sedan de hade kallat till sig några av litauerna [osäker tolkning], både thoreidabor och veinalenser, kom de alla samman på ett ställe. ## kap. X, § 7 (MGH s. 37) (maskinöversättning) (7) Om prästens och hans följeslagares martyrium. Vidare grep holmeborna, vars fötter är snabba att utgjuta blod, sin präst Iohannes, högg av honom huvudet och styckade den övriga kroppen lem för lem. Han var nämligen född i Wironia och hade tagits till fånga av hedningar i barndomen; genom den vördnadsvärde biskop Meynardus friköptes han ur fångenskapen, och av denne sattes han i klostret Segeberge för att undervisas i den heliga skrift. När han där hade gjort mycket stora framsteg reste han med biskop Albertus till Livland, och sedan han hade fått de heliga vigningarna omvände han i socknen Holme många från avgudadyrkan. Till slut, efter sitt mödas lopp, kom han tillsammans med två andra, Gerhardus och Hermannus, för trons bekännelse, som vi har sagt, genom martyriets palm till det eviga livet. Hans kropp och ben samlades sedan av andra präster, och herr biskopen begravde dem andäktigt med sitt kapitel i Riga i den saliga Marias kyrka. ## kap. X, § 8 (MGH s. 37–39) (maskinöversättning) (8) Om livernas och litauernas samling i Holme mot rigaborna. När detta alltså hade skett och livernas skara strömmade till borgen Holme, visade sig några nyomvända, Lembewalde med några andra, trogna: de lämnade sina hustrur och sitt husfolk i Holme och for ned till Riga och gav herr biskopen råd om hur han skulle försvara sig mot fienderna, eftersom de hellre önskade de kristnas framgång än sina trolösa livers. Liverna var alla tillsammans i borgen några dagar, och några av dem gick ut mot Riga och gjorde allt ont de kunde, både genom att röva hästar på betesmarkerna och genom att döda de människor som de fann. Till slut blev några av dem leda och återvände hem, medan några ännu stannade kvar. När biskopen hörde att några hade dragit sig tillbaka kallade han samman riddarbröderna och borgarna och pilgrimerna och frågade vad som behövde göras mot livernas anslag. Alla tyckte att det var bäst att de, sedan de hade åkallat den allsmäktige Gudens hjälp över sig och anförtrott den nya kyrkan åt honom, skulle gå i strid med dem i Holme, och att det var bättre att alla dog för Kristi tro än att var och en plågades dagligen. Sedan staden alltså hade anförtrotts åt herr biskopen for de starkaste tyskarna beväpnade tillsammans med sina rigaliver, och med armborstskyttar och andra bågskyttar med sig, med båtar uppför floden och lade till vid borgen Holme på femtonde dagen efter pingst. När fienderna såg dem i förväg sprang de djärvt emot dem för att försvara stranden och tillträdet. De kristna förskräcktes först mycket på grund av att de var så få, ty de var endast hundrafemtio, och fienderna var en talrik mängd. Men genom sin sång åkallade de Guds mildhet och återfick sinnets styrka, och till slut hoppade de ut. Den förste av dem var riddarbrodern Arnoldus, därefter biskopens tjänare från ett annat skepp med de övriga, och alla närmade sig samtidigt fienderna. Först stred de i vattnet och tog emot strandstenarna och fiendernas lansar, som grymt flög över dem, och till slut nådde de stranden under mycket hård strid. Om holmelivernas flykt och dräpandet av dem. Fiendernas obeväpnade kroppar såras överallt av den flygande pilen, slagordningarna drabbar samman, fienderna besegras och vänder ryggen till; några dödas, andra drunknar när de vill simma över, andra tas emot i borgen, andra, som kom undan genom att simma över, undgick inte maskarnas stick. Bland dem fanns Ako, deras furste och äldste, som hade varit upphovsman till hela förräderiet och till allt det onda, som hade eggat kungen av Polotsk att kriga mot rigaborna, som hade samlat litauerna och som hade kallat samman thoreidaborna och hela Livland mot det kristna namnet. Bland andra dödades också denne, och den dödades huvud sändes med budskapet om segern till biskopen. Biskopen hade med sina präster firat mässa och väntade i gudsfruktan och under böner på om någon möjligen skulle visa sig och berätta för honom vad som hände. Hans hjärta hade förtröstan på Herren. Och plötsligt syntes en liten båt långt borta, i vilken en av riddarbröderna kom tillbaka med några sårade och överlämnade Akos huvud åt biskopen som tecken på segern. Och han gladde sig med alla som hade stannat hemma och tackade Gud, som genom några få hade verkat frälsning åt sin kyrka. ## kap. X, § 9 (MGH s. 39–40) (maskinöversättning) (9) Om borgens erövring. Under tiden närmade sig de kristna förborgens murar, lade eld på borgens mur, kastade eld och stenar in i borgen med slungmaskiner (patherelli), och armborstskyttarna sårade mycket många på befästningen, så att de efter dräpandet av så många inte längre förmådde försvara sig. Thoreidaborna bad därför om fred, som gavs dem, och de fick gå ut ur borgen, nästan alla sårade. Men holmeborna, det ondas upphovsmän, tvingades att ge sig, och deras äldste fördes till Riga och kastades i bojor, så som de hade förtjänat. Men de övriga som var i borgen skonades på grund av dopets sakrament, som de redan länge sedan hade tagit emot, och inget ont tillfogades dem därefter. Allt som hittills på ärorikt sätt har hänt i Livland har Gud alltid verkat, inte genom de mångas styrka, utan genom några få. Därför vare Gud välsignad i evighet för de mångfaldiga segrarna. Vid samma tid rådde hungersnöd och stor brist på livsmedel i staden, och Gud sände en av biskopens präster, Daniel, från Gotland med två koggar (coggones), fyllda ända upp till toppen med säd och liknande som behövdes. Samme Daniel sände biskopen med sin drots (dapifer) Gevehardus och armborstskyttar och några andra för att besätta den nämnda borgen Holme, för att liverna inte längre skulle kunna kalla samman ryssar och hedningar och ställa sig mot de kristna. Men holmebornas äldste förde biskopen sedan med sig till Tyskland, för att de, som alltid hade varit otrogna, genom att se och höra de kristnas seder där skulle lära sig att bli trogna. ## kap. X, § 10 (MGH s. 40–41) (maskinöversättning) (10) Om härfärden till Thoreida med semgallerna. Därefter kallade rigaborna, som kom ihåg alla de oförrätter som tillfogats dem av thoreidaborna, som ännu var hedningar, och att freden så ofta hade brutits, semgallerna till sin hjälp för att hämnas på fienderna. Semgallerna hade alltid fiendskap mot thoreidaborna, och de blev glada och kom med sin furste Vestardus, omkring tretusen man, för att möta rigaborna. Och när de ryckte fram till Coiwa delade de sin här och överlämnade hälften åt Caupo, som var härens anförare. Han hade nämligen, sedan han återvänt från Rom, blivit mycket trogen, och på grund av livernas förföljelse hade han flytt till staden och stannat hos de kristna nästan hela det året. Den andra hälften av hären sände de mot Dobrelis område. Om nedbränningen av borgen i Thoreida. Och Caupo gick med sin här mot sin borg, där hans släktingar och vänner, som ännu var hedningar, fanns. När de såg hären komma plötsligt och oväntat blev de skakade av fruktan, och några få av dem steg upp på befästningen för att försvara borgen. Fler av dem hoppade över på borgens baksida och sökte flykten till skogarna och bergen. Men de kristna angrep borgen manligt och steg till slut kraftfullt upp ovanifrån, och sedan fienderna hade besegrats och drivits bort från befästningen tog de sig in i borgen, och när de förföljde hedningarna överallt i borgen dödade de nästan femtio av dem; de övriga kom undan genom flykt. De tog alltså all egendom och mycket byte och brände ned borgen. Men när liverna, som befann sig på andra sidan Coiwa i Dabrelis borg, såg röken och elden stiga upp och Caupos borg brinna, fruktade de att detsamma skulle hända dem och deras borg, och de samlade alla i borgen och steg upp på befästningen och väntade på sina fiender, och när dessa kom gjorde de mycket kraftigt motstånd. Dabrelus, deras äldste, styrkte och uppmuntrade dem nämligen, liksom filistéerna en gång när de sade: 'Var starka, filistéer, och strid, så att ni inte blir hebréernas trälar.' Men pilgrimerna och semgallerna angrep borgen hela dagen utan att kunna ta den, och några av dem som försökte stiga upp från andra sidan med några få lämnade där kvar fem av de sina, dödade av liverna. När de såg att borgen var stark och ointaglig vek de av från den, plundrade landet och återvände till de sina, och när de vid återkomsten slog sig ned vid Riga delade de med hela hären allt det byte som de hade fört med sig. Biskopen tackade Gud och sände med glädje semgallerna tillbaka till deras land. ## kap. X, § 11 (MGH s. 41) (maskinöversättning) (11) Därefter, sedan freden med liverna hade förnyats, tänkte biskopen fara över till Tyskland, och när han kom ut på havet utstod han en mycket svår storm hela natten och drevs följande dag tillbaka in i Düna. Han vilade några dagar, gladde sig mellan morgonens och aftonens utgång, han som varken bränns av framgångens sol om dagen eller bedrövas av motgångens måne om natten, så att han inte avstår från Guds verk till lands och till sjöss; han tackade Gud och anförtrodde sig åter åt samma faror som han hade undkommit, och när Gud skänkte lugnt väder for han till Tyskland (Alimania) för att samla pilgrimer som skulle försvara kyrkan. ## kap. X, § 12 (MGH s. 41–43) (maskinöversättning) (12) Därefter meddelade några av liverna, som framhärdade i sin trolöshet, genom sina sändebud kungen av Polotsk om de sinas sår och skador och bad honom komma till deras hjälp mot tyskarna, särskilt som få hade stannat kvar i Riga och andra hade dragit bort med biskopen. Han gick med på deras råd och kallelse, kallade samman en här från alla delar av sitt rike och även från andra närbelägna kungar som var hans vänner, och for med båtar nedför Düna med stor styrka. Och när de lade till vid Ykescola sårades några av dem svårt av riddaren Conradus armborstskyttar. När de därför märkte att det fanns tyskar i borgen for de vidare nedåt, gick plötsligt mot borgen Holme och belägrade den runtom från alla sidor. Men liverna, som inte hade känt till hären, flydde och kom undan, en del till skogarna, medan andra samlades med tyskarna i borgen, och när borgen var stängd steg armborstskyttarna upp på befästningen och sårade mycket många. Om borgen Holmes belägring av kung Woldemarus av Polotsk. Också ryssarna, som inte känner till armborstkonsten utan är vana vid bågar, sårade många på befästningen och stred i många dagar, och genom att släpa dit en mycket stor vedhög försökte de bränna befästningen. Men mödan var förgäves, och många av dem föll sårade av armborstskyttarna när de samlade ved. Kungen sände därför sändebud till thoreidaborna och letterna och hedningarna runtomkring, för att alla skulle komma på härfärd mot rigaborna. Thoreidaborna blev glada över detta och kom genast till kungen, och när de kom ålades de endast den uppgiften att släpa dit ved och bränna borgen; under detta vedsläpande dödades en mycket stor mängd av dem, eftersom de var obeväpnade, av den plötsligt flygande pilen. Men letterna varken kom eller sände sändebud. Ryssarna byggde också en liten kastmaskin på tyskarnas vis; men eftersom de inte kunde konsten att kasta stenar sårade de många av sina egna genom att kasta bakåt. Men tyskarna, som var få, nämligen endast tjugo, fruktade att bli förrådda av liverna, som var många med dem i borgen, och satt natt och dag beväpnade uppe på befästningen och vaktade borgen både mot vännerna innanför och mot fienderna utanför. Liverna sökte dagligen all slags råd med kungen om hur de skulle kunna hålla dem genom svek och överlämna dem i ryssarnas händer. Och om inte krigets dagar hade förkortats skulle varken rigaborna eller holmeborna ha kunnat försvara sig på grund av att de var så få. Ty i Riga fanns fruktan inombords på grund av att staden ännu inte var fast byggd, och fruktan utanför på grund av belägringen av de sina i Holme. Några liviska spejare återvände också till kungen och sade att hela fältet och alla vägar kring Riga var fyllda med små tretandade järnspikar, och de visade kungen några av dem och sade att både deras hästars fötter och deras egna sidor och bakdelar överallt hade genomborrats svårt av sådana hakar. Skrämd av denna fruktan for kungen inte ned till Riga med sin här, och Herren befriade dem som hoppades på honom. Ty thoreidaborna såg skepp på havet och meddelade det för kungen. Och han, eftersom han efter elva dagars angrepp på borgen inte nådde någonting utan snarare försvagades genom dräpandet av de sina, och samtidigt fruktade tyskarnas ankomst, bröt upp med hela sin här och sina sårade och dödade och återvände med båtar till sitt land. Men Gevehardus, biskopens drots, dog sedan av ett litet sår. De övriga välsignade, friska och oskadda, Gud, som också denna gång försvarade sin kyrka mot fienderna genom några fås hand. ## kap. X, § 13 (MGH s. 43–44) (maskinöversättning) (13) Om danernas kungs första härfärd till Ösel. Vid samma tid slog sig danernas kung ned på Ösel med en stor här, som han redan i tre år hade samlat, och samtidigt med honom ärkebiskopen av Lund Andreas, som till syndernas förlåtelse hade tecknat en oändlig mängd med korsets tecken för att utkräva hämnd på hednafolken och för att underkuva folken under den kristna tron. Men sedan en borg hade byggts och det inte fanns några som vågade stanna där mot hedningarnas anfall, brände man borgen och kungen återvände med hela hären till sitt land. Men den nämnde ärkebiskopen av Lund och biskop Nicolaus tog med två skepp lastade med livsmedel och hela sitt husfolk vägen till Riga, och när de kom in i Düna togs de mycket andäktigt emot av den saliga Marias prost Eggelbertus och hela hans konvent. Och när de hörde om kyrkans så stora vedermöda och om att den åter hade befriats av Gud lyckönskade de och gladde sig med dem och välsignade Gud, eftersom han mitt bland hednafolken, med så få män, alltid bevarar sin kyrka. Därefter kallade ärkebiskopen samman hela prästerskapet och föreläste teologisk lära, och genom att läsa i psaltaren tillbringade de hela vintern i gudomlig betraktelse. Och med rätta följer den teologiska läran efter krigen, eftersom hela Livland vid samma tid, efter alla de nämnda krigen, omvändes och döptes. Ty efter ryssarnas kungs avfärd med sin här föll gudsfruktan över liverna i hela Livland, och både thoreidaborna och dünaborna sände sändebud till Riga och bad om det som hör till freden. Thoreidaborna förelades därför allt det onda som de ofta hade gjort under freden, sedan de brutit freden. De hade nämligen dödat många och tillfogat Caupo, som hade lämnat dem och alltid stred tillsammans med de kristna, mycket ont, de hade förstört all hans egendom genom brand, tagit hans åkrar, brutit sönder hans biträd och dessutom startat mycket många krig mot rigaborna. Därför vägrades de fred; och med rätta, eftersom de, som inte förstod att vara fredens söner, ständigt störde freden. Om livernas dop. Men de trängde på ännu mer och bad att få bli döpta och lovade att ta emot präster och lyda dem i allt. Också lenewardeborna lovade till försoning herr Daniel, som redan länge sedan hade fått samma borg som förläning, varje år ett halvt talent (talentum) råg från varje plog, vilket de hittills ända till denna dag har betalat. ## kap. X, § 14 (MGH s. 44–46) (maskinöversättning) (14) Om den gisslan som gavs och om utsändandet av predikanter över hela Livland. Rigas prost tog alltså, enligt ärkebiskopens ord, de förnämstes söner från hela Livland som gisslan och sände präster att predika. Den förste av dem, Alebrandus, for till Thoreida, förrättade predikans ord och dopets sakrament, avgränsade socknar och byggde en kyrka i Cubbesele. Prästen Alexander sändes till Metsepole, och sedan han hade döpt hela denna provins började han bo med dem där och så evangeliets säd och bygga en kyrka. Prästen Daniel, som på visst sätt hade prövats under belägringen av borgen Holme, sändes till lenewardeborna. De tog välvilligt emot honom och döptes av honom. Och när han fortsatte till en by som kallas Sydegunde kallade han genast samman folket för att höra Guds ord. Men en liv kom om natten från skogarnas gömställen och berättade sitt syne för honom och sade: 'Jag har sett', sade han, 'livernas gud, som förutsade det som skall komma för oss. Det var en bild som växte ut ur ett träd från bröstet och uppåt, och den sade till mig att litauernas här skulle komma i morgon, och av fruktan för denna här vågar vi inte komma samman.' Men prästen förstod att detta var ett demoniskt bländverk, eftersom det vid denna hösttid inte fanns någon väg på vilken litauerna kunde komma, och han förblev i sina böner och anbefallde sig åt Gud. När det blev morgon och de inte hörde eller märkte något sådant som spöket hade förutsagt liven, samlades alla på ett ställe, och prästen fördömde avgudadyrkan, försäkrade att sådana spöken var demoners bländverk och predikade slutligen att det finns en enda Gud, allt tings skapare, en tro, ett dop, och med detta och annat liknande inbjöd han dem till dyrkan av den ende Guden. När de hade hört detta avsade de sig djävulen och hans gärningar, lovade att tro på Gud och döptes, så många som var förutbestämda av Gud. Sedan han också hade döpt remineborna fortsatte han till ascradeborna. När de med glädje tog emot Guds ord och dopets sakrament hade firats där återvände han till Thoreida, och när han kom till Dabrelis borg togs han välvilligt emot av dem. Och sedan han hade sått Guds ords säd där omvände och döpte han dem, och sedan han hade lämnat denna provins fortsatte han till venderna. Om vendernas dop. Venderna var vid denna tid ringa och fattiga, eftersom de hade drivits bort från Winda, som är en flod i Kurland, och bodde på Mons Antiquus, intill vilket staden Riga nu är byggd, och därifrån hade de åter jagats bort av kurerna och många hade dödats; de övriga flydde till letterna och bodde där med dem, och de gladde sig över prästens ankomst. Sedan de hade omvänts och döpts anförtrodde prästen den redan planterade vingården och den besådda åkern åt Herren och återvände till Riga. ## kap. X, § 15 (MGH s. 46–47) (maskinöversättning) (15) Om idumeernas dop. Sedan sändes han till idumeerna, och genom att döpa mycket många där, både letter och idumeer, byggde han en kyrka vid Ropa, och genom att bo hos dem visade han dem det eviga livet. Men sedan thoreidaborna hade tagit emot det heliga dopets mysterier med all andlig rätt bad de sin präst Alabrandus att han, liksom i den andliga rätten, också skulle avgöra deras saker i civila mål, det vi kallar världslig rätt, enligt de kristnas rätt. Livernas folk var nämligen en gång mycket trolöst, och var och en tog från sin nästa det han hade, och därför förbjöds vid dopet sådant som våld, rån, stölder och liknande; men de som hade plundrats före dopet och sörjde över förlusten av sin egendom, eftersom de inte vågade ta tillbaka sitt genom våld efter dopet, begärde en världslig domare för att avgöra sådana mål. Om den världsliga domsrätt som anförtroddes åt Alebrandus. Därför ålades prästen Alebrandus först att höra såväl andliga som civila mål. Och han förvaltade troget det ämbete som ålagts honom, både för Guds skull och för sina synders skull, och genom att tygla stölder och rån och återställa det som orättmätigt tagits visade han liverna vägen till ett rättfärdigt liv. Denna de kristnas sedvänja behagade liverna det första året, eftersom ett sådant fogdeämbete (advocacia) förvaltades av trogna män; sedan har det fördärvats alltför mycket över hela Livland och Lettgallen och Estland genom händerna på olika världsliga lekmannadomare, som har utövat ett sådant fogdeämbete mer för att fylla sin pung än med sikte på Guds rättvisa. ## kap. X, § 16 (MGH s. 47) (maskinöversättning) (16) Samma vinter inträffade en solförmörkelse under en stor del av dagen. ## kap. X, § 17 (MGH s. 47) (maskinöversättning) (17) Om överlåtelsen av Livland till riket. Biskop Albertus gick runt i Tyskland i byar och på gator och i kyrkor och sökte pilgrimer. Och sedan han hade rest igenom Sachsen och Westfalen kom han slutligen till kung Filips hov, och då han inte kunde vänta sig hjälp från någon kung vände han sig till riket (imperium) och mottog Livland av riket. Därför lovade kung Filip av fromt minne att varje år ge honom hundra mark till hjälp. Om någon kan bli rik på löften. ## kap. XI, § 1 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning) (1) Om letternas dop. Det nionde året. Under det nionde året, när hela Livland hade döpts, tystnade kyrkan och gladde sig åt fredens lugn, i väntan på sin föreståndares ankomst. Ärkebiskopen av Lund och kanslern gjorde sig med alla de sina redo för återfärden och nådde Gotland på palmsöndagen och firade den allraheligaste påskhögtiden i sitt land. Men Rigas föreståndare kom till Riga vid pingst och togs med glädje emot av alla, och med honom kom greve Godescalcus av Peremunt och en annan greve och mycket många andra pilgrimer, ädla och hedervärda män, som gladde sig åt kyrkans fred och höjde stadens mur så mycket att man därefter inte behövde frukta hedningarnas anfall. ## kap. XI, § 2 (MGH s. 48) (maskinöversättning) (2) Om kungen av Kukenoys. När kung Vesceka av Kukenois hörde om biskopens och pilgrimernas ankomst bröt han upp med sina män och gick för att möta dem, och när han kom till Riga togs han under heder emot av alla. Sedan han alltså hade tillbringat flera dagar i biskopens hus under stor kärlek bad han slutligen om biskopens hjälp mot litauernas anfall och erbjöd honom hälften av sitt land och sin borg. När biskopen hade tagit emot detta hedrade han kungen med många gåvor, lovade honom stöd både med män och vapen och sände honom med glädje hem. Om insättandet av präster i socknarna. Därefter sände biskopen, glad över livernas omvändelse och dop, präster till alla, både till Thoreida och till Methsepole och till Ydumea och längs Düna, och sedan kyrkor hade byggts insattes präster i sina socknar. ## kap. XI, § 3 (MGH s. 48–50) (maskinöversättning) (3) Om överlåtelsen av en tredjedel av Livland åt riddarbröderna. Vid samma tid hände det att Herren dag för dag ökade riddarbrödernas antal och husfolk; och de ansåg att liksom de växte i personer och möda borde de också växa i egendom och gods, för att de som i krig och i andra ständiga mödor bar dagens börda och hetta också samtidigt skulle få sin mödas tröst, dagspenningen. De bad därför herr biskopen med daglig enträgenhet om en tredjedel av hela Livland och även av de andra länder eller folk runtomkring som ännu inte var omvända, och som Herren i framtiden genom dem tillsammans med de andra rigaborna skulle underkasta den kristna tron, för att de, liksom de bekymrades av större utgifter, skulle glädja sig åt fler inkomster. Men biskopen, som ville vårda sådana män, som dag och natt satte sig som en mur för Herrens hus, som en fader och öka deras antal, och som ville motsvara deras mödor och utgifter, beviljade dem en tredjedel av endast Livland. Och eftersom han själv hade mottagit Livland med all herravälde och rätt av kejsaren, överlät han åt dem deras tredjedel med all rätt och herravälde. Men när det gällde de länder som ännu inte var förvärvade eller omvända sade han förnuftigt nej, liksom han inte heller kunde ge det han inte hade. Men när de trängde på med böner i tid och otid fördes saken slutligen sedan fram till den högste påvens öron. Denne anförtrodde de ännu inte förvärvade länderna åt Gud och tilldelade dem en tredjedel av de förvärvade, med en fjärdedel av tiondena (decime) i deras delar lämnad åt biskopen som erkännande av lydnaden. Om Livlands delning. På biskopens begäran delade alltså riddarbröderna Livland i tre delar och gav honom, som åt en fader, det första valet. Då han därför först tog Caupos del, nämligen Thoreida, valde de åt sig den andra delen på andra sidan Coiwa och lämnade den tredje delen i Methsepole åt biskopen. Men för de provinser eller andra gods som redan länge sedan hade getts som förläning fick de sedan i allt ersättning i andra. ## kap. XI, § 4 (MGH s. 50) (maskinöversättning) (4) Om den förste fogden (advocatus) Godfridus. Sedan Livland hade delats på detta sätt sände biskopen präster till sina delar och lämnade åt riddarbröderna att ombesörja sina delar. Samma år sändes också Godfridus, en riddare som var pilgrim, till Thoreida för att sköta fogdeämbetet (advocacia) i världslig rätt. Denne gick runt i socknarna, avgjorde människornas mål och tvister och samlade mycket pengar och många gåvor, och han förde lite till biskopen men behöll mer åt sig själv. Några andra pilgrimer, som sörjde över detta, bröt därför upp hans kista och fann nitton mark silver av det gods som hade samlats olovligen, förutom mycket annat som han redan hade gjort av med. Och eftersom han hade handlat orättfärdigt genom att förvränga rätten och förtrycka de fattiga och frikänna de orättfärdiga och utsuga de nyomvända, hände det genom Guds rättvisa dom att han råkade ut för en sådan skam, till skräck för andra, och som det har berättats av några dog han sedan en mycket skändlig död. ## kap. XI, § 5 (MGH s. 50–53) (maskinöversättning) (5) Om striden med litauerna. Därefter kom litauerna ihåg alla de sina som hade dödats av rigaborna och semgallerna för två år sedan, och de sände bud över hela Litauen och samlade en stor här; och de gick över Düna och färdades hela natten, och på aftonen före Herrens födelse kom de till Thoreida, och tidigt på morgonen gick de över Coiwa och spred sig över alla byar, och då de fann landet ovarnat av några rykten dödade de många och förde fler bort i fångenskap. Om litauernas härfärd till Thoreida. På själva Herrens födelsedag fanns två präster i kyrkan i Cubbesele och firade gudstjänst för liverna, nämligen Iohannes Stric och den andre Theodericus med sin tjänare. Och när den första mässan var slut och Iohannes redan firade en annan, hörde församlingsborna att hären kom och flydde ur kyrkan; några tog sin tillflykt till skogarnas gömställen och kom undan, några skyndade hem och tillfångatogs på vägen, och mycket många dödades. Och medan evangeliet lästes, sedan sekvensen redan var slut, for litauerna med sina hästars snabbhet hit och dit kring kyrkan, och eftersom Gud bevarade de sina gick de inte in i kyrkan, utan skyndade till prästens hus, rövade hästar och boskap och lastade kläder och livsmedel och allt som de fann på slädar. Och medan de dröjde så länge med att plundra på gården, förrättade prästen under tiden i kyrkan de allraheligaste mysterierna med Herrens kropp och blod, och utan att längre tvivla på att han själv skulle offra sig som offer åt Gud anbefallde han sig åt Herren. Prästen Theodericus stod troget bredvid honom och tjänade vid altaret, och tjänaren vaktade dörren, och de styrkte honom så att han inte skulle försumma gudstjänsten av fruktan för hedningarna. Om prästernas underbara bevarande i kyrkan genom Guds barmhärtighet. När mässan genom Guds nåd var slut tog de altarklädena och lade ihop alla skrudarna och placerade dem i ett hörn av koret (sanctuarium), och de satte sig tillsammans i samma hörn och gömde sig. Knappt hade detta gjorts förrän, se, en av fienderna kom in i kyrkan och sprang omkring överallt och nästan ända fram till koret, och när han såg det nakna altaret och inte såg något där som var hans sade han: 'Ba!' och gick ut till de sina. Sedan de alltså hade rövat allt de fann drog litauerna sin väg, och knappt hade de gått ut från gården förrän, se, en annan skara av dem, fler än de förra, kom och fann huset plundrat och skyndade efter de andra; en av dem gick in i kyrkan utan att stiga av sin häst, fann inget att röva och, utan att veta om dem som gömde sig i hörnet, drog sig åter skyndsamt tillbaka. När ännu en tredje litauisk skara kom såg en av dem, som satt i sin släde, inte prästerna när han for förbi kyrkan. Men de tackade Gud för att han hade bevarat dem friska och oskadda inför hedningarnas ansikte, och efter deras avfärd gick de mot aftonen ut ur kyrkan och flydde till skogarna, och utan att äta bröd i tre dagar kom de på fjärde dagen till Riga. Men sedan litauerna hade plundrat hela provinsen runtomkring samlades de om natten på ett ställe i Annos by, och tidigt på morgonen drog de ut ur landet och förde med sig kvinnor och små barn och ett stort byte. Men samma natt, Herrens födelsenatt, sände liverna sändebud och meddelade biskopen att litauernas här trängde in i Livland, och andra sändebud följde efter de förra och berättade om människor som hade dödats och tillfångatagits, om kyrkor som hade ödelagts och om allt det onda som hedningarna hade tillfogat den nya kyrkan. Om rigabornas samling mot litauerna. När biskopen hade hört detta kallade han samman pilgrimerna och riddarbröderna och köpmännen och alla de sina och uppmanade alla, till syndernas förlåtelse, att sätta sig som en mur för Herrens hus och befria kyrkan från fienderna. Och de lydde alla och gjorde sig redo för strid och sände bud till alla liver och letter och hotade och sade: 'Var och en som inte drar ut och följer de kristnas här skall straffas med böter på tre mark.' Fruktan föll alltså över alla, och de följde och kom för att möta rigaborna vid Düna, och de for uppför floden och kom samman i Leneworde och väntade i tysthet inne i borgen på litauernas återtåg. Man sände också spejare för att utforska deras väg. Dessa mötte dem när de med alla fångarna och rovet om natten gick över Düna på isen vid Lenewarde. Härens anförare red med sina följeslagare närmare borgen, kallade på borgens äldste och frågade var de kristnas samling fanns, och sade: 'Gå och säg till de kristna, som för två år sedan dräpte min här när den återvände från Estland som om den sov, att de nu skall finna mig och alla de mina vakna.' Om rigabornas strid mot litauerna. När de kristna hörde detta skyndade de till Herrens strider och förföljde fienderna tidigt på morgonen, och omkring tredje timmen gick de över Düna vid Ascrade och fann dem där. När hedningarna såg dem som förföljde dem blev de skrämda av säkra tecken och skrek alla samtidigt med ett stort skri. Och de kallade samman de sina och vände om för att möta de kristna. De kristna fruktade inte deras skri och mängd utan litade på Gud, höjde sina fanor och störtade plötsligt in bland dem, och genom att döda hit och dit fick de striden att bli hårdare på båda sidor, och litauerna, som är snabbare och grymmare än andra folk och som hade förutsagt att de skulle vara vakna för strid, gjorde länge och kraftigt motstånd men visade slutligen ryggen, och liksom de är rörliga i krig blev de snabba att fly. Därför flydde några till skogarna, andra längs vägen, och de lämnade fångarna och bytet kvar. De kristna förföljde dem hela dagen och dödade många av dem, och de övriga kom undan genom flykt. Därefter återvände de till bytet och löste de nyomvändas kvinnor och små barn tillsammans med alla fångarna ur bojorna, och alla nyomvända, både liver och letter, kom samman med tyskarna och tackade Gud för det förlorade och återfunna fåret, eller för fåren som ryckts ur vargarnas gap, och de delade bytet och sände alla fångarna fria tillbaka till deras vänner. ## kap. XI, § 6 (MGH s. 53–54) (maskinöversättning) (6) Om belägringen av selernas borg. Sedan Herren hade befriat sin kyrka från hedningarnas angrepp, fruktade biskopen att de efter hans avresa skulle göra liknande saker och ödelägga Livland överallt, och han tänkte förstöra selernas borg (castrum), som alltid var deras tillflykt när de drog ut och kom tillbaka. Han sände sina sändebud genom hela Livland och Lettgallen till dem som redan hade anslutit sig till den kristna tron och kallade samman alla till ett härtåg (expeditio). Och när en stor här hade samlats sände biskopen abboten Theodericus och prosten (prepositus) Eggelbertus med hela sitt husfolk och pilgrimerna (peregrini), förenade med bröderna i Kristi ridderskap (fratres milicie Christi), för att besegra selerna. Och de drog mot Ascrad, och när de gick över Düna fann de de obegravda kropparna av de litauer som tidigare hade dödats. De trampade dem under fötterna längs vägen och drog fram i ordning och kom till selernas borg. Och de belägrade borgen runt om på alla sidor, sårade många i befästningen med pilar, tog många till fånga i byarna och dödade fler, och tände en stor eld genom att bära samman ved. Natt och dag gav de selerna ingen ro och injagade fruktan hos dem. Därför kallade dessa i hemlighet till sig de äldste i hären och bad om fred. Men de sade: ”Om ni önskar sann fred, så avsäg er avgudadyrkan och tag emot den sanne fredsstiftaren, som är Kristus, i er borg. Låt er döpas och håll hädanefter litauerna, fiender till Kristi namn, borta från er borg.” Om givna gisslan och mottagen tro. Denna form av fred behagade dem, och sedan de hade lämnat gisslan lovade de att ta emot dopets sakrament, och när litauerna hade avlägsnats lovade de att i allt lyda de kristna. Sedan man alltså hade tagit emot deras söner blidkades hären. Därefter gick abboten och prosten tillsammans med andra präster upp till dem i borgen, undervisade dem som en inledning till tron, stänkte vigvatten över borgen och satte upp den saliga Marias fana på borgens högsta del, och glada över folkens omvändelse och prisande Gud för kyrkans framgång vände de med glädje tillbaka till sitt land med letgallerna och liverna. ## kap. XI, § 7 (MGH s. 54–55) (maskinöversättning) (7) Om de köpmännens varor som Ugaunenses en gång hade plundrat. Vid samma tid sändes prästen Alebrandus med några andra till Ugaunia för att kräva tillbaka de varor som före Rigas grundläggning hade tagits från köpmännen när de färdades i sina åkdon från Düna mot Pskov, och som Ugaunenses på livernas inrådan hade rövat på vägen; de var många, nämligen köpta för niohundra mark och mer. Men Ugaunenses varken lämnade tillbaka varorna eller gav något säkert svar om att återlämna dem i framtiden. Om dopet av de letter som bodde vid Ymera. Därför vände Alebrandus, som brydde sig föga om detta, tillbaka, och på vägen talade han Guds ord till de letgaller som bodde vid Ymera om att ta emot dopet, särskilt som hela Livland och många av letgallerna redan hade tagit emot Guds ord. Och de gladdes över prästens ankomst, eftersom de ofta hade härjats av litauerna och alltid förtryckts av liverna och hoppades bli lättade och försvarade genom tyskarna, och de tog med glädje emot Guds ord, men först sedan de kastat lott och sökt sina gudars samtycke till om de skulle ta emot dopet från ryssarna i Pskov, liksom de andra letgallerna från Tholowa, eller från latinarna. Ty ryssarna hade på sin tid kommit och döpt sina letgaller från Tholowa, som alltid var skattskyldiga till dem. Och lotten föll på latinarna, och de räknades tillsammans med den livländska kyrkan till rigaborna. Och Alebrandus döpte några byar och vände tillbaka till Riga och berättade det för biskopen. Och denne gladdes med honom, och eftersom han alltid önskade sörja för kyrkan, sände han sin lärjunge (scolaris) Henricus, som hade upphöjts till de heliga ordnarna, tillbaka dit med samme Alebrandus, och när dopet var fullbordat i de trakterna vände Alebrandus tillbaka. Den andre däremot byggde en kyrka, tog emot den som beneficium (beneficium) och bodde där med dem, och utsatt för många faror upphörde han inte att visa dem det kommande livets salighet. ## kap. XI, § 8 (MGH s. 55–56) (maskinöversättning) (8) Hur borgen Kukenoys intogs. Vid denna tid uppstod oenighet mellan kungen av Kukenoys och riddaren (miles) Daniel av Lenewarde. Ty då samme kung tillfogade dennes män många förtretligheter och, ofta förmanad, inte upphörde med sådana störningar, reste sig Daniels tjänare om natten och skyndade med honom i hast till kungens borg; och när de kom vid gryningen fann de dem som var inne i borgen sovande och väktaren därovan vakande föga försiktigt, och de steg plötsligt upp och nådde själva befästningens borg, och sedan de tagit sig in i borgen vågade de inte döda ryssarna för den kristna namnets skull, men hotade dem med sina svärd, drev några på flykt och tog andra till fånga och lade dem i bojor. Bland dessa grep de själve kungen och kastade honom i bojor, och all egendom som fanns i borgen bar de samman på ett ställe och bevarade den omsorgsfullt, och de kallade till sig sin herre Daniel, som var i närheten. Men han ville höra biskopens råd om denna gärning och meddelade allt till rigaborna. Därför blev biskopen mycket bedrövad med alla sina, och då han inte gillade det som hade skett befallde han att kungen skulle återinsättas i sin borg och all egendom återlämnas, och sedan han kallat kungen till sig hedrade han honom med många gåvor, gav honom flera par hästar och dyrbara kläder och tog emot honom med alla hans män under påskhögtiden med den största välvilja, och sedan all oenighet mellan honom och Daniel hade bilagts sände han honom med glädje tillbaka till hans borg. Biskopen kom också ihåg det löfte han hade gett honom när han tog emot halva hans borg av honom, och han sände med honom tjugo duktiga män med vapen och ridhästar, riddare, armborstskyttar (balistarii) och även stenhuggare (sementarii) för att befästa borgen och hålla den mot litauerna, och han sörjde i allt för deras utgifter och behov. Med dem vände samme kung tillbaka till Kukenoys med glatt ansikte, fastän han smidde svek i sitt hjärta, och lämnade biskopen i Dunemunde, som enligt sin vana skulle resa till Tyskland för att samla pilgrimer för det följande året. Ty även de som redan hade fullgjort sitt pilgrimsår var redo att återvända till Tyskland. Dessa, som redan länge hade legat i Dunemunde, lät Gud inte resa bort, utan höll dem tillbaka genom motvind. ## kap. XI, § 9 (MGH s. 56–58) (maskinöversättning) (9) Men den förutnämnde småkungen (regulus), som hade återvänt till Kukennoys och inte tvivlade på att pilgrimerna redan hade rest bort med biskopen och mycket väl visste att mycket få hade stannat kvar i Riga, kunde inte längre dölja sin trolöshets svek i sitt hjärta, utan sedan han rådslagit med alla sina män väntade han på en lämplig tid och dag, då nästan alla tyskarna gick ut till sitt arbete och höggo stenar i vallgraven för borgbygget och under tiden hade lagt ifrån sig sina svärd och vapen ovanför vallgraven, och dessutom inte fruktade kungen, eftersom han var som deras herre eller fader. Och se, plötsligt kom kungens tjänare och alla hans män springande och ryckte till sig tyskarnas svärd och vapen och dödade många av dem, som stod obeväpnade och nakna vid sitt arbete. Och några av dem flydde natt och dag och kom till Riga för att där berätta vad som hade skett. Sedan sjutton män hade dödats undkom tre genom flykt; de dödades kroppar kastade de i Düna och sände dem tillbaka till rigaborna. Och dessa samlade upp ur vattnet kropparna av dem som dödats i Guds tjänst och begravde dem andäktigt och med tårar. Därefter sände samme kung tyskarnas bästa hästar och armborst och brynjor och liknande till storkungen Woldemarus och bad och övertalade honom att samla en här och komma så snart som möjligt och inta Riga, där han meddelade att få män hade stannat kvar, att de bästa hade dödats av honom och att de andra hade rest bort med biskopen. När han hörde detta kallade han, alltför lättrogen, samman alla sina vänner och sitt rikes män till härtåg. Under tiden fick biskopen, som hölls kvar i Dunemunde av motvind, veta att hans män hade dödats och förstod att hans kyrka hade förråtts, och han kallade samman alla pilgrimerna, förkunnade under tårar kyrkans skador och uppmanade dem att bli kyrkans försvarare och starka hjälpare, och med förmaningar styrkte han dem att åter ta korsets tecken till fullständig förlåtelse för tidigare försummade synder, och för deras större mödas långa pilgrimsfärd lovade han större avlat (indulgencia) och evigt liv. När de hade hört detta trädde nästan trehundra av de bästa fram, tog åter korset och drog sig inte för att återvända till Riga och ställa sig som en mur för Herrens hus. Dessutom hyrde biskopen många mot lön och sände dem tillbaka till Riga. Vidare samlades alla tyskar som var spridda överallt i Livland, tillsammans med andra av livernas äldste, i Riga till kyrkans försvar. När ryssarna alltså hörde att tyskarna och liverna samlades i Riga, fruktade de för sig själva och för sin borg, eftersom de hade handlat illa, och då de inte vågade invänta rigabornas ankomst i sin borg, samlade de ihop sina ägodelar och delade tyskarnas hästar och vapen mellan sig, satte eld på borgen Kukenoys och flydde var och en sin väg. De letgaller och seler som bodde där sökte skogarnas mörka gömställen. Men den ofta nämnde kungen gick, liksom han hade handlat illa, så bort mot Ryssland för att aldrig mer återvända till sitt rike. ## kap. XII, § 1 (MGH s. 58) (maskinöversättning) (1) Om det tionde året. När detta alltså var fullbordat anförtrodde biskopen, nu i det tionde året efter sin vigning, sin kyrka i Livland åt Herren och åt pilgrimerna och alla som bar det kristna namnet och bodde i Livland, och reste till Tyskland för kyrkans olika angelägenheter, dels för att samla pilgrimer, dels för att samla ägodelar varmed kyrkan, som ännu var ny och led brist på mycket, kunde hjälpas. Och genom att resa omkring och predika på mycket många platser utstod han många mödor. Men de som hade stannat kvar i Riga styrkte varandra och handlade manligt och befäste staden på alla sidor. Och när de hörde om borgen Kukenoys brand och ryssarnas flykt sände de några för att förfölja dem. Bland dem var Meynardus och några andra av biskopens tjänare, som förföljde de flyende och fann många av dem i skogar och träsk, nämligen letgaller och seler, som var kungens skattskyldiga och hade varit medvetna om och medverkat till kungens förräderi och dödandet av tyskarna; de grep också några av ryssarna, tog deras byte och egendom och fick tillbaka en del av tyskarnas vapen. Och dem som de fann skyldiga, eftersom de hade känt till förräderiet, dödade de alla med en grym död, såsom de förtjänade, och utrotade förrädarna ur de trakterna. ## kap. XII, § 2 (MGH s. 58–60) (maskinöversättning) (2) Om härtåget till Litauen med semgallerna. Vid denna tid önskade rigaborna och de kristna som var i Livland fred, men den kom inte; de sökte det goda, och se, det blev oro. Ty efter ryssarnas flykt hoppades de att de hade undkommit Charybdis, men ännu hotade Skyllas fara. Ty Vesthardus, semgallernas hövding (dux), som ännu mindes de krig och många olyckor genom vilka han ofta hade besegrats och plundrats av litauerna i alla Semgallens gränstrakter, rustade sig till ett härtåg mot litauerna och bad ödmjukt om de kristnas hjälp i Riga, och anförde att han redan en annan gång hade kommit till rigabornas hjälp för att besegra andra hedningar, och dessutom antydde han att hans gudars lotter hade fallit ut till det bättre. Härtill brydde sig rigabornas äldste inte om hans gudars lotter, utan förvägrade honom hjälp på grund av sina egna mäns fåtal och motsatte sig på allt sätt detta krig mot litauerna vid denna tid. Men till slut, övervunna av hans enträgna böner och av den envisa djärvheten hos de dåraktiga män som skulle gå med honom, beslöt de att inte förbjuda dem kriget, utan att i lydnad sända dem till striden, för att de inte skulle råka i fara till själ och kropp. Med Vesthardus sändes alltså femtio eller något fler män, riddare och armborstskyttar, och därtill flera av bröderna i Kristi ridderskap. De tog med sig Daniel, ydumeernas präst, och drog till semgallernas land. När de kom ridande på sina hästar och i sina vapens glans togs de emot med den största välvilja av semgallerna. Dessa sände ut genom alla sina gränstrakter och samlade en stor här, och när de drog fram nära Litauen vilade de om natten, och medan de vilade frågade de sina gudar om framtiden, kastade lott och bad om sina gudars ynnest och frågade nämligen om ryktet om deras ankomst hade flugit före dem och om litauerna skulle komma för att strida mot dem. Och lotten föll så att ryktet hade hunnit före och att litauerna var redo till krig. Därför blev semgallerna mycket förskräckta och uppmanade tyskarna att vända tillbaka, eftersom de mycket fruktade litauernas angrepp. Men tyskarna svarade och sade: ”Bort det”, sade de, ”att vi skulle göra detta, att fly från dem och dra skam över vårt folk; låt oss i stället gå mot våra fiender, om vi kan strida med dem.” Och semgallerna kunde inte avvända dem. Ty semgallerna var en oräknelig mängd, på vilka tyskarna litade, fastän regnens och skurarnas översvämning var mycket stor. De drog ändå djärvt in i Litauen och delade upp sina skaror över byarna, men fann dem tomma och att alla män med kvinnor och barn hade undkommit genom flykt. Därför fruktade de att strid förestod och samlades så snart som möjligt på ett ställe, och utan att dröja gjorde de sig redo till återtåg samma dag. När litauerna förstod detta flög de runt dem på alla sidor med sina hästars snabbhet, och som deras sed är for de omkring hit och dit, än flyende, än förföljande, och sårade mycket många genom att kasta sina lansar och spjut [osäker tolkning]. Men tyskarna slöt sig samman i en kil, skyddade hären bakifrån och lät semgallerna gå före. Dessa vände plötsligt på flykt, den ene efter den andre, och trampade ned varandra; andra sökte skogar och träsk, och stridens hela tyngd vändes mot tyskarna. Därför stred några av dem länge och försvarade sig mycket tappert, men eftersom de var få förmådde de inte stå emot en så stor mängd. Där fanns också de mycket tappra männen Gerwinus och Rabodo med flera andra; efter en lång strid föll några av dem sårade, några togs till fånga och fördes av fienderna till Litauen, andra undkom genom flykt och återvände till Riga för att berätta vad som hade hänt. ## kap. XII, § 3 (MGH s. 60) (maskinöversättning) (3) När staden alltså hörde om sina mäns flykt och litauernas djärvhet sörjde den, och plötsligt vändes rigabornas citra till sorg och deras sång till de gråtandes röst. Och medan de bad mot himlen fastslog alla de äldste och förståndiga män att man hädanefter inte skulle lita på mängden av hedningar och inte strida tillsammans med hedningar mot andra hedningar, utan hoppas på Herren och tillsammans med de redan döpta liverna och letterna djärvt gå fram mot alla folk. Och så skedde också. Ty samma år bars den saliga Jungfruns fana av liverna och letterna och tyskarna till Ungaunia, och så därefter till alla ester och folken runt omkring, med Guds medverkan, som ensam har övervunnit alla riken. ## kap. XII, § 4 (MGH s. 60–61) (maskinöversättning) (4) Om de litauer som dödades av semgallerna. Men därefter drog litauerna med en stor här in i Semgallen och började döda och ödelägga allt som de fann. Men semgallerna lade sig i bakhåll för dem vid vägen, fällde träd i skogarna och dödade nästan alla när de vände tillbaka. Och av deras byte sände de hedersamt gåvor till rigaborna. ## kap. XII, § 5 (MGH s. 61) (maskinöversättning) (5) Vid samma tid sände Gud till sin kyrkas tröst mycket många ordensmän (viri religiosi) till Düna: Florencius, abbot av cisterciensorden, Robertus, kanik (canonicus) vid kyrkan i Köln, Conradus från Bremen med några andra. Av dessa valde några ordensdräkten (habitus) i Dunemunde, några hos bröderna i ridderskapet med deras heliga levnadssätt, och några gick över till predikoverket. Över deras ankomst blev kyrkan, som ännu var liten, mycket glad och styrkt, och efter de sorgliga krigen tackade den Gud, som aldrig upphör att trösta de sina i all bedrövelse, honom vare ära och härlighet i evighet. Amen. Här slutar den tredje boken om Livland. ## kap. XII, § 6 (MGH s. 61–65) (maskinöversättning) (6) Här börjar den fjärde boken om Estland. Och det hände, sedan hela Livland och Lettgallen redan hade döpts, att letternas äldste, Russinus från borgen Sotecle, Waridote från Autine, Talibaldus från Beverin och även Bertoldus, broder i ridderskapet från Wenden, sände sina sändebud till esterna i Ungania för att kräva vad som var rätt för alla de oförrätter som dessa hade tillfogat dem. Ty letterna hade före antagandet av tron varit ringa och föraktade och utstått många oförrätter av liverna och esterna, varför de desto mer gladdes över prästernas ankomst, eftersom de [efter] dopet alla tillsammans skulle åtnjuta samma rätt och samma fred. Men esterna aktade sändebudens ord ringa och gav ingen rätt, utan sände sina sändebud med dem till Lettgallen. Och då bröderna i ridderskapet redan bodde i Wenden, sände de Bertoldus, som den främste av de sina, till letternas förhandlingsmöte (placitum) med esterna. Från biskopens sida kom också prästen Heinricus och mycket många letter. Och de började förhandla om det som hörde till fred och rättvisa. Men esternas sändebud föraktade letternas fred och vägrade att återlämna det som orättmätigt tagits från dem, motsade letterna i allt och drog bort utan någon form av fred, medan de hotade varandra med mycket vassa lansar. Då under tiden köpmän och en del tyskar från Gotland kom dit, reste sig Waridote med andra av letternas äldste, och de kom till Riga och bad ödmjukt om hjälp mot esternas oförrätt. Rigaborna, som också påminde sig sina egna oförrätter och de otaliga varor som en gång tagits från deras köpmän av Ungaunenses, biföll de bedjandes önskningar och lovade en här; särskilt som även deras egna sändebud för samma köpmannavarors skull ofta hade återvänt föraktade och förlöjligade av Ugaunenses, som inte ville återlämna det som orättmätigt tagits. Om det första härtåget till Estland. Sedan de alltså hade åkallat den allsmäktige Guds och Guds saliga moder Marias hjälp över sig drog rigaborna med bröderna i ridderskapet och Theodericus, biskopens broder, och köpmännen och andra tyskar till Thoreida, och sedan de från hela Livland och Lettgallen hade kallat samman en stark och stor här gick de dag och natt och kom till Ugaunia, plundrade byarna och dödade de hedniska människorna, hämnades sina oförrätter med eld och svärd och samlades slutligen vid borgen Odenpe, det vill säga Björnhuvudet, och satte eld på borgen. Och efter detta vilade de i tre dagar, och på fjärde dagen vände de tillbaka till sitt land med boskap och fångar och allt sitt rov. Men letterna, som hade återvänt till sitt land, befäste sina borgar och rustade sig mycket kraftfullt till strid, samlade allt sitt i borgarna och väntade på esternas här, redo att möta dem. Ugaunenses kallade alltså Saccalanenses till sin hjälp och drog plötsligt in i letternas land i Tricatuas gränstrakter, och sedan de levande bränt en lett vid namn Wardeke i eld och tagit andra till fånga tillfogade de letterna mycket ont, och de belägrade borgen Beverin och angrep hela dagen de letter som var i borgen. Om belägringen av borgen Beverin. Men letterna gick ut ur borgen och mötte dem manligt till strid, dödade fem av dem och tog deras hästar, och sedan de sprungit tillbaka in i borgen till sin präst, som då var närvarande, prisade de alla tillsammans med honom Gud, som de kände stred för dem. Bland dem var Roboam, en av de starkaste, som gick ned mitt bland fienderna, dödade två av dem och återvände oskadd och välbehållen till de sina från borgens sida, och prisade Gud för den särskilda ära som Herren hade skänkt honom bland hedningarna. Också deras präst, som föga brydde sig om esternas angrepp, steg upp på borgens befästning, och medan de andra stred spelade han själv på ett musikinstrument och bad till Gud. Men när barbarerna hörde sången och instrumentets gälla ljud stannade de, eftersom de inte hade hört något sådant i sitt land, och de gjorde uppehåll i striden och frågade efter orsaken till en så stor glädje. Letterna svarade att de, eftersom de såg att Gud försvarade dem sedan de nyligen tagit emot dopet, därför gladdes och prisade Gud. Då föreslog esterna att freden skulle förnyas. Men letterna sade: ”Ännu har ni inte återlämnat de handelsvaror som togs från tyskarna, inte heller de ägodelar som ofta har tagits från oss. Men inte heller kan det mellan kristna och hedningar finnas ett hjärta och en själ eller någon fast form av fred, om ni inte tar på er samma kristendomens och den eviga fredens ok som vi och dyrkar en enda Gud.” När esterna hörde detta blev de mycket förbittrade och drog bort från borgen, och letterna följde efter dem och sårade mycket många bakifrån. Om förföljandet av fienderna. Och de sände under natten till mästaren (magister) för Kristi ridderskap i Wenden, Wenno, som då var där, och bad honom komma med sina män för att förfölja esterna. Och han kallade samman alla letter runt omkring, kom när det blev morgon till Beverin och fann att hedningarnas här redan länge sedan hade dragit bort, och han förföljde dem hela den dagen. Men den följande natten blev det mycket stark frost, och eftersom nästan alla hästar haltade förmådde de inte nå fram till fienderna, då dessa, sedan de slaktat boskapen och släppt fångarna, flydde längs vägen och utan att invänta strid vände tillbaka var och en till sitt land. Om letternas första härtåg till Sackala. Då sände letterna från Beverin, bedrövade över sina mäns död, som esterna hade slaktat och bränt i eld, till alla letter runt omkring att de skulle vara redo till färd, för att de, om Gud någon gång så gav, skulle kunna hämnas sig på sina fiender. Därför hände det att Russinus, som var den starkaste av letterna, och Waridote med alla letter som var inom deras gränser samlades i stor mängd vid den förutnämnda borgen Beverin. Och de sammansvor sig mot esterna och gjorde sig redo att plundra deras land, och sedan de iklätt sig de vapen de hade drog de fram en dagsmarsch, satte sig ned och ordnade sin här, och de gick natt och dag, och när de drog in i provinsen Saccalanensis fann de män och kvinnor och barn i deras hus i alla byar och platser och dödade dem som de fann från morgon till kväll, både kvinnorna och deras barn, och trehundra av de bästa männen och de äldste i provinsen Saccalanensis, förutom andra otaliga, tills de dödandes händer och armar redan svek av trötthet på grund av den alltför stora slakten av folket. Och sedan alla byar färgats av hedningarnas myckna blod vände de tillbaka följande dag, samlade mycket byte i alla byar och förde med sig många dragdjur och mycket boskap och mycket många flickor, som härarna i dessa länder brukar skona ensamma. Och när de vände tillbaka dröjde de så småningom på vägen i många dagar, redo om de kvarvarande esterna skulle angripa dem bakifrån. Men esterna vågade på grund av den stora slakten av sina män inte komma för att förfölja letterna, utan under många dagar samlade de de sorgliga liken som letterna hade tillfogat dem och brände dem i eld, och firade begravningsriterna med klagan och mycket drickande enligt sin sed. Men letterna slog sig ned vid sjön Astigerwe, delade allt bytet mellan sig och återvände glada till Beverin, och då de där fann brodern i ridderskapet Bertoldus och även sin egen präst med några av biskopens riddare och armborstskyttar gav de dem gåvor av allt. Och eftersom det var söndagen Gaudete prisade alla enhälligt Gud med glädje, eftersom Herren [genom] de nyomvända hade utfört en så stor hämnd också bland de övriga folken. Russinus, som också återvände till borgen Beverin, öppnade sin mun och sade: ”Mina söners söner”, sade han, ”skall förkunna för sina söner i tredje och fjärde led vad Russinus har utfört bland Saccalanenses lik.” Om freden som slöts med esterna för ett år. När Hermannus, livernas fogde (advocatus), hörde detta blev han mycket förbittrad på letterna, eftersom de mer och mer förnyade kriget mot esterna, och han sände bud och kallade samman alla livernas och letternas äldste, och sedan han rådslagit med dem och även med tyskarna, eftersom tyskarna som bodde i landet ännu var sällsynta och få, beslöt alla att man skulle förhandla med esterna om det som hörde till fred fram till herr biskopens ankomst, som var i Tyskland för att samla pilgrimer för det följande året. Detta råd behagade också esterna, och de tog emot freden, eftersom de efter dödandet av sina bästa män redan hade börjat hysa stor fruktan för letterna, och medan tvisten ännu inte var avslutad slöt de en viss form av vapenvila (treuga) för ett års tid. ## kap. XIII, § 1 (MGH s. 66–67) (maskinöversättning) (1) I det elfte året efter sin vigning återvände biskop (presul) Albertus från Tyskland och hade med sig i sitt följe en stor mängd pilgrimer. Bland dem var Rodolfus av Iericho och Wolterus av Hamersleve och mycket många andra ädlingar, riddare och klerker med allt folket, som alla anförtrodde sig åt havets faror och kom till Livland. Samme biskop följde deras råd och kallade samman alla liver och letter som redan länge varit omvända, och han mindes det dråp som kung Vesceka föregående år hade tillfogat honom och de hans, när han med svek och stor falskhet dödade de riddare och det husfolk som biskopen på hans begäran och med stora kostnader hade sänt honom till hjälp mot litauerna, och han vände med alla pilgrimerna och sin här till Kukenois. Och han fann själva berget öde och, på grund av orenligheten hos dem som en gång bott där, fullt av maskar och ormar, och han befallde och bad att samma berg skulle rensas och förnyas, lät befästa det med starka befästningar och byggde en mycket stark borg, och han lämnade kvar riddare och armborstskyttar med sitt husfolk där [för att] bevara borgen, och med stora kostnader lät han den bevakas mycket omsorgsfullt, för att inte någon litauisk listighet eller ryssarnas låtsade svekfullhet skulle bedra dem som tidigare. Åt den ovannämnde Rodolfus av Iericho gav han också halva borgen, och åt bröderna i ridderskapet tillskrev han deras tredjedel. Sedan han lämnat dem där och ordnat allt väl återvände han till Riga. Men letterna hade under tiden dragit in i Litauen med två härar, och sedan de dödat några och tagit några till fånga återvände de till de våra i Kukenois och återvände med biskopen och alla hans män hem. ## kap. XIII, § 2 (MGH s. 67–68) (maskinöversättning) (2) Vid samma tid fanns bland bröderna i ridderskapet en viss Wickbertus, som kanske hade böjt sitt hjärta mer till kärlek till världen än till ordenslivets tukt, och han sådde själv många oenigheter bland bröderna. Han avskydde gemenskapen i det heliga levnadssättet och försmådde Kristi ridderskap, och han kom till prästen i Ydumea och sade att han ville invänta biskopens ankomst där och i allt lyda biskopen. Men bröderna i ridderskapet, Bertoldus av Wenden med några andra bröder och tjänare, förföljde brodern som en förrymd, grep honom i Ydumea, förde honom tillbaka till Wenden och kastade honom i bojor. När han hörde om biskopens ankomst bad han att bli frigiven och få återvända till Riga och lovade att lyda biskopen och bröderna. Och bröderna gladdes och hoppades att deras broder efter motgångarnas förtretligheter skulle komma till besinning som den förlorade sonen, och de sände honom hedersamt tillbaka till Riga och återinsatte honom i gemenskapen. Men han, som en kort tid umgicks bland bröderna som en Judas eller som en varg bland lamm, och som inte förmådde dölja sitt svekfulla samvetes förställning, väntade på en lämplig dag då han skulle fullborda sitt hjärtas ondska. Om mästarens dödande och om insättandet av mästaren Wolquinus. Och det hände på en högtidsdag, när de övriga bröderna gick med andra människor till klosterkyrkan (monasterium), att han under tiden kallade till sig mästaren för ridderskapet och Iohannes, deras präst, under föregivande att han ville yppa sina hemligheter för dem, och i sitt övre hus träffade han plötsligt mästarens huvud med den bredyxa som han alltid brukade bära med sig, och slaktade och dödade prästen tillsammans med mästaren på samma ställe. Och det blev känt för de andra bröderna, och de förföljde honom när han flydde från huset in i kapellet, och sedan de gripit honom dödade de honom genom världslig dom (civile iudicium), såsom han hade förtjänat, med en grym död. Och sedan de med stor klagan begravt sin trogne och fromme mästare Wenno tillsammans med prästen, insatte de i hans ställe Volquinus, inte mindre from och välvillig och fylld av alla dygder. Denne förde sedan, vare sig biskopen var närvarande eller frånvarande, på varje härtåg Herrens här och ledde den och stred Herrens strider med glädje, och han drog ut och kom tillbaka bland folken runt omkring. Och alla hans bröder hjälpte honom, och Herrens hjälp och seger var alltid med dem. ## kap. XIII, § 3 (MGH s. 68–69) (maskinöversättning) (3) Om den förste prosten Engelbertus död och insättandet av prosten Iohannes. Då samma år även Eggelbertus, prost vid den saliga Marias kyrka, hade dött, tog biskopen från konventet i Schetensis [osäker tolkning] en mild man, förståndig och klok på alla sina vägar, Iohannes, och insatte honom i stället för sin broder, densamme vördnadsvärde prosten, och anförtrodde honom att styra den saliga Marias kyrka. Och eftersom samme Iohannes var av den salige Augustinus regel och orden och av den vita dräkten, som sannerligen betecknar renhet, bytte biskopen för att stadfästa samma dräkt ut samma kyrkas kaniker svarta kläder och kåpor mot vita. Och eftersom det ännu fanns fruktan för hedningarna inne och ute, bodde samma konvent inom den första stadens omkrets i den först byggda kyrkan; och efter samma kyrkas och stads brand började de bygga den saliga Marias kyrka utanför murarna vid Düna och bo där. Men det årets pilgrimer var redo att lyda vid murens upphöjande och i annat varmed de kunde tjäna Gud. ## kap. XIII, § 4 (MGH s. 69–71) (maskinöversättning) (4) Och när höstdagarna redan närmade sig, rådslog biskopen, som alltid var angelägen om att främja och försvara den livländska kyrkan, med sina förståndigare män och övervägde omsorgsfullt hur han skulle befria den nya kyrkan från litauernas och ryssarnas försåt. Och sedan de mints allt det onda som kungen av Gercike tillsammans med litauerna [hade tillfogat] staden Riga och liverna och letterna, beslöt de att gå i krig mot den kristna namnets fiender. Ty kung Vissewalde av Gercike var alltid en fiende till det kristna namnet och mest till latinarna; han hade tagit till hustru dottern till en av de mäktigare i Litauen, och som en av dem, eftersom han var deras måg och förenad med dem i all förtrolighet, var han ofta deras härs anförare och skaffade dem övergång över Düna och livsmedel, både när de drog till Ryssland och till Livland och Estland. Litauerna var också vid den tiden i så hög grad herrar över alla folk som fanns i dessa länder, både kristna och hedningar, att knappast några vågade bo i sina små byar, och mest letterna. Dessa lämnade sina hus öde och sökte alltid skogarnas mörka gömställen, och inte ens så kunde de undkomma dem; ty litauerna lurade på dem hela tiden i skogarna, grep dem, dödade några och förde andra som fångar till sitt land och tog allt deras ifrån dem. Och ryssarna flydde genom skogar och byar för litauerna, fastän dessa var få, så som harar flyr för jägarna, och liverna och letterna var föda och mat för litauerna och som får i vargarnas gap, eftersom de var utan herde. Om härtåget mot kungen av Gerceke. Sedan Gud alltså sänt en herde befriade han sina får, de redan döpta liverna och letterna, ur vargarnas gap, nämligen genom biskop Albertus, som sedan han kallat samman en här från alla Livlands och Lettlands gränstrakter drog med rigaborna och pilgrimerna och allt sitt folk uppför Düna mot Kukennoys. Och eftersom Gercike alltid var en snara och som en stor djävul för alla som bodde på den sidan av Düna, döpta och odöpta, och kungen av Gercike alltid utövade fiendskap och krig mot rigaborna och försmådde att ingå fredsförbund med dem, vände biskopen sin här mot staden (civitas). Men ryssarna såg hären komma på avstånd och sprang emot den vid stadens port, och när tyskarna angrep dem med väpnad hand och dödade några av dem flydde de, eftersom de inte förmådde försvara sig. Och tyskarna förföljde dem och gick in genom porten tillsammans med dem, och av vördnad för det kristna namnet dödade de få, tog fler till fånga och lät hellre dem undkomma genom flykt, och sedan de intagit staden skonade de kvinnorna och barnen och tog många av dem till fånga; och medan kungen flydde över Düna med båt med många andra togs drottningen till fånga och fördes fram till biskopen med flickorna och kvinnorna och all sin egendom. Hela hären satt alltså den dagen i staden, och sedan de samlat mycket byte från stadens alla hörn tog de kläder och silver och purpur och mycket boskap, och från kyrkorna tog de klockor och ikoner och andra prydnader och pengar och mycket gods och bar bort det med sig, och de prisade Gud för att han så plötsligt hade gett dem seger över fienderna och öppnat staden utan skada för de sina. Om Gercekes nedbränning. Följande dag, sedan allt hade förts bort, gjorde de sig redo till återtåg och satte eld på staden. Och när kungen på andra sidan Düna såg branden drog han djupa suckar, jämrade sig med stora stönanden och ropade: ”O Gercike, älskade stad! O mina fäders arv! O mitt folks oväntade undergång! Ve mig! Varför är jag född att se min stads brand, att se mitt folks förkrossande!” Därefter delade biskopen och hela hären allt bytet mellan sig och återvände till sitt land med drottningen och alla fångarna. Och kungen fick bud att han skulle komma till Riga, om han ännu alls önskade ha fred och få tillbaka fångarna. Och han kom, bad om förlåtelse för sina överträdelser, kallade biskopen fader, bönföll ödmjukt alla latinarna som kristna bröder att glömma det förflutna onda, att ge honom fred och återlämna hans hustru och fångarna, och anförde de mycket skarpa riset, eld och svärd, med vilka han hade tuktats av latinarna. Då förbarmade sig biskopen med alla sina över den bönfallande kungen och föreslog honom en form av fred och sade: ”Om du hädanefter vill undvika gemenskap med hedningarna, så att du inte genom dem förstör vår kyrka, och om du inte heller genom litauerna härjar dina kristna bröders, ryssarnas, land, om du vill ge ditt rike åt den saliga Marias kyrka genom en evig gåva, så att du likväl tar emot det på nytt ur vår hand, och glädjas med oss i en ständig fredens samstämmighet, då skall vi till slut återlämna drottningen till dig med alla fångarna och alltid ge dig trofast hjälp.” Kungen antog denna form av fred och lovade att hädanefter alltid vara trogen mot den saliga Marias kyrka, och han bekräftade att han skulle undvika hedningarnas råd och hålla sig till de kristna, och han gav sitt rike åt samma kyrka och tog emot det ur biskopens hand genom högtidlig överräckning av tre fanor, och han valde honom till fader och försäkrade att han hädanefter skulle yppa för honom alla ryssarnas och litauernas onda planer. Och drottningen återlämnades till honom med de andra fångarna, och han återvände glad till sitt land, kallade samman sina män som hade undkommit och började bygga upp sin borg på nytt. Men inte desto mindre blandade han sig därefter i litauernas planer, och glömsk av den trohet han lovat uppeggade han ofta hedningarna mot de tyskar som var i Kukenoys. ## kap. XIII, § 5 (MGH s. 71–72) (maskinöversättning) (5) Om det andra härtåget till Ungaunia. Därefter, när den fred som hade slutits med Ungaunenses hade löpt ut, kallade Bertoldus, mästare för ridderskapet i Wenden, till sig Russinus med hans letter och även andra letter från Autine, och med sina vender drog han till Ungaunia. Och de fann människorna i deras byar, eftersom de ännu inte hade flytt till borgen, och dödade mycket många i alla byar som de kunde komma till, och sedan många dödats förde de andra bort som fångar och tog mycket byte, och de förde med sig kvinnor och flickor och lämnade byarna som öde, och sedan de anställt stort blodbad och brand återvände de hem. När de thoreidiska liverna hörde detta, de som ännu alltid hade haft hemliga planer på trolöshet tillsammans med esterna, blev de förbittrade över att Bertoldus av Wenden tillsammans med letterna förnyade kriget mot esterna, och de föreslog biskopen att han skulle sända sändebud till Ungaunia för fredens skull. Om den slutna freden. Och biskopen sände prästen Alebrandus till Odempe både för att förnya freden och för att kräva tillbaka köpmännens varor. Och när esterna från hela Ugaunia hörde att biskopens sändebud hade kommit samlades de till förhandlingsmöte (placitum), och Alebrandus öppnade sin mun och undervisade dem om Kristi tro. När esterna hörde detta sprang de till med lansar och svärd för att döda honom. Men några av de äldste försvarade honom och sade: ”Om vi dödar detta biskopens sändebud, vem skall då hädanefter tro oss eller sända oss sändebud?” Och då de inte ville höra frälsningens ord sände de Alebrandus tillbaka till biskopen och sände män med dem för att sluta fred. Och fred slöts med biskopens liver och letter på ena sidan Coiwa. Men Bertoldus av Wenden och Russinus med sina letter tog inte emot freden utan rustade sig till strid. ## kap. XIV, § 1 (MGH s. 72–73) (maskinöversättning) (1) Om det tolfte året. Biskopens år var det tionde och andra, och livernas land teg några få dagar. Det var biskopens tolfte år, och kyrkan teg några få dagar. Ty när samme biskop återvände till Tyskland med sina pilgrimer och hade lämnat sina män med några pilgrimer i Livland, visade sig plötsligt kurerna, fiender till Kristi namn, vid Sunde vid havsstranden med åtta sjörövarskepp. När pilgrimerna såg detta gick de ut ur koggarna, steg i mindre fartyg och skyndade mot hedningarna, och då de brådskade mindre försiktigt for det ena fartyget före det andra för att först nå fienderna. Men kurerna lastade av förstävarna på sina sjörövarskepp och höjde dem mot de ankommande, och sedan de ställt upp dem två och två tillsammans lämnade de ett mellanrum mellan vart och ett av paren. Därför blev pilgrimerna, när de kom med de två första båtarna eller mindre fartygen, inneslutna i samma mellanrum mellan sjörövarskeppen, och eftersom de var i de mindre fartygen kunde de inte nå fienderna, som stod över dem högt uppe. Om några som dödades av kurerna vid Sunde. Därför dödades några av dem av fiendernas lansar, några drunknade och några sårades, medan andra undkom genom att återvända till koggarna. Då samlade kurerna de dödades kroppar, klädde av dem och delade kläderna och det övriga bytet mellan sig. Dem samlade likväl borgarna från Gotland sedan andäktigt och begravde. Det var nästan trettio riddare och andra som dödades där. Biskopen sörjde alltså över de sina i några dagar, vetande att förföljelse är nyttig för den som lider, eftersom saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighetens skull, ty ugnen prövar krukmakarens kärl och bedrövelsens frestelse de rättfärdiga männen. ## kap. XIV, § 2 (MGH s. 73–74) (maskinöversättning) (2) Om ryssarnas första härtåg till Odenpe. Vid samma tid kom storkungen av Novgorod och samtidigt kungen av Pskov med alla sina ryssar med en stor här till Ugaunia, och de belägrade borgen Odempe och stred med dem i åtta dagar. Och då det i borgen var brist på vatten och knapphet på mat bad de ryssarna om fred. Och dessa gav dem fred och döpte några av dem med sitt dop och tog emot fyrahundra mark nogata (nogate) av dem och drog bort från dem och återvände till sitt land och sade att de skulle sända sina präster till dem för att fullborda den heliga pånyttfödelsens bad; men detta försummade de sedan. Ty Ugaunenses tog sedan emot rigabornas präster och döptes av dem och räknades tillsammans med rigaborna. ## kap. XIV, § 3 (MGH s. 74) (maskinöversättning) (3) Efter några år kom friserna med pilgrimer till den ovannämnda ön Gotland och fann där kurerna med stort rov, och de omringade dem plötsligt, stred med dem och dödade nästan alla, och de tog fyra sjörövarskepp med allt bytet och förde dem med sig till Riga, och de oräkneliga får som kurerna hade plundrat från de kristnas länder tog de ifrån dem och förde till Riga. Och det blev stor glädje över den hämnd som hade utkrävts av kurerna. ## kap. XIV, § 4 (MGH s. 74–75) (maskinöversättning) (4) Men fastän biskopen var mycket bedrövad över de ständiga mödorna och över de sinas död, tog han ändå åter sin tillflykt till Herren, anförtrodde honom sin resa och sin angelägenhet och återvände till Tyskland; för de goda och gudfruktiga klagade han över de sinas förluster, och genom byar och gator, genom städer och borgar sökte han den som ville ställa sig som en mur för Herrens hus, den som ville fästa korsets tecken på sig för att fara över havet och gå till Livland till tröst för de få som hade stannat kvar där. Och man fann Yso, biskop av Verden, med Philippus, biskop av Ratzeburg, och även biskopen av Paderborn, som rustade sig till samma resa det följande året med sina riddare och med många andra. ## kap. XIV, § 5 (MGH s. 75–78) (maskinöversättning) (5) Om de trolösa livernas och kurernas sammansvärjning mot staden Riga. Efter biskopens avresa och efter kurernas sammandrabbning med pilgrimerna hörde alla folken runt omkring att en del av pilgrimerna hade dödats av kurerna, och de sände sändebud till varandra, först liverna till kurerna, kurerna till esterna och även till litauerna, semgallerna och ryssarna, och sökte varje råd om hur de skulle förinta Riga och med svek gripa och döda alla tyskar. Men litauerna, som trodde att få hade stannat kvar i Kukenoyse, kom till borgen med en stor här, och då de fann Rodolfus av Iericho med biskopens övriga män i borgen angrep de dem mycket häftigt. Biskopens tjänare och letterna gick ut ur borgen mot dem och dödade många av dem med sina lansar, och armborstskyttarna sårade och dödade några från befästningen. Eftersom litauerna inte förmådde uthärda deras angrepp drog de bort från dem. Då gick några liver från Adia, som redan länge varit döpta, fyllda av sin trolöshets galla, bort till Kurland och uppviglade hela landet mot den rigiska kyrkan, och de samlade en stark och stor här och anförde att mycket få hade stannat kvar i staden, såsom sanningen också sade. När borgarna hörde detta sände de spejare ut på havet. Om stadens belägring av kurerna. Men kurerna, som samlats med hela sin här, satt i närheten i fjorton dagar och sökte genom sina lotter sina gudars hjälp och en lämplig tid. Under tiden återvände spejarna utan att ha sett något. Då for greven av Sladem och riddaren Marquardus med andra pilgrimer, som hade stannat kvar över påsken och önskade återvända till Tyskland, ned till Dunemunde med sina två koggar, och sedan de lämnat några få i fartygen sov de om natten i klostret. Och när gryningen följande dag bröt fram syntes hela havet som översköljt av ett mörkt moln. Därför gjorde sig några av dem som var i fartygen, när de såg mängden av hedningar och den stora hären komma över dem, redo att försvara sig, medan några flydde till klostret. Men hedningarna, som hoppades att plötsligt inta staden utan att något rykte hann före, angrep inte pilgrimernas fartyg utan rodde mycket snabbt mot staden. Men fiskarna såg dem från alla sidor av Düna, flydde till Riga och berättade om hären som följde efter. Och borgarna och bröderna i ridderskapet och armborstskyttarna, fastän de var få, tog alla till vapen med klerkerna och kvinnorna, kallade samman folket med ljudet av den klocka som bara ringdes i krigstid, och de gick ut mot fienderna på Dünas strand och sårade många av dem med armborst. Och kurerna lämnade sina fartyg i Düna och ordnade sin här på slätten, och var och en bar framför sig en träsköld sammansatt av två bräder och en klubba i form av en herdestav till stöd för själva skölden. Och när solen glänste på de vita sköldarna strålade vattnen och slätterna av dem. Ty hären var stor och stark och närmade sig staden. Och liverna och armborstskyttarna mötte dem vid den första befästningen, som låg på slätten framför stadsporten, och stred med dem till dagens tredje timme. Men borgarna satte eld på den by som låg utanför murarna. Några av de våra hade också små järnspikar med tre uddar hos sig och kastade dem på vägen där hären kom. Och när några av borgarna manligt gick till strid och dödade många av fienderna som stod under sina sköldar, föll de när de vände tillbaka på just dessa spikar, och några av dem dödades och andra undkom till oss. Därefter gick hären till sina fartyg, och sedan de ätit måltid gjorde de sig åter redo till strid. Och när de hörde den stora klockans ljud sade de att de blev uppätna och förtärda av de kristnas Gud. Och de gick åter fram mot staden och stred hela dagen. Och när de gick fram från sina sköldar för att bära samman ved till en brand sårades mycket många av dem av bågskyttarna. Och var och en av dem som föll sårad av blidornas (machine) stenar eller av armborstskyttarna, honom dödade genast hans broder eller en annan av hans kamrater helt genom att hugga av hans huvud. Och när de hade omringat staden på alla sidor och tänt en stor eld kom Holmenses på sina hästar till Mons Antiquus, och hotande fienderna med sina svärd vek de av mot staden från andra sidan. När kurerna såg dem drog de sig bort från staden, samlade sina dödade och återvände till fartygen, och sedan de farit över Düna vilade de i tre dagar, brände sina döda och höll klagan över dem. När de thoreidiska liverna hörde att Riga var belägrat av kurerna och önskade stadens undergång samlade de en stor här för att komma till kurernas hjälp. Ty det fanns några trolösa liver och semgaller och andra folk som väntade på utgången för kurerna, för att alla tillsammans skulle samlas till stadens förstöring. Men samma dag kom Holmenses till staden, sedan de dödat några kurer på öarna och tagit fartyg. Riddaren Marquardus återvände från Dunemunde och gick in i staden mitt bland fienderna och anslöt sig sedan till gemenskapen av bröderna i ridderskapet. Caupo kom med alla sina fränder och vänner och de trogna liverna till staden följande natt. Conradus av Ykescola kom med de övre liverna när det blev morgon till slätten intill staden, och sedan de hållit ett stort spel med sina hästar och vapen samlades alla från staden till honom, och det blev stor glädje bland dem. Och de drog fram mot kurerna och kallade dem till strid, redo att antingen dö tappert eller leva. Men dessa, som var mer bekymrade över sina dödas begravningar, talade fredligt och drog bort efter tre dagar. Men de liver som hade varit med om detta förräderi gav frivilligt gottgörelse åt Gud och åt biskopens husfolk utan någon skada för de sina, och lovade sedan att vara trogna. Men staden, som denna gång barmhärtigt hade befriats från hedningarna genom Guds nåd, tackade Gud och stiftade att den saliga Margaretas dag, på vilken den befriades från belägringen, hädanefter skulle firas inom staden. Även Bertoldus av Wenden hade vid samma tid kommit med letterna från Ugaunia, sedan han bränt många byar och dödat många hedningar och tillfogat dem mycket skada; och även han kom med en stor skara till hjälp åt rigaborna. Men när kurerna drog bort återvände var och en till sitt land. ## kap. XIV, § 6 (MGH s. 78) (maskinöversättning) (6) Om det tredje härtåget till Ugaunia. Därefter samlade samme Bertoldus en här, och med honom gick biskopens tjänare Siffridus och Alexander och många andra och liver och letter, och när de kom till Ugaunia till borgen Odempe fann de få i borgen. Därför blev borgfolket förskräckt på grund av sitt fåtal och tog emot Bertoldus i borgen med fredliga ord. Biskopens tjänare med några liver, som inte visste att Bertoldus hade tagits emot i borgen, steg upp på borgen från andra sidan. Om Odempe som intogs och brändes. Hela hären följer efter dem, intar bergets topp, griper befästningens högsta del, blir herrar i borgen, dödar männen, tar kvinnorna till fånga, rövar mycket byte, och några undkom genom flykt. Sedan vilar de där i några dagar, delar rovet mellan sig, sätter eld på borgen och återvänder till Livland. ## kap. XIV, § 7 (MGH s. 78) (maskinöversättning) (7) Om esternas härtåg mot venderna och vendernas belägring. Den livländska kyrkan befann sig alltså då i många bedrövelser, eftersom den låg mitt bland mycket många folk och de angränsande ryssarna, som alla gjorde gemensam sak för att förstöra den. Därför beslöt rigaborna att sända sändebud till kungen av Polotsk, om de möjligen kunde finna någon form av fred med honom. Och Rodolfus av Iericho sändes med några andra för att gå till Ryssland. ## kap. XIV, § 8 (MGH s. 78–81) (maskinöversättning) (8) Och när de närmade sig Wenden, se, då kom esterna med en stor här och belägrade Wenden. Och Rodolfus med sina män undkom till den borgen. Och esterna stred i tre dagar med Bertoldus och hans bröder och venderna vid den gamla borgen, där bröderna ännu bodde med venderna. Och många av esterna föll sårade av armborstskyttarna, och likaså dödades några av venderna av fiendernas lansar. Ty esterna bar samman stora mängder ved och lade eld på för att bränna borgen, och de släpade stora träd med rötterna från skogarna och fogade samman dem i form av ett stormvärn (propugnaculum), som de befäste och förstärkte med annat virke, och genom att strida nedifrån och ovanifrån genom eld och rök ansatte de svårt dem som var i borgen. Och om inte stridens dagar hade förkortats skulle de förvisso ha tillfogat större ont, ty genom några människors försumlighet kom budet till rigaborna varken den första eller andra dagen, utan på belägringens tredje dag. Därför bröt även de upp och kom den fjärde dagen till Sygewalde. Om livernas här (malwea). Samma dag hörde esterna att en stor samling liver och letter hade samlats med Caupo och hans vänner, och de drog bort från borgen Wenden, gick över Coiwa och vilade och sov om natten vid den sjö som ligger på vägen till Beverin. Men bröderna från Wenden och Caupo med liverna och letterna följde efter på morgonen och slog sig ned vid samma sjö till måltid, och de sände spejare och härens väktare i förväg; några av dessa återvände och berättade att esterna flydde mycket hastigt över Ymera. Och genast skyndade liverna och letterna, som alltför lättroget litade på deras ord, i hast att förfölja dem och sade att de på intet sätt kunde invänta rigabornas dröjsmål. Men Caupo sade med tyskarna: ”Låt oss vänta på våra bröder, och då kan vi strida och, sedan vi tagit våra vingar, flyga i höjden.” Om det första slaget vid Ymera. Men de föraktade detta och, mer begärande tyskarnas undergång, förföljde de esterna, men ställde likväl tyskarna i första ledet, för att de själva, som följde bakom och såg utgången av striden, skulle vara mer redo vare sig att förfölja eller att fly. Och de drog fram till Ymera utan att veta att esternas här låg gömd i skogarna vid Ymera. Och plötsligt såg de hela hären komma emot dem. Då tog Arnoldus, broder i ridderskapet, fanan och sade: ”Låt oss samlas, tyska bröder, och se om vi kan strida, och låt oss inte fly från dem och inte dra skam över vårt folk.” Och de gick fram mot dem och dödade några av dem och stred med dem, och Bertoldus, Caupos son, föll och även hans måg Wane, en stark och dugande man, och några av bröderna i ridderskapet och biskopens tjänare Wichmannus och Alderus sårades svårt. Om livernas flykt. Men liverna, som följde bakom, vände genast på flykt när de såg härens mängd komma från skogarna på alla sidor, och tyskarna blev ensamma kvar. När tyskarna såg detta och betänkte sitt eget fåtal, eftersom de inte var mer än omkring tjugo, slöt de sig samman och återvände den raka vägen till Coiwa medan de stred med fienderna. Rodolfus av Iericho föll till marken sårad av en lans, och Wigboldus, en fris, satte honom åter på hästen; och denne fris, som litade på sin hästs snabbhet, räddade många genom att än fly, än vända tillbaka mot fienderna och hålla dem kvar på trånga ställen. Om letternas martyrium vid Ymera. Men esterna förföljde både tyskarna och liverna och letternas fotfolk som flydde till höger och vänster. Och sedan de gripit nästan hundra av dem dödade de några och förde andra tillbaka till Ymera och plågade dem med ett grymt martyrium. Ty det var fjorton av dem, av vilka de stekte några levande, medan de klädde av andra deras kläder, skar kors på deras ryggar med sina svärd, skar av strupen på dem och sände dem, som vi hoppas, till himlen i martyrernas gemenskap. Då återvände esterna till sitt land och hånade de kristna, och de sände bud genom alla Estlands provinser och sammansvor sig och slöt förbund för att vara ett hjärta och en själ mot de kristnas namn. Caupo och liverna och letterna, som hade återvänt från striden, sörjde alltså sina dödade, bedrövade över att de som nyligen döpts hade slaktats av hedningarna. Och hela kyrkan led med dem, den som då var som Arcturus, som alltid slås men aldrig bryts, som Noaks ark, som visserligen lyfts av stora vågor men inte krossas, Petrus båt, som skakas av vågorna men inte sjunker, kvinnan som draken förföljer men inte övervinner. Ty efter denna bedrövelse följde tröst, efter sorgen gav Gud glädje. ## kap. XIV, § 9 (MGH s. 81) (maskinöversättning) (9) Om den eviga fred som slöts mellan kungen av Polotsk och rigaborna. Ty Arnoldus, broder i ridderskapet, sändes med sina följeslagare till kungen av Polotsk, för att se om han möjligen ville ta emot fred och öppna vägen in i sitt land för rigabornas köpmän. Han tog emot dem med välvilligt sinnelag och gladdes åt fredens lugn, fastän med svek, och sände med dem Ludolfus, en klok och rik man från Smolensk, för att han skulle komma till Riga och förhandla om det som var rätt och fredligt. Sedan de hade kommit till Riga och yppat kungens vilja behagade det rigaborna, och då slöts för första gången en evig fred mellan kungen och rigaborna, dock så att liverna årligen skulle betala den skyldiga skatten till kungen, eller biskopen för dem. Och alla gladdes, så att de desto tryggare skulle kunna kriga mot esterna och andra folk. Och så skedde också. ## kap. XIV, § 10 (MGH s. 81–83) (maskinöversättning) (10) Om det första härtåget till Sontagana. Ty när Herrens födelses högtid nalkades och vinterns stränghet tilltog sände rigabornas äldste bud genom hela Livland och Lettland och genom alla borgar vid Düna och Coiwa att alla skulle komma och vara redo att utkräva hämnd på esternas folk. Och budet nådde Pskov, vars folk då hade fred med oss, och en mycket stor skara ryssar kom de våra till hjälp. Och landets äldste kom, Russinus och Caupo, Ninnus och Dabrelus med de övriga, och de gick före rigaborna och pilgrimerna, och hela hären följde efter till Metsepole. Och sedan de tagit gisslan av de liver som ansågs trolösa drog de fram till havet; och de gick dag och natt den raka vägen längs havet och kom till den första provinsen, som kallas Sontagana. Vägarnas väktare såg också hären och flydde för att underrätta de sina. Men de snabbare i hären gick in i byarna tillsammans med spejarna och fann nästan alla i byarna och i sina hus. Och hären delade sig över alla vägar och byar, och de dödade mycket folk på alla platser och förföljde dem i de angränsande provinserna och tog kvinnor och barn av dem och samlades vid borgen. Den följande och den tredje dagen drog de omkring och ödelade allt och brände det de fann och tog hästar och oräknelig boskap. Ty det var fyratusen oxar och kor, förutom hästar och annan boskap och fångar, som var utan tal. Många av hedningarna, som hade undkommit genom flykt i skogarna och på havets is, frös också ihjäl av kölden. Den fjärde dagen, sedan tre borgar intagits och bränts, började de dra ut ur landet med allt rovet, och när de långsamt vände tillbaka delade de det lika mellan sig och återvände med glädje till Livland, och alla prisade Herren, som hade gett dem hämnd på fienderna; och esterna tystnade med det hån som de tidigare hade riktat mot liverna och letterna för deras mäns martyrium. Likaså om ett annat härtåg. Vid nästa nymåne samlades liverna och letterna åter med rigaborna vid sjön Astigerwe, och då de mötte en här av Saccalanenses och Ugaunenses drog de fram mot dem för att strida med dem. Men dessa vände ryggen till och flydde, och en av dem stannade kvar, som kom till de våra och berättade att en annan stor här från kustprovinserna (Maritime provincie) samma natt skulle dra in i Livland på en annan väg, som går längs havet. När livernas äldste hörde detta skyndade de till sina hustrur och barn för att rädda dem från fienderna och återvände var och en till sina befästningar. Och genast nästa dag kom de ester som tidigare hade undkommit, från Sontagana och andra omkringliggande provinser, med en stor här till Metsepole, och medan allt folket var i borgarna brände de de tomma byarna och kyrkorna och övade många ogärningar vid kyrkorna och de döda kristnas gravar med sina offerriter. Och rigaborna samlades i Thoreida för att förfölja dem, och även Bertoldus av Wenden och Russinus med alla letter vid Raupa. När esterna hörde detta drog de snabbare ut ur landet och inväntade inte drabbningen med de kristna. Likaså om ett härtåg till Sackala. Vid den tredje nymånen rustade sig rigaborna till belägringen av borgen Viliende i Saccala och kallade samman liver och letter från alla gränstrakter och borgar, och genom att hota dem som inte kom med straff och injaga skräck samlade de en stark här. Och med dem gick Eggelbertus, biskopens måg, som samma år förvaltade fogdeämbetet (advocacia) i Thoreida, med bröderna i ridderskapet och pilgrimerna. Och de gick till Sackala och förde med sig en mindre blida (machina) eller patarell (paterellus) och armborst och andra redskap som behövdes för att angripa borgen. ## kap. XIV, § 11 (MGH s. 83–85) (maskinöversättning) (11) Om den första belägringen av borgen Viliende. I Herrens människoblivandes år 1210, biskop Albertus trettonde år, skedde den första belägringen av borgen Viliende i Sackala genom tyskarna och liverna och letterna. Och tyskarna sände liverna och letterna att plundra hela den omkringliggande provinsen och efter livsmedel och säd. Dessa gick genom alla byar, dödade många av hedningarna och förde andra som fångar till borgen. Då kom Bertoldus av Wenden och Russinus med andra letter och äldste, sedan de tagit alla fångarna, närmare borgen och sade: ”Om ni avsäger er dyrkan av era falska gudar och vill tro på den sanne Guden med oss, skall vi återlämna dessa fångar levande till er och förena er med oss i broderskapets kärlek med fredens band.” Men de försmådde helt att höra om Gud och de kristnas namn och hotade hellre med krig, de iklädde sig tyskarnas vapen, som de hade rövat i den första drabbningen vid borgens port, och skröt uppe på borgens krön, rustade sig till strid och hånade och förlöjligade hären med sitt skrik. Men Russinus och letterna grep alla fångarna, slaktade dem och kastade dem i vallgraven, och hotade dem som var i borgen med detsamma. Under tiden dödade bågskyttarna många och drev alla tillbaka till försvar, andra byggde ett stormtorn (propugnaculum), liverna och letterna fyllde genom att bära samman ved vallgraven från botten till toppen och sköt stormtornet uppåt; letterna steg upp med armborstskyttarna, dödade med pilar och lansar många i befästningen och sårade många, och det blev en mycket stor strid i fem dagar. Esterna försökte bränna den första vedstapeln genom att sända ut en stor eld från borgen på kärror. Liverna och letterna släckte den genom att kasta is och snö. Arnoldus, broder i ridderskapet, som arbetade där natt och dag, träffades till slut av en sten och gick över i martyrernas gemenskap. Han var en mycket from man och bad alltid, och det han bad om har han, som vi hoppas, funnit. Tyskarna byggde en blida och krossade natt och dag genom att kasta stenar de befästa platserna, dödade människor och oräkneliga dragdjur i borgen, eftersom esterna aldrig hade sett något sådant och inte hade befäst sina hus mot sådana angrepp. Liverna med letterna ökade på vedstapeln med torr ved ända upp till plankorna. Eylardus av Dolen steg upp ovanpå. Tyskarna följer efter i vapen, river plankorna, finner en annan befästning innanför, som de inte kan riva. Borgfolket samlas därovan och driver tillbaka tyskarna genom att kasta stenar och trästycken. Dessa stiger ned, lägger eld på och tänder borgen. Esterna river loss och drar undan de brinnande plankorna och befästningens brinnande virke. När branden var slut satte de nästa dag allt på plats igen och styrkte sig på nytt till försvar av det som återstod. Men det fanns många lik av dödade i borgen och brist på vatten, och nästan alla var sårade, så att de redan höll på att ge upp. På sjätte dagen sade tyskarna: ”Står ni ännu emot och erkänner inte vår skapare?” Härtill svarade de: ”Vi erkänner er Gud som större än våra gudar, eftersom han genom att övervinna oss har böjt vårt sinne till sin dyrkan. Därför ber vi att ni skonar oss och barmhärtigt lägger kristendomens ok också på oss, såsom på liverna och letterna.” Därför kallade tyskarna fram de äldste från borgen, förelade dem alla kristendomens rättigheter och lovade fred och broderlig kärlek. Om Kristi tro och freden som togs emot av Sackalanenses. Dessa gladdes mycket över freden och lovade att ta emot dopets sakrament på samma gång som liverna och letterna och med samma rätt. Därför ställde de gisslan, och sedan freden befästs tog de emot präster i borgen. Dessa stänkte vigvatten över alla hus och borgen och männen och kvinnorna med allt folket och invigde dem på visst sätt, och de undervisades i katekesen före dopet, eftersom man på grund av den alltför stora blodsutgjutelsen ännu uppsköt dopets sakrament. När detta alltså var fullbordat återvände hären till Livland, och alla prisade Herren för folkens omvändelse. ## kap. XIV, § 12 (MGH s. 85–87) (maskinöversättning) (12) Om köpmännen som stannade kvar i Riga under krigstiden. Därefter, vid påskhögtiden, hörde köpmännen om alla esternas och de andra omkringboende hedningarnas planer, hur de tänkte förstöra Livland och staden Riga före biskopens och pilgrimernas ankomst, och de uppsköt sin resa till Gotland, försummade sin handel och sina affärer och stannade kvar med alla sina fartyg tills pilgrimerna kom. Under tiden sändes sändebud till Estland för att se vad hedningarna företog sig. Dessa återvände och förkunnade krig, förde fred med sig tillbaka [osäker tolkning] och yppade de otrognas planer. Om härtåget till Saccala. Och genast bröt Caupo och Bertoldus av Wenden upp med sina män och biskopens tjänare, och de gick till den närmare delen av provinsen Sackalanensis och brände alla byar de kunde nå, dödade alla män och förde kvinnorna tillbaka som fångar och återvände till Livland. Om Saccalanenses olika härtåg mot letterna. Och Saccalanenses följde efter dem, och även de brände alla byar kring Astigerwe och kom ända fram till Ymera, och sedan de dödat några letter förde de bort kvinnor och barn som fångar och tog byte med sig. Efter dem bröt Lambito och Meme, äldste från Sackala, upp med en annan här, gick över Ymera och kom till kyrkan och brände den, och de ödelade allt som tillhörde prästen och samlade boskap och mycket byte i hela socknen (parrochia), dödade de människor som de rövade och förde bort kvinnor och barn och flickor som fångar, och det blev stor bedrövelse i alla Livlands gränstrakter. Ty Saccalanenses och Ugaunenses angrep letterna. Om Rotalienses krig. Rotalienses och kustprovinserna angrep biskopens liver i Metsepole och i Lethegore med tre härar, så att den ena hären följde den andra, och några som vände tillbaka och andra som kom gav liverna ingen ro dag och natt, utan förföljde dem både i skogarnas gömställen och i sjöar och på fälten, dödade dem och tog kvinnorna till fånga och drev bort hästar och boskap och förde bort mycket byte, och få av dem blev kvar vid liv; och Gud ödmjukade då i stor utsträckning deras trolöshet, så att de hädanefter blev trognare. Öselborna kom in i Coiwa med sina sjörövarskepp och gick upp i Thoreyda och ödelade socknen i Cubbesele fullständigt, och de plundrade hela provinsen runt omkring, dödade några och förde andra bort som fångar, och andra av dem flydde och undkom till Riga och bad om hjälp mot hedningarnas angrepp. Men rigaborna höll staden under omsorgsfull bevakning och fruktade förräderi från några trolösa, och väntade på biskopens och pilgrimernas ankomst. ## kap. XIV, § 13 (MGH s. 87) (maskinöversättning) (13) Om den överenskommelse som slöts med bröderna i ridderskapet. Men biskopen kom samma år till Rom med Wolquinus, mästare för bröderna i ridderskapet, och togs emot med den största välvilja av den högste biskopen (summus pontifex), och sedan han fått privilegier om delningen av Livland och Lettland och fått förnyad befogenhet att predika till syndernas förlåtelse återvände han med glädje. Och sedan han sänt avskrifter av privilegierna [genom] Preussen till Livland gladde han allt folket inte så litet, så att de med tårar sprang emot budbärarna, eftersom de efter krigens många förtretligheter fick tröst också från den högste biskopen. ## kap. XV, § 1 (MGH s. 87–88) (maskinöversättning) (1) Om det trettonde året. Det var biskopens trettonde år, och kyrkan fick ingen vila från krigen. När biskopen alltså återvände från Tyskland kom med honom tre biskopar, Philippus av Ratzeburg, Yso av Verden och biskopen av Paderborn, Helmoldus av Plesse, Bernardus av Lippia och mycket många andra ädlingar och pilgrimer, vilkas ankomst var efterlängtad av alla, för att den skulle befria dem som satt i faror. ## kap. XV, § 2 (MGH s. 88–89) (maskinöversättning) (2) Om esternas härtåg till Ymera. Letterna, som gladdes över pilgrimernas ankomst, samlades alltså vid Ymera, och när de drog fram med få mötte de en stor här av hedningar, och då de såg deras mängd vände de på flykt. Esterna förföljde dem och dödade några av dem, följde efter till Ymera, och sedan de gått hela natten kom de på morgonen till Raupa, och de brände kyrkan och drog omkring kyrkans gods och hela provinsen, gav byar och hus åt lågorna, dödade männen och drog fram kvinnor och barn ur skogarnas gömställen och förde dem bort som fångar. Om Caupos härtåg till Sackala. När rigaborna hörde detta drog de ut med pilgrimerna och kom till Thoreyda. Men hedningarna, som fruktade deras ankomst, återvände efter tre dagar snabbt till sitt land med allt sitt rov, och Caupo följde efter med några tyskar och andra till Saccala, brände många byar och borgarna Owele och Purke, tog mycket byte, dödade många män och förde bort kvinnor med barn som fångar. ## kap. XV, § 3 (MGH s. 89–92) (maskinöversättning) (3) Om Rotalienses och Revelenses och öselbornas stora härtåg till Thoreyda. Under tiden kallade öselborna och Revelenses och Rotalienses samman en stor och stark här från alla de angränsande kustprovinserna, och med dem var alla äldste från Ösel och Rotalia och från hela Estland, och de hade många tusen ryttare och fler tusen som kom sjövägen, och de drog fram till Livland. Och ryttarna kom med sitt fotfolk till Metsepole och skyndade till Thoreida. De andra kom över havet med sina sjörövarskepp uppför Coiwa, och på en och samma dag samlades alla tillsammans med sina ryttare vid Caupos stora borg, som liverna då bebodde av fruktan för hedningarna, och de belägrade dem runt om på alla sidor; ryttarna slog sig ned på borgens främre sida, de andra på den bakre sidan vid sina sjörövarskepp vid floden. Och armborstskyttarna, som hade sänts från Riga och vaktade borgen med liverna, sprang ut mot dem på slätten och sårade många av dem och dödade många, eftersom de var obepansrade och inte var vana vid vapen i så hög grad som andra folk. Därefter sände esterna några av sina starkare män ut genom provinsen för att plundra landet. Dessa brände byar och kyrkor och dödade de liver de grep, förde andra bort som fångar och tog mycket byte, och drev oxar och boskap till sina mäns samling, och genom att slakta oxar och annan boskap och offra dem åt sina gudar sökte de deras ynnest. Men köttet som slogs föll åt vänster sida och visade gudarnas missnöje och ett olycksbådande omen. Ändå avstod de inte från vad de börjat, utan angrep borgfolket, gjorde vedstaplar, grävde i borgberget och lovade att de skulle magetac, det vill säga stanna där för evigt, tills de antingen förstörde borgen eller blidkade liverna till samtycke, så att dessa på samma färd skulle gå med dem för att förstöra Riga. Och en liv från borgen sade: ”Maga magamas”, det vill säga: Du skall ligga här för evigt. Bröderna i ridderskapet i Sygewalde, som såg allt som hedningarna gjorde, underrättade alltså rigaborna och bad om pilgrimernas hjälp. Sändebud kom från de belägrade liverna i borgen och skildrade under tårar alla de lidanden som liverna och letterna hade utstått av hedningarna, och de bönföll biskoparna att sända sina män och befria sin kyrka. Genast uppmanade biskoparna sina riddare och ålade pilgrimerna och allt folket till syndernas förlåtelse att komma sina bröder liverna till hjälp och med Guds gåva utkräva hämnd på esternas folk. Och bröderna i ridderskapet bröt upp med pilgrimerna och Helmoldus av Plesse och riddarna, iklädde sig sina vapen och rustade sina hästar med täcken, och med sitt fotfolk och liverna och hela sitt följe drog de till Coiwa, och sedan de gått över Coiwa och dragit fram hela natten närmade de sig redan hedningarna, och de ordnade hären och undervisade den för striden och sände fotfolket i förväg på den stora vägen som går till Wendeculla; men ryttarna följde efter på vägen som går till höger. Och fotfolket gick försiktigt och i ordning, och när det blev morgon och de steg ned från berget såg de borgen och hedningarnas här, och en dal låg mellan dem. Och genast slog de glädjens trumma och gjorde männens sinnen glada med musikinstrument och sin sång, och åkallande Guds mildhet över sig skyndade de i hast mot hedningarna, och sedan de gått över en bäck stannade de en stund för att samla sig. När hedningarna såg detta blev de förskräckta över den visshet de nu hade [osäker tolkning], sprang, grep sina sköldar, några skyndade till hästarna, andra hoppade över gärdesgården, de samlades på ett ställe, uppfyllde luften med sina rop, mötte de kristna i stor mängd och kastade lansar över dem som regnskurar; de kristna tog emot lansarna med sina sköldar, och när dessa var uttömda grep de sina svärd, gick närmare, började striden, sårade föll, hedningarna stred manligt. När riddarna såg deras styrka stormade de genast fram mitt bland fienderna, injagade fruktan hos dem med sina täckta hästar, kastade många till marken, drev andra på flykt, förföljde de flyende och dödade dem de grep på vägen och på fälten. Liverna från borgen sprang med armborstskyttarna ut mot de flyende hedningarna, skingrade dem längs vägen och inneslöt dem i mitten och dödade dem, och de förföljde dem ända fram till tyskarna i den grad att få av dem undkom och att tyskarna också dödade några av liverna, som liknade esterna. Men några av dem flydde på en annan väg, som går runt borgen mot Coiwa, kom till den andra delen av sin här och undkom. Men flera av dem dödades i nedförsbacken från berget av de förföljande riddarna. Där dödades Everhardus, broder i ridderskapet, och några av våra riddare sårades. Under tiden såg den andra delen av hären sina mäns undergång, samlades på berget som ligger mellan borgen och Coiwa och gjorde sig redo till försvar. Men liverna och de kristnas fotfolk sprang till bytet och rövade hästarna, av vilka det fanns många tusen där, och försummade striden mot de återstående hedningarna. Men riddarna och armborstskyttarna angrep dem där de satt på berget och dödade många av dem. Därför bad de om fred och lovade att de skulle ta emot dopets sakrament. Riddarna trodde på deras ord och underrättade biskoparna om saken, för att de skulle komma och ta emot dem. Men de flydde om natten till sina sjörövarskepp och ville fara ned till havet, men armborstskyttarna hindrade deras nedfärd från alla sidor av Coiwa. Andra pilgrimer kom med Bernardus av Lippia från Riga till Coiwa, slog en bro över floden, byggde träkonstruktioner ovanpå och tog emot de ankommande sjörövarskeppen med pilar och lansar, och flyktvägen stängdes för hedningarna på alla sidor. Därför lämnade de i den följande nattens tysta stillhet allt sitt, gick i hemlighet ut ur sina sjörövarskepp och flydde, och några dog av hunger i skogarna, några vid vägen, och få av dem undkom till sitt land för att förkunna saken där hemma. Det var nästan tvåtusen hästar som togs där, och likaså ytterligare tvåtusen dödade män. Pilgrimerna och alla som hade deltagit i striden återvände till Riga och förde med sig nästan trehundra av hedningarnas sjörövarskepp förutom mindre fartyg, och de delade hästarna och allt bytet lika mellan sig, skänkte delar åt kyrkorna och prisade med biskoparna och allt folket Gud, som vid de många biskoparnas första ankomst hade gett en så ärorik triumf över hedningarna. Ty då förstod den livländska kyrkan att Gud verkligen stred för den, eftersom Estlands huvud föll i samma strid, det vill säga de äldste från Ösel och de äldste från Rotalia och andra provinser, som alla dödades där. Och så lät Herren deras högmod tystna och ödmjukade de starkas övermod. ## kap. XV, § 4 (MGH s. 92) (maskinöversättning) (4) Om abbot Thidericus vigning till biskop. Biskopen av Livland hade alltså av den högste biskopen fått befogenhet att i ärkebiskopens ställe utnämna och viga biskopar i de länder bortom havet som Gud genom den livländska kyrkan skulle underlägga den kristna tron, och han tog Theodericus, abbot av cisterciensorden i Dunemunde, till medarbetare i sin ständiga möda, och med löfte om ett biskopsdöme (episcopatus) i Estland vigde han honom till biskop. Om greve Bernardus vigning till abbot. Men Bernardus av Lippia vigde han till abbot. Samme greve (comes) Bernardus, som en gång i sitt land hade begått många strider och mordbränder och rövaröverfall, tuktades av Gud och drabbades av ett förlamningens slag i fötterna, så att han, halt på båda fötterna, bars i en korg i många dagar. Därför greps han av ånger och antog cisterciensordens ordensliv, och sedan han under några år lärt sig ordenslivet och bokstäverna fick han av herr påven befogenhet att predika Guds ord och att resa till Livland, och som han själv ofta berättade blev hans fotsulor genast styrkta när han tog korset till den saliga Jungfruns land, och han fick tillbaka hälsan i fötterna, och vid sin första ankomst till Livland vigdes han i Dunemunde till abbot och blev sedan semgallernas biskop. ## kap. XV, § 5 (MGH s. 92–93) (maskinöversättning) (5) Om det mått som fastställdes i stället för tionden. Även liverna, som efter krigens många förtretligheter gladdes både över biskoparnas ankomst och över segern över sina fiender, samlades från Düna och från Thoreyda och från alla Livlands gränstrakter, bönföll biskoparna och bad att de kristnas pålagor (iura) och främst tionden (decima) skulle lättas för dem, och de lovade evig trohet både i krigen mot hedningarna och i alla kristendomens angelägenheter. Biskoparna biföll deras ord och föreslog biskopen av Riga att han skulle tillmötesgå deras vilja, för att alltid vinna dem som trogna åt sig. Och han, som med faderlig mildhet ville vårda de sina och också betänkte de svåra krig med folken runt omkring som hotade, fastställde på deras begäran i stället för tionden ett visst mått av en skäppa (modius), som skulle vara arton fingrar, att betalas årligen för varje häst, och bekräftade det genom att besegla det med fyra biskopars privilegier; dock så att de, om de någon gång glömde sin trohet, blandade sig i de otrognas planer och besmittade sitt dops sakrament med hedningarnas riter, hädanefter skulle vara förpliktade att betala tionden och de övriga kristendomens pålagor i sin helhet. ## kap. XV, § 6 (MGH s. 93) (maskinöversättning) (6) Sedan detta alltså hade ordnats lämnade biskop Albertus de tre biskoparna i Livland och anförtrodde den fjärde, som då vigts, att företräda honom, och återvände till Tyskland för att samla pilgrimer och det som behövdes för det kommande året, så att inte den livländska kyrkan någon gång skulle råka i större fara genom att pilgrimerna uteblev. ## kap. XV, § 7 (MGH s. 93–98) (maskinöversättning) (7) Om den andra belägringen av borgen Beverin. Under tiden kallade Saccalanenses och Ugaunenses, som ännu var friska och oskadda, samman en stor här och drog in i letternas provinser, jagade dem genom skogarnas gömställen, grep och dödade många av Russinus fränder och vänner, och sedan de plundrat Thalibaldus i Tricatua och de omkringliggande provinserna samlades de vid borgen Beverin. Och de belägrade borgen och stred hela dagen med letterna och bar samman en stor eld, och till slut sade de: ”Har ni glömt era dödade vid Ymera, eftersom ni ännu inte bönfaller oss om att sluta fred?” Men de svarade: ”Minns inte heller ni redan era äldste och de otaliga som dödades vid Thoreyda, så att ni tror på en enda Gud med oss och tar emot dopet med evig fred?” När de hörde detta blev de förbittrade, drog bort från borgen och återvände snabbt till sitt land med rovet. Om härtåget längs havet, som kallas det djupa [osäker tolkning], till Sackala. Men letternas äldste från Beverin, Dote och Paike, gick till Riga och bad ödmjukt om hjälp mot Saccalanenses. Och pilgrimerna bröt upp med bröderna i ridderskapet och Theodericus, biskopens broder, och Caupo med alla liverna och Bertoldus av Wenden med letterna, och sedan de samlat en stor här i Metsepole drog de fram till havet och gick en tre dagars väg längs havet, och därefter vände de sig mot Saccalanenses provins och färdades i tre dagar genom skogar och träsk på en mycket dålig väg, och deras hästar tröttnade på vägen, och nästan hundra av dem föll och dog; och till slut på sjunde dagen kom de fram till byarna och delade sig över hela landet och dödade de män de fann, och de tog alla barnen och de unga flickorna och drev hästar och boskap till Lambitas by, där maia, det vill säga deras samlingsplats, hade varit, och följande dag sände de liverna och letterna genom lundarnas mörka gömställen där esterna låg gömda, och de fann mycket många män och kvinnor och drog ut dem ur skogarna med all deras egendom, och sedan de dödat männen bar de det övriga till samlingsplatserna (maie). Och två letter, Dote och Paike, gick in i en by, och plötsligt störtade nio ester över dem och stred med dem hela dagen, och letterna sårade och dödade flera av dem men föll till slut också själva. Den tredje dagen gick de starkare i hären över floden Pala och plundrade hela den provins som kallas Nurmegunde, och de brände alla byar och dödade männen, tog kvinnor och hästar och boskap och kom ända fram till Gerwia. När de vände tillbaka om natten och höll spel med stort rop och slag på sköldarna, brände de följande dag borgen, och de vände tillbaka på en annan väg, delade allt rovet lika mellan sig och återvände med glädje till Livland. Om pesten. Och det blev en stor pest (pestilencia) över hela Livland, och människorna började bli sjuka och dö, och den största delen av folket dog, med början i Thoreyda, där hedningarnas lik låg obegravda, ända till Methsepole, och så in i Ydumea ända till letterna och Wenden; och de äldste som kallades Dabrelus och Ninnus dog, och många andra. Likaså kom en stor dödens hemsökelse i Saccala och i Ungaunia och i andra delar av Estland; och många som hade flytt och undkommit svärdens hugg kunde inte undkomma den bittra dödens pest. Om letternas olika härtåg till Ungaunia. Men letterna från Beverin gick åter till Ugaunia med få och grep ester som återvände till byarna efter livsmedel; allt av manligt kön dödade de, kvinnorna skonade de och förde med sig, och de tog mycket byte. Och när de återvände hem mötte de på vägen andra letter som gick till Ugaunia; vad de förra lämnat tog dessa, vad de förra försummat fullbordade dessa, de som undkommit de förra dödades av dessa; till provinser och byar dit de förra inte nått följde dessa efter, och de rövade mycket byte och fångar och vände tillbaka. Och när dessa vände tillbaka mötte de åter på vägen andra letter som gick till Ugaunia, och vad som mindre fullständigt hade utförts av de föregående fullbordades helt av dessa. Ty alla män som de grep dödade de, de skonade inte de rika och de äldste, utan dömde alla till svärdsegg. Men Russinus stekte, liksom de andra, till hämnd för sina vänner några av dem han grep levande och dödade andra med en annan grym död. Om härtåget till Aliste. När även dessa återvände till sina borgar bröt åter andra letter från Beverin upp med få och gick genom lundarna till den provins i Saccala som kallas Aliste, och de fann alla i sina hus och slog dem från den störste till den minste, och sedan de dödat många av dem tog de kvinnor och hästar och boskap och delade dem med allt rovet mellan sig. Därför blev Alistegunde och samtidigt andra Saccalanenses förskräckta och sände sina sändebud till Riga, och sedan de ställt sina söner som gisslan tog de emot fred och lovade samtidigt att de skulle ta emot dopets sakrament. Om härtåget över floden. Även Theodericus, biskopens broder, med sina tjänare och Bertoldus av Wenden samlade en här när vintern redan återkom och gick till Ugaunia, och då de fann hela landet ödelagt av letterna och borgen Tharbatensis övergiven, även den en gång bränd av letterna, gick de över den flod som kallas Mater Aquarum, och när de kom in i byarna och fann få drog de fram till skogarna, där hedningarna i en mycket tät lund hade gjort en inhägnad (indago) och fällt stora träd runt omkring, för att rädda sig själva och sina ägodelar där när hären kom. Om hedningarnas inhägnad som intogs. När de kristnas här alltså närmade sig mötte de den djärvt och försvarade sig mycket länge tack vare vägens svårframkomlighet, men till slut förmådde de inte stå emot mängden, vände ryggen till och sökte sig till skogarna. Men de andra förföljde de flyende och dödade dem de grep, förde bort kvinnor och barn som fångar, drev bort hästar och mycket boskap och rövade mycket gods. Ty från hela den provinsen hade man flytt dit och hade alla sina ägodelar med sig. Och sedan de delat allt bytet mellan sig återvände de med fångarna till Livland. Om det första stora härtåget till Gerwa. Men sedan Herrens födelses högtid hade firats, när köldens stränghet satte in och vägarnas djup frös till, sände biskoparna bud genom alla Livlands borgar och genom alla letternas provinser att de skulle komma med tyskarna på härtåg, och de sände sina riddare med pilgrimerna och bröderna i ridderskapet och bestämde att hären skulle samlas vid borgen Beverin. Och biskop Theodericus av Estland gick med dem, och sedan Herrens epifania hade firats drog de fram till Ugaunia, och de var omkring fyratusen tyskar, både fotfolk och ryttare, och lika många till av liver och letter. Och de gick in i provinsen Tharbitensis och gick över Mater Aquarum och kom till den inhägnad som de kristna tidigare hade förstört, och medan pilgrimerna vilade där drog liverna och letterna och de snabbare i hären fram till Waiga, och sedan de plundrat hela provinsen samlades de vid den lilla borgen (castellum) Somelinde. Följande dag kom de till sina män i Waiga, och medan de vilade i tre dagar plundrade de hela landet runt omkring och gav hus och byar åt lågorna, och genom att ta många till fånga och döda många tog de mycket byte. Och den fjärde dagen drog de fram till Gerwa och delade hären över alla provinser och byar, och de grep och dödade många av hedningarna och förde bort kvinnor och barn som fångar och rövade mycket boskap och hästar och byte, och de hade sin samlingsplats i den by som kallas Carethen och ödelade allt runt omkring med eld. Byn Carethen var då mycket vacker och stor och folkrik, såsom alla byar i Gerwen och i hela Estland var, som sedan alla ofta ödelades och brändes av de våra. Efter tre dagar vände de tillbaka med allt rovet och brände de angränsande byarna och provinserna, nämligen Mocha och Normegunda, och så kom de till slut till den sjö som kallas Worcegerrewe, och de gick på isen och återvände med glädje till Livland. ## kap. XV, § 8 (MGH s. 98–99) (maskinöversättning) (8) Om ryssarnas härtåg. När alltså storkungen av Novgorod, Mysteslawe, hörde om tyskarnas här i Estland bröt även han upp med femtontusen man och drog till Wayga, och från Wayga drog han fram till Gerwa, och då han inte fann tyskarna drog han vidare till Harien och belägrade borgen Warbole och stred med dem i några dagar; och borgfolket lovade honom sjuhundra mark nogata (nagate) för att han skulle dra bort, och han återvände till sitt land. ## kap. XV, § 9 (MGH s. 99–100) (maskinöversättning) (9) Om prästen Salomons sändning till Sackala. Efter tyskarnas återkomst från härtåget till Riga sände esternas biskop sin präst Salomon till Saccala för att han skulle förkunna ordet för dem och förrätta dopets sakrament, som de redan länge sedan hade lovat att ta emot. Och han kom till borgen Viliende och togs emot av några och hälsades med munnens och inte med hjärtats hälsning, såsom Judas hälsade Herren. Och han predikade frälsningens ord för dem och döpte några av dem. Men Saccalanenses och Ugaunenses, som hörde om ryssarnas här i Estland, samlade en här från alla sina landskap. Då prästen Salomon hörde om deras sammankomst lämnade han alltså borgen med de sina och tänkte återvända till Livland. Om dödandet av prästen och hans följeslagare. Men Lembito från Saccala tog med sig en skara ester och förföljde prästen, och när han funnit honom om natten dödade han honom och hans tolkar Theodericus och Philippus jämte några andra, vilka alla föll för Kristi tro och, som vi hoppas, gick över till martyrernas gemenskap. Denne Philippus var av letternas folk och uppfödd vid biskopens hov och hade blivit så trogen att han sändes som tolk för att undervisa de andra folken, och liksom han blev delaktig i martyriet, så förtjänade han också att få del av den eviga saligheten. ## kap. XV, § 10 (MGH s. 100) (maskinöversättning) (10) Men efter dessas dödande återvände Lembito till sin här, och medan ryssarna befann sig i Estland drog de under tiden till Ryssland, gick in i staden Pskov och började döda av folket, och när ett visst larm uppstod med rop från ryssarna flydde de hastigt tillbaka till Ungaunia med bytet och med några fångar, och när ryssarna återvände fann de sin stad plundrad. ## kap. XV, § 11 (MGH s. 100) (maskinöversättning) (11) Om den fred som åter slöts med esterna. Då sände liverna, letterna och esterna, som för den pest och den hungersnöd som tyngde dem var leda vid krigens olägenheter, sändebud till varandra och slöt fred med uteslutande av rigaborna. Och när krigen upphörde, upphörde genast också hungersnöden och människornas dödlighet. ## kap. XV, § 12 (MGH s. 100) (maskinöversättning) (12) Om biskoparnas återresa till Tyskland. Därefter, när isen på havet och på Düna hade smält, återvände biskoparna av Verden och Paderborn till Tyskland med sina pilgrimer, och i Riga stannade Philippus, biskop av Ratzeburg, kvar. Han hade varit bland de främsta vid kejsar Ottos hov, och då en bannlysningsdom hade fällts mot denne vistades han som pilgrim i Livland ända in på det fjärde året för att undvika hans närvaro. ## kap. XV, § 13 (MGH s. 100–101) (maskinöversättning) (13) Efter deras avresa blev ryssarna i Pskov förbittrade på sin furste (regulus) Woldemarus, eftersom han hade gett sin dotter till hustru åt biskopens av Riga bror, och de fördrev honom ur staden med hans husfolk. Han tog sin tillflykt till kungen av Polotsk men fick ringa tröst av honom, och därför for han ned till Riga med sina män och togs hedersamt emot av sin svärson och biskopens husfolk. ## kap. XVI, § 1 (MGH s. 101–102) (maskinöversättning) (1) Om det trettonde året. Det var år tolvhundratolv efter Herrens människoblivande och biskopens fjortonde, och den livländska kyrkan gladde sig över hans ankomst med pilgrimerna. Och alla gick honom till mötes tillsammans med kung Woldemarus och tog emot honom med lovsång till Gud; och biskopen gav kungen välsignelse och gåvor i kärlek av allt som han hade fört med sig från Tyskland, och av fromhetsnit lät han i allt tjäna honom tillräckligt. Om esternas härtåg till Coywemunde och om freden som förnyades till det tredje året. Esterna hade samlats från alla sjölandskapen (Maritime provincie) med en stor här och låg i Coiwemunde, och de hade hos sig Isfridus, rigabornas sändebud, som de efter att ha plågat honom med olika straff sände tillbaka till Riga när de hörde om biskopens och pilgrimernas ankomst. Och själva flydde de och återvände till sitt land. Därför sände liverna och letterna sändebud till Estland och rådde dem att förnya den fred som de hade slutit sinsemellan. Och esterna gladde sig och sände sina män med dem till Thoreida, och biskopen kallades dit med bröderna i ridderskapet och de äldste från Riga, och de sammanträffade med esternas sändebud och undersökte vad som var rätt och vad som var orsaken till så stora krig. Och efter många ordstrider slöts till sist fred i tre år i allt, varvid dock Saccalanenses ända till floden Pala lämnades i biskopens och tyskarnas makt, så att de, som efter att ha gett gisslan hade lovat att anta den kristna tron, fullständigt skulle få glädjas åt dopets och kristendomens rätt. När freden med esterna var sluten upphörde därför människornas dödlighet både i Riga och i Livland och Estland, men krigen vilade ändå inte. Ty vissa trolösa liver, som ännu var blodets söner och slet i moder kyrkans bröst, sökte varje råd om hur de med list skulle fånga och bedra bröderna i ridderskapet som var i Sygewalde, så att de, sedan dessa fördrivits ur landet, lättare skulle kunna driva ut biskopens husfolk tillsammans med de andra tyskarna. ## kap. XVI, § 2 (MGH s. 102–104) (maskinöversättning) (2) Om mötet mellan kungen av Polotsk och biskopen av Riga och om fredens förnyande. Under tiden sände kungen av Polotsk bud och kallade biskopen, och han bestämde dag och plats för att han skulle komma inför honom vid Gercike för att stå till svars angående liverna, som en gång hade varit hans skattskyldiga, och för att de genom att samtala med varandra skulle bereda köpmännen en säker väg på Düna och genom att förnya freden lättare kunna stå emot litauerna. Biskopen tog med sig sina män och kung Woldemarus med bröderna i ridderskapet och livernas och letternas äldste och for uppför floden till mötes med kungen. Och köpmännen färdades med honom i sina fartyg, och alla klädde sig i sina vapen och tog sig till vara för litauernas bakhåll på båda sidor om Düna. Och när de kom till kungen började de förhandla med honom om det som rättvisan föreskrev. Men kungen, som än med smicker, än med hårda hotelser vände sig till biskopen, bad honom att upphöra med livernas dop och försäkrade att det stod i hans makt att antingen döpa sina trälar liverna eller lämna dem odöpta. Ty det är de ryska kungarnas sedvänja att inte underkasta ett folk som de har besegrat den kristna tron, utan att lägga det under sig för att betala skatt och pengar till dem. Men biskopen ansåg att man måste lyda Gud mer än människor, mer den himmelske kungen än den jordiske, i enlighet med vad han själv befaller i sitt evangelium, när han säger: Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och därför försäkrade han ståndaktigt att han varken skulle avstå från det påbörjade eller försumma det predikoämbete som den högste prästen hade ålagt honom. Men han förbjöd inte heller att kungen gavs sin skatt, i enlighet med vad Herren åter säger i sitt evangelium: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud, eftersom biskopen själv i sin tur ibland också hade betalat samma skatt till kungen för livernas räkning. Men liverna, som inte ville tjäna två herrar, nämligen både ryssarna och tyskarna, uppmanade alltid biskopen att helt befria dem från ryssarnas ok. Men kungen, som inte lät sig nöja med ordens rättmätiga skäl, blev till sist förbittrad, hotade att överlämna alla Livlands borgar och Riga självt åt lågorna, befallde sin här att gå ut ur borgen och ställde, som om han ville inleda strid med tyskarna, upp allt sitt folk på slätten med sina bågskyttar och började närma sig dem. Därför klädde sig alla biskopens män med kung Woldemarus och bröderna i ridderskapet och köpmännen i sina vapen och drog djärvt ut mot kungen. Och när de skulle drabba samman gick Iohannes, prost vid den saliga Marias kyrka, och kung Woldemarus med några andra fram mellan härarna och förmanade kungen att inte genom sina krig störa den nya kyrkan, för att inte också han själv med sitt folk skulle bli störd av tyskarna, som alla var starka i sina vapen och hade en stor lust att strida med ryssarna. Kungen fruktade deras djärvhet och befallde sin här att dra sig tillbaka, och han gick över till biskopen och hälsade honom och visade honom vördnad som en andlig fader; på samma sätt togs också han emot av honom som en son. Och medan de stannade tillsammans en tid utforskade de genom samtal omsorgsfullt allt som hörde till freden. Om freden som slöts med kungen och om att Livland lämnades fritt. Därför lämnade kungen till sist, kanske undervisad genom Guds ingivelse, hela Livland fritt åt herr biskopen, så att en evig fred skulle befästas mellan dem både mot litauerna och mot andra hedningar och vägen på Düna alltid skulle stå fri för köpmännen. Och när detta var fullgjort for kungen med köpmännen och med allt sitt folk uppför Düna och återvände med glädje till Polotsk, sin stad. Och biskopen for med alla de sina med ännu större glädje nedför floden och återvände till Livland. ## kap. XVI, § 3 (MGH s. 104–108) (maskinöversättning) (3) Om letternas tvist med bröderna i ridderskapet och om livernas sammansvärjning med letterna. Efter deras återkomst uppstod en stor tvist mellan bröderna i ridderskapet från Wenden och letterna från Autine, som då hörde till biskopens lott, om åkrar och biträd. Och när några letter hade blivit förfördelade av bröderna nådde klagomålet biskopen, och herr biskopen bröt upp med den vördige herr Philippus, biskop av Ratzeburg, och kallade bröderna i ridderskapet tillsammans med liverna och letterna till ett ting (placitum) för att bilägga tvisten och föra dem tillbaka till den forna endräkten. Och de tvistade med ordväxlingar i två dagar men kunde inte finna någon försoning till fred mellan dem. Därför drog sig liverna och letterna undan från tyskarna och svor sig samman med varandra och bekräftade sin sammansvärjning på hedniskt vis genom att trampa på svärd. Den förste av dem var Caupo, vars ord var av det slaget att han aldrig skulle avfalla från Kristi tro, utan att han skulle lägga sig ut hos biskopen för liverna och letterna så att kristendomens plikter (iura christianitatis) skulle lättas för dem. Men alla de andra brydde sig inte om hans avsikt utan svor sig samman mot bröderna i ridderskapet och tänkte driva ut alla tyskar och det kristna namnet ur livernas land. När de såg detta återvände biskoparna och bröderna i ridderskapet med alla sina vänner som hade kommit med dem, var och en till sin befästning. Om de thoreidiska livernas sammansvärjning och förbund mot det kristna namnet och mot rigaborna. Då samlades liverna från Sattesele i sin borg och sände bud till Lenewordenses och Holmenses och Thoredenses och till alla liver och letter för att de skulle hålla rådslag. Och alla samtyckte med dem, och de började befästa alla sina borgar för att, när skörden var bärgad, plötsligt kunna dra sig in i borgarna. Och saken blev känd för Daniel från Leneworde, som där var förvaltare (procurator) av fogdedömet (advocacia), och han sände ut och grep alla de äldste bland liverna i det landskapet som var medvetna om de onda rådslagen, kastade dem i bojor och brände deras borg. Om bränningen av de trolösas borgar. På samma sätt sände rigaborna, som förstod Holmenses mycket onda tankar, ut folk och förstörde den översta delen av deras stenborg, som deras förste biskop Meynardus hade byggt. Och de sände folk till Thoreida och lät i nattens tystnad bränna Thoredenses borg, för att de inte, sedan de samlats i borgen, skulle förbereda starkare krig mot rigaborna. Efter bränningen av borgarna skingrades därför de trolösas rådslag. Men liverna från Sattesele, som redan länge hade dragit sig in i sin borg, inledde krig mot bröderna i ridderskapet i Sygewalde och började förfölja deras husfolk och döda några av dem. Men dessa gick ut ur den lilla borgen i Sygewalde, som de nyligen hade byggt, drev dem på flykt genom att gå emot dem, förföljde dem och dödade några av dem. Även liverna, flera och starkare än förut, mötte dem åter, förföljde dem, dödade några av dem och drev dem tillbaka till deras lilla borg. Och på detta sätt stred de några dagar. Och biskopen hörde om deras tvist och sände sändebud och efterfrågade orsaken till deras krig. Och livernas sändebud kom till Riga och framförde många klagomål över Rodolfus, mästaren för bröderna i ridderskapet, och berättade att åkrar och ängar och pengar hade tagits ifrån dem. Och biskopen sände prästen Alebrandus, som hade döpt dem, med några andra, och de gick dit men mödade sig förgäves och förmådde inte avgöra själva tvisten. Biskopen själv kom också med Philippus av Ratzeburg till Thoreida, kallade liverna jämte bröderna i ridderskapet och hörde deras sak. Och liverna satt med sina vapen på andra sidan floden och talade med tyskarna och anklagade bröderna i ridderskapet för mycket. Och biskopen lovade att allt som orättmätigt tagits skulle återställas. Men det som de hade tagit för deras överträdelser, så som de rättmätigt hade förtjänat det, utlovades inte heller att återställas. Och på kloka mäns råd krävde biskopen deras söner som gisslan, för att de inte skulle avfalla från den kristna tron. Men de tänkte varken ge gisslan eller lyda biskopen eller bröderna i ridderskapet, utan utrota den kristna tron tillsammans med alla tyskar ur landet. När biskoparna förstod detta återvände de till Riga. Men den följande [osäker tolkning] bad under tårar att biskopen av Ratzeburg åter skulle sändas med prosten, om de möjligen skulle lugna sig och ännu ta emot den frälsande lärans förmaningar. Och Philippus av Ratzeburg sändes med prosten Iohannes och Theodericus, biskopens bror, och Caupo och mycket många andra till dessa liver. Och alla satte sig ned med liverna framför deras borg och förhandlade om det som hörde till fred och rättvisa. Men några av dem kom bakifrån och förkunnade lögnaktigt att bröderna i ridderskapet plundrade landskapet med en här. Därför grep de med stort rop och larm prosten och Theodericus, biskopens bror, och fogden (advocatus) Gerhardus och riddarna och klerkerna med alla tjänare, släpade in dem i borgen, slog dem och satte dem i förvar. Och de ville gripa biskopen; men hans präst och tolk Henricus de Lettis hindrade dem och hotade dem. När ropen och deras vanvett hade upphört bad biskopen att hans prost med alla de andra skulle återlämnas till honom, och han lade till hotelser för ett sådant hån. Och alla fördes tillbaka, och biskopen förmanade dem gång på gång att inte förakta dopets sakrament, att inte kränka sin kristendom och sin dyrkan av Gud, att inte återvända till hedendomen, och han krävde två eller tre av deras söner som gisslan. Men de svarade visserligen vänligt men brydde sig inte om att ge gisslan. Och biskopen sade: ”O ni som är otrogna i hjärtat, med hårt ansikte och inställsam tunga, lär känna er skapare.” Och han sade det, om de möjligen skulle lugna sig och lära känna den sanne Guden och överge hedningarnas riter. Men då de ingenting uträttade, utan liksom förgäves slog i luften, återvände de till Riga. Och liverna började inte desto mindre strida mot bröderna i ridderskapet. ## kap. XVI, § 4 (MGH s. 108–111) (maskinöversättning) (4) Om belägringen av borgen Sattesele och dess intagande. Biskop Albertus, som ville skilja ogräset från vetet och utrota det onda som uppstått i landet innan det förökade sig, kallar alltså samman pilgrimerna med mästaren för ridderskapet och hans bröder och rigaborna och de liver som ännu stod fast i sin trohet. Och alla samlas, och sedan en stor här samlats och de tagit med sig allt som var nödvändigt drar de till Thoreida och belägrar Dabrelis borg, i vilken de avfälliga liverna var, och inte bara brödernas i ridderskapet liver, utan också biskopens liver från andra sidan Coiwa, vilkas furste och äldste var Vesike. Och liverna gick ut ur borgen på baksidan, sårade några av hären, tog deras hästar och byte och återvände till borgen och sade: ”Var starka, liver, och strid, så att ni inte blir tyskarnas trälar.” Och de stred och försvarade sig i många dagar. Men tyskarna förstör borgens befästning med kastmaskiner (patherelli), kastar många och stora stenar in i borgen och dödar många människor och dragdjur. Andra driver med pilar bort liverna från försvaret och sårar mycket många av dem, andra reser ett belägringstorn (propugnaculum), som vinden följande natt kastar till marken, och stort rop och jubel uppstår i borgen, och de visar sina gudar ära efter de gamla sedvänjorna, slaktar djur, offrar hundar och bockar och kastar dem ut från borgen till hån mot de kristna, mitt framför biskopen och hela hären. Men all deras möda blir om intet. Ty belägringstornet reses starkare, ett trätorn befästs hastigt och skjuts uppifrån fram mot vallgraven, och borgen undergrävs nedifrån. Under tiden talar Russinus från borgens topp till Bertoldus, mästaren från Wenden, sin draug, det vill säga kamrat, tar av sig hjälmen från huvudet, lutar sig ut från befästningen och framför ord om den forna freden och förtroligheten. Och plötsligt fick han en pil från en armborstskytt i huvudet, föll och dog sedan. Tyskarna gräver alltså i vallen och vilar varken dag eller natt, förrän de närmar sig borgens topp, förrän vallen klyvs, förrän hela befästningen väntas falla till marken. Och när liverna ser att deras mycket starka borgs höjd redan sjunker mot djupet blir de förfärade i sinnet och förvirrade i håg och sänder sina äldste, Asse med de andra, till biskopen, ber om nåd och bönfaller att de inte ska dödas. Biskopen uppmanar dem att återvända till trons sakrament och sänder sin fana in i borgen, som av somliga reses och av andra kastas ned. Därför binds Asse vid kastmaskinerna [osäker tolkning], striden förnyas, och den sista striden blir värre än den första. Därför överlämnar de sig till sist, reser den saliga Marias fana, böjer sina nackar under biskopen, ber ödmjukt att de ska skonas, att de snart ska få ta emot den försummade Kristi tro, att de hädanefter fast ska iaktta alla sakramenten, att de aldrig mer ska återkalla hedningarnas riter i minnet. Biskopen förbarmade sig över dem och förbjuder hären att gå in i borgen, att döda dem som bönfaller, att överlämna mångas själar åt helvetet. Och hären lydde troget och visade biskopen vördnad, upphörde med striden och skonade de otrogna, för att de skulle bli troende. Och biskopen återvände med de sina till sin stad och förde med sig dessa livers äldste, och han ålade de övriga att följa efter för att förnya dopets sakrament och återställa den forna fredens lugn. Om fredens återställande med liverna. Och livernas sändebud kom och följde biskopen till Riga och bad om nåd inför hela mängden. Och biskopen sade: ”Om ni”, sade han, ”avsäger er dyrkan av falska gudar och av hela ert hjärta återvänder till dyrkan av den ende Guden och ger Gud och oss värdig gottgörelse för era så oerhörda brott, då ska vi till sist återställa den fred som ni har brutit och ta emot er i broderlig kärleks tillgivenhet.” Men de sade: ”Vilken gottgörelse”, sade de, ”kräver du av oss, fader?” Sedan biskopen inhämtat råd från den andre biskopen, biskopen av Ratzeburg, och dekanen (decanus) från Halberstadt, som då var närvarande, och abboten och sin prost liksom också mästaren för bröderna i ridderskapet och andra av sina kloka män, svarade han dem och sade: ”Eftersom ni har förkastat trons sakrament och oroat bröderna i ridderskapet, era herrar, med krig och velat dra tillbaka hela Livland till avgudadyrkan, och framför allt, till förakt för den högste Guden och till hån mot oss och alla kristna, har offrat bockar och andra djur åt hedningarnas gudar och kastat dem mitt framför oss och hela hären, därför kräver vi av hela ert landskap en måttlig summa silver, nämligen hundra oseringar (oseringi) eller femtio mark silver; dessutom är ni skyldiga att återställa till bröderna i ridderskapet deras hästar och rustningar och det andra som tagits från dem.” När de trolösa hörde detta och ännu inte ville ge någon gottgörelse återvände de till de sina, sköt upp saken, överlade sinsemellan och sökte listiga utvägar för hur de skulle få behålla det som rövats i kriget och hur de inte skulle behöva fullgöra något av den nämnda rätten mot biskopen. Och de sänder andra, bättre än de förra, och de framför visserligen jämna ord till biskopen, men i hjärtat tänker de ut svek. Alabrandus, deras förste präst, som såg deras trolöshet, tar dem avsides, undervisar dem och säger: ”Ni huggormsyngel, hur ska ni kunna undfly Guds vrede, ni som alltid är fyllda av trolöshetens galla och inte vill ge någon gottgörelse för era illgärningar? Bär alltså någon frukt av bot, och om ni verkligen vill omvända er till Gud, då ska Gud förvisso vara med er, så att ni, som hittills har varit tvehjärtade och obeständiga, nu blir beständiga på era vägar, så att ni ser Herrens hjälp över er. Ty ännu har ni inte haft full beständighet i tron, ännu har ni inte velat ära Gud med offret av era tionden. Men bönfall nu herr biskopen att han glömmer alla era överträdelser och ålägger er fullständig syndaförlåtelse, så att ni, uppriktigt troende på Gud, helt tar emot alla kristendomens plikter och ger tionde av era grödor åt Gud och Guds tjänare, såsom också alla andra folk som har blivit pånyttfödda i det heliga dopets källa. Och Herren ska föröka åt er de övriga nio delarna, så att ni får större överflöd på ting och pengar än förut. Och Gud ska befria er från andra folks angrepp och likaså från alla era trångmål.” När liverna hade hört sådana frälsande förmaningar gladde de sig, återvände till Thoreida och förkunnade prästen Alebrandus ord för alla. Och det behagade alla, eftersom de för närvarande inte tvingades betala något penningbot, och de hoppades att under det kommande året åter tillsammans med esterna besegra tyskarna. Och alla de äldste som hade överlevt kom från Dabrelis borg, liksom också biskopens liver från andra sidan Coiwa, Vesike med de sina, och andra från Metsepole, till Riga och bad biskopen att han, såsom Alebrandus hade lärt, fullständigt skulle befästa dem i Kristi tro och ålägga dem att årligen betala tionde som gottgörelse för deras illgärningar. Och detta tal misshagade både biskoparna och andra förståndiga män, som fruktade att deras löfte var fullt av all falskhet och listiga anslag. Men ändå lät sig biskopen besegras av deras enträgna bön och gav framför allt efter för pilgrimernas och hela folkets böner, biföll deras begäran, tog emot dem som söner, gav dem fred och bekräftade deras löfte, att de hädanefter skulle vara troende och årligen betala tionde. ## kap. XVI, § 5 (MGH s. 111) (maskinöversättning) (5) Därför betalar liverna från Dabrelis borg, såsom de lovade, tionde (decime) årligen, och Herren har hittills bevarat dem från varje angrepp av hedningar eller ryssar. Men biskopens liver har av hans barmhärtighet och stora fromhet hittills betalat ett mått som tionde. Även Ydumei och letterna, som inte kom till kriget och inte kränkte trons sakrament, betalar årligen ända till denna dag som tionde det första mått som fastställdes av de fyra biskoparna. Men de av dem som kom till samma krig eller sände sändebud eller vände om när de var på väg eller åtminstone sadlade sina hästar för att fara, gav sina fogdar (advocati) gottgörelse genom att betala pengar. ## kap. XVI, § 6 (MGH s. 111–112) (maskinöversättning) (6) Letterna från Autine kom också till Riga och framlade inför biskoparna klagomål mot bröderna i ridderskapet från Wenden för den skada de lidit och dessutom för att deras träd hade tagits ifrån dem. Och de valde skiljedomare, och domen föll att letterna efter att ha avlagt ed skulle få tillbaka sina biträd i sin besittning, medan bröderna i ridderskapet efter avlagd ed skulle behålla åkrarna och för skadan ge letterna gottgörelse genom att betala tillräckligt med pengar. ## kap. XVI, § 7 (MGH s. 112) (maskinöversättning) (7) Och kung Woldemarus for över med dessa letter till Autine och var hos dem och förvaltade deras fogdedöme (advocacia), till dess att bröderna i ridderskapet genom ett byte lämnade borgen Kukenois helt åt biskopen och själva i gengäld fick Autine i sin besittning för sin tredjedel av Kukenois. Och åt kung Woldemarus anvisades hans svärson Theodericus fogdedöme i Ydumea, medan Theodericus for till Tyskland. ## kap. XVI, § 8 (MGH s. 112) (maskinöversättning) (8) Vid denna tid kom litauerna till Kukenois och bad om fred och väg till esterna. Och fred gavs och väg medgavs till de ännu inte omvända esterna. Och genast kom de med en här och drog fredligt genom letternas land, och när de kom in i Saccala grep de många män, dödade dem och tog all deras egendom, och de rövade kvinnorna och de små barnen och deras boskap och förde dem bort med sig. Och de förde bort mycket byte och återvände en annan väg till sitt land. Och tyskarna blev förbittrade på dem, eftersom de hade plundrat Saccala, som redan var underlagt biskopen. Och de svarade, vilket var sant, och sade att esterna ännu gick med rak nacke och varken lydde tyskarna eller andra folk. ## kap. XVII, § 1 (MGH s. 112–113) (maskinöversättning) (1) Under det femtonde året efter sin vigning återvände den livländska kyrkans biskop till Tyskland, sedan han anförtrott sitt ställföreträdarskap åt den förut nämnde vördige biskopen av Ratzeburgs kyrka, Philippus, som var mycket hängiven i sin fromhet och i hela sin vandel och, med ögon och händer alltid riktade mot himlen, knappast någonsin lät sin i bönen oförtröttliga ande vila. Genom att älska riddarna, undervisa klerkerna och omhulda liverna och tyskarna med stor fromhets kärlek upplyste han i högsta grad den nya kyrkan bland folken med ord och föredöme. Och kyrkan andades under hans dagar något ut från krigens olägenheter, även om det dagligen fanns farhågor inifrån och utifrån för livernas och esternas listiga anslag med onda tankar, som alltid sökte ont mot tyskarna och staden Riga. ## kap. XVII, § 2 (MGH s. 113) (maskinöversättning) (2) Men litauerna brydde sig inte om den fred som slutits med tyskarna utan kom till Düna, kallade på några från borgen Kukenois och kastade en lans i Düna och sade därmed upp freden och förtroligheten med tyskarna. Och de samlade en stor här, gick över Düna och kom till letternas land, plundrade småbyarna, dödade många och kom ända till Tricatua, där de grep Thalibaldus, den äldste i det landskapet, och hans son Waribule, och sedan de gått över Coiwa fann de människor i deras byar vid Ymera, grep och dödade några av dem och återvände hastigt med allt sitt byte. Och när Rameko såg att hans far och bror fördes bort som fångar bröt han upp med alla letter, och tillsammans med dem Bertoldus från Wenden med bröderna i ridderskapet, och de följde efter dem. Och när han närmade sig dem fruktade Rameko att hans far skulle dödas om han angrep dem bakifrån, och han ledde dem runt en annan väg. Men litauerna förstod detta, flydde skyndsamt och undkom dem. Men sedan de gått över Düna och nådde gränsen till sitt land flydde Thalibaldus från dem, och utan att ha ätit bröd på tio dagar återvände han glad till sitt fädernesland. ## kap. XVII, § 3 (MGH s. 113) (maskinöversättning) (3) Vid den tiden for Daugeruthe, fader till kung Vissewaldes hustru, med många gåvor till storkungen av Novgorod för att sluta fredsförbund med honom. Under sin återfärd tillfångatogs han av bröderna i ridderskapet, fördes till Wenden och kastades i bojor. Och han hölls där i många dagar, till dess att några av hans vänner från Litauen kom till honom. Därefter genomborrade han sig själv med ett svärd. ## kap. XVII, § 4 (MGH s. 113–114) (maskinöversättning) (4) Under tiden skördade Woldemarus, Ydumeis och letternas fogde (advocatus), mycket som han inte hade sått, då han dömde deras domar och mål, och eftersom hans domar inte behagade biskopen av Ratzeburg och inte heller alla andra, drog han till sist bort till Ryssland och uppfyllde därmed mångas önskan. ## kap. XVII, § 5 (MGH s. 114) (maskinöversättning) (5) Riddarna från Kukenoys och letterna plundrade också vid samma tid ofta selonerna och litauerna, ödelade deras byar och gränstrakter, dödade somliga, förde andra bort som fångar och lade ofta bakhåll för dem på vägen och tillfogade dem mycket ont. Därför samlade litauerna en här och kom över Düna till landskapet Leneworde, grep liver i byarna och dödade några av dem, drev med sig kvinnor och små barn och boskap och tog mycket byte, och de förde bort landskapets äldste Uldewene som fånge. Men Volquinus, mästare för Kristi ridderskap, kom dit; hans bröder hade farit uppför Düna med köpmännen. Om litauernas flykt. Mästaren förföljde alltså litauerna med några få, angrep dem bakifrån och stred med dem; och litauernas furste och äldste föll och dödades och många med honom, och de övriga, som var i den främsta stridslinjen, flydde och undkom och förde Uldewene med sig. För hans friköpande gavs sedan den dödade litauens huvud, för att de åtminstone, sedan de fått tillbaka huvudet, skulle kunna fira de tillbörliga begravningsriterna efter honom med dryckeslag på hedningarnas sätt. ## kap. XVII, § 6 (MGH s. 114–115) (maskinöversättning) (6) Den följande vintern återvände Woldemarus med hustru och söner och allt sitt husfolk till Livland, och letterna jämte Ydumei tog emot honom, om än utan stor glädje, och prästerna Alabrandus och Henricus sände honom spannmål och gåvor. Och han satt i borgen Metimne, dömde domar och samlade in från landskapet det som han behövde. Om dödandet av Stecse, litauernas furste, och hans följeslagare. Och litauerna kom åter över Düna med sitt följe, och med dem var deras hövding och furste Stecse, över vars ankomst tyskarna gladde sig. Och alla samlades tillsammans, Bertoldus från Wenden med sina bröder, och de kallade med sig kung Woldemarus med andra tyskar och letter. Och de gick emot dem, lade bakhåll på vägen och störtade sig över dem och dödade deras ovannämnde hövding Stecse och mycket många andra, och de övriga flydde för att förkunna budskapet därhemma. Och kyrkan hade ro några få dagar. ## kap. XVIII, § 1 (MGH s. 115) (maskinöversättning) (1) Om det sextonde året. Det var biskopens sextonde år, och han återvände till Livland med många pilgrimer och fann kyrkan på visst sätt glädja sig åt fredens lugn och den förut nämnde vördige biskopen av Ratzeburg styra den i hans ställe. Och sedan allt som skulle ordnas hade ordnats skyndade han åter till Tyskland för att lättare kunna komma till det romerska konciliet under det följande året, vilket redan för två år sedan hade utlysts, och han lämnade den förut nämnde biskopen i Riga i sitt hus och på sin bekostnad. Och Woldemarus hustru och hela hans husfolk var där, och alla betjänade henne i kärlek. ## kap. XVIII, § 2 (MGH s. 115) (maskinöversättning) (2) Men Woldemarus själv samlade in egendom och pengar i Ydumea och Letthia och dömde i civila mål. Och Alebrandus, Ydumeis präst, mötte honom och sade till honom: ”Det tillkom dig”, sade han, ”kung, du som har förtjänat att vara människors domare, att döma rättvisa och sanna domar, utan att förtrycka de fattiga eller ta deras egendom, så att du inte genom att förvirra våra nyomvända (neophiti) får dem att ännu mer avvika från Kristi tro.” Och kungen blev förbittrad och hotade Alabrandus och sade: ”Det kommer att tillkomma mig, Alebrandus, att minska rikedomarna och överflödet i ditt hus.” Ty han förde också senare de ryska kungarnas stora här till hans hus och ödelade allt, såsom ska sägas nedan. Och efter en kort tid drog han med allt sitt husfolk bort till Ryssland. ## kap. XVIII, § 3 (MGH s. 115–116) (maskinöversättning) (3) Om byggandet av borgen Vredelant. Därefter for biskop Philippus av Ratzeburg med pilgrimerna och fogden Gerhardus över till Thoreida och byggde en liten borg åt biskopen, som han också kallade Vredelande, liksom ”det land som skänker fred”, i hopp om att landet genom denna borg skulle bli lugnat och att den där skulle vara en tillflykt för prästerna och alla hans män. Och dit kom till honom Thalibaldus söner från Tolowa, Rameke med sina bröder, överlämnade sig i biskopens makt och lovade att byta den kristna tro som de hade tagit emot av ryssarna mot latinarnas sedvänja och att varje år betala ett mått spannmål för två hästar, på det villkoret att de både i freds- och krigstid alltid skulle beskyddas av biskopen och vara ett hjärta och en själ med tyskarna och alltid glädjas åt deras försvar mot esterna och litauerna. Och biskopen tog emot dem med glädje och sände tillbaka med dem sin präst, som var vid Ymera, för att han genom att förvalta trons sakrament åt dem skulle ge dem begynnelsen av den kristna tukten. ## kap. XVIII, § 4 (MGH s. 116–117) (maskinöversättning) (4) Om det andra härtåget till Gerceke. Under tiden anklagade riddarna från Kukenoys, Meynardus, Iohannes, Iordanus och andra, kung Wyssewaldus av Gercike för att han redan på flera år inte hade kommit inför biskopen, sin fader, sedan han hade tagit emot sitt rike av honom, utan alltid gav litauerna råd och hjälp, och de stämde honom och uppmanade honom ofta att ge gottgörelse. Men han föraktade detta och kom inte och sände inte heller någon ombudsman. Men de inhämtade först biskopens samtycke och samlades tillsammans med sina tjänare och letterna och for upp längs Düna med alla tjänarna. Och när de närmade sig borgen Gercike grep de en av ryssarna, band honom och släpade honom med sig om natten till borgen. Han steg först upp på vallgraven, så som han hade blivit befalld, och talade med vakten, medan de andra följde efter en och en. Och vakten trodde att hans medborgare, som hade varit borta, kom. Och de steg upp en efter en, till dess att de till sist alla höll befästningens borg. Och de samlades alla tillsammans och bevakade borgen runt om befästningen och lät ingen av ryssarna gå ut ur borgen förrän de såg dagens ljus. Och när det blev ljust gick de ned i borgen och rövade allt som fanns där och grep många och lät andra undkomma genom flykt. Och de tog mycket byte, lämnade borgen och återvände hem och delade sinsemellan allt som de hade fört med sig. ## kap. XVIII, § 5 (MGH s. 117–119) (maskinöversättning) (5) Om freden som löpte ut. Det var det tredje året, och den fred som slutits med esterna tog slut. Och biskopen kallade samman alla präster och höll kapitel och rådslag med dem, och han kallade också samman riddarna och livernas äldste och överlade om att göra ett härtåg till Estland, eftersom de inte kom och inte brydde sig om att förnya freden, utan tvärtom alltid önskade den livländska kyrkans förstörelse. Och biskopen sände bud genom alla letternas och livernas borgar och från hela gränstrakten längs Düna och Coiwa och samlade en stor och stark här. Och i Riga fanns många pilgrimer och köpmän, som alla drog ut med glädje med mästaren för ridderskapet och hans bröder och bestämde härens samlingsplats till Coiwemunde. Och biskopen kom dit med dem, och några av liverna ville vända hären mot Kurland. Men ännu hade inte den tid kommit då Gud ville förbarma sig över detta folk. Och sedan välsignelsen givits återvände biskopen till Riga. Men hären drog fram till Saletsa, och de kom till det landskap som kallas Sontagana. Och tyskarna kom ihåg sina ord och den fred som de tidigare hade gett åt dessa landskapsbor, och de drog fredligt genom detta landskap och tillfogade dem inget ont, varken drev de människorna ur deras hus eller förföljde de dem som flydde, utan de gick fram med all mildhet, till dess att de kom till andra landskap, som aldrig hade brytt sig om att sluta fred med rigaborna, eftersom de trodde att rigaborna inte kunde nå med en här till deras så avlägsna trakter. Och av de våra var omkring tretusen tyskar, och av liver och letter lika många till. Och de gick på havets is förbi Saletsa, till dess att de kom dit de önskade, nämligen till Rotalia. Om härtåget till Rotalia. När de kom dit delade de upp sin här på alla vägar och i alla byar och fann alla män och kvinnor och små barn och alla människor, från de största till de minsta, i deras byar, utan att de genom något rykte hade varnats för härens ankomst, och de slog dem i sin vrede och dödade alla männen. Men även liverna och letterna, som är grymmare än andra folk och som inte förstår att, liksom tjänaren i evangeliet, förbarma sig över sin medtjänare, dödade ett otaligt folk och slaktade en del av kvinnorna och de små barnen och ville inte skona någon på fälten och i byarna. Och de färgade alla vägar och alla platser med hedningarnas blod och förföljde dem till alla landskap som ligger längs havet och som kallas Rotelewic och Rotalia. Även letterna jämte andra förföljde några av dem som flydde på havets is, och när de hade gripit dem dödade de dem genast och tog all deras egendom och förmögenhet. Och Thalibaldus söner rövade tre livländska talenter (talenta) silver, förutom kläder och hästar och mycket byte, som de alltsammans förde tillbaka till Beverin. På samma sätt förföljde också hela hären den första och den andra och den tredje dagen de flyende esterna på alla platser och dödade dem här och där, till dess att både de själva och deras hästar blev trötta och orkade inte mer. Då till sist, den fjärde dagen, samlades de alla tillsammans på en plats med allt sitt rov, och de drev hästar och mycket boskap framför sig och förde med sig kvinnor och små barn och flickor och mycket byte och återvände med stor glädje till Livland och prisade Herren för den hämnd som utförts bland folken. Och folken förvirrades och höjde stor gråt och klagan. Även Estland grät över sina söner och kunde inte tröstas, eftersom de var förlorade både här och i det kommande livet, och framför allt för mängden av de dödade, vilkas antal var oräkneligt. ## kap. XVIII, § 6 (MGH s. 119–120) (maskinöversättning) (6) Om branden i staden Riga. Därefter, under fastan, uppstod en stor brand i staden Riga i den djupa nattens tystnad. Och den första delen av staden brann, nämligen den som först hade bebyggts och först omgärdats med mur, från den saliga Marias kyrka, som brann upp med de större klockorna, ända till biskopens hus med de angränsande husen ända till ridderskapets bröders kyrka. Och folket bedrövades mest över den ljuvt klingande krigsklockan och över den skada som skett i staden. Och en annan klocka göts, större än den förra. ## kap. XVIII, § 7 (MGH s. 120–121) (maskinöversättning) (7) Om intagandet av den saccalanska borgen. Sedan de alltså, trötta efter härtåget, hade vilat och både de själva och deras hästar hade återvunnit sina forna krafter, utlyser de ett annat härtåg under fastan. Och rigaborna går med bröderna i ridderskapet, kallar med sig liverna och letterna och drar till Sackala, lämnar borgen Viliende bakom sig och plundrar hela landet runt omkring, och till sist samlas de oförmodat vid Lembitus borg, som kallas Leole. Men esterna som var i borgen går djärvt emot de först ankommande och injagar fruktan. Men dessa samlar sig och väntar på att de sina ska komma, och den följande dagen och den tredje angriper de borgen, bär fram en hög av trä upp på vallen, sätter eld på den och bränner vallen, som var sammansatt av trä och jord, och elden stiger steg för steg och närmar sig befästningen uppifrån. När de som var i borgen alltså ser att vallen förtärs av eld och fruktar att borgen därigenom ska intas, lovar de pengar för att de ska dra sig bort från borgen. Men tyskarna försäkrar att de inte kräver något annat av dem än att de låter döpa sig och, försonade med den sanne fridsfursten [osäker tolkning], blir deras bröder både i denna världen och i den kommande. Men dessa ryggar tillbaka för detta och är rädda att överlämna sig i deras händer. Men liverna och letterna med hela hären ökar elden och hotar med bränning och dödande. Om freden som gavs och om deras dop. Men de, eftersom vallen redan var förtärd och de fruktade att dödas, ber ödmjukt om nåd, går ut ur borgen och lovar att låta döpa sig. Prästerna Iohannes Stric och Otto, ridderskapets bröders präst, är närvarande. Den ytterst trolöse Lembitu döps tillsammans med alla de andra, både kvinnor och små barn och män, som var i borgen, och de lovar att med ständig trohet hålla kristendomens plikter. Detta löfte bröt de dock senare genom sin trolöshets svek. Under tiden går hären in i borgen och plundrar allt gods, för ut hästar och oxar med all boskap, tar mycket byte och delar det sinsemellan och återvänder med glädje till Livland, och den för med sig samma borgs äldste, Lembitus med andra, som sedan de satt sina söner som gisslan sändes tillbaka till sitt eget land. Och alla prisade Herren, som underbart hade överlämnat borgen i deras händer utan angrepp med armborst eller maskiner, och Kristi namn nådde också ända till andra landskap. ## kap. XVIII, § 8 (MGH s. 121–122) (maskinöversättning) (8) Om prästens och hans följeslagares martyrium. I den lilla borgen Vredelant fanns en präst av cistercienserorden, Fredericus de Cella, som biskopen med herr påvens myndighet hade tagit till sig för evangeliets verk. Sedan han på palmsöndagen under många tårar hade firat mysterierna om Herrens lidande och med ljuva förmaningar hade förkunnat förmaningens ord om Herrens kors för de närvarande, och sedan Herrens uppståndelses högtid hade firats, ville han fara med fartyg ned till Riga med sin lärjunge och några andra. Och öselborna (Osilienses) mötte honom vid flodens mynning, störtade sig över honom, grep honom och förde honom bort med hans gosse och några liver i sina sjörövarskepp (pyratice), och sedan de gått i land vid floden Adya plågade de honom där med olika slags pinor. Ty medan han med blicken riktad mot himlen tillsammans med sin lärjunge utgöt lovsånger i sina böner till Herren och tackade honom, slog de dem båda på huvudet och ryggen med sina klubbor och hånade dem och sade: ”Laula! Laula! Pappi”, i enlighet med vad som är skrivet: På min rygg har syndarna smitt. Men den rättfärdige Herren ska hugga av deras nackar, såsom ska sägas nedan. Därefter vässade de hårda och torra trästickor och drev in dem mellan deras fingrars naglar och köttet, och sedan de slitit sönder dem lem för lem och punkt för punkt satte de eld på dem och plågade dem grymt. Och till sist högg de dem med sina yxor mitt mellan skulderbladen och dödade dem, och utan allt tvivel sände de deras själar till himlen in i martyrernas gemenskap, och de kastade bort deras kroppar, såsom det är skrivet: Dina heligas kött åt jordens djur; de har utgjutit deras blod som vatten runt omkring Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. De förde också några liver med sig som fångar till Ösel, och dessa berättade efter sin återkomst allt det ovan sagda för oss. ## kap. XVIII, § 9 (MGH s. 122) (maskinöversättning) (9) Om dödandet av Meynardus och hans följeslagare. Även Meynardus från Kukenoys samlade åter med sina stridskamrater en här mot kung Wissewaldus av Gercike. Och Wissewaldus hörde det och sände sändebud till litauerna, som kom och väntade på dem på andra sidan Düna. Och de som var med Meynardus, utan att veta om dem, kom och intog Gercike och tog stort byte och hästar och boskap. Och litauerna visade sig på Dünas andra strand och bad att de skulle föra fartyg till dem, så att de kunde komma till dem för att förnya freden. De enfaldiga, som alltför lättroget litade på deras svekfulla ord, sänder fartygen över till dem. Och genast går litauerna över, och då de ena för de andra över följer fler och fler efter. Till sist kastar sig hela hären i Düna och börjar simma över till dem. När riddarna ser deras mängd och fruktar att invänta striden med dem, far några av dem med fartyg nedför Düna och återvänder välbehållna till Kukenoys, medan andra, som återvänder längs vägen med letterna, angrips bakifrån av litauerna; och när letterna ser de sinas fåtal vänder de sig på flykt. Och riddarna Meynardus, Iohannes och Iordanus stred, och då de inte förmådde stå emot en så stor här föll de till sist, dödade av dem. Och biskopen och rigaborna hörde det och sörjde dem och sade: ”Hur har inte de starka fallit i striden och krigsvapnen gått förlorade!” ## kap. XIX, § 1 (MGH s. 122–123) (maskinöversättning) (1) Om det sjuttonde året. Om öselbornas härtåg till Düna. Det var biskop Albertus sjuttonde år, och kriget förnyades vid alla Livlands gränser. Ty efter härtåget till Rotalia och underkuvandet av Lembitus från Sackala började hela Estland rasa mot Livland, och de rådslog om att komma samtidigt med tre härar och förstöra Livland, så att öselborna skulle belägra Riga och spärra hamnen i Düna, och Rotalienses skulle angripa de thoreidiska liverna, och Sackalanenses och Ugaunenses under tiden ödelägga letternas land, så att liverna och letterna, hindrade av sina egna krig, inte skulle kunna komma rigaborna till hjälp. ## kap. XIX, § 2 (MGH s. 123–124) (maskinöversättning) (2) Och öselborna kom med en stor flotthär till Dunemunde och förde med sig sjörövarskepp (pyratice) och liburner (liburne), och de fyllde dem med stenar och sänkte dem i havsdjupet vid flodens inlopp, och de byggde träkonstruktioner och fyllde dem på samma sätt med stenar och kastade dem i Dünas mynning för att stänga vägen och hamnen för dem som kom. Och några av dem for i sina liburner upp till staden, och sedan de rott hit och dit tog de till sist land på stranden och slätten. Och bröderna i ridderskapet stod med andra från staden vid porten. Och några av tjänarna med liverna såg fienderna på slätten, störtade plötsligt över dem, dödade några av dem och förföljde dem ända till fartygen; och när de flydde stöttes ett av deras sjörövarskepp omkull och sjönk med alla som var i det, och de övriga undkom och återvände till de sina i Dunemunde. Och rigaborna bröt upp med alla de sina som de kunde få tag i och for ned efter dem, somliga med fartyg och andra landvägen. När öselborna såg dem vek de undan från dem till andra sidan Düna och väntade inte på strid med dem. Och plötsligt såg rigaborna, när de blickade ut i fjärran, två koggar komma på havet, i vilka var greve Borchardus av Aldenborch och biskopens bröder Rothmarus och Theodericus. Dessa närmade sig Düna och såg fienderna framför sig på havsstranden och rigaborna på den andra stranden och kände inte igen vilka som var kristna; men rigaborna gav dem tecken genom att visa sina fanor. Och när de kände igen dem och samtidigt förstod fiendernas mängd vände de sina fartyg mot fienderna och skyndade mot dem. Och några av rigaborna var i sina fartyg och följde dem bakifrån på Düna; och andra väntade på stranden på hur det skulle gå. När fienderna alltså såg sig omringade på alla sidor av de kristnas härar flydde de skyndsamt till sina fartyg och skingrades på havet mitt ibland dem och försvann ur deras åsyn; och rigaborna följde efter och tog några fartyg från dem; och de övriga undkom. Och rigaborna tog emot pilgrimerna med glädje och prisade Herren, som också i denna närvarande nöd hade tröstat sitt folk. Men flodens vatten, som ville ha sitt starka lopp fritt, och likaså havet krossade sedan genom stormarnas slag deras verk som sänkts i djupet, och tyskarna drog dessutom upp det som var kvar och förstörde det och gav fri väg åt alla som ville segla in i Düna. ## kap. XIX, § 3 (MGH s. 124–126) (maskinöversättning) (3) Om rotaliernas härtåg till Livland. Medan öselborna befann sig vid Düna samlade Rotalienses en här från sina sjölandskap och gick in i Livland, plundrade och brände byar i Methsepole och kunde inte finna någon av liverna, som alla hade flytt till borgarna med sina kvinnor och små barn. Och liverna samlade de sina för att gå emot fienderna. Och Rotalienses hörde om deras avsikt och samtidigt om att deras öselbor hade flytt från Düna, och då flydde också de och återvände till sitt land. Om esternas härtåg mot letterna. Under tiden kom också Saccalanenses och Ugaunenses till letternas land med en stor här och belägrade borgen Autine; och bröderna i ridderskapet från Wenden gick ut och ville strida med dem, och när dessa fick höra detta flydde också de. Och när de framemot kvällen kom till Tricatua fann de att Thalibaldus hade återvänt från skogarnas gömställen till badstugan, och de grep honom och brände honom grymt levande vid elden och hotade honom med döden om han inte visade dem alla sina pengar. Och han visade dem femtio oseringar (oseringi). Men de brände honom inte desto mindre. Men han sade: ”Om jag visar er alla mina och mina söners pengar, kommer ni inte desto mindre att bränna mig”, och han ville inte visa dem mer. Därför satte de honom åter vid elden och stekte honom som en fisk, till dess att han gav upp andan och dog. Och eftersom han var kristen och hörde till de troende letternas antal, hoppas vi att hans själ för ett så stort martyrium gläder sig i den eviga glädjen i de heliga martyrernas gemenskap. Och esterna återvände till sitt land, och Herren gjorde deras rådslag om intet. Om letternas härtåg mot esterna. Då blev Thalibaldus söner, Rameko och Drivinalde, när de såg att deras far var död, mycket vreda på esterna. Och de samlade en här av letter med sina vänner och fränder, och med dem gick bröderna i ridderskapet från Wenden med andra tyskar, och de gick in i Ugaunia, plundrade alla byar och överlämnade dem åt lågorna, och alla män som de kunde gripa brände de levande som hämnd för Thalibaldus och brände alla deras borgar, så att de inte skulle ha någon tillflykt i dem. Och de sökte dem i lundarnas mörka gömställen, och ingenstans kunde de gömma sig för dem, och de drog ut dem ur skogarna och dödade dem och förde deras kvinnor och små barn med sig som fångar, och de drev hästar och boskap framför sig, tog mycket byte och återvände till sitt land. Om letternas olika härtåg till Ugaunia. Och när de återvände mötte dem på vägen åter andra letter, som drog fram till Ugaunia, och det som de förra hade försummat fullbordade dessa. Ty till byar och landskap dit de förra inte hade kommit, dit kom dessa, och de som tidigare hade undkommit de förra kunde inte undkomma dessa. Och de grep många och dödade alla männen och släpade kvinnorna och de små barnen bort som fångar och förde med sig boskap och mycket byte. Och när de återvänder möter de på vägen åter andra letter, beredda till härtåg till Ugaunia, som också själva önskar röva byte och söker döda män som hämnd för sina föräldrar och fränder som en gång dödats av esterna. Och de drar fram till Ugaunia och plundrar inte mindre än förut och tar inte färre fångar än de förra. Ty dem som kommer från skogarna till åkrarna eller byarna för att hämta föda griper de, och de bränner somliga med eld och skär halsen av andra med svärd och utsätter dem för olika pinor, till dess att de röjer alla sina pengar för dem, till dess att de leder dem till alla sina lundars gömställen och överlämnar kvinnor och små barn i deras händer. Men inte ens så blir letternas sinne blidkat, utan sedan pengarna och all egendom, kvinnorna och de små barnen, har tagits, tar de till sist också huvudet, som var det enda som återstod. Och de drar genom alla landskap ända till Vattnens moder (Mater Aquarum) i Darbeten och skonar ingen, utan dödar allt av manligt kön, släpar bort kvinnor och små barn som fångar, och sedan de har tagit hämnd på sina fiender återvänder de glada hem med allt sitt byte. Åter till Ugaunia i samma syfte. Och åter samlades Bertoldus från Wenden med de sina och Theodericus, biskopens bror, med sina riddare och tjänare och Thalibaldus söner med sina letter, och de drog med en här till Ugaunia och grep många av esterna, som tidigare hade undkommit letterna, och dödade dem och brände de byar som återstod, och det som de första hade lämnat ogjort fullbordades omsorgsfullt av dessa. Och de drog runt i alla landskapen och gick över Vattnens moder och nådde ända till Waiga, och de härjade inte mindre det land som låg på andra sidan floden, brände byar och dödade män, grep kvinnor och små barn, och sedan de hade tillfogat allt det ont de kunde återvände de till Livland. Och de ordnade åter andra, som genast skulle återvända till Ugaunia och tillfoga dem liknande ont. Och när dessa återvände sändes åter andra, och letterna upphörde inte och gav inte esterna i Ugaunia någon ro. Men inte heller själva hade de någon ro, förrän de samma sommar med nio härar hade ödelagt detta land och gjort det öde och övergivet, så att varken människor eller föda längre fanns där. Ty de tänkte kriga mot dem så länge, till dess att antingen de som var kvar kom för att be om fred och dop, eller att de helt utrotade dem ur landet. Och det kom därhän att Thalibaldus söner redan översteg hundratalet av dem som de som hämnd för sin far antingen hade bränt levande eller dödat med andra olika pinor, förutom otaliga andra som var och en av letterna tillsammans med tyskarna och liverna hade dödat. ## kap. XIX, § 4 (MGH s. 126–127) (maskinöversättning) (4) Om freden som gavs åt Ugaunenses och om trons mottagande. När de som ännu hade överlevt i Ugaunia alltså såg att de ingenstans kunde undkomma tyskarnas och letternas raseri, sände de sändebud till Riga och bad om det som hör till fred. Och det sades till dem att de skulle återställa det gods som en gång hade tagits från köpmännen. Men de sade att rövarna av detta gods hade dödats av letterna och försäkrade att de på intet sätt kunde återställa det, och de bad att få låta döpa sig sedan alla tvister bilagts, så att de skulle vinna sann fred och tyskarnas och letternas eviga broderliga kärlek. Och tyskarna gladde sig och bekräftade freden med dem och lovade att sända präster för att döpa Ugaunia. Och när Saccalanenses hörde om allt det onda som tillfogats Ugaunenses fruktade de att något liknande skulle hända dem, och även de sände bud och begärde att präster skulle sändas till dem, så att de, sedan dopet fullbordats i deras landskap, också skulle bli de kristnas vänner. Och prästerna Petrus Kakuwalde från Vinlandia och Otto, ridderskapets bröders präst, sändes. Och de begav sig till Saccale och fullbordade dopet ända till Pala, och i Ugaunia ända till Vattnens moder (Mater Aquarum). När detta var gjort återvände de till Livland, eftersom de ännu inte kunde bo tillsammans med dem på grund av de andra esternas vildhet. ## kap. XIX, § 5 (MGH s. 127–130) (maskinöversättning) (5) Om biskoparnas återresa till Tyskland och om deras många vedermödor på havet. Biskopen av Ratzeburg, som tillsammans med esternas biskop Theodericus skyndade till det romerska konciliet, anförtrodde sig åt havet med de pilgrimer som for till Tyskland och skyndade mot Gotland med nio koggar. Och följande natt blev vinden emot dem, med åska; och sedan de under hela dagen utstått ett stort oväder drevs de till sist in i en ny hamn på Ösel. När öselborna fick veta att de hade kommit från Riga hotade de dem med krig. Och de sände bud över hela Ösel och samlade en stor flotthär. Och andra, som kom till häst, byggde träkonstruktioner på havsstranden och fyllde dem med stenar, och de försökte spärra hamnen, vars inlopp var trångt, för att de, när hamnen var stängd, skulle gripa och döda alla. Men tyskarna gick i sina småbåtar (cymbe), det vill säga mindre fartyg, ut till stranden och skar med sina svärd säden på åkrarna, utan att veta om hären på den närbelägna stranden; och på den andra stranden gjorde de detsamma varje dag. Till sist lade öselborna bakhåll och grep åtta av dem, och sedan de dödat några förde de andra bort som fångar och tog en småbåt. Därav blev de mycket stärkta och sände bud till alla Estlands landskap och sade att de hade gripit biskopen av Riga med hela hans här. Och alla kom med en stor här. Och när det dagades, tidigt på morgonen, syntes hela havet mörkt framför oss, fyllt av deras sjörövarskepp. Och de stred mot oss hela dagen. Och några av dem förde fram träkonstruktioner och gamla liburner, sänkte dem i djupet och fyllde dem med stenar och spärrade hamninloppet för oss. Därav blev vi förskräckta av stor fruktan och trodde att vi inte skulle undkomma deras händer. Hur vi genom Guds barmhärtighet räddades från eldarna. Andra av dem förde fram tre mycket stora eldar, tända av torrt trä och djurfett och lagda på konstruktioner av stora träd. Och den första elden, som brann starkare än de andra, drevs över havet och närmade sig oss, och en stark sydvind drev den med våldsam stöt mot oss. Och esterna, som omringade elden i sina sjörövarskepp, vaktade den och styrde den rakt mot mitten av koggarna. Och alla koggarna var sammanbundna till ett, för att vi lättare skulle kunna försvara oss mot fienderna, och desto mer fruktade vi att inte kunna undkomma elden. Och när denna eld, högre än alla koggarna, redan sträckte sina lågor mot oss, kallade vi ut biskopen ur hans lilla kammare, där han låg i bön dag och natt. Och han kom och såg att det inte fanns något råd och någon hjälp för oss utom den gudomliga. Och han lyfte sina ögon och båda sina händer mot himlen och bad om att bli räddad från den närvarande elden. Och vi såg alla, och se, plötsligt vände sydvinden sig till östlig, och vinden från öster vände vindflöjeln som satt på seglet åt motsatt håll och förde bort elden från oss, och med all mildhet drev den den runt koggarna bakom oss ut på havet. Och vi prisade alla Herren, eftersom han synligen hade räddat oss från den närvarande branden. Och de drev fram den andra elden och den tredje, mot vilka vi länge stred och mödade oss mycket genom att hälla vatten, och även dem förde till sist vinden bort från oss. Under tiden rodde andra ester runt oss och sårade flera av de våra med sina lansar och pilar, och andra, som åter kom tillbaka samma väg runt oss, kastade stenar och sina pedae [osäker tolkning] över oss. Och vi hade farhågor både för den stängda hamnen och för krigets olägenheter. Hur vi undkom hamnens stängning. Och Albertus Sluc, vår sjöman, sade: ”Om ni”, sade han, ”tåligt vill lyda, ska Herren rädda oss ur de närvarande farorna. Eftersom”, sade han, ”våra fartyg inte är lastade utan tomma och ett ringa djup räcker för dem, kommer vi att kunna ta oss ut en annan väg, om starka och beväpnade män går ned i småbåtarna, för ut ankarna och kastar dem i djupet och återvänder till oss mitt genom fienderna; och de övriga ska följa efter genom att dra koggarna med tågen fästa vid ankarna, till dess att vi kommer ut på havets djup.” Och vi lydde alla och drog, till dess att vi efter att ha övervunnit svårigheterna kom ut på det stora och vida havet. Men riddarna och tjänarna som förde ut ankarna i småbåtarna utstod ett mycket grymt angrepp och blev svårt sårade av deras lansar och pilar och likaså av stenkasten. Till sist tog de med sig ett krökt järn eller en järnkrok, som de skulle kasta in i något av sjörövarskeppen och på så sätt få fatt i det, och när de kastat den i ett trodde de redan att de drog det till sig. Men esterna flydde från dem med våldsamt rodd och mötte andra sjörövarskepp. Och då i samma stund denna biskopens bön till den saliga Jungfrun hördes: Visa att du är moder, visa att du är moder, visade hon sannerligen att hon var moder. Ty det flyende sjörövarskeppet, som var stort och fyllt av många män, fördes med kraftig stöt mot ett annat och klövs med stort dån mitt itu och fylldes med vatten, och männen föll i havet och drunknade. Och alla de andra blev förvirrade. Och när de såg att vi redan hade nått havets djup samlade de sig på havsstranden. Och de var många tusen, som hade samlats både till häst och till fots från hela Estland och i nästan tvåhundra sjörövarskepp. Och de blev mycket vreda på varandra med stort rop och med slag, eftersom de under två veckors mödor ingenting hade uträttat och hade förlorat många av sina, som drunknat i havet, och fler, som dödats av våra armborstskyttar. Och de hissade sina segel, skingrades på havet och gick var och en sin väg. Och de våra följde efter dem i sina småbåtar och tog ifrån dem ett större sjörövarskepp, som de förde med sig till Gotland. Och den saliga Jungfrun räddade oss den dagen, liksom hon också hittills har räddat alla livländare ur alla deras trångmål ända till denna dag. ## kap. XIX, § 6 (MGH s. 130–131) (maskinöversättning) (6) Om biskop Philippus död. Sedan Herren hade räddat oss från öselborna låg vi i samma hamn tills vi hade fullbordat tre veckors tid, med dagliga oväder på havet och virvlande stormar och motvindar. Och det var stor hungersnöd och brist på föda, och biskopen delade i kärlek ut allt som han hade. Och vi avlade dagligen löften och bad att Herren skulle befria oss från den platsen. Och det skedde på aftonen före Maria Magdalenas dag, när vi, liksom halvdöda, redan sjöng responsoriet: Sunnanvinden blåste, att alla motvindar upphörde och Herren gav oss en gynnsam vind. Och vi hissade våra segel och kom följande morgon till Gotland. Och stående på altarets sten tackade han Herren och sade: ”Vi har gått genom eld och vatten, Herre, och du har fört oss ut till vederkvickelse. Ty du har prövat oss, Gud, du har luttrat oss i eld, så som silver luttras. Du har fört oss in i snaran, du har lagt vedermödor på vår rygg, du har låtit människor fara fram över våra huvuden. Du har räddat oss, Herre, ur alla våra faror och fört oss tillbaka upp på denna fasta klippa.” Ty han hade en stor längtan efter att komma till klippan, som är Kristus, och under många suckar avstod han från mässans högtider på havet, även om han dock varannan dag kommunicerade under gudstjänsten. Om [oläslig] biskopen av Ratzeburgs död [oläslig]. Och Herren uppfyllde till sist hans längtan och sände honom på samma resa till Verona, där han greps av en lindrig sjukdom och anbefallde sin ande åt Herren. Och hans kropp begravdes i en kardinals marmorgrav i augustinerordens kloster, som ligger ovanför floden. Och en man från Verona såg i en syn en pelare, strålande som en blixt, komma från andra sidan Alperna och lägga sig ned där för att vila. Och andra vittnade om att de vid hans grav såg liknande änglasyner. Och det är inte underligt! Ty han var en fast och ståndaktig man, så att han varken i medgång eller i motgång kunde rubbas från sin längtan efter Kristus, så att han inte heller någonsin ville bryta sin tystnadsregel före morgonbönen (matutinalis cursus) och innan dagens första timme var slut, vare sig vid branden i Riga, när han, sedan allt hade brunnit, drevs på flykt från sitt hus, eller mitt bland fienderna på havet, eller för det tredje, när han blev svårt sårad av en vakt medan han om natten var på muren i sina böner. Gud gav honom alltså den plats som han önskade, fast och stadig på klippan. Må hans själ vara med Kristus och hans minne förbli i välsignelse. ## kap. XIX, § 7 (MGH s. 131–132) (maskinöversättning) (7) Om det romerska konciliet. År 1215 efter Herrens människoblivande hölls ett koncilium i den romerska kyrkan under ordförandeskap av påven Innocentius, i närvaro av patriarker och kardinaler och fyrahundra biskopar och åttahundra abbotar. Bland dem var Livlands biskop Albertus jämte esternas biskop. Dessa berättade för den högste prästen och samtidigt för alla biskoparna om den livländska kyrkans vedermödor och krig och angelägenheter. Och alla gladde sig tillsammans över folkens omvändelse och samtidigt över de kristnas krig och mångfaldiga segrar. Och biskopen sade: ”Liksom du, helige fader”, sade han, ”inte upphör att med din helighets nit omhulda det heliga landet Jerusalem, som är Sonens land, så bör du inte heller denna gång lämna Livland övergivet, som är Moderns land och som hittills har utvidgats bland folken genom din omsorg och tröst. Ty Sonen älskar sin moder, och liksom han inte vill att hans land går förlorat, så vill han förvisso inte heller att Moderns land råkar i fara.” Den högste prästen svarade honom och sade: ”Liksom Sonens land, så ska vi också alltid sörja för att främja Moderns land med vår faderliga omsorgs nit.” Och när konciliet var slut sände han dem tillbaka med glädje och förnyade deras myndighet att predika och att med korset teckna pilgrimer till syndernas förlåtelse, vilka genom att fara med dem till Livland skulle skydda den nya kyrkan mot hedningarnas angrepp. Om Ugaunenses och Sackalanenses dop. Rom dikterar rätten, men Riga bevattnar folken. Ty prästerna Petrus Kakewalde och Otto, sända från Riga, bevattnar under tiden Saccala och Ugaunia med den heliga källan och inbjuder dem till evigt liv. ## kap. XIX, § 8 (MGH s. 132–133) (maskinöversättning) (8) Om härtåget till Sontagana. Men Rotalienses, som ännu är upproriska, vägrar ännu att ta emot de kristnas lagar. Ett härtåg bestäms mot dem. Sedan julhögtiden alltså är firad, påbjuds liverna och letterna att vara beredda och samlas för att dra mot det kristna namnets fiender. Och tyskarna med bröderna i ridderskapet möter dem. Även greve Borgardus är närvarande med pilgrimerna, och alla går tillsammans på havets is och når Estlands första landskap. Och de delar upp hären på alla vägar och i alla byar, förföljer de flyende esterna, dödar dem som de griper, rövar kvinnor och små barn och boskap och samlas vid borgen Sontagana, belägrar esterna i den och strider med dem i nio dagar. Om intagandet av borgen Sontagana och om trons mottagande. De reser alltså ett belägringstorn (propugnaculum) av trä, och det skjuts närmare borgen. På det stiger liverna och letterna upp tillsammans med armborstskyttarna, och på befästningens krön dödar de många av esterna med lansar och pilar, sårar många och driver dem bort från försvaret. Ty esterna, som alltför djärvt sprang fram för att strida och liksom snarare gav armborstskyttarna tillfälle, fick fler sårade och fler dödade. Därför överlämnar de sig till sist, efter att många dödats och på grund av brist på vatten och föda, och ber om fred. Men tyskarna säger: ”Om ni vill lägga ned er trolöshets vapen och ta emot den sanna freden, som är Kristus, i er borg, ska vi gärna skona er och ta emot er i vårt broderskaps kärlek.” När de hör detta lovar de genast med glädje att ta emot dopets sakrament med all kristendomens rätt. Därför sändes, redan på den elfte dagen, prästen Godfridus till dem i borgen. Han välsignade dem och sade: ”Vill ni avsäga er avgudadyrkan och tro på de kristnas ende Gud?” Och då alla svarade: ”Vi vill”, hällde han vatten och sade: ”Låt er då alla döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” När detta var fullbordat gavs fred, och sedan de äldstes söner tagits som gisslan återvände hären med allt rov och byte och alla fångar till Livland och prisade Gud för folkens omvändelse, han som är välsignad i evighet. ## kap. XIX, § 9 (MGH s. 133–134) (maskinöversättning) (9) Om härtåget till Ösel. Efter några dagars vila, när krafterna återvunnits, samlas rigaborna åter med liverna och letterna, och de går på havets is, som genom köldens ständiga stränghet hade frusit mycket fast, och vänder sin här mot Ösel. Och då de finner havsvägen mycket god delar de upp sin här och drar runt på alla vägar och i alla byar, griper många och dödar alla män och för med sig kvinnor och små barn och boskap. Vid en av borgarna samlas de och strider med dem som var i borgen, sårar och dödar en del av dem, och eftersom kölden var alltför stark försökte de inte inta själva borgen, utan återvände med allt rov och alla fångar sin väg över isen. Och när några ropade att malewan (malewa) följde efter och andra skyndsamt gick till elden, orkade några av dem inte mer och föll, förfrusna av kylan, och dog, och andra återvände välbehållna. ## kap. XIX, § 10 (MGH s. 134) (maskinöversättning) (10) Om kung Woldemarus plötsliga död. Sedan Herrens uppståndelses högtid hade firats sände esterna bud till kung Woldemarus av Polotsk att han skulle komma med en här och belägra Riga. De lovade att själva under tiden trycka ned liverna och letterna med krig och samtidigt spärra hamnen i Dunemunde. Och de trolösas råd behagade kungen, de som alltid sökte störa den livländska kyrkan, och han sände bud till Ryssland och Litauen och kallade samman en stor här av ryssar och litauer. Och sedan alla hade samlats och var beredda och kungen skulle gå ombord på ett fartyg för att fara med dem, föll han plötsligt och gav upp andan och dog en plötslig och oförutsedd död, och hela hans här skingrades och återvände till sitt land. ## kap. XIX, § 11 (MGH s. 134) (maskinöversättning) (11) Och när de av biskopens husfolk och bröderna i ridderskapet som var i Riga hörde om esternas rådslag köpte de en kogg, befäste den runt om som en borg och placerade i den femtio män med armborst och vapen, och de ställde den i floden Dünas mynning för att bevaka hamninloppet, så att öselborna inte skulle komma och spärra det som förut. När kungen alltså var död nådde budskapet Ösel, och då de samtidigt hörde att armborstskyttar och beväpnade män bevakade Dünas hamn gick de in i Saletsa, och sedan de dragit upp kring sjön Astegerwe plundrade de letternas byar, och de tog kvinnorna och dödade männen. Och några av letterna samlades, förföljde dem, grep och dödade några och drev andra på flykt till fartygen. Och kyrkan hade ro några få dagar, medan den väntade på sin biskops ankomst. ## kap. XX, § 1 (MGH s. 135) (maskinöversättning) (1) Om det artonde året. Det var biskopens artonde år. Han återvände från den romerska kurian och, sedan han i Hagenowe hade tröstats av kung Fredrik, återvände han till Livland med esternas biskop Theodericus och med andra troende, riddare och pilgrimer. Och i Dunemunde fann han sina män som bevakade hamnen, och de berättade för honom om sina härtåg i Estland och likaså om kungens död, och hur de hade blivit tröstade i alla sina vedermödor. Och det blev glädje i kyrkan både över biskopens ankomst och över dess befrielse från ryssarna och andra folk. ## kap. XX, § 2 (MGH s. 135–136) (maskinöversättning) (2) Om det första härtåget till Harien. Och därefter samlades biskoparna med bröderna i ridderskapet och gjorde en viss delning av Estland, som jag, eftersom den sedan visade sig vara obeständig, har ansett det onyttigt att beskriva. Jag vill hellre säga att rigaborna åter samlades med liverna och letterna och mästaren Volquinus med sina bröder och pilgrimerna och likaså Theodericus med biskopens män, och de drog med en här, men fredligt, till det redan döpta Saccala och kallade till sig de äldste i detta landskap, på vilkas råd de drog fram mot de andra esterna, och dessa var deras vägvisare. Och på den saliga Jungfruns himmelsfärdsdag gick de in i landskapet Harien, som ligger mitt i Estland, där också alla de kringboende folken brukade samlas varje år till ting i Raigele. När vi kom dit delade vi upp vår här på alla vägar och i alla byar och likaså i alla landskap i detta land, brände allt och ödelade, dödade allt av manligt kön, tog kvinnor och små barn och drev bort mycket boskap och likaså deras hästar. Till sist samlades vi vid den stora byn Lone, som ligger vid en bäck mitt i landet, och där vilade vi i tre dagar och ödelade hela landet runt omkring och nådde ända till Revelenses byar. Den fjärde dagen lade vi bakhåll nära en by, och nio av dem tillfångatogs och några dödades. Och hären återvände med stort byte och förde tillbaka otaliga oxar och får. Och esterna följde efter i en stor malewa (malewa) och ville angripa dem bakifrån. Men deras gudars lott föll ut till motsatt sida. Och rigaborna återvände med glädje till Livland och delade i kärlek allt som de hade fört tillbaka. ## kap. XX, § 3 (MGH s. 136–137) (maskinöversättning) (3) Om ryssarnas härtåg till Odenpe. Därefter blev ryssarna i Pskov förbittrade på Ugaunenses, eftersom de hade tagit emot latinarnas dop och föraktat deras, och de hotade dem med krig och krävde skatt och tribut av dem. Men Ugaunenses rådfrågade Livlands biskop och likaså bröderna i ridderskapet om detta och bad om hjälp i saken. Dessa vägrade inte utan lovade att leva och dö tillsammans med dem, och de försäkrade att de var fria från ryssarna, liksom de alltid hade varit före dopet, så också nu. När alltså storkungen Woldemarus av Polotsk var död uppväcktes en ny motståndare till den livländska kyrkan, Woldemarus av Pskov, som bröt upp med en stor här av ryssar från Pskov och kom till Ugaunia och slog sig ned på berget Odempe och sände sin här genom alla byar och landskap runt omkring, och den brände och härjade hela landet och dödade många män och förde kvinnor och små barn bort som fångar. Och där fanns en av tyskarna, köpmannen Isfridus, som sedan han förlorat allt sitt flydde till Riga och förkunnade det där. ## kap. XX, § 4 (MGH s. 137) (maskinöversättning) (4) Då samlades rigabornas äldste med biskoparna och bröderna i ridderskapet, och i betraktande av att ett krig med ryssarna kanske hotade dem gjorde de en viss delning av alla Estlands landskap som hade underkuvats och döpts genom den livländska kyrkan; åt den livländska kyrkan och biskopen av Riga tilldelade de en tredjedel av alla de inkomster och tributer som kom från Estland, så att den, liksom den hade del i mödorna och krigen, också skulle ha del i trösten; den andra delen tilldömde de esternas biskop, men den tredje bröderna i ridderskapet för deras mödor och utgifter. ## kap. XX, § 5 (MGH s. 137–138) (maskinöversättning) (5) Och Ugaunenses kom åter till biskoparna och bad om hjälp mot ryssarna. Och biskoparna sände sina män med bröderna i ridderskapet till Ugaunia. Dessa samlade alla ester från de landskapen och bebyggde berget Odempe tillsammans med dem och bodde där, och de befäste borgen mycket starkt, både mot ryssarna och mot andra folk som ännu inte var döpta. Ryssarna kom också på sitt vanliga sätt till letternas land vid Tholowa för att samla in sin skatt; och när den var insamlad brände de borgen Beverin. Och när Bertoldus, mästare för ridderskapet från Wenden, såg att de förberedde sig för krig, eftersom de brände letternas borgar, sände han ut folk och grep dem och kastade dem i fängelse. Dem släppte han dock när kungen av Novgorods sändebud kom och sände dem hedersamt tillbaka till Ryssland. Men Ugaunenses, som ville hämnas på ryssarna, bröt upp med biskopens män och likaså med bröderna i ridderskapet och drog till Ryssland i riktning mot Novgorod, och då de fann landet utan att det genom något rykte hade varnats, på trettondedagen, när de brukar vara mer upptagna av sina gästabud och dryckeslag, delade de upp sin här på alla byar och vägar och dödade mycket folk och förde mycket många kvinnor bort som fångar, och de drev bort hästar och mycket boskap och tog mycket byte, och sedan de med eld och svärd hade hämnats de oförrätter de lidit återvände de med allt bytet glada till Odempe. ## kap. XX, § 6 (MGH s. 138–139) (maskinöversättning) (6) Om det redan andra härtåget till Gerwa. Efter trettondedagen sände rigaborna bud till alla liver och letter och samlade en stor här och drog till Sackala och tog detta landskaps äldste till sina vägvisare, och Ugaunenses kom till dem med sina tyskar, och de drog fram till Gerwen och delade upp sin här på alla byar och landskap i den trakten, och de slog detta land med en stor plåga, då de i sex dagar låg i byn Carethen och brände och ödelade allt runt omkring. Och de som hade de starkare hästarna drog fram till Vironia, och sedan de på samma sätt härjat det landet, dödat män och tagit kvinnor och små barn till fånga återvände de med mycket byte till Carethen. Och dit kom till dem de äldste i det landskapet, Gerwanenses, och bad om fred och om att de skulle dra ut ur deras gränser. Till dem sade de: ”Om ni”, sade de, ”vill ha sann fred, måste ni bli söner till den sanne fridsfursten, som är Kristus, så att ni, sedan ni tagit emot hans dop, kan vinna vårt eviga broderskap.” När Gerwanenses hörde detta gladde de sig, och för att kunna vinna fred med rigaborna lovade de både att hålla deras dop och att ge dem en ständig skatt. Därför döpte vi också några där, och sedan vi tagit deras söner som gisslan återvände vi till Livland med allt vårt byte och lovprisade Gud också för detta folks omvändelse. ## kap. XX, § 7 (MGH s. 139–140) (maskinöversättning) (7) Om ryssarnas belägring av borgen Odenpe. Sedan den livländska hären hade återvänt från Gerwen samlade novgoroderna genast under fastan en stor här av ryssar, och med dem gick kung Woldemarus av Pskov med sina medborgare, och de sände sändebud över hela Estland att de skulle komma för att belägra tyskarna och Ugaunenses i Odempe. Och inte bara öselborna och Harionenses kom, utan också de redan länge döpta Saccalanenses, som hoppades att på så sätt bli av med tyskarnas ok och samtidigt med deras dop. Och de mötte ryssarna och belägrade tillsammans med dem borgen Odempe och stred med tyskarna och dem som var med dem i sjutton dagar, och de kunde inte skada dem, eftersom borgen var mycket stark. Men biskopens bågskyttar som var i borgen och bröderna i ridderskapet sårade många av ryssarna och dödade dem med sina armborst. På samma sätt sårade ryssarna några i borgen med sina bågars pilar. Och ryssarna drog runt i landskapen och grep många, dödade dem och kastade deras kroppar i vattnet som fanns vid bergets fot, för att de som var i borgen inte skulle hämta vatten därifrån. Och de gjorde allt det onda de kunde och ödelade och brände hela landet runt omkring. Och när de ibland på sitt sätt försökte storma bergets befästning med hela sin mängd drevs de kraftigt tillbaka av tyskarna och esterna, och därför fick de där erfara att många av deras män dödades. Och när biskoparna med bröderna i ridderskapet hörde om att de sina var belägrade sände de omkring tretusen män till deras hjälp. Och Volquinus, mästare för ridderskapet, gick med dem, och Bertoldus från Wenden och Theodericus, biskopens bror, med dem, tillsammans med liver och letter och några pilgrimer. Och de kom till sjön Rastegerwe och mötte en gosse som kom från borgen. Honom tog de till vägvisare och kom till borgen när det blivit morgon, och de lämnade öselborna till höger och gick mot ryssarna och stred med dem. Och när de såg den stora och starka hären vek de av mot borgen. Ty av ryssar och öselbor var det nära tjugotusen, och då de fruktade deras mängd steg de upp i borgen. Och några av bröderna i ridderskapet föll, de starka männen Constantinus, Bertoldus och Helyas, och några av biskopens husfolk; och alla de andra kom välbehållna in i borgen. Och på grund av mängden av män och hästar uppstod hungersnöd och brist på föda och hö i borgen, och hästarna åt varandras svansar; likaså i ryssarnas här, eftersom det rådde brist på allt. Till sist, på tredje dagen efter sammandrabbningen, förhandlade de med tyskarna. ## kap. XX, § 8 (MGH s. 140) (maskinöversättning) (8) Om freden som slöts med ryssarna. De slöt också fred med dem, dock så att alla tyskar skulle lämna borgen och återvända till Livland. Och kung Woldemarus kallade sin svärson Theodericus att följa med honom till Pskov för att bekräfta freden. Och han litade på honom och gick ned till honom. Novgoroderna ryckte genast honom ur hans händer och förde honom bort som fånge med sig. Men tyskarna, sedan freden slutits, gick med liverna och letterna ned från borgen mitt genom ryssarna och öselborna och återvände till Livland. Under tiden gick också Sackalanenses in i letternas land, ödelade deras byar och förde bort människor som fångar och återvände från Ymera till Saccala, och, utan att minnas alla de sakrament som de förut hade tagit emot, bröt de den fred som en gång hade slutits med tyskarna och brydde sig inte om den. ## kap. XXI, § 1 (MGH s. 140–141) (maskinöversättning) (1) Biskop Albertus nittonde år var inne, och livländarnas folk fick ingen ro från krigen. Om kriget i Sackala. Den förut nämnde vördige biskopen sände nämligen sina sändebud både till Novgorod och till Saccala för att bekräfta den fred som slutits i Odempe, och han bönföll dem också för sin bror Theodericus. Men eftersom de är människor fyllda av högmodets uppblåsthet och samtidigt alltför förmätna i sin stolthet, brydde de sig varken om biskopens böner eller om freden med tyskarna, utan sammansvor sig med esterna och tänkte ut råd om hur de skulle förtrycka tyskarna och förstöra den livländska kyrkan. När den förut nämnde biskopen fick veta detta drog han med de återvändande pilgrimerna till Tyskland och anförtrodde också denna gång Livland åt Herren Jesus Kristus och hans moder att bevara. Och han kungjorde för alla krigens olägenheter och de sinas skada och uppmanade starka och ädla män att ställa sig som en mur för Herrens hus och att ta korset och som pilgrimer fara till Livland till syndernas förlåtelse. Och greve Albertus av Lowenborch hörde om allt det onda som ryssarna och esterna tillfogade den livländska kyrkan, tog korset till syndernas förlåtelse och for med sina riddare och med raska och ädla män till Livland, och med honom kom abboten Bernardus från Dunemunde och pilgrimer, om än få. Och han togs emot med stor glädje. Honom hade Herren hittills lagt i sitt koger som en utvald pil, för att i rätt tid sända honom till Livland för att befria sin kyrka från fienderna. ## kap. XXI, § 2 (MGH s. 141–143) (maskinöversättning) (2) Sedan han hade kommit till Riga sände esterna mycket många gåvor till ryssarna och bad dem komma med en här för att förstöra den livländska kyrkan. Men storkungen av Novgorod, Mislawe, hade vid samma tid dragit bort mot kungen av Ungern för att strida om riket Galizien och lämnat en ny kung på sitt säte i Novgorod. Denne sände sina sändebud till Estland och lovade att han skulle komma med en stor här, tillsammans med kung Woldemarus och mycket många andra kungar. Och esterna gladde sig och sände bud över hela Estland och samlade en mycket stor och stark här. Och de slog sig ned vid Pala i Saccala. Deras furste och äldste Lembitus kallade samman alla från alla landskap. Och till dem kom både Rotalienses och Harionenses, både Vironenses och Revelenses, Gerwanenses och Sackalanenses. Och de var sextusen, som alla väntade på de ryska kungarnas ankomst i femton dagar i Sackala. När rigaborna hörde om deras samling bröt de upp och skyndade hastigt mot dem, i önskan att hinna före ryssarna. Och greve Albertus gick med dem, med sina riddare och tjänare, Volquinus, mästare för ridderskapet, med sina bröder, abboten Bernardus från Dunemunde, prosten Iohannes, liver och letter, även den ytterst trogne Caupo, som aldrig försummade Herrens strider och härtåg. Alla dessa kom nära Sackala, där härens plats för bön och samtal är. Och de var nära tretusen utvalda män. Och de ställde tyskarna på mittvägen, men liverna placerade de till höger, och åt letterna gav de vägen till vänster. Och de sände andra till byarna, och sedan dessa gripit några människor fick de veta av dem om härens mängd och likaså att den redan kom emot dem och var beredd att strida. När de hörde detta drog de fram försiktigt och i ordning, och när det blivit kväll kom de till borgen Viliende, där de vilade om natten, och sedan mässans högtid firats där drog de på aposteln Matteus dag ut mot fienderna. Och de fann att dessa hade vikit av till en annan plats, och de förföljde dem genast, och när de såg dem plötsligt komma fram ur skogarna mitt emot, beredda till strid, gick de emot dem; och tyskarna stred på mittvägen, där deras större och starkare skara var. Av dem gick några till häst och andra till fots, och medan de steg för steg ryckte fram i sin ordning gick de mitt igenom dem, bröt deras stridslinje och drev dem på flykt. ## kap. XXI, § 3 (MGH s. 143) (maskinöversättning) (3) Om Sackalanenses strid, som de utkämpade med dem. Även letterna, som stred på den vänstra flygeln, angrep djärvt tillsammans med tyskarna sina motståndare, mot vilka Sackalanenses var uppställda tillsammans med Lembitus och sina övriga äldste. Dessa sårade många av letterna och dödade några, stred kraftigt och gjorde länge motstånd. Men när de såg att den mittersta skaran hade drivits på flykt av tyskarna vände också de ryggen till. Och letterna förföljde dem och dödade många av dem, och de övriga flydde. Och Veko, Roboams bror, kände igen Lembitus och förföljde honom och dödade honom och tog hans kläder, och de andra högg av hans huvud och förde det med sig till Livland. Och där föll också andra äldste från Sackala, Wottele, Maniwalde och mycket många andra. Men liverna, som var uppställda till höger, vek, när de såg esternas lansar grymt flyga över sig, av mot tyskarna och förföljde med dem de flyende. Men de ester som hade kommit emot dem störtade sig över några av de våra som följde efter bakifrån; men dessa drev dem tappert tillbaka och drev även dem på flykt. Och sedan alla esterna hade drivits på flykt förföljde liverna och letterna och sachsarna dem och dödade av dem i skogarna, så att de nästan fyllde tusentalet, ja otaliga, som inte kunde räknas i skogarna och kärren, och de tog nästan tvåtusen hästar ifrån dem och tog alla deras vapen och allt deras byte, och den följande dagen delade de allt det rövade lika sinsemellan. ## kap. XXI, § 4 (MGH s. 143–144) (maskinöversättning) (4) Om Caupos död. Men Caupo, genomborrad av en lans genom båda sidorna, ihågkom troget Herrens lidande, tog emot sakramentet av Herrens kropp och gav upp andan i uppriktig bekännelse av den kristna tron, sedan han först hade delat ut allt sitt gods åt de kyrkor som var upprättade i Livland. Och både greve Albertus och abboten och alla som var med dem sörjde honom. Och hans kropp brändes, och benen fördes till Livland och begravdes i Cubbesele. ## kap. XXI, § 5 (MGH s. 144–145) (maskinöversättning) (5) Om Sackalanenses återvändande till tron och freden. Efter striden drog hären vidare till Pala, till Lembitus by; och sedan de legat där i tre dagar sände de liverna och letterna att plundra och bränna alla provinser runt omkring. Och Lembitus broder Unnepewe kom till dem med andra som hade blivit kvar och bad att den tidigare freden skulle förnyas. Och tyskarna sade till dem: ”Eftersom ni har föraktat det heliga dopets sakrament, som ni tagit emot, och har besudlat Kristi tro med hedningarnas och ryssarnas råd, därför har Herren slagit er. Vänd nu alltså troget tillbaka till Kristus, så skall vi ännu ta upp er i vår broderliga kärleks gemenskap.” Och det behagade dem. Och sedan gisslan tagits gavs dem fred för andra gången, på villkor att de troget skulle iaktta alla kristendomens rättigheter. När detta var gjort återvände hären med allt sitt byte till Livland, och för en så ärorik seger, som Gud hade skänkt dem, prisade de Herren, som är välsignad i evighet. Om härtåget till Haniale. Sedan greve Albertus hade återvänt från nedslaktandet av Sackalanenses längtade han efter att sätta i gång ett nytt härtåg mot Ösel, och han lät bygga en större blida och uppmuntrade alla till själva färden. Men fastän hären samma vinter ofta kallades samman strömmade regnskurar ned, och då havets is hade smält kunde de inte nå Ösel, eftersom det är en ö i havet. Därför hade rigaborna till slut under fastan, när de drog ut med liverna och letterna, beslutat att gå mot andra ester, och när de kom till Saletsa och sände sina spejare före mötte de öselborna. Och genast när öselborna fick kännedom om rigabornas här vände de sig på flykten. Och rigaborna förföljde dem med hela sin här hela den dagen, och följande dag gick de in i kustprovinserna (provincie Maritime), som ligger runt Ösel, och sedan de delat sin här över alla vägar och plundrat landet dödade de alla män som de grep, förde bort kvinnor och barn som fångar, drev många dragdjur med sig, tog mycket byte och lämnade byar och hus åt lågorna. Och de samlades med sin här och låg och vilade några dagar mitt i landet. Och de äldste från Haniale och Cozzo och från alla provinser som ligger mellan Rotalia och Revele och Haria kom till dem och bad om det som hör till freden och om att de skulle dra sig tillbaka från deras gränser. Om freden som slöts med Rotalienses och om tron som togs emot av dem. Och rigaborna sade: ”Om ni vill”, sade de, ”bli bestänkta i den heliga dopkällan och bli söner med oss till den sanne fridsfursten, som är Kristus, då skall vi befästa en sann fred med er och ta upp er i vårt broderskap.” När esterna hörde detta gladdes de, och sedan de ställt gisslan underkastade de sig den livländska kyrkan, så att de både skulle ta emot dopets sakrament och årligen betala skatt (census). Och fred gavs, och rigaborna återvände med mycket byte och prisade Gud också för det folkets underkuvande. ## kap. XXI, § 6 (MGH s. 145–146) (maskinöversättning) (6) Om freden som slöts för andra gången med Gerwanenses. Efter Sackalanenses andra återvändande till den kristna tron kom också Gerwanenses, även de nu för andra gången, och överlämnade sig åt Rigas kyrka inför greve Albertus och alla rigabornas äldste och ställde sina söner som gisslan, för att också de skulle ta emot dopets mysterium och betala den livländska kyrkan en evig skatt (census) eller det mått säd som fastställts i stället för tionde (decima). Och de återvände till sitt land och gladdes åt fredens lugn. ## kap. XXI, § 7 (MGH s. 146) (maskinöversättning) (7) Om striden med öselborna vid Saletsa. Vid just denna tid reste sig öselborna och kom med en här till Metsepole, och av dem var det nästan tusen av deras bästa män, och de plundrade hela den provinsen i Metsepole. Och efter detta gick de in i en annan socken (parrochia) i Ledegore, och medan de plundrade landet runt omkring dödade de några män och förde kvinnor och barn med sig. Och när de närmade sig prästens hus såg prästen Godfridus dem komma. Och han steg hastigt upp på sin häst och flydde från dem och red runt i sin socken och kallade samman alla män till strid mot hedningarna, och han sände under hela natten bud till de närliggande socknarna att de följande dag skulle komma till striden. Och Vesike kom med sina liver, och dessutom några av biskopens tjänare från borgen Vredelant; och de samlades och förföljde öselborna. Och av biskopens tjänare var det bara sju tyskar, och den åttonde var prästen Godefridus. Han omgjordade sig med sina krigsvapen och iklädde sig sin brynja som en jätte, ivrig att rycka sina får ur vargarnas gap. Och de störtade sig bakifrån över dem och dödade dem mycket kraftfullt. Men också de vände sig mot dessa och gjorde mycket länge motstånd och sårade mycket många av dem. Till slut, efter en lång strid, vände öselborna sig på flykten, och nästan hundra av dem föll och de övriga flydde. Och biskopens tjänare förföljde dem med liverna över Saletsa på den jämna vägen längs havet och tog från dem nästan fyrahundra av de bästa hästarna, som de sedan delade mellan sig tillsammans med rovet, och prisade Herren, som genom några få har vunnit seger över fienderna. ## kap. XXII, § 1 (MGH s. 146–148) (maskinöversättning) (1) Det tjugonde året. Biskopens tjugonde år nu nalkades, och Livernas land från krigen ej tystnade. Samma år kom den förut nämnde biskopen av Riga och samtidigt biskopen av Estland och abboten Bernardus, som samma år vigdes till biskop i Semgallen, tillsammans med greve Albertus, som återvände från Livland, till kungen av Danmark och bad ödmjukt att han följande år skulle vända sin sjöhär mot Estland, så att esterna, ytterligare förödmjukade, skulle upphöra att tillsammans med ryssarna angripa den livländska kyrkan. Och när kungen förstod ryssarnas och esternas stora krig mot livländarna lovade han att följande år komma med sin här till Estland, både till den saliga Jungfruns ära och till förlåtelse för sina synder. Och biskoparna gladdes. Och den vördnadsvärde biskopen av den livländska kyrkan Albertus gick åter bort, samlade pilgrimer och predikade syndernas förlåtelse för dem och sände dem till Livland för att de skulle stå upp för Herrens hus på stridens dag och försvara den unga kyrkan mot hedningarnas anlopp. Själv uppsköt han sin färd till Livland detta år, för att komma starkare och med fler kommande år. Och han satte i sitt ställe domdekanen (decanus) i Halberstadt, som tillsammans med Henricus Borewinus, en ädling från Wentlande, och några andra pilgrimer drog till Livland för att fullgöra sitt pilgrimsår där. ## kap. XXII, § 2 (MGH s. 148–149) (maskinöversättning) (2) Om striden med ryssarna i Puidyse. Efter den saliga Jungfruns himmelsfärdsfest, då sommarhettan redan gick över, utlystes ett härtåg mot Revelenses och Harionenses, som alltid ännu hade varit upproriska och grymmare än de andra. Och rigaborna samlades med liverna och letterna, och med dem gick Heinricus Borewinus och mästaren Volquinus med sina bröder, och de kom nära Sackala, där härens plats för bön och överläggningar brukar vara, där greve Albertus också hade låtit bygga en bro, och där beslöt de att de skulle plundra provinsen Revele. Och följande dag drog de genom Sackala och kom nära borgen Viliende. Och där återvände till dem deras spejare, som de hade sänt för att kalla samman den provinsens äldste, så att dessa på vanligt sätt skulle vara deras vägvisare, och de förde med sig sändebud från ryssarna och från öselborna, som de hade gripit i byarna, och som hade kommit sända av ryssarna för att samla en här över hela Estland och föra den samlade hären till ryssarnas här, så att de tillsammans skulle komma till Livland. Och de ställde dem mitt bland folket och frågade ut dem om deras sändebudsuppdrag. Men de berättade att ryssarnas kungars stora här följande dag skulle komma från Ugaunia och gå in i Livland, och att de var sända för att föra esternas här tillsammans till ryssarna. När detta hördes vände den livländska hären genast tillbaka samma väg som den hade kommit, och följande dag drog de på vägen i Puidise mot Ugaunia för att möta ryssarna. Och ryssarna, som under hela dagen gick över floden som kallas Vattnens moder (Mater Aquarum), kom även de emot livländarna, och plötsligt återvände våra spejare till oss och sade att ryssarnas här redan närmade sig. Och vi stod upp i hast och ordnade vår här, så att liverna och letterna skulle strida till fots, men tyskarna på sina hästar. Och när hären var ordnad ryckte vi fram mot dem. Och när vi hade nått fram till dem skyndade genast de av våra som var främst mot dem, och de stred med dem och slog dem på flykten, och medan de förföljde dem mycket kraftfullt tog de storkungens av Novgorod fana och därtill två andra kungars fanor och dödade männen som bar dem. Och de föll av dem längs vägen hit och dit, och hela vår här följde efter dem, tills slutligen liverna och letterna, som sprang till fots, inte orkade mer. Och var och en steg upp på sin häst, och de förföljde ryssarna. ## kap. XXII, § 3 (MGH s. 149–150) (maskinöversättning) (3) Men ryssarna, som flydde nästan två mil, kom till en liten flod, och när de hade gått över den stannade de. Och de samlade hela sin här på ett ställe och slog på sin trumma och blåste i sina pipor, och kung Woldemarus av Pskov och kungen av Novgorod red runt hären och eggade dem till strid. Men tyskarna stannade också de, sedan de hade drivit dem ända till floden, eftersom inte heller de förmådde gå över floden till dem för ryssarnas mängd. Och även de samlade sig på en liten kulle vid floden och väntade på att deras egna, som följde efter, skulle komma. Och de ordnade hären för andra gången, så att några stod till fots och andra till häst mitt emot ryssarna. Och var och en av liverna och letterna som kom fram till kullen vid floden, där slagordningarna var ordnade, vek genast, när han såg ryssarnas härs mängd, tillbaka som om han slagits i ansiktet med en klubba, och vände ryggen till och tog till flykten. Och den ene efter den andre av dem flydde, när de såg ryssarnas pilar komma över sig; till sist tog alla tillsammans till flykten. Och tyskarna stod ensamma kvar, och de var bara tvåhundra. Men också några av dem drog sig undan, så att knappt hundra blev kvar, och hela stridens tyngd vändes mot dem. Men ryssarna började gå över bäcken, och tyskarna lät dem hållas tills en del hade gått över, och genast slog de dem åter tillbaka ända till floden och dödade några av dem. Och åter gick andra över bäcken mot tyskarna, och åter drevs de tillbaka av dem. Men en mycket mäktig man från Novgorod, som hade gått över bäcken, red på avstånd runt för att speja på livländarna, och Theodericus av Kukenoys mötte honom och högg av hans högra hand, med vilken han höll svärdet, och förföljde honom när han flydde och slog ned honom, och de övriga dödade de övriga. Alla som gick över floden till dem slog de på så sätt, och på detta vis stred de med dem vid floden från dagens nionde timme nästan till solnedgången. Och när kungen av Novgorod såg att omkring femtio av hans egna hade dödats förbjöd han sin här att hädanefter gå över till dem. Och ryssarnas här drog sig tillbaka till sina eldar. Om tyskarnas återkomst från striden. Men tyskarna återvände alla friska och oskadda och sjöng längs vägen, utom en av Heinricus Borewins riddare, som föll sårad av en pil; och dessutom en lett, Veko, som ensam med ryggen mot ett träd mycket länge stred med nio ryssar och till sist föll sårad bakifrån och dog. Men alla de andra, liverna och letterna, återvände utan någon skada, och många av dem kom tillbaka från skogarna, dit de hade flytt, och anslöt sig längs vägen åter till tyskarna och gladdes med dem över att så få hade undkommit från en så stor mängd ryssar. Och alla prisade Frälsarens mildhet, som förde dem tillbaka och befriade dem ur fiendernas händer, ja, att de i så stort fåtal hade dödat nästan femtio av ryssarna och tagit deras vapen och byte och hästar. Men ryssarna var sextontusen beväpnade, som storkungen av Novgorod redan under två år hade kallat samman över hela Ryssland, med de bästa vapen som fanns i Ryssland. ## kap. XXII, § 4 (MGH s. 150–151) (maskinöversättning) (4) Efter tre dagar följde de efter in i Livland. Och först plundrade och brände de letternas byar vid Ymera och deras kyrka, och därefter samlades de vid borgen Urele och stannade där i två dagar, och på tredje dagen kom de till prästen Alebrandus gård vid Raupa, så som Woldemarus en gång hade förutsagt honom. Och där vilade de i tre dagar och brände alla kyrkor runt omkring, både livernas och ydumeernas, och de plundrade alla provinser och byar, förde bort kvinnor och barn som fångar, dödade alla män som de grep och brände den säd som från alla håll var samlad på åkrarna. Om en annan här av ryssar. Och Gerceslawe, Woldemarus son, kom med en annan här och belägrade bröderna i ridderskapet (fratres milicie) i Wenden och stred med dem den dagen. Och följande dag gick han över Coywa och drog vidare till kungen av Novgorod och även till sin fader i Ydumea, och tillsammans med de andra plundrade och ödelade han letternas, ydumeernas och livernas land och tillfogade dem allt ont han kunde. Och när rigaborna hörde om allt det onda som ryssarna gjorde i Ydumea, reste de sig åter med Volquinus, mästaren för ridderskapet, och Heinricus Borewinus och med pilgrimerna och med sina liver, och de kom till Thoreyda och kallade till sig männen från de omkringliggande provinserna, eftersom de ville strida med ryssarna på nytt. Och de sände spejare mot dem, som genast fann en skara ryssar i Ymmeculle och förföljde dem ända till Raupa. Men dessa återvände till de sina och meddelade att tyskarnas här kom. När ryssarna hörde detta drog de sig genast bort från den platsen, gick över Coywa och belägrade vendernas borg och stred hela dagen med venderna. ## kap. XXII, § 5 (MGH s. 151–152) (maskinöversättning) (5) Om belägringen av vendernas borg. Också bröderna i ridderskapets bågskyttar steg ned från sin borg, gick in till venderna och dödade med sina armborst många av ryssarna och sårade mycket många. Därför bars många ädlingar, svårt sårade, halvdöda bort på sina bårar mellan två hästar. Men mästaren för ridderskapet i Wenden hade dagen innan gått med sina bröder till tyskarnas samling. Under tiden belägrade ryssarnas hela här deras borg. Därför gick de om natten försiktigt mitt igenom fienderna och återvände till sin borg. Och när det blev morgon och kungen av Novgorod såg att många av hans ädlingar var sårade och andra dödade, och då han insåg att han inte kunde inta vendernas borg, fastän den ändå är den minsta borg som Livland har, talade han fredligt till bröderna i ridderskapet. Men de brydde sig inte om en sådan fred och drev bort dem från sig med armborsten. ## kap. XXII, § 6 (MGH s. 152) (maskinöversättning) (6) Om ryssarnas återtåg. Därför vek ryssarna, av fruktan för de efterföljande tyskarnas anfall, bort från borgen, gick hela dagen och kom ända till Tricatua, medan de skyndsamt drog ut ur landet. Och när de kom till Ugaunia hörde de om en litauisk här i Ryssland, och när de återvände till Pskov fann de en del av själva staden plundrad av litauerna. ## kap. XXII, § 7 (MGH s. 152) (maskinöversättning) (7) Då reste sig några av letterna med ett fåtal och gick in i Ryssland, och de plundrade byar, dödade människor, tog andra till fånga och tog byte, och för att hämnas de sina gjorde de allt ont de kunde. Och när dessa återvände gick åter andra dit och underlät inget av allt det onda som de kunde göra. ## kap. XXII, § 8 (MGH s. 152) (maskinöversättning) (8) Om öselbornas härtåg till Düna och om eremitens martyrium. Öselborna hade också haft planen att tillsammans med ryssarna komma till Livland med andra ester för att förstöra kyrkan. Men på grund av tyskarnas drabbning med ryssarna omintetgjordes deras plan, så att Sackalanenses inte kom, och inte heller öselborna, utan bara Harionenses, som med några andra följde efter ryssarna och nådde dem vid Wenden och sedan åter drog bort tillsammans med dem. Men öselborna seglade in i Düna och tog på några öar mycket boskap och dödade en eremit, som hade gått ut från Dunemunde och valt eremitlivet på en närliggande ö och där väntade på sitt martyriums kamp. Sedan denna lyckligt var fullbordad gick han utan tvivel över i de heligas gemenskap. ## kap. XXII, § 9 (MGH s. 152–153) (maskinöversättning) (9) Om härtåget till Revele, som av liverna kallas det kalla. Och ryssarna från Pskov sände sändebud till Livland och sade att de ville sluta fred med tyskarna. Men deras planer tillsammans med esterna var alltid onda och fulla av svek. När rigaborna förstod detta sände de bud till liverna och letterna och samlade en här för att gå mot esterna. Och vid fastans början samlades de vid Saletsa, och där var Volquinus, mästaren för ridderskapet, med Heinricus Borewinus och pilgrimerna, och liverna och letterna, och de gick på havets is tills de nådde Sontagana. Och sedan de där tagit vägvisare från borgen drog de under hela natten vidare till provinsen Revele. Och en mycket kall vind från norr mötte dem. Ty köldens stränghet var så stor att många förlorade de yttersta delarna av sina lemmar i kylan, och hos några frös näsan, hos andra händerna och hos andra fötterna, och på oss alla växte sedan, när vi återvänt hem, ny hud ut i ansiktet sedan den gamla hade stötts bort. Några dog också senare. Och de delade sin här i tre slagordningar, och Vesike tog med sina liver en slagordning och vägen till vänster, letterna vägen till höger, men åt tyskarna lämnade de som vanligt den mellersta vägen. Och Vesike lämnade sin väg och gick före tyskarna på den mellersta vägen med sina liver, som tidigt på morgonen före gryningen brände den första by de fann för att värma sig. Och när esterna i hela provinsen såg den elden förstod de genast att det var den livländska hären, och var och en flydde till sina gömställen. Men när tyskarna, som följde efter, fann byn bränd före gryningen och trodde att vägvisaren hade gått vilse, dödade de honom på stället. Och när det blev morgon drog de runt genom alla byar, brände dem, dödade människor, tog andra till fånga och rövade mycket boskap och byte, och mot kvällen kom de till en by som kallas Ladise, och sedan de vilat där om natten drog de följande dag vidare till en annan närliggande by, som kallas Culdale, och tog mycket rov. Efter tre dagar drog de bort över isen på havet, som låg nära, och drev med sig allt bytet och fångarna, dit där danerna nu i närheten har byggt sin borg. Och när vi långsamt vände tillbaka på isen dröjde vi i tio dagar för fångarnas och bytets skull, och väntade också på öselborna eller andra ester, om de möjligen skulle följa efter för att strida mot oss. Och när vi kom till Saletsa delade vi allt byte mellan oss och återvände med glädje till Livland, så som segrarna jublar när de delar bytet. ## kap. XXIII, § 1 (MGH s. 154) (maskinöversättning) (1) Om det tjugoförsta året. Biskopens tjugoförsta år nu inträdde, och Livernas land från krigen ej vilade. Ty samma år genomfördes många härtåg och kriget förnyades. När alltså den förut nämnde biskopen återvände från Tyskland kom många pilgrimer och ädlingar med honom. Den främste av dem var hertigen av Sachsen, Albertus av Anehalt, Rodolfus av Stotle, borggreven, en ung greve och mycket många andra, som var redo att försvara kyrkan och stå upp för Herrens hus på stridens dag. ## kap. XXIII, § 2 (MGH s. 154–156) (maskinöversättning) (2) Om den danske kungens härtåg till Revele. Vid samma tid reste sig också kungen av Danmark med en stor här, och med honom kom Lunds kyrkas vördnadsvärde ärkebiskop Andreas och biskop Nicolaus och en tredje biskop, kungens kansler, och med dem var biskopen av Estland Theodericus, som en gång hade vigts i Riga och som hade lämnat den livländska kyrkan och slutit sig till kungen, och Wizzlaus, slavernas furste, med de sina. Alla dessa förde sin här till provinsen Revele och slog sig ned i Lyndanise, som en gång hade varit Revelenses borg; och de förstörde den gamla borgen och började bygga en annan, ny. Och Revelenses och Harionenses samlade en stor här mot dem och sände sina äldste till kungen med fredliga ord i svek. Och kungen trodde dem, ovetande om deras svek, och gav dem gåvor, och biskoparna döpte dem och sände dem tillbaka med glädje. Dessa återvände till de sina och kom efter tre dagar med hela sin här mot kvällen, sedan måltiden ätits, och störtade sig över danerna på fem ställen och stred oförmodat med dem. Om den vördnadsvärde Theodericus, biskopen av Estland, död. Och några av dem trodde att kungen var i det tält som tillhörde den vördnadsvärde biskopen av Estland Theodericus, och de gick in till honom och dräpte honom, och andra förföljde andra och dödade flera av dem. Men herr Wenezlaus stod med sina slaver i dalen som ligger där berget sluttar ned mot havet. Och när han såg dem närma sig gick han genast emot dem. Om striden med esterna. Och han stred med dem och slog dem på flykten och förföljde dem, och han slog och dödade dem längs vägen. Men när de andra esterna, som förföljde danerna, såg att de som stred med slaverna flydde, stannade också de och upphörde att förfölja danerna. Och alla danerna samlades tillsammans med kungen och några tyskar som var med dem, och de gick emot esterna och kämpade kraftfullt med dem. Och esterna flydde för dem. Och sedan hela deras mängd hade vänt sig på flykten följde danerna efter dem med tyskarna och slaverna och dödade av dem, med få man, mer än tusen män, och de övriga flydde. Och kungen och biskoparna tackade Gud för den seger över hedningarna som Gud hade skänkt dem. Och i stället för den förut nämnde biskop Theodericus satte de in hans kaplan Wescelinus, och sedan borgen hade fullbordats och [hans män] hade placerats i den återvände kungen till Danmark. Och biskoparna blev kvar där med kungens män, som under hela det året stred med Revelenses, tills dessa till slut tog emot dopets sakrament. ## kap. XXIII, § 3 (MGH s. 156–157) (maskinöversättning) (3) Om semgallernas omvändelse. Efter biskopens återkomst till Livland med sina pilgrimer kom semgaller från Mesyote till honom och bad om hjälp mot litauerna. Och biskopen sade: ”Om ni vill döpas och ta emot kristna lagar, då skall vi ge er hjälp och ta upp er i vårt broderskaps gemenskap.” Och de sade: ”Att döpas vågar vi visserligen inte för de andra semgallernas och litauernas vildhets skull, om du inte sänder dina män till oss i vår borg och skyddar oss mot deras angrepp, och de kan, när de bor tillsammans med oss, både förvalta dopets sakrament åt oss och lära oss de kristnas lagar.” Och deras förslag behagade biskopen och samtidigt rigaborna, och han sände sina sändebud tillbaka med dem för att också inhämta samtycke från dem som var hemma. Och de kom igen och ännu oftare och bad om just detta. Om deras dop. Då reste sig till slut biskopen med hertigen av Sachsen och med några andra pilgrimer och med prosten (prepositus) vid den saliga Marias kyrka och med sina män och drog till Semgallen, och sedan han i fred slagit sig ned vid borgen Mesiothe kallade han till sig semgallerna i den provinsen. Dessa kom, så som de hade lovat, troget lydiga, alla samman, och de tog emot evangeliets lära, och nästan trehundra män döptes, förutom deras kvinnor och barn, och det blev glädje över deras omvändelse. Efter detta placerade biskopen på deras begäran sina män hos dem i borgen Mesiothe tillsammans med några pilgrimer, och andra sände han från Riga för att med skepp föra dit det som behövdes. Själv återvände han med hertigen och de andra till Riga. ## kap. XXIII, § 4 (MGH s. 157–158) (maskinöversättning) (4) Men Vesthardus, de andra semgallernas äldste från den närliggande provinsen som kallas Thervetene, samlade, när han hörde om omvändelsen av dem i Mesiothe, en här från alla sina områden, sedan freden brutits, och kom till borgen och stred med tyskarna hela dagen, och de bar samman en vedstapel och satte eld på den och kämpade mycket kraftfullt, men kunde ändå inte inta borgen. Och Vesthardus systerson dödades av en pil. När han såg detta blev han bedrövad och vek genast bort från borgen med sin här. Och han hörde att andra av tyskarna kom med skepp på floden Missa, och han skyndade emot dem, och på ett trångt ställe, där djupet i floden var ringa, mötte han dem och grep av dem 30 män eller något fler och dödade dem, och de andra flydde och återvände till Riga. Bland dessa var Segehardus, präst av cisterciensorden, som hade sänts till just den borgen från Dunemunde i biskop Bernardus tjänst, för vars biskopsdöme samma plats redan hade tagits i besittning. Han satt på stranden, och när han såg hedningarna komma drog han kåpans ärm över sitt huvud och väntade på hedningarnas grymhet. Och medan han befallde sin ande i Herrens händer slogs han ihjäl tillsammans med de andra, vars själar utan tvivel skall glädjas med Kristus i martyrernas gemenskap, eftersom deras ärende var heligt, då de kom kallade för att döpa hedningarna och plantera Herrens vingård, som de har planterat med sitt blod. Därför är deras själar likställda med de heligas i himlen. När alltså tyskarna som var i borgen hörde om de sinas dödande och inte hade det som behövdes för året, och samtidigt besinnade semgallernas och litauernas och även kurernas vildhet mot det kristna namnet, reste de sig med alla sina, lämnade borgen och drog till Riga. Men semgallerna, som redan var döpta, föll tillbaka, glömska av de sakrament de tagit emot, och förenade sig med de andra semgallerna, och tillsammans med dem och litauerna sammansvor de sig och slöt förbund mot rigaborna och liverna och alla kristna. Och de samlades alla tillsammans, både de som ännu var hedningar och de döpta, i just den borgen, grävde om den och byggde dess befästning mycket fast; och de drog ut på härtåg mot Holmenses liver och började döda och plundra dem. Också liverna gick in i deras områden och tillfogade dem liknande ont. Och biskopen och hertig Albertus av Sachsen hörde om de sinas dödande och om allt det onda som semgallerna gjorde, och han sände bud till alla liver och letter och befallde dem att vara redo, om Herren någon gång skulle skänka en lycklig färd, att utkräva hämnd på folken. ## kap. XXIII, § 5 (MGH s. 158–159) (maskinöversättning) (5) Om letternas härtåg. Under tiden drog letterna från Kukenoys och några andra av ridderskapets brödrars letter, Meluke och Warigribbe, som inte hade glömt allt det onda som ryssarna från Pskov och novgorodarna hade begått i Livland året innan, till Ryssland, och de plundrade byar, dödade män och tog kvinnor till fånga och lade hela landet runt Pskov öde, och när de återvände drog andra dit och gjorde liknande ont och förde hela tiden hem mycket byte. Och de lämnade sina plogar och uppehöll sig i ryssarnas land, och de lade sig i bakhåll för dem på fälten och i skogarna och i byarna, grep och dödade dem och gav dem ingen ro och tog deras hästar och boskap och kvinnor. Om ryssarnas härtåg mot letterna. Men ryssarna från Pskov samlade mot hösten en här och kom till letternas land och plundrade deras byar och slog sig ned i Melukes och Warigribbes områden, ödelade allt som de hade och brände säden och underlät inget av det onda som de kunde göra. Och mästaren för ridderskapet i Wenden sände bud till alla letter att de skulle komma för att driva ut ryssarna ur landet. Men då ryssarna drog bort tycktes det letterna att de skulle vinna ringa förtjänst av att förfölja ryssarna. ## kap. XXIII, § 6 (MGH s. 159) (maskinöversättning) (6) Om härtåget till Gerwa. Och de vände sin här mot Sackala, och sedan de tagit Sackalanenses med sig gick de över Pala och gick in i Gerwa och slog det landet med ett stort slag, dödade män, tog kvinnor till fånga och tog hästar och boskap och mycket byte, och de sade att de hade kommit Revelenses till hjälp mot danerna. Och där kom de äldste från samma provins, Gerwa, till Rodolfus, mästaren för ridderskapet, och sade att de för länge sedan hade tagit emot rigabornas fred inför greve Albertus och samtidigt skulle ta emot deras dop, och bad honom att dra ut ur deras områden med sin här. Och Rodolfus tog deras söner som gisslan och förnyade freden med dem. Därför lovade de att hädanefter iaktta alla de rättigheter som en gång tagits emot av dem, och tron och de kristna lagarna. Och de manade bröderna i ridderskapet att snart återvända för att gå med dem med en här till Vironia, så att de skulle föra kristendomens ok också till de provinserna. Och de lovade dem detta och återvände med allt sitt byte till Livland. ## kap. XXIII, § 7 (MGH s. 159–162) (maskinöversättning) (7) Om härtåget till Vyronia. Efter härtåget till Gerwa kallade bröderna i ridderskapet från Wenden till sig biskopens män, fogden (advocatus) Gerhardus med alla liver och letter, och den unge greven av biskopens husfolk med de övriga rigaborna, och de drog till Saccala och tog med sig Sackalanenses och även Ugaunenses och ryckte fram till Gerwa, och sedan de bland Gerwanenses valt ut vägvisare åt sig gick de under hela natten in i Vironia, som är ett fruktbart och mycket vackert land och vidsträckt med jämna slätter. Och Gerwanenses följde efter dem, både ryttare och fotfolk. Och vironerna hade inte hört att den livländska hären kom, och alla var i sina byar och i sina hus; och när det blev morgon delade de härarna mot alla provinser och gav några åt Gerwanenses, andra åt Ugaunenses och andra gav de åt liverna och letterna att plundra. Och de fann hela folket över hela Vironia i byarna och slog dem från den störste till den minste och skonade inte dem, så många av mankön som de fann, och de tog kvinnor och barn till fånga, drev bort hästar och mycket boskap och tog mycket byte. Och tyskarna förlade sin samlingsplats i en stor by som kallas Turme; liverna och letterna valde sin maia i Avispe, Sackalanenses slog sig ned i provinsen Revele, Gerwanenses vilade i sina provinser, Ugaunenses plundrade den provins som gränsade till dem, som kallas Pudiviru, och slog sig ned där. Och sedan de mycket hårt i fem dagar hade slagit hela det landet och dödat många tusen människor kom till slut provinsernas äldste, som hade undkommit genom flykt, till oss och bad ödmjukt om fred. Och Rodolfus, mästaren för bröderna i ridderskapet, sade: ”Önskar ni då ännu fred, ni som ofta har stört vår fred med era krig? Men fred skall inte ges er, utom den sanne fridsfurstens fred, han som har gjort de båda till ett och förenat och försonat det jordiska med det himmelska. Han som steg ned från himlen som en konung efterlängtad av folken, deras förväntan och frälsare. Han som befallde sina lärjungar och sade: Gå och undervisa alla folk och döp dem. Om ni alltså vill döpas och med oss dyrka de kristnas ende Gud, skall vi ge er den fred som han har gett oss, som han, när han gick bort, lämnade åt dem som dyrkar honom, och ta upp er i vårt eviga broderskaps gemenskap.” Och ordet behagade dem, och genast lovade de att troget ta emot alla kristendomens rättigheter tillsammans med rigabornas dop. Men bland dem var Thabelinus, som en gång hade döpts av de våra på Gotland, och en annan, Kyriawanus, som bad att få en god gud av oss och sade att han hittills hade haft en ond gud. Ty samme man hade intill den tiden varit en mycket olycklig människa i alla sina företag. Men sedan han döpts av oss blev han en mycket lycklig människa, så som han sedan bekände för oss, och all framgång kom till honom tillsammans med dopet. På hans enträgna begäran lovade vi honom alltså där att Gud skulle vara honom nådig och ge honom timliga ting tillräckligt i detta liv och i det kommande evigt liv. Och han trodde oss, och genast undervisade vi honom i tron (cathezizavimus), och Rodolfus, mästaren för ridderskapet, stod bredvid honom som gudfar. Och just när vi skulle smörja honom med den heliga oljan uppstod ett stort larm och ett tillopp av vår här på alla gator, och alla sprang till vapen och ropade att en stor malewa av hedningar kom emot oss. Därför kastade vi genast den heliga krisman och de övriga sakramenten och sprang till sköldarnas och svärdens tjänst och skyndade ut på fältet och ordnade våra slagordningar mot våra motståndare, och vironernas äldste stod med oss. Och de som vi trodde var fiender närmade sig oss i stor mängd. Och det var Sackalanenses, våra medbröder, som återvände till oss med allt sitt byte. Om freden som slöts med vironerna, om gisslan som gavs och om tron som togs emot. Därför återvände vi och fullbordade dopet och uppsköt de övriga till att döpas i sinom tid. Och fred gavs, och sedan gisslan tagits från Vyronias fem provinser återvände vi till Livland med fångarna och allt bytet och gav Herren lov för folkens omvändelse. Och fem äldste från Vyronias fem provinser följde efter till Riga med sina gåvor, och de tog emot det heliga dopets mysterium och överlämnade sig och hela Vyronia åt den saliga Maria och den livländska kyrkan, och sedan de befäst freden återvände de glada till Vyronia. ## kap. XXIII, § 8 (MGH s. 162–164) (maskinöversättning) (8) Om det stora härtåget mot semgallerna i Mesiote. Efter Herrens födelses högtid samlas den livländska kyrkans äldste och utlyser ett härtåg mot det avfälliga folket som samlats i Mesiote, men de hindras av sydliga och regniga vindar. Därför samlas de, sedan den saliga Jungfruns kyrkogångsfest firats, för andra gången och kallar samman en stor här från Livland och Lettland, och med dem är först den vördnadsvärde biskopen av Livland med hertigen av Sachsen och alla pilgrimerna, och mästaren för ridderskapet med sina bröder. Och med fyratusen tyskar och andra fyratusen liver och letter rycker de fram till Holme och för med sig en stor blida och andra mindre och de övriga redskapen för angrepp på borgen. Och de går hela natten, ordnar hären vid Missa, rycker fram till borgen, tar byn som låg runt omkring och tar byte, belägrar borgen och strider mot dem i många dagar. Av dem bygger några ett stormtorn (propugnaculum), andra reser patareller (paterelli), andra hanterar armborst, andra bygger skyddstak (ericii), börjar gräva under vallen nedifrån, andra fyller vallgraven genom att bära samman ved, och stormtornet skjuts fram ovanpå, medan andra gräver under det. Många av semgallerna i borgen skadas av stenkast, många såras av pilar och många dödas av livernas och letternas lansar från stormtornet. Mot detta upphör den upproriska skaran inte att göra motstånd. Till sist reses den större blidan, stora stenar kastas in i borgen, och när de i borgen ser deras storlek grips de av stor skräck. Hertigen själv blir blidans förare; han kastade den första stenen och krossade deras utbyggnad (erkerus) och männen i den; han kastade den andra och slog ned plankorna med befästningens timmer till marken; han kastade den tredje och genomborrade och slog sönder tre stora stockar i befästningen och skakade människorna och skadade dem. När borgfolket såg detta flyr de från befästningen och söker uppsöka säkrare platser, men då de inte har någon tillflykt ber de om nåd och bönfaller att få gå ned till biskopen. Fred ges, väg medges, Made och Gayle går ned med de övriga. Det sägs till dem att de skall överlämna borgen och allt som finns i den, så att de själva får behålla livet. Denna form misshagar dem, de återvänder in i borgen, och striden blir större än den förra. Alla krigsmaskiner sätts åter i verksamhet, riddarna täcker sig med vapen, tillsammans med hertigen bestiger de vallen och vill inta borgens krön, men drivs ännu tillbaka av de halvdöda som var i borgen. Efter detta görs vedstaplar av mycket ved, eld sätts på och de trolösa plågas på alla sätt, tills de till sist, utmattade, följande morgon överlämnar sig och går ned från befästningen en och en till vår här och överlämnar sig och böjer sina halsar. Vid middagstiden, sedan de som gått ned redan uppgick till nästan tvåhundra, se, då kommer plötsligt Vesthardus med sina semgaller och litauer i en stor skara fram ur skogarna och spanar, ivriga att strida mot oss. Och genast ordnade vi våra slagordningar mot dem och placerade fotfolket runt borgen. Och några dårar bland oss, vilkas antal är oändligt, kommer och griper just de äldste som hade gått ned från borgen och dödar hundra och fler av dem, utan att herrarna visste det, som hade gått ut på fältet för att strida mot hedningarna. Men Viewaldus, den äldste från Ascrade, går närmare fienderna och kallar dem att komma ut på fältet för att strida med tyskarna. Men de sade: ”Vi har fått lön av semgallerna för att komma och se er här. Nu när vi har sett er här återvänder vi alltså till vårt land, eftersom vi inte vill bryta den fred som slutits med er.” Och när litauerna drog bort återvänder tyskarna till borgen och fann de äldste dödade. De som hade blivit kvar i borgen vågar, när de ser att de sina dödats, inte längre gå ut. En ny strid uppstår, pilar flyger, livernas och letternas lansar från stormtornet dödar många av dem, eldar tänds, den underminerade vallen glider med befästningen redan ned till marken. När de ser detta och inte längre har tröst av något försvar bönfaller de ödmjukt hela natten om att fredens säkerhet skall befästas för dem, så att de får behålla livet när de går ned från borgen. Biskopen förbarmade sig över dem tillsammans med hertigen och hela mängden och sände dem det heliga korsets tecken in i borgen, och de trodde dem och lovade att hädanefter aldrig kränka det heliga dopets sakrament. Och de gick ned från borgen med sina kvinnor och barn och drog till sina byar. Också hären steg upp i borgen och plundrade pengarna och all egendom och hästar och boskap. Och liverna och letterna lämnade ingenting där utan tog allt, och sedan borgen bränts återvände de med allt rovet till Livland och tackade Gud för den hämnd som utkrävts på det trolösa folket, som glömde sina ord, förkastade Kristi tro, hånade dopets nåd och inte fruktade att åter besmittas av hedningarnas riter. ## kap. XXIII, § 9 (MGH s. 164–167) (maskinöversättning) (9) När rigaborna hade återvänt från Semgallen påminde de sig allt det onda som Harionenses och öselborna ofta hade tillfogat den livländska kyrkan, och sedan de vilat i två veckor, både de själva och deras hästar, samlade de åter en stor här av liver och letter och tyskar, och med dem var hertigen av Sachsen Albertus, deras äldste, och mästaren Volquinus med sina bröder, och Theodericus, biskopens broder, med kyrkans övriga män. Och de samlades nära Saccala, där härens plats för överläggningar och böner hade varit, och sedan de där firat mässans högtid ryckte de fram till Pala och kallade där till sig Saccalanenses och Ugaunenses och även Gerwanenses, och de valde vägvisare åt sig bland dem och delade hela sin här i tre skaror, och sedan lotter kastats fick liverna vägen till vänster, men esterna fick genom lotten vägen till höger. Men tyskarna tog på vanligt sätt med letterna den mellersta vägen åt sig. Vi stod alltså upp på morgonen före gryningen och ryckte fram till Nurmegunde på den mellersta vägen, och när solen redan hade gått upp steg mångfaldiga eldar och rökar upp framför våra ögon i Gerwanenses land. Men Gerwanenses hade redan ofta besegrats av den livländska kyrkan, och deras söner var gisslan i Livland, och de hade varit redo både att årligen betala sin skatt (census) och att ta emot dopet. Därför hade öselborna, sedan de samlat en stor här, genom lottkastning frågat efter sina gudars vilja, om de skulle strida med danerna i Revele eller gå in i provinsen Gerwa. Och lotten föll på Gerwanenses. Och Gud sände dem samma dag som vi kom. De delade samma morgon sin här över alla byar och plundrade och brände dem, och när några av de våra, nämligen hertig Albertus med sina riddare och mästaren Volquinus med sina bröder, såg deras eldar och rökar, tog de på sig sina vapen och ryckte fram in i Gerwa mot fienderna. Och när de fann alla byar brända och plundrade skyndade de ännu mer efter dem och mötte några av Gerwanenses, som hade undkommit fienderna genom flykt. Och var och en av dem berättade för dem och sade: ”Öselborna har slagit vårt land med ett mycket stort slag, och jag ensam har undkommit för att underrätta er.” När vi alltså hade hört om Kristi namns fiender skyndade vi mot dem, och efter den nionde timmen grep vi fyra av dem medan de brände en by, och sedan vi dödat dem och tagit deras hästar skyndade vi efter de andra och ryckte med letterna, som var lättare för att förfölja dem, fram till byn som kallas Carethen, där deras maia och samlingsplats var. När vi kom dit såg vi hela deras mängd plötsligt komma emot oss ut på fältet för att strida. Och de skrek med hög röst, slog på sina sköldar och gick emot oss, och de som hade blivit kvar i byn följde efter till de sina, och när de såg våra fåtal sprang de fram och kastade sina lansar över oss. Också letterna och de som var med oss, som hade kommit först och ännu var mycket få, skrek och sprang på samma sätt mot dem och kastade sina lansar. Men vår väg var smal på grund av den frusna snön, och var och en följde efter den andre. Och därför hade tyskarna, som följde långt bakom, ännu inte kommit, och väntan på dem var tung för oss som var främst. Vi förtröstade alltså på Herren och ordnade letterna till vänster, men tyskarna, som kom en och en längs vägen, ställde sig till höger. Och när vi såg ridderskapets brödrars fana närma sig och samtidigt hertigen följa efter med sin stora fana blev vi mycket glada. Och när hertigen såg våra fåtal och deras mängd sade han: ”Är det alltså de som är Kristi fiender?” Och någon sade: ”Det är de.” Och han sade: ”Låt oss då nu gå emot dem.” Och genast skyndade de med bröderna i ridderskapet och samtidigt med de andra tyskarna och letterna mot dem, och de störtade sig mitt in bland dem och dödade till höger och vänster, och de föll av dem på alla sidor som hö som faller till marken framför slåttermannen. Och de slog dem ända till byn och förföljde dem som flydde genom gatorna och husen, drog ut dem och dödade dem, och de som klättrat upp på husen och försvarade sig uppe på vedtravarna ryckte de ned, och de förgjorde dem alla med svärdsegg och ville inte skona någon av dem. Och Gerwanenses kvinnor, som hade förts bort som fångar av öselborna, sprang fram och slog också själva med käppar öselborna, som redan förut var slagna, och sade: ”Må de kristnas Gud slå dig!” Och tyskarna förföljde dem från byn ut på fältet och dödade dem över fälten ända till deras lund, och de besudlade deras heliga skog själv med blodet från många av deras dödade. Men letterna, som följde efter runt byn, mötte några som flydde, och de drev dem hit och dit och dödade dem, tog deras hästar och tog deras byte och återvände till stridsplatsen, och de tog hästar och kläder och mycket byte, men fångarna, med Gerwanenses kvinnor och barn, gav de tillbaka. Men hästarna och allt annat rov delade tyskarna med letterna lika mellan sig och prisade Herren, som genom några fås hand har vunnit en så ärorik seger över hedningarna. Och de dödade på stridsplatsen var omkring femhundra, och flera andra föll på fälten och vägarna och på andra ställen. Men av de våra föll två och av letterna två, Russinus broder och Drunwaldus broder från Astigerwe, den unge greven av biskopens husfolk och en av hertigens riddare; må deras minne vara välsignat och deras själar vila i Kristus. Men liverna, som hade gått åt vänster på en annan väg, och esterna, som hade vikit av åt höger, fick, liksom de inte kom till striden, inte heller några andelar vid bytets fördelning, utan på sin raka väg störtade de under natten in i Haria, och när det blev morgon delade de sin här över alla byar, slog männen och förde bort kvinnorna som fångar och samlade mycket byte. Tyskarna följde efter dem med letterna och gjorde följande dag liknande ont och förlade sin samlingsplats i byn Lone, som ligger mitt i landet. Men liverna satte upp sin maia på ett annat ställe, och Saccalanenses slog sig ned nära Revele, och de överträdde de äldstes befallning och plundrade också provinsen Revele, som redan hade tagit emot danernas ord. Och Warbolenses sände bud till oss och bad om det som hörde till freden och om att vi skulle dra ut ur deras områden. Och mästaren Volquinus sade: ”Om ni vill”, sade han, ”dyrka den ende Guden med oss och bestänkas med det heliga dopets källa och ge era söner som gisslan, skall vi sluta evig fred med er.” Och detta ord behagade Warbolenses, och de gav gisslan. ## kap. XXIII, § 10 (MGH s. 167–168) (maskinöversättning) (10) Våra män sände också sina sändebud till ärkebiskopen, den vördnadsvärde herr Andreas, och till danernas andra biskopar och till kungens män, som var i borgen i Revele. Dessa sände genast kungens män till oss och tackade Gud och oss för angreppet på hedningarna, både öselborna och Harionenses, och tillade dessutom att hela Estland tillhörde kungen av Danmark, eftersom det hade överlämnats åt honom av de livländska biskoparna. Och de bad att Warbolenses gisslan skulle överlämnas åt dem. Men mästaren Volquinus försäkrade bestämt att han inte kände till någon donation av Estland åt kungen av Danmark, och inför hertigen av Sachsen och inför alla som hade samlats där med dem berättade han att hela Estland hade underkastats den kristna tron av rigaborna under den saliga Jungfruns fana, utom endast provinsen Revele och öselbornas ö. Och han sade: ”Gisslan från den här provinsen, Haria, ger vi visserligen tillbaka åt deras fäder, eftersom vi i detta gärna vill ära kungen av Danmark, dock på det villkoret att ingenting av rigabornas rätt därigenom minskas.” Därför lämnade vi där kvar gisslan från samma provins och återvände med vårt byte till Livland. Men livernas byte var mycket stort, ty de belägrade Harionenses underjordiska grottor, dit de alltid brukade fly, och tände rök och eld i grottornas mynning och rökte in dem natt och dag och kvävde dem alla, både män och kvinnor. Och de drog ut ur grottorna några som redan höll på att dö, andra halvdöda, andra döda, och dödade dem och förde andra bort som fångar och tog all deras egendom och pengar och kläder och mycket byte. Och de kvävda av båda könen från alla grottorna var nästan tusen människosjälar. Och efter detta återvände liverna med tyskarna och prisade Gud, eftersom han också hade ödmjukat Harionenses högmodiga hjärtan till den kristna tron. ## kap. XXIII, § 11 (MGH s. 168–169) (maskinöversättning) (11) Samma år, sedan Theodericus, den vördnadsvärde biskopen av Estland, hade dött, han som strupades av de ogudaktigas svärd i Revele och, som vi hoppas, gick över i martyrernas gemenskap, satte biskopen av Livland Albertus i hans ställe sin broder Hermannus, den inte mindre vördnadsvärde abboten vid Sankt Pauls kloster i Bremen, och han sände sändebud genom Kurland och Samland till Tyskland och meddelade honom detta. Därför begav han sig till ärkebiskopen av Magdeburg och vigdes av honom till biskop i Estland. När kungen av Danmark hörde detta hindrade han hans färd till Livland under några år. Av den anledningen kom samme biskop till kungen och lovade att ta emot biskopsdömet av honom och troget hålla sig till honom. ## kap. XXIV, § 1 (MGH s. 169–170) (maskinöversättning) (1) Biskopens tjugoandra år var nu kommet, och Livernas land en smula vilade. Samme biskop, som var mån om att sända predikanter till Estland, han vars dagliga omsorg alltid var omsorgen om alla kyrkor, sände prästen Alabrandus och Ludovicus till Saccala. Sedan dessa hade döpt mycket många från Gerwa och andra provinser återvände de till Livland. Och sedan biskopen hade sänt sändebud till Ryssland talade han med fredliga ord med novgorodarna, och under tiden dröjde han inte med att sända andra präster till Estland. Den förste av dessa var Petrus Kaikewalde från Vinlandia, och Henricus, letternas präst (minister) i Ymera. De drog tillsammans till Estland och gick genom Ugaunia, som redan tidigare var döpt, tills de kom till floden som kallas Vattnens moder (Mater Aquarum), vid Tarbeten. Och de började vid floden att så den kristna lärans säd och bestänkte de omkringliggande byarna med pånyttfödelsens heliga källa. Och sedan de hade firat det heliga dopets mysterier i Lovecotte och samtidigt i andra byar ryckte de fram till Sadegerwe, och sedan folket kallats samman där döpte de omkring trehundra. Och efter detta drog de runt till andra byar och gjorde på samma sätt. Och de kom till Waiga och invigde det landets människor i de heliga mysterierna, döpte alla och till slut, i Riole, som var deras yttersta borg, kallade de samman människorna och förmedlade evangeliets lära åt dem. Och sedan femhundra av båda könen döpts där ryckte de fram till Vironia. Och vironerna från den första provinsen, som kallas Pudyviru, tog emot dem, och alla från fjorton byar döptes av dem, tillsammans med Tabelinus, deras äldste, som sedan hängdes av danerna, eftersom han hade tagit emot rigabornas dop och ställt sin son som gisslan åt bröderna i ridderskapet. Men de övriga vironerna från andra provinser vågade inte på grund av danernas hot ta emot rigabornas präster, utan kallade till sig danerna, eftersom de var deras grannar, och döptes av dem. Vironerna trodde nämligen att de kristnas Gud var en och densamme, både danernas och tyskarnas, och att det var en tro och ett dop, och eftersom de menade att ingen oenighet skulle uppstå därav tog de utan åtskillnad emot dopet av danerna, sina grannar. Men rigaborna hävdade att Vironia var deras, eftersom det hade underkastats den kristna tron av deras män, och sände de nämnda prästerna dit för att döpa det. ## kap. XXIV, § 2 (MGH s. 170–172) (maskinöversättning) (2) Men danerna, som ville lägga beslag på det landet, som var deras granne, sände sina präster liksom in i en annans skörd. Dessa döpte några byar och sände sina män till andra, dit de själva inte kunde komma så snabbt, och de befallde att stora träkors skulle resas i alla byar, och de sände vigvatten genom bondfolkets händer och befallde att kvinnor och barn skulle bestänkas med det, och på så vis försökte de hinna före rigabornas präster och strävade på detta sätt efter att lägga beslag på hela landet för danernas kungs räkning. När Petrus och Henricus förstod detta drog de till Gerwa, och sedan de där döpt mycket många människor i de första byarna hörde de att Woltherus, danernas präst, hade kommit dit; de gick emot honom och sade att detta land var i rigabornas makt, och de försäkrade att denna vingård hade planterats under den saliga Jungfruns fana genom pilgrimernas iver och rigabornas möda. Och efter detta drog de med samme präst till danernas borg och framförde detsamma inför den vördnadsvärde ärkebiskopen Andreas av Lund. Men samme ärkebiskop sade att hela Estland, vare sig det var erövrat av rigaborna eller ännu inte underkuvat, tillhörde kungen av Danmark, eftersom det hade överlåtits åt honom av Rigas biskopar, och han sände sändebud till Riga och befallde att de inte skulle plocka de hängande druvklasarna och inte heller sända sina präster till Estlands vrår för att predika. Biskopen av Riga, den vördnadsvärde Albertus, skrev tillbaka till honom att denna den estniska kyrkans vingård för länge sedan hade planterats av hans män många år före danernas tid och odlats med mångas blod och med krigens många vedermödor, och att hans präster inte hade uppträtt i Estlands vrår utan mitt i Gerwa, ja även i Vironia och ända inför ärkebiskopens eget ansikte. När kungen av Danmark fick veta detta blev han något upprörd mot biskopen av Riga, men kallade ändå honom och bröderna i ridderskapet till sig. Då han inte kom, utan skyndade till den högste prästen (summus pontifex) i samma sak, kom bröderna i ridderskapet, Rodolfus av Wenden med de övriga, till kungen. Och kungen gav dem Saccala och Ugaunia, som för länge sedan hade underkuvats och döpts av rigaborna, med de angränsande provinserna som deras tredjedel av Estland, med uteslutande av biskopen av Livland och hans broder Hermannus, som nyss hade vigts. Och detta budskap kom till Riga, och biskop Bernardus och de övriga rigaborna tog det hårt, och de kom överens med bröderna i ridderskapet och fastställde i vänskap en tredelning av Estland, och de tilldelade biskoparna, så som hittills, så även framgent, deras delar och lämnade åt bröderna deras tredjedel. Också danerna sände, sedan de hade döpt hela provinsen Revele, sina präster till Harionenses, och sedan dessa döpts eggade de dem att gå med en här mot Gerwanenses, så att dessa, gripna av den fruktan, skulle avfalla från rigabornas herravälde och ta emot deras herravälde och dop. Och Harionenses drog samma sommar nio gånger med sina härar in i Gerwanenses land, plundrade dem och dödade och tog till fånga mycket många av dem, så att de till och med sårade danernas egen präst bland andra, tills till slut de flesta av dem valde danernas herravälde och dop. På samma sätt tog också vironerna, som först hade erövrats av rigaborna, skrämda av danernas hot, emot deras ord och herravälde. Därför vigde ärkebiskopen en ny biskop för Vironia och Gerwa och tilldelade biskopen av Revele Harionenses provinser. ## kap. XXIV, § 3 (MGH s. 172–173) (maskinöversättning) (3) Under tiden kom kungen av Sverige, Johan, med sin hertig och sina biskopar, sedan han samlat en stor här, till Rotalia, eftersom han ville vinna några delar i Estland och herravälde där. Och han slog sig ned i borgen Leal, till vilken biskop Hermannus, broder till biskopen av Livland, hade blivit bekräftad av herr påven, eftersom samma provins en gång hade erövrats av rigaborna och invigts i trons första grunder. Och svearna drog runt i provinsen, undervisade och döpte några av dem och byggde kyrkor. Och de kom till danerna i Revele och samtalade med dem. Också rigaborna sände sändebud till dem och sade att just dessa provinser hade underkastats den kristna tron av deras män, och de förmanade dem också att inte genom att alltför mycket lita på de trolösa esternas svekfulla ord vara mindre aktsamma om sig själva. Men samme kung placerade sina män i borgen, nämligen Leal, med hertig Karl och biskopen, och återvände till Sverige. Och eftersom de hade Livland på ena sidan och danerna på den andra sidan och själva var placerade i mitten, började de ha mindre fruktan för hedningarna. Och det hände en dag, när dagens första gryning syntes, att öselborna kom från havet med en stor här och belägrade dessa svear, stred med dem och satte eld på deras borg. Och svearna gick ut mot dem och kämpade med dem och förmådde inte stå emot en så stor mängd. Och svearna föll dödade av dem, och borgen intogs och hertigen föll och biskopen dödades genom eld och svärd och gick, som vi tror, över i martyrernas gemenskap. Och sedan kom danerna, samlade deras kroppar och begrov dem under sorg. På samma sätt sörjde också rigaborna, när de hörde om deras dödande, över dem med suckan i många dagar. Och de dödade var nästan femhundra; av dem undkom några få genom flykt och kom till danernas borg. Alla de övriga föll för svärdsegg; må deras minne vara välsignat och deras själar vila med Kristus. ## kap. XXIV, § 4 (MGH s. 173–174) (maskinöversättning) (4) Men biskopen av Livland reste över havet och kom till Lübeck, och när han fick kännedom om den danske kungens försåt lämnade han i hemlighet staden med hjälp av sina trogna vänner och kom i hast till den romerska kurian (curia Romana), till den högste prästen, som barmhärtigt och faderligt hörde hans böner. Och kungen av Danmark sände sina sändebud mot honom, och de störde inte så litet den livländska kyrkans ärende vid den romerska kurian men vann själva mindre än litet. Och biskopen av Livland drog till kejsar Fredrik, som då nyss hade upphöjts till kejsardömet, och sökte råd och hjälp hos honom både mot den danske kungens och mot ryssarnas eller andra hedningars påträngande ofredande, eftersom Livland med alla underkuvade provinser alltid hade sett till kejsardömet. Men kejsaren, som var upptagen av kejsardömets olika och höga ärenden, gav biskopen ringa tröst, eftersom han hade lovat att besöka det heliga landet vid Jerusalem, och för den omsorgens skull undandrog han biskopen sin hjälp, men förmanade och undervisade honom ändå att hålla fredens och vänskapens ord både med danerna och med ryssarna, tills en fast byggnad sedan hade uppförts på den nya planteringen. Och då biskopen inte fick någon tröst vare sig av den högste prästen eller av kejsaren återvände han till Tyskland. Och på goda mäns råd tycktes det honom bättre att vända sig till kungen av Danmark än att den livländska kyrkan skulle utsättas för fara. Ty kungen av Danmark förbjöd lübeckarna att ställa skepp till pilgrimernas förfogande för färd till Livland, tills han hade mjukat upp biskopen till att samtycka. Därför vände sig till slut samme vördnadsvärde biskop tillsammans med sin broder biskop Hermannus till den förut nämnde kungen av Danmark och överlämnade både Livland och Estland i hans makt, dock på villkor att prelaterna för hans konvent och även hans män och alla rigaborna med liverna och letterna gav sitt samtycke till denna form. Och vid samma tid dog drottningen, nämligen den danske kungens hustru, i barnsäng. Och någon sade att den nya kyrkan, som då hade överlämnats i denne kungs makt och som dagligen skulle föda andlig avkomma, under hans herravälde utan tvivel skulle råka i fara. Och han talade sant, så som skall framgå nedan. ## kap. XXIV, § 5 (MGH s. 174–176) (maskinöversättning) (5) Under mellantiden, medan andra tvistade om herraväldet över länderna, drog åter letternas präst från Ymera till Estland och tog med sig en annan präst, Theodericus, som då nyss hade vigts. Och de gick genom Saccala och kom till Pala, och med början vid denna flod bestänkte de den närliggande provinsen, som kallas Normegunde, med det heliga dopets källa; de dröjde i var och en av de större byarna, kallade samman folket och förmedlade evangeliets lära åt dem. Och de drog runt i sju dagar och döpte varje dag trehundra eller fyrahundra av båda könen. Efter detta drog de till Gerwa och gick till den yttersta provinsen mot Vironia, som kallas Loppegunde och ännu inte var döpt, och firade det heliga dopets mysterium i var och en av de större byarna, tills de kom till byn som kallas Kettis, och där gjorde de detsamma; där byggde danerna sedan en kyrka, så som de också gjorde i flera andra byar som döpts av oss. Till slut nådde de byn som kallas Reineveri och sände bud till andra byar för att kalla samman folket. Och en bonde, som var deras äldste, sade: ”Vi är redan alla döpta.” Och när de frågade med vems dop de hade döpts svarade han: ”När vi var i byn Iolgesim, då danernas präst där förrättade sitt dops sakrament, döpte han några män av oss och gav oss heligt vatten, och vi återvände till våra egna byar och med samma vatten bestänkte och döpte var och en av oss sitt husfolk, hustrur och barn, och vad mer skall vi göra med er? Ty då vi en gång har döpts skall vi inte mer ta emot er.” När prästerna hörde detta log de en smula, skakade av dammet från sina fötter mot dem och skyndade till andra byar och döpte tre byar vid gränsen mot Vironia, där det fanns ett berg och en mycket vacker skog, i vilken de infödda sade att öselbornas store gud, som kallas Tharapita, hade fötts och från det stället hade flugit till Ösel. Och den ene prästen gick och högg ned de bilder och avbilder av deras gudar som var gjorda där, och de förundrade sig över att blod inte flöt ut, och trodde desto mer på prästernas ord. Sedan dopet alltså under sju dagar hade fullbordats i den provinsen återvände prästerna till en annan provins, som kallas Mocha, och sedan de på samma sätt fullgjort en vecka där drog de runt till byarna och döpte varje dag omkring trehundra eller femhundra av båda könen, tills de också i de områdena, sedan dopet fullbordats, avskaffade hedningarnas riter. Och när de gick vidare från den provinsen till Waiga fann de på vägen flera byar som ännu inte hade besökts av några präster, och sedan alla män där och kvinnor och barn döpts gick de runt sjön Wordegerwe och kom till Waiga, och eftersom Waiga redan tidigare var döpt återvände de till provinsen som kallas Iogentagania och besökte var och en av de byar som tidigare hade blivit kvar odöpta, nämligen Igeteveri, Wetpole och Wasala med flera andra, och döpte alla män och kvinnor och deras barn. Och sedan de där hade fullgjort en vecka och fullbordat det heliga dopets mysterier i de områdena återvände de glada till Vattnens moder, och sedan de på båda sidor om floden på samma sätt hade fullgjort fromhetens verk och lärans iver bland de odöpta återvände de till slut till Odenpe, och sedan de anförtrott vingården, som var planterad och bestänkt med den heliga källan, åt Gud, som skulle ge växten, återvände de till Livland. ## kap. XXIV, § 6 (MGH s. 176) (maskinöversättning) (6) Men efter en kort tid återvände samme präst Theodericus åter till Gerwa och Vironia till sina döpta och bodde där hos dem. Och när danerna hörde det grep de honom med hans tjänare, tog från dem hästarna och allt de hade och sände dem plundrade tillbaka till Livland. Också bröderna till biskopen av Riga sände efter svearnas undergång prästen Salomon till Rotalia, och han togs vänligt emot av dem, och de lovade att alltid gärna tjäna Rigas kyrka men att aldrig ta emot danernas herravälde eller dop. Och de samlade in skatten (census) från alla sina områden, så som de förut alltid hade brukat, och sände den genom samme prästs händer till rigaborna; och danerna kom och tog allt och sände honom plundrad tillbaka till Livland. Också Hartwicus, en ung präst hos bröderna i ridderskapet, drog till Ugaunia och bodde där med sina bröder och döpte alla som han fann odöpta. På samma sätt drog också letternas präst åter till Ugaunia och kom till Walgatabalwe mot Pskov, och i alla dessa yttersta småbyar firade han dopets sakrament och uppenbarade den kristna tron för dem, och sedan dopet fullbordats återvände han till Livland. Vid samma tid fullbordades dopet över hela Estland, och många folk döptes i alla Estlands områden och provinser, så att några av prästerna döpte [tusen] och fler, andra femtusen och några av dem tiotusen och fler i sina tusental. Och kyrkan gladdes åt fredens lugn, och allt folket prisade Herren, som efter mycket många krig till slut vände hedningarnas hjärtan från avgudadyrkan till dyrkan av sin Gud, som är välsignad i evighet. ## kap. XXIV, § 7 (MGH s. 176–177) (maskinöversättning) (7) Också vid samma tid intog de kristna från landet vid Jerusalem Damietta, en stad i Egypten, och bodde i den, och Guds kyrka hade seger och triumfer över hedningarna överallt i världen, om än för oss inte under lång tid. Ty genast följande år efter påsk kom öselborna med en stor här och belägrade danerna i Revele, stred med dem i fjorton dagar och tände många eldar, och de hoppades kunna inta dem på detta sätt. Och danerna gick ibland ut ur borgen och stred med dem och drevs åter tillbaka av dem in i borgen. Och när öselborna såg fyra koggar (coggones) komma på havet fruktade de att kungen av Danmark kom med en här. Och de lämnade danernas borg och drog till sina skepp och återvände till Ösel. Och danerna sände genast bud och grep de äldste från provinsen Revele och från Haria och även från Vironia och hängde alla som hade varit med öselborna vid belägringen av deras borg eller i deras onda planer. Och de övriga ålade de en dubbel eller tredubbel skatt mot vad de förut brukade ge, och de tog emot många och tunga böter (satisfactiones) av dem. Därför började esterna hysa större hat mot danerna och sökte alltid efter svekfulla anslag med onda planer mot dem, om de på något sätt kunde driva ut dem ur sina områden. ## kap. XXV, § 1 (MGH s. 177–178) (maskinöversättning) (1) Det var det 23:e året sedan biskop Albertus vigning, och Livernas land tystnade under få dagar. När alltså greve Adolphus av Dasle drog bort till Tyskland återvände den förut nämnde vördnadsvärde biskopen av Riga åter med andra pilgrimer, om än få, bland vilka var Bodo av Homborch, en ädling, med andra riddare och klerker. Och vid samme biskops återkomst fick rigaborna veta att inte bara Estland utan också Livland hade överlämnats i den danske kungens makt. Och alla blev mycket upprörda och alla sade samtidigt med en mun emot, både konventens prelater och kyrkans män och borgarna och köpmännen och liverna och letterna, och sade att de hittills hade utkämpat Herrens strider mot hedningarna till vår Herre Jesu Kristi och hans älskade moders ära och inte till den danske kungens ära, och att de hellre ville överge själva landet än tjäna den nämnde kungen. Och detta budskap nådde den vördnadsvärde ärkebiskopen av Lunds kyrkas öron, som under belägringen av borgen i Revele inte så litet hade prövats av hedningarnas förföljelser, och han insåg att han i högsta grad behövde rigabornas hjälp och sände sändebud till biskopen av Riga och lovade att föra Livland tillbaka till dess forna frihet. Och samme biskop drog med mästaren för ridderskapet och med sina män till samme ärkebiskop i Revele, och de fick tröst och gåvor av honom, och han lovade dem att han med all sin iver ville återkalla Livland till dess frihet, bara tyskarna och danerna fick glädja sig åt en och samma fred och ett och samma krig mot hedningarna och ryssarna. Och i Saccala och Ugaunia gav de alla kungliga och tillika världsliga rättigheter åt bröderna i ridderskapet och anförtrodde de andliga åt biskopen, och de återvände glada till Livland. ## kap. XXV, § 2 (MGH s. 178–181) (maskinöversättning) (2) Efter deras återkomst kom en riddare, Godescalcus, den danske kungens sändebud, sänd av kungen för att ta stadens fogdeämbete (advocacia) i besittning för kungens räkning. Och alla som fanns i hela Livland sade emot honom, både liver och letter och tyskar, så till den grad att köpmännen till och med vägrade honom en styrman för hans skepp, både för att komma från Gotland till Livland och för att återvända från Livland till Gotland. Och han drog bort från Livland med skam och kom ut på det stora och vida havet och färdades utan styrman på skeppet och kastades omkring av motvind. Och eftersom han kanske hade kommit till Livland mot hans vilja som [befaller över vindarna], därför reste sig inte utan skäl vindarna mot honom, och rättfärdighetens sol lyste inte för honom, eftersom han hade förolämpat hans moder Maria, som kallas havets stjärna, och därför visade inte heller hon honom någon säker väg. På så sätt återvände samme riddare, utdriven från Livland, till Danmark och avsade sig hädanefter det kungliga fogdeämbetet i den saliga Jungfruns land. Så, så vaktar havets stjärna alltid sitt Livland; så, så försvarar världens härskarinna och alla länders kejsarinna alltid sitt särskilda land; så, så befaller himlens drottning över jordens kungar. Befaller hon inte, när hon har förbittrat många kungar som stred mot Livland? Förbittrade hon inte, när hon slog den store kungen Woldemarus av Polotsk med plötslig död, när han kom med en här till Livland? Berövade hon inte genast storkungen av Novgorod, som första gången plundrade Livland, hans rike, så att han skamligt drevs ut av sina borgare? Och dödade hon inte genom tatarerna en annan kung av Novgorod, som andra gången härjade Livland? Ödmjukade hon inte kung Wissewaldus av Gercike, som plundrade rigaborna, tillräckligt med eld och svärd? Omkom inte kung Viesceka, som en gång hade dödat biskopens män i Kukenois, sedan genom en grym död, så som skall sägas nedan, i Tharbete? Och svearna, skall jag våga säga det, som gick in i Rotalienses provinser, vilka hade underkuvats under den saliga Jungfruns fana, dödades inte de av öselborna? Och plågade hon inte också danernas kung, om det är tillåtet att säga det, som ville plåga Livland med sitt herravälde, med en lång och underbar fångenskap genom några fås hand? Dödade hon inte Suellegate och dessutom mycket många andra av litauernas furstar och äldste genom sina livländska tjänare? Föll inte Ako, en gång furste för de trolösa liverna i Holme, dödad av rigaborna tillsammans med mycket många andra? Stupade inte Russinus, letternas äldste, i Dabrelis borg? Föll inte alla de äldste i Thoreida, som kallades trolösa, och dog de inte under pestens tid? Föll inte alla de äldste från Ösel och även från de rotaliska provinserna, dödade av rigaborna vid Thoreida? Föll inte Lembitus, Vytamas och deras andra trolösa äldste, dödade av rigaborna i Saccala? Och alla som då överlevde och sedan framhärdade i sin trolöshet, omkom inte alla de? Se, Guds moder, hur mild hon är mot sina egna, som troget tjänar henne i Livland, hur hon alltid försvarar dem mot alla deras fiender, och hur grym hon är mot dem som försöker inkräkta på hennes land eller hindra hennes sons tro och ära i detta land! Se, hur många och hur stora kungar hon har förbittrat! Se, hur många furstar och äldste bland de trolösa och hedningarna hon har utplånat från jorden, hur ofta hon har skänkt de sina seger över fienderna! Ty alltid hittills har hon i Livland försvarat sin fana, både genom att gå före och genom att följa efter, och låtit den triumfera över fienderna. Och vem bland kungar eller hedningar, vare sig daner eller vilka folk som helst, har någonsin stridit mot Livland och inte omkommit? Lägg märke till och se, ni ryssarnas eller hedningarnas eller danernas furstar eller äldste för vilka folk som helst, frukta henne, en så mild barmhärtighetens moder, tillbe henne, Guds moder, gör henne, en så grym hämnare på sina fiender, försonlig mot er, vilja inte hädanefter angripa hennes land, så att hon må vara en moder för er, hon som hittills alltid har varit en fiende för sina fiender och alltid själv har plågat dem mer som plågade de hennes i Livland. Ge också akt och se, ni som har herravälde och fogdeämbeten i hennes land, att ni inte alltför hårt förtrycker de fattiga, de fattiga säger jag, liverna och letterna eller vilka nyomvända (neophyti) som helst, den saliga Jungfruns tjänare, som hittills har burit hennes son Kristi namn till andra folk och ännu skall bära det med oss. Kalla för sinnets ögon fram den grymma död som vissa fick, som var tunga för sina undersåtar, och frukta den med djup eftertanke. Ty den saliga Jungfrun gläds inte åt den stora skatt (census) som de nyomvända brukar ge, hon blidkas inte av pengar som tagits från dem genom olika pålagor, och hon vill inte att ett tungt ok skall läggas på dem, utan ett som är bärbart och snarare ljuvt, hon vars son säger: Mitt ok är ljuvt och min börda är lätt; han som helt enkelt kräver detta av dem, att de skall tro på hans namn och känna honom som med Fadern är en sann och ende Gud, och att de som tror skall ha liv i hans namn, han som är välsignad i evigheters evighet. Amen. ## kap. XXV, § 3 (MGH s. 181–183) (maskinöversättning) (3) Vid samma tid samlades också Rigas borgare med köpmännen och med liverna och letterna vid Thoreida och svor sig samman och sammansvor sig både mot kungen av Danmark och mot alla som var emot dem. Och bröderna i ridderskapet sände sina tjänare och grep några av livernas äldste och kastade dem i bojor i Sygewalde, varigenom de andras plan omintetgjordes. Och ryssarna i Pskov sände tillbaka fredsbrevet om den fred som hade slutits vid Odempe, och de följde efter med en stor här, och över hären stod kungen av Novgorod, som genast följande år dödades av tatarerna. Och i den hären var mer än tolvtusen ryssar, som hade kommit både från Novgorod och från andra städer i Ryssland mot de kristna som var i Livland. Och de kom till letternas land och slog sig ned och väntade på litauerna i två veckor och ödelade det som fanns i närheten. Efter detta närmade de sig Wenden. Bröderna i ridderskapet mötte dem med sina vender vid porten, och då de inte kunde stå emot mängden brände de husen och byn och drog sig tillbaka till sin borg. Men ryssarna lämnade borgen, gick över Coiwa och kom till Thoreida och plundrade hela landet, brände alla byar och kyrkor och säden som redan var insamlad på fälten, och de tog människor till fånga och dödade dem och gjorde mycket ont i landet. Men litauerna, som kom samma väg nära Wenden, följde efter ryssarna och gick över Coiwa och kom till dem, och det onda som ryssarna gjorde mindre av fyllde litauerna i. Och mästaren för bröderna i ridderskapet drog ut från Riga med sina män och riddaren Bodo med några pilgrimer, och andra, få, följde efter på grund av den oenighet som hade rått i landet. Och mästaren drog med sina män och med andra som följde honom till Coiwa och spärrade stranden för ryssarna, så att de inte skulle gå över till deras sida. Och några av liverna gick över floden och förföljde en skara litauer som kom från Coiwemunde med fångar och byte och dödade nästan tjugo av dem, och de andra undkom genom flykt till ryssarna. Och en annan skara ryssar fann de i byn Cogelse, och på samma sätt dödade de sju av dem, och andra flydde och återvände till de sina, och andra gömde sig i skogarna och undkom. Och ryssarna sade: ”Det är inte bra för oss att vara här, ty liverna och tyskarna samlas runt omkring oss på alla sidor.” Och de stod upp vid midnatt och började dra ut ur landet, och följande natt stannade de i Ykewalda och plundrade och brände provinsen runt omkring. Också den tredje natten gjorde de liknande ont vid Ymera, och de skyndade till Ugaunia och ödelade på samma sätt det landet i fyra dagar och återvände till Ryssland. Men litauerna vågade inte skiljas från ryssarna av fruktan för tyskarna, utan drog med dem till Pskov och stannade hos dem en hel månad, för att sedan i säkerhet återvända till sitt land. ## kap. XXV, § 4 (MGH s. 183–184) (maskinöversättning) (4) Men bröderna i ridderskapet med de andra, som hade följt efter till Ymera, tänkte möta litauerna vid Düna och återvände, och de lade ett bakhåll för dem och väntade på dem med biskopens husfolk från Kukenois i tre veckor; men bröderna i ridderskapet blev led på det och återvände till Riga. Men Theodericus, riddaren från Kukenois, drog med andra riddare och biskopens tjänare och med några få letter på vägen mot Pskov, och de sökte dem i sju dagar och fann till slut deras spår och skyndar genast mot dem. Och eftersom tyskarna bara var femton, men letterna fler, så att de sammanlagt var en mindre än nittio, och hedningarna sexhundra, fruktade de visserligen deras mängd, men satte allt sitt hopp till Herren och går djärvt emot dem. Också litauerna, när de ser dem komma emot sig, ordnar sin här mitt emot och ställer tvåhundra av sina bästa ryttare för sig, för att dessa skall förfölja tyskarna när de flyr, och alla de övriga kommer i en stor skara emot tyskarna. Och tyskarna kunde inte på grund av sitt fåtal strida med dem, men han stred, som en gång gjorde att en förföljde tusen och två drev tiotusen på flykten. I förtröstan på honom höjer de fanan och närmar sig dem, och när de drabbade samman föll först både av dem och av dessa, och eftersom vägen var smal på grund av den angränsande skogen kom tyskarna först till striden, och alla letterna följde efter och ropade, så som de hade blivit lärda, på tyskarnas språk att de skulle gripa, röva och döda. Av detta rop blev litauerna mycket förskräckta, och i tron att många följde tyskarna vände de sig på flykten, och den starkaste av dem föll och av de andra nästan hundra, och de övriga kastade vapnen och flydde genom skogarna. Och tyskarna samlade allt deras byte, och det som de inte kunde föra med sig brände de upp i eld, och av deras hästar grep de omkring fyrahundra och förde dem med sig och prisade honom som stred för dem. Men av tyskarna dödades där tre; må deras själar vila i frid med Kristus. Amen. De litauer som hade undkommit genom skogarna drunknade antingen i Düna, eftersom det redan var vintertid, på grund av svårigheten att ta sig över Düna, eller hängde sig själva i skogarna för att inte återvända till sitt land, eftersom de hade plundrat den saliga Jungfruns land, vars son utkrävde hämnd; honom vare lov i evighet. ## kap. XXV, § 5 (MGH s. 184–185) (maskinöversättning) (5) Också köpmän från Riga drog med sina varor till Rotalia, och danerna kom och grep dem och sade att landet var kungens, och de band dem och förde dem med sig till Revele. Och biskopen av Riga och mästaren för ridderskapet sände bud och bad att de skulle släppa dem; och de ville inte. Efter detta meddelades danerna att rigaborna kom med en här; och genast släppte de dem. Och rigaborna drog inte till Estland, utan drog med liverna och letterna till Ugaunia, och sedan de kallat till sig Sackalanenses och Ugaunenses drog de till Ryssland mot sina fiender, som hade plundrat Livland. Och de lämnade Pskov bakom sig och gick in i Novgorods rike och plundrade hela landet runt omkring, brände hus och byar och förde mycket folk bort som fångar och dödade andra. Och letterna kom till en kyrka som låg inte långt från staden Novgorod och tog ikoner, klockor, rökelsekar och liknande, och med mycket byte återvände de till hären. Och sedan hämnd hade utkrävts på fienderna återvände hela hären glad, utan att någon skadats, var och en till sitt hus, och ryssarnas hån mot den livländska kyrkan upphörde. Också letterna och Saccalanenses och Ugaunenses gick oavbrutet in i Ryssland och dödade många där och förde bort många av båda könen som fångar och tog mycket byte. På samma sätt gick också letterna från Kukenois och tyskarna in i Ryssland och förde hela tiden hem mycket byte och många fångar. Vid samma tid var bröderna i ridderskapet med sina tjänare i alla borgar både i Ugaunia och i Saccala, och de förvaltade fogdeämbetena (advocacie), samlade in tributen och förvarade biskopens del åt honom. Och de byggde alla borgarna och befäste dem mycket starkt och grävde brunnar (cisterne) inne i dem och fyllde dem med vapen och armborst, och av fruktan för ryssarna drev de esterna in i borgarna och bodde tillsammans med dem. ## kap. XXV, § 6 (MGH s. 185) (maskinöversättning) (6) Men Ugaunenses drog vid midvintertid med en här i mycket djup snö och gick förbi Vironia och över Narva och plundrade det angränsande landet och förde hem fångar och byte. När de återvände drog Saccalanenses samma väg och gick över Narva och ryckte fram på en mycket avlägsen väg till det land som kallas Ingaria, som hör till Novgorods rike. Och de fann det landet fullt av människor och inte förvarnat av några rykten, och de slog dessa Ingari med ett mycket stort slag, dödade män och mycket folk och tog flera av båda könen till fånga, och de slaktade får och oxar och mycket boskap som de inte kunde föra bort med sig, och de återvände med stort byte, och Estland och Livland fylldes av ryska fångar, och för allt det onda som ryssarna hade tillfogat liverna fick de nu samma år tillbaka dubbelt eller tredubbelt. ## kap. XXVI, § 1 (MGH s. 186–187) (maskinöversättning) (1) Biskopens tjugofjärde år nu var kommet, och landet ännu ej i lugnande frid fått vila. Samma år var tatarerna i de hedniska valvernas (Valvi) land, vilka av somliga kallas parther, som inte äter bröd utan livnär sig på det råa köttet av sin boskap. Och tatarerna stred med dem och besegrade dem och slog alla med svärdsegg, och andra flydde till ryssarna och bad dem om hjälp. Och budet gick ut över hela Ryssland att de skulle strida mot tatarerna, och kungarna från hela Ryssland drog ut mot tatarerna och förmådde inte strida med dem och flydde för dem. Och storkungen Misteslawe av Kiev föll med fyrtiotusen män som stod vid hans sida. Men den andre kungen, Misteslawe av Galicien, undkom genom flykt. Och av de andra kungarna föll omkring femtio i samma krig. Och de förföljde dem i sex dagar och dödade av dem fler än hundratusen män, vilkas antal Gud ensam känner, och de övriga flydde. Och kungen av Smolensk och kungen av Polotsk och några andra kungar från Ryssland sände sina sändebud till Riga och bad om det som hör till freden. Och freden förnyades i allt, så som den redan länge förut hade slutits. ## kap. XXVI, § 2 (MGH s. 187–188) (maskinöversättning) (2) Också kungen av Danmark samlade en stor här och kom med greve Albertus till Ösel och började bygga en stenborg. Och danerna gick ut för att strida mot öselborna och förmådde det inte ensamma; men greve Albertus kom dem till hjälp med sina män och slog öselborna på flykten, och de dödade flera av dem och de övriga flydde. Också den vördnadsvärde biskopen av Riga kom med mästaren för ridderskapet och hans bröder och med några liver och med andra som hade sänts från Livland till kungen av Danmark på Ösel. Och kungen gladdes åt deras ankomst. Och han talade med dem om den donation genom vilken Livland hade skänkts åt honom; och de samtyckte inte till det, utan alla sade enhälligt emot, så som de hade blivit instruerade av alla som bodde i Livland, och de bönföll honom att han skulle upphöra med ett sådant oroande av Livland och lämna den saliga Jungfruns land fritt. Därför återlämnade han till slut, sedan han rådgjort med sina kloka män, Livland och allt som hörde till Livland med full frihet åt biskopen. Men i Saccala och Ugaunia lämnade han de kungliga rättigheterna åt bröderna i ridderskapet, men alla andliga rättigheter åt biskopen av Riga, och tillade att de skulle visa honom evig trohet och inte vägra hans män sin hjälp, vare sig mot ryssarna eller mot hedningarna. Och de lovade alltid trogen hjälp både åt honom och åt hans män; därför lämnade de också på kungens begäran kvar Theodericus, biskopens broder, med några bröder i ridderskapet där i den nya borgen och återvände till Livland. Men kungen fullbordade i hast borgens mur, placerade män i den och återvände till Danmark. ## kap. XXVI, § 3 (MGH s. 188) (maskinöversättning) (3) Men öselborna samlades från alla byar och provinser och belägrade just den borgen och sände bud till kustesterna (Estones Maritimi) att de skulle komma dem till hjälp. Och några av dem drog till Warbola och betraktade konstruktionen av den patarell (patherellus) eller blida som danerna hade skänkt Warbolenses, såsom sina undersåtar. Och de återvände till Ösel och började bygga patareller och blidor och lärde andra. Och var och en av dem gjorde sina blidor. Och de kom alla tillsammans med sjutton patareller och kastade många och stora stenar i fem dagar i sträck och gav ingen ro åt dem som var i borgen, ty de hade inga hus och byggnader, och det fanns för dem varken plats eller tillflykt i den ännu inte färdigbyggda borgen, och många av dem skadades. Men av öselborna föll många, sårade av armborstskyttarna, men de upphörde ändå inte därför med angreppet på borgen. Efter en strid i många dagar sade alltså öselborna till dem som var i borgen: ”Eftersom ni vet att ni i denna borg inte alls kan räddas mot vårt oavbrutna angrepp, råder vi er och ber er att ni sluter fred med oss och går ut alla friska och oskadda och lämnar borgen och vårt land åt oss.” Men de, som stred under bar himmel och saknade hus och allt nödvändigt, antog denna form av fred och gick ut ur borgen, förde sina ägodelar med sig till skeppen och lämnade borgen och landet åt öselborna. Öselborna behöll också där sju av danerna och Theodericus, broder till biskopen av Riga, som gisslan för fredens bekräftande; alla de övriga återvände till danerna i Revele. ## kap. XXVI, § 4 (MGH s. 188–189) (maskinöversättning) (4) Då förstörde öselborna borgen runt om och lämnade inte sten på sten, och de sände detta budskap över hela Estland, att de hade erövrat den danske kungens borg och kastat ut de kristna ur sina områden. Och de uppmuntrade esterna i alla provinser att kasta danernas ok av sig och utplåna det kristna namnet från landet, och sade att danernas borg lätt kunde erövras, och de lärde dem att resa blidor och patareller och andra krigsredskap, och det onda uppstod i landet. ## kap. XXVI, § 5 (MGH s. 189–190) (maskinöversättning) (5) Sedan alltså öselborna tillsammans med Harionenses hade fullbordat sina sammansvärjningars värsta anslag mot danerna och mot det kristna namnet, samlades de alla tillsammans, också med Maritimi bland esterna, i borgen Warbola och dödade några av danerna och deras präster, som bodde hos dem, och sände bud till Vironia, för att de skulle göra detsamma. Men vironerna tillsammans med Gerwanenses, eftersom de är enkla människor och ödmjukare än de andra esterna, vågade inte begå något sådant utan tog sina präster till sig och sände dem oskadda tillbaka till danernas borg. Men Saccalanenses, som bodde tillsammans med riddarbröderna (fratres milicie) i borgen Viliende och inte längre förmådde dölja sina hjärtans sviksamma tankar mot dessa bröder, sprang alla till med sina svärd och lansar och sköldar, och de grep några av bröderna och deras tjänare och tyska köpmän och dödade dem. Och eftersom det var en söndag, då evangeliet läses: ”När Jesus steg i båten, se, då blev det en stor rörelse på havet”, och prästen Theodericus firade mässan medan de övriga bröderna stod närvarande i kyrkan, blev det i sanning en stor rörelse och oro. Ty sedan bröderna och tjänarna och alla tyskar som var utanför hade dödats, samlades de i borgen vid kyrkan, inte för att utgjuta bön utan för att utgjuta blod, inte för att de längtade efter mässans sakrament utan för att de ville störa Jesu Kristi ro, med Kains ondska med sig. De besatte alltså kyrkans dörr och omringade den, de omgav de obeväpnade bröderna med sina vapen, och för att lättare locka ut dem gav de dem handen i svek och lovade dem fred. Först gick Mauritius ut till dem, som hade varit deras fogde (advocatus), alltför godtrogen mot de otrogna, och de rusade genast mot honom och dödade honom. Därför blev de övriga förskräckta av dessa säkra tecken och gjorde sig redo att försvara sig, men efter ett långt dröjsmål och sedan fred slutligen hade svurits gick de ut till dem en och en. De trolösa grep dem och satte dem genast i bojor och band, och de rövade all deras egendom och deras pengar och hästar och delade dem mellan sig. Och de dödades kroppar kastade de ut på fälten att gnagas av hundar och gav, som det står skrivet, dina tjänares lik till föda åt himmelens fåglar, dina heligas kött åt jordens djur, och utgöt deras blod som vatten, och det fanns ingen som begravde dem. Några av dem gick också till en annan borg, som låg vid Pala, och befallde att man skulle göra detsamma där, och på vägen dödade de sin präst tillsammans med andra. ## kap. XXVI, § 6 (MGH s. 190) (maskinöversättning) (6) Därefter gick samma Saccalanenses till Gerwa och grep där Hebbus, som var deras fogde (advocatus), och förde honom med de övriga danerna tillbaka till sin borg och plågade honom och de andra med grymt martyrium; de slet sönder deras inälvor och drog ut Hebbus hjärta ännu levande ur hans buk och stekte det vid elden och delade det mellan sig och åt upp det, för att de skulle bli starka mot de kristna, och deras kroppar gav de åt hundarna och himmelens fåglar att gnaga. ## kap. XXVI, § 7 (MGH s. 190–191) (maskinöversättning) (7) Sedan denna så skändliga gärning hade fullbordats sände de äldste från Viliende samma dag bud till Odenpe och uppmanade dem att också göra detsamma. Och till Tharbatenses sände de som tecken de blodiga svärd med vilka de hade dödat tyskarna, och deras hästar och kläder. Och alla dessa tog med glädje emot detta budskap, och de rusade mot riddarbröderna och band dem och dödade Johannes, som hade varit deras fogde (advocatus), och alla deras tjänare, och av köpmännen högg de ned mycket många med svärd, och de övriga kom undan genom att gömma sig; dem kastade de sedan i bojor. Och de rövade alla riddarbrödernas och de andra tyskarnas och köpmännens ägodelar och delade dem mellan sig och lämnade de dödades kroppar obegravda på fälten; må deras själar vila i frid med Kristus. Vid samma tid fanns i Tharbata hos riddarbröderna deras medbroder, prästen Hartwicus, som de placerade på en mycket fet oxe, eftersom han själv var lika fet. Och de förde ut dem ur borgen och utforskade sina gudars vilja genom lott, vilken av dem, nämligen prästen eller oxen, de skulle välja till offer. Och lotten föll på oxen, och den offrades i ett ögonblick; men prästen skonade de till livet enligt gudarnas vilja, dock sedan han hade fått ett stort sår, som senare läktes. ## kap. XXVI, § 8 (MGH s. 191) (maskinöversättning) (8) Då gick budet ut över hela Estland och Ösel att de skulle strida mot danerna och tyskarna. Och de drev ut det kristna namnet från alla sina gränser. Och ryssarna både från Novgorod och från Pskov kallade de till sin hjälp, befäste fred med dem och placerade några av dem i Tharbata, några i Viliende och andra i andra borgar, för att strida mot tyskarna och latinarna och alla kristna, och de delade med dem riddarbrödernas och likaså köpmännens hästar och pengar och all egendom och allt som de hade rövat. Och de befäste sina borgar mycket starkt och byggde kastmaskiner (patherelli) i alla borgar, och de lärde varandra armborstkonsten och delade mellan sig de mycket många av riddarbrödernas armborst som de hade rövat. Och de tog tillbaka sina hustrur, som de hade skilt sig från under kristendomens tid, och grävde upp sina dödas kroppar, som hade begravts på kyrkogårdarna, ur gravarna och brände dem efter hedningarnas gamla sed, och genom att tvätta sig och sina hus och borgar med vatten och rena dem med kvastar försökte de på så sätt helt utplåna dopets sakrament från sina gränser. ## kap. XXVI, § 9 (MGH s. 191) (maskinöversättning) (9) Och Saccalanenses sände bud till Riga och sade att de visserligen önskade att freden återställdes, men att de aldrig därefter skulle ta emot den kristna tron, så länge ett ettårigt barn eller ett barn en aln högt fanns kvar i landet. Och de begärde tillbaka sina barn som var gisslan och lovade att för varje gisslan återlämna en av de riddarbröder och köpmän som de ännu hade levande i bojor, och så skedde också. ## kap. XXVI, § 10 (MGH s. 191–192) (maskinöversättning) (10) Vid samma tid hade en kristen köpman varit i en ests hus i Saccala, och när alla tyskar som var i landet dödades, rusade också denne est mot denne sin gäst och dödade honom. När detta hade skett födde mördarens hustru en son, och detta barn hade på sin kropp färska sår på alla de ställen där fadern hade sårat den oskyldige, i allt lika den dödades sår; de läktes dock senare, och ärren syns än i dag. Och många som såg det förundrade sig, bar vittnesbörd och erkände Guds hämnd; ty också mördaren själv dödades genast av de kristnas här. ## kap. XXVI, § 11 (MGH s. 192) (maskinöversättning) (11) Då förnyades krigen inom alla Estlands gränser. Ty öselborna och Maritimi och Warbolenses tillsammans med Gerwanenses och vironerna belägrade danerna i Revele under en lång belägring, till dess Herren befriade dem. Ty sedan de länge hade blivit alltför utmattade i borgen gick tyskarna med danerna ut mot dem och angrep dem, och Gud slog esterna på flykten, och många av dem föll, dödade av de kristna, och de övriga flydde. Och de kristna tog deras oxar och hästar och mycket byte och prisade Herren, som också denna gång hade befriat dem ur så stora olyckor. ## kap. XXVI, § 12 (MGH s. 192) (maskinöversättning) (12) När också letterna såg allt det onda som esterna tänkte ut mot Livland, började också de genast föra krig mot esterna. Och Rameko gick med sitt folk och Warigerbe med andra letter till Ugaunia, och de plundrade byar, tog människor till fånga och dödade och tog mycket byte. Och när de återvände gick andra åter dit och gjorde lika mycket ont. På samma sätt förföljde esterna letterna, kom till Lettland och begick lika mycket ont. ## kap. XXVI, § 13 (MGH s. 192–193) (maskinöversättning) (13) Därefter gick också riddarbröderna till Ugaunia, och genom att plundra och bränna några byar tillfogade de esterna lika mycket ont. Och när de återvände till Riga bad de biskopens män och samtidigt alla tyskar att ge dem hjälp mot esternas vildhet. Men alla dessa sade på en gång med en mun: ”Om ni vill lämna åt den saliga Marias kyrka och åt biskopen av Riga hans tredjedel i Estland och återlämna åt biskop Hermannus hans tredjedel fri och själva nöja er med er tredjedel, skall vi gärna ge er hjälp.” Och de lovade att därefter överlåta åt biskoparna deras hela andelar. Därför reste sig genast alla kyrkans män och kallade samman en här av sina liver och letter tillsammans med rigaborna och riddarbröderna och drog till Saccala, och när det blev morgon visade de sig vid borgen Viliende, och esterna gick ut och stred med dem till tredje timmen, och de vek undan från dem och delade hären över alla byar och plundrade landet och tog till fånga och dödade dem de fann, och de samlades med hela hären vid borgen som ligger vid Pala och stred mot dem i tre dagar, och andra gick över Pala och plundrade och brände hela Nurmegunde och dödade där mycket många, och sedan de kommit till de sina återvände de med hela hären till Livland; och alla de män som de hade fört bort som fångar halshögg de, för att hämnd skulle utkrävas på dessa överträdande och trolösa folk. Och när de delade bytet prisade de honom som är välsignad i evighet. ## kap. XXVII, § 1 (MGH s. 193–195) (maskinöversättning) (1) Det var biskopens tjugofemte år, och kyrkan hade ännu inte fått vila från krigen. Ty när biskop Bernardus, som var semgallernas förste biskop, återvände från Tyskland med många pilgrimer, samlade Saccalanenses och Ugaunenses med de angränsande provinserna en stor här, och de kom till Ymera, letternas land, och plundrade det och dödade många av letterna och förde bort kvinnor som fångar, och de delade sin här över hela provinsen och slog landet med en stor plåga. Ty några gick till Tricatua och andra till Rosula, några till Metsepole, andra till Thoreida, och de fann mycket många män och kvinnor i alla byar och dödade många av dem och förde bort andra som fångar, och de tog mycket byte och överlämnade alla byar och kyrkor åt elden, och därefter förde de i Lettegore samman sin här med allt sitt rov. Men Rameko följde efter esterna med några få andra letter vid Urele och kom av en slump på Waremarus, som hade varit ryssarnas furste i Viliende, och dräpte honom med många andra ryssar och ester. Och de tog vapen och mycket byte och återvände till Wenden. Och i Riga blev det känt allt det onda som hade tillfogats liverna och letterna, och alla grät och sörjde över sina dödade medbröder. Och utan att dröja, utan genast kastade de ifrån sig bröd och säckar och sina kläder [osäker tolkning], både ryttare och fotfolk, och riddarbröderna gick med pilgrimerna och med köpmännen och liverna till Thoreida. Och de sände ut spejare och fann att fienderna redan hade vikit bort från Ledegore, och de följde efter dem natt och dag. Därför återvände allt fotfolket och mycket många andra, uttröttade av alltför stor möda, till Riga. Men de som var ståndaktiga i hjärtat att utkräva hämnd på folken och att ställa sig som en mur för Herrens hus vek inte tillbaka. Bland dem fanns Johannes, prost (prepositus) vid den saliga Marias kyrka, prästen Daniel, Volquinus, riddarbrödernas mästare (magister), vilka också styrkte de övriga genom att uppmuntra och förmana dem att visa sig trogna och starka att strida Herrens strider mot dessa avfällingar och djärva. Och till dem kom riddarbröderna från Sygewalde och från Wenden och en stor mängd liver och letter, och de följde efter fienderna på den väg som går till Coiwa; men fienderna hade gått en annan väg, som leder till den närbelägna kyrkan i Ymera, och sedan de om natten hade ställt sina hästar i kyrkan och där bedrivit sina andra skändligheter, ödelagt och bränt grödor och hus och allt som tillhörde prästen, drog de när det blev morgon vidare till Ymera. Och det hände, när en del av hären redan hade gått över bron över Ymera, att de kristna plötsligt kom en annan väg från sidan och bröt in mitt i fiendernas här och angrep dem, och esterna mötte dem mycket kraftfullt. Men han som en gång skrämde filistéerna så att de flydde för David skrämde dem. Och tyskarna drabbade samman med dem, och esterna vände ryggen och flydde för de kristna; och de förföljde dem, skingrade dem och drev dem tillbaka längs den väg de hade kommit, och dödade mycket många av dem; några förföljde andra till bron och dödade andra längs den vägen och stred med dem vid bron, där Theodericus, riddarbroder, en stark och from man, föll sårad av en lans, och de övriga gick över bron och anföll dem. Men de lämnade allt byte och sina hästar och flydde till fots till skogarna, sedan de hade dödat några av fångarna, och av dem dödades sexhundra och fler, och andra omkom i skogarna, och andra drunknade i Coiwa, och andra återvände med skam till sitt land för att bära budet hem. Men de kristna, både tyskar och liver och letter, tog deras byte och hästar och oxar och delade det lika mellan sig och återgav sina fångna medbröder, både män och kvinnor, den forna friheten, och välsignade och prisade honom som inte bara denna gång utan i alla tider har stridit för dem i Livland och alltid har skänkt dem en ärorik seger över de avfälliga folken. ## kap. XXVII, § 2 (MGH s. 195–196) (maskinöversättning) (2) Sedan esterna, som hade fallit ifrån Jesu Kristi tro, hade slagits vid Ymera, sände biskop Bernardus bud genom hela Livland och Lettland och kallade samman alla, både kyrkans män och riddarbröderna med liverna och letterna, för att alla skulle komma och strida mot esterna. Och alla lydde troget och kom samman på ett ställe. Pilgrimerna med köpmännen var närvarande. Några färdades med skepp på Coiwa, andra till fots, andra med sina hästar, och de kom till bönens och överläggningarnas plats med åttatusen man. Sedan de hade firat bönerna och överläggningarnas högtidligheter skyndade de till Estland och angrep nu på nytt för andra gången borgen Viliende, som tio år tidigare hade erövrats av tyskarna och underkastats den kristna tron; de byggde mindre maskiner och kastmaskiner (patherelli) och reste ett mycket starkt och högt trätorn, som de sköt fram ända till vallgraven för att kunna gräva under borgen; men de hindrades mycket av armborstskyttarna som var i borgen, ty de hade i borgen mycket många av riddarbrödernas armborst mot de kristnas armborst, och de byggde kastmaskiner och maskiner mot de kristnas maskiner, och de stred mot varandra i många dagar. Ty belägringen av borgen inleddes i augusti vid Petri bojor, och vid den saliga Jungfruns himmelsfärd gav de upp och överlämnade sig. Ty eftersom hettan var mycket stor och en mängd människor och boskap hade varit i borgen och de redan höll på att gå under av hunger och törst, uppstod en stor pest på grund av den alltför stora stanken från de dödade i borgen, och människorna började bli sjuka och dö, och då de inte förmådde försvara sig överlämnade de övriga, som ännu var kvar i livet, sig själva och allt sitt i de kristnas händer, särskilt som de såg att borgen redan en gång tidigare hade bränts av de kristna och att de med största möda hade försvarat sig och borgen. Och därför slöt de fred med de kristna och gick ut ur borgen och tog åter på sig den kristna tuktens ok, och de lovade att aldrig därefter kränka trons sakrament genom avfall och att ge gottgörelse för det de hade begått, och riddarbröderna och alla tyskar skonade dem, fastän de hade förverkat både livet och alla sina ägodelar. Men ryssarna, som hade varit i borgen och som hade kommit avfällingarna till hjälp, hängde hären alla framför borgen efter borgens erövring, till skräck för andra ryssar. Och sedan freden helt hade återställts begav sig de kristna in i borgen och tog allt som hade funnits i borgen och drev ut hästarna och boskapen och delade det lika mellan sig, och de lät människorna gå till sina byar, och sedan bytet hade delats drog de vidare till den andra borgen, som ligger vid Pala, och angrep dem på samma sätt. Men de fruktade att deras borg skulle erövras och för pest och död, sådana som hade varit i den förra borgen, och liknande olyckor, och överlämnade sig så snabbt som möjligt i de kristnas händer och bad endast om liv och frihet och lämnade alla sina ägodelar i härens händer. Och de kristna skänkte dem liv och frihet och sände dem till deras byar, och de tog mycket byte, allt, och hästar och får och oxar och allt som fanns i borgen. Och de prisade Gud för återvinnandet av de två borgarna och för att detta fördärvade folk åter hade underkastats, och de återvände med stor glädje till Livland. ## kap. XXVII, § 3 (MGH s. 196–197) (maskinöversättning) (3) De äldste bland Saccalanenses hade också sänts till Ryssland med pengar och många gåvor, för att se om de möjligen kunde kalla ryssarnas kungar till sin hjälp mot tyskarna och alla latinare. Och kungen av Suzdal sände sin broder och en stor här med honom till hjälp åt novgorodborna, och novgorodborna följde honom och kungen av Pskov med sina borgare, och hären var omkring tjugotusen man. Och de kom till Ugaunia nära Tharbata, och Tharbatenses sände dem stora gåvor och överlämnade i kungens händer de riddarbröder och tyskar som de hade som fångar hos sig, och hästar och armborst och mycket annat, och bad om hjälp mot latinarna. Och kungen placerade sina män i borgen för att ha herravälde i Ugaunia och över hela Estland. Och kungen gick till Odenpe och gjorde likadant där. Och därefter vände han sin här mot Livland till Puydise, och Ugaunenses följde honom, och hären blev större. Och där mötte öselborna honom och bad att han skulle vända sin här mot danerna i Revele, för att de, sedan danerna hade besegrats, lättare skulle kunna anfalla liverna, och de sade att det i Riga fanns många pilgrimer som var beredda att möta honom. Och kungen lyssnade på dem och återvände en annan väg med hären till Saccala, och han fann hela Saccala redan underkastat av tyskarna och två borgar erövrade och sina ryssar hängda vid Viliende; han blev mycket vred, och för att hämnas sin vrede på Saccalanenses slog han själva landet med en stor plåga, och alla som hade undkommit tyskarna och den stora pest som hade varit i landet beslöt han att låta döda, och andra kom undan genom att fly till skogarna. Och han drog vidare med sin stora här till Gerwa och kallade till sig Gerwanenses och vironerna och Warbolenses med öselborna. Och med alla dessa belägrade han danernas borg Lyndanise och stred med danerna i fyra veckor och kunde inte ta dem eller deras borg, eftersom det fanns många armborstskyttar i borgen och de dödade många av ryssarna och esterna. Därför återvände slutligen kungen av Suzdal med skam med hela sin här till Ryssland. Denna här hade varit mycket stor och stark, och de försökte ta danernas borg efter tyskarnas konst och förmådde det inte. Men sedan provinsen runtomkring hade förstörts och plundrats återvände de slutligen till sitt land. ## kap. XXVII, § 4 (MGH s. 197) (maskinöversättning) (4) Under tiden hade riddarbröderna och andra tyskar med några få belägrat borgen i Tharbata, och de stred mot dem i fem dagar. Och då de inte förmådde erövra en så stark borg med så få plundrade de landet runtomkring och återvände med allt sitt rov till Livland. Och åter samlade riddarbröderna en här och gick in i Estland, och de slog Gerwanenses med en stor plåga, eftersom de alltid förde krig tillsammans med danerna, och dödade och tillfångatog många av dem och tog mycket byte. Och Gerwanenses kom till dem i Keytis och lovade tyskarna och alla kristna evig trohet, och därför gick de genast ut ur deras gränser och återvände med allt bytet till sitt land. ## kap. XXVII, § 5 (MGH s. 197–198) (maskinöversättning) (5) Därefter sände novgorodborna kung Viesceka, som en gång hade dödat biskopens av Riga män i Kukenoys, och gav honom pengar och tvåhundra män med sig och anförtrodde honom herraväldet i Tharbata och i de andra provinser som han kunde underkasta sig. Och denne kung kom med sina män till Tharbata, och borgens folk tog emot honom med glädje, för att de skulle bli starkare mot tyskarna, och de gav honom skatter från de kringliggande provinserna, och mot alla som inte betalade skatt sände han en här och ödelade alla länder som var upproriska mot honom, från Wayga till Vironia, från Vironia till Gerwa och till Saccala, och gjorde mot de kristna allt ont han kunde. ## kap. XXVII, § 6 (MGH s. 198–199) (maskinöversättning) (6) Sedan Herrens födelses högtid hade firats tänkte rigaborna belägra borgen i Tharbata. Och de kom samman med riddarbröderna och pilgrimerna och med liverna och letterna vid Astigerwe, och de hade en stor här. Och de kom ihåg danerna, som befann sig i långvarig nöd och som alla omkringliggande länder och folk sedan länge stred mot, och de lämnade vägen till Tharbata och drog med hela hären till Haria och belägrade borgen Lone och stred mot dem i två veckor; de byggde maskiner och kastmaskiner och ett mycket starkt trätorn, som de förde närmare borgen, för att kunna gräva under borgen och från höjden angripa dem desto mer. Och när danerna hörde det gladde de sig och kom till dem och tackade dem, eftersom de av medlidande med dem hade kommit dem till hjälp. Men därefter dödades många av armborstskyttarna och träffades av maskinskyttarnas kast, och de övriga började bli svårt sjuka och dö. Dessutom närmade sig grävarna redan befästningens krön, så att borgens folk trodde att de redan skulle störta ned till botten tillsammans med vallgraven. Därför bad de slutligen hären att skänka dem liv och frihet. Och de skänkte dem livet och brände borgen, men alla hästar och oxar och boskap och egendom och pengar och kläder och allt som fanns i borgen tog tyskarna åt sig och delade det lika med liverna och letterna; men åt danerna återlämnade de människorna och sände dem fria till sina byar. Under tiden sände tyskarna några ur sin här till tre andra mindre borgar som låg runtomkring och hotade dem med krig om de inte överlämnade sig i deras händer. Och dessa tre närliggande borgar överlämnade sig i rigabornas händer och sände dem skatter och mycket många vadmalsstycken (waypas) under samma härfärd. Och rigabornas här återvände till Gerwa, och några gick för att plundra provinsen. Och Gerwanenses och vironerna kom emot dem och bad om fred och lovade att därefter inte kränka den kristna trons sakrament. Och de återställde freden med dem och tog dem till nåder och tog gisslan av dem; men danerna oroade dem sedan och förde mycket krig mot dem, eftersom de hade tagit emot fred och kristendomens ok av rigaborna. Och rigabornas här återvände med glädje till Livland och prisade Jesus Kristus, som alltid för dem ut och hem friska och oskadda på alla deras härfärder. Under tiden var ryssarnas kungars sändebud i Riga och väntade på händelsernas utgång, och de förundrade sig mycket över att rigaborna aldrig hade återvänt tomhänta utan seger, eftersom Jonatans pil aldrig vek tillbaka och hans sköld aldrig vek undan i striden, och Sauls svärd inte vände tillbaka tomt, medan ryssarnas kungars stora och starka härar aldrig förmår genom sina anfall underkasta en enda borg den kristna tron. ## kap. XXVIII, § 1 (MGH s. 199–200) (maskinöversättning) (1) Det var biskop Albertus tjugosjätte år sedan hans vigning, och kyrkan hade ännu inte fått tystnad från krigen. Ty kung Viesceka oroade tillsammans med Tharbatenses hela landet runtomkring, och letterna och liverna gick ofta mot dem med få och förmådde inte skada dem. Men också riddarbröderna samlade efter påsk åter en här och belägrade Tharbata och stred mot dem i fem dagar och kunde inte ta borgen på grund av att de själva var så få, och de plundrade landet runtomkring och återvände med sitt byte till Livland. Under tiden återvände den vördnadsvärde biskop Albertus från Tyskland med många pilgrimer och hela sitt följe. Och med honom kom hans broder, den inte mindre vördnadsvärde biskop Hermannus, sedan länge vald och vigd till biskop i Estland, som av kungen av Danmark redan i flera år hade hindrats från sitt biskopsdöme. Men sedan kungen av Danmark hade förts i fångenskap till Sachsen av tyskarna, gick den nämnde biskopen av Riga med denne sin broder till kungen för att utverka hans vilja och samtycke. Och det behagade kungen att han skulle fara till Livland och från Livland till Estland, till sitt biskopsdöme. När de kom till Riga mottogs de med stor glädje av rigaborna och av alla som var i Livland, och alla gladdes tillsammans och prisade Gud, eftersom nästan hela Estland efter mycket ont och sorgliga krig åter hade erövrats och återvunnits, utom den enda borgen i Tharbata, på vilken den gudomliga hämnden ännu återstod. ## kap. XXVIII, § 2 (MGH s. 200–201) (maskinöversättning) (2) Och riddarbröderna kom överens med dessa biskopar och kyrkans män och med alla rigabor om delningen av de provinser i Estland som hörde till Riga. Och de gav biskop Hermannus Ugaunia med dess provinser, men riddarbröderna fick genom lott Saccala som sin andel. Och åt den saliga Marias kyrka i Riga och åt biskopen av Riga tilldelade de Maritima med sju kilegunder (kilegunde). Och när Maritimi hörde att de skulle höra till kyrkan i Riga gladde de sig mycket och betalade till fullo två års skatter, som de hade försummat på grund av danernas angrepp. Också Ugaunenses gladde sig på samma sätt över biskop Hermannus herravälde, som var i Odenpe, men kung Viesceka hindrade dem med sina Tharbatenses; han var till en snara och en stor djävul för Saccalanenses och de andra angränsande esterna. ## kap. XXVIII, § 3 (MGH s. 201) (maskinöversättning) (3) Och biskoparna sände bud till kungen i Tharbata och bad honom att dra sig undan från dessa upproriska som var i borgen, som hade kränkt sitt dops sakrament, som hade förkastat Jesu Kristi tro och återvänt till hedendomen, som hade drivit ut riddarbröderna, sina medbröder och herrar, från sina gränser genom att döda en del och ta andra till fånga, som dagligen hade plundrat och ödelagt alla grannprovinser som kom till Jesu Kristi tro. Och kungen ville inte dra sig undan från dem, eftersom novgorodborna och ryssarnas kungar hade skänkt honom själva borgen med de angränsande länderna som evig gåva och lovat honom befrielse från tyskarnas angrepp. Och i denna borg hade tillsammans med denne kung samlats alla ogärningsmän från grannprovinserna och från Saccala, som hade varit förrädare och mördare av sina bröder, riddarbröderna och köpmännen, och upphovsmän till onda anslag mot den livländska kyrkan. Deras furste och herre var denne kung, ty också han själv hade varit den gamla roten till allt ont i Livland; han bröt den sanne fridsstiftarens fred och dödade i svek de män, trogna mot honom och mot alla kristna, som hade sänts av rigaborna till hans hjälp mot litauernas angrepp, och rövade alla deras ägodelar. Alla dessa förtröstade alltså på sin ovannämnda mycket starka borg och föraktade de kristnas fred och sökte dagligen ont mot de kristna. Ty i sanning var denna borg starkare än alla Estlands borgar; riddarbröderna hade tidigare med mycken möda och kostnad befäst den och fyllt den med sina vapen och armborst, vilket allt de trolösa hade rövat. Dessutom hade kungen där hos sig mycket många av sina ryska bågskyttar. Dessutom förberedde de kastmaskiner (patherelli) efter öselbornas konst och andra krigsredskap. ## kap. XXVIII, § 4 (MGH s. 201–202) (maskinöversättning) (4) Den estniska kyrkan var alltså då utsatt för krigens många olägenheter. Den var som en kvinna som föder, som har sorg och stor smärta tills hon föder; hennes foster förföljs också av draken, nämligen den Behemot som slukar floden och ännu förtröstar på att Jordan skall flyta in i hans gap. Ur så stora krigets trångmål kunde den nämnda kyrkan, som ännu var liten och svag, på intet sätt befrias, om inte genom den livländska kyrkan, som alltid hade varit dess sanna och första moder genom erövringens mödor och som hade fött den genom pånyttfödelsens bad i Jesu Kristi tro, fastän flera mödrar, som falskeligen tillskansade sig denna dotter och alltid ljög, har dragit den till sig; en av dem är den ryska modern, alltid ofruktsam och ofruktbar, som inte i hopp om pånyttfödelse i Jesu Kristi tro utan i hopp om skatter och byte försöker underkasta sig länderna. ## kap. XXVIII, § 5 (MGH s. 202–204) (maskinöversättning) (5) För att alltså den livländska kyrkan skulle befria sin dotter, den estniska kyrkan, som den hade fött åt Jesus Kristus, från de närvarande olyckorna, sände den vördnadsvärde biskopen av Riga bud och kallade samman riddarbröderna och likaså kyrkans män med pilgrimerna och köpmännen och Rigas borgare och alla liver och letter, och han påbjöd en härfärd för alla som hörde till den livländska kyrkan. Och alla lydde troget och kom samman med sin här vid sjön Rastigerwe, och de kallade till sig den nämnde vördnadsvärde biskopen av Riga med hans broder, den inte mindre vördnadsvärde biskop Hermannus, och med alla hans präster och riddare. Sedan de där hade fullgjort överläggningarnas och bönernas mysterier sände de i förväg de bästa och starkaste ur hären, för att de genom att dra genom Ugaunia natt och dag skulle kunna hinna före till borgen i Tharbata följande morgon. Dessa delade åter sina avdelningar och bestämde några att angripa borgen och sände andra till Vironia för att plundra dem som ännu var upproriska; dessa förde efter tre dagar tillbaka får och oxar och annat som hären behövde i överflöd. Men biskoparna med pilgrimerna och hela mängden följde efter och kom till borgen på den saliga Jungfruns himmelsfärdsdag. På samma dag föregående år hade nämligen borgen Viliende tagits. De täckte alltså fälten med tält, angrep borgens folk, byggde mindre maskiner och kastmaskiner (patherelli), förberedde mycket många krigsredskap och reste ett stormtorn (propugnaculum) eller ett mycket starkt trätorn, som de under åtta dagar konstfärdigt hade gjort av stora och mycket höga träd lika högt som borgen, och de förde det närmare över vallgraven och började genast gräva i jorden därunder. Halva hären ställdes till att gräva natt och dag, så att några grävde och andra bar bort den jord som rasade ned. Därför rasade, när det blev morgon, en stor del av vallgraven ned från vallen, och snart ställde de stormtornet närmare borgen. Under tiden sändes underhandlare till kungen, präster och riddare, hederliga män; han lovades fri väg att gå ut med män och hästar och alla sina ägodelar, om han bara drog sig ur borgen och lämnade detta avfälliga folk. Men kungen, som väntade befrielse från novgorodborna, försäkrade envist att han på intet sätt skulle lämna borgen. Under tiden kom ryssar och plundrade i provinsen, ryktet bars till tälten, och genast kom tyskarna redo, ville möta dem och drog ut på fälten och lämnade andra kvar i belägringen av borgen. När ryssarna inte kom återvände de till angreppet på borgen; med armborstens pilar sårade de många uppe på befästningens krön och dödade andra med maskinernas kast, med kastmaskinerna slungade de glödande järn eller eldkrukor in i borgen och injagade stor skräck hos borgens folk, eftersom några förberedde de redskap som kallas igelkottar och svin, andra bar samman vedhögar, andra satte eld, och så stred de i mycket många dagar. På samma sätt byggde också de som var i borgen maskiner och kastmaskiner mot de kristnas maskiner och riktade sina bågskyttar och armborstskyttar mot dessas pilar. Och de vilade inte från att gräva dag och natt, och därför kom tornet allt närmare borgen. Ingen vila gavs de trötta; om dagarna stred de, om nätterna bedrev de lekar och skrik. Liverna med letterna, som skrek och slog svärden mot sköldarna, tyskarna med pukor och pipor och andra musikinstrument, ryssarna med sina instrument och skrik, tillbringade alla nätterna sömnlösa. Åter kom alla kristna samman och sökte råd hos Gud. Bland dem fanns Fredehelmus, pilgrimernas anförare (dux) och fogde (advocatus), förnäm och rik, som sade: ”Denna borg måste tas med våld genom stormning, och hämnd måste utkrävas på ogärningsmännen till skräck för andra. Ty i alla borgar som hittills har erövrats av livländarna har de alltid fått behålla liv och frihet, och därför har de övriga inte fattat någon fruktan för det. Nu alltså: den av de våra som först klättrar upp och tränger in i borgen skall vi upphöja med stora äror, och vi skall ge honom hästar och den bäste fånge som finns i borgen, utom kungen, som vi skall hänga upp i den högsta grenen och upphöja över alla.” Rådet behagade alla, de avlade löften åt Herren och den saliga Jungfrun, och genast på morgonen, sedan mässan hade firats, inleddes striden. Ved bars samman, men all möda var förgäves, eftersom tiden för Guds hämnd ännu inte hade kommit. Vid nionde timmen tände alltså esterna i borgen stora eldar och öppnade ett stort hål i befästningen, genom vilket de släppte ned hjul fyllda med eld och riktade dem mot tornet och kastade stora vedhögar ovanpå. Men de kristnas starka väpnade män slet bort eldarna, förstörde hjulen, bröt hela flammornas anlopp och försvarade sitt torn. Under tiden bar andra ur hären samman ved och satte eld på bron, och mot dem sprang alla ryssarna samman vid porten. ## kap. XXVIII, § 6 (MGH s. 204–205) (maskinöversättning) (6) Men Johannes av Appelderin, biskopens broder, en ryktbar riddare, tog eld i sin hand och började som den förste klättra uppför vallen. Hans tjänare Petrus var genast där som den andre, och utan dröjsmål kom de plötsligt ända upp till befästningen. När de andra ur hären såg detta sprang de alla efter dem. Vad mer? Var och en skyndade sig att stiga upp först, för att upphöja Jesu Kristi och hans moder Marias ära och lov, för att själv få lov och lön för sin möda. Och han steg upp – vem som först kom dit vet jag inte, Gud vet det – och hela mängden följde honom. Var och en lyfte nämligen sin kamrat uppifrån in i borgen, och andra gick in genom hålet genom vilket borgens folk hade släppt ut hjulen med eld, och de första beredde plats för dem som följde och drev med svärd och lansar esterna från befästningen. Sedan alltså redan många tyskar hade kommit in i borgen, följde också letterna och några av liverna efter dem, och genast började de döda folket, både män och några kvinnor, och skonade dem inte, så att de redan fyllde tusentalet. Men ryssarna, som försvarade sig mycket länge, besegrades slutligen och flydde uppifrån in i befästningen, och sedan de åter hade dragits ut därifrån dödades de alla tillsammans med kungen, omkring tvåhundra. Andra ur hären omringade borgen runtom på alla sidor och lät ingen fly. Ty alla som kunde komma ned från borgen och undkomma inifrån föll i händerna på dem som var utanför. Av alla män som var i borgen blev alltså bara en enda kvar vid liv, som hade varit vasall till storkungen av Suzdal och hade sänts av sin herre med andra ryssar till denna borg. Honom klädde riddarbröderna sedan och sände honom tillbaka till Novgorod och till Suzdal på en god häst, för att han skulle förkunna för sina herrar det som hade hänt. Sedan alla männen hade dödats blev det stor jubel och de kristnas lek med pukor och pipor och musikinstrument, eftersom de hade utkrävt hämnd på ogärningsmännen och dödat alla de trolösa från Livland och Estland som hade samlats där. Därefter tog de ryssarnas vapen och kläder och hästar och allt byte som hade funnits i borgen, och de kvinnor som ännu var över och de små barnen, och sedan borgen hade bränts återvände de genast följande dag med stor glädje till Livland och prisade honom upp till himlen för den seger som Gud hade skänkt dem, ty han är god, ty hans barmhärtighet varar i evighet. Men novgorodborna hade kommit med en stor här till Pskov för att befria borgen från tyskarnas belägring. Men när de hörde att borgen redan var tagen och deras män dödade, återvände de med häftig smärta och harm till sin stad. ## kap. XXVIII, § 7 (MGH s. 205–206) (maskinöversättning) (7) Också öselborna befriade Theodericus, biskopens broder, ur fångenskapen och sände honom tillbaka till Livland. Men Maritimi kom till Riga och återvände till lydnad under biskopen och betalade till fullo den dubbla skatt (census) som de hade försummat i två år på grund av danerna, och de lovade den rigiska kyrkan evig trohet och återvände till den kristna tron. På samma sätt bar Warbolenses fram skatt och gåvor och visade sig i allt underdåniga mot rigaborna. Men rigaborna bestämde ingenting säkert om dem och tog utan tvekan bara emot de sju provinserna i Maritima, som de alltid med full rätt hade besuttit. Ty rigaborna hade aldrig saknat någon rätt i Maritima, som de alltid hade besuttit genom erövring till den kristna tron och genom dop och skatt och gisslan, och de hade aldrig lämnat gisslan från detta Maritima till kungen av Danmark. Också vironerna och Gerwanenses kom till Riga, sedan de hade hört om erövringen av borgen i Tharbata, och förde hästar och gåvor till herrarna. ## kap. XXVIII, § 8 (MGH s. 206) (maskinöversättning) (8) Men biskop Hermannus gick med sitt folk till Ugaunia och började bygga borgen Odenpe och placerade i den förnäma män och hederliga riddare, nämligen Engelbertus av Thysenhusen, hans måg, och Theodericus, hans broder, och Helmoldus av Luneborch, en klok och förnäm man, och Johannes av Polen, och han gav var och en av dem en provins, det vill säga en kylegunda (kylegunda), i län (feudum). Och han tog emot mycket många andra tyskar för att bo i denna borg, för att de skulle försvara både landet och borgen mot fiender och lära esterna, hans undersåtar, den kristna tron. Men esterna, som ännu var trolösa, lät de inte bo med sig i borgen. Samme biskop kallade också präster med sig till Ugaunia och gav dem kyrkor som förläning (beneficium) och utrustade dem tillräckligt med spannmål och åkrar. Han lade också på lämpligt sätt fram för esterna genom undervisning tiondet (decima), som alltid har stadgats av Gud, och de tog emot det och började därefter betala det årligen. Därifrån ordnade han troget att ge sina präster och vasaller det nödvändiga och betala det utlovade. Han insatte också Rotmarus, sin broder, till prost (prepositus) och bestämde i förväg en plats för hans konvent i Tharbata och anvisade tjugofyra byar och tillräckliga inkomster och åkrar, och han förordnade att reguljära kaniker skulle finnas där och beslöt att den skulle vara hans domkyrka. ## kap. XXVIII, § 9 (MGH s. 206–207) (maskinöversättning) (9) Men riddarbröderna gick till Saccala och tog borgen Viliende i besittning och började bygga den mycket starkt. Och de placerade präster i kyrkorna och anvisade dem tillräckliga inkomster både i spannmål och i åkrar, och de tog emot tiondet av esterna. Dessutom fick de full gottgörelse för allt som hade tagits ifrån dem och för den skada som hade tillfogats dem både i Ugaunia och i Saccala. Men de delade också Wayga och tilldelade hälften till Ugaunia, och den andra hälften behöll de själva med Saccala och Normegunda och Mocha. Också ryssarna från Novgorod och Pskov sände bud till Riga och bad om det som hör till freden. Och rigaborna tog emot dem och slöt fred med dem och återlämnade åt dem den skatt som de alltid hade haft i Tolowa. Men letterna i Tolowa delade biskopen av Riga med sina riddarbröder, och biskopen tog två delar och lämnade den tredje åt riddarbröderna. ## kap. XXIX, § 1 (MGH s. 207–208) (maskinöversättning) (1) Det var biskopens tjugosjunde år, och nu var livernas land tyst i lugn fred. Ty sedan den mycket starka borgen i Tharbata hade tagits och alla ester och ryssar tillsammans med kungen hade dödats, föll fruktan för rigaborna och tyskarna över alla grannländer och över alla folk som fanns runtomkring. Och alla sände sina bud med sina gåvor till Riga, både ryssar och ester, Maritimi och öselborna, semgaller och kurer och likaså litauer, och de sökte fred och gemenskap med dem, av fruktan för att de skulle göra dem detsamma som de hade tillfogat Tharbatenses. Och rigaborna tog emot dem och gav fred åt alla som bad dem om den, och landet blev tyst inför dem. Och esterna gick ut ur sina borgar och byggde åter upp sina brända byar och sina kyrkor, och likaså liverna och även letterna, som kom ut ur skogarnas gömställen där de under krigens tid redan i mycket många år hade hållit sig dolda, och var och en återvände till sin by och till sina åkrar, och de plöjde och sådde i stor trygghet, som de inte hade haft på fyrtio år dessförinnan, eftersom litauerna och andra folk både före predikan av Guds ord i Livland och efter deras dop aldrig hade gett dem vila och trygghet. Nu vilade de alltså glada på sina åkrar och i sina mödor, och det fanns ingen som skrämde dem, och de som förstod den kristna tron bättre bekände Jesus Kristus, Guds son, som efter sorgliga krig och efter många människors dödande och efter pester och mycket ont slutligen förbarmade sig över återstoden av sitt folk och gav dem fred och trygghet. Och hela folket vilade efter Herren och välsignade honom som är välsignad i evighet. ## kap. XXIX, § 2 (MGH s. 208–209) (maskinöversättning) (2) Samma år hade den vördnadsvärde biskopen av Riga sänt Mauritius, sin präst, till den romerska kurian för att begära en legat från den apostoliska stolen till Livland. Och den högste påven biföll hans begäran och sände den vördnadsvärde biskopen av Modena, sitt palats kansler, med denne präst till Livland, och han kom med sitt husfolk och pilgrimer och hela sitt följe till Düna. Och rigaborna mötte honom, tog emot honom och förde honom med stor glädje in i staden. Också han själv gladdes med dem och prisade Jesus Kristus, eftersom han fann Guds vingård så ärorikt planterad och de troendes kyrka vattnad med mångas blod och så stor och så vida utbredd att den sträckte sina grenar tio dagsresor ända till Revele, eller på en annan väg utbredde sig till Pskov eller längs Düna ända till Gerceke lika många andra dagsresor, och att den redan hade fem åtskilda biskopsdömen med sina biskopar. Och genast sände han sina bud tillbaka till den romerska kurian och skrev om sakernas sanna förhållande till den högste påven. ## kap. XXIX, § 3 (MGH s. 209–211) (maskinöversättning) (3) Men han själv var omsorgsfull om de nyomvända, och genom att ofta kalla samman liverna och de andra som var i staden, män och kvinnor, förkunnade han flitigt Guds ord och skänkte med glädje många avlater (indulgentie). Därefter, då han önskade se liverna och de andra och letterna och esterna, gick han till Thoreida, och med honom var den vördnadsvärde biskopen av Riga och Johannes, prost vid den saliga Marias kyrka, och mycket många andra visa och omdömesgilla män. Och först kom han till Kubbesele, firade där mässan för liverna och predikade frälsningens ord för att styrka dem i den katolska tron. Och därefter gjorde han detsamma i Vitisele och i Letthegore. Och sedan sådde han, genom att göra likadant i Metsepole och i Ydumea och i Lettland, evangeliets säd hos alla och lärde dem att bära god frukt och förklarade omsorgsfullt den kristna tron för dem. Och då drog han vidare till Ugaunia och fann där de troendes kyrka, både tyskarnas och esternas, och borgen Odenpe bebodd av nya invånare och starkt byggd. Och han välsignade Herren, eftersom han också i Estland fann en församling av troende. Och genom att undervisa esterna i Jesu Kristi tro och troget förmana tyskarna höll han dem förmanade att de skulle bo vänligt tillsammans och inte väcka ont mot varandra, och att tyskarna inte skulle lägga någon outhärdlig börda på de nyomvändas axlar, utan alltid lära dem Herrens lätta och milda ok och trons sakrament. Och han välsignade dem och reste till Saccala, där han i den första socken (parrochia) som han fann, vid sjön Worcegerwe, mycket andäktigt undervisade och förmanade de nyomvända esterna att aldrig vika från vår Herre Jesu Kristi tro. Och därifrån drog han vidare till borgen Viliende, som tillhör riddarbröderna och som de själva redan då hade byggt mycket starkt. Och också de gick ut och mötte med glädje den apostoliska stolens legat och tog emot honom i borgen och berättade för honom allt det onda som de där hade lidit av esterna för den kristna trons skull. Och han kallade samman esterna, män och kvinnor, till deras kyrkor och gick till dem, och genom att troget förkunna förmaningens ord förmanade han dem att de inte därefter skulle våga kränka trons sakrament genom att begå så mycket ont. På samma sätt gav han där andäktigt riddarbröderna den heliga lärans förmaningar och lärde dem att inte vara alltför tunga för sina undersåtar, dessa dåraktiga ester, vare sig när de tog emot tionden eller i några andra saker, för att de inte genom en sådan anledning åter skulle tvingas återvända till hedendomen. Dit kom också danernas sändebud från Revele till honom, tog emot honom med glädje och berättade för honom om sina trångmål och krig. På samma sätt kom esternas sändebud från Maritima, som alltid stred mot danerna, till honom och erbjöd honom sina länder och provinser, så som de också alltid hade erbjudit rigaborna, bara han försvarade dem mot danerna och öselborna. Och han tog emot dem. Därefter återvände han till letternas land, och i Tricatua kom letterna från hela den provins som kallas Tolowa samman till honom, och för dem förkunnade han Guds ord med glädje och förklarade omsorgsfullt alla trons sakrament. Och när han drog vidare därifrån till Wenden mottogs han mycket andäktigt av riddarbröderna och av de andra tyskar som bodde där, och han fann där en mycket stor mängd wender och letter. Därför predikade han, när det blev morgon och alla letterna hade samlats, med glädje vår Herre Jesu Kristi glada lära för dem, och genom att ofta påminna om samme Herre Jesu lidande gladde han dessa glada mycket, och han lovordade deras tro och ståndaktighet, eftersom de frivilligt och utan någon krigets oro först hade tagit emot den kristna tron och sedan aldrig på livernas och esternas sätt hade kränkt dopets sakrament, och han prisade deras ödmjukhet och tålamod, de som med glädje bar vår Herre Jesu Kristi namn till esterna och till andra folk och som hade sänt många av sitt folk, som dödats för samma kristna tros skull, in i martyrernas gemenskap, som vi tror. Också wenderna undanhöll han inte sin läras trogna förmaningar, och likaså ålade han mycket ivrigt deras herrar, riddarbröderna, att de alltid skulle lägga ett lätt ok på sina undersåtar och troget bo tillsammans med dem. Och därefter gav han i Sygewalde liknande fromhetens lärdomar och förmanade med all iver liverna att de inte därefter skulle försumma sitt dops sakrament och återvända till hedendomen. Och alltid höll han riddarbröderna och likaså de andra tyskarna i de andra provinserna mycket ivrigt förmanade att de, genom att lära liverna och letterna och de andra nyomvända den kristna tron och lägga Jesu Kristi milda börda på deras axlar, skulle skona dem både i fråga om tionden och i andra saker, för att de inte, alltför betungade, skulle återvända till otron. Och sedan allt detta hade fullbordats återvände han till Riga. ## kap. XXIX, § 4 (MGH s. 211–212) (maskinöversättning) (4) Och där kom tyskar, liver och letter till honom och sökte dom i olika mål. Och han svarade var och en efter hans mål och klagan och avgjorde mångas mål och tvister. När också ryssarna från Novgorod och andra från andra städer hörde om den apostoliska stolens legat i Riga, sände de sina bud till honom och bad honom om bekräftelse av den fred som sedan länge hade slutits med tyskarna. Och han hörde dem i sådana böner och styrkte också deras tro med många förmaningar och sände dem alla med glädje tillbaka till deras land. Också Viesthardus, semgallernas furste, kom på kallelse till honom, och honom inbjöd han med många diskussioner och långa tal till Jesu Kristi tro. Men han förstod på grund av sin otros hårdhet inte frälsningens ord och tog ännu inte emot dopet, men lovade åter inför framtiden och tog med sig herr legatens predikant till Semgallen. Från alla länder runtomkring kom man alltså för att se den romerska kurians legat, och bland dem var också Wissewaldus, kung av Gerceke, greve Burchardus, danernas biskopar från Revele, också öselborna och esterna från Maritima, vilka erbjöd sig att stå under hans beskydd och lovade att ta emot präster med de kristnas alla rättigheter, bara han befriade dem från danernas angrepp. Och han lovade dem all frihet och sände sina bud till danerna och öselborna, för att de skulle upphöra med krigen och ta emot hans fred och vara lydiga mot hans bud. ## kap. XXIX, § 5 (MGH s. 212) (maskinöversättning) (5) Men då han önskade se ännu andra nyomvända besökte han liverna i Holme, och sedan han där hade firat mässan och sått den heliga lärans säd drog han vidare till Ykescola, där han, medan han påminde om minnet av de första heliga biskoparna, också styrkte dessa liver i Guds tjänst. Därefter kallade han i Lennewarde och i Aschrate inte mindre liverna tillbaka från avgudadyrkan och lärde dem omsorgsfullt dyrkan av den ende Guden. Slutligen gav han i Kokenoyse på samma sätt troget de heliga lärdomarnas förmaningar både åt tyskarna och åt ryssarna och letterna och selerna som bodde tillsammans där, och han förmanade alltid tyskarna att inte skada sina undersåtar alltför mycket med bördor eller otillbörliga pålagor, utan genom att flitigt lära Kristi tro införa kristna seder och avskaffa hedningarnas riter och undervisa dem både med sina goda exempel och med ord. ## kap. XXIX, § 6 (MGH s. 212–213) (maskinöversättning) (6) Men sedan den apostoliska stolens legat åter hade återvänt till Riga, reste sig tyskarna som var i Odenpe under hösten med hela sitt följe och kom på kallelse av de äldste bland vironerna till Vironia, och de hann före till Vironias borgar och drev ut danerna och sade att själva landet först hade underkastats den kristna tron av livländarna med den saliga Jungfruns fana. Och de började härska i alla Vironias provinser och borgar. När herr legaten fick veta detta kallade han till sig dessa tyskar och tvingade dem genom kyrkligt straff (censura ecclesiastica) att överlämna själva landet under den högste påvens beskydd, och han sände genast bud till danerna i Revele och tvingade på samma sätt också dem att överlämna i hans händer själva landet och likaså de andra länder som tyskarna tvistade med danerna om. Men danerna vågade inte spjärna mot udden och lovade att troget lyda den romerska kurian, och de överlämnade i herr legatens sändebuds händer Vironia, Gerwa, Haria och Maritima och bekräftade själva gåvan genom att sända sina beseglade brev till Riga. När detta hade skett sände legaten sina män, pilgrimer och präster, till Vironia och avlägsnade alla tyskar och daner, och han hade själva länderna i sin makt. ## kap. XXIX, § 7 (MGH s. 213–214) (maskinöversättning) (7) Men efter trettondagens högtid, då vägen i dessa kalla länder är bättre att färdas på för snön och frostens skull, gick herr legaten med präster och tjänare, och han tog med sig semgallernas biskop Lambertus, Johannes, prost vid den rigiska kyrkan, också Rigas borgare och några riddarbröder med flera andra, och han drog genom Livland och kom till letternas provins och från letterna till Saccala, fastän i stor kroppslig svaghet. Och sedan han hade vilat två dagar i Viliende gick han därefter till Gerwa, och alla Gerwanenses mötte honom i byn Carethen; för dem förkunnade han Guds ord med glädje, och sedan han hade undervisat dem i den katolska tron och samlat dem i den högste påvens händer drog han vidare till Vironias första borg, som kallas Agelinde, och där mottogs han mycket glatt och ärofullt och kallade samman hela deras mängd, och han gav dem det eviga livets frälsande förmaningar och uppenbarade för dem Jesu Kristi namn. Och när han drog vidare därifrån till Tarwanpe gjorde han likadant. Och dit kom danerna, så som de hade kallats. Och fred slöts först mellan tyskarna och danerna, därefter med esterna från alla provinserna. Och därefter reste legaten till provinsen Tabellini, där alla Vironias äldste kom samman till honom och hörde av honom läran och den kristna tron, och han tog emot dem alla i den högste påvens hand och insatte av dem äldste och domare i alla deras provinser, och sedan återvände han till Tharwanpe. Och därifrån gick han till danernas borg i Revele, och också där mottogs han med glädje av danerna och svenskarna och av alla som bodde där. Och därefter började han kräva av dem Vironias barn som var gisslan, och de ville inte lämna dem i hans händer, men träffade av kyrkligt straff tvingades de slutligen att återlämna dem, och han sände dessa gisslan tillbaka till deras föräldrar i Vironia. Också Warbolenses tog emot herr legatens fred och kom till honom i Revele. Men på danernas enträgna begäran återlämnade han dem till dessa daner tillsammans med de övriga Harionenses. Men den kiligunda (kiligunda) som kallas Maritima tog han tillsammans med hela det övriga Maritima och Vironia och Gerwa i den högste påvens makt. Också esterna från Revele samlades inför honom tillsammans med danerna, och för dem förkunnade han andäktigt den eviga frälsningens ord och förmanade dem troget att de skulle bo vänligt tillsammans och därefter undvika otrons anslag. Men sedan allt detta hade fullbordats sände han sina präster till Maritima, och själv återvände han genom Saccala till Riga. Men dessa präster, nämligen Petrus Kakinwalde med sin medbroder, en annan präst, gick till Sontagana, och Maritimi tog emot dem med glädje och hörde av dem Guds ord, och av dem döptes män och kvinnor och små barn som tidigare hade förblivit odöpta, både i Sontagana och i Maianpathe och Paehalle. Och därefter återvände också de glada till Livland och prisade Gud för trons utbredning. ## kap. XXIX, § 8 (MGH s. 214–215) (maskinöversättning) (8) Sedan den apostoliska stolens legat åter hade återvänt till Riga, kom biskopar, präster och klerker, riddarbröderna med kyrkans vasaller och Rigas borgare samman till honom. Och i närvaro av alla dessa höll han i den saliga Marias kyrka under Herrens fasta ett högtidligt koncilium, för att påminna om Innocentius stadgar och lägga till vissa nya, som syntes nödvändiga för den nyplanterade kyrkan. Men sedan allt detta hade fullgjorts och avgjorts som kunde avgöras av honom, och avlater hade getts, tog han farväl av alla och välsignade dem och återvände till skeppen, och han anbefallde Livland åt Guds saliga moder Maria med hennes älskade son, vår Herre Jesus Kristus, honom vare ära och härlighet i evigheters evighet. Amen. Och jag minns, och det gläder att minnas. Det övriga vet du, Guds moder, Jungfru Maria. Förbarma dig över mig! ## kap. XXIX, § 9 (MGH s. 215) (maskinöversättning) (9) Mycket som var ärorikt hände visserligen i Livland under den tid då folken omvändes till Jesu Kristi tro, som inte allt kan skrivas ned eller återkallas i minnet, för att det inte också skulle bli tröttsamt för läsarna. Men detta lilla har skrivits ned till lov för samme vår Herre Jesus Kristus, som vill att hans tro och namn skall bäras till alla folk, med hans medverkan och bekräftelse, genom vilken sådant har verkats; han som alltid har skänkt de sina i Livland så många stora och ärorika segrar över hedningarna, och alltid mer när männen var få än när de var många, och till lov för hans älskade moder, till vars ära, tillsammans med hennes son, samme vår Herre Jesus Kristus, alla dessa nyomvända länder har tillskrivits. Och för att det lov som tillkommer honom för så ärorika gärningar inte i framtiden skulle överlämnas åt glömskan genom de lättjefullas försumlighet, har det behagat att på herrars och fränders begäran skriva ned det i en ödmjuk skrift och lämna det åt eftervärlden, för att också de skall ge Gud lov och sätta sitt hopp till honom och inte glömma Guds verk och söka hans bud. Men ingenting annat har här lagts till än det som vi nästan allt har sett med våra egna ögon, och det som vi inte har sett med egna ögon har vi fått veta av dem som såg det och var närvarande. Och detta har vi inte skrivit ned för smickers eller timlig vinnings skull, utan hellre till förlåtelse för våra synder, till lov för vår Herre Jesus Kristus själv och för den saliga jungfrun Maria, samme Herres moder, han som med Fadern och den helige Ande alltid har varit och är och skall vara välsignad i alla evigheters evighet. Amen. ## kap. XXX, § 1 (MGH s. 215–216) (maskinöversättning) (1) Den vördnadsvärde biskopens tjugoåttonde år följer; detta pryder den fromma kyrkan, medan freden råder i tystnad. Den apostoliska stolens legat lämnade Livland och dröjde länge vid skeppen nere vid havet i väntan på gynnsamma vindar. Och plötsligt såg han öselborna återvända från Sverige med byte och mycket många fångar. Dessa brukade alltid bedriva mycket elände och ondska med fångarna och de stackars kvinnorna och jungfrurna; de skändade dem och tog andra till sina hustrur, tre var eller två eller fler, och tillät sig det otillåtna, eftersom det inte finns någon passande förening mellan Kristus och Belial och inte heller någon lämplig förbindelse mellan en hedning och en kristen kvinna; dem brukade de också sälja till kurerna och till andra hedningar. När herr legaten alltså förstod allt det onda som de hade gjort i Sverige, nämligen att kyrkor hade bränts och präster dödats och sakramenten förts bort och skändats och liknande elände, kände han medlidande med fångarna och bad till Herren att hämnd skulle utkrävas på ogärningsmännen. Och när han kom till Gotland sådde han Guds ord och erbjöd alla som bar det kristna namnet det heliga korsets tecken till syndernas förlåtelse, för att utkräva hämnd på de fördärvade öselborna. Tyskarna lydde och tog emot korset; goterna vägrade; danerna hörde inte Guds ord. Endast de tyska köpmännen önskade köpa sig himmelska ting; de skaffade hästar, gjorde vapen redo och kom till Riga. Rigaborna gladde sig och mötte dem som kom. Också liverna och letterna och de döpta esterna gladde sig över att också de skulle bära det kristna namnet till de odöpta öselborna. ## kap. XXX, § 2 (MGH s. 216) (maskinöversättning) (2) Detta år hade mäster Johannes, herr legatens följeslagare, i uppdrag att förvalta de länder som det hade varit oenighet om mellan tyskarna och danerna, nämligen Vironia, Gerwa och Rotalia. Sedan freden alltså hade brutits började denne mäster Johannes kriga mot danerna. Också danerna plundrade och brände Rotalia och tog mycket byte, och mästerns tjänare förföljde dem och dräpte femtio av dem och belägrade femtio av dem i borgen Maianpata. Men efter tre dagar förbarmade de sig över dem, eftersom de var kristna, och släppte dem. Legaten sände också mycket många tyskar till Vironia till hjälp åt denne Johannes, både mot danernas och mot öselbornas grymhet. Men när rigaborna hörde om deras krig sände de bud och slöt fred med danerna, för att de desto bättre skulle kunna angripa öselborna och utbreda tron bland folken. ## kap. XXX, § 3 (MGH s. 216–217) (maskinöversättning) (3) Sedan Herrens födelses och trettondagens högtider alltså hade fullbordats täckte snön länderna och isen vågorna, eftersom djupets yta sluts samman och vattnen hårdnar som sten och blir is, och vägen blir bättre över land och över vatten. Sedan alltså en väg hade uppstått över havet påbjöd rigaborna genast en härfärd, i önskan att med sitt heliga dops vattning vattna dessa öselska folk som bor på en ö i havet, och de kallade samman alla till den flod som kallas Mater Aquarum. Och sedan Fabianus och Sebastianus högtid hade firats kom alla tyskar samman, rigabor, liver med letter och ester från alla sina provinser, och de följde den vördnadsvärde herr biskopen av Livland, med vilken också semgallernas biskop var närvarande, och mäster Volquinus med sina bröder och pilgrimerna, och de förde med sig sin föda och sina vapen. Och sedan mässan hade firats drog de fram på isen mot Ösel. Det var nämligen en stor och stark här, som hade nästan tjugotusen man, vilka ordnade sina avdelningar och gick åtskilda med egna fanor, och när de trampade havets is med sina hästar och fordon åstadkom de ett dån som av stark åska genom vapnens sammanstötning och fordonens skakningar och genom rörelsen och larmet av män och hästar som föll och åter reste sig hit och dit på isen, som var slät som glas av de sydliga vindarnas och regnets vatten som då hade svämmat över och av frosten som följde efter. Och med stor möda gick de över havet, till dess att de slutligen glada kom fram till Ösels strand. ## kap. XXX, § 4 (MGH s. 217–220) (maskinöversättning) (4) Då de alltså redan den nionde dagen kom till borgen Mone, föresatte de sig att vila där bara en natt, och de drabbade samman med borgens folk, som av fruktan för de hotande striderna och armborstens skott drog sig tillbaka in i sin borgs hus och om natten sände ord fulla av svek till biskopen och härens övriga äldste och sade att de tog emot Kristi tro och de kristnas fred, för att de, när hären drog vidare, skulle tillfoga dem som följde efter skada och krigets förluster. Och biskopen ville med de övriga äldste ta emot dem och ge dem fred, men deras svek och brott hindrade dem, eftersom det inte finns någon vishet eller något råd mot Herren; de ville inte överge sina fördärvliga seder utan törstade ännu efter att dricka de kristnas blod och önskade bedriva sina övriga ondskor, och de förtjänade inte det heliga dopets gåva i sina usla sinnen; de satte sitt hopp till sin borgs styrka och ville inte ha fred, och genom att tala allt slags skändligt förtjänade de hellre att dödas än att döpas. Och eftersom de kanske inte ville ha fred flydde freden från dem, och endast hämnden kom. Först gick alltså tyskarna mot vallen och hoppades kunna klättra upp i borgen, men de drevs tillbaka av dem och skadades av stenars och lansars hugg, och därför tvingades de strida både med konst och med krigsmakt. De byggde maskiner, med kastmaskiner slungade de stenar in i borgen mot deras kastmaskiner, de gjorde ett svin, under vilket de grävde in i borgen, till dess att de kom till mitten av vallen. Då flyttade de bort svinet och ställde ett starkt trätorn på platsen, uppför vilket starka väpnade män och armborstskyttar steg och sände sina skott och spjut och lansar mot öselborna i befästningen. Utifrån kastade dessa stenar och spjut på dem. Sedan den sjätte dagen hade grytt, nämligen den första efter kyndelsmässan, för att inte själva reningens dag skulle bli oren av de dödades blod, blev striden tidigt på morgonen hårdare, så att de redan med böjt järn eller en järnkrok bröt sönder befästningen och drog ut ett efter ett alla de största trästockar genom vilka befästningen hölls samman, så att en del av befästningen redan kom ned ända till marken. De kristnas här gladde sig, ropade och bad till Gud. Också de andra skrek och gladde sig i sin Tarapitha. De åkallade lunden, dessa åkallade Jesus, i vars namn och till vars lov de djärvt steg upp och kom fram till vallens krön och drevs mycket kraftigt tillbaka av dem. Den som först steg upp trängdes av många lansars hugg och stenars slag, och honom bevarade sannerligen Gud ensam oskadd bland så många rasande fiender. Ty när han klättrade uppåt stöttes han genast tillbaka av fiendehopen, och när han åter och åter klättrade drevs han tillbaka av fienderna lika många gånger som han försökte stiga upp till höjden, till dess att denne tysk slutligen, medan han med sitt långa svärd slog undan fiendernas spjut, sannerligen lyft av Guds ängel, kom upp på den översta befästningen, som var över fiendernas huvuden, och för att inte skadas av fiendernas lansar lade han skölden under sina fötter och stod på skölden och stred ensam mot fienderna, till dess att Gud sände en andre och en tredje. Den tredje, ack, stöttes ned från höjden och föll tillbaka. De två försvarade sig ändå mot fiendernas mängd, och bakom deras rygg klättrade fem av öselborna upp på samma översta befästning och sände sina lansar mot dem. Den förste av dem, vars lans slogs tillbaka, högg tysken med svärdet, och han föll och omkom, och de andra vände sig på flykten. Andra tyskar som följde efter steg djärvt upp för att komma de första till hjälp. Fastän de mycket kraftigt drevs tillbaka av fiendernas vildhet och flera av dem träffades och fick sår och andra dödades, intog de dock slutligen, i förtröstan på Herren och sedan de med stor möda hade drivit undan fiendernas mängd, befästningens krön. Uppstigningen var nämligen mycket svår, eftersom berget var högt och tillfruset och muren uppe på berget av stenar var som frusen is, så att de ingenstans kunde fästa foten. Men några höll sig fast i en stege, några i ett rep, ja, lyfta av Herrens ängel kom de upp och trängde på ryggen av fienderna som flydde åt alla håll. De kristnas jubels och frälsnings röst! En röst i Rama, hedningarnas klagan och jämmer över förvirring och fördärv! De gick in i borgen och dödade folket, de kunde inte skona de hedniska öselborna, ty några slaktade de och andra tog de till fånga. Liverna med letterna gick runt borgen och lät ingen av dem fly. Sedan fienderna hade besegrats gladde sig segrarna och sjöng lov till Gud. Han som alltid försvarade David mot filistéerna befriade också sina och gav dem seger över fienderna. De tog staden, rövade bytet, slet till sig egendom och utsökta ting, drev bort hästar och boskap, och det som återstod brände de upp i eld. Elden förtärde öselbornas borg, men de kristna rövade glada bytet. ## kap. XXX, § 5 (MGH s. 220–221) (maskinöversättning) (5) Sedan borgen Mone hade lagts i aska skyndade hären till en annan borg, som ligger mitt på Ösel och kallas Waldia. Och Waldia är den starkaste staden bland öselbornas andra städer. Vid den slog hären sig ned och förberedde krigsredskap, nämligen kastmaskiner och en stor maskin och mycket stora granar och terebintträd för att göra ett torn mot borgens befästning. Men liverna, letterna och esterna, också med några tyskar, gick runt till alla provinserna och tog hästar och utmärkta oxar och ägodelar och mycket byte, mycket säd och liknande, och brände byarna i eld. Men Waldienses, som inte förmådde uthärda stenkasten på grund av den mängd folk som var i borgen, och som samtidigt inte tålde armborstens skott och dessutom betraktade de redskap som förbereddes, med vilka det var lätt att ta borgen, fattade gudsfruktan och bad om fred, och då de kanske hyste skräck för de dödade Monenses ödmjukade de sig, talade fredliga ord och bad ödmjukt att dopets heliga sakrament skulle ges dem. Detta var de kristnas glädje, lov sjöngs till Herren och fred gavs åt folket. Söner till de förnämsta begärdes som gisslan. Öselborna i Waldia blev lydnadens söner, de som en gång var högmodets söner. Den som en gång var en varg blev nu ett lamm. Den som en gång var de kristnas förföljare blev nu en medbroder, tog emot fred, sade inte emot att ge gisslan, bad troget om dopets nåd och fruktade inte att betala en evig skatt. De förnämas barn gavs, och den förste av dem vattnade den vördnadsvärde biskopen av Riga med glädje och stor andakt i dopets heliga källa, sedan han hade undervisats i trons grunder; andra präster vattnade andra, och de fördes också med glädje in i staden för att predika Kristus och driva ut Tharaphita, som var öselbornas gud; de vigde en källa mitt i borgen och fyllde ett kar och döpte först de äldste och förnämsta, sedan de hade undervisats i trons grunder, därefter andra män och kvinnor och barn. Och det blev en mycket stor trängsel av män och kvinnor och små barn som ropade: ”Skynda dig att döpa mig!”, från morgon till kväll, så att också prästerna själva, som än var fem, än sex, höll på att digna av dopets möda. Prästerna som med största andakt döpte många tusen människor, som de med största glädje såg skynda till dopets sakrament, gladde sig alltså också själva och hoppades att samma möda skulle bli till förlåtelse för deras synder. Och det som de inte kunde samma dag fullbordade de den följande och den tredje. Sedan dessa mysterier hade firats i staden Waldia kom sändebud, sända från alla Ösels städer och kiligunder (kiligunde), som sökte fred och bad om dopets sakrament. Hären gladde sig, och sedan gisslan hade tagits emot gavs fred och broderlig kärlek. Det sades att de skulle återlämna de svenska fångarna fria. De lydde, lovade att återlämna dem och förde präster med sig till sina borgar för att predika Kristus, för att driva ut Tharapitha med hedningarnas övriga gudar, för att doppa folket i det heliga dopet. Prästerna döpte alltså i alla Ösels borgar hela folket av båda könen med stor glädje och grät av fröjd, eftersom de genom pånyttfödelsens bad hade fött åt Herren så många tusen som andlig avkomma, en ny brud bland folken, älskad av Gud. De vattnar folken i källan, de vattnar ansiktena med tårar. ## kap. XXX, § 6 (MGH s. 221–222) (maskinöversättning) (6) Så, så vattnar Riga alltid folken! Så vattnar den nu Ösel mitt i havet, renar genom badet från synden, ger himlarnas riken, skänker vattning ovanifrån och nedifrån [osäker tolkning]. Dessa Guds gåvor är vår glädje. Vår Gud och Herre Jesu Kristi och den saliga jungfrun Marias härlighet gav sina tjänare rigaborna sådan glädje på Ösel! Att besegra de upproriska, att döpa dem som kom frivilligt och ödmjukt, att ta emot gisslan och skatter, att återlämna alla fångar av det kristna namnet, att återvända med seger. Det som kungar hittills inte har förmått har denna saliga jungfru genom sina tjänare rigaborna kort och milt fullbordat till sitt namns ära. När detta är fullbordat, när detta är gjort, nämligen att hela folket är döpt, Tharaphita utdriven, Farao dränkt, fångarna befriade, återvänd med glädje, rigabor. Er följer alltid triumfens lysande seger. Ära vare Herren, lov åt Gud ovan stjärnorna. Slut.