# Chronica Slavorum > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Chronica Slavorum (verk:helmold) - **Upphov:** Helmold av Bosau - **Datering:** 1163/1172 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## prolog, MGH s. 1 (maskinöversättning) Till de vördnadsvärda herrarna och fäderna, kanikerna (canonici) vid den heliga kyrkan i Lübeck, Helmoldus, ovärdig tjänare vid kyrkan i Buzu, frivilligt bevisande den lydnad han är skyldig. Jag har länge och ingående övervägt vilket verk jag skulle åta mig för att genom min tjänst bevisa min moder, den heliga kyrkan i Lübeck, någon heder, men ingenting föreföll mig lämpligare än att till hennes lov skriva om det slaviska folkets omvändelse, nämligen genom vilka kungars eller predikanters flit den kristna religionen först planterades och sedan återupprättades i dessa trakter. Till denna strävan uppmanar mig den efterföljansvärda fromheten hos de skribenter som har varit före oss, av vilka de flesta för sin stora iver att skriva har avsagt sig all världslig brådska, för att i kontemplationens avskilda ro kunna finna vishetens väg, som de satte före rent guld och alla dyrbara skatter; de sträckte också sitt förstånds skärpa mot Guds osynliga ting och ville komma själva hemligheterna nära, och de strävade ofta att arbeta över sina krafter. Andra, vars ansträngningar inte var så stora, höll sig inom gränsen för sin förmåga och förökade även de i sin enfald skrifternas hemligheter, och genom att skriva mycket, ända från världens skapelse, om kungar och profeter och om krigens skiftande utgångar lade de i sina lovtal till pris åt dygderna och avsky för lasterna. Ty i denna världens dunkla mörker är allt blint, om skrifternas lykta fattas. Därför bör de nutida människornas övermod klandras, de som, fastän de ser att mycket nu som förr strömmar fram ur Guds domars avgrund, har tilltäppt ## prolog, MGH s. 2 (maskinöversättning) sin vältalighets ådror, vända till detta livets hala fåfänglighet. Jag för min del anser att detta verks blad bör tillägnas till lov åt dem som i skilda tider med hand och tunga, många även genom att utgjuta sitt blod, har gjort slavernas land berömt; deras ära skall inte döljas av tystnad, ty efter förstörelsen av kyrkan i Oldenburg har de med Herrens bistånd fört lübeckarnas ryktbara stad till en sådan höjd av glans att den nu bland alla slavernas mest berömda städer har lyft sitt huvud, lika mycket genom rikedom som genom gudsdyrkan. Vidare har jag, med förbigående av annat, med Herrens nåd beslutat att troget skriva ned det som har skett i vår tid, vilket jag antingen har fått veta genom berättelser av gamla män eller lärt känna genom egen åsyn, och detta så mycket utförligare som storheten i det som har skett i vår tid rikligare förser mig med stoff. Det är inte heller förmätenhet som driver mig till detta verk, utan det är övertalning från min lärare, den vördnadsvärde biskop Geroldus, som har lett mig dit, han som först gjorde Lübecks kyrka ansedd genom både biskopsstol och prästerskap. ## bok I, MGH s. 2 (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR SLAVERNAS KRÖNIKA, UTGIVEN AV DEN VÖRDNADSVÄRDE PRÄSTEN HELMOLDUS. FÖRSTA BOKEN. Om slavernas indelning. Kap. 1. Om staden Vinneta. Kap. 2. Hur Karl omvände sachsarna till tron. Kap. 3. Om rikets delning. Kap. 4. Om den helige Ansgars färd till Sverige. Kap. 5. Om Ruianis omvändelse. Kap. 6. Nordmännens förföljelse. Kap. 7. Ungrarnas infall. Kap. 8. Haralds omvändelse. Kap. 9. Om hertig Hermannus. Kap. 10. Om ärkebiskop Albertus. Kap. 11. Om biskop Marco. Kap. 12. Om biskop Wago. Kap. 13. Om Billugs svek. Kap. 14. Om Sven, danernas kung. Kap. 15. Hur slaverna övergav tron. Kap. 16. Om biskop Unnvanus. Kap. 17. ## bok I, MGH s. 3 (maskinöversättning) Om biskop Benno. Kap. 18. Om förföljelsen mot Godescalcus. Kap. 19. Om Godescalcus tro. Kap. 20. Striden med Tolenzi. Kap. 21. Om slavernas uppror. Kap. 22. Den helige biskop Iohannes martyrium. Kap. 23. Slavernas första avfall från tron. Kap. 24. Om Cruto. Kap. 25. Om Buthues död. Kap. 26. Om byggandet av Hartesborch. Kap. 27. Om kung Henriks offentliga bot. Kap. 28. [Om det jämmerliga slutet för Rodulphus, hertig av Schwaben. Kap. 29]. [Hur kejsar Henrik drev påven från Rom. Kap. 30]. Om munken Petrus brev. Kap. 31. Kejsar Henriks avsättning. Kap. 32. [Sonens val mot fadern. Kap. 33]. Om Crutos död. Kap. 34. Om greve Godefridus död. Kap. 35. Om dödandet av Rugiani. Kap. 36. Om Mistues seger. Kap. 37. Slavernas tåg in i Rugianis land. Kap. 38. Romarnas nederlag. Kap. 39. Om slaget vid Welpesholt. Kap. 40. Lothars val. Kap. 41. Om biskop Vicelinus. Kap. 42. Om prästen Ludolfus död. Kap. 43. Om prosten (prepositus) Tetmarus. Kap. 44. [Om Vicelinus resa till Gallien. Kap. 45]. Vicelinus ankomst till Slavien. Kap. 46. Om Northalbingis bot. Kap. 47. Om Zuentepolcus. Kap. 48. Om Knut. Kap. 49. Om Niels. Kap. 50. Om Erik. Kap. 51. Om slavernas bruk. Kap. 52. Om byggandet av Segeberch. Kap. 53. Kejsar Lothars död. Kap. 54. Förföljelsen av Pribizlaus. Kap. 55. Hertig Henriks död. Kap. 56. ## bok I, MGH s. 4 (maskinöversättning) Byggandet av staden Lübeck. Kap. 57. [Om flyttningen av klostret i Segeberg till Cuzelina. Kap. 58]. Om den salige Bernardus, abbot i Clairvaux. Kap. 59. Om kungarna Konrad och Ludvig. Kap. 60. Erövringen av Lissabon. Kap. 61. Om Niclotus. Kap. 62. Skeppens brand. Kap. 63. Om prästen Gerlacus. Kap. 64. Om belägringen av Dimin. Kap. 65. Om hungersnöden. Kap. 66. Om Edelerus död. Kap. 67. Om hertig Henrik. Kap. 68. Om ärkebiskop Hartwigus. Kap. 69. Om greve Adolfus. Kap. 70. Om Niclotus. Kap. 71. Om kung Konrad. Kap. 72. Prosten Tetmarus död. Kap. 73. Om hans begravning. Kap. 74. Om biskop Vicelinus sjukdom. Kap. 75. [Om handelsplatsen i Lübeck. Kap. 76]. Om biskop Evermodus. Kap. 77. Vicelinus död. Kap. 78. Hur Vicelinus gav en blind kvinna synen åter. Kap. 79. Om Geroldus, biskop i Oldenburg. Kap. 80. Kejsar Fredriks vigning. Kap. 81. Om hängningen av veroneserna. Kap. 82. Överenskommelsen mellan biskoparna Hartwicus och Geroldus. Kap. 83. Pribizlaus omvändelse. Kap. 84. Om Knuts död. Kap. 85. Om byggandet av Lewenstat. Kap. 86. Belägringen av milaneserna. Kap. 87. Dödandet av Niclotus. Kap. 88. Om Albertus Ursus. Kap. 89. Flyttningen av biskopsdömet Oldenburg. Kap. 90. Schismen mellan Alexander och Victor. Kap. 91. Om holsaternas tionde. Kap. 92. Wertezlaus fångenskap. Kap. 93. Invigningen av Novum monasterium. Kap. 94. Biskop Geroldus död. Kap. 95. ## bok I, MGH s. 5 (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR SLAVERNAS KRÖNIKA, UTGIVEN AV DEN VÖRDNADSVÄRDE PRÄSTEN HELMOLDUS. Om slavernas indelning. Kapitel 1. Jag anser det mödan värt att i inledningen till denna skrift i en kort historisk översikt förutskicka något om slavernas länder, natur och seder, nämligen i hur stora villfarelsens bojor de var insnärjda före omvändelsens nåd, så att det gudomliga botemedlets verkan lättare kan inses av sjukdomens storlek. Slavernas folk är alltså många och bor vid Östersjöns (mare Balthicum) strand. En vik av detta hav sträcker sig från västra oceanen mot öster. Den kallas därför Balthicus, eftersom den likt ett bälte (baltheus) sträcker sig i ett långt stråk genom de skytiska områdena ända till Grekland, och samma hav kallas det barbariska havet eller Skytiska havet efter de barbariska folk som det sköljer. Kring detta hav bor många folk. Daner och svear, som vi kallar nordmän, innehar nämligen den norra stranden och alla öar i det. Men den södra stranden bebos av slavernas folk, av vilka från öster först kommer ruserna, därefter polanerna, som i norr har prussarna och i söder böhmarna och dem som kallas Marahi eller Karinthi samt Sorabi. Om man räknar Ungern till Slavanien, som somliga vill, eftersom det varken i dräkt eller språk skiljer sig därifrån, så växer det slaviska språkets utbredning så mycket att den nästan inte går att uppskatta. Alla dessa folk utom prussarna pryds med det kristna namnet. Det är nämligen länge sedan Ryssland ## bok I, MGH s. 6 (maskinöversättning) kom till tron. Ryssland kallas av danerna Ostrogard, eftersom det ligger i öster och har överflöd på allt gott. Det kallas också Chunigard, eftersom hunernas säte först var där. Dess huvudstad är Chue. Genom vilka lärare de kom till tron har jag inte alls fått veta, utom att de i alla sina bruk tycks efterlikna grekerna mer än latinerna. Ty det ryska havet för på kort tid över till Grekland. Prussarna har ännu inte lärt känna trons ljus, men de är människor begåvade med många naturliga förtjänster, mycket hjälpsamma mot dem som lider nöd; de beger sig också ut till dem som är i fara på havet eller som angrips av sjörövare och kommer dem till hjälp. Guld och silver räknar de för mycket litet; de har överflöd på främmande pälsverk, vars doft har skänkt vår värld högmodets dödliga gift; och de håller dessa för träck, till vår fördömelse tror jag, vi som trånar efter en dräkt av mårdskinn som efter den högsta salighet. Därför erbjuder de så dyrbara mårdskinn i utbyte mot ylleplagg, som vi kallar faldones. Mycket lovvärt kunde sägas om detta folks seder, om de bara hade Kristi tro, vars predikanter de grymt förföljer. Hos dem kröntes Böhmens berömde biskop Adelbertus med martyriet. Ännu i dag är visserligen hos dem, fastän allt annat är gemensamt med våra, endast tillträdet till lundar och källor förbjudet, vilka de anser blir orenade av att kristna kommer dit. De äter dragdjurens kött till föda och använder deras mjölk eller blod till dryck, så att de sägs bli berusade. Dessa människor är blåaktiga, röda i ansiktet och långhåriga. Dessutom är de oåtkomliga bakom träsk och vill inte tåla någon herre över sig. Ungrarnas folk var en gång mycket mäktigt och dugligt i vapen, fruktat till och med av det romerska riket. Ty efter hunernas och danernas härjningar rasade ungrarnas infall som det tredje, och det ödelade och krossade alla angränsande riken. Sedan de samlat en ofantlig här bemäktigade de sig med väpnad hand hela Bayern och Schwaben. Därtill härjade de trakterna längs Rhen; även Sachsen fyllde de med eld och blod ända till Brittiska oceanen. Med hur stora mödor från kejsarnas sida och med hur stora förluster för den kristna hären de försvagades och underkastades de gudomliga lagarna vet många, och de allmänna historieverken förtäljer det. Karinthi gränsar till bajrarna; de är människor hängivna åt gudstjänsten ## bok I, MGH s. 7 (maskinöversättning) och det finns inget folk som är hederligare och mer andaktsfullt i gudsdyrkan och i vördnaden för präster. Böhmen har en kung och krigiska män; det är fullt av kyrkor och gudsdyrkan. Det är delat i två biskopsdömen (episcopatus), Prags och Olomoucs. Polen är ett stort slaviskt land, vars gräns sägs stöta till Rysslands rike, och det är delat i åtta biskopsdömen; en gång hade det en kung, men nu styrs det av hertigar; även det tjänar liksom Böhmen under tribut (tributum) den kejserliga majestätet. Polackerna och böhmarna har samma slags vapen och samma sätt att kriga. Ty så ofta de kallas till krig utomlands är de visserligen tappra i striden, men ytterst grymma i plundring och dråp; de skonar varken kloster, kyrkor eller kyrkogårdar. Men de låter sig inte heller dras in i främmande krig på annat villkor än att det medges att de egendomar som de heliga platsernas skydd har omgärdat blir allmänt byte för plundring. Därav händer det också att de av lystnad efter byte ofta behandlar sina bästa vänner som fiender, varför de ytterst sällan kallas in vid några krigsbehov. Detta må vara nog sagt om böhmarna och polackerna och de övriga östliga slaverna. Om staden Vinneta. Kapitel 2. Där Polen slutar kommer man alltså till ett mycket vidsträckt slaviskt land, deras som i forna tider kallades vandaler men nu Winithi eller Winuli. De första av dessa är Pomerani, vars boplatser sträcker sig ända till Oder. Oder är den rikaste floden i det slaviska området och har sin källa i den mycket djupa skogen hos Marahi, som bor öster om Böhmen, där också Elbe har sin början. De ligger inte långt från varandra, men flyter i olika riktning. Elbe, som störtar mot väster, sköljer nämligen i sitt första lopp böhmarna och Sorabi, i sitt mellersta lopp skiljer den slaverna från sachsarna, och i sitt sista lopp skiljer den Hamburgs stift (parrochia) från Bremens och går som segrare ut i Brittiska oceanen. Den andra floden, det vill säga Oder, vänder sig mot norr och går genom mitten av vendernas folk och skiljer Pomerani ## bok I, MGH s. 8 (maskinöversättning) från Wilzi. Vid dess mynning, där den sköljer Östersjön, låg en gång den mycket ädla staden Iumneta, som erbjöd en mycket berömd handelsplats för barbarer och greker som bor runtomkring. Om denna stads lov vill jag, eftersom stora och knappt trovärdiga ting berättas, nämna något som är värt att återge. Den var sannerligen den största av alla städer som Europa omsluter, och den bebos av slaver blandade med andra folk, greker och barbarer. Ty även sachsare som kom dit fick samma rätt att bo där, om de bara inte offentligt bekände det kristna namnet medan de vistades där. Ty alla irrade ända till denna stads förstörelse omkring i hedniska bruk; men vad gäller seder och gästfrihet kunde inget folk finnas som var hederligare eller vänligare. Denna stad, rik på alla folks varor, saknade inget som var behagligt eller sällsynt. Denna mycket rika stad sägs en danernas kung, omgiven av en mycket stor flotta, ha förstört i grunden. Ännu finns minnesmärken av den gamla staden kvar. Där ser man Neptunus av trefaldig natur: ty den ön sköljs av tre sund, av vilka man säger att ett har mycket grön färg, det andra vitaktig, och det tredje rasar i ständiga stormar med ursinnig rörelse. Det finns också andra slaviska folk, som bor mellan Oder och Elbe och sträcker sig i en lång båge mot söder, såsom Heruli eller Heveldi, som bor vid floden Habola och Doxa, Leubuzi och Wilini, Stoderani med många andra. Efter Oders lugna lopp och Pomeranis olika folk möter mot väster vendernas land, deras som kallas Tholenzi eller Redarii; deras mest kända stad är Rethre, avgudadyrkans säte. Där är ett stort tempel byggt åt demonerna, av vilka Redegast är den främste. Hans bild är av guld, hans bädd prydd med purpur. Själva staden har nio portar, på alla sidor omslutna av en djup sjö; en träbro ger övergång, och vägen över den tillåts endast för dem som offrar eller söker orakelsvar. Sedan kommer man till Cyrcipani och Kycini, som skiljs från Tholenzi och Redari av floden Panis och staden Dimine. Kycini och Circipani bor på denna sidan Panis, Tholenzi och Redari på andra sidan Panis. Dessa fyra folk kallas för sin tapperhet Wilzi eller Lutici. Bortom dem bor Linguones och Warnavi. Dem följer Obotriti; deras stad är Mecklenburg. Därifrån, mot oss till, kommer Polabi; deras stad ## bok I, MGH s. 9 (maskinöversättning) är Ratzeburg. Därifrån går man över floden Travena in i vår wagirska provins (Wagirensis provincia). Denna provins stad var en gång Oldenburg vid havet. Det finns också öar i Östersjön som bebos av slaver, av vilka en kallas Vemere. Den ligger mitt emot Wairi, så att den kan ses från Oldenburg. Den andra ön, långt större, ligger mitt emot Wilzi; den bebos av Rani, som också kallas Rugiani, slavernas tappraste folk, som ensamma har en kung; utan hans beslut är det otillåtet att göra något i de allmänna angelägenheterna, så fruktade är de för sin förtrolighet med gudarna eller snarare demonerna, som de dyrkar med större kult än de övriga. Dessa är alltså vendernas folk, utspridda över områden och provinser och havets öar. Hela detta människosläkte är hängivet avgudadyrkan, alltid kringströvande och rörligt; de utövar sjöröveri och är fientliga på ena sidan mot danerna, på andra mot sachsarna. Ofta och på många sätt har därför stora kejsares och prästers skicklighet försökt om dessa upproriska och otrogna folk på något sätt kunde föras till kunskap om Guds namn och trons nåd. Hur Karl omvände sachsarna till tron. Kapitel 3. Bland alla de dugliga utbredarna av den kristna tron, som för sin tros förtjänst har vunnit ett lovvärt furstevälde, lyser alltid den mest ärorike Karl, en man som bör upphöjas av alla skribenters lovord och ställas främst bland dem som har arbetat för Gud i nordens trakter. Han betvang nämligen med svärd sachsarnas mycket vilda och upproriska folk och underkastade dem de kristna lagarna. Sachsarna och thüringarna liksom de övriga folken vid Rhen läses av gammalt ha varit skattskyldiga åt frankerna. När de sedan föll ifrån deras rike, förde Pippin, Karls fader, krig mot dem, vilket dock sonen fullföljde med större framgång. Under lång tid fördes alltså kriget mot sachsarna, och det fördes med stor förbittring på båda sidor, dock med större förlust för sachsarna än för frankerna, i trettiotre år i följd. Det kunde ## bok I, MGH s. 10 (maskinöversättning) visserligen ha avslutats tidigare, om sachsarnas envishet hade tillåtit det; de föredrog att försvara sin frihet med vapen och härjade frankernas områden ända till Rhen. Medan alltså nästan inga år var fria från krig, läser man att sachsarna till slut blev så slagna att av dem som bodde på båda Elbes stränder tiotusen människor med kvinnor och barn fördes över till Frankerriket (Francia). Och detta är det trettiotredje året av det långvariga sachsiska kriget, som frankernas historieskrivare anger som minnesvärt, nämligen kejsar Karls trettiosjunde, då Widekindus, upphovsmannen till upproret, lade ned sitt tyranni och underkastade sig väldet och döptes tillsammans med andra sachsiska stormän; och först då gjordes Sachsen till provins. Sedan den tappre Karl sålunda vunnit seger i krigen förlitade han sig inte på sig själv utan på Herren, härskarornas Gud, och tillskrev sina bragder hans nådes bistånd. Han beslöt också med stor klokhet att med tanke på den himmelska lönen befria sachsarnas folk, fastän de illa förtjänade det, från all skyldig skatt (census) och återge dem deras forna frihet, för att de inte, betungade av tjänster eller tributer, skulle drivas till upprorets nödtvång och hedendomens villfarelser. Vidare framlades av kungen och antogs av dem det villkoret att de, sedan de kastat bort demondyrkan, skulle ta emot den kristna trons sakrament och vara skattskyldiga och underdåniga [osäker tolkning] Herren Gud och enligt lag erbjuda prästerna tionde (decimae) av alla sina dragdjur och av avkastningen av sin odling och boskapsskötsel, och att de, förenade med frankerna, skulle bli ett folk med dem. Sachsen delades alltså i åtta biskopsdömen och ställdes under mycket värdiga herdar, som var i stånd att med ord och exempel undervisa de i tron oerfarna själarna. Åt dem sörjde den nämnde kejsaren också för detta livets uppehälle med stor heder och slutligen med full frikostighet. Så fullbordades i Sachsen den nya planteringens verk och befästes med full kraft. Men även frisernas lantbor mottog vid samma tid den kristna trons nåd. Från ## bok I, MGH s. 11 (maskinöversättning) den tiden bereddes alltså vägen för predikanterna av Guds ord bortom Elbe, och snabba änglar gick för att förkunna fridens evangelium i nordens hela vidd. Vid denna tid, när också slavernas folk underkastades frankernas välde, sägs Karl ha byggt en kyrka i staden Hamburg hos Nordalbingi och överlämnat den att styras åt en helig man, Heridagus, som han utsåg till biskop på platsen, med avsikt att göra denna Hamburgs kyrka till metropol för alla slavers och daners folk. Att fullborda detta hindrades kejsar Karl både av prästen Heridagus död och av krigen som upptog honom, så att han inte kunde fullfölja vad han önskat. Ty denne mycket segerrike furste, som hade underkastat sig alla Europas riken, sägs till sist ha tagit upp krig med danerna. Danerna och de andra folk som bor bortom Danmark kallas nämligen av frankernas historieskrivare nordmän. Deras kung Godfred, som redan tidigare hade gjort friserna, likaså Nordalbingi, Obotriti och andra slaviska folk skattskyldiga, hotade Karl själv med krig. Denna osämja var det som mest fördröjde kejsarens vilja beträffande Hamburg. Till slut, sedan Godfred dödats genom himlens ingripande, efterträddes han av Hemming, hans kusin, som snart slöt fred med kejsaren och fick floden Ejdern som rikets gräns. Inte långt därefter lämnade Karl detta liv, en man i högsta grad beprövad i både gudomliga och mänskliga ting och den förste som förtjänade att från frankernas rike upphöjas till kejsardömet. Ty den kejserliga värdigheten, som efter Konstantin under många tidsåldrar lovvärt hade blomstrat i Grekland, nämligen i staden Konstantinopel, är känd att ha förfallit så, när män av kunglig släkt där tog slut, att staten, för vilken i dess första kraft knappt tre konsuler eller diktatorer eller kejsare tillsammans räckte till, till slut styrdes under kvinnligt villkor. När alltså upprorsmän reste sig på alla håll mot kejsardömet och nästan alla Europas riken hade fallit ifrån det, och själva världens moder Rom nöttes ned av krig med grannarna och ingen försvarare fanns, beslöt den apostoliska stolen att högtidligt samla de heligas ## bok I, MGH s. 12 (maskinöversättning) möte (concilium) och ta gemensamt råd om den allmänna nöden. Med allas önskan och allas bifall upphöjdes alltså frankernas framstående kung Karl med det romerska kejsardömets krona, eftersom han för sin tros förtjänst och sin makts glans och även genom sina segrar i krig syntes inte ha någon like i världen; och på detta sätt överfördes kejsarnamnet från Grekland till Frankerriket. Om rikets delning. Kapitel 4. Sedan alltså Karl, frankernas kung och romarnas kejsare och augustus, med stor frukt av goda gärningar hade flyttat till himlen, efterträddes han i riket av sin son Ludvig. Denne, som i allt var ense med faderns önskningar, visade samma frikostighet som sin fader mot dyrkan av Guds hus och hela prästerskapet och vände rikets mycket stora rikedomar till kyrkans prydnad och ära, så till den grad att han gjorde biskoparna, som för själavårdens skull är himlens furstar, likaledes till rikets furstar. När han fick veta sin faders önskan beträffande Hamburg, rådgjorde han genast med de visa och lät viga den mycket helige mannen Ansgar, som han också en gång hade sänt som predikant till daner och svear, till ärkebiskop för Hamburgs kyrka och gjorde samma stad till metropol för alla nordliga folk, så att sändebudsuppdraget med Guds ord därifrån rikligare skulle spira ut bland alla barbariska folk. Och så skedde också. Ty genom ihärdigheten hos Hamburgs kyrkas biskopar spreds Guds ord bland alla slavers, daners och nordmäns folk, och nordens isande köld löstes upp av värmen från Guds ord. Under många dagar och år arbetade man alltså med lärarnas största mödor bland dessa folk; ty villfarelsernas mörker och den förvildade avgudadyrkans svårighet var så stor att den varken plötsligt eller lätt hade kunnat övervinnas. Men även krigens skiftande stormar ## bok I, MGH s. 13 (maskinöversättning) som efter den mycket fromme Ludvigs död bröt fram allt vidare fördröjde i inte ringa mån hednafolkens kallelse. Sedan han nämligen ryckts bort från detta ljus uppstod inbördeskrig, då hans fyra söner stred om furstevåldet. Mycket stor osämja uppstod alltså mellan bröderna och ett mycket stort krig, i vilket, som historieskrivarna vittnar, alla frankernas folk förbrukades. Till slut biläddes osämjan genom påven Sergius medling, och riket delades i fyra delar, så att Lothar, den äldste, fick Rom med Italien och Lothringen med Burgund, Ludvig Rhen med Germanien, Karl Gallien och Pippin Akvitanien. Om den helige Ansgars färd till Sverige. Kapitel 5. Vid denna tid alltså, då brödernas osämja födde mycket stora krigsrörelser och försvagning genom att väldet splittrades, förde tidsläget många till uppror. Bland dem var danernas folk, väldiga i styrka och vapen, de första eller främsta; först gjorde de visserligen slaverna och likaså friserna skattskyldiga, sedan for de med en sjörövarflotta uppför Rhen och belägrade Köln, och via Elbe förstörde de Hamburg i grunden. Den berömda staden och den nyligen uppförda kyrkobyggnaden gick helt under i branden; även Nordalbingis provins och allt som låg intill floden föll offer för barbarernas plundringar. Sachsen skakades av stor skräck. Men den helige Ansgar, ärkebiskop av Hamburg, och de övriga predikanter som var utsända till Slavien eller Danmark drevs med stor förföljelseiver bort från sina säten och skingrades åt alla håll. Ludvig, åt vilken Germanien, som sagts ovan, hade tillfallit, i allt lik sin ärorike fader till namn och fromhet, sökte därför ersätta förlusten för Hamburgs kyrka så, att biskopsstolen i Bremen, som då stod tom sedan herden dött, lades till Hamburgs ## bok I, MGH s. 14 (maskinöversättning) kyrka, och att de hädanefter inte skulle vara två stift (parrochiae) utan ett. Eftersom nämligen båda städerna var fulla av faror på grund av sjörövarnas anfall, var det nyttigt att den ena lättades genom den andras hjälp och att de stödde varandra. Sedan man alltså fått den apostoliska stolens befallning i denna sak, genomfördes allt som den fromme fursten hade utformat i sitt sinne. Och Bremens kyrka förenades med Hamburgs, och den helige Ansgar fick båda att styra, och det blev en hjord och en herde. Inte lång tid därefter, när danernas raseri något hade lagt sig, började man återuppbygga det som förstörts i staden Hamburg, och Nordalbingis folk återvände till sina egna boplatser. Även biskop Ansgar uppsökte i kejsarens uppdrag ofta danernas kung, och där han verkade kraftfullt för båda rikenas fördel och fredens fasthet vann han hos kungen, fastän denne var hedning, stor ynnest och förtrolighet för den vördnad han visade sin tro. Kungen gav honom också möjlighet att uppföra en kyrka i Slesvig och Ribe, sedan han först givit tillstånd att ingen skulle hindra dem som ville döpas och leva efter kristna lagar. Utan dröjsmål sändes präster för att fullgöra detta. När den gudomliga nådens tillväxt så småningom gick framåt bland danernas folk, började den nämnde biskopen med stor längtan sträva efter svearnas omvändelse. Denna mödosamma resa företog han själv; han begärde brev och sändebud från danernas kung, och han for med många sjövägen och kom till Birka, Sveriges främsta stad. Där togs han emot med stor välvilja och glädje av de troende, som han själv en gång före biskopsämbetets heder, då han sänts dit som predikant, hade vunnit för Kristus ## bok I, MGH s. 15 (maskinöversättning) och han fick hos kungen igenom att de som ville anta det kristna namnet skulle ha fri möjlighet därtill. Sedan han alltså i Sverige insatt en biskop och präster, som i hans ställe skulle sörja för de gudomliga tingen och folkets frälsning, och uppmanat var och en att framhärda i tron, återvände han till sitt eget säte. Från den tiden började alltså den utsådda säden av Guds ord att bära rikligare frukt bland danernas och svearnas folk. Ty fastän många tyranner senare uppstod bland dessa folk, som utsträckte sin grymhet inte bara mot de kristna av sitt eget folk utan också mot främmande folk, får man dock förstå att det kristna namnet efter den första tiden av sin grundläggning i Danmark och Sverige blev så starkt att det, även om det någon gång vacklade under förföljelsernas pådrivande stormar, likväl aldrig helt gick under. Om Ruianis omvändelse. Kapitel 6. Bland alla de nordliga folken förblev ensamt slavernas land hårdare än de övriga och senare att tro. Det finns, som sagts ovan, många slaviska folk, av vilka de som kallas Winuli eller Winithi till stor del hör till Hamburgs stift. Ty utöver metropolitansätets heder, genom vilken den omfattar alla nordens folk och riken, har Hamburgs kyrka sannerligen fastställda gränser för sitt stift, nämligen den yttersta delen av Sachsen, som ligger bortom Elbe och kallas Nordalbingia och omfattar tre folk, Thethmarci, holsater och Sturmarii. Därifrån sträcker sig gränserna till Winithi, nämligen dem som kallas Wagiri, Obotriti, Kycini och Circipani, och ända till floden Panis och staden Dimin. Där är Hamburgs stifts gräns. Det är därför inte utan förundran att de mycket värdiga ## bok I, MGH s. 16 (maskinöversättning) biskoparna och evangeliska predikanterna Ansgar, Reimbertus och, som den sjätte i ordningen, Unni, vilkas väldiga iver för hednafolkens omvändelse lyste klart, så mycket försummade omsorgen om slaverna att man inte läser att de vare sig själva eller genom tjänare har gjort någon frukt bland dem. Detta orsakades, som jag tror, av detta folks obetvingliga hårdhet, inte av predikanternas slöhet, vilkas sinne var så inriktat på hednafolkens kallelse att de varken skonade rikedomar eller liv. Ty de gamlas forna berättelse förmäler att det på Ludvig den andres tid från Corbeia utgick munkar, utmärkta för helighet, som, törstande efter slavernas frälsning, gav sig själva hän åt att utstå faror och död för uppdraget att förkunna Guds ord. Sedan de genomvandrat många slaviska länder kom de till dem som kallas Rani eller Rugiani och bor mitt i havet. Där är villfarelsernas härd och avgudadyrkans säte. Genom att predika Guds ord med all frimodighet vann de hela den ön, där de också grundade ett bönehus till ära för vår Herre och frälsare Jesus Kristus och till minne av den helige Vitus, som är Corbeias skyddshelgon. Men sedan förhållandena med Guds tillåtelse hade förändrats och Rani hade fallit ifrån tron, drev de genast bort prästerna och de kristna och vände religionen till vidskepelse. Ty den helige Vitus, som vi bekänner som martyr och Kristi tjänare, dyrkar de som gud och sätter skapelsen före skaparen. Det finns inte ## bok I, MGH s. 17 (maskinöversättning) något barbari under himlen som mer avskyr kristna och präster; de berömmer sig endast av den helige Vitus namn, åt vilken de också har helgat ett tempel och en bild med den mest storslagna kult, och de tillskriver särskilt honom det främsta rummet bland gudarna. Från alla slavernas länder söker man också orakelsvar där och erlägger årliga offergåvor. Inte heller köpmän som händelsevis lägger till vid dessa platser har någon möjlighet att sälja eller köpa, om de inte först av sina varor har offrat allt dyrbart åt deras gud, och först då bjuds varorna ut på torget. Sin präst (flamen) vördar de inte mindre än kungen. Från den tid då de först avsade sig tron består alltså denna vidskepelse hos Rani ända till denna dag. Nordmännens förföljelse. Kapitel 7. Sannerligen utgjorde den krigsstorm som rasade i nästan hela världen när nordmännen var i uppror från början ett svårt hinder för att slavernas folk och de andra folken skulle undervisas i tron. Nordmännens här var nämligen sammansatt av de tappraste bland daner, svear och norrmän, som då händelsevis stod under ett och samma furstevälde; först av alla lade de slaverna, som var närmast till hands, under tribut, och sedan plågade de de övriga grannrikena till lands och sjöss. Åt dem hade sannerligen det romerska rikets försvagning tillfört inte ringa styrka, genom vilken det, som sagts ovan, efter den äldre Ludvigs tid först hade uttömts av inbördeskrig och sedan ## bok I, MGH s. 18 (maskinöversättning) delats i fyra delar och styrdes av lika många småkungar. Det är alltså känt att nordmännen vid denna tid via Loire brände Tours och via Seine belägrade Paris, och att kung Karl, tvingad av fruktan, gav dem land att bo i, vilket, sedan nordmännen tagit det i besittning, fick namnet Normandie. Därefter härjades Lothringen och Frisland underkuvades. Vår Ludvig däremot, nämligen Germaniens kung, höll nordmännen tillbaka genom fördrag eller strider på det sättet att de, fastän de härjade hela Frankerriket, skadade hans rike minst av allt. Efter hans död härskade det vilda barbariet med lösa tyglar. Ty böhmarna, Surabi, Susi och de övriga slaverna, som han hade gjort skattskyldiga, skakade då av sig träldomens ok. Då härjades också Sachsen av nordmännen eller danerna; hertig Bruno dödades med tolv grevar, biskoparna Theodericus och Marquardus höggs ned. Då ödelades Frisland, staden Utrecht förstördes. Då brände sjörövarna Köln och Trier och gjorde palatset i Aachen till stall för sina hästar. Mainz började befästas av fruktan för barbarerna. Den unge Karl, Ludvigs son, som vid denna tid återvände från Rom med en stor här, angrep nordmännen vid floden Maas. Han trängde dem samman genom belägring och tvingade dem till slut på femtonde dagen att ge sig. Men de tillfångatagna danernas tyranner straffade han inte med den stränghet som anstod mot Guds fiender, utan han skonade de ogudaktiga till långvarig förödmjukelse och svårt fördärv för kyrkan, tog emot ed av dem och villkor om fördrag och lät dem gå, rikligt begåvade av honom. Men de hånade den unge kungens slöhet, och när de fått sin skadliga frihet samlade de sig åter och anställde så stora blodbad att grymheten gick över alla gränser. Vad mer? Städer med sina invånare, biskopar med hela sin hjord förintades tillsammans, berömda kyrkor brändes tillsammans med skaran av troende. Därför anklagades Karl vid hovet (curia) och avsattes från riket för sin dårskap, och han fick Arnulf, sin broders son, till efterträdare. Denne samlade en här, drog till danernas områden och förintade dem i många svåra strider ända till utrotning. Kriget leddes från himlen, ty när hundratusen hedningar hade fällts i kriget fann man att knappt en av de kristna hade stupat. Och ## bok I, MGH s. 19 (maskinöversättning) så släcktes nordmännens förföljelse, då Herren hämnades sina tjänares blod, som redan i sjuttio år hade utgjutits. Detta skedde på ärkebiskop Adelgarius tid, som var den salige Reimbertus efterträdare och den tredje efter den salige Ansgar. När Adelgarius hade dött efterträddes han på biskopsstolen av Hogerus, och efter denne av Reinwardus. I kungarnas följd regerade efter Arnulf barnet Ludvig. Med denne Ludvig slutar Karl den stores ätt. Han avsattes sedan från riket och fick Konrad, frankernas hertig, till efterträdare. Ungrarnas infall. Kapitel 8. Under Konrads regering inträffade alltså ungrarnas svåra infall; de förödde inte bara vårt Sachsen och andra provinser på denna sida Rhen, utan också Lothringen och Frankerriket på andra sidan Rhen. Då brändes kyrkorna, korsen höggs sönder av barbarerna och hånades, präster slaktades framför altarna, prästerskapet blandades med allmogen och dödades eller fördes i fångenskap. Tecken på detta raseri har bestått till vår tid. Även danerna, som hade slaverna till hjälp, härjade först Nordalbingi och sedan sachsarna bortom Elbe och skakade Sachsen med stor skräck. Hos danerna regerade vid den tiden Worm, en mycket grym mask (vermis), säger jag, och i inte ringa grad fientlig mot de kristna. Han försökte helt förstöra den kristendom som fanns i Danmark, drev bort prästerna från sitt land och dödade också mycket många genom tortyr. Men kung Henrik, Konrads son, som redan från barndomen fruktade Gud och satte all sin förtröstan till hans barmhärtighet, triumferade över ungrarna i mycket stora strider, och böhmarna och Surabi, som andra kungar hade betvingat, och de övriga slaviska folken slog han i ett enda stort slag så, att de övriga, som var mycket få kvar, frivilligt lovade kungen tribut och Gud att antaga kristendomen. Sedan tågade han med en här in i Danmark och skrämde vid första anfallet kung Worm så att denne lät meddela att han skulle göra vad som befalldes och ödmjukt ## bok I, MGH s. 20 (maskinöversättning) bad om fred. Sålunda satte kung Henrik som segrare rikets gränser vid Slesvig, som nu kallas Hedeby, och insatte där också en markgreve (marchio) och befallde en koloni av sachsare att bo där. När alltså den mycket helige ärkebiskop Unni, som hade efterträtt Reinwardus på biskopsstolen, såg att danernas och slavernas envishet hade betvingats genom vår Guds barmhärtighet och kung Henriks kraft och att trons dörr hade öppnats bland hednafolken, valde han att själv resa runt i hela sitt stifts (diocesis) vidd. Åtföljd av många ordensmän kom han alltså till danerna, där då den mycket grymme Worm regerade; och honom kunde han visserligen inte böja på grund av hans medfödda vildhet, men hans son Harald omvände han och gjorde trogen mot Kristus, så att denne tillät att kristendomen, som hans fader alltid hade hatat, offentligt fick iakttas, fastän han själv ännu inte hade mottagit dopets sakrament. Sedan han alltså hade insatt präster vid de enskilda kyrkorna i danernas rike, sägs Guds helige man ha anförtrott skaran av troende åt Harald. Stödd också av hans hjälp och sändebud trängde han fram till alla danernas öar, predikade Guds ord och styrkte i Kristus de troende som han fann där i fångenskap. Sedan följde han den store predikanten Ansgars fotspår, rodde över Östersjön och kom inte utan möda till Birka, Sveriges främsta stad, dit ingen av lärarna efter den helige Ansgars död på sjuttio år hade vågat komma utom endast, som vi läser, Reimbertus. Birka är goternas mest berömda stad (opidum), belägen mitt i Sverige; en arm av Östersjön sköljer den och skapar en önskvärd hamn, dit alla danernas, norrmännens och likaså slavernas och Sembis skepp och andra Skytiens folk brukar komma regelbundet för olika handelsbehov. I denna hamn steg alltså Herrens bekännare i land och började tala till folken med ett ovant budskap. Ty svearna och goterna hade på grund av tidernas skiftande faror och kungarnas blodiga vildhet helt glömt den kristna religionen, men med Guds nåds bistånd kallades de av den helige fadern Unni åter till tron. När han alltså hade fullgjort sitt sändebudsuppdrag och Guds evangelist redan tänkte återvända, greps han av sjukdom och lade i Birka ned sin trötta kropps börda. Han dog, sedan han fullbordat den goda kampens lopp, år 936 efter Herrens människoblivande. Honom efterträdde på biskopsstolen den vördnadsvärde Adheldagus. ## bok I, MGH s. 21 (maskinöversättning) Haralds omvändelse. Kapitel 9. Samma år hände det också att den ärorike kejsaren Henrik lämnade detta liv, och hans son Otto, med tillnamnet den store, insattes i riket. När denne hade börjat regera led han många oförrätter av sina bröder. Även danernas kung, som hade varit hans faders skattskyldige, kastade av sig träldomens ok och grep till vapen för friheten. Och först av allt högg han ned markgreven, som var vid Slesvig, som med ett annat namn kallas Hedeby, tillsammans med kung Ottos sändebud, och utplånade i grunden hela kolonin av sachsare som fanns där. Även slaverna, som eftersträvade omvälvningar, försökte likaledes göra uppror och ansatte sachsarnas gränstrakter med mycken skräck. När alltså kung Otto, stödd av gudomlig hjälp, väl hade befriats från sina bröders försåt, skipade han rätt och rättvisa åt sitt folk. Sedan han därefter hade underkastat sitt välde nästan alla de riken som efter Karls död hade fallit ifrån, grep han till vapen mot danerna. Sedan han alltså med en här hade gått över danernas gränser, som en gång hade legat vid Slesvig, härjade han med svärd och eld hela området ända till det yttersta havet, som skiljer nordmännen från danerna och ännu i dag efter kungens seger kallas Ottensund. När han vände tillbaka angrep kung Harald honom vid Slesvig. I detta slag stred båda sidor manligt, men sachsarna vann segern, och danerna vände ryggen till och drog sig tillbaka till skeppen. Till slut, när villkoren hade lutat mot fred, underkastade sig Harald Otto, och han mottog riket av honom och lovade att antaga kristendomen i Danmark. Utan dröjsmål döptes Harald själv med sin hustru Grunnild och sin lille son, som vår kung lyfte från den heliga dopfunten och kallade Sueinotto. Vid den tiden antog Danmark tron fullständigt och delades i tre biskopsdömen och underställdes metropolen Hamburg. Den mycket salige Adheldagus var alltså den förste som vigde biskopar för Danmark, och från den tiden började Hamburgs kyrka ha lydbiskopar (suffraganei). Och på dessa början av den himmelska barmhärtigheten följde en sådan tillväxt att danernas kyrkor från den tiden ända till denna dag tycks flöda över av mångfaldig frukt från de nordliga folken. Sedan detta behörigen var fullbordat i Danmark vände den mycket tappre kung Otto hären för att underkuva de upproriska slaverna. Dem som hans fader hade betvingat i ett enda stort krig tvingade han därefter med så stor kraft att de för sitt liv och sitt fädernesland villigt erbjöd segraren både tribut och kristendomen, och hela ## bok I, MGH s. 22 (maskinöversättning) hednafolket döptes; kyrkor byggdes då för första gången i Slavanien. Om detta bör en del skrivas lämpligare på sitt ställe, i den ordning det skedde. Om hertig Hermannus. Kapitel 10. Efter detta, när den mycket segerrike kungen Otto kallades till Italien för att befria den apostoliska stolen, sägs han ha rådgjort om vem han skulle lämna efter sig som ställföreträdare för sin makt för att skipa rätt i dessa trakter, som gränsar till barbarernas områden. Ty efter Karls tid hade Sachsen på grund av detta folks gamla uppror ännu inte fått någon hertig utom kejsaren. För att alltså danerna eller slaverna inte skulle företa sig något nytt under kungens frånvaro, anförtrodde kungen, övertalad av nöden, först Hermannus att i hans ställe ha beskyddet i Sachsen. Om denne man och hans släkt har jag ansett det nödvändigt att nämna något, eftersom de har blivit mycket mäktiga i vår tid. Denne man var av fattig börd och var först, som man säger, nöjd med sju mansi (mansi) och lika många landbor (manentes) i arv från fäderna. Därefter, eftersom han hade skarpt förstånd och vackert utseende, blev han, lätt känd vid hovet för förtjänsten av den trohet och ödmjukhet som han visade sina herrar och jämlikar, förtrogen med kungen själv. Denne, som märkte den unge mannens duglighet, tog honom bland sina tjänare, befallde honom sedan att vara uppfostrare åt sina söner och anförtrodde honom snart, när framgångarna följde, ståthållares (prefecti) uppgifter. Man säger att han, när han kraftfullt skötte dessa ämbeten, genom en dom på en gång dömde alla sina landbor, som hade anklagats inför rätta för stöld, till döden. Genom denna ovanliga gärning blev han både då kär för folket och därefter mycket ansedd vid hovet. Sedan han förtjänat Sachsens hertigdöme (ducatus) styrde han provinsen med rätt och rättvisa och förblev nitisk i försvaret av de heliga kyrkorna ända till slutet. Åt en sådan man anförtrodde alltså den mycket fromme kungen sitt ställföreträdarskap i detta område och begav sig till Italien. Där höll kungen ett möte (concilium) med biskoparna och lät avsätta påven Iohannes, som hade tillnamnet Octavianus, anklagad för många brott, fastän han var frånvarande – ty han hade undandragit sig domen genom flykt – ## bok I, MGH s. 23 (maskinöversättning) och lät i hans ställe viga [oklart] Leo. Av denne kröntes han själv snart till kejsare och hälsades som augustus av det romerska folket i sitt rikes 28:e år; sedan Karl krönts i Rom hade 153 år förflutit. Vid den tiden vistades kejsaren med sin son fem år i Italien, besegrade Beringarius söner och återgav Rom dess forna frihet. När han alltså hade återvänt till fäderneslandet vände han all sin iver mot hednafolkens kallelse, särskilt slavernas, vilket också gick enligt hans önskan, då Gud verkade med och stärkte den mycket fromme kungens högra hand i allt. Om ärkebiskop Albertus. Kapitel 11. Sedan slavernas folk hade underkuvats och förenats med den kristna tron grundade Otto den store den berömda staden Magdeburg på Elbes stränder, gjorde den till metropol för slaverna och lät där viga Adhelbertus, en man av högsta helighet, till ärkebiskop. Denne, den förste som vigdes i Magdeburg, förvaltade kraftfullt biskopsämbetet i tolv år och omvände där genom sin predikan många slaviska folk. Hans vigning skedde i kejsarens 35:e år, och det är 137 år efter den helige Ansgars vigning. Under Magdeburgs ärkebiskopsdöme lades hela Slavanien ända till floden Penis; lydbiskopsdömena är fem, av vilka Merseburg och Zeitz är grundade vid floden Saale, Meissen vid Elbe, medan Brandenburg och Havelberg ligger längre inåt landet. Slavaniens sjätte biskopsdöme är Oldenburg. Detta biskopsdöme hade kejsar Otto först beslutat att liksom de övriga lägga under Magdeburgs, men Adheldagus, biskop av Hamburg, gjorde senare anspråk på det, eftersom det enligt kejsarnas gamla privilegier låg inom hans kyrkas gränser. Om biskop Marco. Kapitel 12. Oldenburg, den stad som på slaviska kallas Starigard, det vill säga den gamla staden, ligger i Wagiris land i Östersjöns västra delar och är Slaviens gräns. Denna stad eller provins ## bok I, MGH s. 24 (maskinöversättning) beboddes en gång av mycket tappra män, eftersom den, belägen i främsta linjen av hela Slavien, hade danernas och sachsarnas folk till grannar och de själva antingen först började alla krigsrörelser eller tog emot dem när andra började dem. Det är också belagt att det bland dem ibland har funnits sådana småkungar (reguli) som har innehaft herraväldet över alla Obotriti och Kycini och dem som bor långt mer avlägset. När alltså hela slavernas land, som sagts ovan, hade inneslutits och försvagats, omvändes likaledes staden Oldenburg till tron och blev mycket rik på troende. Åt denna stad hade den mycket framstående kejsaren givit den vördnadsvärde mannen Marco till biskop och lagt under honom hela Obotritis provins ända till floden Penis och staden Dimine. Dessutom överlät han den mycket berömda staden Slesvig, som med ett annat namn kallas Hedeby, åt samme mans vård. Vid den tiden låg nämligen Slesvig med det angränsande landskapet, som sträcker sig från sjön Slya till floden Ejdern, under det romerska riket; det hade vidsträckt land, fruktbart på säd, men till största delen öde, eftersom det, beläget mellan oceanen och Östersjön, nöttes ned genom täta förluster i bakhåll. Men sedan genom Guds barmhärtighet och Otto den stores kraft en mogen fred omfattade allt, började man bebo de öde trakterna i det wagriska och det slesvigska landskapet, och det fanns inte längre någon vrå kvar som inte var försedd med städer och byar och många även med kloster. Ännu finns många spår av denna gamla bebyggelse kvar, särskilt i skogen som sträcker sig från staden Lutilinburg i mycket långa stråk ända till Slesvig; dess vidsträckta och knappt genomträngliga ödemark visar mellan skogarnas största ekar fåror genom vilka åkrarna (iugera) en gång hade delats upp. Även vallarnas byggnad visar formen av borgar eller städer. I många bäckar visar också de dammar som har lagts upp för att dämma vattnet för kvarnarnas skull att hela den skogen en gång var bebodd av ## bok I, MGH s. 25 (maskinöversättning) sachsare. Den förste som, som jag sade, förestod denna nya plantering som biskop var alltså Marco, som tvättade Wagiris och Obotritis folk i dopets heliga källa. När han hade dött hedrades Slesvig med en egen biskop. Biskopsstolen i Oldenburg övertog den vördnadsvärde mannen Ecwardus att styra, och han omvände många av slaverna till Herren. Han vigdes av den helige Adeldagus, ärkebiskop av Hamburg. Och de troendes folk växte, och det fanns ingenting som motarbetade den nya kyrkan under ottonernas hela tid. Jag har fått veta att dessa var tre, alla med lika fromhet inriktade på slavernas kallelse. Och hela Wagiris, Obotritis och Kycinis land fylldes med kyrkor och präster, munkar och åt Gud vigda jungfrur. Vidare var kyrkan i Oldenburg invigd till minne av den helige Johannes döparen och utmärkt med moderkyrkans heder. Kyrkan i Mecklenburg var däremot byggd till ära för apostlarnas furste Petrus och omfattade ett nunnekloster. Dessutom var biskoparna i Oldenburg mycket aktade av slavernas småkungar, eftersom de genom den store fursten Ottos frikostighet var överhopade med ett överflöd av timliga ting, varav de rikligt kunde ge och vinna folkets ynnest. Åt biskopen gavs nämligen av hela Wagiris och Obotritis land en årlig tribut, som räknades i stället för tionde: av varje plog (aratrum) ett mått säd och 40 knippen lin och 12 penningar av rent silver. Därtill en penning som lön åt den som uppbar den. En slavisk plog utgörs av ett par oxar eller en häst. Om de borgar eller gods (predia) eller det antal gårdar (curtes) som hörde till biskopens besittning är det inte detta verks sak att redogöra, eftersom det gamla har fallit i glömska, och se, allt är nytt. ## bok I, MGH s. 26 (maskinöversättning) Om biskop Wago. Kapitel 13. I sitt rikes 38:e år och sitt kejsardömes 11:e gick alltså den store fursten Otto, betvingare av alla nordens folk, lyckligt bort till Herren och begravdes i sin stad Magdeburg. Hans son, Otto den mellerste, efterträdde honom och styrde kraftfullt kejsardömet i tio år. Sedan han genast hade underkuvat frankernas kungar Lothar och Karl, flyttade han kriget till Kalabrien och blev där av saracenerna och grekerna både segrare och besegrad och dog vid Rom. I hans ställe insattes den tredje Otto i riket medan han ännu var ett barn, och han prydde spiran i 18 år med ett starkt och rättvist välde. Vid samma tid dog Hermannus, sachsarnas hertig, och fick till arvinge sin son Benno, som också omtalas som en god och tapper man, utom att han, vansläktad från sin fader, betungade folket med plundring. I Oldenburg efterträddes den döde Ecwardus av Wago. Denne, som levde i högsta välgång bland slaverna, sägs ha haft en vacker syster, som Obotritis småkung vid namn Billug åtrådde. När denne genom upprepade framställningar hade vänt sig till biskopen i denna sak, avvisade några av biskopens förtrogna begäran med obetänksamt förolämpande ord och sade att det var orätt att förena en mycket vacker jungfru med en bondsk och obildad man. Denna skymf undertryckte han genom förställning och, eggad av kärlekens sporre, slutade han inte att upprepa sina böner. Biskopen fruktade att något svårare skulle följa därav för den nya kyrkan och gick välvilligt med på hans begäran och gav honom sin syster till hustru. Med henne fick han en dotter vid namn Hodica, som biskopen, hennes morbror, överlämnade åt ett nunnekloster och lät undervisa i de heliga skrifterna och satte som abbedissa över de jungfrur som levde i Mecklenburg, fastän hon ännu inte hade nått de rätta åren. Detta tog hennes bror Missizla mycket illa upp, eggad av ett, om än dolt, hat mot den kristna religionen, och han fruktade också att genom detta exempel ## bok I, MGH s. 27 (maskinöversättning) en främmande sed skulle slå rot i dessa trakter. Han förebrådde ofta sin fader, som om denne, förvirrad i sinnet, älskade onödiga nymodigheter och inte fruktade att kränka fädernas lagar, först genom att ta en tysk hustru och sedan genom att överlämna sin dotter åt klostrets inneslutning. När han ofta eggade sin fader med dessa ord, började denne så småningom böja sig i sinnet och redan tänka på att förskjuta den hustru han tagit och på en omvälvning. Men fruktan höll tillbaka hans försök, eftersom inledningen till svåra saker alltid är svår och även sachsarnas styrka var mycket fruktansvärd. Ty om biskopens syster förskjutits och de gudomliga tingen fördärvats hade man nödvändigtvis genast kommit till krig. Om Billugs svek. Kapitel 14. En dag hände det alltså att biskopen kom till Obotritis stad Mecklenburg för att visitera, dit också Billug hade kommit med de främsta för att ta emot honom med låtsad fromhet. Medan biskopen var upptagen med allmänna ärenden talade den ofta nämnde Obotritis småkung öppet till honom: 'Jag är skyldig din fromhet stor tacksamhet, vördnadsvärde fader, fastän jag själv inser att jag på intet sätt räcker till för att återgälda den. De personliga välgärningar som du har bevisat mig skjuter jag nämligen tills vidare upp, eftersom de är många och kräver ett långt tal; jag känner mig tvungen att nämna hela provinsens gemensamma bästa. Din omsorg om kyrkornas uppbyggnad och själarnas frälsning är nämligen uppenbar för alla; och det är inte heller fördolt hur många av furstarnas förtörnelser du genom din försynthet har brutit, så att vi kan leva i fred och lugn i furstarnas ynnest. Till din heder skall vi därför, om vi blir ombedda, utan tvekan sätta in både oss själva och vårt. En ## bok I, MGH s. 28 (maskinöversättning) liten begäran tvekar jag dock inte att lägga fram för dig: låt mig inte bli till skam. Hos Obotriti finns en biskoplig tribut, som räknas i stället för tionde, nämligen av varje plog, som består av två oxar eller en häst, ett mått säd och 40 knippen lin och 12 penningar av godkänt mynt; dessutom en penning, som är skyldig den som uppbär den. Jag ber att du tillåter mig att uppbära detta och anslå det till uppehälle åt din systerdotter, nämligen min dotter. För att jag inte skall tyckas begära detta till din skada och till minskning av dina inkomster, lägger jag till din besittning i var och en av borgarna i Obotritis land de byar (villae) som du själv väljer, utom dem som redan för länge sedan har kommit under biskopens rätt genom kejserlig förläning.' Biskopen märkte alltså inte den mycket listige mannens svek, som var förtäckt med ordens färger, och ansåg också att bytet inte skadade honom, och han biföll utan dröjsmål hans begäran. Han fick själv byar med mycket stora ägor, men tributen som jag har nämnt ovan överlät han åt sin svåger att uppbäras till hans dotters händer; han stannade också en tid hos Obotriti och fördelade godsen att brukas av landbor (coloni), och när allt var ordnat återvände han till Wagiris land. Där var nämligen uppehållsorten lämpligare och utom fara, eftersom slavernas sinnen av naturen är trolösa och benägna till ont och därför måste aktas. Utöver andra gårdar hade han två förnäma, där biskopen ofta vistades, den ena i den allmänna byn (villa publica) som kallas Buzu, den andra vid floden Trabena på den plats som kallas Nezenna, där det också fanns ett bönehus och en uppvärmd kammare (caminata) i murverk, vars grund jag såg som yngling, eftersom den låg inte långt från foten av det berg som de gamla kallar Eilberch och de nutida, på grund av den borg som är byggd på det, Sigeberch. Efter många dagar alltså, när biskop Wago, upptagen på annat håll, mer sällan besökte Obotritis land, tog den ovannämnde Billug tillsammans med sin son Missizla tillfället i akt och avslöjade så småningom det svek som han hade fattat mot sin herre och herde, och han började ## bok I, MGH s. 29 (maskinöversättning) med hemliga rövartåg härja de biskopliga ägor som biskopen hade anförtrott honom att skydda som sin trogne och sin släkting, och smyga in sina trälar för att i hemlighet ta bort hästar och annan egendom från landborna. Hans försök gick nämligen ända därhän att han ville beröva biskopen såväl rätten till tionden som ägorna, så att gudsdyrkan, när huvudet var förvirrat, lättare skulle ligga öppen för utrotning. Till slut kom alltså biskopen till Obotritis provins och höll där en undersökning med landborna och fick klart veta genom vems anslag så stora rövartåg sändes in mot hans besittning. Han blev därför, vilket inte är underligt, gripen av både häpnad och fruktan, eftersom han hade funnit att de han trodde var hans bästa vänner var de grymmaste försåtsmän, och då han redan förutsåg den nya planteringens avfall började han vackla mycket i sinnet. Han tog sin tillflykt till det råd som för tillfället syntes säkrast och började försöka om han möjligen med övertygande ord kunde bota den sjukdom som så småningom smög sig på, och han började med många smekningar blidka sin svåger så att han skulle avstå från det han börjat och inte utsätta kyrkans ägor för rövare att beta av; om han inte besinnade sig skulle han ådra sig inte bara gudomens förtörnelse utan också den kejserliga majestätets. Denne byggde upp svek mot förebråelserna och svarade att han aldrig hade begått ett så stort bedrägeri mot sin herre och fader, mot vilken han alltid hade haft ett mycket välvilligt sinne; om något förbrott hade skett, hade detta skett genom försåt av rövare, som kom från Rani eller Wilzi och kanske inte ens skonade hans egna; han skulle gärna stå till tjänst med råd och hjälp för att hålla dem i styr. Den enkle mannen lät sig alltså lätt övertalas att avstå från den uppfattning han fått. Men sedan biskopen tagit emot denna gottgörelse och gett sig av, bröt de genast sitt löfte och återföll till de brott de börjat och förenade stölderna med brand av byarna; dessutom åt alla landbor som hörde under biskopens rätt, om de inte skyndsamt lämnade godsen, ## bok I, MGH s. 30 (maskinöversättning) hotade de med döden. Och så följde snart ödeläggelse för dessa ägor. Till dessa olyckor kom att samme Billug bröt mot sitt äktenskaps rätt genom att förskjuta biskopens syster. Detta var den främsta anledningen till fiendskapen, och kyrkans angelägenheter började så småningom vackla. Och det fanns ingenting varigenom den nya kyrkans ställning helt kunde återhämta sig, eftersom Otto den store redan för länge sedan hade lämnat detta liv, och den mellerste liksom den tredje Otto var upptagna av krigen i Italien, och av detta skäl hade slaverna, som förlitade sig på tidens gynnsamma läge, så småningom börjat sätta sig emot inte bara de gudomliga lagarna utan också de kejserliga befallningarna. Endast Sachsens hertig Benno tycktes visa någon skugga av herravälde, om än svag, och av hänsyn till honom hölls slavernas anlopp tillbaka, så att de varken avsade sig den kristna tron eller grep till vapen. När alltså Wago hade gått bort efterträdde Ezico honom på biskopsstolen. Denne mottog vigningen av den mycket helige Adeldagus, ärkebiskop av Hamburg. Vi finner alltså att det fanns fyra biskopar före förstörelsen av Oldenburgs kyrka, nämligen Marco, Ecwardus, Wago och Ezico, under vilkas tid slaverna framhärdade i tron. Kyrkor restes överallt i Slavanien, och mycket många kloster för män och kvinnor som tjänade Gud byggdes. Vittne är magister Adam, som med mycket vältalig framställning har skrivit Hamburgs kyrkas biskopars historia; när han nämner att Slavanien var delat i arton landskap (pagi), försäkrar han att alla utom tre hade omvänts till Kristi tro. Om Sven, danernas kung. Kapitel 15. Vid samma tid gjorde också Boleslav, polackernas mycket kristne kung, i förbund med Otto den tredje hela Slavien bortom Oder skattskyldigt, men också Ryssland och prussarna, ## bok I, MGH s. 31 (maskinöversättning) av vilka biskop Adelbertus led martyrdöden. Hans reliker förde Boleslav då över till Polen. Furstar över de slaver som kallas Winuli eller Winithi var vid den tiden Missizla, Naccon och Sederich, under vilka det rådde ständig fred, och slaverna tjänade under tribut. Det bör inte heller förbigås att samme Missizlaus, Obotritis furste, som öppet bekände Kristus men i hemlighet förföljde honom, tog sin syster, den åt Gud vigda jungfrun Hodica, ur nunneklostret som fanns i Mecklenburg och förenade henne i ett mycket blodskändigt äktenskap med en viss Bolizlaus; de övriga jungfrur som påträffades där gav han antingen till hustrur åt sina krigare eller sände dem till Wilzis eller Ranis land, och så drabbades det klostret av ödeläggelse. Ty i de dagarna stördes, med Guds tillåtelse, för människornas synders skull lugnet hos danerna och slaverna, och fiendemannen försökte så ogräs bland den gudomliga religionens vackra tillväxt. Hos danerna anstiftade nämligen Sueinotto, son till den mycket kristne kungen Harald, upptänd av en djävulsk ande, många försåt mot sin fader, eftersom han ville beröva honom riket, då han var gammal och mindre kraftfull, och helt utrota den gudomliga planteringens verk ur danernas land. Harald däremot, som sagts ovan, först visserligen hedning men sedan genom den store fadern Unnis lära omvänd till Kristi tro, visade så stor fromhet mot Herren att ingen lik honom uppstod bland alla danernas kungar, han som drog en så stor vidd av norden till den gudomliga kunskapens tro och gjorde hela landet utmärkt genom kyrkor och präster. Denne mans duglighet var framstående i de gudomliga tingen, men också i världslig vishet. I det som synes höra till rikets styrelse utmärkte han sig nämligen så att han stiftade lagar och rätter, som för mannens auktoritets skull inte bara danerna utan också sachsarna än i dag strävar att hålla. När alltså de som vägrade att tjäna Gud och styras i fred hetsade upp dem, avsade sig danerna i enig sammansvärjning kristendomen, och de satte den ogudaktige Sven på tronen och förklarade krig mot hans fader Harald. Fastän denne från början av sin regering alltid hade satt sitt hopp till Gud, anförtrodde han ## bok I, MGH s. 32 (maskinöversättning) särskilt då utgången åt Herren, bedrövad inte så mycket över sina egna faror som över sonens brott och kyrkans trångmål. Ty då han såg att tumultet inte kunde stillas utan strid, tog han motvilligt till vapen, uppmanad av dem som strävade att visa Herren och sin kung obruten trohet. Det kom alltså till krig. I denna drabbning besegrades Haralds sida, och många föll sårade. Harald själv flydde svårt sårad från slagfältet, gick ombord på ett skepp och undkom till slavernas mycket berömda stad vid namn Iumneta. Där togs han, mot förväntan, eftersom de var barbarer, vänligt emot, och efter några dagar dog han av samma sår i bekännelsen av Kristus, värd att räknas inte bara bland de kungar som är Gud värdiga utan också bland de ärorika martyrerna. Han regerade i 50 år. Efter hans död tog Sven riket i besittning och började rasa i sin grymhet och utövade en mycket svår förföljelse mot de kristna. Och alla orättfärdiga i nordens länder reste sig, glada att nu ett rum öppnades för deras ondska, nämligen genom krig och oroligheter, och de började plåga grannrikena till lands och sjöss. Först samlade de alltså en flotta, rodde över Brittiska havet på kort väg och lade till vid Elbes stränder, där de oväntat föll över de lugna och oförskräckta och härjade hela kustlandet Hathelen och hela sachsarnas land som låg vid flodens stränder, tills de kom till Stadium, som är en lämplig hamn för skepp som far nedför Elbe. När detta sorgliga rykte snabbt blev känt, störtade grevarna Sigafridus och Thidericus och de övriga adelsmän åt vilka provinsens skydd tillkom emot barbarerna, fastän de var mycket få, pressade av tidens knapphet, och mötte fienderna i den nämnda hamnen Stadium. Det blev alltså en mycket häftig strid, i vilken danerna segrade och sachsarnas styrka helt krossades. Båda grevarna och de övriga adelsmän och krigsmän som hade överlevt slakten fördes bundna och fjättrade till skeppen. Greve Sigafridus flydde om natten med hjälp av en fiskare och undgick fångenskapen. Därför greps barbarerna av raseri och stympade alla de förnämare som de hade i bojor på händer och fötter, skar av näsan på dem och kastade dem halvdöda i land. Sedan plundrade de ostraffat det som var kvar av denna provins. En annan del av sjö- ## bok I, MGH s. 33 (maskinöversättning) rövarna, som hade farit uppför Weser och härjat hela flodens strand ända till Lestmona, kom med en mycket stor mängd fångar till träsket Glindesmor. När de där gjorde en sachsisk krigare som de tagit till fånga till vägvisare, förde han dem till träskets svåraste ställen. Där blev de, länge utmattade, lätt skingrade av sachsarna, som förföljde dem, och av dem omkom 20 000. Namnet på krigaren som förde dem till det väglösa var Heriwardus; han firas med sachsarnas eviga lov. Hur slaverna övergav tron. Kapitel 16. Vid samma tid fullbordades år 1001 efter Ordets människoblivande, i vilket den mycket tappre kejsaren Otto den tredje, sedan han redan för tredje gången som segrare hade tågat in i Rom, föll, överraskad av en för tidig död. Honom efterträdde i riket den fromme Henrik, utmärkt för rättvisa och helighet, han, säger jag, som grundade Bambergs biskopsdöme och visade den mest storslagna frikostighet mot kyrkornas gudstjänst. Men i hans rikes tionde år dog Sachsens hertig Benno, en man utmärkt för all redbarhet och en kraftfull försvarare av kyrkorna. Arvinge till hans furstevälde blev hans son Bernardus, fastän han avvek från faderns lycka. Ty från den tid då han insattes som hertig upphörde aldrig osämja och oro i detta område, eftersom hertigen vågade göra uppror mot kejsar Henrik och drog med sig hela Sachsen till uppror mot kejsaren. Sedan reste han sig mot Kristus och skrämde och oroade alla Sachsens kyrkor, särskilt dem som i det nämnda upproret inte ville ansluta sig till hans ondska. Till dessa olyckor kom att samme hertig, helt glömsk av den fromhet som både hans fader och farfar hade visat mot slaverna, genom girighet grymt förtryckte vendernas ## bok I, MGH s. 34 (maskinöversättning) folk och tvingade dem in i hedendomen. Vid den tiden innehade sannerligen markgreve Theodericus och hertig Bernardus herraväldet över slaverna, den förre över den östra, den senare över den västra provinsen, och deras slöhet tvingade slaverna att bli avfällingar. Ty de folk som ännu var oerfarna i tron, vilka de bästa furstarna en gång hade omhuldat med stor mildhet, i det de mildrade strängheten mot dem vars frälsning de ivrigare sökte, förföljde dessa med så stor grymhet att de till slut kastade av sig träldomens ok och tvingades försvara sin frihet med vapen. Vendernas furstar var Mistiwoi och Mizzidrag, under vilkas ledning upproret flammade upp. Det sägs och är spritt genom de gamlas berättelse att samme Mistiwoi begärde att hertig Bernardus syskondotter skulle ges honom till hustru, och denne lovade det. Då for denne vendernas furste, som ville visa sig värdig löftet, med hertigen till Italien med tusen ryttare, som nästan alla dödades där. När han, återkommen från tåget, begärde den kvinna som lovats honom, avbröt markgreve Theodericus planen och ropade att hertigens släkting inte skulle ges åt en hund. När han hörde detta drog han sig tillbaka med stor förtrytelse. När alltså hertigen ändrade sig och sände budbärare efter honom, för att han skulle få det äktenskap han önskat, sägs han ha givit detta svar: 'Det anstår visserligen att den store furstens högättade syskondotter förenas med en mycket framstående man, men inte att hon ges åt en hund. Stor tack får vi för vår tjänst, att vi nu räknas som hundar, inte som människor. Om alltså hunden är stark, skall han ge stora bett.' Och med dessa ord vände han tillbaka till Slavien, och först av allt begav han sig till staden Rethre, som ligger i Luticis land, och sammankallade alla slaver som bor österut och tillkännagav för dem den skymf som tillfogats honom, och att slaverna på sachsarnas språk kallas hundar. Men de sade: 'Detta lider du med rätta, du som föraktade dina stamfränder och ärade sachsarna, ett trolöst och girigt folk. Svär oss alltså att du överger dem, så skall vi stå med dig.' Och han svor dem det. ## bok I, MGH s. 35 (maskinöversättning) Men sedan hertig Bernardus av uppkomna skäl hade gripit till vapen mot kejsaren, tog slaverna tillfället i akt, samlade en här och ödelade först hela Nordalbingia med svärd och eld. Sedan genomströvade de det övriga Slavanien, brände alla kyrkor och rev dem ända till grunden. Prästerna och kyrkornas övriga tjänare dödade de med olika straff och lämnade inget spår av kristendom bortom Elbe. I Hamburg fördes vid den tiden och därefter många av prästerskapet och borgarna bort i fångenskap, och ännu fler dödades av hat mot kristendomen. De äldre bland slaverna, som minns alla barbarernas bedrifter, berättar att staden Oldenburg befanns vara mycket folkrik på kristna. Sextio präster sparades alltså där till åtlöje, sedan de övriga huggits ned som boskap. Den främste av dem, prosten på platsen, hette Oddar. Han fullbordades alltså med de övriga genom ett sådant martyrium att huvudsvålen skars upp i form av ett kors och hjärnan öppnades med järn på var och en. Sedan släpades Guds bekännare med händerna bundna på ryggen genom slavernas städer, en efter en, tills de dog. Så blev de ett skådespel för både änglar och människor och utandades sin segrande ande mitt i loppets bana. Mycket på detta sätt omtalas ha skett då i slavernas och Nordalbingis olika provinser, vilket på grund av brist på skribenter nu räknas som fabler. Så många martyrer räknas slutligen i Slavien att de knappt kunde rymmas i en bok. Alla slaver som bor mellan Elbe och Oder hade alltså hållit fast vid kristendomen i 70 år och mer, nämligen under ottonernas hela tid, och på detta sätt skar de sig loss från Kristi och kyrkans kropp, med vilken de tidigare hade varit förenade. O, Guds domar, verkligen fördolda för människorna, han som förbarmar sig över vem han vill och förhärdar vem han vill! Förundrade över hans allmakt ser vi att de som först trodde har fallit tillbaka i hedendomen, men de som syntes vara de sista har omvänts till Kristus. Den rättfärdige, starke och tålige domaren alltså, som en gång utplånade sju folk i Kanaan inför Israel och endast lät främlingarna (allophili) bli kvar, genom vilka han skulle pröva Israel, han, säger jag, har nu velat förhärda en liten del av hedningarna, genom vilka vår trolöshet skulle beskämas. Detta skedde under den äldre ärkebiskop Libentius sista tid, under hertig Bernardus, Bennos son, som svårt plågade slavernas folk. Theodericus, slavernas markgreve, som hade samma girighet och liknande grymhet som den nämnde, fördrevs från sitt ämbete och från allt sitt arv och slutade sitt liv som prebendetagare (prebendarius) i Magdeburg med en ond död, som han förtjänade. Mistiwoi, slavernas furste, som mot slutet av sin tid drevs av ånger och vände tillbaka till Gud, när ## bok I, MGH s. 36 (maskinöversättning) han inte ville överge kristendomen, fördrevs från fäderneslandet och flydde till Bardi och blev gammal där som en trogen. Om biskop Unwanus. Kapitel 17. När alltså Ezico i Oldenburg hade dött, efterträddes han av Volcwardus, och efter denne av Reginbertus; av dem fördrevs den förre, Volcwardus, under förföljelsens tid från Slavien och for till Norge, och sedan han där vunnit många för Herren återvände han med glädje till Bremen. Även i metropolen Hamburg efterträddes Adaldagus, som var den förste som vigde biskopar i Oldenburg, av Libentius, en man utmärkt för helighet. Under hans tid föll slaverna ifrån tron. Efter honom kom Unwanus, härstammande av mycket lysande släkt, dessutom rik och frikostig, omtyckt av alla människor och synnerligen välvillig mot prästerskapet. Vid den tid alltså då hertig Bernardus och hans medbrottslingar gjorde uppror mot kejsar Henrik och han var tung och fientlig mot alla Sachsens kyrkor, mest mot dem som inte hade velat kränka sin troskyldighets rätt mot den kejserliga majestätet, sägs ärkebiskop Unwanus genom sin storsinthet ha brutit denne mans anlopp, så att hertigen själv för biskopens vishet och frikostighet tvingades att därefter i allt vara välvillig mot kyrkan, som han förut hade motarbetat. Sedan den upproriske fursten alltså hade tagit emot biskopens råd böjde han sig till slut och gav sig ödmjukt i kejsar Henriks händer vid Scalchisburg. Snart gjorde han också, med Unwanus stöd, slaverna skattskyldiga och återgav fred åt Nordalbingi och modern Hamburg. För dess återupprättande sägs den vördnadsvärde metropoliten efter slavernas härjning ha gjort staden och kyrkan nya, och han valde samtidigt ut tre bröder ur var och en av sina kongregationer som var för män, så att de blev tolv, som skulle leva ett kanoniskt liv i Hamburg och omvända folket från avgudadyrkans villfarelse. Och sedan Reginbertus dött vigde han Benno, en klok man, för Slavanien; han valdes bland Hamburgs kyrkas bröder och bar mycket frukt genom att predika bland slavernas folk. Om biskop Benno. Kapitel 18. Benno, en man av stor fromhet, som ville återuppbygga det som förstörts av Oldenburgs biskopssäte, började efterforska ## bok I, MGH s. 37 (maskinöversättning) de ägor och inkomster som Otto den stores förordning hade anslagit till biskopens rätt. Men eftersom efter förstörelsen av Oldenburgs kyrka de ursprungliga förordningarna och de store furstarnas donationer hade upphävts och övergått i slavernas besittning, klagade den nämnde biskopen i hertig Bernardus närvaro över att Wagiri och Obotriti och slavernas övriga folk förvägrade honom det uppehälle som de var skyldiga honom. Därför kallades vendernas furstar till samtal, och när man frågade dem varför de undanhöll biskopen hans lagliga uppbörd, började de åberopa olika betungande pålagor; det vore bättre för dem att lämna landet än att snärjas i större avgifter. Hertigen insåg alltså att kyrkans rättigheter inte kunde återupprättas i den form som de hade haft på Otto den stores tid, och genom att lägga fram en begäran fick han med möda igenom att av varje hus, fattigt eller rikt, i hela Obotritis land två penningar skulle betalas till biskopens utgifter. Dessutom återställdes de mycket välkända gårdarna Buzu och Nezenna och de övriga ägorna i Wagiris land åt biskopen för att åter bebyggas. Men de gods som låg i det mer avlägsna Slavien, som enligt gammal hågkomst en gång hade hört till Oldenburgs biskopsdöme, såsom Derithsewe, Morize och Cuzin med tillhörigheter, kunde biskop Benno på intet sätt få genom hertigen, fastän han ofta ansträngde sig för att återfå dem. Men sedan det behagade den mycket fromme kejsaren Henrik att hålla hovdag (curia) i ## bok I, MGH s. 38 (maskinöversättning) borgen Werbene, som ligger vid Elbe, för att pröva slavernas sinnelag, kom alla vendernas furstar inför kejsaren och förklarade att de skulle lyda väldet för fredens och underdånighetens goda. När alltså biskopen av Oldenburg där inför kejsarens ansikte förnyade sitt gamla klagomål om sin kyrkas egendomar, tillfrågades slavernas furstar om de ägor som hörde till biskopens rätt, och de erkände att de nämnda borgarna med sina förborgar (suburbia) borde tillhöra hans kyrka och biskopen. Dessutom lovade alla Obotriti, Kicini, Polabi, Wagiri och slavernas övriga folk som omslöts av Oldenburgs kyrkas gränser att ge hela den skatt (census) som Otto den store hade anslagit som tionde till kyrkans uppehälle. Deras löfte var dock fullt av förställning och falskhet. Ty genast när kejsaren hade upplöst hovdagen och vänt sig till annat, brydde de sig inte alls om sina löften. Även sachsarnas hertig Bernardus, visserligen kraftfull i vapen men helt besmittad av girighet, betungade slaverna, som han, eftersom de bodde i grannskapet, hade underkastat genom krig eller fördrag, med så stora avgifter att de varken tänkte på Gud eller var välvilliga mot prästerna i någonting. Därför kom Kristi bekännare Benno, som såg att hans sändebudsuppdrag inte bara inte fick hjälp av världens furstar utan till och med helt hindrades, utmattad av fåfäng möda, då han inte fann någon plats där hans fot kunde vila, till den mycket helige mannen Berenwardus, biskop i Hildesheim, visade honom sina trångmål och sökte tröst i sin vedermöda. Denne, som var en mycket mild man, tog emot gästen, visade den trötte mänsklighetens tjänster och anslog åt honom uppehälle av sin kyrkas tillgångar, så att han, när han gick ut till sitt sändebuds ## bok I, MGH s. 39 (maskinöversättning) verk och återvände, skulle finna en säker uppehållsort där han kunde vila. Vid den tiden grundade den nämnde biskopen Berenwardus på en egendom som hade tillfallit honom genom arvsrätt en stor kyrka med mycket stora kostnader, som man kan se, nämligen till ära för den helige ärkeängeln Mikael, dit han också samlade en talrik skara munkar för att tjäna Gud. När basilikan alltså hade fullbordats efter önskan, samlades en ofantlig skara till den utlysta invigningsfesten, och där, då vår biskop Benno invigde kyrkans vänstra sida, blev han trängd och klämd av folket och dog efter några dagar då sjukdomen förvärrades; i samma kyrkas norra absid fick han en hedersam begravning. Honom efterträdde Meinherus; han mottog välsignelsen av Libentius den andre. Efter honom kom Abelinus, vigd av ärkebiskop Alebrandus. Om förföljelsen mot Godescalcus. Kapitel 19. I de dagarna rådde fast fred i Slavien, eftersom Konrad, som efterträdde den fromme Henrik i kejsardömet, nötte ned Winithi i täta krig. Men den kristna religionen och dyrkan av Guds hus fick ringa tillväxt, eftersom hertigens och sachsarnas girighet hindrade det; de gnagde i sig allt och lät ingenting bli kvar åt vare sig kyrkor eller präster. Slavernas furstar var Anadrag och Gneus, och som den tredje Udo, en dålig kristen. Därför blev han också för sin grymhet ## bok I, MGH s. 40 (maskinöversättning) oväntat genomborrad av en sachsisk överlöpare. Hans son vid namn Godescalcus undervisades i skolans lärdomar i Lunenburg. När denne fick veta om faderns död förkastade han tron tillsammans med lärdomen, gick över floden och kom till Winithis folk. Han samlade en mängd rövare och slog till hämnd för fadern hela Nordalbingis land; han anställde så stora blodbad bland det kristna folket att grymheten gick över alla gränser. Och ingenting blev kvar i holsaternas och Sturmariis provins eller hos dem som kallas Thetmarsi som undkom hans hand, utom de mycket välkända fästena Echeho och Bokeldeburg. Dit hade några väpnade begivit sig med kvinnor och barn och den egendom som hade blivit kvar efter plundringen. En dag alltså, när den nämnde fursten på rövarvis drog fram över fälten och hedarna och såg att området, som en gång var fullt av människor och kyrkor, låg i vidsträckt ödslighet, ryste han över sin egen grymhets verk och, rörd av smärta innerst i hjärtat, beslöt han att till slut hålla sina händer borta från de ogärningar han börjat. Han skilde sig alltså en stund från sina följeslagare och, som om han gick ut för att lägga ett bakhåll, stötte han oväntat på en kristen sachsare. När denne flydde för den väpnade som kom på avstånd, höjde han rösten och uppmanade honom att stanna och svor också att han inte skulle skada honom. När den räddhågade mannen hade fattat mod och stannat, började han fråga honom vem han var och vilka nyheter han visste. Men denne sade: 'Jag är en fattig man, född i Holsatia; men onda nyheter får vi dagligen erfara, eftersom denne slavernas furste Godescalcus tillfogar vårt folk och vårt land mycket ont och vill släcka sin grymhets törst med vårt blod. Det vore verkligen tid att den hämnande Guden hämnades våra oförrätter.' Godescalcus sade till honom: 'Du anklagar mycket den mannen, slavernas furste. I sanning har han vållat ert folk och ert land många trångmål, då han har visat sig storartad som hämnare av faderns dråp. Men jag är den man om vilken det nu är tal, och jag har kommit ## bok I, MGH s. 41 (maskinöversättning) för att tala med dig. Jag sörjer nämligen över att ha begått ett så stort illdåd mot Gud och de kristna och önskar häftigt att komma tillbaka i ynnest hos dem som jag erkänner att jag orättfärdigt har vållat så mycket. Tag alltså emot mina ord och, när du återvänder till ditt folk, förkunna för dem att de skall sända pålitliga män till en bestämd plats, som i hemlighet skall förhandla med mig om förbund och fredsöverenskommelse. När detta är gjort skall jag överlämna hela denna rövarskara, hos vilka jag hålls kvar mer av nöd än av vilja, i deras händer.' Och med dessa ord angav han för honom plats och tid. När denne kom till fästet, där de överlevande sachsarna befann sig i stor fruktan, förkunnade han detta hemliga budskap för de äldste och föreslog på alla sätt att de skulle sända män till den fastställda platsen för samtalet. Men de lyssnade inte, eftersom de ansåg att det var ett svek som lämpade sig för bakhåll. Efter några dagar blev alltså samme furste tillfångatagen av hertigen och kastad i bojor som rövarnas furste. Men hertigen ansåg att en tapper och i vapen duglig man skulle vara honom nyttig och slöt förbund med honom och lät honom gå, hedersamt begåvad. Men när han släppts for han till danernas kung Knut och stannade hos honom i många dagar och år och vann sig äran av tapperhet genom olika krigsföretag i Normannia och England. Därför hedrades han också med kungens dotter. Om Godescalcus tro. Kapitel 20. Efter kung Knuts död återvände alltså Godescalcus till sina fäders land, och då han fann sitt arv inkräktat av några tyranner beslöt han att strida, och med segern i följe återfick han ägorna tillsammans med furstevåldet helt och hållet. Och genast inriktade han sitt sinne på att vinna sig ära och heder hos Gud och strävade att väcka slavernas folk, som glömskan av den kristendom de en gång antagit redan hade grepp om, ## bok I, MGH s. 42 (maskinöversättning) till att åter ta emot trons nåd och till att sörja för kyrkan. Och Guds verk hade framgång i hans händer, så att en oändlig mängd hedningar strömmade till dopets nåd. Och i hela Wagiris provins liksom hos Polabingi och Obotriti återuppbyggdes de kyrkor som en gång hade förstörts, och man sände nu till alla provinser efter präster och ordets tjänare, som skulle undervisa hedningarnas obildade sinnen i trons lära. De troende gladde sig alltså över den nya planteringens tillväxt, och det skedde att provinserna var fulla av kyrkor och kyrkorna av präster. Men även Kycinii och Cyrcipani och alla folk som bor kring Penis mottog trons nåd. Penis är en flod vid vars mynning staden Dimine ligger. Dit sträckte sig en gång gränsen för Oldenburgs stift. Alla slavernas folk som hörde under Oldenburgs vård höll alltså fromt fast vid den kristna tron under hela den tid Godescalcus levde. Sannerligen sägs denne man av stor fromhet ha brunnit av så stor iver för den gudomliga religionen att han själv ofta höll förmaningstal till folket i kyrkan, eftersom han ville återge det som biskoparna eller prästerna sade i dunkla ord [osäker tolkning] tydligare med slaviska ord. Utan tvivel har i hela Slavien aldrig någon uppstått som var mäktigare och så glödande för den kristna religionen. Ty om ett längre liv hade förunnats honom, hade han beslutat att tvinga alla hedningar till kristendomen, eftersom han hade omvänt nästan en tredjedel av dem som tidigare under hans farfar Mistiwoi hade fallit tillbaka i hedendomen. Då inrättades också i de enskilda städerna konvent av heliga män som levde kanoniskt, likaså av munkar och nunnor, som de vittnar som har sett ett i vardera av Lübeck, Oldenburg, Ratzeburg, Leontium och andra städer. I Mecklenburg (Magnopolis), som är Obotritis berömda stad, sägs det däremot ha funnits tre kongregationer av sådana som tjänade Gud. ## bok I, MGH s. 43 (maskinöversättning) Striden med Tolenzi. Kapitel 21. I de dagarna uppstod en stor oro i slavernas östra provins, då de stred med varandra i inbördeskrig. Det är fyra folk av dem som kallas Luticii eller Wilzi, av vilka det är känt att Kycini och Circipani bor på denna sida Panis och Riaduri eller Tholenzi på andra sidan Panis [osäker tolkning]. Mellan dessa uppstod en strid om tapperhet och makt. Ty Riaduri eller Tholenzi ville härska på grund av sin mycket gamla stad och det mycket berömda tempel där Radigasts bild visas, och de tillskrev sig en särskild adelsheder, eftersom de besöktes av alla slavernas folk för orakelsvarens och de årliga offergåvornas skull. Circipani och Kycini vägrade däremot att tjäna, ja, de beslöt att försvara sin frihet med vapen. När upproret alltså så småningom växte, kom det till slut till strid, där Riaduri och Tholenzi efter mycket hårda strider slogs på flykten; därför förnyades striden en andra och en tredje gång, och likaså krossades de av samma motståndare. Många tusen människor fälldes på båda sidor; Cyrcipani och Kycini, åt vilka nöden hade påtvingat kriget, segrade. Riaduri och Tholenzi, som kämpade för äran, var häftigt plågade av skammen över sitt nederlag och kallade till hjälp danernas mycket tappre kung och sachsarnas hertig Bernardus och även Godescalcus, Obotritis furste, var och en med sin här, och de underhöll en så stor mängd på egen bekostnad i sex veckor. Och striden blev hård mot Circipani och Kycini, och de hade inte krafter att stå emot, belägrade av en så stor mängd, och en mycket stor mängd av dem höggs ned och mycket många fördes i fångenskap. Till ## bok I, MGH s. 44 (maskinöversättning) sist köpte de fred för 15 000 mark. Furstarna delade pengarna mellan sig. Om kristendomen nämndes ingenting, och de gav inte äran åt Gud, som hade skänkt dem segern i kriget. Därav kan man känna sachsarnas omättliga girighet; fastän de bland de övriga folk som gränsar till barbarerna är överlägsna i vapen och krigsvana, är de alltid mer benägna att öka tributerna än att vinna själar åt Herren. Kristendomens prydnad hade nämligen genom prästernas ihärdighet för länge sedan blivit stark i Slavien, om inte sachsarnas girighet hade hindrat det. Må alltså den mycket värdige Godescalcus prisas och äras med allt lov, han som, född bland barbariska folk, med kärlekens fulla glöd återgav sitt folk trons gåva och troendets nåd. Må sachsarnas stormän klandras, som, födda av kristna förfäder och omhuldade i den heliga moderkyrkans sköte, alltid har befunnits ofruktsamma och tomma i Guds verk. Om slavernas uppror. Kapitel 22. Under den tid alltså, då genom Guds barmhärtighet och den mycket fromme mannen Godescalcus kraft kyrkans ställning och prästerskapets gudstjänst blomstrade på tillbörligt sätt i Slavien, delades Oldenburgs kyrka efter biskop Abelinus död i tre biskopsdömen. Detta skedde visserligen inte alls genom kejserlig förordning, utan det är känt att det ordnades så genom ett påfund av den store Adelbertus, ärkebiskop av Hamburg. Ty denne storslagne och i riket mycket mäktige man, som hade den mycket tappre kejsaren Henrik, nämligen Konrads son, och även påven Leo bevågna och i allt eniga med sin vilja, utövade i alla de nordliga rikena, nämligen Danmark (Dacia), Sverige och Norge, ärkebiskoplig auktoritet och den apostoliska legationens tjänst. Inte nöjd med detta ville han uppnå patriarkatets heder, nämligen på det sättet att han inom sitt stifts gränser skulle inrätta tolv biskopsdömen, om vilka det är överflödigt att berätta, eftersom för de visa dårskaper ## bok I, MGH s. 45 (maskinöversättning) och somligt till och med som dårskap. Till hans hov strömmade alltså många präster och ordensfolk, ja även flera biskopar, som fördrivna från sina säten delade hans bord. Då han önskade lättas från bördan av dem sände han ut dem i hedningarnas vidd och gav somliga bestämda säten, andra obestämda. Av dessa satte han Ezo i Abelinus ställe i Oldenburg, en viss Aristo, som kom från Jerusalem, insatte han i Ratzeburg, och Iohannes bestämde han för Mecklenburg. Denne Iohannes hade av kärlek till pilgrimsfärd lämnat Skottland och kom till Sachsen, och sedan han liksom alla andra hade blivit välvilligt mottagen av ärkebiskopen sändes han inte långt därefter till Slavien till Gottskalk. Medan han vistades hos honom i de dagarna sägs han ha döpt många tusen hedningar. Freden var fast i hela riket, ty den mycket mäktige kejsaren Henrik hade med väldig hand tvingat ungrarna, böhmarna, slaverna och alla angränsande riken. När han hade förts bort till de himmelska efterträdde hans son Henrik, en gosse på åtta år, honom på tronen. Genast sjöd det upp olika oroligheter i riket, därför att furstarna, som eftertraktade strid, föraktade konungens barnaår. Och var och en reste sig mot sin nästa, och många onda ting förökades i landet: plundringar, mordbränder och dråp på människor. Inte heller lång tid därefter dog Bernardus, sachsarnas hertig, som kraftfullt hade skött slavernas och sachsarnas angelägenheter i 40 år. Hans arv delade hans söner Ordulfus och Hermannus mellan sig. Ordulfus övertog hertigdömet (ducatus) för att styra det, fastän han i styrka och krigsvana vida skilde sig från faderns framgång. Knappt fem år hade sedan förflutit efter faderns död när slaverna, som förberedde uppror, först av allt dräpte Gottskalk. Och denne man, minnesvärd för alla tider för den trohet han visat Gud och furstarna, dödades av barbarerna, som han själv strävade att omvända till tron. Ty ännu ## bok I, MGH s. 46 (maskinöversättning) var amoréernas ondska inte fullbordad, och tiden att förbarma sig över dem hade inte kommit; därför var det nödvändigt att förargelser kom, för att de beprövade skulle bli uppenbara. Denne andre Mackabé led martyrdöden i staden Leontium, som med ett annat namn kallas Lenzin, den 7 juni, tillsammans med prästen Eppo, som offrades på altaret, och många andra, både lekmän och klerker, som för Kristi skull led olika slags kval. Munken Ansuerus och andra med honom stenades vid Ratzeburg. Deras martyrium infaller den 15 juli. Det berättas att samme Ansuerus, när han kom till sitt martyrium, bad hedningarna att först stena hans följeslagare, som han fruktade skulle falla från. Sedan dessa hade krönts föll han själv glad på knä liksom Stefanus. Den helige biskop Iohannes martyrium. Kap. 23. Biskop Iohannes, en gammal man, tillfångatogs tillsammans med de övriga kristna i Magnopolis, det vill säga Mecklenburg, och hölls kvar för triumfen. Han blev alltså för sin bekännelse av Kristus slagen med käppar och därefter förd till åtlöje genom slavernas alla borgstäder, och då han inte kunde förmås att vika från Kristi namn höggs hans händer och fötter av och hans kropp kastades ut på gatan. Huvudet höggs av, och barbarerna satte det på en stång som segertecken och offrade det åt sin gud Radigast. Detta skedde i slavernas huvudstad Rethre den 10 november. Slavernas första avfall från tron. Kap. 24. Danernas konungs dotter släpptes naken tillsammans med de övriga kvinnorna vid Mecklenburg, obodriternas borgstad. Henne hade nämligen fursten Gottskalk, som vi ovan har sagt, haft till hustru; med henne fick han också sonen Heinricus. Med en annan hade Buthue fötts, båda födda till stort fördärv för slaverna. Sedan slaverna hade vunnit seger förödde de hela Hamburgprovinsen med eld och svärd; stormarnerna och holsatierna blev nästan alla antingen dödade eller bortförda i fångenskap. Borgen i Hamburg förstördes i grunden, och till hån mot vår frälsare höggs även korsen ned av hedningarna. Vid samma tid förstördes Slesvig, som med ett annat namn kallas Hedeby, transalbingiernas stad, som ligger vid gränsen till det danska riket och var mycket rik och folkrik, i grunden genom ett oväntat anfall av barbarerna. På oss fullbordades profetian som säger: ”Gud, hedningarna har kommit in i din arvedel, de har orenat ditt heliga tempel” och det övriga som profetiskt beklagas vid Jerusalems stads förstöring. Upphovsman till detta nederlag sägs Blusso ha varit, som hade Gottskalks syster till hustru, och när han kom hem blev också han själv nedhuggen. Så ingick alla slaver en allmän sammansvärjning och föll åter tillbaka ## bok I, MGH s. 47 (maskinöversättning) till hedendomen, sedan de som hade förblivit fasta i tron hade dödats. Hertig Ordulfus stred ofta förgäves mot slaverna under de 12 år han överlevde sin fader, kunde aldrig vinna någon seger, och så ofta besegrad av hedningarna blev han hånad även av sina egna. Denna omvälvning i slavernas provins inträffade år 1066 efter Herrens människoblivande, Henrik IV:s 8:e regeringsår. Och Oldenburgs säte stod tomt i åttiofyra år. Om Cruto. Kap. 25. Sedan alltså Gottskalk, en god man och Guds tillbedjare, hade dött, övergick hans furstendöme genom arvsföljd till hans son Buthue. Men de som hade dräpt hans fader fruktade att sonen skulle bli hämnare av faderns mord och uppviglade folket med orden: ”Inte denne skall härska över oss utan Cruto, Grins son. Vad skulle det gagna oss att ha dräpt Gottskalk och med vapen försökt vinna friheten, om denne blir arvinge till furstendömet? Han kommer redan att plåga oss mer än fadern, och förbunden med sachsarnas folk kommer han att störta provinsen i nya lidanden.” Genast slöt de sig samman och insatte Cruto i furstendömet och uteslöt Gottskalks söner, som herraväldet rättmätigt tillkom. Den yngre av dem, vid namn Heinricus, flydde till danerna, eftersom han härstammade från danernas kungliga släkt; men den äldre, Buthue, tog sin tillflykt till barderna och sökte hjälp hos sachsarnas furstar, mot vilka hans fader alltid hade varit hängiven och trogen. De återgäldade också välgärningarna med tacksamhet, upptog striden för hans räkning och återinsatte honom efter många mödosamma fälttåg på hans plats. Men likväl var Buthues ställning alltid svag och kunde aldrig helt befästas, eftersom han, född av en kristen fader och vän till furstarna, betraktades av sitt folk som en förrädare mot friheten. Efter den segern, då nämligen nordalbingiernas provins först hade drabbats efter att Gottskalk dräpts, ## bok I, MGH s. 48 (maskinöversättning) skakade slaverna av sig träldomens ok med väpnad hand och strävade med sådan envishet att försvara friheten att de hellre ville dö än återta den kristna benämningen eller betala skatt (tributa) till sachsarnas furstar. Denna skymf framfödde i sanning sachsarnas olyckliga girighet åt sig själv; ty medan de ännu var vid full styrka och upphöjdes av täta segrar insåg de inte att kriget är Herrens och att segern kommer från honom, utan belastade i stället de slaviska folk som de hade underkuvat genom krig eller fördrag med så stora pålagor (vectigalia) att de av bitter nödvändighet tvingades sätta sig upp mot de gudomliga lagarna och mot tjänsten åt furstarna. Detta brott sonade Ordulfus, sachsarnas hertig, som övergiven av Gud inte kunde vinna någon seger mot slaverna så länge han överlevde sin fader. Därav hände också att Gottskalks söner, som hade satt sitt hopp till hertigen, stödde sig på en rörstav, och en bruten sådan. När Ordulfus hade dött efterträdde honom i furstendömet hans son Magnus, född av danernas konungs dotter. Genast i själva början av sitt furstendöme inriktade han sitt sinne och sina krafter på att bryta ned de upproriska slaverna, därtill eggad av Buthue, Gottskalks son. Men dessa började enhälligt göra motstånd och följde Cruto, Grins son, som utövade fiendskap mot det kristna namnet och mot furstarnas värdighet. Först drev de Buthue ur provinsen och plundrade de fästen där han hade sin tillflykt. Då han såg sig förvisad från furstendömet flydde han till hertig Magnus, som då händelsevis uppehöll sig i Lüneburg, och talade till honom: ”Din höghet vet, du störste bland män, hur min fader Gottskalk alltid troget skötte förvaltningen av den slaviska provinsen till Guds och din förfaders ära, utan att underlåta något av det som med rätta hörde till Guds dyrkan och troheten mot furstarna. Även jag har, i efterföljd av faderns måttfullhet, med all trohet och hängivenhet åtlytt furstarnas befallningar ## bok I, MGH s. 49 (maskinöversättning) och utsatt mig för otaliga faror, för att åt mig åtminstone skulle bli kvar ett tomt namn av värdighet, men åt er frukten. Vilken lön som har träffat både mig och min fader är dock ingen obekant, eftersom våra fiender har berövat honom livet och mig fäderneslandet, fiender, säger jag, inte bara våra utan också dina. Om du alltså vill sörja för din ära och dinas välfärd, måste krafter och vapen brukas. Vår lycka står nämligen på yttersta randen, och det måste ske skyndsamt, för att fienderna inte skall gå längre och även tillgripa nordalbingiernas provins.” Då hertigen hade hört detta svarade han: ”Jag kan inte denna gång själv dra ut, eftersom jag hålls kvar av stora hinder, men jag skall ge dig barderna, stormarnerna, holsatierna och ditmarskerna; med deras hjälp kan du för en tid uthärda fiendernas anfall. Även jag skall, om det behövs, följa efter så snart som möjligt.” För tillfället hindrades hertigen nämligen av sin bröllopsdag. Buthue tog alltså med sig de tappraste av barderna, gick över Elbe och skyndade i förväg in i wagriernas land. Hertigens sändebud genomlöpte också hela nordalbingiernas provins och manade folket att dra ut för att bringa hjälp åt Buthue, som var angripen av fiender. Men han hade gått i förväg med sexhundra och fler väpnade män, och när han kom till borgen Plune fann han mot förväntan borgstaden öppen och tom på män. När han hade gått in där talade en tysk kvinna, som påträffades där, till honom: ”Ta vad din hand har funnit och skynda dig att snabbt dra ut, ty det har skett genom list att denna borgstad lämnats öppen och tom på väktare. Ty när de har hört ## bok I, MGH s. 50 (maskinöversättning) om ditt intåg kommer slaverna i morgon att återvända med en mycket stor här och innesluta denna borgstad med belägring.” Han låtsades inte bry sig om hennes ord och stannade över natten i samma borg. Denna borgstad är, som man kan se än i dag, på alla sidor omsluten av en mycket djup sjö, och för dem som färdas dit utgör en mycket lång bro tillträdet. När det alltså ljusnade nästa dag, se, då omringade slavernas oräkneliga skaror borgstaden med belägring, så som det hade förutsagts om kvällen. Man hade nämligen sörjt för att inte någon båt skulle finnas på hela den ön, med vilken en väg att undkomma kunde stå öppen för de belägrade. Buthue och hans följeslagare uthärdade alltså belägringen under svår hungersnöd. Men när holsatiernas, stormarnernas och även Ditmarskens tappraste hade hört detta olyckliga budskap skyndade de för att befria borgstaden från belägringen. Och när de hade kommit till bäcken som kallas Suale och som skiljer sachsarna från slaverna, sände de i förväg en man som var kunnig i det slaviska språket för att utforska vad slaverna gjorde eller hur de trängde på i anfallet mot borgstaden. Mannen, sänd av sina kamrater, kom alltså till slavernas här, som täckte fältets yta och förberedde olika belägringsmaskiner lämpliga för anfallet. Honom tilltalar han med dessa ord: ”Vad gör ni, män, då ni angriper en borgstad och män som är vänner till furstarna och sachsarna? Detta försök kommer visst inte att sluta lyckligt för er. Hertigen och de övriga furstarna befaller er att snarast möjligt dra er bort från belägringen. Gör ni inte det, skall ni inom kort känna hämnden.” När de oroligt frågade var hertigen då var, svarade han att han var helt nära med en oräknelig mängd väpnade. Slavernas furste Cruto tog alltså sändebudet avsides och frågade honom närmare om sakens rätta förhållande. Till honom sade denne: ”Vad ger du mig i lön om jag röjer för dig det du frågar efter och låter dig få din vilja igenom beträffande denna borgstad ## bok I, MGH s. 51 (maskinöversättning) och dem som är i den?” Han lovade honom 20 mark. Genast, när löftena hade bekräftats, sade förrädaren till Cruto och hans följeslagare: ”Den hertig som du fruktar har ännu inte gått över Elbes stränder, kvarhållen av svåra hinder; endast stormarnerna, holsatierna och ditmarskerna har dragit ut med ett litet antal; dem skall jag alltså lätt förleda med ett enda ord och få att återvända till sina orter.” Sedan han sagt detta gick han över bron och talade till Buthue och hans följeslagare: ”Sörj för din och de mäns räddning som är med dig, ty sachsarna, på vilka du satte din tillit, kommer inte denna gång för att undsätta dig.” Då svarade denne, förfärad i sinnet: ”Ve mig, olycklige, varför överges jag av mina vänner? Skall verkligen de utmärkta sachsarna överge den som ber dem och behöver hjälp i nöden? Illa har jag blivit bedragen, jag som alltid med gott förtroende förlitade mig på sachsarna och nu i yttersta nöd är störtad i fördärvet.” Till honom sade den andre: ”Det har kommit oenighet bland folket, och under inbördes tumult har de vänt tillbaka var och en till sitt hus. Du måste alltså bruka ett annat råd.” Sedan han på detta sätt hade förvirrat saken återvände sändebudet till de sina, och när sachsarnas lätt rustade krigare frågade vad orsaken var, svarade han och sade: ”Jag kom till borgen dit ni sände mig, och genom Guds nåd finns där ingen fara och ingen fruktan för belägring. Tvärtom såg jag Buthue och dem som är med honom glada och utan någon oro.” Och på detta sätt hejdade han hären, så att den inte skulle bli de belägrade till skydd. Den mannen blev för Buthue och hans följeslagare orsak till fördärv. Ty genast när de belägrade, bedragna genom förrädarens list, hade förlorat hoppet om att undkomma, började de efterfråga hos fienderna om de ville ta emot något som lösen för livet. Dessa svarade dem: ”Vi tar inte emot guld och silver av er; endast liv och oskadda lemmar skall vi skänka er på er begäran, om ni kommer ut till oss och lämnar ifrån er vapnen.” När Buthue hörde detta sade han till sina följeslagare: ”Ett hårt tal läggs fram för oss, män, att vi skall komma ut och ge upp vapnen. Jag vet visserligen att hungern driver på mot kapitulation; men om vi på det föreslagna villkoret kommer ut obeväpnade, ## bok I, MGH s. 52 (maskinöversättning) måste vi likväl utsätta oss för fara. Ty hur ombytlig och hur osäker slavernas trohet är har jag ofta erfarit. Därför synes det mig säkrare för allas räddning att ännu genom uppskov, om än svårt, friköpa livet och vänta, om Gud möjligen någonstans skulle sända oss hjälpare.” Häremot invände följeslagarna och sade: ”Vi medger visserligen att det villkor som erbjuds oss av fienderna är tvetydigt och fullt av fruktan. Ändå bör det inte förkastas, eftersom det inte finns någon annan väg att undgå den närvarande faran. Ty vad hjälper uppskov, där det inte finns någon som kan häva belägringen? En grymmare död bringar hungern än svärdet, och det är bättre att sluta livet kort än att länge plågas.” Om Buthues död. Kapitel 26. Då Buthue alltså såg att hans följeslagare var fast beslutna att gå ut, befallde han att man skulle ta fram finare kläder åt honom, och iklädd dem går han ut med följeslagarna. De gick över bron två och två och lämnade ifrån sig vapnen, och på detta sätt fördes de fram inför Cruto. När alla alltså hade förts fram, skickade en mycket mäktig kvinna från borgen bud till Cruto och de övriga slaverna och sade: ”Förgör de män som har överlämnat sig åt er och skona dem inte, ty de har tillfogat era hustrur, som hade lämnats kvar med dem i borgstaden, de största våldsgärningar; och tag bort er skam.” När de hade hört detta störtade Cruto och hans följeslagare genast över dem och dräpte hela denna skara med svärdsegg. Och Buthue dräptes och hela bardernas kärntrupp likaledes framför borgen Plune den dagen. Och Cruto blev mäktig, och verket gick väl i hans händer, och han vann herraväldet över hela slavernas land. Och sachsarnas krafter krossades, och de tjänade Cruto under skatt (tributum), nämligen hela ## bok I, MGH s. 53 (maskinöversättning) nordalbingiernas land, som är indelat i tre folk: holsatier, stormarner och ditmarsker. Alla dessa bar träldomens hårdaste ok under hela Crutos tid. Och landet fylldes av rövare som utförde dråp och tillfångatagande bland Guds folk. Och hedningarna slukade sachsarna med full mun. I de dagarna bröt mer än sexhundra familjer upp ur holsatiernas folk, gick över floden och drog bort en mycket lång väg för att söka sig lämpliga boplatser där de kunde undgå förföljelsens hetta. Och de kom till Harzbergen och stannade där, de själva och deras söner och sonsöner, intill denna dag. Om byggandet av Hartesborch. 27. Det är dock inte märkvärdigt om olyckliga händelser uppkom bland ett fördärvat och förvänt släkte, i ett land av fasa och vidsträckt ödemark, eftersom i de dagarna krigsstormar reste sig i hela riket. Ty rikets styre, som genom konung Henriks barndom hade blivit inte så lite upplöst, mötte inte mindre fara när han växte upp. Ty genast när han blivit man och, sedan uppfostraren avlägsnats, blivit herre över sig själv, började han grymt förfölja hela sachsarnas folk. Slutligen tog han Bayerns hertigdöme från Otto, eftersom denne var sachsare, och gav det åt Welpo. Därefter anlade han för att trycka ned hela Sachsen en mycket stark borg på Harzens sluttning, som kallas Hartesberg. Därför blev sachsarnas furstar vreda, slöt sig samman och rev borgen, som hade anlagts för att lägga ett ok på dem, till grunden. Och sachsarnas sinnen hårdnade mot konungen; och de hade till ## bok I, MGH s. 54 (maskinöversättning) furstar Wicelo av Magdeburg, Bucca av Halberstadt, hertig Otto, hertig Magnus, markgreve (marchio) Udo och många andra ädlingar. För att kväsa deras djärvhet kom konungen snabbt med en här, förstärkt med Rudolf, schwabarnas hertig, och många av rikets furstar. Men även sachsarna dröjde inte utan gick manligt till strid, och härarna möttes vid floden Unstroth. Och när striden inte var långt borta beslöts på bådas råd att fred skulle utlysas i två dagar, i hopp om att kriget skulle stillas genom fred. Sachsarna, glada över freden, lade alltså genast av sig vapnen och spred ut sig över fältets vidd, slog läger och skötte om sina kroppar. Vid tiden för dagens nionde timme såg konungens spejare sachsarna avslappnade och spridda över fältet utan att misstänka något ont, och de skyndade att meddela konungen att sachsarna förberedde sig för strid. Konungens här sattes alltså i rörelse, gick över vadet och störtade över de stillsamma och obeväpnade och slog den dagen ned många tusen sachsare. Då sachsarna alltså fortfarande hotade med krig för att värna friheten, utverkade schwabarnas hertig, en god man och fredsälskare, som först tog hänsyn till konungens ära och sedan till sachsarnas räddning, hos sachsarna att deras furstar, Wicelo av Magdeburg, Bucca av Halberstadt, hertig Otto, hertig Magnus och markgreve Udo, skulle överlämna sig i konungens våld, sedan villkor nämligen hade fastställts att de varken skulle betungas med fångenskap eller lida någon skada. Genast när sachsarna, lockade av rådet, hade överlämnat sig i konungens våld befallde denne att de skulle sättas i strängare förvar, utan att respektera löftenas tro. Och hertig Rudolf blev bedrövad, eftersom han inte hade kunnat uppfylla löftena. ## bok I, MGH s. 55 (maskinöversättning) Om konung Henriks offentliga botgöring. Kap. 28. Efter några dagar blev sachsarnas furstar mot konungens vilja befriade ur fångenskapen och återvände hem, och aldrig därefter satte de tilltro till konungens löften. Sachsarnas furstar sände alltså en skrivelse till den apostoliska stolen och beklagade sig för den högvördigaste påven Gregorius över hur konungen, som föraktade den gudomliga lagen, berövade Guds kyrkor all frihet till kanoniskt val vid tillsättningen av biskopar och med våld insatte de biskopar han ville, och dessutom att han på nikolaiternas vis hade gjort sin hustru till en offentlig bordell genom att med våld utlämna henne åt andras lusta, och mycket annat som syntes otillbörligt och svårt att höra. Därför kallade herr apostoliken, driven av nit för rättvisan, genom utsända legater konungen till förhör inför den apostoliska stolen. Han låtsades inte märka den andra och tredje kallelsen, men till sist, tvingad av rådet från sina förtrogna, som fruktade att han rättmätigt skulle avsättas från riket, gick han till Rom, där han i de saker för vilka han med rätta anklagades underkastade sig herdens avgörande. Han fick alltså befallning att under ett helt år inte lämna Rom och inte stiga till häst, utan i ödmjuk dräkt gå omkring vid kyrkornas trösklar och genom böner och fastor bära botens värdiga frukt. Detta sökte konungen ödmjukt uppfylla. När kardinalerna och de som hör till kurian såg att makterna bävar av fruktan för den apostoliska stolen och de som bär världen böjer sig, föreslog de apostoliken att han skulle överföra riket till en annan man och sade att det var ovärdigt att en sådan regerade som var överbevisad om offentliga illdåd. När apostoliken alltså frågade vem i Alemannien som var värdig en så hög ställning, utpekades schwabarnas hertig Rudolf, eftersom han nämligen var en god man, en fredsälskare och mot prästerskapets och kyrkornas tjänst ## bok I, MGH s. 56 (maskinöversättning) mycket väl sinnad. Åt honom sände herr påven en gyllene krona med denna vers som inskrift: ”Klippan gav Rom åt Petrus, påven ger dig kronan.” Och han befallde ärkebiskopen av Mainz och ärkebiskopen av Köln och de övriga biskoparna och furstarna att stödja Rudolfs sida och insätta honom som konung. Alla som alltså tog emot herr påvens ord valde Rudolf till konung, och till hans sida slöt sig sachsarna och schwabarna. De övriga furstarna och borgstäderna kring Rhen tog inte emot honom, och inte heller frankernas alla folk, eftersom de hade svurit Henrik och inte ville bryta sina eder. Henrik vistades emellertid i Rom, lydde befallningarna och var ovetande om det onda som skedde mot honom. [29]. Då reste sig en viss biskop av Strasbourg, konung Henriks mycket nära vän, och skyndade snabbt till Rom, och efter länge ha sökt konungen fann han honom där han uppehöll sig bland martyrernas minnesplatser. Över hans ankomst blev konungen gladare och började fråga om rikets tillstånd och om allt var i frid. Denne meddelade honom att en ny furste hade valts och att det var nödvändigt att han så snart som möjligt återvände till det tyska landet för att styrka vännernas sinnen och slå ned fiendernas försök. Och när konungen invände att han inte på något sätt fick bege sig bort utan den apostoliska stolens tillstånd, svarade han: ”Du skall sannerligen veta att allt detta sammansvärjningens onda har runnit ur den romerska trolöshetens källa; ja, om du vill undgå att bli tillfångatagen måste du i hemlighet lämna Staden.” Konungen gick alltså ut om natten och lämnade Italien, och sedan han för tillfället hade ordnat förhållandena i Lombardiet kom han till det tyska landet. Och alla borgstäder vid Rhen och alla som gynnade hans sida gladde sig över furstens oväntade ankomst. Och han samlade en stor här för att besegra Rudolf, och med honom var den mycket ## bok I, MGH s. 57 (maskinöversättning) berömde hertig Gottfrid, som sedan befriade Jerusalem, och många mäktiga. Men sachsarnas och schwabarnas härar var med Rudolf. Konungarna stred alltså med varandra, och Rudolfs sida besegrades, och sachsarna och schwabarna föll. Rudolf, sårad i högra handen, flydde till Marcipolis och sade, redan nära döden, till sina förtrogna: ”Ser ni min högra hand, skadad av såret? Med den svor jag herr Henrik att inte skada honom och inte stå efter hans ära. Men den apostoliska befallningen och biskoparnas begäran förde mig därhän att jag som edsbrytare tillvällade mig en värdighet som inte tillkom mig. Vilket slut som har träffat oss ser ni, ty i den hand med vilken jag bröt ederna har jag fått detta dödliga sår. Må alltså de som har drivit oss till detta se till hur de har lett oss, så att vi inte möjligen har förts ned i den eviga fördömelsens avgrund.” Och sägande detta slöt han under svåra plågor sin sista dag. [30]. Då samlade konung Henrik, upphöjd av sina framgångar, ett stort biskopskoncilium och lät där fördöma påven Gregorius som rikets förrädare och den kyrkliga fridens störare. Därifrån gick han med ett stort uppbåd över till Italien, intog rikets moder Rom, och sedan många av medborgarna dräpts där drev han Gregorius därifrån, och då han efter önskan hade fått Staden och senaten i sitt våld lät han Wibertus, biskop av Ravennas säte, vigas till påve; av honom fick han också välsignelse och hälsades av det romerska folket som kejsare och augustus. Och denna sak blev en stor snara i Israel, eftersom från den dagen schismer uppstod i Guds kyrka, sådana som inte funnits sedan forna dagar. Och de som syntes fullkomligare och pelare i ## bok I, MGH s. 58 (maskinöversättning) Guds hus höll sig till Gregorius, de övriga, som drevs av antingen fruktan eller kejserlig gunst, följde Wibertus, som också kallades Clemens; och denna schism varade i 25 år. Ty när Gregorius hade dött efterträddes han av Desiderius, efter honom Urbanus, därefter Paschalis, vilka alla fördömde kejsaren och hans påve med bannlysningens dom och höll sig hos konungarna av Frankrike, Sicilien och Spanien, som syntes värna den katolska sidan. Även sachsarna, sedan de efter blodbadet hade återvunnit sina krafter, satte en viss Hermannus med tillnamnet Clufloch till konung över sig och återupptog kriget mot kejsar Henrik. Och när sachsarnas nye furste efter att ha vunnit seger för andra gången som segrare gick in i en viss borg, hände det genom Guds underbara dom att porten slets loss från sina gångjärn och krossade konungen tillsammans med mycket många andra, och även då misslyckades och föll sachsarnas försök; och de försökte inte vidare att skapa en ny konung eller bära vapen mot kejsar Henrik, eftersom de såg att riket bevarades åt honom med den gudomliga viljans gillande eller tillstånd. Om munken Petrus brev. Kapitel 31. En sak värd att berättas och att bevaras åt eftervärlden inträffade under den äldre Henriks sista dagar. Ty en viss Petrus, spanjor till börden och munk till yrket, kom in inom det romerska rikets gränser och lät predikans röst ljuda i hela riket och uppmanade folken att gå till Jerusalem för ## bok I, MGH s. 59 (maskinöversättning) att befria den heliga staden, som hölls av barbarerna. Han visade fram ett brev som han försäkrade hade burits ned från himlen, i vilket det stod skrivet att hedningarnas tider var fullbordade och att staden, som trampades av hedningarna, skulle befrias. Då gav sig alltså alla länders makthavare, biskopar, hertigar, prefekter, krigsmän och även folk av allmogen, abbotar och munkar ut på denna färd till Jerusalem under den mycket tappre anföraren Gottfrid, och i förlitan på den gudomliga kraftens hjälp återtog de Nicaea, Antiokia och många städer som barbarerna besatt. Därifrån drog de vidare och befriade den heliga staden ur barbarernas hand, och därefter började den gudomliga lovsångens tillväxt spira på samma plats, och Gud tillbes av jordens folk på den plats där hans fötter har stått. Kejsar Henriks avsättning. Kapitel 32. Efter dessa dagars tider dog Wibertus, som också kallades Clemens, och schismerna stillades, och hela kyrkan återvände till Paschalis, och det blev en hjord och en herde. När Paschalis alltså hade befästs på stolen befallde han att kejsaren skulle bannlysas av alla biskopar och den katolska kyrkans dyrkare, och denna dom fick sådan kraft att furstarna, sedan en allmän riksdag (curia) samlats, beslöt att diademet skulle tas från Henrik och överföras till hans son med samma namn. Denne hade redan sedan länge på faderns begäran utsetts till furste. Från furstarna kom alltså som sändebud till konungen, som då händelsevis uppehöll sig på kungsgården Hingelesheim, ärkebiskopen av Mainz, ärkebiskopen av Köln och biskopen av Worms, och de framförde till honom ett bud från furstarnas mun och sade: ”Låt oss ## bok I, MGH s. 60 (maskinöversättning) få tillbaka kronan, ringen och purpurn och det övriga som hör till den kejserliga investituren, för att överlämnas åt hans son.” När han frågade efter skälet till sin avsättning svarade de och sade: ”Varför frågar du efter det som du mycket väl vet? Du minns hur hela kyrkan för din skull i många år redan har lidit under schismens största villfarelse, hur du har gjort biskopsdömen, abbotsdömen och dessutom alla kyrkans ämbeten till salu, och vid tillsättningen av biskopar fanns ingen möjlighet till lagligt val, utan endast penningens räkning! För dessa och andra skäl har den apostoliska myndigheten fastställt, och furstarnas enhällighet har bifallit, att du inte bara skall berövas riket utan även den kyrkliga gemenskapen.” Häremot sade konungen: ”Ni säger att vi har sålt andliga värdigheter för pengar. Det står visserligen i er makt att lägga oss ett sådant brott till last. Säg alltså, du av Mainz, säg, besvuren vid den evige Gudens namn, vad krävde vi eller tog emot när vi satte dig över Mainz? Även dig, du av Köln, besvär vi vid din tro: vad gav du oss för det säte som du genom vår frikostighet förestår?” När de medgav att inga pengar för denna saks skull vare sig hade erbjudits eller tagits emot, sade konungen: ”Ära vare Gud, att vi åtminstone i denna del har befunnits trogna. Visst är dessa två värdigheter de mest framstående och kunde ha inbringat vår kammare en stor vinst. Vidare är det varken för er eller för honom själv obekant hur herr biskopen av Worms upptogs av oss, till vad han befordrades, om vi mot honom brukade fromhet eller vinningslystnad. Ni återgäldar alltså våra välgärningar med en värdig tacksamhet! Bli inte, ber jag, delaktiga med dem som har lyft sina händer mot sin herre och konung och kränkt troheten och edernas helgd. Se, vi är redan svaga, och litet återstår av vägen för oss som är tärda av ålder och möda; ha tålamod en liten tid och låt inte vår ära sluta i skam! Men om ni säger att vi under alla omständigheter måste vika, och domen står fast, så må en frist fastställas och en dag för rättegång (placitum) bestämmas; om riksdagen så dömer, skall vi med egna händer överlämna kronan åt vår son. Vi begär alltså ett allmänt förhör inför riksdagen. ## bok I, MGH s. 61 (maskinöversättning) ” När de å sin sida stod på sig och sade att de kraftfullt skulle fullgöra det uppdrag för vilket de hade sänts, drog sig konungen en stund undan från dem och rådgjorde med sina trogna. Och då han såg att legaterna hade kommit omgivna av krigsfolk och att det inte fanns tillfälle att göra motstånd, lät han ta fram den kungliga skrudden åt sig, och iklädd den och upptagen på tronen tilltalar han legaterna och säger: ”Dessa den kejserliga värdighetens insignier har den evige konungens nåd och rikets furstars enhälliga val skänkt mig. Men mäktig är Gud, som av sin nåd har upphöjt mig till denna höjd, att bevara åt mig det han har givit och att hålla era händer tillbaka från det påbörjade verket. Ty vi måste så mycket ivrigare stödja oss på det gudomliga beskyddet, eftersom vi nämligen är berövade allt krigsfolk och alla vapen. Hittills har vi, invecklade i yttre krig, alltid stått fast i omsorgen om vårt skydd och med den gudomliga nådens bistånd övervunnit alla anfallens skador, dels genom råd, dels genom tapperhet i strid. Men detta inre onda har vi lika litet misstänkt som vi har gardert oss mot det. Ty vem skulle tro att ett så stort illdåd skulle uppstå i den kristna världen, att de trohetseder som svurits fursten görs ogiltiga, att sonen väcks upp mot fadern, och slutligen att ingen tacksamhet visas för välgärningar och ingen vördnad för hederlighet? Visst har det kejserliga majestätet brukat iaktta en sådan hederlighetens tukt även mot fiender att den inte förvägrat dem som skulle fredlösförklaras eller dömas medlen av kallelse eller frist, utan varnat förrän den slagit och först inbjudit till nåd innan den fördömt genom dom. Men oss förvägras mot all rätt kallelser och förhör, och därför kvävs vi, för att vi inte skall bli hörda. Vem skulle tro på en sådan sinnets främlingskap hos de mest trofasta vänner, och allra mest hos biskoparna? Vi ställer alltså Herren, världens skapare, framför er, för att fruktan för honom skall hålla er tillbaka, ni som inte kallas tillbaka av fromhet. Men om ni varken vördar Gud eller er egen heder, se, då är vi här närvarande; våldet kan vi inte avvärja, det är nödvändigt att uthärda den makt som det inte finns tillfälle att stå emot.” Biskoparna började alltså tveka om vad de skulle göra; ty begynnelsen av stora ting ## bok I, MGH s. 62 (maskinöversättning) är alltid svår. Till slut talade ärkebiskopen av Mainz till sina följeslagare och sade: ”Hur länge skall vi tveka, följeslagare? Är det inte vårt ämbete att viga konungen och att investera den vigde? Vad det alltså är tillåtet att förläna genom furstarnas beslut, är det då inte tillåtet att ta bort genom deras myndighet? Den som vi har investerat när han förtjänade det, varför skulle vi inte avkläda honom när han inte förtjänar det?” Och genast tog de mod till sig och gick fram mot konungen och ryckte kronan från hans huvud, och sedan de lyft bort honom från tronen klädde de av honom helt purpurn och det övriga som hör till den heliga skrudden. Då sade konungen, omgiven av skam, till dem: ”Må Gud se och döma att ni handlar orättfärdigt mot mig. Jag sonar visserligen min ungdoms synder och mottar av Herren en våg med rätt vikt, vanära och skam, så stor som ingen av de konungar som varit före mig är känd för att ha utstått. Men ni är för den skull inte fria från synd, ni som har lyft era händer mot er herre och brutit den ed som ni svurit. Må Gud se och hämnas på er, Gud, säger jag, hämndens herre. Må ni inte resa er och inte växa, må er värdighet inte ha framgång, och må er lott vara med honom som förrådde Kristus Herren.” Men de tillslöt sina öron och begav sig till sonen, förde de kejserliga insignierna till honom och befäste honom i riket. [33]. Sonen reste sig alltså mot fadern och drev honom ut ur riket. Han flydde undan sin sons ansikte och kom till det hertigdöme som kallas Linthburg, ilande och skyndande för att undkomma deras händer som stod efter hans liv. Det fanns i den trakten en ädel furste, som kejsaren medan han ännu var herre över sig själv hade avsatt från hertigdömet Linthburg och givit det åt en annan. Det hände alltså att denne furste händelsevis var sysselsatt med jakt nära vägen när kejsaren ## bok I, MGH s. 63 (maskinöversättning) drog förbi i sällskap med nio män, och han märkte att han flydde undan sin sons ansikte. Ty något hade redan hörts om saken; och sittande till häst tog han med sig riddare och förföljde konungen i hastig fart. När kejsaren såg honom och höll honom för en fiende började han frukta för sitt liv och ropade med hög röst och började be om nåd. Men denne sade, då han kände igen konungen: ”Illa, herre, har ni förtjänat nåd av mig, ni som en gång förvägrade mig all nåd när jag bad och tog mitt hertigdöme ifrån mig.” ”Det är just detta”, sade kejsaren, ”som jag nu sonar, eftersom min son har rest sig mot mig och jag har drivits bort från all min värdighet.” Då fursten alltså såg konungen övergiven, blev han rörd av medlidande och sade till honom: ”Även om ni har missbrukat er makt mot mig, vet dock Gud att jag känner stor ånger för er skull. Ty den största ogudaktighet har begåtts mot er, och allra mest av dem mot vilka ni alltid har varit from och välgörande. Vad tycker ni alltså? Finns det bland furstarna någon hjälpare kvar åt er?” Och när kejsaren sade att han inte visste, eftersom det ännu inte hade prövats, sade denne: ”Mäktig är Gud att ännu återställa er värdighet, eftersom man har handlat orättfärdigt mot er. Gör alltså som jag råder, gå upp i denna borg och sköt om er trötta kropp, och låt oss sända till landskap och städer för att pröva om vi någonstans kan finna hjälp. Ty kanske har rättvisan inte helt försvunnit bland människornas barn.” Utan dröjsmål sände han runt omkring efter riddare och samlade omkring åttahundra pansarklädda, tog kejsaren med sig och förde honom in i den stora staden Köln. Kölnborna tog emot honom. När sonen hörde detta kom han med en stor här och belägrade Köln. Och när belägringen blev allt hårdare, smög sig kejsaren, av fruktan för staden, bort om natten och flydde till Liège. Och dit samlades till honom alla ståndaktiga män och de vars hjärtan medlidandet hade rört. Och när hjälparnas ## bok I, MGH s. 64 (maskinöversättning) antal hade överblickats beslöt han att strida. Och när sonen förföljde honom med en väldig skara, drog han ut för att möta honom vid Maas vatten. Och han bad furstarna och hela sin härs kärna och sade: ”Om den allsmäktige Guden i dag hjälper oss i striden och vi blir överlägsna i drabbningen, så bevara min son åt mig och dräp honom inte.” Striden inleddes alltså, och fadern fick övertaget och drev sonen på flykten över bron, och många dräptes där med svärd, fler kvävdes i vattnet. Åter förnyades striden, och den äldre kejsaren besegrades, inringades och greps. Men hur många skymfer och hur mycken smälek denne storslagne man utstod i de dagarna är lika svårt att berätta som det är jämmerligt att höra. Hans vänner smädade honom, och hans fiender hånade honom likaså. Slutligen, så berättar man, gick en fattig men lärd man inför alla fram till honom och sade: ”Du som har åldrats i onda dagar, nu har dina synder kommit som du förut begick, då du dömde orättfärdiga domar, förtryckte den rättfärdige och lät den skyldige gå fri.” När de som stod omkring, nämligen förståndiga män, vredgades på honom, lugnade kejsaren dem och sade: ”Vredgas inte på honom, ber jag. Se, min son, som har utgått ur mitt eget liv, står efter mitt liv; hur mycket mer då en främling? Låt honom förbanna, ty det är Guds vilja.” Där fanns biskopen av Speyer, en gång kejsarens mycket käre vän; ty kejsaren hade byggt ett väldigt tempel åt Guds moder i Speyer och dessutom på ett tillbörligt sätt främjat staden och biskopsdömet. Kejsaren sade alltså till sin vän biskopen av Speyer: ”Se, berövad riket har jag förlorat hoppet, och ingenting är nyttigare för mig än att avsäga mig krigstjänsten. Ge mig alltså en prebende i Speyer, så att jag må vara tjänare ## bok I, MGH s. 65 (maskinöversättning) åt min härskarinna Guds moder, åt vilken jag alltid har varit hängiven. Ty jag kan läsa och kan ännu tjäna i koret.” Till honom sade denne: ”Vid Herrens moder, jag skall inte göra det du ber om.” Då sade kejsaren suckande och gråtande till dem som stod omkring: ”Förbarma er över mig, förbarma er över mig, åtminstone ni, mina vänner, ty Herrens hand har rört vid mig.” Kejsaren dog vid den tiden i Liège, och hans kropp stod obegravd i ett övergivet kapell i 5 år. Ty med sådan stränghet hämnades herr påven och hans övriga motståndare på honom att de inte ens lät honom begravas sedan han dött. O Guds stora domar, som har fullbordats på en så övermäktig man! Men det är att hoppas att denna lidandets smältugn har bränt bort slaggen i honom och tagit bort rosten; ty så ofta vi döms i detta livet tuktas vi av Herren, för att vi inte skall fördömas tillsammans med denna världen. Han var mycket god mot kyrkorna, nämligen mot dem som han märkte var honom trogna. Men den romerske biskopen Gregorius och de övriga som stod efter hans värdighet höll han för fiender, och lika ivrigt sökte han ansätta dem. Därtill drev honom, som många säger, en svår nödvändighet. Ty vem skulle med jämnmod bära ens den minsta förlust av sin värdighet? Vi läser emellertid att många har syndat som dock har fått hjälp genom botens läkemedel. Visst förblev David, som syndade och gjorde bot, konung och profet. Men konung Henrik, som låg vid apostlarnas fotspår, bad och gjorde bot, störtades utan skäl och fann inte i nådens tid vad denne vann i lagens hårda tid. Men må de disputera om detta som vet eller vågar. Endast detta kan man veta, att den romerska stolen ännu i dag sonar den gärningen. Ty från den tiden strävar alla som regerar av den släkten på alla sätt efter att förödmjuka kyrkorna, för att de inte skall återvinna krafter att resa sig mot konungarna eller tillfoga dem vad de tillfogade deras fäder. Den yngre Henrik regerade i sin faders ställe, och det rådde endräkt mellan riket och prästadömet, men inte länge. Ty inte heller han hade framgång i hela ## bok I, MGH s. 66 (maskinöversättning) sitt liv, eftersom han på samma sätt som sin fader blev snärjd av den apostoliska stolen. Om detta skall talas på sitt ställe. Sedan vi alltså med nödvändighet i förväg har berört dessa rikets oroligheter och sachsarnas olika krig, eftersom de har givit slaverna det kanske största skälet till avfall, måste vi nu återvända till slavernas historia, från vilken jag har vikit av alltför långt. Om Crutos död. Kapitel 34. Det hände, sedan Cruto, slavernas furste och förföljare av det kristna namnet, hade blivit tärd av ålder, att Heinricus, Gottskalks son, drog ut från Danmark och återvände till sina fäders land. Och när Cruto stängde varje tillträde för honom samlade han ett antal skepp från både daner och slaver, slog till mot Oldenburg och hela slavernas kustprovins och förde bort ett oräkneligt byte från dem. Och när han hade gjort detta en andra och en tredje gång kom stor fruktan över alla slaviska folk som bebodde öarna och havets kust, så att Cruto själv mot förväntan tog emot Heinricus på fredsvillkor, beviljade honom tillträde och gav honom lämpliga byar att bo i. Men han gjorde inte detta med uppriktig avsikt. Ty den unge mannen, stark och krigisk, som han inte kunde besegra med våld, ivrade han att fälla genom svek. Därför utforskade han också med jämna mellanrum hans sinnelag vid omsorgsfullt tillredda gästabud och prövade efter ett lämpligt tillfälle för försåt. Men denne saknade varken råd eller list för att akta sig. Ty fru Slavina, Crutos hustru, varnade honom ofta och avslöjade försåten. Hennes man, som redan var gammal, var henne nämligen förhatlig, och hon ville om möjligt gifta sig med Heinricus. Därför bjöd Heinricus också på denna kvinnas tillskyndan Cruto till ett gästabud, och när han, berusad av ## bok I, MGH s. 67 (maskinöversättning) mycket dryck, böjd gick ut ur det uppvärmda rum där de drack, slog en viss dansk till honom med en yxa och högg av hans huvud med ett enda hugg. Och Heinricus tog Slavina till hustru och vann furstendömet och landet. Och han besatte de befästningar som Cruto tidigare hade haft och utkrävde hämnd på sina fiender. Han gick också till hertig Magnus, eftersom han var hans frände, och blev högt ansedd hos honom och svor honom trohets- och underkastelseed. Men även nordalbingiernas folk, som Cruto svårt hade krossat, kallade han samman och ingick med dem ett mycket fast förbund, som inte skulle rubbas av någon krigsstorm. Och holsatierna och stormarnerna och de övriga sachsare som gränsade till slaverna gladde sig över att deras störste fiende hade fallit, som hade överlämnat dem åt död, fångenskap och undergång, och att i hans ställe hade rest sig en ny furste som älskade Israels välfärd. Och de tjänade honom av hjärtat, skyndade med honom till krigens olika faror, redo att med honom antingen leva eller tappert dö. När alla slavernas folk, nämligen de som bodde i öster och söder, hörde att en furste hade rest sig bland dem som sade att man skulle underkasta sig de kristna lagarna och betala skatt till furstarna, blev de mycket förbittrade, och alla kom överens med en och samma vilja och samma beslut om att strida mot Heinricus, och de satte i hans ställe en som alltid hade varit Kristi dyrkare emot. Och det meddelades Heinricus att slavernas här hade dragit ut för att förgöra honom, och genast sände han sändebud för att kalla till sig hertig Magnus och de tappraste av barderna, holsatierna, stormarnerna och ## bok I, MGH s. 68 (maskinöversättning) ditmarskerna, vilka alla kom till mötes med villigt sinne och frivilligt hjärta. Och de drog fram in i polabernas land till det fält som kallas Zmilowe, där fiendehären var utspridd över landets vidd. När Magnus såg att slavernas här var stor och väl rustad fruktade han att drabba samman. Och kampen drog ut från morgon till kväll, eftersom mellanhänder försökte avgöra striden genom villkor och hertigen också väntade på hjälp av riddare som han hoppades skulle komma. Men vid solnedgången, se, då meddelar hertigens spejare att ett rustat krigsfolk närmar sig på avstånd. När hertigen såg dem blev han glad, sachsarnas mod växer, och under höjda stridsrop gick de till anfall. Och slavernas slaglinje bröts, och skingrade på flykten dräptes de med svärdsegg. Och denna sachsarnas seger blev berömd och värd att minnas, eftersom Herren var med dem som trodde på honom och gav mängden i fåtalets hand. De vilkas fäder var med berättar att den redan nedgående solens glans i drabbningen så bländade slavernas mot den vända ögon att de för ljuset inte kunde se något, då den allsmäktige Guden genom det minsta lade det största hindret för sina fiender. Och från den dagen tjänade alla dessa östslaviska folk Heinricus under skatt, och han blev mycket berömd bland slavernas folk och lyste ädelt i det som hör till hederlighet och fredens goda. Och han befallde slavernas folk att var man skulle odla sin åker och utföra nyttigt och gagnande arbete, och han utrotade rövarna och de kringströvande männen ur landet. Och nordalbingiernas folk gick ut ur de befästningar i vilka de hade hållits instängda av fruktan för krigen, ## bok I, MGH s. 69 (maskinöversättning) och återvände var och en till sin by och sin egendom, och de hus och kyrkor som länge sedan hade förstörts av krigsstormarna byggdes upp igen. Men i hela Slavien fanns ännu ingen kyrka eller präst, utom i den borgstad som nu kallas Gamla Lübeck, eftersom Heinricus med sitt husfolk ofta uppehöll sig där. Om greve Godefridus död. Kapitel 35. Därefter dog Magnus, Sachsens hertig, och kejsaren gav hertigdömet åt greve Lothar, eftersom Magnus inte hade någon son, utan döttrar. En av dem, vid namn Eilike, gifte sig med greve Otto och födde honom markgreven Adalbertus med tillnamnet Björnen (Ursus). Den andra av döttrarna, vid namn Vulfildis, gavs åt Bayerns hertig Catulus, och hon födde honom Henrik Lejonet. Lothar fick alltså Sachsens hertigdöme och styrde med måttfullhet både slaver och sachsare. Det hände i de dagarna att slaviska rövare kom in i Stormarn och tog byte av dragdjur och tillfångatog människor nära staden Hamburg. Vid ljudet av larmropet reste sig greven över den provinsen, Godefridus, med en del av Hamburgs borgare och förföljde rövarna. Men då han märkte att de var många stannade han en stund, tills större hjälp skulle komma till honom. En bonde, vars hustru och söner fördes bort som fångar, gick då förbi och klandrade ## bok I, MGH s. 70 (maskinöversättning) greven och sade: ”Varför tvekar du, du uslaste av män? Du har ett kvinnohjärta, inte ett mannahjärta! Visst skulle du inte stå stilla om du såg din hustru och dina söner föras bort som mina. Skynda, ila, befria fångarna, om du hädanefter vill bli hedrad i landet!” Retad av dessa ord gick greven snabbt i väg och förföljde fienderna. Men de hade lagt ett bakhåll bakom sig, och när greven drog förbi med ett fåtal reste sig bakhållet från sina platser och slog ned greven och med honom omkring 20 män och gick sin väg med det byte som de hade rövat. Provinsens folk, som förföljde dem tillsammans, fann greven dräpt; men hans huvud fann de inte, eftersom slaverna hade huggit av det och fört det med sig. Det friköptes sedan för ett högt pris och lades ned i fädernas gravar. Om dråpet på rugianerna. Kap. 36. Det lediga grevskapet (comicia) gav hertig Lothar åt den ädle mannen Adolfus av Scowenburg. Och det rådde fred mellan greve Adolfus och slavernas furste Heinricus. En gång, när Heinricus uppehöll sig i borgstaden Lübeck, se, då kom oväntat en här av rugianer eller raner, och sedan de hade förts uppför Trabenas flodbädd omringade de borgstaden med skepp. Ranerna, som av andra kallas runer, är grymma folk som bor mitt i havet, utöver allt mått hängivna åt avgudadyrkan; de intar förrangen bland alla slavernas folk, har en konung och ett mycket berömt tempel. Därför intar de också, på grund av den särskilda dyrkan av det templet, den första platsen i vördnad, och fastän de lägger oket på många bär de själva ingens ok, eftersom de är oåtkomliga på grund av ortens svårigheter. De folk som de har underkuvat med vapen gör de skattskyldiga till sitt ## bok I, MGH s. 71 (maskinöversättning) tempel; prästen (flamen) åtnjuter större vördnad hos dem än konungen. Dit som lotten visar styr de hären. Som segrare lägger de guld och silver i sin guds skattkammare, det övriga delar de mellan sig. Drivna av lusta efter herravälde kom dessa alltså till Lübeck, liksom för att ta hela wagriernas och nordalbingiernas provins i besittning. Då Heinricus såg belägringens oväntade onda sade han till anföraren för sitt krigsfolk: ”Vi måste sörja för vår och de mäns räddning som är med oss, och det synes mig nödvändigt att jag går ut för att samla hjälptrupper, om jag möjligen kan befria borgstaden från belägringen. Var alltså en tapper man och styrk de stridsmän som är i denna borgstad, och bevara borgstaden åt mig till den fjärde dagen. Ty då skall jag, om livet följer mig, visa mig på det berget.” Och han smög ut om natten med två män och kom till holsatiernas land och meddelade dem den hotande faran. De slöt sig samman och drog med honom till strid och kom nära befästningen, som var angripen av fienderna. Och Heinricus placerade sina följeslagare i gömställen och befallde dem att vara tysta, för att fienderna inte skulle höra mängdens röst eller en hästs gnäggning. Och skild från följeslagarna, nöjd med endast en tjänare, kom han till den plats som han hade bestämt, varifrån han kunde ses från borgstaden. Borgstadens befälhavare (prefectus), som listigt spanade efter hans ansikte, visade honom för vännerna, vilkas sinnen var förfärade. Ty ryktet hade nått dem att Heinricus den natt han gick ut hade blivit tillfångatagen av fienderna. Sedan Heinricus alltså hade betraktat sina egnas fara och belägringens hetta, återvände han till följeslagarna, och under det att han dolde sin färdväg förde han hären runt längs havsvägen ända till Trabenas mynning och steg ned längs den väg som slavernas ryttare skulle komma ned. När ranerna alltså såg mängden komma ned längs havsvägen trodde de att det var deras egna ryttare och gick ut ur skeppen för att möta dem med glädje och handklappning. Men de höjde ett rop under bön ## bok I, MGH s. 72 (maskinöversättning) och hymner och störtade plötsligt över fienderna och drev dem, förskräckta av den oväntade händelsen, ända till skeppen. Och det blev ett stort nederlag i ranernas här den dagen, och de föll dräpta framför borgen Lübeck, och antalet av dem som kvävdes i vattnet var inte mindre än antalet av dem som dräptes med svärd. Och de gjorde en stor gravhög, i vilken de kastade de dödas kroppar, och till minnesmärke över segern kallades denna plats Raniberg intill denna dag. Och Herren Gud blev förhärligad genom de kristnas hand den dagen, och de fastställde att dagen för augusti kalender skulle firas varje år till tecken och minne av att Herren slog ranerna inför sitt folks ögon. Och ranernas folk tjänade Heinricus under skatt, på samma sätt som wagrierna, polaberna, obodriterna, kycinerna, circipanerna, lutikerna, pomeranerna och alla slaviska folk som finns mellan Elbe och Baltiska havet och sträcker sig i en mycket lång utsträckning ända till polackernas land. Över alla dessa härskade Heinricus, och han kallades konung i hela slavernas och nordalbingiernas provins. Om Mistues seger. Kapitel 37. När alltså en gång brizanernas och stoderanernas folk, nämligen de som bebor Havelberg och Brandenburg, förberedde uppror, syntes det Heinricus att vapen måste brukas mot dem, för att de två folkens övermod inte skulle föda upprorsämne åt hela östern. ## bok I, MGH s. 73 (maskinöversättning) Han drog ut med sina kära vänner, nordalbingiernas väpnade, och sedan han under stor fara hade genomtågat slavernas provins kom han till Havelberg och inneslöt det med belägring. Och han befallde hela obodriternas folk att komma ned för att anfalla borgstaden, och belägringen drog ut i dagar och månader. Under tiden nådde Mistue, Heinricus son, budet att det i närheten fanns ett visst folk, rikt på allt gott, och att dess invånare var fredliga och inte misstänktes för någon oro. Dessa slaver kallades liner eller linoger. Han tog med sig tvåhundra sachsare och trehundra slaver, alla utvalda, och drog utan att rådfråga sin fader i väg en tvådagarsväg genom skogarnas trånga pass och genom vattnens och ett mycket stort kärrs svårigheter, och han störtade över de trygga och orädda och förde bort från dem ett oräkneligt byte och fångna människor, och de drog bort tungt lastade. Och när de i hast på återvägen gick över kärrets svåraste ställen, se, då samlades de kringliggande orternas invånare och störtade fram till strid för att befria fångarna. När de som var med Mistue såg att de var omringade av en omätlig mängd fiender och att vägen måste öppnas med svärd, manade de varandra och med alla krafter fällde de hela den mängd som stod emot med svärdsegg. Dessutom förde de deras furste med sig som fånge och kom till Heinricus och hären, som låg i belägringen, och hemförde i välbehåll segern och mycket stora rikedomar. Efter några dagar bad brizanerna och de övriga upproriska om fred och gav de gisslan som Heinricus ville; och sedan de upproriska på detta sätt hade lugnats återvände Heinricus hem, och även nordalbingiernas folk återvände till sina boplatser. Slavernas härfärd till rugianernas land. Kapitel 38. Det hände därefter att en av Heinricus söner, vid namn Woldemarus, dräptes av ranerna. Därför ## bok I, MGH s. 74 (maskinöversättning) inriktade fadern, upprörd av både smärta och vrede, hela sitt sinne på att utkräva vedergällning. Och han sände sändebud till alla slavernas provinser för att samla hjälptrupper; och alla kom överens med samma vilja och samma beslut om att lyda konungens befallningar och anfalla ranerna, och de var oräkneliga som havets sand. Inte nöjd med detta sände han för att kalla till sig sachsarna, nämligen dem som är från Holstein och Stormarn, och påminde dem om den personliga vänskapen, och de följde honom av fullt hjärta, omkring ettusen sexhundra till antalet. Sedan de hade gått över floden Trabena drog de genom polabernas och de så kallade obodriternas mycket vidsträckta områden tills de kom till floden Penes. När de hade gått över den styrde de färden till den borgstad som kallas Woligost, hos de mer bildade kallas den Iulia Augusta efter stadens grundare Julius Caesar. Där fann de Heinricus, som väntade på dem. Och de övernattade och slog läger inte långt från havet. När det blivit morgon kallade Heinricus samman folket till möte och talade till dem och sade: ”Stort tack är er skyldigt, män, ni som för att visa er välvilja och er obesegrade trohet har kommit så långt för att bringa oss hjälp mot de grymmaste fiender. Ofta har jag visserligen fått smaka er djärvhet och erfara er trohet, som i olika faror känns för att ha fött ofta vinning åt mig, ära åt er. Men ingenting lyser så som uppvisandet av denna hängivenhet, som alltid skall bevaras i minnet och alltid med all iver förtjänas. Jag vill alltså låta er veta att ranerna, till vilka vi nu drar, genom sändebud till mig i natt söker vinna fred för tvåhundra mark. ## bok I, MGH s. 75 (maskinöversättning) I denna sak får jag inte besluta något utan ert råd; om ni beslutar att det skall antas, skall jag anta det; om att det skall avvisas, skall jag avvisa det.” Härtill svarade sachsarna och sade: ”Vi, furste, har visserligen, fastän vi är få till antalet, av begär efter heder och tapperhet räknat äran som den största vinst. Säger du alltså att ranerna, som dräpte din son, enligt vårt råd skall tas till nåder för tvåhundra mark? Sannerligen en gottgörelse värdig ditt stora namn! Fjärran vare från oss en sådan orätt att vi någonsin skulle samtycka till denna gärning; ty inte har vi lämnat hustrur, söner, ja fädernas boplatser, för att i arv lämna åt fienderna ett åtlöje och åt våra söner en evig skam. Fortsätt hellre som du har börjat, gå över havet, bruka den bro som en god mästare har byggt åt dig, lägg hand på dina fiender: du skall se att en ärofull död är för oss den största vinst.” Uppmuntrad av dessa uppmaningar bröt fursten upp lägret från den platsen och drog till havet. Den del av havet som är smalare och som man kan se över var vid den tiden belagd med mycket fast is på grund av vinterns stränghet. Och genast när de, sedan de passerat skogar och vassar, kom ut på havet, se, där var slavernas skaror från alla provinser utspridda över havets yta, fördelade efter fanor och kilformade skaror, och väntade på konungens befallning. Och denna här var mycket stor. Medan alla alltså stod försiktigt och ordnat i var sin slaglinje gick endast anförarna ut för att hälsa konungen och den främmande hären, och de föll ned med ansiktet mot marken. Heinricus besvarade deras hälsning, uppmanade dem och började fråga om färdvägen och vilka som skulle vara främst i framryckningen. När de enskilda anförarna i tävlan erbjöd sig svarade sachsarna och sade: ”Det är känt att det är vår rätt att vi befinns främst när man drar ut i krig och sist när man vänder tillbaka. Vi anser alltså att den lag som har överlämnats från fäderna och hittills innehafts inte heller på denna plats bör försummas.” Och konungen biföll dem. Ty fastän slavernas antal var stort, hade Heinricus dock ## bok I, MGH s. 76 (maskinöversättning) inte tillit till dem, eftersom han själv kände dem alla. Sedan fälttecknen hade höjts gick alltså sachsarna i förväg i fronten, och de övriga slaviska skarorna följde efter i sina led. Och sedan de hela dagen hade vandrat på is och i mycket snö visade de sig till slut omkring nionde timmen i rugianernas land. Och genast sattes byarna vid kusten i brand. Heinricus sade till sina följeslagare: ”Vem av oss vill gå och spana var ranernas här är? Det förefaller mig nämligen som om jag på avstånd ser en mängd som närmar sig oss.” Sachsarnas spejare, som sändes med några slaver, återvände alltså på ett ögonblick och meddelade att fienderna var där. Och han sade till sina följeslagare: ”Kom ihåg, män, varifrån ni har kommit och var ni står. Se, bordet är dukat, till vilket vi måste gå med jämnmod, och det finns ingen plats att fly undan, utan vi måste ta del av dess läckerheter. Se, vi är på alla sidor inneslutna av havet, fiender framför oss, fiender bakom oss, och flyktens skydd har gått förlorat för oss. Var alltså starka i Herren, den högste Guden, och var tappra stridsmän, ty ett av två återstår: att segra eller att tappert dö.” Heinricus ställde alltså upp slaglinjen och placerade sig själv i fronten med de starkaste av sachsarna. Då rugianerna såg mannens anstormning fruktade de med stor fruktan och sände sin präst (flamen) för att sluta fred med honom. Först erbjöd han alltså fyrahundra, sedan åttahundra mark. Och när hären mumlade av förbittring och drev på slaglinjen till drabbning, föll han ned för furstens fötter och sade: ”Må vår herre inte vredgas på sina tjänare. Se, landet ligger framför dig, bruka det som du vill, vi är alla i din hand; vad du än pålägger skall vi bära.” För fyratusen fyrahundra mark köpte de sig alltså fred. Och sedan Heinricus hade tagit emot gisslan återvände han till sitt land och lät hären gå hem, var och en till sitt. Han sände sedan sändebud till rugianernas land för att ta emot de pengar ## bok I, MGH s. 77 (maskinöversättning) som de hade lovat. Men hos ranerna finns inget mynt, och det är inte sed att använda penningar när man köper saker, utan vad du än vill handla på torget betalar du med linneväv. Det guld och silver som de händelsevis har förvärvat genom röveri och tillfångatagande av människor eller varifrån det vara må, lägger de antingen på sina hustrurs smycken eller i sin guds skattkammare. Heinricus satte alltså vid vägningen en våg med mycket tung vikt åt dem. Och när de hade tömt den allmänna skattkammaren och allt guld och silver som de hade haft i sina egna hem, betalade de knappt hälften, gäckade, tror jag, av vågen. Därför förberedde Heinricus, vred över att de inte hade betalat det utlovade fullt ut, ett andra tåg till rugianernas land. Och sedan han hade kallat till sig hertig Lothar gick han följande vinter, som gjorde havet farbart, in i rugianernas land med en stor här av slaver och sachsare. Och knappt hade de stannat där i tre nätter när vintern började släppa och isen smälta, och det hände att de, när de vände tillbaka med oavslutat ärende, med knapp nöd undkom havets faror. Och sachsarna gick inte vidare in i ranernas land, eftersom Heinricus, som överlevde en kort tid, genom sin död gjorde slut på tvisten. Romarnas nederlag. Kapitel 39. Kring dessa dagar fördes ett mäktigt krig av kejsar Henrik mot hertig Lothar och sachsarna. Ty när den yngre Henrik, sedan fadern drivits bort eller snarare dött, hade vunnit rikets envälde, såg han att hela jorden ## bok I, MGH s. 78 (maskinöversättning) var stilla inför honom, och han lät alla furstar svära på ett tåg till Italien, eftersom han enligt sedvänjan ville erhålla den kejserliga värdighetens fullhet ur den högste biskopens hand. Och sedan han gått över Alperna drog han till Rom med en väldig mängd väpnade. Herr påven Paschalis gladde sig inte lite när han hörde om hans intåg och sände till de kringliggande landskapen för att kalla till sig ett talrikt prästerskap, för att han själv med desto större ära skulle ta emot konungen, som kom under hedersbetygelser. Han togs alltså emot under stort jubel av prästerskapet och Staden. Men när det kom till vigningen krävde herr påven eder av honom, att han skulle vara oförvitlig i den katolska trons iakttagande, redo i vördnaden för den apostoliska stolen och omsorgsfull i kyrkornas försvar. Men den högmodige konungen ville inte svära och sade att kejsaren inte borde svära någon, eftersom alla skulle avlägga edernas helgd åt honom. Det uppstod alltså en tvist mellan herr påven och konungen, och vigningsverket avbröts. Genast blev konungens väpnade här vild av vrede, och de lade hand på prästerskapet och plundrade dem på deras heliga skrudar, liksom vargar som härjar bland fårfållorna. När romarna hörde detta störtade de fram för att göra motstånd, eftersom de såg att prästerskapet förolämpades, och det uppstod en strid i den salige Petrus hus, sådan som inte har hörts sedan forna år. Konungens här fick dock övertaget, och de krossade romarna med ett mycket stort blodbad, och det gjordes ingen skillnad mellan präster och folk, då svärdet slukade allt. Där stred var och en av de starkaste tills svärdet stelnade i hans händer. Och helgedomens hus fylldes av döda och lik, och ur högarna ## bok I, MGH s. 79 (maskinöversättning) av döda strömmade bäckar av blod, så att Tiberns flöden förvandlades till blodets färg. Men varför dröjer jag vid mycket? Herr påven och de övriga som hade överlevt blodbadet fördes bort i fångenskap. Man kunde alltså se kardinalerna dras nakna med rep kring halsen och med händerna bundna bakom ryggen, och väldiga skaror av fjättrade borgare föras bort. När de alltså hade dragit ut från Rom och kommit till platsen för det första nattlägret, gick några biskopar och ordensmän fram till herr påven och sade till honom: ”Stor smärta har vårt hjärta, allraheligaste biskop, över ett så stort illdåd som har begåtts mot dig och ditt prästerskap och din stads borgare. Men dessa onda ting har, därför att våra synder krävde det, varit mer oförutsedda än överlagda. Samtyck alltså till oss och försona dig med vår herre, så att också han blir försonad med dig, och fullborda på honom din välsignelses verk.” Dem svarade han: ”Vad säger ni, älskade bröder? Säger ni att denne orättfärdige man, blodets och svekets man, skall vigas av oss? Väl har han renat sina händer för att ta emot vigningen, han som har överöst Guds altaren med prästers blod och fyllt helgedomens hus med de dräptas lik. Fjärran vare från mig detta ord, att jag skulle samtycka till vigningen av den som har gjort sig själv förbannad.” Och när de sade att det var klokt för hans egen och för deras räddning som var i fångenskap att blidka konungen, svarade han med stor frimodighet och sade: ”Jag fruktar inte er herre konungen. Må han döda kroppen, om han vill; mer har han inte att göra. Han har visserligen haft stor framgång i dråpet på borgarna och på sitt prästerskap, men jag säger er i sanning att han hädanefter inte skall vinna seger och inte se fred i sina dagar, och inte heller skall han avla en son som sitter på hans tron.” Och när detta hade återberättats inför konungen, brann han upp i stor vrede och befallde att alla fångar skulle halshuggas inför herr påvens ansikte, för att åtminstone på detta sätt skrämma honom. Men han uppmanade dem enträget att dö tappert för rättvisan och lovade dem det eviga livets oförvissneliga krona. Men de ## bok I, MGH s. 80 (maskinöversättning) kastade sig enhälligt ned för hans fötter och bad om uppskov för livet. Då betygade den saligaste biskopen, översköljd av tårar, inför hjärtanas granskare att han hellre ville dö än ge efter, om inte det medlidande hindrade honom som enligt Kristi rätt skall visas alla. Han gjorde alltså vad nödvändigheten hade befallt och lovade att han skulle viga konungen, för att fångarna skulle släppas. Och sedan de hade återvänt till Staden gjorde herr påven och kardinalerna konungen till viljes, genom en tvungen tjänst, och gav honom ett privilegium över allt som hans själ hade åstundat. Om striden vid Welpesholt. Kap. 40. Sedan kejsaren alltså, efter att ha tillskansat sig välsignelsen, hade återvänt till de tyska länderna, samlades i staden Rom en synod av etthundratjugo fäder, där herr påven skarpt anklagades för att han hade upphöjt en helgerånande konung till den kejserliga höjden, sedan den högste biskopen tillfångatagits, kardinalerna släpats bort och prästerskapets och borgarnas blod utgjutits, och dessutom även genom ett privilegium hade bekräftat åt denne, den ovärdigaste av alla, biskoparnas tillsättningar, som hans fäder hade försvarat som kyrklig rätt ända till död och landsflykt. Han började åberopa nödvändighetens tvång och sade att de största farorna hade avvärjts med mindre förlust och att blodbadet på folket och Stadens brand inte hade kunnat hejdas på annat sätt. Han hade visserligen syndat, men under tvång; han skulle gottgöra denna skuld enligt vad det heliga konciliet befallde. Sedan anklagarna alltså hade fått gottgörelse svalnade hettan, och sedan rådet hade fattat beslut fastställde de att det avtvungna privilegiet, inte privilegium utan snarare ”pravilegium” (ett ont privilegium) att kalla, därför skulle ## bok I, MGH s. 81 (maskinöversättning) upphävas genom bannlysning (anathema), och dessutom beslöt de att kejsaren själv skulle utestängas från den heliga kyrkans trösklar. Detta rykte löper genom hela världen, och alla som drogs av begär efter omvälvningar grep tillfället och gav sig in på upprorsförsök. Främst bland dem var den berömde Adelbertus, biskop av Mainz, som hade förenat med sig mycket många, men särskilt sachsarnas furstar, som dels nödvändigheten, dels också en gammal vana vid uppror hade lockat till avfall. Ty utöver de nya krig som då förbereddes hade de en gång stridit nio gånger med den mycket tappre mannen, den äldre Henrik. Men varför dröjer jag vid mycket? När kejsaren märkte att redan hela Sachsen föll ifrån honom och att sammansvärjningarnas gift spred sig vidare, tog han först av allt upprorets upphovsman själv, biskopen av Mainz, till fånga, och därefter vällde han in över hela Sachsen och genomträngde deras provins med ett mycket stort blodbad, sedan deras furstar hade överlämnats åt död eller i varje fall åt fångenskap. Då slöt sig de av sachsarnas furstar som hade överlevt, nämligen hertig Lothar, Reingerus, biskop av Halberstadt, Fredericus, greve av Arnesberg, och många ädlingar, samman och mötte kejsaren, när han åter kom tillbaka till Sachsen med en här, på den plats som kallas Welpesholt, och förde fram sin här mot konungens här, fastän de var underlägsna i antal. Ty tre stred mot fem. Och denna i vår tid mycket berömda strid utkämpades den 1 februari, och i den befanns sachsarna överlägsna och krossade konungens styrka. I det kriget föll Hogerus, anförare för konungens krigsfolk, själv född i Sachsen och utsedd till Sachsens hertigdöme, om saken hade gått lyckligt. ## bok I, MGH s. 82 (maskinöversättning) Då betänkte sachsarna, uppmuntrade i sinnet av segern, att kejsarens vrede inte lätt skulle lämna en så stor olycka ostraffad, och de befäste sin sak genom täta överläggningar, bilade genom förbund de stridigheter som fanns inom provinsen, skaffade sig hjälptrupper från andra håll och svor slutligen, för att inte medbrottslingarna skulle bryta förbunden, alla att gripa till vapen till fäderneslandets försvar. Vad skall jag säga om ärkebiskopen av Mainz, som rasade mer än alla mot kejsaren? Han hade nämligen genom sina borgares iver, sedan de hade belägrat kejsaren i Mainz, tagits ut ur fängelset och återinsatts på sitt säte, och hur många dödsplågor han hade utstått i fångenskapen visade han inte så mycket genom sin utmärglade kropps utseende som genom hämndens bitterhet. Han utövade också den apostoliska stolens legatsuppdrag och uttalade vid täta koncilier med biskopar och andra, som rättvisans sken hade iklätt, bannlysningens ord över kejsaren. Förbittrad av dessa rörelser gick kejsaren över till Lombardiet med sin hustru Mathilde, dotter till Englands konung. Och han sände legater till herr påven Paschalis för att be om nåd i fråga om bannlysningens ord. Men denne sköt upp saken till förhör inför det heliga konciliet, fastställde en laga frist för konungen och lossade under tiden bannlysningens band. Under tiden dog Paschalis, i vars ställe kejsaren insatte en viss Burdinus, sedan han förkastat Gelasius, som det kanoniska valet hade insatt. Och det blev åter en schism i Guds kyrka. Ty Gelasius flydde undan och stannade i frankernas rike till sin dödsdag. Det vore alltså långt att i detalj återge den tidens oroligheter, och det är inte den här tidens sak att förklara sådant. Men slavernas historia, från vilken jag har vikit av alltför långt, kräver att jag återvänder. Deras omvändelse fördröjde i varje fall de henricianska kejsarna inte så litet, eftersom de nämligen alltid var tyngda av inre angelägenheter. Men den som ## bok I, MGH s. 83 (maskinöversättning) önskar känna deras gärningar och slutet på denna schism närmare, må läsa mäster Eggehardus historia, femte boken, som han skrev till den yngre Henrik och i vilken han upphöjde hans goda gärningar med det mest överflödande lov, men hans onda gärningar antingen helt förtigit eller tolkat till det bättre. Jag anser dock att man inte bör förbigå att det i de dagarna lyste en man utmärkt för helighet, Otto, biskop av Bamberg. Han företog på inbjudan och med hjälp av Bolizlaus, polackernas hertig, en Gud behaglig pilgrimsfärd till det slaviska folk som kallas pomeraner och som bor mellan Oder och Polen. Och han predikade Guds ord för barbarerna, medan Gud verkade med honom och bekräftade ordet genom de tecken som följde, och han omvände hela det folket tillsammans med deras furste Wertezlavus till Herren, och den gudomliga lovsångens fruktbärande består där intill denna dag. Lothars val. Kap. 41. Därefter, år 1126 efter Ordets människoblivande, dog kejsar Henrik i Utrecht, och Lothar, sachsarnas hertig, efterträdde honom på rikets tron. Men frankerna, förbittrade över att en sachsisk man hade upphöjts till riket, försökte resa upp en annan konung, nämligen Konrad, kejsar Henriks kusin. Men den sida som var med Lothar fick övertaget, och han drog till Rom och upphöjdes till kejsardömets spets genom påven Innocentius händer. Med dennes stöd trängdes också Konrad så långt tillbaka att han överlämnade sig i Lothars våld, som också kallas Lotharius, och från fiende blev han hans käraste vän. Och i kejsar Lothars dagar började ett nytt ljus gå upp, inte så mycket inom Sachsens gränser som i hela riket: lugna tider, överflöd på varor, fred mellan riket och prästadömet. Men även slavernas folk ägnade sig åt det som hör till freden, eftersom Heinricus, slavernas lille konung (regulus), hade omfattat greve Adolfus och de angränsande ## bok I, MGH s. 84 (maskinöversättning) nordalbingiska folken med all välvilja. I de dagarna fanns det ingen kyrka eller präst i hela lutikernas, obodriternas eller wagriernas folk, utom endast i borgstaden Lübeck, eftersom Heinricus hushåll hade sin hemvist där. Vid den tiden framträdde en präst vid namn Vicelinus och kom till slavernas konung i Lübeck och bad att han skulle få tillstånd att predika Guds ord inom hans herraväldes gränser. Vem denne man var och hur stort anseende han hade är många som ännu lever bekant; men för att det inte skall vara dolt för eftervärlden anser jag att det bör infogas i denna berättelse, eftersom han gavs till detta folks frälsning för att göra vår Guds stigar raka bland ett fördärvat och förvänt släkte. Om biskop Vicelinus. Kapitel 42. Vicelinus härstammade alltså från Mindens stift (parrochia) och föddes i den offentliga byn (villa publica) som heter Quernhamele, som ligger vid Wesers strand, av föräldrar som var mer prydda av sedernas hederlighet än av köttets och blodets adel. Han undervisades i de första grunderna i bokliga studier hos kanikerna på samma ort, men blev försummad nästan till mannaåldern, eftersom han, berövad sina föräldrar, tillbringade ungdomsåren lättsinnig och ostadig, som den åldern brukar vara. Till slut lämnade han fädernehemmet och tog sin tillflykt till en borg som låg inte långt därifrån, med namnet Eversten, där en ädel fru, greve Conradus moder, förbarmade sig över den övergivne ynglingen, behöll honom en tid och barmhärtigt vårdade honom, så att borgens präst, som såg det och avundades honom, sökte tillfällen att driva bort honom från borgen. En dag, när många vittnen ## bok I, MGH s. 85 (maskinöversättning) var närvarande, frågade han alltså Vicelinus vad han hade läst när han gick i skolan. När denne uppgav att han hade läst Statius Achilleis, frågade han därpå vad Statius ämne var. Men när han sade att han inte visste, sade prästen alltför bitande till de omkringstående: ”Se där, jag trodde att denne yngling, som kommer direkt från studierna, var något, men jag har blivit gäckad i min förmodan. Han är nämligen helt utan betydelse.” Men eftersom det står skrivet: ”De vises ord är som udde och som spikar som slagits djupt in”, bävade ynglingens blygsamhet för ett så hånfullt ord, och han störtade genast ut ur borgen och gick bort utan att ens ta farväl, översköljd av så många tårar och plågad av skammens stygn att knappt någon kan föreställa sig det. Jag har ofta hört honom säga att den gudomliga barmhärtigheten såg till honom genom den prästens ord. Han gick alltså till Paderborn, där studierna då händelsevis blomstrade under den ädle mästaren Hartmannus. Och sedan han under mycket många år hade åtnjutit dennes bord och hushållsgemenskap studerade han med sådan glöd och slutligen med sådan ihärdighet att det inte lätt kan förklaras. Ty ofta svettades han i sinnet liksom på en brottningsarena och underkastade sin begåvning, tämjd, de fria konsterna. Inte lekar, inte gästabud drog honom från det föresatta målet, utan att han antingen läste eller dikterade eller i varje fall skrev. Dessutom var han en mycket omsorgsfull vårdare av koret, och han ansåg det ljuvligt och fromt att bland förstlingarna av sin växande gudsfruktan tjäna Gud. Då den förträfflige mästaren alltså såg att hans lärjunge och husfrände arbetade över sina krafter, sade han ofta till honom: ”Vicelinus, du handlar förhastat, sätt en gräns för studierna, ty det återstår ännu tid nog under vilken du kan lära dig mycket.” ## bok I, MGH s. 86 (maskinöversättning) Han lät sig inte alls röras av dessa ord: ”Se, jag minns”, sade han, ”att jag sent lade handen vid böckerna; det anstår att skynda, medan tiden och åldern tillåter.” Herren gav den mannen förstånd och ett läraktigt hjärta, och han växte om sina kamrater och blev inom kort mästarens medhjälpare i skolans ledning. Han förestod alltså sina kamrater med omsorg och fostrade dem både genom lära och genom exempel. Och när han ibland ägnade sig åt bön utbad han sig alla helgons förböner, men särskilt den salige Nikolaus, åt vars tjänst han mer särskilt hade givit sig. Därför hände det också att han en gång, när han skulle fira samme helgons högtidsdag, kallade samman sina kamrater i den heliga Brigidas kapell. Där hördes, sedan aftongudstjänsten och morgongudstjänsten högtidligt hade fullgjorts, änglaröster av några som efter prästerskapets sed sjöng responsoriet ”Den salige Nikolaus, som redan har vunnit triumfen”. Vicelinus fick alltså glädje av undret, och av glädjen ökad andakt. Om prästen Ludolfus bortgång. Kap. 43. Vidare gav berömmelsen av hans morbror Ludolfus, präst i Feule, åt denne man, som skulle fostras i den gudomliga tjänsten, en ädel eggelse till dygd; han var en man av högsta helighet och en stor biktfader och besöktes ofta av landskapets folk, som biktade sina synder och önskade undgå den kommande vreden genom botens läkemedel. Även han själv kallades ofta dit och gick till honom för att genom bikt avtvå sina egna brott, och han betraktade hos prästen naturens enkelhet, livets oskuld och framför allt givmildheten med allmosor och ett levnadssätt som inte vacklade av någon slapphet. När denne vördnadsvärde präst, redan orkeslös av ålder men oförminskad i andens kraft, låg sjuk i sin dödssjukdom, sände han för att kalla till sig präster och alla ordensfolk; sedan han hade fått den heliga smörjelsens sakrament klagade han över att han var ## bok I, MGH s. 87 (maskinöversättning) berövad närvaron av sina käraste, Rotholfus, kanik i Hildesheim, och Vicelinus. Utan dröjsmål kom på den bönfallandes röst båda oväntat, och de fann den av Gud älskade mannen när han med stor andakt väntade på stunden för sin bortgång. De kändes också igen av honom och togs emot under tacksägelse. Den sista natten, medan han samtalade med Gud i bön, befallde han, när gryningen redan nalkades, att diakonen skulle läsa Herrens lidandeshistoria för honom, och sedan han uppmärksamt hade hört den vände han sig hastigt till diakonen: ”Bär snabbt fram”, sade han, ”det frälsande vägkostet (viaticum) åt mig, ty nu är stunden att dra bort här.” Och genast när han hade tagit del av de livgivande mysterierna sade han till de närvarande: ”Se, de kommer som skall föra mig bort, se, min Herres sändebud kommer; lyft upp mig ur sängen.” När de blev bestörta sade han: ”Varför bävar ni, män? Ser ni inte att alla min Herres sändebud är här?” Och genast löstes den själen från köttet. När det blivit morgon och många kom samman till den store mannens begravning uppstod en tvist om hans begravning, då folket ville att han skulle begravas i kyrkan, men hans förtrogna på kyrkogården, så som han själv hade befallt. Under tiden frambärs det frälsande offret för hans själ, när en viss Theodericus, som ännu lever, tung av sömn på grund av vakorna vid liket, lade sig på en säng och såg en man i vördnadsvärd dräkt stå hos sig och säga: ”Hur länge slumrar du? Stå upp och låt begrava prästen där hans folk har beslutat.” Genom Guds behag fick alltså folkets begäran övertaget, och de begravde honom inom murarna av den kyrka som han troget hade tjänat i många år. Om prosten Tetmarus. Kapitel 44. Efter morbroderns död stannade Vicelinus alltså i kyrkan i Paderborn så länge tills han kallades ## bok I, MGH s. 88 (maskinöversättning) till Bremen för att sköta skolan och där sattes in som mästare. Och han var en mycket lämplig man för skolans ledning, vårdare av koret, en lärare för de unga och ett föredöme i hederlighet. Slutligen gjorde han de lärjungar som tidigare drevs av ett förhastat leverne bildade i de fria konsterna och tjänstvilliga i gudstjänsten och i flitigt besök i koret. Därför älskade honom biskop Frethericus och de övriga som antingen värdighet eller hederlighet hade gjort mer framstående i kyrkan. Han syntes betungande endast för dem som hade haft för vana att överge kyrkans tjänst och den klerikala tukten och dricka på krogar, ströva omkring i husen och på gatorna och hänge sig åt fåfänglighet, och som fruktade att deras övermod skulle klandras av honom. Därför brukade de också ofta ansätta honom med smädelser och förtalets pilar. Men det fanns ingenting i hans seder som avvek från fullkomligheten eller gav näring åt avundsmännens påhitt, utom att han inte satte någon gräns för agan när han tuktade ynglingarna. Därför blev han också, då flera lärjungar tog till flykten, utpekad för grymhet. Men alla som med starkare sinne bar hans tukts ok blev begåvade med stor vinning; ty de växte till både i studiernas och klokhetens storhet och i värdighetens och ärebetygelsernas gunst. Vid den tiden fanns bland hans lärjungar en yngling av utmärkt anlag vid namn Thetmarus, vars högst vördnadsvärda moder själva den natt då hon skulle bli havande med en sådan avkomma i en syn såg liksom ett gyllene kors, besatt med ädelstenar, som hon tog emot i sitt sköte. Sannerligen ett lysande tecken på att den blivande avkomman skulle stråla av helighetens glans. När sonen alltså hade fötts, överlämnade modern, som inte glömde förebudet, honom åt gudstjänsten ## bok I, MGH s. 89 (maskinöversättning) och åt undervisning i den heliga skrift. Men då han i början var försummad, eftersom studierna i Bremen hade förfallit, hände det att mäster Vicelinus kom dit och sattes att sköta skolan. Gossen Thetmarus anförtroddes åt hans vård och blev hans lärjunge och husfrände. [45]. Sedan alltså mycket många år hade förflutit och mäster Vicelinus hade överblickat både lärjungarnas framsteg och antal, föresatte han sig att gå till Frankrike, nämligen för högre studiers skull, och bad Gud att hans tanke skulle ledas av honom. Medan han vägde detta i sitt sinne kom Adelbertus, domkyrkans prost (prepositus), en dag till honom och sade: ”Varför har du dolt för din vän och frände det som finns i ditt hjärta?” Och när han oroligt frågade efter orsaken svarade denne och sade: ”Jag vet nog att du förbereder en resa till Frankrike och inte vill att någon skall veta det. Vet alltså att din färd är ledd av Herren. Ty om natten i sömnen tyckte jag att jag stod framför Herrens altare och bad enträget till Gud. Då talade bilden av den saliga Guds moder, som händelsevis stod på altaret, till mig och sade: ”Gå och meddela mannen som ligger bakom dörren att han har tillstånd att bege sig vart han vill.” Jag lydde hennes befallning som bjöd, gick fram till dörren och fann dig liggande i bön. Jag meddelade dig så som jag hade blivit undervisad; du hörde det och blev glad. Nu alltså, sedan du har fått tillstånd, gå dit du önskar.” Uppmuntrad av denna tröst genom den gudomliga omsorgen lämnade han alltså skolan, dock inte utan sorg hos biskopen och kyrkans främste, som med smärta saknade en så stor mans närvaro. Och han tog med sig den mycket hederlige ynglingen Thetmarus och drog till Frankrike och besökte skolorna hos de vördnadsvärda mästarna Radolfus och Anselmus, som vid den tiden var de främsta i utläggningen av ## bok I, MGH s. 90 (maskinöversättning) den gudomliga skriften. Av dem hölls han också i ära för sin mycket brinnande studielust och för förtjänsten av sitt prisvärda liv. Ty han undvek helt överflödiga frågor och ordstrider, som inte uppbygger utan snarare river ned, och strävade endast efter det som räckte för ett nyktert förstånd och för sedernas fostran. Slutligen blev han, sedan han hade tagit emot Guds ords säd, så stark att han redan då föresatte sig att för Guds skull beträda ett strängare livs vägar, nämligen att avstå från att äta kött, att klä kroppen i tagelskjorta och att ägna sig mer ingående åt gudstjänsten. Ty ännu medan han var akolyt hade han avhållit sig från en högre grad, av fruktan för ålderns halka. När alltså en mognare ålder och en långvarig prövning i återhållsamhet hade givit den unge fasthet, beslöt han, sedan tre år hade förflutit i studier, att återvända till fäderneslandet och befordras till de heliga vigningarna. Det hände i de dagarna att hans älskade lärjunge Thetmarus blev sjuk. Han fruktade dödsfara och grät liksom Hiskia en stor gråt och bad om uppskov för livet för sin mästares förtjänsters skull, som var Gud behagliga. När denne hade slutat sin bön blev han, ära vare Gud, befriad från sjukdomen. Sedan de därefter hade återvänt till fäderneslandet skildes de från varandra; och den vördnadsvärde Thetmarus investerades med ett kanonikat i Bremens kyrka. Men mäster Vicelinus avböjde det kanonikat som erbjöds honom, eftersom han genom Guds anordning skulle bestämmas för ett annat verk. Vicelinus ankomst till Slavien. Kap. 46. Samma år som han återvände från Frankrike gick han till den högvördigaste Northbertus, biskop av Magdeburg, och blev värdig att njuta av hans bekantskap och befordras till prästerskapets grad. ## bok I, MGH s. 91 (maskinöversättning) Och genast, då han brann av mycket glödande nit för att veta på vilka platser han skulle sättas eller åt vilket verk han skulle överlämnas, där han kunde vara till frukt för kyrkan, hörde han ryktet om Heinricus, slavernas furste, och om hur denne, sedan han hade tämjt de barbariska folken, hade visat en villig vilja att utvidga dyrkan i Guds hus. I tron att han var gudomligt kallad till evangeliets verk gick han alltså till den vördnadsvärde Adelbero, ärkebiskop av Hamburg, som händelsevis uppehöll sig i Bremen, för att yppa för honom sitt hjärtas föresats. Denne gladde sig inte lite och godkände hans plan och gav honom uppdraget att predika Guds ord bland slavernas folk och i hans ställe utrota avgudadyrkan. Och genast gav han sig ut på färden till slavernas land, åtföljd av de vördnadsvärda prästerna Rodolfus av Hildesheim och Ludolfus, kanik i Verden, som hade vigt sig åt detta tjänstens verk. De träffade alltså fursten Heinricus i borgstaden Lübeck och bad att få tillstånd att predika Herrens namn. Utan att tveka upphöjde han de mycket värdiga männen med stora hedersbetygelser inför sitt folk och gav dem kyrkan i Lübeck, där de kunde vistas på en trygg plats hos honom och göra det som hör Gud till. Sedan detta vederbörligen hade utförts återvände de till Sachsen för att ordna sina hemangelägenheter och förbereda sig för den slaviska färden. Men en stor och plötslig sorg drabbade deras hjärtan; ty det snabba ryktet förde bud om att Heinricus, slavernas konung, hade lämnat detta livet, och så fördröjdes för tillfället deras fromma önskningar. Ty Heinricus söner Zuentepolch och Kanutus, som efterträdde i herraväldet, blev så upptagna av inbördes krig att de förlorade ## bok I, MGH s. 92 (maskinöversättning) tidernas lugn och landskapens skatter, som deras fader hade vunnit genom vapnens kraft. Om nordalbingiernas botgöring. Kapitel 47. Kring samma tid gick herr ärkebiskop Adelbero över Elbe för att besöka Hamburg och nordalbingiernas provins och kom till staden Milethorp, med den vördnadsvärde prästen Vicelinus i sitt följe. Det finns tre nordalbingiska folk: stormarner, holsatier och ditmarsker, som inte skiljer sig mycket vare sig i dräkt eller språk; de håller sig till sachsarnas rätt och det kristna namnet, utom att de på grund av närheten till barbarerna har vant sig vid att ägna sig åt stöld och röveri. De utövar gästfrihetens dygd. Ty att stjäla och att skänka bort är hos holsatierna något att skryta med. Men den som inte förstår att röva är slö och utan ära. Medan biskopen alltså uppehöll sig i Milethorp kom invånare från Faldera till honom och bad att få en präst. Området (pagus) Faldera är Holsteins gräns mot den sida där det gränsar till slaverna. Genast vände sig biskopen till prästen Vicelinus och sade: ”Om du har föresatt dig att arbeta i Slavien, gå med dessa människor och ta deras kyrka i besittning, eftersom den ligger vid gränsen mellan båda provinserna, och må den vara en plats och en station för dig när du går in i och ut ur Slavien.” När han svarade att han lydde rådet, sade biskopen till männen från Faldera: ”Vill ni få en klok och lämplig präst?” Till dem ## bok I, MGH s. 93 (maskinöversättning) som sade att de på alla sätt både ville och begärde detta, tog han prästen (sacerdos) vid handen och anförtrodde honom åt en viss Marchradus, en mycket mäktig man, och åt de övriga från Faldera, och befallde dem att visa honom den omsorg som hans person förtjänade. Och när de hade kommit till den bestämda platsen, såg han platsens beskaffenhet och slätten, som var mycket ödslig med vidsträckt och ofruktbar hed, och dessutom att invånarnas släkte var bondskt och obildat och inte hade något av religionen utom bara namnet kristendom. Ty hos dem råder mångfaldig villfarelse med lundar och källor och annan vidskepelse. När han alltså började bo mitt ibland ett förvänt och vrångt släkte, på en plats av fasa och vidsträckt ödemark, anbefallde han sig så mycket fastare åt det gudomliga beskyddet, som han var berövad mänsklig tröst. Och Herren gav honom nåd inför detta folk. Ty genast, när han började predika Guds härlighet och den kommande tidsålderns goda och köttets uppståndelse, slogs det råa folket av stor förundran inför den okända lärans nyhet, och syndens mörker flydde för ljuset från Guds strålande nåd. Slutligen är det otroligt att säga hur stor skara av folket som i de dagarna tog sin tillflykt till botens läkemedel, och rösten av hans predikan ljöd i hela nordalbingiernas provins. Och han började med from omsorg besöka de omkringliggande kyrkorna, gav folken frälsningens förmaningar, rättade de villfarande, försonade de oeniga och förstörde dessutom lundarna och alla vanhelgande riter. När man alltså fick höra ryktet om hans helighet, samlades många både av prästerskapet och av lekmannaståndet hos honom, bland vilka de första och främsta var de vördnadsvärda prästerna Ludolfus, Eppo, Luth- ## bok I, MGH s. 94 (maskinöversättning) mundus, Volcwardus och mycket många andra, av vilka några har somnat in, medan andra ännu är i livet. Dessa förenade sig alltså genom heliga förbund och beslöt att omfatta ett liv i celibat, att framhärda i bön och fasta, att öva sig i fromhetens gärningar, att besöka de sjuka, föda de behövande och sörja för både sin egen och sina nästas frälsning. Men framför allt bad de med omsorg för slavernas kallelse till Gud, att trons dörr snarast måtte öppnas. Deras böner sköt Gud länge upp; ty amoréernas missgärningar var ännu inte fullbordade, och tiden att förbarma sig över dem hade inte kommit. Om Zuentepolch. Kapitel 48. Henriks söner tände nämligen inbördeskrig och framkallade nya mödor för nordalbingiernas folk. Ty Zuentepolch, den äldre, som ville härska ensam, tillfogade sin bror Knut många oförrätter och tog till sist holsaterna till hjälp och belägrade honom i borgen Plune. Men Knut förbjöd sina följeslagare att anfalla belägrarna med spjut, steg upp på bröstvärnet och talade till hela hären och sade: ”Hör, ber jag, mitt ord, ni ypperliga män som har kommit från Holstein. Vad är skälet, frågar jag, till att ni reser er mot er vän? Är inte jag Zuentepolchs bror, född av samma fader Henrik och enligt rätt medarvinge till faderns välde? Varför försöker då min bror göra mig landsflyktig från det fäderneärvda arvet? Plåga er inte förgäves mot mig, ber jag, utan vänd om till rätten och utverka åt mig hos min bror att han ger den del som med rätta tillkommer mig.” När de hörde detta blev belägrarnas sinnen mildare, och de beslöt ## bok I, MGH s. 95 (maskinöversättning) att mannen, som begärde det som var rättvist, skulle bönhöras. Och genom sina ansträngningar försonade de de oeniga bröderna, sedan provinsen hade delats mellan dem. Men Knut dräptes inte långt därefter i staden Lutilinburg, och Zuentepolch fick ensam makten. Och han kallade till sig greve (comes) Adolf med holsaterna och stormarnerna, ledde ett fälttåg in i obotriternas provins och belägrade den stad som kallas Werlo. När den hade bragts i hans våld gick han vidare till kicinernas stad och belägrade den i fem veckor. Slutligen, sedan staden hade underkuvats och gisslan tagits, återvände Zuentepolch till Lübeck, och nordalbingierna återvände också till sina boplatser. Men när prästen Vicelinus såg att slavernas furste uppträdde mänskligare mot de kristna, gick han till honom och förnyade hos honom det som hade påbörjats genom faderns löfte. Och sedan han hade vunnit furstens bevågenhet sände han de vördnadsvärda prästerna Ludolfus och Volcwardus till staden Lübeck för att de skulle sörja för folkets frälsning. Och de blev vänligt mottagna av köpmännen, av vilka furst Henriks trofasthet och fromhet där hade samlat en inte liten koloni. Och de bodde i kyrkan som låg på kullen mitt emot staden på andra sidan floden. Det gick inte lång tid, och se, rujanerna kom på staden när den var tom på skepp och förstörde orten tillsammans med borgen. De berömda prästerna kom undan genom en annan dörr, medan barbarerna bröt in genom kyrkans ena dörr, och räddades tack vare den närbelägna skogen och flydde tillbaka till Faldera. Zuentepolch dräptes inte långt därefter genom svek av en viss Daso, en mycket rik man från Holstein. Zuentepolch lämnade efter sig en son vid namn Zuinike, men också han dräptes vid Ertheneburg, en stad ## bok I, MGH s. 96 (maskinöversättning) hos transalbingierna. Och Henriks ätt upphörde i furstendömet över slaverna, eftersom nämligen sönerna och sönernas söner var döda. Samme furste hade förutsagt detta, undervisad av jag vet inte vilka orakel, att hans ätt snarast skulle utslockna. Om Knut. Kapitel 49. Därefter överfördes furstendömet över slaverna till den mycket ädle fursten Knut, son till danernas kung Erik. Ty den mycket mäktige kung Erik hade, när han hade lovat att företa resan till Jerusalem, anförtrott riket jämte sonen Knut åt sin bror Nicolaus, sedan han tagit emot hans ed att han, om han inte återvände, skulle överlämna riket åt hans son när denne hade vuxit upp. När alltså ödet hade ryckt bort kungen på återvägen från Jerusalem, fick Nicolaus, fastän han var född av en frilla, danernas rike, eftersom Knut ännu var ett litet barn. Men också Nicolaus hade en son vid namn Magnus. Dessa två telningar uppföstrades alltså mycket kungligt och präktigt till kommande krigiska oroligheter och till många daners undergång. Men när Knut började växa upp, fruktade han att lätt kunna gå under genom sin farbrors försåt, och han gick över till kejsar Lothar och stannade hos honom i många dagar, ja år, och hölls med full heder, såsom det anstod kunglig storhet. Därefter återvände han till fäderneslandet, blev vänligt mottagen av sin farbror och försedd med hertigdömet (ducatus) över hela Danmark. Och den fredsälskande mannen började skapa fred i landet och avlägsnade de laglösa männen från landet. Men framför allt var han välgörande mot slesvigborna. Det hände sig nu att några rövare råkade gripas på heden som ligger mellan Slia och Ejdern och fördes inför Knut. När han ## bok I, MGH s. 97 (maskinöversättning) hade dömt dem till hängning, ropade en av dem, som ville rädda sitt liv, att han var hans blodsfrände och härstammade från danernas kungliga ätt. Knut sade till honom: ”Det är skamligt att vår blodsfrände behandlas som de vanliga människorna; det anstår oss att visa honom glans.” Och han befallde att han skulle hängas högtidligt i en skeppsmast. Under tiden kom han att tänka på att furstendömet i slavernas rike stod tomt, eftersom Henrik nämligen var död och hans söner utplånade. Han gick alltså till kejsar Lothar och köpte för mycket pengar obotriternas rike, det vill säga all den makt som Henrik hade haft. Och kejsaren satte kronan på hans huvud, för att han skulle vara obotriternas kung, och tog emot honom som sin vasall (homo). Därefter gick Knut över till wagrernas land och besatte det berg som i forna tider kallas Alberg, och han lät uppföra små boningar där, i avsikt att befästa en borg på samma plats. Och han förenade med sig varje tapper man i holsaternas land och gjorde med dem infall i slavernas land och dräpte och slog ned alla som satte sig emot honom. Men han förde också Henriks brorson Pribizlaus och obotriternas lands förnämste Niclotus i fångenskap och satte dem i förvar i Slesvig och band dem med järnbojor, tills de, friköpta med pengar och borgesmän, fick känna det som var underlydande. [osäker tolkning] Ofta tog han också in i Faldera när han uppehöll sig i wagrernas land, och han visade sig förtrolig med Vicelinus och alla som vistades där och lovade dem goda ting, om Herren lät hans sak lyckas i Slavien. När han också kom till Lübeck lät han inviga den kyrka som Henrik hade byggt, i närvaro av den vördnadsvärde ## bok I, MGH s. 98 (maskinöversättning) prästen Ludolfus och de övriga som från Faldera hade blivit överlämnade till samma plats. I de dagarna dog greve Adolf, och han hade två söner. Av dem skulle den äldre, Hartungus, en krigarman, få grevskapet (comecia). Men den yngre sonen Adolf hade ägnat sig åt boklig lärdom. Det hände sig nu att kejsar Lothar drog med ett stort fälttåg till Böhmen. Där dräptes Harthungus tillsammans med många ädlingar, och Adolf fick grevskapet över nordalbingiernas land, en klok man och mycket övad i gudomliga och mänskliga ting. Ty utöver vältalighet i latinska och tyska språket var han också kunnig i slaviska språket. Om Nicolaus. Kapitel 50. Omkring tiden för dessa dagar hände det sig att obotriternas kung Knut kom till Slesvig för att hålla ett hovmöte med sin farbror Nicolaus. När folket hade samlats till tinget och den äldre kungen hade satt sig på tronen, klädd i kunglig skrud, satte sig Knut mitt emot, själv bärande obotriterrikets krona och omgiven av en skara väpnade följeslagare. Men när kungen, farbrodern, såg sin brorson i kunglig prakt, och att han varken reste sig för honom eller enligt seden gav honom en kyss, låtsades han inte om förolämpningen och gick över till honom för att hälsa honom med en kyss. Denne mötte honom halvvägs och gjorde sig därmed i allt jämlik med farbrodern både i ställning och värdighet. Denna handling ådrog Knut ett dödligt hat. Ty det är otroligt att säga, hur stor vrede Magnus, Nicolaus son, som satt med sin mor och åsåg detta skådespel, upptändes av, när hans mor sade till honom: ”Ser du inte att din kusin har tagit spiran och redan regerar? Anse honom därför som allmän fiende, han som medan din fader ännu lever inte har fruktat att tillvälla sig kungatiteln. Om du låter det passera längre och inte dräper honom, så vet att du kommer att berövas både ## bok I, MGH s. 99 (maskinöversättning) liv och rike av honom.” Eggad av dessa ord började han alltså smida ränker för att dräpa Knut. När kung Nicolaus märkte detta, kallade han samman rikets alla furstar och lade sig vinn om att förena de oeniga ynglingarna. Sedan tvisterna alltså hade böjts mot fred, svors förbund på båda sidor. Men dessa överenskommelser var fasta hos Knut, hos Magnus överdragna med svek. Ty så snart Magnus genom låtsad trofasthet hade utforskat hans sinne och sett att det var fritt från allt ont av misstanke, ber han Knut att möta honom till ett enskilt samtal. Knuts hustru avråder honom från att gå ut, eftersom hon fruktar försåt och samtidigt var upprörd av en dröm som hon hade sett natten innan. Men den trofaste mannen kunde ändå inte hållas tillbaka, utan, såsom det hade avtalats, gick han till mötesplatsen, åtföljd av endast fyra män. Magnus kommer med lika många män, omfamnar och kysser sin kusin, och de satte sig för att förhandla om sina angelägenheter. Utan dröjsmål reste sig de som låg i bakhåll ur sina gömställen, högg ned Knut och dräpte honom, och sedan de hade styckat kroppen lem för lem, ville de mätta sin grymhet även på den döde. Och från den dagen mångfaldigades oroligheterna och inbördeskrigen i Danmark, om vilka det i det följande en stund bör berättas, eftersom de i hög grad berörde nordalbingiernas provins. Ty när kejsar Lothar och hans gemål Rikenza fick höra detta olycksbud, blev de inte litet bedrövade, eftersom en man som var mycket nära förbunden med riket genom vänskap hade fallit. Och han kom med en stor här nära staden Slesvig, till den mycket kända vallen Danevirke (Dinewerch), för att hämnas den ypperlige mannen Knuts olycksaliga död. Mitt emot hade ## bok I, MGH s. 100 (maskinöversättning) Magnus slagit läger med en omätlig danernas här för att försvara sitt land. Men skrämd av den tyske krigarens tapperhet köpte han sig strafflöshet hos kejsaren med omätligt guld och vasallskap (hominium). [osäker tolkning] Om Erik. Kapitel 51. När alltså Erik, Knuts bror, född av en frilla, såg att kejsarens vrede hade svalnat, började han rusta sig till hämnd för broderns blod, och han for över land och hav och samlade en mängd daner som förbannade Knuts ogudaktiga död. Och sedan han hade antagit kungatiteln började han anfalla Magnus i täta strider, men han blev besegrad, ja, drevs på flykten. Därför kallades Erik också Hasenvoth, det vill säga harfot, på grund av sin ständiga flykt. Utdriven ur Danmark tog han till sist sin tillflykt till staden Slesvig. Men de, som mindes de välgärningar som Knut hade visat dem, tog emot mannen, beredda att för hans skull lida död och förintelse. Därför befallde Nicolaus och hans son Magnus hela danernas folk att draga ned till strid vid Slesvig, och belägringen växte till omätlig storlek. Vidare var den sjö som ligger intill staden tillfrusen av is och framkomlig, och de anföll staden till lands och till sjöss. Då sände slesvigborna budbärare till greve Adolf och erbjöd honom hundra mark, för att han med nordalbingiernas folk skulle vara staden till skydd. Men också Magnus erbjöd lika mycket, för att han skulle avhålla sig från kriget. Under detta rådfrågade greven, osäker om vad han skulle göra, provinsens förnämsta. De rådde att man skulle komma staden till hjälp, eftersom de ofta drog fördel av dess varor. Sedan greve Adolf alltså hade samlat en här, gick han över floden Ejdern, och det tycktes honom att man borde stanna en liten stund, tills hela hären hade samlats, och gå in i fiendelandet med noggrann försiktighet. Men folket, som var lystet efter byte, kunde inte hållas tillbaka; med så stor brådska drog de förbi, ## bok I, MGH s. 101 (maskinöversättning) att när de första kom till den lilla skogen Thievela, hade de sista knappt nått floden Ejdern. När Magnus alltså fick höra om grevens ankomst, valde han ut ur hären tusen brynjeklädda och drog ut mot den här som hade kommit från Holstein och drabbade samman med dem i strid. Och greven drevs på flykten, och nordalbingiernas folk slogs ned med mycket stor förödelse. Men greven och alla som hade flytt från slaget vände tillbaka över Ejdern och räddades. Magnus vände alltså, sedan han vunnit segern, tillbaka till belägringen, dock med fåfäng möda; ty han bemäktigade sig varken staden eller fienden. Ty när vintern och belägringen samtidigt släppte sitt grepp, slank Erik undan och kom till Skånes kustlandskap, där han överallt beklagade sig över broderns oskyldiga dråp och sina egna olyckor. När Magnus alltså hörde att Erik hade dykt upp, ledde han när sommaren kom ett fälttåg till Skåne med en otalig flotta. Men denne hade slagit läger mitt emot, omgiven av en, om än liten, skara av landets invånare. Ty skåningarna ensamma hade stått emot alla daner. När alltså Magnus på den heliga pingstdagen drev på sin slagordning till drabbning, sade de vördnadsvärda biskoparna (pontifices) till honom: ”Ge himmelens Gud äran och visa vördnad för en så stor dag och vila i dag, för att strida i morgon.” Han föraktade förmaningarna och började striden. Och Erik förde fram sin här och mötte honom med stark hand. Och Magnus föll den dagen, och danernas alla skaror slogs ned av de skånska männen och förintades fullständigt. Och Erik blev genom denna seger berömd, och ett nytt namn gavs honom, så att han kallades Erik Emun, det vill säga den minnesvärde. Vidare kom den äldre kungen Nicolaus, som hade undkommit med ett skepp, till Slesvig och slogs ihjäl av stadens män för att vinna segrarens gunst. Och Herren hämnades Knuts blod, som Magnus hade utgjutit, han som bröt den ed som ## bok I, MGH s. 102 (maskinöversättning) han hade svurit. Och Erik regerade i Danmark och fick med frillan Thunna en son vid namn Sven. Men också Knut hade en ädel son, Valdemar, och Magnus fick också sonen Knut. Och dessa kungliga telningar blev kvar åt danernas folk, för att de skulle öva sig på dem, så att de inte, om de förlorade vanan att strida, en gång skulle bli övermodiga. Ty de är framstående endast i inbördeskrig. Om slavernas sedvänjor. Kapitel 52. Sedan alltså obotriternas kung Knut med tillnamnet Lavard (Lawardus) var död, efterträddes han av Pribizlaus och Niclotus, sedan furstendömet nämligen hade tudelats, så att den ene styrde wagrernas och polabernas provins, den andre obotriternas. Och dessa två var grymma vilddjur, mycket fientliga mot de kristna. Och i de dagarna fick i hela Slavien en mångfaldig avgudadyrkan och vidskeplig villfarelse övertaget. Ty utom lundarna och husgudarna, som fälten och orterna flödade över av, var de första och främsta Prove, guden i Oldenburgs land, Siwa, polabernas gudinna, och Radigast, guden i obotriternas land. Åt dessa var präster (flamines) helgade, och offergåvor och mångfaldig religiös dyrkan. Vidare kungör prästen de högtider som ska helgas åt gudarna efter lottens anvisning, och män och kvinnor med sina små barn samlas och slaktar offerdjur åt sina gudar av oxar och får, ofta också av kristna människor, med vilkas blod de skryter med att deras gudar fröjdas. Efter att offerdjuret har slaktats dricker prästen av blodet, för att bli mer verksam till att uppfatta oraklen. Ty många menar att demonerna lättare lockas med blod. När offren enligt seden har fullbordats, vänder sig folket till gästabud och lustighet. Men slaverna har en underlig villfarelse; ty vid sina gästabud och dryckeslag låter de en skål gå runt, över vilken de uttalar ord, jag vill inte säga av invigning utan av förbannelse, i gudar- ## bok I, MGH s. 103 (maskinöversättning) nas namn, nämligen den gode och den onde, eftersom de bekänner att all god lycka styrs av den gode guden och all motgång av den onde. Därför kallar de också den onde guden på sitt språk Diabol eller Zcerneboch, det vill säga den svarte guden. Men bland slavernas mångskiftande gudomar är Zuantevith främst, guden i rujanernas land, eftersom han är mer verksam i sina svar, och i jämförelse med honom ansåg de de övriga som halvgudar. Därför har de också haft för sed att varje år som en särskild hedersgåva offra åt honom en kristen människa, som lotten har utvalt. Ja, från alla slavernas provinser sände de dit bestämda bidrag till offren. Och de visar underbar vördnad i omsorgen om templet; ty de är inte lättvindiga med eder och tillåter inte att templets område kränks, inte ens när det gäller fiender. Dessutom fanns hos slavernas folk en medfödd grymhet, som inte kunde mättas, som inte tålde vila och som plågade de angränsande länderna till lands och till sjöss. Ty hur många slags död de har tillfogat de kristna är svårt att berätta, då de har slitit ut inälvorna på somliga genom att linda dem kring en påle och korsfäst andra, under hån mot vår återlösnings tecken. Ty de anser att de mest brottsliga ska fästas på korset. Men dem som de sätter i förvar för att friköpas med pengar plågar de med så stora tortyrer och så hårda bojor att det knappt är troligt för den som inte vet det. Om byggandet av Segeberch. Kapitel 53. När alltså den berömde kejsaren Lothar och hans högst vördnadsvärda gemål Rikenze visade full och from omsorg om gudstjänsten, gick Kristi präst Vicelinus till honom när han uppehöll sig i Bardewich och föreslog ## bok I, MGH s. 104 (maskinöversättning) honom att han, i enlighet med den makt som givits honom från himlen, skulle sörja för något frälsningens botemedel åt slavernas folk. Dessutom meddelade han honom att det i wagrernas provins fanns ett berg som var lämpligt för att man på det skulle kunna uppföra en kunglig borg till landets skydd. Ty också obotriternas kung Knut hade en gång besatt samma berg, men den krigarbesättning som placerats där blev tagen genom en rövare som släpptes in om natten, genom list från den äldre Adolf, som fruktade att han lätt skulle kunna trängas undan av Knut, om denne skulle bli mäktig. När alltså kejsaren hade hört prästens kloka råd, sände han dugliga män att undersöka bergets lämplighet. Sedan han alltså hade fått säkert besked genom sändebudens ord, gick han över floden och kom in i slavernas land till den bestämda platsen. Och han befallde hela nordalbingiernas folk att infinna sig för att bygga borgen. Men också slavernas furstar var närvarande för att tjäna kejsaren och deltog i arbetet, men med stor sorgsenhet, eftersom de kände att ett förtryck i hemlighet reste sig mot dem. En av slavernas furstar sade alltså till en annan: ”Ser du denna fasta och höga byggnad? Se, jag spår dig att denna borg kommer att bli ett ok för hela landet; ty härifrån kommer de att dra ut och först bryta ned Plunen, sedan Oldenburg och Lübeck, sedan gå över Trabena och bemäktiga sig Ratzeburg och hela polabernas land. Och inte heller obotriternas land kommer att undgå deras händer.” Den andre svarade honom: ”Vem har berett oss detta onda, eller vem har förrått detta berg för kungen?” Fursten sade till honom: ”Ser du den där skallige lille mannen som står bredvid kungen? Han har dragit hela detta onda över oss.” Borgen blev alltså fullbordad och befäst med en talrik krigarbesättning och kallades Segeberg. Och han satte där en av sina män, Herimannus, att förestå borgen. Och inte nöjd med detta förordnade han grundandet av en ny kyrka vid foten av samma berg och anslog till stöd för gudstjänsten och till underhåll för de bröder som skulle samlas där sex ## bok I, MGH s. 105 (maskinöversättning) eller fler byar, enligt seden bekräftade med privilegier. Vidare anförtrodde han förvaltningen av samma kyrka åt herr Vicelinus, för att han med större iver skulle verka för att uppföra byggnader och samla personer. Detsamma gjorde han också med kyrkan i Lübeck och befallde Pribizlavus vid förlust av hans nåd att visa full omsorg om den nämnde prästen eller om dem som hade hans ställföreträdarskap. Och han föresatte sig, såsom han själv försäkrade, att underkasta hela slavernas folk den gudomliga religionen och att göra Kristi tjänare till en stor biskop (pontifex). Kejsar Lothars död. Kapitel 54. Sedan detta alltså hade utförts och kejsaren hade ordnat förhållandena både för slaverna och för sachsarna, gav han hertigdömet (ducatus) Sachsen åt sin svärson Henrik, hertig av Bayern, och tog också honom med sig och rustade till ett andra tåg till Italien. Under tiden samlade herr Vicelinus, en skicklig förvaltare av den beskickning som anförtrotts honom, för tjänstens verk personer som var lämpliga för evangeliet; av dem satte han de vördnadsvärda prästerna Ludolfus, Herimannus och Bruno i Lübeck, och han befallde Luthmundus att med de övriga vara i Segeberg. Och genom Guds barmhärtighet och kejsar Lothars kraft lades grunden till en plantskola för en ny plantering i Slavien. Men för dem som träder i Guds tjänst saknas inte frestelser: så fann också den nya kyrkans fäder mycket stora förluster. Ty den gode kejsaren, vars kraft i fråga om folkens kallelse var beprövad, blev, sedan han hade bemäktigat sig Rom jämte Italien och också drivit Roger ## bok I, MGH s. 106 (maskinöversättning) från Sicilien ut ur Apulien, när han redan förberedde sig att återvända, överraskad av en förtidig död. Alla rikets makthavare blev förvirrade av detta budskap, och sachsarnas kraft, som hade fått glans av en så stor furste, tycktes också helt ha fallit samman; och i Slavien raglade de kyrkliga förhållandena. Ty genast när den avlidne kejsarens kropp hade förts till Sachsen och begravts i Lutture, uppstod tvister mellan Henrik, kungens svärson, och markgreve (marchio) Adelbertus, som stred om hertigdömet Sachsen. Men kung Konrad, som hade upphöjts på rikets tron, försökte befästa Adelbertus i hertigdömet och förklarade att det var orätt att någon av furstarna innehade två hertigdömen. Ty Henrik gjorde anspråk på ett dubbelt furstendöme, Bayerns och Sachsens. Dessa två furstar, söner till två systrar, krigade alltså med inbördes strider, och hela Sachsen kom i rörelse. Och Adelbertus ryckte till sig borgen Lunenburg jämte städerna Bardewich och Bremen och bemäktigade sig västra Sachsen. Men också nordalbingiernas områden anslöt sig till hans parti. Därför fördrevs greve Adolf från provinsen, eftersom han inte hade velat bryta den trohet som han hade svurit kejsarinnan Rikenze och hennes svärson. Hans grevskap, städer och tjänsteplikter fick Henrik av Badwide i förläning (beneficium) av Adelbertus. Men han tog också borgen Segeberg i förvar, sedan Herimannus nämligen var död och de övriga, som kejsaren hade insatt, utdrivna. ## bok I, MGH s. 107 (maskinöversättning) Pribizlaus förföljelse. Kapitel 55. När alltså dessa oroligheter hade uppväckts överallt i Sachsen, fick Pribizlaus från Lübeck tillfälle, tog med sig en rövarskara och förstörde helt förstaden till Segeberg och alla omgivningar där sachsarna hade sina bosättningar. Där förtärdes det nya bönehuset och klostrets nyuppförda byggnad av eld. Volkerus, en broder av stor enfald, föll för ett svärdshugg. De övriga bröderna, som hade kommit undan, flydde tillbaka till Faldera. Men prästen Ludolfus och de som uppehöll sig med honom i Lübeck skingrades inte av denna förödelse, eftersom de levde i borgen och under Pribizlavus beskydd, där de förvisso stod på en svår plats och i en svår tid, full av dödsfruktan. Ty utöver fattigdomen och de dagliga livsfarorna tvingades de åse bojorna och de olika slagen av tortyr som tillfogades de kristna, som rövarskarorna överallt brukade tillfångata. Inte långt därefter kom en viss Race av Crutos släkt med en flottstyrka, i tron att han skulle finna sin fiende Pribizlaus i Lübeck. Ty två släkter, Crutos och Henriks, stred om furstendömet. Eftersom alltså Pribizlaus av en tillfällighet ännu var borta, förstörde Race och hans män borgen och omgivningarna. Prästerna räddades bland vassen och nådde skyddet i Faldera. Den vördnadsvärde prästen Vicelinus och de övriga ordets predikanter blev alltså förkrossade av svår sorg, eftersom den nya planteringen hade vissnat redan i sin begynnelse, och de höll sig i kyrkan i Faldera, ständigt inriktade på böner och fastor. Men med hur stor stränghet, hur stor återhållsamhet i maten och med vilken fullkomlighet i hela levnadssättet detta samfund i Faldera i början lyste, kan inte nog förklaras. Herren gav dem alltså helandets nåd, i enlighet med vad han själv har lovat: att bota de sjuka ## bok I, MGH s. 108 (maskinöversättning) och driva ut demoner. Ty vad skall jag säga om de besatta? Huset var fullt av besatta, som hade förts dit långväga ifrån, så att bröderna inte kunde vila, medan de besatta skrek att deras eldar tändes av de heliga männens närvaro. Men vem kom dit och blev inte befriad genom Guds nåd? I de dagarna hände det sig att en jungfru vid namn Ymme plågades av en demon och fördes till prästen Vicelinus. När han ansatte demonen med frågor om varför han, fördärvets upphovsman, hade dristat sig att vanhelga ett obefläckat kärl, svarade denne med tydlig röst: ”Därför”, sade han, ”att hon har stött sig med mig tre gånger.” ”Varmed”, sade han, ”har hon stött sig med dig?” ”Därför”, sade han, ”att hon har hindrat mitt ärende. Två gånger sände jag nämligen tjuvar för att bryta sig in i huset, men hon satt vid härden och skrämde bort dem med sina rop. Nu också, när jag skulle utföra vår furstes beskickning till Danmark, stötte jag på henne på vägen, och för att hämnas att hon tre gånger har varit mig till anstöt, har jag krupit in under henne.” Men när Guds man hopade besvärjelseord mot honom, sade han: ”Varför driver du ut den som är beredd att gå ut av sig själv? Ty nu skall jag gå bort till den närmaste byn för att besöka mina kamrater som gömmer sig där. Detta har jag nämligen fått i uppdrag, innan jag beger mig till Danmark.” ”Vad är ditt namn”, sade han, ”och vilka är dina följeslagare? Eller hos vilka bor de?” ”Jag”, sade han, ”kallas Rufinus; vidare är de kamrater som du frågar om två här, den ene hos Rothestus, den andre hos en kvinna i samma by. Dem skall jag alltså besöka i dag, och i morgon, innan kyrkans klocka har ringt till prim, skall jag återvända hit för att ta farväl och så slutligen bege mig till Danmark.” Och när han sade detta gick han ut, och jungfrun blev befriad från plågans lidande. Då befallde prästen att hon skulle få förtäring och i morgon före primtimmen föras tillbaka till kyrkan. När föräldrarna följande morgon förde henne till kyrkan, började man ringa till prim, innan de hade satt foten på tröskeln, och jungfrun började plågas. Men den gode herdens omsorg ## bok I, MGH s. 109 (maskinöversättning) upphörde inte förrän samme ande, driven av den närvarande Guds makt, gick bort. Vidare bekräftade händelsernas utgång det som han hade förutsagt om Rothestus; ty inom kort blev denne mycket häftigt gripen av den onde anden och strypte sig själv med en snara. Också i Danmark bröt en svår oro ut, sedan Erik hade dräpts, så att man med egna ögon kunde se att en stor djävul hade kommit dit för att plåga detta folk. Ty vem vet inte att krig och stormar, farsoter och annat som är fientligt mot människosläktet sker genom demonernas tjänst? Hertig Henriks död. Kapitel 56. Men liksom i Danmark drevs också i Sachsen olika krigsstormar, nämligen inbördes strider mellan stora furstar, Henrik Lejonet och Adelbertus, som stred om hertigdömet Sachsen. Men framför allt oroade slavernas raseri holsaternas områden, sjudande som om tyglarna hade brustit, på grund av sachsarnas upptagenhet, så att området (pagus) Faldera redan nästan höll på att läggas öde på grund av de dagliga dråpen på människor och plundringarna av byarna. Under dessa trångmål av vedermödor uppmanade prästen Vicelinus folket att sätta sitt hopp till Gud och att hålla litanior under fasta och hjärtats ånger, eftersom onda dagar var nära. Henrik, som förvaltade grevskapet, en man som inte tålde lättja och var dugande i vapen, samlade alltså i hemlighet en här av holsater och stormarner och drog vintertid in i Slavien, och han angrep dem som fanns nära till hands och var som pålar inslagna i sachsarnas ögon och slog dem med ett stort nederlag, det vill säga hela landet Plunen, Lutilenburg och Oldenburg och hela den trakt som börjar vid bäcken Sualen och avgränsas av Östersjön och floden Trabena. Hela detta land ödelade de i ett enda infall med plundring och ## bok I, MGH s. 110 (maskinöversättning) brand, utom borgarna, som var befästa med vallar och bommar och krävde en mer ihärdig belägring. Följande sommar gick holsaterna, som eggade varandra, också utan greven mot borgen Plunen, och med Guds hjälp intog de mot förmodan denna befästning, som var fastare än de övriga, sedan de slaver som fanns där hade överlämnats åt döden. Och det året förde de ett mycket nyttigt krig och ödelade slavernas land med täta infall och gjorde mot dem, så som de hade föresatt sig att göra mot dem, sedan hela deras land hade lagts öde. Och holsaterna tog detta sachsarnas krig bortom Elbe som ett gott omen, eftersom de hade funnit friheten att hämnas på slaverna, då nämligen ingen satte sig emot. Ty furstarna brukar skona slaverna för att öka sina skatter. Sedan alltså Henrik, kung Lothars svärson, med hjälp av sin svärmor kejsarinnan Rikenze hade fått hertigdömet och drivit sin kusin Adelbertus ut ur Sachsen, återvände greve Adolf till sitt grevskap. Men när Henrik av Badewid såg att han inte kunde hålla stånd, satte han eld på borgen Segeberg och den mycket fasta borgen i Hamburg, som greve Adolfs mor hade byggt i murverk för att vara ett stöd för staden mot barbarernas anfall. Denna byggnad och allt ståtligt som den äldre Adolf hade byggt förstörde alltså Henrik, när han planerade sin flykt. Därefter började Henrik Lejonet rusta sig mot kung Konrad och förde en här mot honom till Thüringen, till den plats som kallas Cruceburg. När kriget alltså hade skjutits upp genom ett stillestånd, återvände hertigen till Sachsen och dog inte många dagar därefter. Och hans son Henrik Lejonet, ännu ett litet barn, fick hertigdömet Sachsen. Då gav fru Ghertrudis, pojkens mor, wagrernas provins åt Henrik av Badewid, sedan hon hade tagit emot pengar av honom, eftersom hon ville vålla greve Adolf trångmål, därför att hon inte älskade ## bok I, MGH s. 111 (maskinöversättning) honom. Men sedan samma fru hade gift sig med fursten Henrik, kung Konrads bror, och hade blivit främmande för hertigdömets angelägenheter, gick greve Adolf till den unge hertigen och hans rådgivare för att föra sin talan om wagrernas land, och han vann både genom en rättvisare sak och genom större penningsumma. De tvister som hade funnits mellan Adolf och Henrik bilades alltså på det sättet att Adolf skulle få Segeberg och hela wagrernas land, och Henrik som ersättning skulle få Raceburg och polabernas land. Byggandet av staden Lübeck. Kapitel 57. Sedan detta hade ordnats på detta sätt, började Adolf återuppbygga borgen Segeberg och omgav den med en mur. Men eftersom landet var öde, sände han budbärare till alla trakter, nämligen Flandern och Holland, Utrecht, Westfalen och Friesland, för att alla som trycktes av brist på åkerjord skulle komma med sina familjer och få ett utmärkt land, ett vidsträckt land, rikt på frukter, överflödande av fisk och kött och med den förmånen att ha goda betesmarker. Och han sade till holsaterna och stormarnerna: ”Har inte ni underkuvat slavernas land och köpt det med era bröders och fäders död? Varför kommer ni då sist för att ta det i besittning? Var de första och flytta över till det åtråvärda landet och bebo det och ta del av dess läckerheter, eftersom det bästa i det tillkommer er, som har tagit det ur fiendernas hand.” Vid denna röst reste sig en otalig mängd av olika folk, och de tog med sig sina familjer och sin egendom och kom till wagrernas land, till greve Adolf, ## bok I, MGH s. 112 (maskinöversättning) för att ta det land i besittning som han hade lovat dem. Och de första, holsaterna, fick boplatser på de säkraste platserna i väster om Segeberg, kring floden Trabena, och också på slätterna Zuentineveld och allt som sträcker sig från bäcken Sualen till Agrimesov och sjön vid Plunen. Området (pagus) Dargun bebyggdes av westfalarna, Utin av holländarna, Susle av friserna. Vidare var Plunenområdet ännu öde. Men Oldenburg och Lutilenburg och de övriga landen som gränsade till havet gav han åt slaverna att bebo, och de blev skattskyldiga åt honom. Därefter kom greve Adolf till den plats som kallas Bucu och fann där vallen efter en övergiven stad, som Guds tyrann Cruto hade byggt, och en mycket stor ö omgiven av två floder. Ty på ena sidan flyter Trabena förbi, på den andra Wochniza, och båda har sanka och oframkomliga stränder. Men på den sida där landvägen fortsätter finns en ganska smal kulle, som är spärrad framtill av borgens vall. När alltså den driftige mannen såg platsens lämplighet och den ståtliga hamnen, började han bygga en stad där och kallade den Lübeck, eftersom den inte låg långt från den gamla hamnen och staden som furst Henrik en gång hade grundat. Och han sände budbärare till obotriternas furste Niclotus för att sluta vänskap med honom, och han band alla de förnämsta till sig med gåvor i så hög grad, att alla tävlade om att tjäna honom och skapa fred i hans land. Wagrernas provins öde trakter började alltså bebos, och antalet invånare där mångfaldigades. Också prästen Vicelinus tog på grevens inbjudan och med hans hjälp emot de gods (predia) som kejsar Lothar till byggandet av ett kloster och ## bok I, MGH s. 113 (maskinöversättning) till stöd för Guds tjänare redan för länge sedan hade överlämnat åt honom framför borgen Segeberg. Kapitel 58. Men det tycktes dem att klostret på grund av marknadens olägenheter och oron kring borgen helst borde grundas i den närmaste byn, som på slaviska kallas Cuzalina, på tyska Hagerestorp. Och han sände dit den vördnadsvärde prästen Volcwardus med flitiga män, som skulle arbeta på att uppföra bönehuset och klostrets verkstäder. Vidare inrättades marknadskyrkan vid foten av berget för att ha hand om församlingen (parrochia). I de dagarna vigde den mycket ädle mannen Thethmarus, en gång herr Vicelinus lärjunge och hans kamrat under studierna i Frankrike, sedan han hade lämnat sitt prebende och dekanatet i Bremen, sig åt samfundet i Faldera, en man som föraktade denna världen, en anhängare av frivillig fattigdom och av högsta fullkomlighet i det andliga levernet. Hans i allt prisvärda helighet vilade på en så hög ödmjukhet och en så kraftig välvilja, att man såg en ängel bland människorna, som förstod att lida med var och ens svagheter, men som själv var frestad i allt. Sedan han därefter hade sänts till Hagerestorp, som också kallas Cuzelina, var han tillsammans med andra bröder till stor tröst för de nyinflyttade människorna. Också herr Vicelinus, en skicklig förvaltare av den nya kyrka som anförtrotts honom, strävade med all iver efter att kyrkor skulle byggas på lämpliga platser, ## bok I, MGH s. 114 (maskinöversättning) och försåg dem från Faldera med såväl präster som altarets övriga redskap. Om den salige Bernhard, abbot i Clairvaux. Kapitel 59. Omkring tiden för dessa dagar uppstod nya ting, som väckte hela världens häpnad. Ty medan den högst helige påven Eugenius satt på sin stol och Konrad den tredje förde rikets styre, lyste Bernhard, abbot i Clairvaux, vars rykte var så berömt genom ryktet om hans tecken, att från hela världen strömmade till honom skaror av folk som ville se de under som skedde genom honom. Denne drog alltså ut till det tyska landet och kom till det berömda hovmötet (curia) i Frankfurt, dit kung Konrad då råkade ha kommit i högtidlig prakt med hela skaran av furstar. När alltså den helige mannen, som befann sig i kyrkan, med stor iver ägnade sig åt att bota sjuka i Herrens namn i närvaro av kungen och de högsta makthavarna, var det bland så stora skaror av folk ovisst vem som led av vad eller vem som möjligen fick hjälp. Där var vår greve Adolf närvarande, som ville få säkrare kunskap om mannens kraft genom en gudomlig gärning. Under detta fördes en blind och halt gosse fram till honom, om vars krämpa det inte kunde råda något tvivel. Den mycket skarpsinnige började alltså skickligt pröva om han möjligen kunde få ett bevis på hans helighet genom denna gosse. Guds man, som om han vore undervisad av Gud, sörjde för ett botemedel för hans otro och befallde mot sin vana att gossen skulle föras till honom – ty de övriga välsignade han endast med ett ord, men denne, som fördes fram, tog han emot med händerna och gav honom synen åter genom att länge beröra ögonen, och sedan rätade han ut de krokiga knäna och befallde honom att springa till trappstegen, och gav därmed tydliga bevis på att både synen och gången var återvunna. Den helige började, undervisad av jag vet inte vilka orakel, uppmana furstarna ## bok I, MGH s. 115 (maskinöversättning) och de troendes övriga folk att dra till Jerusalem för att kuva österns barbariska folk och underkasta dem de kristna lagarna, och han sade att tiderna närmade sig då hedningarnas fullhet skulle gå in och så hela Israel bli frälst. Det är otroligt att säga hur stor skara av folk som genast vid hans förmanande ord vigde sig åt samma färd; bland dem var de första och främsta kung Konrad, Fredrik, hertig av Schwaben, som senare regerade, och hertig Welph med biskopar och furstar, en krigarskara av ädla och ofrälse och vanligt folk i ett antal som översteg all uppskattning. Vad skall jag säga om tyskarnas här, när även Ludvig, parisarnas kung, och frankernas hela styrka strävade efter detsamma? Man har inte känt till i närliggande tider och inte hört sedan världens dagar att en så stor här har samlats, en här, säger jag, som var mycket stor. Och de var märkta med korsets tecken på kläder och rustning. Men det tycktes fälttågets upphovsmän att en del av hären skulle sändas till österns trakter, en annan till Spanien, och den tredje till slaverna, som bor nära oss. Om kungarna Konrad och Ludvig. Kapitel 60. Den första delen, som också var den största, drog alltså landvägen med Tysklands (Alemannia) kung Konrad och Frankrikes kung Ludvig och båda rikenas främsta furstar, och de drog genom Ungerns rike, tills de kom nära Greklands gränser. Och de sände sändebud till Greklands kung, för att han skulle ge dem lejd och marknad, eftersom de önskade dra genom hans land. Fastän han var mycket förskräckt, beslöt han ändå att samtycka, om de verkligen hade kommit i fredligt syfte. De lät hälsa honom tillbaka att de inte planerade någon oro, eftersom de hade företagit en frivillig pilgrimsfärd för att utvidga fredens gränser. ## bok I, MGH s. 116 (maskinöversättning) Greklands kung gav dem alltså enligt överenskommelsen lejd och en marknad som överflödade av saluvaror, var helst lägret skulle slås. Men många järtecken sågs i hären i de dagarna, som förebådade det kommande nederlaget. Det främsta av dem var att en mycket tät dimma en afton täckte lägret, och när den drog bort, framstod alla tältdukar och det som hade legat under bar himmel så bestänkta av blod, som om det molnet hade regnat blod. När kungen och de övriga furstarna såg detta, slöt de sig till att de var kallade till mycket stora mödor och dödsfaror. Och den slutsatsen bedrog dem inte. Ty inte långt därefter kom de till några berg, där de, när de hade funnit en dal som var mycket bekväm med ängar och en framrinnande bäck, slog läger på bergets sluttande sida. Vidare hade lastdjuren med tvåspann och fyrspann som bar krigarnas livsmedel och packning, och även en väldig mängd boskap för köttförtäring, placerats mitt i dalen nära vattenloppet och de goda betesmarkerna. Men när natten nalkades hördes på bergets krön dån av åska och stormens brus; och se, mitt i natten, jag vet inte om genom ett molnbrott eller genom vilken händelse, bröt bäcken fram, starkt uppsvälld, och sköljde på ett ögonblick bort allt som dalens lägre del hade av människor och djur och kastade det i havet. Denna första förlust för hären drabbade alltså krigarna på denna pilgrimsfärd. De övriga, som hade blivit kvar, fortsatte den påbörjade färden, drog genom Grekland och kom till kungastaden Konstantinopel. Sedan hären där hade återhämtat sig några dagar, kom de till en havsvik, som på folkligt språk kallas Sankt Georgs arm. Där hade Greklands kung sörjt för skepp åt dem för att föra över hären, och han satte till skrivare som skulle rapportera antalet som fördes över till honom. När detta hade lästs upp, suckade han tungt och sade: ”Varför har du, Herre Gud, fört ut detta talrika folk ## bok I, MGH s. 117 (maskinöversättning) från dess boplatser? Sannerligen behöver de din krafts arm för att åter se det åtråvärda landet, det land, säger jag, där de föddes.” Sedan havet alltså hade korsats, styrde Frankrikes kung Ludvig färden mot Jerusalem och förlorade hela sin här när barbarerna stred mot honom. Vad skall jag säga om Tysklands kung och dem som var med honom? De omkom alla av hunger och törst, sedan de genom svek av den grekiske kungens sändebud, som skulle ha fört dem till persernas gränser, hade letts in i en mycket stor öken. De tärdes så av hunger och törst att de frivilligt sträckte fram nacken när barbarerna anföll. Kungen och de starkare som hade överlevt döden flydde tillbaka till Grekland. O den Högstes domar! Så stort var härens nederlag och så outsägligt eländet, att det ännu i dag begråts med tårar av dem som var med. Erövringen av Lissabon. Kapitel 61. Men den andra hären, flottans, som var sammansatt av Köln och andra städer vid Rhen och dessutom av Weserflodens strand, började segla över oceanens mycket vidsträckta rymder, tills de kom till Britannien. Sedan flottan där hade satts i stånd under några dagar och en inte liten styrka av engelsmän och britter också hade lagts till, vände de seglen mot Spanien. Och de lade till vid Porto, Galiciens mycket berömda stad, för att tillbe hos Sankt Jakob. Galiciens kung, som blev mycket glad över pilgrimernas ankomst, bad dem alltså att, om de hade dragit ut för att strida för Guds skull, de skulle bli honom till hjälp mot Lissabon, som oroade de kristnas områden. De biföll hans begäran och drog till Lissabon med en stor mängd skepp; också kungen kom landvägen och förde dit en stark här, och staden belägrades till lands och till sjöss. Mycket tid förflöt alltså under belägringen av staden. Till sist, sedan ## bok I, MGH s. 118 (maskinöversättning) staden hade intagits och barbarerna fördrivits, bad Galiciens kung pilgrimerna att de skulle ge honom den tömda staden, sedan bytet först hade delats broderligt mellan dem. Och där blev det en koloni av kristna, som finns ända till denna dag. Detta enda lyckades väl av hela det verk som pilgrimshären hade utfört. Om Niclotus. Kapitel 62. Den tredje hären av korsmärkta vigde sig åt att gå mot slavernas folk, nämligen obotriterna och lutikerna, som är våra grannar, för att hämnas de dråp och den förödelse som de hade tillfogat de kristna, men framför allt danerna. Anförare för detta fälttåg var Albero av Hamburg och alla Sachsens biskopar, och dessutom den unge hertig Henrik, hertig Conradus av Saringe, markgreve Adelbertus av Saltvidele och Conradus av Within. När alltså Niclotus hörde att en här inom kort skulle samlas för att förgöra honom, kallade han samman hela sitt folk och började bygga borgen Dubin, för att den skulle vara en tillflykt för folket i nödens tid. Och han sände budbärare till greve Adolf för att påminna honom om det förbund som de hade slutit och samtidigt be att få tillfälle att samtala med honom och ta del av hans råd. När greven vägrade och sade att detta var oförsiktigt för honom med tanke på furstarnas misshag, lät denne genom budbärare säga honom: ”Jag hade beslutat att vara ditt öga och ditt öra i slavernas land, som du har börjat bebo, för att du inte skulle lida några besvär av slaverna, som en gång ägde wagrernas land och klagar över att de orättmätigt har berövats sina fäders arv. Varför låtsas du då inte om din vän i nödens tid? Prövar inte frestelsen vännen? Hittills har jag hållit tillbaka slavernas händer, så att de inte skulle skada dig, nu till sist ## bok I, MGH s. 119 (maskinöversättning) behagar det mig att dra tillbaka min hand och lämna dig åt dig själv, eftersom du har ringaktat din vän och inte kommit ihåg förbundet och nekat mig ditt ansikte i nödens tid.” Grevens budbärare sade till Niclotus: ”Att vår herre denna gång inte talar med dig hindras av den nödvändighet som du känner till. Bevara därför ännu din troskap och ditt löfte mot vår herre i nåd, så att du, om du ser att slavernas krig i hemlighet reser sig mot honom, varnar honom.” Och Niclotus lovade det. Greven sade alltså till sitt lands invånare: ”Var aktsamma om era dragdjur och er egendom, så att de inte råkar röva bort dem av tjuvar eller rövare; men om den allmänna faran skall jag sörja, så att ni inte drabbas av något infall av en oväntad här.” Ty den vise mannen trodde att han genom sitt råd hade stängt ute krigets plötsliga förluster. Men det gick annorlunda. Skeppens brand. Kapitel 63. Ty när Niclotus kände att avfärden för det fälttåg som man hade svurit inte kunde återkallas, rustar han i hemlighet en flottstyrka, och sedan han hade farit över sundet lägger han flottan till vid Travenas mynning för att slå hela wagrernas provins, innan sachsarnas här skulle välla in över hans gränser. Och på kvällen sände han en budbärare till Segeberg, eftersom han hade lovat greven att varna honom, men med en överflödig beskickning; greven var nämligen borta, och det fanns inte tid att samla en här. När alltså den dag grydde då de heliga Johannes och Paulus vördnadsvärda martyrium firas, gick slavernas flottstyrka ned genom Travenas mynning. Då hörde invånarna i borgen i Lübeck härens sorl och ropade till stadens män och sade: ”Vi har hört ljudet av ett mycket stort rop, som ljudet av en mängd som kommer över oss, och vi vet inte vad det är.” Och de sände till staden och till marknaden för att meddela dem den hotande faran. Men folket, som var berusat av mycket drickande, kunde varken förmås att lämna bädden eller gå till skeppen, tills fienderna omringade dem, kastade eld i de varulastade skeppen och förstörde dem. Och där dräptes den dagen omkring trehundra män och fler. ## bok I, MGH s. 120 (maskinöversättning) Prästen och munken Rodolfus genomborrades med tusen sår, när han flydde till borgen och hanns upp av barbarerna. Vidare uthärdade de som var i borgen en mycket grym belägring i två dagar. Också två ryttaravdelningar strövade över hela wagrernas land och förstörde allt som de fann i förstaden till Segeberg. Också det område (pagus) som kallas Dargune och allt som innanför Travena hade bebotts av westfaliska män, holländare och andra främmande folk förtärdes av den glupska lågan, och de dräpte de tappra män som möjligen hade försökt göra väpnat motstånd och förde deras hustrur och barn i fångenskap. Och de skonade de holsatiska männen, som bor bortom Travena i väster om Segeberg, och de stannade på åkrarna i byn Cuzalina och fortsatte inte längre fram. Dessutom ödelade slaverna inte byarna på slätterna Zuentinevelde, som sträcker sig från bäcken Sualen till bäcken Agrimesov och sjön vid Plunen, och de rörde inte något av egendomen hos de människor som levde där. Det talet var vid den tiden allmänt på allas läppar att några av holsaterna hade vållat denna olycksaliga oro på grund av hat mot de inflyttade, som greven hade samlat från vida omkring för att bebo landet. Därför befanns också holsaterna ensamma vara utan del i den gemensamma förlusten. Men också staden Utin räddades med hjälp av platsens fasthet. Om prästen Gerlacus. Kapitel 64. Jag skall berätta en sak som är värd att minnas av eftervärlden. Sedan slaverna efter behag hade härjat i wagrernas land, kom de till sist till området (pagus) Susle för att ödelägga den frisiska koloni som fanns där, vars antal hade beräknats till fyrahundra män och fler. Men när slaverna kom, fanns knappt hundra i den lilla befästningen, eftersom de övriga hade återvänt till sitt fädernesland för att ordna den egendom som de hade lämnat ## bok I, MGH s. 121 (maskinöversättning) där. Sedan allt som fanns utanför hade bränts, kunde man alltså se hur de som var i befästningen utsattes för en mycket svår och förödande stormning; ty hela dagen angreps de kraftigt av tretusen slaver, som räknade med segern som om den vore otvivelaktig, medan de andra köpte sig sista andetaget genom att dra ut på striden. Men när slaverna såg att segern inte skulle tillfalla dem utan blod, lovar de friserna livet och kroppens oskadlighet, om de gick ut ur befästningen och lämnade ifrån sig vapnen. Några av de belägrade började alltså vilja ge sig, i hopp om att få leva. Den mycket tappre prästen tillrättavisade dem och sade: ”Vad är det, o män, som ni vill göra? Tror ni att ni köper livet genom att ge er, eller att det finns trofasthet hos barbarerna? Ni bedrar er, landsmän, denna tro är dåraktig. Vet ni inte att av alla slags främlingar är inget folk mer avskytt hos slaverna än friserna? Förvisso stinker vår lukt för dem. Varför kastar ni då bort era liv och skyndar frivilligt mot undergången? Jag besvär er vid Herren, världens skapare, för vilken det inte är svårt att frälsa med få, att ni ännu en liten stund prövar era krafter och drabbar samman med fienderna. Ty så länge vi är omgivna av denna vall, är vi herrar över våra händer och vår rustning, och livet ligger för oss i hoppet; men för de obeväpnade återstår ingenting utom en skändlig död. Stöt därför era svärd, som de självmant begär av er, först in i deras märg och var hämnare av ert blod. Må de få smaka på er djärvhet och inte återvända med en oblodig seger.” Och när han sade detta visade han dem ett högsint mod, och han ställde sig i porten med endast en man och drev tillbaka fiendens kilformationer och slog med egen hand ned en väldig mängd slaver. När han till sist hade fått ena ögat utslaget och var genomborrad i buken, stred han inte alls slappare, utan visade en sorts gudomlig styrka både i själ och kropp. Ingenting stred alltså bättre förr av de mycket kända Serujas söner (filii Sarviae) eller av mackabéerna ## bok I, MGH s. 122 (maskinöversättning) än av prästen Gerlavus och de mycket få männen i borgen Susle, och de försvarade befästningen mot härjarnas hand. När greven hörde detta, samlade han en här för att strida med slaverna och driva ut dem ur sitt land. När slaverna fick veta detta rykte, återvände de till skeppen och drog bort, lastade med fångade människor och med allehanda bohag som de hade plundrat i wagrernas land. Om belägringen av Dimin. Kapitel 65. Under tiden flyger detta rykte genom hela Sachsen och Westfalen, att slaverna hade gjort ett utfall och varit de första att börja kriget; och hela detta fälttåg, utmärkt med korsets tecken, skyndade sig att dra ned i slavernas land och straffa deras orättfärdighet. Och sedan hären hade delats, belägrade de två befästningar, Dubin och Dimin, och byggde många krigsmaskiner mot dem. Också danernas här kom och slöt sig till dem som belägrade Dubin, och belägringen växte. En av dagarna märkte alltså de som hölls instängda att danernas här gick slappare fram – ty de är stridslystna hemma men odugliga till krig ute –, och de gjorde ett plötsligt utfall och slog många av dem och gjorde dem till gödsel för jorden. Och man kunde inte heller komma dem till hjälp på grund av den mellanliggande sjön. Därför blev hären upprörd av vrede och ansatte stormningen ihärdigare. Men vår hertigs och markgreve Adelbertus väpnade män sade till varandra: ”Är inte det land som vi ödelägger vårt land, och det folk som vi bekämpar vårt folk? Varför befinns vi då vara våra egna fiender och förstörare av våra egna inkomster? Faller inte denna förlust tillbaka på våra herrar?” Från den dagen började de alltså göra undanflykter i hären och lätta belägringen genom att mångfaldiga stilleståndet. Ty så ofta ## bok I, MGH s. 123 (maskinöversättning) som slaverna besegrades i drabbningen, hölls hären tillbaka, så att den inte skulle förfölja de flyende och inte bemäktiga sig borgen. Till sist, när de våra redan var mycket leda vid det, slöts en sådan överenskommelse att slaverna skulle anta den kristna tron och släppa de daner som de hade hållit i fångenskap. Många av dem döptes alltså falskt, och av de fångna människorna släppte de alla gamla och odugliga, men behöll de övriga, som en kraftigare ålder hade gjort lämpliga för tjänst. På så sätt upplöstes detta stora fälttåg med ringa vinst. Ty strax därefter blev de värre; ty de varken höll fast vid dopet eller höll sina händer borta från plundring av danerna. Om hungersnöden. Kapitel 66. Men vår greve, som lagade de brustna vänskapsbanden, slöt fred med Niclotus och med de övriga östra slaverna. Han litade dock inte helt på dem, eftersom de hade brutit de första förbunden och slagit hans land med mycket stor förödelse. Och han började trösta sitt folk, som fiendens härjning hade nött ned, och bad dem att inte ge vika för motgångarna, då de visste att gränsbor (marcomanni) måste ha ett hårt tålamod och vara frikostiga med sitt blod. Han visade sig också hängiven i att friköpa fångar. Vad skall jag säga om Kristi präst Vicelinus? I den olycka, då barbarernas raseri hade nött ned många och bristen på säd hade framkallat hungersnöd, anbefallde han alla som fanns i Faldera och Cuzelina på det ivrigaste att de skulle komma ihåg de fattiga. För detta verk var Guds man Thetmarus ojämförligt lämplig, en trofast och klok tjänare, som strödde ut och gav åt de fattiga, överallt kärleksfull, överallt frikostig. Det jag säger till hans lov är för litet. Förvisso doftade prästens bröst, fyllt av barmhärtighet, med den ljuvaste doft, och framför klostrets dörrar låg skaror av behövande som väntade på allmosor ur Guds mans hand, ## bok I, MGH s. 124 (maskinöversättning) så att den platsen tycktes komma att bringas till fattigdom på grund av mannens frikostighet. Dörrarna till förrådet stängdes alltså av förvaltarna, för att gården inte skulle lida skada. Vad skulle Guds man göra? De fattigas rop kunde han inte uthärda, och det fanns inget till hands att ge. Den barmhärtige mannen började alltså gå nyfiknare till väga och gå runt sädesbodarna och listigt utforska en ingång, och när han hade funnit en ganska hemlig sådan, handlade han som en tjuv och gav dagligen åt de fattiga efter tillfälle. Men det berättades för oss av mycket trovärdiga personer att det tömda sädesförrådet i samma dagar genom Gud blev fyllt igen. Detta faktum får stöd av Elias och Elisas gärning, och det är inte tvivelaktigt att deras efterföljare i kraft också ännu finns i fråga om under. Om Edelerus död. Kapitel 67. En liten tid förflöt alltså, då det var wagrernas land förunnat att andas ut efter den förra olyckan, och se, nya strider reste sig från norr, som skulle lägga smärta till smärta och sår till sår. Ty sedan Erik med tillnamnet Emun hade dräpts, blev tre kungatelningar kvar, nämligen Sven, samme Eriks son, Valdemar, Knuts son, och Knut, Magnus son. Eftersom de ännu var små barn, sattes genom danernas råd en viss Erik med tillnamnet Spac till förmyndare åt dem, för att han skulle vårda riket jämte de kungliga avkomlingarna. Och den mannen var fredsälskande och styrde det rike som anförtrotts honom i lugn, utom att han satte sig mindre emot slavernas raseri. Ty slavernas rövartåg fick vid den tiden mer övertaget än vanligt. Men när Erik kände att hans dödsdag närmade sig, kallade han samman de tre kungliga ynglingarna, och efter att ha tagit stormännens råd bestämde han Sven till riket och befallde Valdemar och Knut att nöja sig med faderns arv. ## bok I, MGH s. 125 (maskinöversättning) Och sedan han hade ordnat sakerna på detta sätt, dog han. Utan dröjsmål bröt Knut, Magnus son, sin förmyndares förordnande och försökte rycka till sig riket och satte i gång stora strider mot Sven. Vidare stödde Valdemar Svens parti. Och hela Danmark kom i rörelse, och stora tecken sågs på himlen mot norr, en syn som av eldfacklor och något som liknade glänsande människoblod. Och järtecknen bedrog inte. Ty vem känner inte till blodbaden som skedde i den striden? Båda kungarna tävlade alltså om att vinna vår greve för sig, och de sände budbärare med gåvor och erbjöd mer och lovade större ting. Och greven fann behag i Knut, och efter ett samtal gav han honom vasallskap (hominium). Denna handling väckte Svens avund, och han tog en väpnad styrka med sig, gick över till wagrernas land och brände Oldenburg och förstörde hela kustlandet, och när han drog därifrån brände han förstaden till Segeberg, och den glupska lågan förtärde allt som fanns runt omkring den. Men upphovsmannen till detta onda var en viss Ethelerus, född i Ditmarsken, som hade upphöjts genom danernas rikedomar och hade förenat med sig varje tapper man i Holstein. Och sedan han hade blivit kungens anförare, ville han driva greven ur provinsen och lägga hans land till danernas rike. När detta blev känt för greven, gick han över till hertigen för att skyddas av honom. Ty han kunde inte uppehålla sig säkert i Holstein, eftersom Ethelerus män, som stod efter hans liv, hade blivit många. Den som ville bli Ethelerus man kom för att få en mantel, en sköld eller en häst i gåva, och genom sådana gåvor blev landet fördärvat och fyllt av upprorsmän. Hertigen befallde alltså hela holsaternas och stormarnernas folk att Ethelerus män, var de än påträffades, antingen skulle säga upp sitt vasallskap eller lämna provinsen. ## bok I, MGH s. 126 (maskinöversättning) Och så skedde. Och hela folket svor att hålla sig till hertigens befallning och lyda sin greve. Och den dagen förenade sig de holsatiska männen med honom, sedan alla upprorsmän antingen hade återförts i nåd eller fördrivits ur provinsen. Greven sände alltså budbärare till Knut och föreslog att han snarast skulle komma med en här för att krossa Sven. Han mötte honom också själv med fyratusen lätt rustade nära Slesvig. Och de slog sina läger långt ifrån varandra. Men Sven uppehöll sig i staden Slesvig med en inte så liten styrka av krigare. När alltså Ethelerus, anföraren för Svens här, såg att olyckorna hade fördubblats och att en stor här hade kommit för att belägra dem, gick han med svek till Knut, och genom att ge pengar åt härens hövdingar förledde han den unge Knut att utan greve Adolfs vetskap återvända till sitt land och upplösa hären, var och en till sin plats. Han lovade också att, sedan ett stillestånd hade bestämts, ge danerna fred utan krig. Sedan detta hade utförts efter behag, återvände Ethelerus till Slesvig för att på morgonen strida med greven och plötsligt slå honom. Den kvällen befann sig en av grevens förtrogna i Slesvig, och när han märkte det som i hemlighet förbereddes, for han i all hast över sjön, kom till lägret och sade till greven: ”Du är bedragen, o greve, bedragen och störtad i fördärv. Ty Knut och hans här, till vars hjälp du har kommit, har återvänt till sitt land, och du ligger här ensam. Se, Ethelerus kommer i gryningen för att strida med dig.” Greven, som förundrade sig över bedrägeriet mer än man kan tro, sade alltså till sina män: ”Eftersom vi befinner oss mitt på heden och våra hästar lider brist på föda, är det bra att vi går härifrån och söker en lämplig plats för lägret.” Hären märkte alltså att grevens sinne var skakat av det olycksbådande budskapet. Och de bröt upp lägret från den plats som kallas Cuningis-Ho och vände färden mot ## bok I, MGH s. 127 (maskinöversättning) Ejdern. Men de drog bort med så stor brådska, att när greven kom till Ejdern, fanns av de fyratusen lätt rustade knappt fyrahundra med honom. Greven uppmanade dem och sade: ”Även om en fåfäng fruktan har drivit våra bröder och vänner, som inte känner till denna sak, på flykten, tycks det mig ändå nyttigt att vi stannar här för att vakta vårt land, tills vi genom utsända budbärare får säkrare veta vad våra fiender har för sig.” Och genast sände han budbärare för att inhämta sanningen. Sedan dessa hade gripits vid Slesvig och kastats i bojor, sade Ethelerus till kungen, sin herre: ”Nu måste vi skynda oss och dra ut med hären, ty det är lätt att denne övergivne greve överlämnas i våra händer; när han har slagits, skall vi gå över till hans land och bruka det som vi behagar.” Och de drog ut med stark styrka. Greven, som var förargad över att budbärarna inte hade återvänt som avtalat, sände alltså andra budbärare, som såg fienderna och med hast meddelade greven det. Fastän han i sitt inre plågades av sina mäns fåtalighet, valde han ändå med tanke på tapperheten att drabba samman, och han sade till sina följeslagare: ”Se, nu är tiden, o följeslagare, då det skall visa sig var den djärve mannen finns, som besitter tapperhet och som villigt vill möta undergången. Ofta har det nämligen kastats mig i ansiktet av våra landsmän med hån, att jag skulle ha ett kvinnligt och flyktbenäget hjärta, jag som har avvärjt krigets förluster mer med tungan än med handen. Och detta har jag förvisso inte gjort oklokt, så ofta som krig kunde undvikas utan blod. Men nu, eftersom en vildare fara kräver händernas verk, är det rätt att man nu får se om jag har ett kvinnligt sinne, som ni säger. Ni skall snarare med Guds hjälp se att jag har ett manligt hjärta. Men jag skall vara modigare, om er vilja är enig med min, om ni står med mig med sammansvurna händer till fäderneslandets försvar. Ty på denna plats kräver både skammen över flykten och fäderneslandets mycket säkra undergång att vi försvarar oss genom strid.” När greven hade slutat tala om detta, jublade följeslagarna och förpliktade sig med en stor ed att stå fast för sin egen och fäderneslandets räddning. Greven befallde alltså att man skulle bryta ned ## bok I, MGH s. 128 (maskinöversättning) bron, och han satte ut vakter på de ställen där floden var genomfarbar. Men en budbärare kom och sade att fienderna fördes över nära den by som kallas Scullebi. Sedan greven alltså hade bett till Gud, skyndade han att strida med dem som hade förts över, innan hela hären hade gått över. Och genast när de drabbade samman, kastades greven av hästen, och två riddare (milites) var honom till skydd och lyfte upp honom och satte honom åter på hästen. Och striden var häftig och segern oviss på båda sidor, tills en av grevens parti ropade att man kraftigt skulle hugga i knäsenorna på de hästar som fienderna satt på. Och det skedde att när hästarna föll, föll också de brynjeklädda ryttarna och krossades av våra landsmäns svärd. Och Ethelerus föll, och de övriga ädlingarna blev antingen dräpta eller tillfångatagna. När kungen och de som var med honom såg detta från flodens andra strand, tog han till flykten och återvände till Slesvig. Men också greven återvände, berömd genom segern, med förnämliga fångar, genom vilkas pengar han för en tid blev lättad från sina skulder. Och hädanefter hade han särskild omsorg om sitt land. Ty så ofta som något ljud av oroligheter hördes från danerna eller från slaverna, förlade han genast en här på lämpliga platser, nämligen vid Travenemunde eller vid Ejdern. Och holsaternas, stormarnernas och marcomannernas folk lydde hans befallning. Men enligt gängse bruk kallas folk som samlats varifrån som helst och bebor en mark (marca) för marcomanner. Men i slavernas land finns mycket många marker, av vilka inte den minsta är vår wagriska provins, som har tappra män som är övade i strider både mot daner och mot slaver. Över alla dessa utövade greven grevskapets ämbete. Och han skipade rätt åt sitt folk, bilade tvister och befriade de förtryckta ur de mäktigares hand. Mot prästerskapet var han synnerligen välvillig, och han tålde inte att någon förorättade det vare sig i handling eller i ord. Men mycken möda lade han ned ## bok I, MGH s. 129 (maskinöversättning) på att tämja de upproriska bland holsaterna; ty detta fria och hårdnackade folk, detta bondska och otämjda folk, vägrade att bära fredens ok. Men mannens högre förstånd besegrade dem, och han handlade visligen med dem. Ty med många besvärjelser lockade han dem, tills han förde dessa otämjda vildåsnor, säger jag, under tygeln. Den som vill må se detta folks förändrade ansikte, nämligen hur de som en gång hade brukat dölja sitt vilda huvud under masker och lägga ut snaror för att plundra och stjäla det som de inte kunde röva, må se, säger jag, att de har ändrat sina seder och återfört sina steg till fredens väg. Är inte detta en förändring genom den Högstes högra hand? Därefter försonades greven med danernas kung Sven. Ty denne, som hade haft framgång genom täta segrar, drev Knut ut ur landet och tvingade honom, som drivits bort till sachsarna, att leva i landsflykt hos den mycket namnkunnige ärkebiskopen Hartwig, som var född av mycket lysande släkt och var mäktig genom ett stort arv. Om hertig Henrik. Kapitel 68. I de dagarna tog vår unge hertig fru Clementia, dotter till hertig Conradus av Cerigge, till hustru och började härska i hela slavernas land, och han växte så småningom och blev mäktig. Ty så ofta som slaverna stötte sig med honom, lade han sin krigiska hand på dem, och de gav honom för livet och fäderneslandet allt som han ville fordra. Men under de olika fälttåg som han företog när han ännu som yngling drog till Slavien, nämndes ingenting om kristendomen, utan bara om pengar. Ty ännu offrade de åt demonerna och inte åt Gud och gjorde sjörövarinfall i danernas land. ## bok I, MGH s. 130 (maskinöversättning) Om ärkebiskop Hartwig. Kapitel 69. När alltså herr Hartwig, ärkebiskop av Hamburg, såg att det var fred i Slavien, föresatte han sig att återuppbygga de biskopssäten som barbarernas raseri en gång hade förstört i Slavien, nämligen Oldenburgs, Racisburgs och Mecklenburgs. Av dessa hade Otto den store, den förste, inrättat Oldenburgs och underställt det polaberna och obotriterna från holsaternas gränser till floden Pene och staden Dimin. Och han satte Marco som förste biskop (pontifex) i Oldenburg. Efter honom var Ecwardus den andre, Wago den tredje, Ezike den fjärde, Folchardus den femte, Reinbertus den sjätte, Benno den sjunde, Meinnerus den åttonde, Abelinus den nionde och Ezo den tionde. I dennes tid uppstod i Hamburgs kyrka den store Adelbertus, som av de främmande biskopar som han hade vid sitt bord satte Iohannes som biskop i Mecklenburg och Aristo i Ratzeburg, och på detta sätt delades Oldenburgs säte i tre biskopsdömen. Sedan alltså kristendomen genom Guds tillåtelse för människornas synders skull hade utplånats i Slavien, stod dessa säten tomma i åttiofyra år, fram till ärkebiskop Hartwigs tid. Denne, som på grund av sin ädla börd lyste genom ett dubbelt furstendöme, strävade med stor iver efter att återvinna de lydbiskopar (suffraganei) i hela Danmark, Norge och Sverige, som enligt vad forntiden förtäljer en gång hade hört till Hamburgs kyrka. Men när han varken genom tjänster eller olika gåvor hade uträttat något hos påven och kejsaren, gav han sig, för att inte helt sakna lydbiskopar, i kast med att återuppväcka Slaviens sedan länge avskaffade biskopsdömen. Han kallade alltså till sig den vördnadsvärde prästen Vicelinus och vigde honom till biskop för Oldenburgs säte, när han redan var ## bok I, MGH s. 131 (maskinöversättning) till åren kommen och hade stannat i holsaternas land i trettio år. Vidare förordnade han herr Emmehardus i Mecklenburg, och båda vigdes i Rossevelde och sändes till armodets och hungerns land, där Satans säte och varje oren andes boning fanns. Och detta skedde utan att man hade rådfrågat hertigen och vår greve. Därav hände det att den vänskap som fanns mellan herr Vicelinus och greven därefter stördes; ty tidigare hade han vördat honom som en fader. Och han tog alla tionden (decimae) för det året, som kunde ha tillfallit den nye biskopen, och lämnade inte ens små rester av dem. Då gick biskopen till hertigen för att be om förlåtelse och blev mottagen av honom med heder och vördnad. Och hertigen sade till honom: ”Det hade varit rätt, o biskop, att jag varken hälsade på er eller tog emot er, eftersom ni har antagit denna titel utan att rådfråga mig. Ty jag borde ha varit den som styrde denna sak, i synnerhet i detta land, som mina fäder med Guds bistånd har vunnit med sin sköld och sitt svärd och lämnat i arv åt mig att besitta. Men eftersom er helighet sedan länge är känd för mig och våra förfäder också från början har funnit er trofast, har jag beslutat att nu glömma denna förseelse och med full bevågenhet medverka till er befordran, nämligen på det villkoret att ni vill ta emot biskopsinvestituren (investitura) ur min hand. Ty på detta sätt kommer era angelägenheter att kunna gå framåt.” Och detta ord tycktes biskopen hårt, eftersom det var mot sedvänjan. Ty att investera biskopar tillkommer endast den kejserliga majestäten. En av hertigens trogna, Henrik av Witha, en mäktig man och krigare och biskopens vän, sade alltså till honom: ”Gör det som är nyttigt för er och närma er vår herre och gör hans vilja, för att kyrkor ska byggas i Slavien och ## bok I, MGH s. 132 (maskinöversättning) tjänsten i Guds hus ledas i era händer. Annars kommer er möda att bli förgäves, eftersom varken kejsaren eller ärkebiskopen kan hjälpa er sak, om min herre sätter sig emot; ty Gud har gett honom hela detta land. Men vad stort begär min herre av er, som vore otillåtet eller skamligt för er? Det är snarare en lätt sak, som för med sig stor frukt, att min herre tar en liten stav och ger den i er hand som tecken på investituren, och att ni hädanefter är hertigens förtrogne och har heder bland de folk som ni skall gå in till för att omvända.” Biskopen bad alltså att få anstånd för att överväga detta ord. Och sedan han hade avskedats i frid, kom han till Bardewich, där han, drabbad av en dödlig sjukdom, stannade några dagar. Ty där fick han ett slaganfall (paralysis), av vilket han syntes lida ända till slutet av sitt liv. Men när sjukdomen hade lagt sig något, fördes han till Faldera i en vagn, och mycken tid förflöt, då sjukdomen hade dragit honom bort från det kyrkliga arbetet. Ty till ålderns tyngd hade kommit en svårare sjukdom. Men när Gud gav honom krafter, gick han till Bremen för att rådfråga ärkebiskopen och prästerskapet om detta ord som hertigen hade ålagt honom. Alla dessa började med en och samma mening sätta sig emot och sade: ”Vi vet visserligen, o vördnadsvärde biskop, att det är mycket väl känt för er helighet vad som är till gagn för er i fråga om detta ord. Men eftersom ni har kommit för att ta del av vårt råd, svarar vi kort vad vi menar. Först bör man alltså i denna sak väga hur biskoparnas investiturer har tillåtits endast den kejserliga värdigheten, som ensam är upphöjd och efter Gud främst bland människornas barn; denna ära har de inte vunnit utan mångfaldig ränta. Och de mest värdiga kejsarna har inte handlat lättsinnigt för att kallas biskoparnas herrar, utan de har gottgjort denna skada med rikets mycket rika skatter, genom vilka kyrkan, som rikligare har ökats och anständigare hedrats, inte längre anser det ringa att i någon mån ha givit efter för underkastelse och inte skäms för att böja sig för en enda, genom vilken hon kan härska över många. Ty var finns en hertig eller markgreve, var i riket ett furstendöme, hur stort det än är, som inte ## bok I, MGH s. 133 (maskinöversättning) räcker biskoparna sina händer, och som, om han avvisas, inte tränger sig på i tid och otid? De springer i kapp för att bli kyrkans vasaller (homines) och få del av hennes förläningar (beneficia). Skall ni alltså störta denna ära i fördärvet och bryta de rättigheter som har stiftats av stora auktoriteter? Skall ni ge denne hertig era händer, så att de som har varit furstarnas herrar genom detta exempel börjar bli furstarnas tjänare? Det anstår inte er ålder, mogen i hederns prydnad, att missbruk genom er börjar ske i Herrens hus. Må detta ord vara långt ifrån er. Men om furstens raseri skulle gå tygellöst fram mot er, är det då inte bättre att lida förlust av egendom än av heder? Må de ta tiondena om de vill, må de stänga tillträdet till er församling för er, om det behagar dem; denna plåga blir uthärdlig. Ni har förvisso huset i Faldera, där ni under tiden kan uppehålla er på en säker plats och i tystnad vänta på Guds frälsning.” Med dessa och liknande ord avvände de honom från att uppfylla hertigens vilja. Denna övertalning framkallade förvisso mångfaldiga hinder för den nya planteringen. Ty så ofta som vår biskop gick till hertigen för att vädja i kyrkans angelägenheter, svarade denne att han var beredd till allt som nyttan krävde, om den ära som tillkom honom först hade visats honom, annars gick man förgäves mot flodens fart. Men den ödmjuke biskopen hade lätt låtit sig böjas att för kyrkans vinnings skull foga sig efter hertigen, som var lysten efter världslig ära, om inte ärkebiskopen och de övriga bremarna hade satt sig emot. Ty också de, som var fåfänga och mätta av den vuxna kyrkans rikedomar, menade att deras ära i detta fall skulle förringas, och de brydde sig inte så mycket om frukten, utan om antalet lydbiskopssäten. Detta blev särskilt tydligt däri att ärkebiskopen tillfogade vår biskop många oförrätter i fråga om Falderakyrkans besittningar, tog ifrån och ryckte bort en del och inte lät honom förbli säker på den plats som han själv hade anvisat honom. Man kunde alltså se en man som tidigare hade varit av stort namn, som ägde frihet och var herre över sig själv, efter att ha fått biskopsnamnet vara som bunden av vissa bojor och en bönfallare hos alla. Ty hans fridsman, till ## bok I, MGH s. 134 (maskinöversättning) vilken han hoppades, avvände honom från rådets och fridens väg, nämligen från att närma sig dem genom vilka kyrkans fruktbarhet kunde ha spirat. Han gjorde alltså vad den tidens läge tillät, besökte sin församlings kyrkor och gav folken frälsningens förmaningar och skänkte dem enligt sitt ämbetes rätt det andliga, fastän han själv inte skördade deras timliga. Ty greven tog tiondenas rättigheter. Vid den tiden invigdes alltså bönehuset i Cuzelina, som med ett annat namn kallas Hogerestorp. Men också kyrkan i Bernhovede invigdes då. Han kom också till den nya staden som kallas Lübeck för att stärka dem som bodde där, och invigde där ett altare åt Herren Gud. När han drog vidare därifrån besökte han Oldenburg, där biskopssätet en gång hade varit, och blev mottagen av de barbariska invånarna i det landet, vars gud var Prove. Vidare var namnet på den präst (flamen) som förestod deras vidskepelse Mike. Men också landets furste hette Rochel, som var av Crutos släkt, en avgudadyrkare och mycket stor sjörövare. Guds biskop började alltså lägga fram sanningens väg, som är Kristus, för barbarerna och uppmanade dem att överge sina avgudar och skynda till pånyttfödelsens bad. Men få av slaverna anslöt sig till tron, eftersom sjukdomen var mycket stark och furstarnas hjärtan ännu inte var benägna att tämja de upproriskas hjärtan. Men biskopen gav pengar åt vedhuggarna för kostnaderna för helgedomen, och arbetet med byggnaden påbörjades nära den gamla stadens vall, där hela landet brukade samlas på söndagen för marknadens skull. Om greve Adolf. Kapitel 70. I de dagarna samlade hertigen en här för att dra till Bayern och kräva tillbaka hertigdömet, som hans styvfar ## bok I, MGH s. 135 (maskinöversättning) Henrik, kung Konrads bror, hade besatt. Vår herre biskopen kom alltså till honom i Lunenburg och bad, som han alltid brukade, om sitt biskopsdömes befordran. Hertigen sade till honom: ”Jag skall göra det ni uppmanar till, om ni vill visa hänsyn till oss.” Biskopen sade till honom: ”Jag är beredd att för hans skull som ödmjukade sig för vår skull ge mig själv i egendom åt någon av era tjänare, för att inte tala om åt er, åt vilken Gud bland furstarna har förlänat större storhet både i börd och i makt.” Och sedan han hade sagt detta gjorde han vad nödvändigheten bjöd och tog emot biskopsdömet genom staven ur hertigens hand. Hertigen, som blev mildare till sinnes, sade: ”Eftersom vi ser att ni är lydiga mot vår vilja, bör också vi visa er helighet tillbörlig vördnad och hädanefter vara mer tillmötesgående mot er begäran. Men eftersom vi nu står i begrepp att ge oss i väg och ordnandet av er sak kräver längre tid, ger vi er under tiden byn Buzoe, som ni har begärt, med dess tillhörighet Dulzaniza, så att ni kan bygga er ett hus mitt i ert land och invänta vår återkomst. Ty då skall vi, om Gud är oss nådig, med större iver ägna oss åt att ordna era angelägenheter.” Och han bad greve Adolf att ge sitt samtycke till denna gåva. Greven svarade honom: ”Eftersom min herre har böjt sig till fromhet, anstår det oss att gå hans vilja till mötes och efter förmåga stödja honom. Den besittning som min herre har överlåtit åt biskopen överlåter alltså också jag. Därtill avstår jag hälften av tiondena, så att de går till biskopens bruk, inte av skyldighet utan för er skull, eftersom biskopsdömets angelägenheter ännu inte är ordnade.” Hertigen anförtrodde alltså vården om slavernas och nordalbingiernas land åt vår greve, och sedan han hade ordnat förhållandena i Sachsen drog han ut med sina krigare för att återfå hertigdömet Bayern. Vidare stannade hertiginnan, fru Clementia, kvar i Lunenburg, och greven var mycket ansedd i hertigens ## bok I, MGH s. 136 (maskinöversättning) hus och tjänstvillig i hertiginnans tjänst och rådets fader. Därför vördade slavernas furstar honom, men framför allt danernas kungar, som, plågade av inbördeskrig, tävlade om att hinna före varandra med gåvor till honom. Ty Knut, som levde som flykting i landsflykt hos ärkebiskopen, samlade en lejd här ur Sachsen och återvände till Danmark, och nästan alla som bodde i Jylland slöt sig till honom. När Sven hörde detta, drog han samman sina sjöstyrkor och for över havet och kom till staden Viborg, och kungarna drabbade samman i strid, och sachsarnas styrkor skingrades och förintades fullständigt. Knut kom undan på flykt och kom till Sachsen. Efter en kort tid kom han åter till Danmark och togs emot av friserna, som bodde i Jylland, och Sven kom och stred med honom och tvingade honom, sedan han hade besegrats, att fly till sachsarna. När denne ofta färdades genom holsaternas områden, visade sig vår greve välvillig mot honom och gav honom lejd och andra tjänster av mänsklighet. Och Sven regerade i Danmark med mycket stort tyranni, alltid lyckosam genom mycket stora segrar. Mot slavernas raseri satte han sig mindre emot, eftersom han var insnärjd i inbördes strider. Det berättas dock att han en gång anföll dem på Själland med mycket stort blodbad. Om Niclotus. Kapitel 71. Men under de dagar då hertigen var borta, kom Niclotus, furste i obotriternas land, till hertiginnan fru Clementia i Luneburg och klagade inför henne och hertigens vänner över att kicinerna och circipanerna så småningom hade börjat göra uppror och sätta sig emot att betala skatterna enligt seden. Och greve Adolf och holsaternas och stormarnernas folk utsågs att hjälpa Niclotus och kuva de motspänstigas uppror. Och greven drog ut med tvåtusen utvalda och fler, Niclotus samlade också en här av obotriter, och de drog tillsammans in i kicinernas och circipanernas land och strövade igenom ## bok I, MGH s. 137 (maskinöversättning) fiendelandet och ödelade allt med eld och svärd. De förstörde också ett mycket berömt tempel med avgudarna och all vidskepelse. Men när de infödda såg att de inte hade krafter att stå emot, friköpte de sig med omätliga penningsummor och ersatte också de uteblivna skatterna med råge. Då tackade Niclotus, som gladdes åt segern, greven på det rikligaste och följde honom på återvägen till yttersta gränsen av sina områden och visade hären den största omsorg. Från den dagen befästes vänskapen mellan greven och Niclotus. Och de höll ganska ofta samtal i Lübeck eller Travenemunde till gagn för båda länderna. Och det var fred i wagrernas land, och den nya planteringen fick genom Guds nåd så småningom tillväxt. Också marknaden i Lübeck växte för varje dag, och dess köpmäns skepp ökade. Och herr biskop Vicelinus började bebo den ö som kallas Bozoe och bodde under en bok, tills man hade uppfört hyddor som de kunde uppehålla sig i. Och han började där bygga en kyrka i Herrens namn och till minne av den salige Petrus, apostlarnas furste. Vidare sörjde biskopen från Cuzelina och från Faldera för husgeråd och det som behövdes för att sköta plogarna. Men biskopsdömets början var mycket späd, eftersom greven, som annars var utmärkt, endast mot biskopen var måttligt god. Om kung Konrad. Kapitel 72. När alltså detta skedde i slavernas provins, uppehöll sig vår hertig i Schwaben och hotade sin styvfar med krig, men förmådde ingenting. Ty denne fick hjälp av kungen, sin bror, som förklarade att det var orätt att någon av furstarna hade två hertigdömen. När alltså markgreve Adelbertus och mycket många andra av furstarna hörde att vår hertig inte alls hade framgång och var som instängd bland fiender, sände de bud till kungen att han snarast skulle komma med en här till Sachsen för att belägra Braunschweig och krossa hans vänner. Kungen satte alltså ut vakter över hela Schwaben, ## bok I, MGH s. 138 (maskinöversättning) för att hertigen inte skulle slinka undan, och själv drog han till Goslar för att ta Braunschweig och alla hertigens borgar. Men Herrens heliga födelse stod för dörren. När alltså hertigen förstod att kungens plan var ond och att vägen ut ur Schwaben var avskuren för honom, lät han meddela alla sina vänner, både fria och ministerialer (ministeriales), att de skulle samlas i en viss stad för att fira högtidsdagen med honom. Och han lät detta ord spridas och ljuda i folkets öron. Och sedan han hade tagit med sig tre mycket trogna män, bytte han en kväll kläder och slank ut ur borgen och gav sig i väg på en nattlig färd, och sedan han hade passerat mitt igenom fiendernas bakhåll, dök han slutligen på femte dagen upp i Bruniswich, och hans vänner, som tidigare varit förkrossade av sorg, återfick ett oväntat förtroende. Men kungens läger, som var förlagt på den plats som kallas Heninge, närmade sig Bruniswich. En budbärare kom alltså och sade till kungen att hertigen hade dykt upp i Bruniswich, och när han hade fått säkrare kunskap om detta, underlät han att gå vidare. Och han återvände till Goslar, och det som hade företagits genom kungens ansträngning gjordes om intet. Och hertigen försvarade sig mot furstarnas anslag, som stod efter hans liv, och behöll hertigdömet Sachsen och växte och blev mäktigare för varje dag. Vidare kunde han inte återkräva hertigdömet Bayern under hela den tid som kung Konrad levde. När denne inte långt därefter dog, efterträddes han i riket av sin brorson Fredrik. Ty kung Konrad hade flera bröder, av vilka de främsta var Henrik, hertig av Bayern, och Fredrik, hertig av Schwaben, vars son med samma namn sattes på tronen. I det inkarnerade Ordets år 1151 regerade alltså Fredrik, den förste kungen med detta namn, och hans tron upphöjdes över de kungars tron som hade varit före honom under många dagar. Och han blev mäktig i visdom och styrka över alla som bebor jorden. Hans mor var vår hertigs faster. ## bok I, MGH s. 139 (maskinöversättning) Prosten Tetmarus bortgång. Kapitel 73. Omkring tiden för dessa dagar dräptes greve Heremannus i borgen Winzeburg, en mäktig man med stora rikedomar, och tvister uppstod mellan vår hertig och markgreve Adelbertus om hans borgar och egendom. För att bilägga dessa utlyste kungen ett hovmöte (curia) i Merseburg, en stad i Sachsen, och befallde furstarna att högtidligen infinna sig. Han sände också en beskickning och kallade dit danernas stridande kungar, för att avgöra mellan dem genom rättvisans förmedling. Då kom Knut, som enligt vad som har sagts ovan för tredje gången hade drivits ut ur Danmark, till vår hertig och bad att genom hans lejd och hjälp få framgång vid hovmötet. Vidare ledsagade ärkebiskopen kung Sven och hade bland många fromma och hedervärda män herr biskop Vicelinus i sitt följe. Och detta berömda hovmöte hölls i Merseburg, där danernas furstar förband sig med varandra, sedan Sven hade krönts till kung och de övriga hade underkastats honom i vasallskap. Men den tvist som fanns mellan hertigen och markgreven kunde inte biläggas, eftersom de högmodiga furstarna ringaktade den ännu nye kungens förmaningar. Ärkebiskopen övertalade alltså biskop Vicelinus att ta emot investituren ur kungens hand, varvid han inte syftade till kyrkans frukt utan till hertigens hat. Men denne samtyckte inte, eftersom han menade att hertigens vrede skulle upptändas oförsonligt; ty i detta land tar man hänsyn endast till hertigens myndighet. Hovmötet upplöstes, och biskop Vicelinus återvände till sin församling. Och han fann att den högst helige mannen ## bok I, MGH s. 140 (maskinöversättning) Thetmarus hade ryckts bort från detta liv. Detta vållade förvisso biskopen den största sorg. Ty denne mycket ljuve man, som alltid skulle omfattas med allas hängivenhet, tycktes inte ha haft någon like i sin tid. För att nämligen kort och sammanfattande beröra något om hans liv: uppenbarad för sin mor före avlelsen, blev han från själva vaggan överlämnad åt altarets tjänst, och anförtrodd åt en god lärare framhärdade han som en utmärkt lärjunge i tukten ända till mannaåren; som lärjunge i Bremen och som kamrat i Frankrike bar han lärarens ok med tålamod, i enlighet med Jeremias ord: Det är gott för en man att bära oket från sin ungdom. Efter återkomsten från Frankrike, när herr Vicelinus drog till Slavien, lämnades han åt sig själv, som om hans handledare hade tagits bort. Hurdan han alltså var i Bremen i ledningen av skolorna och hurdan i dekanatet, må bremarna säga. Det räcker att ha nämnt att Bremen ropade att den kyrkans ljus hade tagits bort efter hans avfärd. Sedan han alltså av längtan efter ett bättre liv hade flyttat till Faldera, skänkte han herr Vicelinus stor glädje genom sin närvaro. Men också för alla som detta hörn av fasa och vidsträckt ödemark rymde, uppstod något som ett nytt ansikte genom ankomsten av en så stor gäst. Efter några år, när Gud vidgade kyrkans gränser, sändes han till Cuzelina, som också kallas Hogerestorp, och var till stor tröst för invånarna i den nya bosättningen. Ty han kom fångarna och de utplundrade till hjälp med så stor fromhet, att givandets storlek tycktes överstiga det ännu späda husets krafter. Ty under bönen eller läsningen var hans öron alltid vakna och riktade mot dörren, för när en behövande skulle komma, bulta och be. Greve Adolf hade respekt för honom, eftersom han tillrättavisade hans fel och inte skonade den som felade. Ty hans hjärtas hårdhet, som han visade mot biskopen, sökte denne vördnadsvärde präst mjuka upp genom att lägga på omslag, men den djupare sjukdomen besegrade varje läkemedel. ## bok I, MGH s. 141 (maskinöversättning) Men när han hade hört honom gjorde han mycket, eftersom han visste att han var en rättfärdig och helig man. Sedan alltså tio år hade fullbordats efter det att han bosatt sig i detta land, angreps han av sjukdom, medan biskopen nämligen var frånvarande och befann sig i Merseburg. Men när bröderna, som stod vid den sjukes bädd, försökte väcka hoppet om att han skulle återvinna hälsan, sade han med stor motvilja: ”Lova mig inte, älskade bröder, uppskov med det närvarande livet; plåga inte med sådana ord min ande, som efter pilgrimsfärdens möda strävar mot fäderneslandet. Se, det är tio år sedan jag bad att mitt liv skulle förlängas under detta löftes namn, och jag blev bönhörd; nu måste jag äntligen be om vila från mödorna, och jag förtröstar på Guds vanliga mildhet att jag inte heller skall bli gäckad i denna bön.” Plågorna i de livsviktiga organen tilltog alltså, men ändå vissnade inte den inre människans kraft, fastän kroppen tynade. På honom fullbordades detta ord av Salomo: ”Kärleken är stark som döden, strömmar och vindar har inte kunnat släcka den.” I den döende levde kärleken, som i den utmattade kroppen höll sinnet helt; den gav bröderna tröst i sorgen, råd i tvivelaktiga ting och uppbyggelse i seder, och den präglade in i vännernas hjärtan några sista spår av avsked, som aldrig skulle utplånas. Men inte heller glömde han sin högt älskade fader Vicelinus, utan bad innerligt att hans vägar skulle styras av Gud, och han tackade många gånger för att frälsningens väg och hoppet om riket hade öppnats för honom genom denne. Till den sjuke kom alltså av broderlig omsorg Eppo, prior i kyrkan i Faldera, och prästen (sacerdos) Bruno, och efter besöket gav de honom den heliga smörjelsens sakrament. När han vördnadsfullt hade tagit emot det och dessutom stärkts genom delaktighet i Herrens livgivande kropp, framhärdade han i tacksägelse. Den natt alltså då pingstaftonen inföll, det vill säga den 16:e dagen före junis kalender, vakade han i bön, inbjöd änglarna med böner och anropade alla helgons förböner, och när själen redan höll på att skiljas från kroppen rörde sig tungan ännu i bön och i lovets bekännelse. O du mest värdige präst, o du för Gud mest behagliga själ! Lycklig vill jag kalla honom i loppet, men lyckligare i målet, han som ## bok I, MGH s. 142 (maskinöversättning) genom en mycket kort mödas genväg förtjänade evig härlighet hos Gud och hos människorna en from hågkomst i kärlek. Om hans begravning. Kapitel 74. Denne vördnadsvärde prästs bortgång brukade brodern Luthbertus långt i förväg förutsäga, han som hade bytt denna världens krigstjänst mot tjänsten åt Gud och tillsammans med Guds tjänare Thetmarus hade vården om de fattiga som fanns i härbärget (hospitale). Han besökte en gång Faldera och visade ett ansikte som var mer sorgset än vanligt och fyllt av tårar. När han tillfrågades om orsaken till sin bedrövelse svarade han att han med rätta var sorgsen, eftersom han inom kort skulle berövas den mest älskade faderns närvaro. Han bekände dessutom att han hade blivit undervisad om detta av Gud, inte i drömmen utan i vaket tillstånd. Och inte långt efter den profeterandes ord följde prästens hastiga död. Även bröderna, som mannens innerliga kärlek tvingade att gråta, kom till besinning, hämtade hopp och återtog tröstens ande, då de mindes förutsägelsen. När alltså budet om hans död kom till Faldera, sände de genast budbärare för att föra över kroppen, eftersom han själv vid sin bortgång ivrigt hade bett om detta. Detta kunde dock på intet sätt övertyga de vördnadsvärda bröderna Theodericus, Ludolfus, Luthbertus och de övriga som levde där, eftersom de alla sade att de hellre ville dö än berövas en så stor klenod, som skulle bli både till ära och till tröst för den nyligen påbörjade kyrkan i Wagira. Sedan alltså de troendes skaror hade strömmat samman från Segeberg och från de närliggande byarna, överlämnades den heliga kroppen åt jorden under de fattigas stora klagan, då de beklagade sig över att de blivit övergivna. Må alltså Gud bli upphöjd i sina helgon, han som gjorde denne man till en präst värdig honom, fullkomnad genom en lycklig kallelse. Även för er, o fäder i det lübeckska samfundet (res publica), skall frälsningen från Herren bli rikare, om ni på värdigt sätt ärar en sådan man och ställer honom i främsta ledet bland dem som lät er kyrkas ruiner resa sig till nya höjder. ## bok I, MGH s. 143 (maskinöversättning) Om biskop Vicelinus sjukdom. Kapitel 75. Efter den berömde prästen Thietmarus bortgång återvände biskop Vicelinus från hovdagen (curia) i Merseburg, sedan hans möda hade varit förgäves på grund av furstarnas ofruktsamhet. Ty herr ärkebiskopen och hertigen, hos vilka den högsta makten i detta land låg, kunde inte bära några för Gud behagliga frukter, eftersom hat och avund på samma gång hindrade dem. Var och en av dem tävlade om vems landet var, eller vem som hade makten att tillsätta biskopar, och de vaktade mycket noga så att ingen av dem gav efter för den andre. Men inte heller greve (comes) Adolf, fastän han var beprövad i mycket, hade helt vänt sitt sinne till biskopsangelägenheterna. Till dessa olyckor hade för vår biskop kommit en ännu större sorg över herr Thietmarus död, under vars livstid allt som trängde på hade synts lättare att bära. Han plågades alltså för varje dag av andlig leda, sökte någon som kunde trösta honom och fann ingen. Men när få dagar hade gått sedan han kommit från hovdagen, kom han till Buzoe, där han hade börjat bygga ett hus och en kyrka, och samlade folket där och gav dem frälsningens ord. Ty redan började de omkringliggande byarna småningom att bebos av kristna, men under stor fruktan på grund av rövarnas försåt. Borgen Plune hade nämligen ännu inte blivit återuppbyggd. När alltså biskopen fullbordade de heliga mysterierna och frambar det sista offret åt Gud, föll han ned och tillbad på marken inför Herrens altare och bad den mäktigaste Guden att hans dyrkan skulle utbredas både på denna plats och i hela Slaviens vidd. Ofta förutsade han också för nybyggarna, under förmanande ord, att dyrkan i Guds hus inom kort skulle bli upphöjd i Slavien, och att de inte skulle tappa modet, utan bära hårt tålamod i hopp om bättre tider. Han tog alltså farväl av den vördnadsvärde prästen Bruno och de övriga som han hade satt över denna plats ## bok I, MGH s. 144 (maskinöversättning) och stärkte deras händer i Herren och återvände till Faldera, där han inom sju dagar drabbades av Guds ris och blev så förlamad av slag att hans hand och fot, ja hela högra sidan, förtvinade, och det som var mest beklagansvärt för alla, han berövades talets förmåga. Alla som såg detta skådespel blev förskräckta, att nämligen en man med ojämförlig vältalighet, en stor lärare, överflödande i den heliga förmaningens ord och i sanningens försvar, plötsligt berövades tungan och lemmarna och i allt blev oförmögen. Hur oeniga folkens meningar alltså var, hur förhastade omdömena var hos många som bara till namnet var gudfruktiga, är motbjudande att minnas, än mindre att återge i ord. De sade att Gud hade övergett honom, och gav inte akt på Skriften som säger: ”Salig är den som tuktas av Herren.” Men alla som var i Faldera och Cuzelina sörjde med obotlig bedrövelse, och mest de som först hade kommit till dessa länder med honom och åldrats med honom under dagens och hettans börda. Läkarnas tjänster anlitades för den sjuke, men utan verkan, eftersom gudomen nämligen hade bestämt något bättre för honom och något som låg närmare frälsningen. Ty att skiljas hädan och vara hos Kristus är mycket bättre. I två och ett halvt år låg han alltså på sjukbädden och kunde varken sitta eller ligga till freds. Han sköttes emellertid med stor omsorg av bröderna, som gav honom det kroppen behövde och bar honom till kyrkan. Ty aldrig ville han vara frånvarande vid mässornas högtider eller vid den heliga kommunionen, om inte en svårare sjukdom hindrade honom. Han anropade Gud med så stora suckar och med hjärtats inre rop att de som såg det knappt kunde avhålla sig från gråt. Vid den tiden styrde priorn på samma plats, den vördnadsvärde Eppo, en man med stora förtjänster i Kristus, huset. Men Cuzelina och kyrkorna som fanns i Wagira styrdes av herr Ludolfus, han, säger jag, som en gång i Lübeck hade utstått många mödor för Kristi evangeliums skull. Åt honom hade biskopen, medan han ännu var frisk, anförtrott prostämbetet (prepositura) ## bok I, MGH s. 145 (maskinöversättning) i Cuzelina. [Kapitel 76.] En dag talade alltså hertigen (dux) till greven och sade: ”Det har redan för länge sedan blivit oss berättat att vår stad Bardowick lider stor minskning av borgare på grund av marknaden (forum) i Lübeck, eftersom alla köpmän flyttar dit. Likaså klagar de som är i Lüneburg över att vårt saltverk (sulcia) har blivit uppslukat på grund av det saltverk som ni har börjat ha i Thodeslo. Vi begär därför att ni ger oss hälften av er stad Lübeck och av saltverket, så att vi lättare kan bära vår stads ödeläggelse. Annars skall vi befalla att ingen handel hädanefter skall bedrivas i Lübeck. Ty det är inte uthärdligt för oss att för andras fördels skull låta våra fäders arv ödeläggas.” Men när greven vägrade, eftersom han ansåg en sådan överenskommelse oförsiktig för sig, befallde hertigen att det hädanefter inte skulle hållas någon marknad i Lübeck, och att det inte skulle finnas möjlighet att köpa eller sälja något utom endast det som hör till födan. Och han befallde att varorna skulle föras över till Bardowick för att hjälpa upp hans stad. Men vid samma tid lät han också täppa till saltkällorna som fanns i Thodeslo. Och denna sak blev för vår greve och för landet Wagira till anstöt och hinder för framsteg. Om biskop Evermodus. Kapitel 77. Inte heller tycks det böra förbigås att, då Gud vidgade kyrkans gränser, herr Evermodus, prost (prepositus) i Magdeburg, vigdes till biskop i Ratzeburg, och polabernas greve Henrik gav honom en ö att bo på nära borgen. Dessutom avstod han trehundra hemman (mansi) ## bok I, MGH s. 146 (maskinöversättning) för att ges åt hertigen som biskopsstiftets donation (dos). Vidare erkände han biskopen landets tionde (decimae), av vilket han dock fick hälften tillbaka som län (beneficium), och han blev biskopens vasall (homo), med undantag för de trehundra hemmanen, som med hela sin oavkortade avkastning och tionde tillhör biskopen. Vid dessa förhandlingar var herr Ludolfus, prost (prepositus) i Cuzelina, närvarande, och han sade till greven i närvaro av vår greve Adolf: ”Eftersom polabernas lands greve har börjat göra gott mot sin biskop, anstår det sig att vår greve inte gör sin del mindre. Ty av honom bör man vänta sig mer, eftersom han är en lärd man som har kunskap om det som behagar Gud.” Då följde vår greve exemplet från polabernas greve och avstod från sitt län trehundra hemman (mansi), som genom hertigens hand frambars som donation till biskopsdömet i Oldenburg. Vicelinus bortgång. Kapitel 78. Därefter drog vår hertig till Italien med kungen för att hämta kejsarkronan. Medan han var borta slöt biskop Vicelinus sin sista dag, då sjukdomen förvärrades. Han dog den 2:a dagen före decembers ider, nämligen i det människoblivna Ordets år 1154. Han satt på biskopsstolen fem år och nio veckor. Hans kropp begravdes i kyrkan i Faldera, i närvaro av herr biskopen av Ratzeburg, som också förrättade gudstjänsten. Den gode faderns minne hölls alltså mycket ivrigt både i Faldera och i Cuzelina, och förvaltarna fick föreskrivet vad som varje dag skulle ges i allmosa för hans själs frälsning. Men i Cuzelina fanns en präst (sacerdos) vid namn Volchardus, bordets tjänare, som först hade kommit till Faldera tillsammans med herr Vicelinus, flitig i de yttre sysslorna. Denne försummade alltså att ge de allmosor som var fastställda för den gode herdens själ, eftersom han var sparsam med tillgångarna mer än nödvändigt. Den vördnadsvärde biskopen visade sig därför för en kvinna som bodde i området (pagus) ## bok I, MGH s. 147 (maskinöversättning) Segeberg, klädd i prästerlig skrud, och sade till henne: ”Gå och säg till prästen Volchardus att han handlar ogudaktigt mot mig, då han undanhåller det som brödernas fromhet har anslagit åt mig för min själs frälsning.” Kvinnan sade till honom: ”Vem, herre, har gett er liv och tal? Har inte ryktet spritts vida omkring att ni under många dagar eller år var berövad talet och till sist också dog? Varifrån kommer då detta?” Han tröstade henne med blid min och sade: ”Det är som du säger, men nu har jag fått detta tillbaka i bättre skick. Förkunna alltså för den nämnde prästen att han snarast skall ersätta det han har undanhållit, och dessutom skall du tillägga att han skall fullgöra nio gudstjänster efter mig.” Och när han hade sagt detta gick han bort. När alltså detta förkunnades för prästen, gick han till Faldera för att rådfråga om detta ord. Och när han blev tillfrågad bekände han sin skuld i enlighet med Guds mans ord och lovade bättring. Men vad gäller de nio gudstjänster som prästen skulle fullgöra efter honom, förblev sanningen okänd, medan vi framlade olika tolkningar, men händelsens utgång avslöjade snart det ord som var dolt. Samme präst levde nämligen nio veckor efter biskopen, och det blev uppenbart att veckorna var förebådade genom gudstjänsterna. Hur Vicelinus gav en blind kvinna synen åter. Kapitel 79. Men fromheten uppmanar oss också att omtala detta, att den mycket berömde mannen Eppo, som för sitt levernes skull stod biskopen mycket nära, sörjde otröstligt över den döde faderns frånvaro. När han hade gjort så i många dagar, stod den ofta nämnde biskopen i sömnen bredvid en kysk och enfaldig jungfru och sade: ”Säg till vår broder Eppo att han skall upphöra att gråta, ty jag har det väl och lider med honom i hans gråt; se, hans tårar bär jag på mina kläder.” Han hade sagt detta, och han visade henne en klädnad, snövit, helt genomdränkt av tårar. Vad skall jag säga om den man som är oss mycket välbekant, vars namn jag förtiger? Ty så har det behagat honom, eftersom han ännu lever och bor i Faldera och vill förbli okänd. ## bok I, MGH s. 148 (maskinöversättning) Denne hörde, innan ännu trettio dagar hade förflutit efter biskopens död, i en syn honom säga att vila hade beretts honom tillsammans med den mycket berömde Bernardus av Clairvaux. När han sade till honom: ”O, om ni ändå vore i vilan!”, svarade han: ”Det är jag, genom Guds nåd, och ni trodde visserligen att jag var död; men jag lever och har alltid sedan dess levat.” Visserligen skall för den fromme läsaren beskrivningen av ännu en sak bli välkommen och inte betungande, en sak som skedde till Guds lov och vår biskops pris och som många känner till och bestyrker. I Falderas socken (parrochia), i byn (villa) som kallas Horgene, fanns en matrona vid namn Adelburgis, som för sitt enkla levernes skull stod biskopen mycket nära. Sedan hon senare berövats synen brukade den vördnadsvärde fadern ofta trösta henne och förmanade henne att tåligt bära den faderliga tuktans ris och inte förtvivla i bedrövelserna, och han lovade henne att hennes ögon nämligen var förvarade åt henne i himlen. Knappt ett år hade alltså gått efter biskopens bortgång, när denna kvinna i en nattlig syn såg honom stå bredvid sig och omsorgsfullt fråga om hur det stod till med hennes hälsa. Hon sade till honom: ”Vilken hälsa har jag, som är i mörker och inte ser ljuset? Var är, frågar jag, herre, dina tröstord, med vilka du sade att mina ögon var förvarade i himlen? Men jag släpas vidare i detta elände, och den inrotade blindheten varar.” ”Misströsta inte”, sade han, ”om vår Guds nåd.” Och genast sträckte han fram sin högra hand och tryckte korsets vördnadsvärda tecken på hennes ögon och gav sin välsignelse. När det blev morgon vaknade alltså kvinnan och kände att genom Guds verk blindhetens mörker hade drivits bort tillsammans med nattens mörker. Då sprang kvinnan upp ur bädden, föll framstupa till marken och ropade i tacksägelse, och utan att vilja ha någon vägvisare styrde hon sina egna steg till kyrkan och gav alla sina bekanta och vänner ett vackert skådespel av sin återfådda syn. Och sedan gjorde hon med egen hand ett kläde att täcka biskopens grav med, till vittnesbörd och minnesmärke över sin återfådda syn. Gud gjorde visserligen också mycket annat lovvärt och värt att berätta genom denne man, som inte är skrivet i denna bok. ## bok I, MGH s. 149 (maskinöversättning) Må alltså Faldera glädjas över den store biskopens ära, må det bevara hans dygder i sinnet och hans ben i jorden. Och ni som sitter i Lübecks kyrkas gästsal (architriclinium), ta emot denne man, en man, säger jag, som jag skänker er i en ren berättelse, ren just därför att den är sann. Ty ni kommer inte helt att kunna förbigå honom, som först i er nya stad reste en sten till minnesvård och göt olja över den. Om Geroldus, biskop av Oldenburg. Kapitel 80. Efter biskop Vicelinus bortgång drog sig bröderna i Faldera undan från underordningen under biskopsdömet i Oldenburg av leda vid mödan och valde till sin prost (prepositus) herr Eppo, en helig man. Men biskopsvalet förbehölls herr hertigen. Vid den tiden fanns en präst vid namn Geroldus, född i Schwaben av föräldrar som inte var av ringa börd, hertigens kaplan, så genomträngd av kunskap i de gudomliga skrifterna att han syntes inte ha någon like i Sachsen, liten till kroppen men stor till själen, skolmästare i Braunschweig och kanik i samma stad, nära fursten på grund av sitt avhållsamma levnadssätt. Ty förutom hjärtats renhet, som var känd för Gud, ansågs han vara mycket kysk till kroppen. Han hade alltså föresatt sig att anta munkdräkten på den plats som kallas Ridegeshuse, under lydnad mot abbot Conradus, till vilken han var bunden av släktskap och kärlek, men han stannade vid hertigens hov mer med kroppen än med själen. När alltså ryktet spred att biskop Vicelinus hade dött, talade herr hertiginnan till prästen Geroldus: ”Om du har föresatt dig att tjäna Gud under ett strängt liv, an- ## bok I, MGH s. 150 (maskinöversättning) -förtror jag dig en nyttig och vinstgivande möda: bege dig till Slavien och stå kvar i det verk som biskop Vicelinus var i. Ty om du gör detta skall du gagna både dig själv och andra. Varje gott är ett större gott om det görs gemensamt.” Härskarinnan kallade alltså genom brev till sig prost Ludolfus från Cuzelina och sände med honom den rekommenderade prästen till landet Wagira för att väljas till biskop. Och till furstens begäran kom prästerskapets och folkets enhälliga val. Men då var det så att den biskop som skulle viga den valde var borta. Ty han var från början hatad av hertigen, och då lurade han ännu mer på hans häl, eftersom hertigen var upptagen av fälttåget i Italien, och biskopens borgar Stadhen, Vorden, Horeborg och Friburg befästes mot honom. I de dagarna stämde furstarna i östra Sachsen och några från Bayern, för en sammansvärjnings skull, som det sades, möte med varandra, och ärkebiskopen, som blev kallad, kom till dem i den böhmiska skogen. Då han sedan skyndade på återfärden, hindrades han av hertigens män från att återvända till sitt stift (parrochia), och han förblev utestängd i östra Sachsen nästan ett helt år. Vår valde gav sig alltså i väg och drog efter honom till Sachsen, och sedan han sökt honom fann han honom i Merseburg, där han förberedde att överlåta biskopsdömet i Oldenburg åt en annan person. Ty han hade beslutat att med denna ära belöna en viss prost i de trakterna, som hade gjort sig väl förtjänt av honom, och han skröt mycket stort, men tomt, om detta biskopsdömes rikedomar. När han alltså hörde om herr Geroldus ankomst blev han upprörd i sinnet och började vilja ogiltigförklara valet, under föregivande att en omogen kyrka, som ännu så gott som saknade personer, inte kunde välja eller avgöra något utan hans tillstånd. Men våra män ## bok I, MGH s. 151 (maskinöversättning) började invända att valet var giltigt, eftersom det hade fullbordats genom furstens begäran, prästerskapets enighet och personens lämplighet. Då sade ärkebiskopen: ”Detta är inte tiden eller platsen att utreda sådant; domkapitlet (capitulum) i Bremen skall avgöra denna sak när jag har återvänt.” När den valde alltså såg att ärkebiskopen var emot honom, sände han prost Ludolfus och dem som hade kommit med honom tillbaka till Wagira, men själv gjorde han sig redo och drog till Schwaben för att genom sitt sändebud underrätta hertigen om sin belägenhet. Hertigen sände honom bud tillbaka att han snarast skulle komma till Lombardiet, som för att tåga med honom till Rom. När han lydde befallningen och lämnade Schwaben överfölls han av rövare, och sedan han förlorat sin reskassa blev han svårt sårad i pannan av ett svärd. Inte heller hindrad av detta fortsatte mannen, som var av brinnande sinne, den påbörjade resan, och när han kom till Tortona, där kungens läger var, blev han välvilligt mottagen av hertigen och hans vänner. Kungen och alla furstarna stormade nämligen Tortona, och staden belägrades i många dagar. Till sist, när staden var intagen, lät han riva dess murar och jämna dem med marken. När hären sedan bröt upp därifrån lät hertigen vår biskop följa med sig in i Italien för att föreställa honom för herr påven. Romarna sände alltså sändebud till kungen i lägret för att säga honom att senaten och alla stadens (Urbs) borgare var redo att ta emot honom med triumftåg, om han uppträdde på kejserligt vis. När han frågade på vilket sätt han borde uppträda sade de: ”Det anstår en kung som för den kejserliga värdighetens skull kommer till Rom att komma på sitt vis, det vill säga i en gyllene vagn, klädd i purpur, drivande framför sina vagnar de tyranner som han har underkuvat i krig och folkens rikedomar. Dessutom bör han ära staden, som är världens huvud och ## bok I, MGH s. 152 (maskinöversättning) rikets moder, och ge senaten det som är föreskrivet genom edikter, nämligen femton tusen pund (librae) silver, så att senatens sinnen därigenom väcks till välvilja och visar honom triumfens ära, och så att senatens myndighet gör den till kejsare (caesar) som rikets furstars val har gjort till kung.” Då log kungen och sade: ”Ett välkommet löfte, men ett dyrt köp. Stora ting begär ni, romerska män, av vår tömda skattkammare. Men jag tror att ni söker förevändningar mot oss genom att ålägga oss det som inte bör åläggas. Ni gör dock klokare om ni låter detta fara och hellre prövar vår vänskap än våra vapen.” Men de stod envist på sig och sade att stadens rättigheter på intet sätt fick upphävas, utan att man måste rätta sig efter senaten; annars skulle stadens portar stängas för honom när han kom. Kejsar Fredriks vigning. Kapitel 81. När kungen hade hört detta sände han ett sändebud bestående av de högsta och mest ansedda männen och kallade herr påven Adrianus till lägret för att delta i rådslaget. Romarna hade nämligen förolämpat påven i mycket. När han alltså kom till lägret skyndade kungen honom till mötes, höll stigbygeln när han steg ned från hästen och ledde honom vid handen in i tältet. Och när det hade blivit tyst talade herr biskopen av Bamberg ett ord ur kungens och furstarnas mun och sade: ”Din helighets ärevördiga närvaro, apostoliske biskop, som vi länge med törst har längtat efter, tar vi nu emot med glädje och tackar Gud, givaren av allt gott, som har fört oss och lett oss till denna plats och gjort oss värdiga ditt allra heligaste besök. ## bok I, MGH s. 153 (maskinöversättning) Vi önskar alltså att det skall vara dig bekant, vördade fader, att hela denna kyrka, församlad från jordens ändar för rikets äras skull, har fört sin furste till din salighet för att han skall upphöjas till den kejserliga ärans höjd, en man framstående genom släktens adel, utrustad med själens klokhet, lycklig i segrar, därtill också utmärkt i det som hör Gud till, en som håller fast vid den sunda tron, en som älskar fred och sanning, en som vårdar den heliga kyrkan, men framför allt den heliga romerska kyrkan, som han omfamnar som en moder, och som inte försummar något av det som fädernas tradition befaller att man skall visa till ära för Gud och apostlarnas furste. Åt detta ger den ödmjukhet som nu har visats trovärdighet; ty när du kom tog han oförskräckt emot dig och fogade sig efter dina allra heligaste fotspår och gjorde det som är rätt. Det återstår alltså, herre fader, att också du gör det som är ditt mot honom, så att det som ännu fattas honom av den kejserliga värdighetens fullhet genom Guds nåd fylls i genom ditt verk.” Härtill svarade herr påven: ”Det är ord, broder, det du säger. Du säger att din furste har visat den salige Petrus vederbörlig vördnad. Men den salige Petrus synes snarare ha blivit vanärad; ty fastän han borde hålla den högra stigbygeln, höll han den vänstra.” När detta genom en tolk hade framförts till kungen, sade han ödmjukt: ”Säg honom att denna brist inte var en brist på fromhet, utan på kunskap. Ty jag har inte lagt stor vikt vid att hålla stigbyglar; ty han är, såvitt jag minns, den förste som jag har visat en sådan tjänst.” Herr påven sade till honom: ”Om han av okunnighet har försummat det som var lättast, hur tror ni att han skall klara det största?” Då sade kungen, något upprörd: ”Jag skulle vilja bli bättre undervisad om varifrån denna sed har vuxit fram, av välvilja eller av skyldighet? Om av välvilja, så har herr påven inget att klaga över om en tjänst har vacklat, som består av fri vilja och inte av rätt. Men om ni säger att denna vördnad på grund av den första instiftelsens skyldighet tillkommer apostlarnas furste, vad är då skillnaden mellan den högra och den vänstra stigbygeln, bara ödmjukheten bevaras och fursten böjer sig för den högste biskopens fötter?” Man tvistade alltså länge och skarpt; till sist skildes de från varandra utan ## bok I, MGH s. 154 (maskinöversättning) fredskyss. De som tycktes vara rikets pelare fruktade alltså att de kanske hade mödat sig förgäves om saken lämnades ogjord, och genom mycken övertalning vann de över kungens hjärta, så att han kallade herr påven tillbaka till lägret. När han återkom tog kungen emot honom och fullgjorde tjänsten till fullo. Men när alla var glada och fröjdade sig över överenskommelsen sade herr påven: ”Ännu återstår det som er furste bör göra. Må han återvinna åt den salige Petrus Apulien, som Vilhelm av Sicilien innehar med våld. När detta är gjort må han komma till oss för att krönas.” Furstarna svarade och sade: ”Det är länge sedan vi kom i fält, och vi saknar sold, och du säger att Apulien skall återvinnas åt dig och att man först då skall komma till vigningen? Detta är hårt och över våra krafter. Må hellre vigningens verk fullbordas, så att vägen hem till fäderneslandet öppnas för oss och vi får andas ut en smula efter mödan; sedan skall vi återvända [mer] rustade för att fullborda det som nu återstår att göra.” Genom Guds styrelse, under vilken de som bär världen böjer sig, gav alltså den apostoliske efter och samtyckte till furstarnas begäran. Och när enighet hade uppnåtts satte de sig i rådslag för att överlägga om intåget i staden och om hur man skulle akta sig för romarnas försåt. Vid den tiden gick vår hertig till herr påven och bad honom om vigningen av den valde i Oldenburg. Han avböjde med måttfullhet och sade att han gärna skulle göra det begärda, om det kunde ske utan förfång för metropoliten. Ty herr ärkebiskopen av Hamburg hade genom brev hunnit före till påven och bett honom avstå från denna vigning, som skulle vara skamlig för honom. När de alltså närmade sig staden sände kungen i hemlighet om natten niohundra brynjeklädda till den salige Petrus hus tillsammans med herr påvens sändebud, och dessa framförde befallningarna till väktarna och släppte in krigarna genom en bakport i huset och borgarna. När det alltså blev morgon kom kungen med hela hären, och herr påven gick före med kardinalernas skara och tog emot honom vid trappan, och de gick in i den salige Petrus hus och började vigningens verk. Men ## bok I, MGH s. 155 (maskinöversättning) krigsfolket stod beväpnat runt templet och byggnaden och vaktade kungen tills mysterierna var fullbordade. Men sedan den kejserliga värdighetens verk hade fullbordats på honom gick han ut ur stadens murar, och krigsfolket, tyngt av trötthet, vederkvicktes med mat. Under måltiden gjorde de från Lateranen ett utfall, gick över Tibern och satte först i oordning hertigens läger, som låg intill murarna, och hären störtade ut ur lägret under rop för att göra motstånd. Och det blev en väldig strid den dagen. Där kämpade vår hertig tappert i främsta ledet, och romarna besegrades och led ett stort nederlag. Efter segern blev hertigens namn upphöjt över alla som var i hären. Herr påven ville alltså hedra honom, sände honom gåvor och befallde budbäraren och sade: ”Säg honom att jag i morgon, om Herren vill, skall viga hans valde.” Och hertigen gladde sig över löftet. När det alltså blev morgon höll herr påven en offentlig högtid och vigde åt oss en biskop med stor härlighet. Om hängningen av veroneserna. Kapitel 82. Sedan romarna alltså hade återförts till påvens nåd, vände kejsarens fälttåg om till återfärd, och de lämnade Italien och kom till Lombardiet. Också detta lämnade de bakom sig och kom till Verona, där det hände att kejsaren med hären råkade i svår fara. Det är nämligen veronesernas lag att, när kejsaren lämnar Lombardiet, lägga ut en bro av skepp över floden som kallas Adige (Edesa), vars ström är våldsam som en fors och inte går att vada för någon. När alltså hären hade gått över, rycktes genast denna bro bort av flodens ström, och hären skyndade vidare och kom till ett trångt pass som heter Clusa, där vägen mellan klippor som når upp till himlen drar ihop sig så smalt att ## bok I, MGH s. 156 (maskinöversättning) den knappt ger passage åt två som går i bredd. Men veroneserna hade besatt bergets krön och lät ingen passera, utan slungade spjut. Och de krävde av kejsaren vad han ville ge för sin egen och sina mäns räddning. Kejsaren var alltså innesluten på alla sidor både av floden och av bergen, och det är otroligt att säga hur förskräckt han var i sinnet; han gick in i sitt tält, barfota, och tillbad inför det livgivande trät av Herrens kors. Utan dröjsmål fann han, gudomligt inspirerad, en utväg. Han lät alltså kalla till sig dem från Verona som var hos honom och sade till dem: ”Visa mig den dolda stig som leder upp till bergets krön, annars skall jag befalla att era ögon grävs ut.” Men de blev rädda och avslöjade för honom bergets dolda uppstigningar, och genast steg de tappraste krigarna upp, kom över fienderna bakifrån, skingrade dem i strid, grep deras ädlingar och förde dem inför kejsarens ansikte. Han lät hänga dem. Och sedan hindren på så sätt hade röjts undan fortsatte hären sin väg. Biskoparna Hartwicus och Geroldus försoning. Kapitel 83. Därefter fick vår biskop tillstånd av hertigen och drog sig undan till Schwaben, där han togs emot med vördnad av sina vänner och hölls kvar några dagar, och sedan begav han sig till Sachsen; därefter gick han över Elbe och kom till Wagira för att gå in i den möda som han hade blivit överlämnad åt. När han slutligen trädde in i biskopsdömet fann han inte underhåll med vilket han kunde försörjas ens en enda månad. Ty huset i Faldera hade efter biskop Vicelinus, saliga i åminnelse, död övergått till kyrkan i Hamburg, eftersom det sörjde både för sin fördel och för sin ro. Och prost Ludolfus och bröderna i Hogerestorp ansåg det vara nog för dem att ge biskopen härbärge när han kom och gick. Endast huset i Bozoe tjänade till biskopens underhåll, och det var mycket tomt och obrukat. Sedan biskopen alltså hade besökt och talat till sin kyrkas söner återvände han till Elbe för att tala med ärkebiskopen vid Staden. Då ## bok I, MGH s. 157 (maskinöversättning) ärkebiskopen av högmodets stolthet länge drog ut på saken och det var svårt att få företräde, sade vår biskop till abboten från Reddegeshuse och de övriga som hade kommit med honom: ”Varför sitter vi här, bröder? Låt oss gå och se mannens ansikte.” Och utan någon fruktan gick han in till fursten och fick en kyss utan ett hälsningsord. Vår biskop sade till honom: ”Talar ni inte till mig? Vad har jag syndat, så att jag inte förtjänar att bli hälsad? Låt oss, om det behagar er, utse skiljedomare som dömer mellan oss. Jag kom, som ni vet, till Merseburg och bad om välsignelsen, och ni vägrade. Driven av nödvändighet gick jag alltså till Rom för att av den apostoliska stolen utverka det som ni hade nekat mig. Jag har alltså rättvisare skäl att vredgas, eftersom ni har pålagt mig den betungande nödvändigheten av denna resa.” Ärkebiskopen sade till honom: ”Vilket så oundvikligt skäl drev er till Rom att underkasta er resans möda och utgifternas kostnader? Var det därför att jag, som befann mig i ett avlägset land, uppsköt er begäran till dess den kunde läggas fram inför vår kyrka?” ”Ni uppsköt den”, sade vår biskop, ”som om ni ville försvaga vår sak; ty detta, för att säga sanningen, uttryckte ni ganska öppet med ord. Men ära vare Gud, som har fullkomnat oss i sin tjänst, genom en mödosam men välkommen framgång.” Då sade ärkebiskopen: ”Den apostoliska stolen har vid er vigning, som rättmätigt tillkom oss, brukat sin makt, mot vilken vi förvisso inte kan sätta oss upp. Men för denna orätt har den å andra sidan sörjt för bot, genom att i brev förklara för oss att inget av vår myndighet över er underordning har tagits ifrån oss genom denna handling.” Vår biskop svarade: ”Jag vet förvisso och förnekar inte att det är så som ni säger, och just därför har jag kommit, för att visa mig i det som är värdigt er, så att oenigheten stillas och det som hör till freden återupprättas. Jag anser det också rättvist att ni, som ser vad som är oss underställt, sörjer för hjälp till vårt underhåll. Ty dem som gör krigstjänst tillkommer understöd.” Och sedan detta var sagt slöt de vänskap med varandra och lovade varandra ömsesidig hjälp i nöden. ## bok I, MGH s. 158 (maskinöversättning) Därifrån begav sig vår biskop Geroldus till Bremen för att möta hertigen. Denne hade nämligen blivit förtörnad på de frisier som kallas Rustri och kom till Bremen på novembers kalender och lät gripa alla som hade kommit till marknaden och plundra deras egendom. När vår biskop tillfrågades av hertigen hur han hade blivit mottagen av ärkebiskopen, talade han väl om honom och sökte blidka hertigens sinne mot ärkebiskopen. Ty den inrotade fiendskapen, som länge hade funnits mellan dem, fann vid den tiden tillfälle att grassera, eftersom ärkebiskopen hade underlåtit att delta i det italienska fälttåget, hade brutit sin ed och gjort sig skyldig till majestätsbrott. Därför kom också kejsarens sändebud till Bremen och lade beslag på alla biskopliga gårdar (curtes), och allt han fann lade han till kronans (fiscus) rättigheter. Detsamma hände Othelricus, biskop av Halberstadt. Vår biskop följde alltså hertigen när denne återvände till Braunschweig och firade med honom Herrens födelses högtid. När den var över återvände biskopen till Wagira, sedan han tagit med sig sin släkting abboten från Redegeshuse, och drog till Oldenburg för att fira trettondedagens högtid på biskopssätet. Men staden var helt öde och hade varken murar eller invånare utom en mycket liten helgedom som Vicelinus, helig i åminnelse, hade uppfört där. Där förrättade vi gudstjänsten i den bittraste kyla bland snödrivorna. Av slaverna fanns inga åhörare utom Pribizlavus och ytterst få. När de heliga mysterierna var fullbordade bad Pribizlavus att vi skulle ta in i hans hus, som låg i en mer avlägsen by. Och han tog emot oss med stor beredvillighet och gjorde ett präktigt gästabud för oss. Det bord som dukades fram åt oss fylldes av tjugo rätter. Där lärde jag mig av erfarenhet det som jag tidigare känt till genom ryktet, att intet folk är mer hedervärt än slaverna i gästfrihetens dygd. Ty när det gäller att ta emot gäster är alla så att säga enhälligt beredvilliga, ## bok I, MGH s. 159 (maskinöversättning) så att ingen behöver be om härbärge. Ty allt vad de förvärvar genom åkerbruk, fiske eller jakt lägger de helt ned på gästfrihetens verk, och de berömmer var och en som så mycket tappare, ju mer slösande han är. Strävan efter denna prålighet driver många av dem till stöld eller rån. Dessa [slags] laster är förvisso förlåtliga hos dem, ty de ursäktas med gästfrihetens förevändning. Ty enligt slavernas lagar skall du dela ut åt gästerna i morgon det som du har stulit under natten. Men om någon, vilket är ytterst sällsynt, ertappas med att ha visat bort en främling från härbärget, är det tillåtet att bränna upp hans hus eller egendom, och alla förenar sig lika i detta och säger att den är ärelös, den är ussel och förtjänar att bli utvisslad av alla, som inte har fruktat att neka en gäst bröd. Pribizlavus omvändelse. Kapitel 84. Sedan vi hade stannat hos småkungen (regulus) den natten och den följande dagen och natten, drog vi vidare till det bortre Slavien för att ta härbärge hos en mäktig man vid namn Thessemar; denne hade nämligen kallat oss till sig. Men det hände att vi på vägen kom till en lund, som är den enda i det landet, ty hela landet breder ut sig i en slätt. Där såg vi bland mycket gamla träd heliga ekar, som var helgade åt det landets gud Proven, och kring dem löpte en gård och ett omsorgsfullt byggt staket av trä med två portar. Ty förutom husgudarna och avgudabilderna, av vilka de enskilda byarna överflödade, var denna plats helgedomen för hela landet, och åt den var en präst (flamen), högtidsdagar och olika slags offerriter anslagna. Där brukade landets folk tillsammans med småkungen och prästen samlas varje måndag för rättegångarnas skull. Inträde i gården var förbjudet för alla utom endast för prästen och dem som ville offra, eller dem som var i dödsfara, ty dessa nekades ingalunda ## bok I, MGH s. 160 (maskinöversättning) asyl. Ty slaverna visar sina helgedomar så stor vördnad att de inte låter tempelplatsens område befläckas med blod, inte ens fienders. Ed tillåter de mycket ogärna, ty att svära är hos slaverna nästan detsamma som att svära falskt, på grund av gudarnas hämnande vrede. Men slaverna har många slag av avgudadyrkan, ty alla är inte ense om samma vidskepliga sedvänja. Somliga ställer nämligen fram bildstoders avbildade gestalter ur templen, såsom avguden i Plune, vars namn är Podaga; andra bebor skogar eller lundar, såsom Prove, guden i Oldenburg, och för dessa finns inga utformade bilder. Många hugger de också ut med två eller tre eller ännu fler huvuden. Men bland de mångskiftande gudamakter som de tillskriver åkrar, skogar, sorger och nöjen förnekar de inte att det finns en gud i himlen som härskar över de övriga, att denne allsmäktige endast har omsorg om det himmelska, medan de andra, som lyder honom med fördelade uppgifter, har utgått ur hans blod och var och en är så mycket förnämare, ju närmare han står denne gudarnas gud. Men när vi kom till denna lund och vanhelgandets plats uppmanade biskopen oss att tappert gå fram för att förstöra lunden. Han själv sprang också av hästen och slog sönder portarnas utsmyckade frontstycken med sin stav, och vi gick in i gården och staplade alla gårdens stängsel runt dessa heliga träd och tände eld på vedstapeln och gjorde ett bål, dock inte utan fruktan för att vi kanske skulle överväldigas [med stenar] i ett upplopp av invånarna. Men vi blev beskyddade av Gud. Därefter tog vi in i härbärget, där Thessemar tog emot oss med stor ståt. Ändå var slavernas bägare inte ljuva eller angenäma för oss, eftersom vi såg bojorna och de olika slagen av tortyr som tillfogades de kristna som förts dit från Danmark. Vi såg där Herrens präster utmärglade av långvarig fångenskap, som biskopen varken med våld eller med böner kunde hjälpa. Den närmast följande söndagen samlades hela landets folk vid marknadsplatsen i Lübeck, och herr biskopen kom dit och ## bok I, MGH s. 161 (maskinöversättning) höll ett förmaningstal till folket, att de skulle överge avgudarna och dyrka den ende Guden, som är i himlen, och ta emot dopets nåd och avsäga sig de onda gärningarna, nämligen plundringarna och dråpen på kristna. Och när han hade talat färdigt till folket sade Pribizlavus, medan de övriga nickade instämmande: ”Dina ord, o vördnadsvärde biskop, är Guds ord och tjänar vår frälsning. Men hur skall vi gå in på denna väg, insnärjda som vi är i så stora olyckor? För att du skall kunna förstå vår bedrövelse, lyssna tåligt till mina ord; ty det folk som du ser är ditt folk, och det är rätt att vi lägger fram vår nöd för dig; sedan blir det din sak att ha medlidande med oss. Ty era furstar går så hårt fram mot oss att döden för oss är bättre än livet på grund av skatterna och den hårdaste träldom. Se, i år har vi, invånarna i detta mycket lilla hörn, betalat dessa tusen mark till hertigen, och till greven så och så många hundratal, och ändå har vi inte klarat oss, utan dagligen blir vi utsugna och pressade ända till utblottelse. Hur skall vi då få tid för denna nya religion, så att vi bygger kyrkor och tar emot dopet, vi som dagligen tvingas till flykt? Om det åtminstone fanns en plats dit vi kunde fly. Ty när vi går över Travena, se, där finns en liknande olycka, och när vi kommer till floden Pene är den lika fullt där. Vad återstår alltså, annat än att vi överger länderna, ger oss ut på havet och bor bland vågorna? Eller vad är vår skuld, om vi, fördrivna från fäderneslandet, oroar havet och tar vår reskost från daner eller köpmän som ror över havet? Är inte detta furstarnas skuld, de som driver oss ut?” Härtill sade herr biskopen: ”Att våra furstar hittills har behandlat ert folk illa är inte att undra på; ty de anser sig inte synda mycket mot avgudadyrkare och mot dem som är utan Gud. Vänd hellre tillbaka till kristendomens bruk och underkasta er er skapare, under vilken de som bär världen böjer sig. Lever inte sachsarna och de övriga folk som bär det kristna namnet i lugn, nöjda med det som lagligen tillkommer dem? Men ni ensamma är, liksom ni skiljer er från alla i dyrkan, så utsatta för alla människors plundring.” Och Pribizlavus sade: ”Om det behagar herr hertigen och dig att vi skall ha samma ordning för dyrkan som greven, så må vi få de rättigheter ## bok I, MGH s. 162 (maskinöversättning) som sachsarna har i fråga om gods och inkomster, och då skall vi gärna bli kristna, bygga kyrkor och ge vårt tionde.” Därefter drog vår biskop Geroldus till hertigen för landskapstinget (colloquium provinciale), som hade utlysts till Ertheneburg, och slavernas småkungar (reguli) blev kallade och kom dit till tingets tid. Då höll hertigen på biskopens uppmaning ett tal till slaverna om kristendomen. Obotriternas småkung Niclotus sade till honom: ”Må Gud, som är i himlen, vara din gud, och var du vår gud, och det räcker för oss. Dyrka du honom, så skall vi dyrka dig.” Och hertigen tillrättavisade honom för det hädiska ordet. Men om biskopsdömets och kyrkans främjande gjordes ingenting mer vid den tiden, eftersom vår hertig nyss hade återvänt från Italien och var helt hängiven åt förvärv. Ty skattkammaren var tom och utblottad. Biskopen följde alltså hertigen när denne återvände till Braunschweig och stannade hos honom i många dagar. Och han sade till hertigen: ”Se, nu har jag varit vid ert hov ett helt år och på så sätt varit er till last. Och när jag kommer till Wagira har jag inget att äta. Varför har ni då lagt på mig bördan av detta namn eller ämbete? Det var mycket bättre för mig förut än nu.” Upprörd av detta kallade hertigen till sig greve Adolf och gjorde upp räkning med honom om de trehundra hemman (mansi) som hade frambärats som biskopsdömets donation. Då anvisade greven biskopen Uthine och Gamale med deras tillbehör till besittning. Därtill lade han till godset som kallas Bozoe två byar (villae), Gothesvelde och Wobize. Också i Oldenburg gav han honom ett tillräckligt bekvämt gods intill marknaden. Och greven sade: ”Må herr biskopen gå till Wagira och tillkalla dugliga män och låta värdera dessa gods; vad som fattas av de trehundra hemmanen skall jag fylla ut; vad som blir över skall vara mitt.” Biskopen kom alltså och såg besittningen, och efter förhör med bönderna (coloni) fann han att dessa gods knappt omfattade hundra hemman. Därför lät greven mäta upp jorden med ett kort mätrep som var okänt för våra landsmän, ## bok I, MGH s. 163 (maskinöversättning) och dessutom mätte han kärr och skogar med repet och fick fram ett mycket stort antal åkrar. När saken alltså hade dragits inför hertigen, dömde hertigen att biskopen skulle få mått enligt detta lands sed, och att kärr eller tätare skogar inte skulle mätas. Mycken möda lades alltså ned på att kräva in dessa gods; varken genom hertigen eller biskopen har de kunnat utkrävas ända till denna dag. Men detta som jag har nämnt förvärvade biskop Geroldus, som dagligen ansatte furstarna i tid och otid för att gnistan av biskopsnamnet skulle väckas till liv i Wagira. Och han byggde staden och marknaden Uthine och byggde sig ett hus där. Men eftersom det inte fanns någon gemenskap (congregatio) av klerker i biskopsdömet Oldenburg utom den som fanns i Cuzelina, som med ett annat namn kallas Hogerestorp, lät han med hertigens samtycke dem flytta till Segeberg, till den första grundläggningens plats, för att han vid högtiderna, när biskopen måste vara bland folket, skulle ha förstärkning i prästerskapet. Fastän detta syntes olägligt för prost Ludolfus och bröderna på grund av marknadens larm, gav de ändå efter för de förnämares råd, som det inte fanns utrymme att sätta sig emot. Och biskopen byggde ett hus där. Därifrån fortsatte han och besökte ärkebiskopen, åt vilken han också visade många tjänster, i hopp om att få tillbaka klostret i Faldera, som hans företrädare som bekant både hade grundat och innehaft. Men ärkebiskopen, som var mer benägen att gynna sin egen kyrka, förde mannen bakom ljuset med listiga löften, lovade, gav anstånd och vann tid. Men han befallde den mycket vördnadsvärde mannen prost Eppo att inte helt dra tillbaka sin hand från stödet åt denna nya kyrka, utan att hjälpa biskopen både med personer och med andra hjälpmedel. Därför kallade vår biskop till sig prästen Bruno från Faldera – denne hade nämligen lämnat Slavien när Vicelinus dog – och sände honom till Oldenburg för att sörja för det folkets frälsning. Till detta ## bok I, MGH s. 164 (maskinöversättning) verk väcktes han förvisso av en gudomlig ingivelse; han hade nämligen i en nattlig syn sett ett krismakärl i sina händer, ur vars lock ett ungt skott fullt av grönska hade vuxit upp, som stärktes och växte till ett kraftigt träd. Detta gick förvisso i uppfyllelse så som han hade tolkat det. Ty genast när han kom till Oldenburg tog han itu med Guds verk med stor iver och kallade slavernas folk till pånyttfödelsens nåd, högg ned lundarna och förstörde de vanhelgande riterna. Och eftersom borgen och staden, som en gång hade varit kyrka och biskopssäte, var öde, utverkade han hos greven att en koloni av sachsare skulle grundas där och att prästen skulle ha tröst av ett folk vars språk och sedvänja han kände. Och detta blev för den nya kyrkan ett inte obetydligt stöd. Ty en mycket ståtlig kyrka byggdes i Oldenburg, rikligt utsmyckad med böcker, klockor och andra redskap. Och dyrkan i Guds hus återupprättades mitt ibland ett förvänt och vrångt släkte ungefär nittio år efter förstörelsen av den tidigare kyrkan, som skedde när den fromme fursten Godeschalcus dräptes. Och kyrkan invigdes av biskop Geroldus till den helige Johannes döparens ära, i närvaro av den ädle greve Adolf och fru Machtildis, hans mycket fromma hustru, som visade all hängivenhet. Och greven befallde slavernas folk att föra sina döda till kyrkogården för att begravas och att samlas i kyrkan på högtiderna för att höra Guds ord. Och Guds präst Bruno förvaltade för dem Guds ord tillräckligt enligt det uppdrag som anförtrotts honom, och han hade predikningar skrivna med slaviska ord, som han i rätt tid framförde för folket. Och slaverna förbjöds hädanefter att svära vid träd, källor och stenar, utan de förde fram dem som var anklagade för brott till prästen för att prövas med järn eller plogbillar. I de dagarna korsfäste slaverna en dansk man. När prästen Bruno hade anmält detta för greven, kallade denne dem inför rätta och straffade dem med böter. Och han avskaffade det slaget av straff i landet. ## bok I, MGH s. 165 (maskinöversättning) När biskop Geroldus alltså såg att en god grund var lagd i Oldenburg, föreslog han greven att en kyrka skulle resas i området (pagus) som kallas Susle. Och de sände dit från huset i Faldera prästen Deilawin, vars ande törstade efter mödor och faror i evangeliets förkunnelse, och sedan han sänts kom han till en rövarkula, till de slaver som bor vid floden Crempine. Där fanns nämligen ett vanligt gömställe för sjörövare, och prästen bodde bland dem och tjänade Herren i hunger och törst och nakenhet. Sedan detta var gjort syntes det lämpligt att kyrkor skulle byggas i Lutelenburg och Bathecowe, och biskopen och greven drog dit och märkte ut kyrkogårdar för de kyrkor som skulle byggas. Guds verk växte alltså i landet Wagira, och greven och biskopen hjälpte varandra med ömsesidigt bistånd. Vid den tiden återuppbyggde greven borgen Plune och anlade där en stad och en marknad. Och slaverna som bodde i de omkringliggande byarna drog bort, och sachsare kom och bosatte sig där; och slaverna försvann småningom ur landet. Men också i polabernas land förökades kyrkorna genom ihärdigheten hos herr biskop Evermodus och greve Henrik av Ratzeburg. Dock kunde de ännu inte hindra slavernas plundringar, eftersom de ännu for över havet och härjade danernas land; de hade ännu inte vänt sig bort från sina fäders synder. Om Knuts död. Kapitel 85. Danerna, som ständigt plågades av inbördeskrig, hade nämligen ingen kraft till krig utåt. Ty danernas kung Sven, som var stärkt både genom framgångsrika segrar och genom kejsarens myndighet i riket, behandlade sitt folk grymt, och därför fick hans sista tid genom Guds hämnd ett olyckligt slut. Men när ## bok I, MGH s. 166 (maskinöversättning) hans rival Knut såg folkets knot mot Sven, sände han bud och kallade till sig Valdemar, som var Svens kusin och medhjälpare, och förband honom med sig genom att ge honom sin syster till hustru. När han alltså var förvissad om hans hjälp förnyade han sina onda planer mot Sven. När alltså kung Sven var på Själland kom Knut och Valdemar oväntat med en här för att besegra honom. Eftersom han för sin grymhets skull var övergiven av alla och inte hade krafter att strida, flydde han med hustru och husfolk till havet och for över till Oldenburg. När greve Adolf fick veta detta fruktade han storligen över det som hade hänt, att nämligen en mycket mäktig man, som hade betslet i käftarna på alla nordliga folk, plötsligt hade störtats. Då han önskade dra genom hans land visade greven honom stor välvilja, och han tog vägen till Sachsen till sin svärfar Conradus, markgreve (marchio) av Within, och stannade där nästan två år. Vid den tiden begav sig vår hertig Henrik till riksmötet (curia) i Regensburg för att ta emot hertigdömet (ducatus) Bayern. Kejsar Fredrik tog nämligen detta hertigdöme från sin farbror och gav det tillbaka till vår hertig, eftersom han hade funnit honom trofast i det italienska fälttåget och i rikets övriga angelägenheter. Och han fick ett nytt namn: Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen. Sedan saken alltså hade avslutats efter önskan och hertigen återvände från riksmötet, vände sig Sachsens furstar till honom och bad honom att komma Sven till hjälp och föra honom tillbaka till hans rike. Och Sven lovade hertigen ofantliga penningsummor. Vår hertig samlade alltså en mycket stor krigsstyrka och förde vintertid Sven tillbaka till Danmark, och genast öppnades städerna Slesvig och Ribe för honom. De kunde dock inte ha mer framgång i företaget. Ty Sven hade mycket ofta skrutit inför hertigen att ## bok I, MGH s. 167 (maskinöversättning) danerna av egen vilja skulle ta emot honom när han kom med en här. Men detta gick ingalunda så som han hade menat. Ty det fanns ingen i hela danernas land som tog emot honom eller kom honom till mötes. När han alltså märkte att lyckan var emot honom och att alla flydde från honom sade han till hertigen: ”Vår möda är förgäves, det är bättre att vi vänder om. Ty vad gagnar det om vi härjar landet och plundrar oskyldiga? För oss som vill strida med fienderna finns inget tillfälle, eftersom de flyr för oss och drar sig bort till havets inre delar.” De tog alltså gisslan från de två städerna och lämnade Danmark. Då slog Sven in på en annan väg och ett annat råd och beslöt att gå över till slaverna, och genom att använda grevens härbärge i Lübeck gick han över till obotriternas furste Niclotus. Och hertigen befallde slaverna i Oldenburg och i obotriternas land att hjälpa Sven. Och sedan han fått några få skepp kom han i fred till Lolland och fann dem glada över hans ankomst, eftersom de från början hade varit honom trogna. Därifrån gick han över till Fyn och vann det för sig. Sedan drog han vidare till de övriga mindre öarna och vann för sig mycket många genom gåvor och löften, medan han aktade sig för försåt och säkrade sig på de fastaste platserna. När Knut och Valdemar alltså fick veta detta kom de med en här för att besegra Sven och driva honom ut ur landet. Men han hade slagit sig ned på Lolland, beredd till motstånd och samtidigt hjälpt av platsernas fasthet. Genom medling av herr Helyas, biskop av Ribe, och furstarna på båda sidor böjdes oenigheten mot fred, och riket delades i tre delar. Och Valdemar fick Jylland, Knut Själland och Sven Skåne, som visar sig vara överlägset i män och vapen. De övriga mindre öarna delade de mellan sig, åt var och en efter vad som passade honom. Och för att överenskommelserna inte skulle brytas avlades heliga eder. Därefter höll Knut och Valdemar ett mycket stort gästabud på Själland i den stad som kallas Roskilde och inbjöd sin frände Sven för att visa honom ära och vederkvickelse och trösta honom för alla de olyckor som de hade tillfogat honom på fiendskapens och krigets dag. ## bok I, MGH s. 168 (maskinöversättning) Men på grund av sin medfödda grymhet började han, när han satt vid gästabudet och såg att kungarna, hans bordsgäster, var orädda och fria från all misstanke, att utforska en lämplig plats för ett försåt. På gästabudets tredje dag, när nattens mörker redan hade fallit på, bars alltså på Svens vink svärd fram, och man kastade sig över de intet ont anande kungarna och genomborrade plötsligt Knut. Men när mördaren svingade hugget mot Valdemars huvud, sprang denne kraftigt upp, slog ut ljuset och kom genom Guds räddning undan i mörkret, sårad av endast ett sår. Han flydde alltså till Jylland och satte hela Danmark i rörelse. Då samlade Sven en här från Själland och havets öar och for över till Jylland för att besegra Valdemar. Men denne förde ut sin här och mötte honom med stark hand, och striden stod inte långt från Viborg, och Sven dräptes den dagen och alla hans män likaså. Och Valdemar fick danernas rike och blev en fredens styresman och en fredens son. Och inbördeskrigen, som Danmark hade plågats av i många år, upphörde. Och han slöt vänskap med greve Adolf och hedrade honom så som de kungar hade gjort som hade varit före honom. Om Lewenstats grundande. Kapitel 86. I de dagarna förtärdes staden Lübeck av en eldsvåda, och köpmännen och stadens övriga invånare sände bud till hertigen och sade: ”Det är länge sedan marknaden (forum) i Lübeck förbjöds genom er befallnings myndighet. Men vi har hittills stannat kvar i denna stad i hopp om att få marknaden tillbaka genom er nåds välbehag, och inte heller lät våra byggnader, som uppförts med stor kostnad, oss dra bort. Men nu, när husen är förtärda, är det onödigt att bygga upp igen på en plats där det inte tillåts finnas någon marknad. Ge oss därför en plats att bygga en stad på, på den plats som behagar dig.” Hertigen bad alltså greve Adolf att överlåta åt honom hamnen och ön Lübeck. Detta ## bok I, MGH s. 169 (maskinöversättning) ville han inte göra. Då byggde hertigen en ny stad vid floden Wochenice, inte långt från Lübeck, i landet Ratzeburg, och började bygga och befästa den. Och han kallade staden efter sitt namn Lewenstad, vilket betyder Lejonets stad. Men eftersom den platsen var mindre lämplig både i fråga om hamn och befästning och inte kunde nås utom med små skepp, började hertigen åter förhandla med greve Adolf om ön och hamnen i Lübeck och lovade mycket, om han ville rätta sig efter hans vilja. Till sist gav greven efter och gjorde vad nödvändigheten bjöd, och överlät borgen och ön åt honom. Genast återvände köpmännen på hertigens befallning med glädje, sedan de lämnat den nya stadens olägenheter, och började bygga upp kyrkorna och stadens murar igen. Och hertigen sände sändebud till nordens städer och riken, Danmark, Sverige, Norge och Ryssland, och erbjöd dem fred, så att de skulle ha fri lejd att besöka hans stad Lübeck. Och han inrättade där ett myntverk (moneta), en tull (theloneum) och mycket ansedda stadsrättigheter. Från den tiden hade stadens verk framgång, och antalet invånare förökades. Milanesernas belägring. Kapitel 87. Ungefär i dessa dagar kallade den mycket mäktige kejsaren Fredrik alla Sachsens furstar till belägringen av staden Milano. Det var alltså nödvändigt att vår hertig högtidligen var närvarande vid statens angelägenheter. Därför började han stilla de stridigheter som fanns inom hertigdömet och sörjde klokt för att inga oroligheter skulle uppstå i furstarnas och de övriga ädlingarnas frånvaro. Sedan han hade sänt ## bok I, MGH s. 170 (maskinöversättning) bud kallade han danernas kung Valdemar till ett samtal och slöt vänskap med honom. Och kungen bad hertigen att skaffa honom fred för slaverna, som utan uppehåll härjade hans rike, och han lovade honom mer än tusen mark silver. Därför befallde hertigen slaverna, nämligen Niclotus och de övriga, att komma inför honom, och han band dem genom befallning och ed att hålla fred både mot danerna och mot sachsarna till dess han återkom. Och för att överenskommelserna skulle vara giltiga befallde han att slavernas alla sjörövarskepp skulle föras till Lübeck och visas upp för hans sändebud. Men de lämnade, av sin vanliga djärva förmätenhet och eftersom det italienska fälttåget var nära förestående, fram mycket få skepp och dessa mycket gamla, medan de övriga, som var dugliga för krig, listigt hölls kvar. Greven förhandlade alltså genom de äldste i landet Wagira, nämligen Marchradus och Horno, med Niclotus och krävde av honom med välvilja att han skulle hålla tron mot hans land obruten. Detta fullgjorde han med en trohet som förtjänade tilltro. Sedan sakerna hade ordnats på detta sätt drog hertigen till Lombardiet med tusen brynjeklädda, som det sägs, och hade i sitt följe greve Adolf och många ädlingar från Bayern och Sachsen. Och de kom till kungens här, som belägrade den mycket starkt befästa fästningen som kallas Crimme, som hörde till milaneserna. Och de dröjde nästan ett helt år med att storma fästningen och gjorde många belägringsmaskiner och kastade eld. Till sist, när fästningen var stormad, vände kejsaren hären mot Milano, men hertigen fick tillstånd och återvände till Sachsen. Men greve Adolf drog på begäran till England med sin frände herr Reinoldus, vald ärkebiskop av Köln, som förrättade ett offentligt sändebudsuppdrag hos engelsmännens kung. Och både prästerskapet och folket i vårt land blev bedrövade ## bok I, MGH s. 171 (maskinöversättning) över den gode beskyddarens långa frånvaro. Ty slaverna från Oldenburg och Mecklenburg, som var sina egna herrar på grund av furstarnas frånvaro, bröt freden i danernas land, och vårt land darrade inför danernas kung. Men vår biskop Geroldus sökte än själv, än genom sändebud blidka kungens vrede och vann tid med uppskov till dess hertigen och furstarna kom. När hertigen och greven alltså återvände, utlystes ett landskapsting (colloquium provinciale) för alla gränsmarkernas män (marcomanni), både tyskar och slaver, på den plats som kallas Berenvorde. Även danernas kung Valdemar kom till Ertheneburg och klagade inför hertigen över allt ont som slaverna, som överträtt det offentliga påbudet, hade tillfogat honom. Och slaverna fruktade att komma inför hertigen, eftersom de var medvetna om sin skuld. Och hertigen förklarade dem fredlösa (proscriptio) och lät alla sina män vara redo till fälttåg vid skördetiden. Då såg Niclotus att hertigens sinne var fast inriktat på ont mot honom och beslöt att först bryta in i Lübeck, och han sände dit sina söner i ett bakhåll. Men vid den tiden bodde i Lübeck en vördnadsvärd präst vid namn Athelo. Hans hus låg nära den bro som leder över floden Wochenice mot söder. Han hade händelsevis låtit gräva en mycket lång grav för att leda fram en bäck som låg ett stycke bort. Slavernas bakhåll, som skyndade för att hinna ta bron, hindrades alltså av graven och gick vilse när de sökte en övergång. När de som var av prästens hus såg detta ropade de med hög röst, och prästen blev förskräckt och sprang tappert emot dem. Men hären var redan mitt på bron och hade nästan nått porten, men prästen, sänd av Gud, lyfte i största hast bron med kedjan, och på detta sätt avvärjdes de faror som i hemlighet hade smugits in. När hertigen hörde detta satte han dit en vakt av krigare. Niclotus död. Kapitel 88. Därefter trängde hertig Henrik in i slavernas land med stark hand och härjade det med eld och svärd. Och ## bok I, MGH s. 172 (maskinöversättning) när Niclotus såg hertigens styrka satte han eld på alla sina borgar, nämligen Ylowe, Mecklenburg, Zwerin och Dobin, för att förebygga belägringens fara. Endast en borg behöll han för sig, Wurle, som ligger vid floden Warnou nära landet Kicine. Därifrån gick de ut varje dag och spejade på hertigens här och slog ned de oförsiktiga från bakhåll. En dag alltså, medan hären dröjde nära Mecklenburg, gick Niclotus söner Pribizlavus och Wertizlavus ut för att skada och slog ned några från lägret som hade gått ut för att hämta foder. De starkare i hären förföljde dem och grep många av dem, och hertigen lät hänga dem. Men Niclotus söner kom till fadern, sedan de förlorat sina hästar och sina bästa män. Han sade till dem: ”Jag trodde förvisso att jag hade fostrat män, men dessa är mer flyktbenägna än kvinnor. Jag skall alltså själv gå ut och pröva om jag kanske kan uträtta något större.” Och han gick ut med ett antal utvalda män och lade ett bakhåll på gömda platser nära hären. Då gick drängarna ut ur lägret för att skaffa foder och kom nära bakhållet. Men krigare hade kommit med, blandade bland tjänarna, omkring sextio till antalet, alla klädda i brynjor innanför kläderna. Utan att märka detta red Niclotus på en mycket snabb häst in bland dem och försökte genomborra en av dem. Men lansen träffade brynjan och studsade tillbaka med en verkningslös stöt. När han alltså ville vända tillbaka till sina män blev han plötsligt omringad och nedhuggen, utan att någon av hans män kom honom till hjälp. Hans huvud kändes igen och bars till lägret, inte utan mångas förundran över att en så stor man, genom att Gud utlämnade honom, ensam av alla sina hade fallit. När hans söner hörde om faderns död satte de då eld på Wurle och gömde sig i skogarna, men sina familjer förde de över till skeppen. Sedan hertigen alltså hade ödelagt hela landet började han bygga upp Zuerin och befästa borgen. Och han satte där en ädling vid namn Guncelinus, en krigisk man, med en krigsstyrka. Därefter återvände Niclotus söner till hertigens nåd, ## bok I, MGH s. 173 (maskinöversättning) och hertigen gav dem Wurle och hela landet. Men obotriternas land delade han ut åt sina krigare att besitta. Och i borgen Cuscin satte han en viss Ludolfus, fogde (advocatus) från Braunschweig. Vid Milicou lät han Ludolfus av Paina vara, Zuerin och Ilinburg anförtrodde han åt Guncelinus. Men Mecklenburg gav han åt en viss ädling Henrik av Scathen, som också förde dit en mängd folk från Flandern och lät dem bosätta sig i Mecklenburg och i alla dess gränsområden. Och hertigen satte herr Berno till biskop i obotriternas land, som efter Emmehardus död förestod kyrkan i Magnopolis. Men Magnopolis är detsamma som Mecklenburg. Och han tecknade trehundra hemman (mansi) som donation åt kyrkan i Magnopolis, liksom han tidigare hade gjort åt Ratzeburg och Oldenburg. Och genom en begäran utverkade han hos kejsaren myndighet att upprätta, ge och bekräfta biskopsdömen i hela det slaviska land som han eller hans förfäder hade underkuvat med sin sköld och med krigets rätt. Därför kallade han herr Geroldus av Oldenburg, herr Evermodus av Ratzeburg och herr Berno av Magnopolis för att de skulle ta emot sina värdigheter av honom och förbinda sig med honom genom att avlägga mannaed (hominium), så som brukar ske åt kejsaren. Fastän de ansåg detta påbud mycket svårt, gav de ändå efter för hans skull som ## bok I, MGH s. 174 (maskinöversättning) ödmjukade sig för vår skull, och för att den nya kyrkan inte skulle lida skada. Och hertigen gav dem privilegier om besittningar, inkomster och domsrätter. Och hertigen befallde de slaver som hade blivit kvar i wagirernas, polabernas, obotriternas och kicinernas land att betala de biskopliga avgifter som betalas hos polacker och pomoraner, det vill säga av varje plog (aratrum) tre skäppor (modii) råg och tolv penningar av det allmänna myntet. Men slavernas skäppa kallas på deras språk ”curitce”. Och en slavisk plog utgörs av två oxar och lika många hästar. Och tiondena ökade i slavernas land, eftersom tyska människor strömmade till från sina länder för att bebygga det vidsträckta landet, fruktbart på säd, lämpligt genom betesmarkernas rikedom, överflödande av fisk och kött och allt gott. Om Albertus Björnen. Kapitel 89. Vid den tiden innehade markgreve (marchio) Adelbertus, med tillnamnet Björnen (Ursus), det östra Slavien, och han hade med Guds nåd mycket stor framgång i sin lotts mätsnöre. Ty hela brizanernas och stoderanernas land och många folks, som bor vid Havel och Elbe, lade han under oket och tyglade de upproriska bland dem. Till sist, när slaverna småningom försvann, sände han bud till Utrecht och till platserna vid Rhen, och dessutom till dem som bor vid oceanen och led under havets våld, nämligen holländare, zeeländare och flamländare, och förde dit mycket stora mängder folk av dem och lät dem bo ## bok I, MGH s. 175 (maskinöversättning) i slavernas städer och byar. Och genom nykomlingarnas inflyttning stärktes biskopsdömena Brandenburg och Havelberg mycket, eftersom kyrkorna förökades och en väldig tiondeegendom växte till. Men vid samma tid började holländska nybyggare också bebo Elbes södra strand; från staden Salzwedel besatte holländarna hela kärr- och slättlandet, det land som kallas Balsemerlande och Marscinerlande, och mycket många städer och byar ända till den böhmiska skogen. Det sägs nämligen att sachsarna en gång bebodde dessa länder, nämligen på Ottonernas tid, såsom man kan se av de gamla vallar som hade kastats upp på Elbes stränder i balsamernas kärrland, men sedan slaverna senare fått övertaget dräptes sachsarna, och landet har varit i slavernas besittning ända till våra dagar. Men nu, eftersom Gud rikligt har skänkt vår hertig och de övriga furstarna räddning och seger, har slaverna överallt krossats och fördrivits, och starka och otaliga folk har kommit, förda från oceanens gränser, och har intagit slavernas områden och byggt städer och kyrkor och vuxit i rikedomar över all beräkning. Förflyttningen av biskopsdömet Oldenburg. Kapitel 90. Vid den tiden bad herr biskop Geroldus hertigen att biskopssätet, som av ålder var i Oldenburg, skulle flyttas till Lübeck, eftersom denna stad var mer folkrik, platsen bättre befäst och i alla avseenden lämpligare. När detta behagade hertigen bestämde de en dag då de skulle komma till Lübeck för att ordna kyrkans och biskopsdömets ställning. Och hertigen anvisade den plats där ett bönehus skulle grundas som domkyrka (matricularis ## bok I, MGH s. 176 (maskinöversättning) ecclesia), och tomterna för klosterbyggnaderna, och de inrättade där präbenden (prebendae) för tolv kaniker som levde efter regeln. Den trettonde tillhör nämligen prosten. Och biskopen gav till brödernas underhåll vissa tionden och så mycket av de inkomster som Slavien betalar som räckte för att fullborda präbendena. Och greve Adolf avstod några lämpliga byar (villae) nära Lübeck, som hertigen genast frambar till brödernas bruk, och av tullen (theloneum) åt var och en av bröderna två mark i lübeckskt mynt, och dessutom annat som är upptecknat i privilegier och förvaras i kyrkan i Lübeck. Och de satte dit herr Ethelo som prost, om vilken det finns ett lovordande omnämnande på en tidigare sida. Schismen mellan Alexander och Victor. Kapitel 91. Under dessa dagars lopp, sedan påven Adrianus hade dött, uppstod en schism i Guds kyrka mellan Alexander, som också kallas Rolandus, och Victor, som också kallas Octavianus. När alltså kejsaren belägrade Milano kom Victor till honom i lägret, som låg vid Pavia, och han erkände honom. Och sedan ett koncilium hade sammankallats erkände Reinoldus av Köln och Conradus av Mainz, valda ärkebiskopar, honom, liksom alla som drevs av antingen fruktan för eller ynnest från kejsaren. Men Alexander erkändes av kyrkan i Jerusalem och den i Antiochia, därtill av hela Frankrike, England, Spanien, Danmark och alla riken som finns överallt på jorden. Därtill hade hela cisterciensorden anslutit sig till honom, i vilken det finns mycket många ärkebiskopar och biskopar och mer än sjuhundra abbotar och ett oräkneligt antal munkar. Dessa håller varje år ett koncilium i Cîteaux och beslutar det som är nyttigt. Deras ## bok I, MGH s. 177 (maskinöversättning) orubbliga mening gav Alexander de allra största krafter. Därför blev kejsaren vred och utfärdade ett edikt om att alla munkar av cisterciensorden som fanns i hans rike antingen skulle underteckna för Victor eller drivas ut ur riket. Det är därför svårt att berätta hur många fäder, hur stora hjordar av munkar som lämnade sina säten och flydde över till Frankrike. Också mycket många biskopar, utmärkta genom helighet, i Lombardiet och i hela riket fördrevs genom furstens våld från sina säten, och andra sattes i deras ställe. Sedan alltså fem eller fler år av belägring hade gått, intog kejsaren Milano och drev ut dess invånare ur den och förstörde alla dess höga torn och jämnade stadens murar med marken och gjorde den till en ödemark. Då upphöjdes hans hjärta mycket, och alla jordens riken fruktade vid ryktet om hans namn. Och han sände bud till Frankrikes kung Ludvig att han skulle möta honom till ett samtal vid Laona, som ligger i burgundernas land vid floden Saône (Arar), för att återupprätta kyrkans enhet. Och Frankrikes kung samtyckte. Dessutom sände han sändebud till Danmarks kung, Ungerns kung och Böhmens kung att de skulle komma på den fastställda dagen, och därtill befallde han alla ärkebiskopar, biskopar och de högsta makthavarna i sitt rike och alla ordensfolk att högtidligen infinna sig. Det rådde alltså stor förväntan hos alla inför ett så berömt riksmöte, dit båda påvarna och så många av jordens kungar sades skola komma. Då drog Valdemar tillsammans med Danmarks biskopar, ärkebiskop Hartwicus, biskop Geroldus och greve Adolf med många av Sachsens ädlingar till ## bok I, MGH s. 178 (maskinöversättning) den fastställda mötesplatsen. Men hertigen, som befann sig i Bayern, hade kommit en annan väg. När alltså Frankrikes kung Ludvig, vars ankomst man framför allt väntade på, förstod att kejsaren närmade sig med en här och många vapen, tvekade han att möta honom. Men för edernas troskap kom han till mötesplatsen på den fastställda dagen, det vill säga på dagen för Johannes döparens halshuggning, och visade sig mitt på bron från tredje timmen till nionde timmen. Men kejsaren hade ännu inte kommit. Frankrikes kung tog detta som ett omen och tvättade sina händer i floden till vittnesbörd, som en som hade infriat sitt givna löfte, och han gav sig av därifrån och drog samma afton till Dijon. När kejsaren alltså kom om natten förstod han att Frankrikes kung hade gett sig av och sände ansedda personer för att åter kalla honom. Men han kunde på intet sätt få tid, utan gladde sig över att både ha infriat sitt löfte och undkommit kejsarens misstänkta hand. Det sades nämligen av många att kejsaren hade velat snärja honom och därför hade kommit beväpnad, tvärt emot överenskommelsernas lydelse. Men list gäckades med list. Ty fransmännen, som var skarpsinnigare, vann genom klokhet det som syntes omöjligt med vapen och krafter. Då blev kejsaren mycket förbittrad och lämnade riksmötet, och han hotade fransmännen med krig. Från den tiden blev påven Alexander stärkt och fick större makt. Hertig Henrik begav sig till Bayern, och sedan han hade ordnat sakerna där återvände han till Sachsen. Om holsaternas tionde. Kapitel 92. Det rådde alltså i de dagarna fred i hela Slavien, och de fästen som hertigen med krigets rätt hade besatt i obotriternas land började bebos av nybyggarfolk, som hade kommit in i landet för att besitta det; och landets styresman (prefectus) var Guncelinus, en tapper man och hertigens vän. Men greve Henrik av Ratzeburg, ## bok I, MGH s. 179 (maskinöversättning) som ligger i polabernas land, förde dit en mängd folk från Westfalen för att de skulle bebo polabernas land, och han delade ut landet åt dem med fördelningens mätsnöre. Och de byggde kyrkor och gav tionde av sina frukter till dyrkan i Guds hus. Och Guds verk planterades på Henriks tid i polabernas land, men fullbordades rikligare på hans son Bernhardus tid. Men holsaterna, som bebodde wagirernas land sedan slaverna drivits bort, var visserligen hängivna i kyrkobyggande och i gästfrihetens dygd, men var motspänstiga när det gällde att lagenligt betala tionde enligt det gudomliga budet. De betalade nämligen sex små mått av varje plog (aratrum), vilket de sade hade tillåtits dem som lättnad när de ännu var i sitt födelseland, på grund av närheten till barbarerna och krigstiden. Men det land som holsaterna hade kommit från hör till Hamburgs stift (parrochia) och ligger närmast landet Wagira. När biskop Geroldus alltså såg att polaberna och obotriterna, som befann sig mitt i den glödande ugnen, betalade sitt lagliga tionde, beslöt han att kräva liknande av sina egna. Efter att ha rådgjort med greve Adolf sökte han alltså pröva holsaternas otämjda sinnen med förmanande ord i brev. Till kyrkan i Burnhovede, som med ett annat namn kallas Zuentineveld, där Marchradus bodde, landets äldste och den andre efter greven, och holsaternas övriga kärna, sände han ett brev av detta slag: ”Geroldus, genom Guds nåd biskop av kyrkan i Lübeck, till alla medborgare som hör till kyrkan i Burnhovede, hälsning och skyldig kärlek. Eftersom den kyrkliga förvaltningen genom Guds vilja har anförtrotts mig och jag fullgör ett gudomligt uppdrag till er, är det nödvändigt att jag strävar efter att föra er från det goda till det bättre ## bok I, MGH s. 180 (maskinöversättning) och med alla krafter arbetar för att dra er bort från det som strider mot era själars frälsning. Jag tackar förvisso Gud för att tecknen på många dygder syns hos er, nämligen att ni för Guds skull ägnar er åt gästfrihet och andra barmhärtighetsgärningar, att ni är mycket villiga till Guds ord och ivriga att bygga kyrkor, och att ni också i äktenskapet, såsom det behagar Gud, för ett kyskt liv; men att iaktta allt detta skall ändå inte gagna något, om ni försummar de övriga buden, ty, som det är skrivet: ’Den som felar i ett, är skyldig till alla.’ Ty det är Guds bud: ’Tionde av allt skall du ge mig, så att det går dig väl och du lever länge’; åt detta lydde patriarkerna, nämligen Abraham, Isak och Jakob, och alla som genom tron har blivit Abrahams barn, och därigenom vann de lov och eviga belöningar. Också apostlarna och de apostoliska männen har föreskrivit just detta ur Guds mun och överlämnat det åt eftervärlden att hållas under bannets band. Eftersom det alltså utan tvivel är fastställt att detta är den allsmäktige Gudens bud och det är bekräftat genom de heliga fädernas myndighet, åligger det oss som ämbetsplikt att det som fattas för er frälsning genom Guds nåd fylls i genom vårt verk hos er. Vi förmanar och besvär alltså er alla i Herren att ni med villigt sinne som lydnadens barn rättar er efter mig, åt vilken den faderliga omsorgen om er har anförtrotts, och ger kyrkan tionde, så som Gud har instiftat och den apostoliska myndigheten har stadfäst genom bann (bannus), för att utvidga Guds dyrkan och sörja för de fattiga, så att ni inte, om ni undanhåller Gud det som tillkommer honom, på en gång störtar både egendom och själ i evig undergång. Farväl.” När det larmande folket hörde detta röt de av vrede och sade att de aldrig skulle böja nacken under denna slaviska ställning, genom vilken nästan hela de kristnas släkte ligger under biskoparnas förtryck. Dessutom tillade de, utan att avvika mycket från sanningen, att nästan alla tionden hade gått till världsliga mäns lyx. Därför ## bok I, MGH s. 181 (maskinöversättning) framförde biskopen denna sak till hertigen. Denne befallde vid förlust av sin nåd alla holsater från landet Wagira att betala biskopen tionde helt och fullt, så som man gör i polabernas och obotriternas land, som har bebyggts senare och hemsöks av större krigsfruktan. Till detta påbud sade holsaterna med förstockade sinnen att de aldrig skulle ge tionde som deras fäder inte hade gett, att de hellre ville bränna sina egna hus och lämna landet än gå in under en så stor träldoms ok. Dessutom planerade de att döda biskopen tillsammans med greven och hela det släkte av nybyggare som betalade lagligt tionde, och att sätta landet i brand och fly över till danernas land. Men de onda planerna hindrades av det förnyade förbundet mellan vår hertig och danernas kung. Det hade nämligen fastställts att ingen skulle ta emot den andres överlöpare. Därför ingick holsaterna, tvingade av nödvändigheten, i hertigens närvaro ett sådant avtal med biskopen att de skulle öka tiondet och betala av varje hemman (mansus) sex skäppor (modii) råg och åtta havre, av den skäppa, säger jag, som i folkmun kallas ”hemmete”. Och för att de inte skulle få lida förnyade pålagor (angariae) från kommande biskopar, bad de att detta skulle stadfästas med hertigens och biskopens sigill. Men när notarierna enligt hovets sed krävde en mark guld, ryggade det olärda folket tillbaka, och saken förblev ofullbordad. Också för denna sak, som skulle ha gagnat kyrkans fördelar storligen, blev både biskopens hastiga bortgång och krigens hotande förfärliga storm ett stort hinder. Wertezlavus fångenskap. Kapitel 93. Niclotus söner Pribizlavus och Wertizlavus var nämligen inte nöjda med kicinernas och circipanernas land, utan strävade efter att återvinna obotriternas land, som hertigen hade tagit ifrån dem med krigets rätt. När deras försåt blev kända, ## bok I, MGH s. 182 (maskinöversättning) meddelade Guncelinus av Zuerin, obotriternas lands styresman (prefectus), det till hertigen. Denne lät dem åter falla i onåd och vrede och kom med en tung här till slavernas land vintertid. Men de hade slagit sig ned i staden Wurle och befäst borgen mot belägringens anfall. Och hertigen sände Guncelinus och alla de tappraste i förväg för att hinna inleda belägringen, så att slaverna inte skulle komma undan, men själv följde han så snart som möjligt efter med resten av hären. Och fästet belägrades, i vilket fanns Wertizlavus, Niclotus son, och många av ädlingarna, därtill en mycket stor blandad hop av vanligt folk. Men Pribizlavus, den äldre till åren, hade med ett antal ryttare dragit bort till skogarnas gömställen för att från bakhåll slå ned de oförsiktiga. Och hertigen gladde sig storligen över att slaverna med förstockade sinnen hade väntat på honom i fästet och att han hade fått tillfälle att få dem i sitt våld. Och han sade till de yngre i hären, som en dåraktig stridslust drev att utmana fienden och väcka strider: ”Varför går ni, vilket är onödigt, fram till stadens portar och bereder er själva faror? Sådana sammandrabbningar är gagnlösa och fördärvliga. Stanna hellre i era tält, där ni inte kan träffas av fiendernas pilar, och håll vakt vid belägringen så att ingen kommer undan. Men det skall vara vår omsorg att ni genom Guds nåd utan larm och utan blodbad får staden i er makt.” Och genast befallde han att trä skulle föras dit från den rika skogen och att krigsredskap skulle göras i ordning, sådana som han hade sett göras vid Grimme eller Milano. Och han lät göra mycket verkningsfulla maskiner, en sammanfogad av plankor för att bryta igenom murarna, men den andra, som var högre och uppförd i form av ett torn, lät han resa högt över borgen för att rikta pilar och driva bort dem som stod på bröstvärnen. Ty från den dag då denna byggnad restes vågade ingen av slaverna sticka fram huvudet eller visa sig på bröstvärnen. Vid samma tid blev Wertizlavus svårt sårad ## bok I, MGH s. 183 (maskinöversättning) av en pil. Men en dag framfördes det till hertigen att Pribizlavus hade visat sig med en ryttarskara inte långt från lägret. För att söka upp honom sände han greve Adolf med en utvald skara unga män, och de irrade hela dagen genom kärr och skogar och fann ingen, gäckade av en vägvisare som hade visat fienden större ynnest än våra män. Men hertigen hade befallt fodersamlarna att inte gå ut någonstans den dagen, så att de inte skulle stöta på fienden. Men några av holsaterna, styvnackade som de är, brydde sig inte om befallningen och gick ut för att hämta foder, och Pribizlavus kom över dem och störtade sig över de oförsiktiga och slog ned omkring hundra män av dem; de övriga flydde till lägret. Därför blev hertigen än skarpare eggad av vrede och drev på belägringen ivrigare; och redan började fästningsverkens befästningar skaka under hotande ras och falla sönder av undergrävningar. Då förlorade Wertizlavus allt hopp om något bättre, fick lejd och kom till lägret till greve Adolf för att få råd av honom. Greven svarade honom: ”Sent kommer förvisso rådet om läkemedel, när den sjuke är uppgiven. De faror som nu hotar borde ha förutsetts tidigare. Vem, frågar jag, gav dig rådet att utsätta dig för belägringens fara? Det var stor dårskap att sätta foten i snaran, där det inte finns någon utväg eller något medel till flykt. Ingenting återstår alltså utom att ge sig. Om det kan finnas någon genväg till räddning, ser jag att den endast kan gripas genom att ge sig.” Och Wertizlavus sade: ”Tala för oss hos hertigen, så att vi får ge oss utan fara för livet och utan skada till lemmarna.” Då gick greven till hertigen och talade till dem som besluten hängde på och lade fram saken för dem. Och sedan de hade känt efter furstens vilja gav de sitt samtycke till att alla slaver som gav sig i hertigens våld skulle behålla lemmar och liv, dock på det villkoret att också Pribizlavus skulle lägga ned vapnen. Då ## bok I, MGH s. 184 (maskinöversättning) gick Wertizlavus och alla slavernas ädlingar under den mycket berömde grevens lejd ut ur fästet och kom till hertigens fötter, var och en med sitt svärd över sitt huvud. Och hertigen tog emot dem och satte dem i förvar. Hertigen befallde alltså att alla daner som hölls fångna i borgen skulle få friheten. Och av dem gick en mycket stor skara ut, som önskade den mycket mäktige hertigen allt gott för sin befrielse. Men borgen och det ringa folket lät han bevara och satte över dem en viss Lubemarus, en gammal man, Niclotus bror, för att han skulle förestå landet och ha tillsyn över det som var underställt. Men Wertizlavus, slavernas småkung (regulus), förde han med sig till Braunschweig och lät belägga honom med järnbojor, och de övriga fördelade han på olika fängelser till dess de hade betalat den sista kopparslanten (quadrans). Sedan detta hade skett var slavernas krafter förödmjukade, och de insåg att lejonet, det starkaste av djuren, inte fruktar för någons angrepp. Pribizlavus alltså, som var den äldre till åren och av skarpt förstånd, ville komma sin fångne broder till hjälp och började genom sändebud pröva furstens sinne och be om det som hör till freden. Och när hertigen krävde gisslan, för att löftenas tro skulle vara fast, sade Pribizlavus: ”Vad behöver min herre kräva gisslan av sin tjänare? Håller han inte min bror och alla de förnämsta i Slavien i förvar? Må han hålla dem i gisslans ställe och behandla dem som han behagar, om vi bryter löftenas tro.” Medan detta förhandlades genom mellanhänder och Pribizlavus fick hopp om bättre tider, hade en kort tid förflutit utan krig, och det var fred i Slavien från mars månad till februaris kalender följande år, och alla hertigens borgar var oskadda, nämligen Malachou, Cuscin, Zuerin, Ilowe och Mecklenburg. Invigningen av Novum-monasterium. Kapitel 94. Samma år började herr Geroldus, biskop av kyrkan i Lübeck, efter de högtidliga påskdagarna att ## bok I, MGH s. 185 (maskinöversättning) bli sjuk och låg på sjukbädden fram till julis kalender. Och han bad Gud att livet skulle förlängas för honom, till dess bönehuset i Lübeck hade invigts och det nyligen samlade prästerskapet hade stärkts i sin ställning. Utan dröjsmål fick han med Guds hjälp anstånd för en kort tid. Han begav sig alltså till hertigen, som då råkade ha kommit till Stadhen för att möta ärkebiskopen, och överlade med honom om fördelarna för kyrkan i Lübeck. Hertigen, som gladde sig över hans ord, uppmanade honom att så snart som möjligt återvända till Lübeck för att förbereda det som behövdes för invigningen. Och hertigen bad ärkebiskopen att komma med honom för att fullborda förrättningen. Denne samtyckte till hans begäran och begav sig på väg till landet Wagira, och på vägen invigde han kyrkan i Faldera, som Vicelinus, biskop av Oldenburg, helig i åminnelse, som bekant både hade grundat och innehaft. Och ärkebiskopen gjorde prosten och bröderna som levde där mycket gott och befallde att den platsen hädanefter skulle kallas Novum-monasterium. Tidigare kallades den nämligen Faldera eller Wippenthorp. Och prost (prepositus) på den platsen var Heremannus, som en gång också i Lübeck under barbarernas storm hade utstått många mödor, förenad i evangeliets förkunnelse med herr Ludolfus, prost i Segeberg, och Bruno, präst (presbiter) i Oldenburg. Denne Heremannus hade alltså efterträtt den vördnadsvärde mannen Eppo i förvaltningen av Novum-monasterium, vars utmärkta helighet alltid skall ihågkommas av alla med fromhet och som redan för en tid sedan hade fått ett lyckligt slut på majs kalender. När alltså, som jag tidigare har sagt, invigningen av Novum-monasterium hade fullbordats, drog herr ärkebiskopen vidare till Segeberg och tog där in i greve Adolfs härbärge. Men sedan han kom till Lübeck ## bok I, MGH s. 186 (maskinöversättning) tog hertigen och biskopen emot honom med stor härlighet, och de tog itu med invigningens verk. Och var och en frambar sitt hjärtas frivilliga gåvor, hertig Henrik, biskop Geroldus och greve Adolf, och de gav gods, inkomster och tionden till prästerskapets understöd. Men när ärkebiskopen uppmanades att ge Novum-monasterium åt biskopen i Lübeck, samtyckte han inte. Sedan detta hade fullgjorts i vederbörlig ordning återvände ärkebiskopen till sin plats. Men hertigen ordnade sakerna i Sachsen och drog till Bayern för att stilla de oroliga och skaffa rätt åt dem som led orätt. Biskop Geroldus bortgång. Kapitel 95. Under tiden märkte den vördnadsvärde biskopen Geroldus att plågorna, som hade skjutits upp för en tid, åter blev häftigare, och han beslöt att besöka alla kyrkor i sitt stift (diocesis), utan att begära understöd av någon, för att inte vara någon till last. Och med faderlig omsorg gav han sina söner rikligen frälsningens förmaningar, rättade de villfarande och förlikte de oeniga, och gav också konfirmationens nåd, där det behövdes. Även marknaden (forum) i Plune, som varje söndag besöktes av slaver och sachsare, förbjöd han i Herrens namn, eftersom det kristna folket övergav kyrkans gudstjänst och mässornas högtider och endast ägnade sig åt handel. Denna mycket stora avgudadyrkan förstörde han alltså, mot mångas förväntan, med fasthet i sinnet, och befallde under bannets stränghet att ingen hädanefter skulle återuppväcka dess ruiner. Och folken samlades sedan i kyrkorna för att höra Guds ord och närvara vid de heliga mysterierna. Sedan herr biskopen alltså hade genomvandrat hela sitt stift (parrochia), kom han till sist till Lutelenburg för att trösta dem som bodde där, och när han hade fullbordat de gudomliga mysterierna, som om uppgiften vore fullgjord, började han plötsligt förlora kroppens krafter, och han bars till Bozove och låg till sängs i många dagar. Ändå var han aldrig frånvarande vid mässornas högtider ända till sin dödsdag. Jag bekänner att jag inte minns att jag har sett en man som var mer övad i den gudomliga tjänsten, flitigare i psalmsång och ## bok I, MGH s. 187 (maskinöversättning) vid morgonvakan, och var mycket välvillig mot prästerskapet (clerus), som han inte tålde att någon ofredade ens med ord. Han lät en lekman som hade förtalat en präst piskas mycket strängt och gav därmed de övriga ett exempel, så att de skulle lära sig att inte smäda. När man alltså hade hört om den gode herdens sjukdom kom de vördnadsvärda männen Odo, dekanus (decanus) vid kyrkan i Lübeck, och Ludolfus, prost (prepositus) i Segeberg, till honom med bröderna från båda konventen. När de stod vid den sjukes bädd och önskade honom uppskov med livet, svarade han: ”Varför ber ni, bröder, om något för mig som är till ingen nytta? Hur länge jag än lever vidare, återstår alltid döden. Må nu genast ske det som en gång ändå skall ske. Det är bättre att ha övervunnit det som ingen kan undfly.” O andens frihet, oförskräckt av dödens fasa! Medan han talade gav han oss en läsning ur psalmen: Jag gladdes över det som sades till mig: Vi skall gå till Herrens hus. När vi frågade honom vilka besvär han led av, förklarade han att han inte kände några smärtor av plågor, utan bara var nedtyngd av kraftlöshet. Men när bröderna såg att slutet var nära, gav de honom den heliga smörjelsens tjänst, och så, stärkt med de frälsande sakramenten, lade han vid dagens gryning tillsammans med nattens mörker av sig köttets förgängliga börda. Hans kropp fördes till Lübeck och begravdes hedersamt av prästerskapet och borgarna mitt i den basilika som han själv hade grundat. Och biskopsstolen i Lübeck stod tom till den 1 februari, eftersom hertigen var borta och man väntade på hans beslut. ## bok II, MGH s. 187 (maskinöversättning) BOK II. Förord till det följande verket. Kapitel 96. Om biskop Conradus. Kapitel 97. [Om flamländarnas nederlag. Kapitel 98]. Om biskop Berno. Kapitel 99. ## bok II, MGH s. 188 (maskinöversättning) Wertezlaus hängning. Kapitel 100. Greve Adolfs begravning. Kapitel 101. Dimins återuppbyggnad. Kapitel 102. Furstarnas avund över hertigens ära. Kapitel 103. Bremenbornas plundring. Kapitel 104. Biskop Conradus fördrivning. Kapitel 105. Påve Calixtus tronbestigning. Kapitel 106. Endräkt mellan furstarna och hertigen. Kapitel 107. Om rujanernas gudabild Svantevit. Kapitel 108. Förvandlingen av kroppen och blodet. Kapitel 109. Försoning mellan danernas kung och hertigen. Kapitel 110. Förord till det följande verket. Kapitel 96. Bland historieskrivarna finner man sällan några som i sin framställning av händelserna fullt ut håller sig till sanningen. Människornas olikartade strävanden, som oftast springer fram ur en fördärvad källa, kan förvisso genast urskiljas redan på berättelsens yta, när nämligen otillbörlig kärlek eller hat, som växer upp i människans hjärta liksom ett slags överflöd av vätskor, får berättelsens fart att lämna sanningens stig och vika av till höger eller vänster. Ty många som jagade efter människors gunst har klätt sig i ett slags falsk yta av vänskap och har för äregirighetens eller någon annan förmåns skull talat det som behagar människor, tillskrivit ovärdiga det som tillkommer de värdiga, givit lov åt dem som inte förtjänade lov och välsignelse åt dem som ingen välsignelse tillkom. Andra däremot har, upphetsade av hat, inte skonat med smädelser, sökt tillfälle till förtal och förföljt med tungan desto skarpare dem som de inte kunde nå med handen. Sådana är förvisso de som gör ljus till mörker och kallar natt för dag. Men inte heller har det någonsin saknats skribenter som av fruktan för förlust av egendom och kroppsliga plågor inte vågat offentliggöra furstarnas ogudaktigheter. Det är dock mer förlåtligt att ha förtigit sanningen av andlig klenmodighet och för stormens skull än att av hopp om tom vinning ha diktat lögn. Vid ## bok II, MGH s. 189 (maskinöversättning) skildringen av människornas gärningar, liksom vid utmejslingen av de finaste ristningar, måste alltså betraktelsens blick alltid vara uppriktig, så att den varken av gunst eller hat eller fruktan leds bort från sanningens väg. Eftersom detta kräver stor skicklighet, ja den största slughet, nämligen att styra talets roder orubbligt mellan dessa hinder av klippor, måste jag så mycket ivrigare anropa den gudomliga nåden, att jag, som med en mer oförutseende än dristig vågsamhet har fört framställningens skepp ut på djupet, med dess hjälp och under dess ledning av gynnsamma vindar må förtjäna att föra det fram till det tillbörliga slutets strand. Annars kommer jag, för de allt svårare förhållandenas och furstarnas fördärvade seders skull, lätt att förvirras av fruktan för människor. Men alla som stöder sig på sanningen har en stor tröst och ett fäste i att sanningen, även om den ibland föder hat hos de ogudaktiga, likväl själv förblir orubblig i sig och inte tar skada, liksom ljuset är förhatligt för sjuka ögon, vilket man inser inte är ljusets fel utan ögonsjukdomens. Och var och en som betraktar sitt medfödda ansikte i en spegel skall, om han ser något fult och förvrängt hos sig, skylla inte på spegeln utan på sig själv. Det följande lilla verket [tillägnar] jag alltså, liksom de föregående, er kärlek, o vördnadsvärda herrar och bröder, i önskan att bringa de nu levande heder och de kommande frukten av kunskap om händelserna. Men jag hoppas också att det inte skall saknas någon förmån för mig själv genom förbönerna från de stora män som kanske kommer att läsa denna lilla bok och som inte kommer att neka min begäran stödet av sina böner. Om biskop Conradus. Kapitel 97. Sedan förhållandena i Bayern alltså hade ordnats återvände Henrik Lejonet, berömd för sitt dubbla hertigdöme (ducatus), till Sachsen, och ## bok II, MGH s. 190 (maskinöversättning) sedan han kallat till sig prästerskapet i Lübeck gav han dem som biskop (pontifex) herr Conradus, abbot i Reddegeshuse, köttslig bror till herr biskop Geroldus. Fastän detta var emot ärkebiskop Harthwigus och nästan alla i Lübeck, segrade dock hertigens vilja, som det var farligt att sätta sig emot. Han mottog den heliga vigningen genom ärkebiskop Harthwicus händer i staden Stade. Han utmärkte sig för lärdom, vältalighet, vänlighet, frikostighet och dessutom för många gåvor som det anstår en värdig person att vara klädd i. Men mannens vackra yta vanställdes av ett slags obotlig, om jag så får säga, skabb: sinnets ostadighet och ordens lättfärdighet, som aldrig stod fast vid samma sak; han var oense med sig själv, gjorde ingenting efter rådslag, var opålitlig i sina löften, älskade främlingar och föraktade sina egna. Det prästerskap som han fann i den späda kyrkan behandlade han först med stor stränghet, med början hos de främsta som fanns vid kyrkan i Lübeck och ända till de sista som bodde på landsbygden. Han sade att prästernas alla ägodelar var hans, och han betraktade dem inte som bröder utan som trälar. Om han råkade ta itu med någon av bröderna, använde han sig inte av laglig kallelse, inte av lämplig plats eller tid eller av kapitlets beslut, utan efter eget behag antingen avstängde han från ämbetet dem som han ville betunga, eller drev han dem ut ur kyrkan. Förmanad av hertigen handlade han inte det minsta mildare, utan fjärmade sig från hertigen och förbündade sig med ärkebiskopen, för att han med förenade krafter lättare skulle övervinna alla som gjorde motstånd. Kring de dagar då han först hade upphöjts till den högsta prästvärdighetens grad, medan han ännu uppehöll sig hos ärkebiskopen i staden Horeburg, som ligger vid Elbes stränder, i februari månad, det vill säga den 14:e dagen före den 1 mars, uppstod en mycket stor storm med vindar, oväder, blixtars sken och åskans dunder, som här och där antingen satte eld på eller störtade omkull många hus, och dessutom uppstod en så stor översvämning från havet att en sådan inte har hörts av sedan ## bok II, MGH s. 191 (maskinöversättning) forna dagar; den uppslukade hela kustlandet i Frisland, Hathelen och hela sumplandet vid Elbe och Weser och vid alla floder som flyter ut i världshavet, och många tusen människor och dragdjur, utan tal, dränktes. Hur många rika, hur många mäktiga satt inte på kvällen och levde i överflöd på läckerheter, befriade från all fruktan för olyckor, men den plötsliga katastrofen kom och uppslukade dem mitt bland vågorna! [98.] Samma dag som världshavets kusttrakter drabbades av ett så stort nederlag inträffade ett stort blodbad i slavernas borgstad (civitas) Mecklenburg. Ty Wertizlavus, Niclotus yngre son, som hölls i bojor i Braunschweig, sände, som det sägs, bud till sin bror Pribizlavus och sade: ”Se, jag hålls inspärrad i eviga bojor, och du handlar försumligt? Vakna och anstränge dig och handla manligt, och tvinga fram med vapen det som du inte kan vinna i fred. Tänker du inte på att vår fader Niclotus, när han hölls i fångenskap i Lüneburg, inte kunde friköpas varken med böner eller med pengar? Men sedan vi av tapperhetens drift hade gripit till vapen och anlagt bränder och förött borgar, blev han inte då frisläppt?” När Pribizlavus hade hört detta samlade han i hemlighet en här och kom oväntat till Mecklenburg. Men Heinricus av Scathen, borgens befälhavare (prefectus castri), var då händelsevis borta, och folket som fanns i borgen var utan anförare. Pribizlavus gick alltså fram och sade till männen som var i befästningen: ”Stort våld, o män, har tillfogats både mig och mitt folk, vi som har drivits ut ur vårt fädernesland och berövats våra fäders arv. Också ni har ökat ## bok II, MGH s. 192 (maskinöversättning) denna oförrätt, ni som har inkräktat på våra gränser och tagit i besittning borgar och byar som tillkommer oss genom arvsföljd. Vi förelägger er alltså valet mellan liv och död. Om ni vill öppna befästningen för oss och återlämna det land som tillkommer oss, skall vi föra er bort i fred med hustrur och barn och allt bohag. Om någon av slaverna tar något av det som tillhör er, skall jag ersätta det dubbelt. Men om ni inte vill gå ut, utan envist försvara denna borg, så svär jag er att jag, om Gud och segern är oss bevågna, skall döda er alla med svärdsegg.” Vid dessa ord började flamländarna slunga spjut och tillfoga sår. Slavernas här, som var överlägsen i män och vapen, bröt alltså in i befästningen efter häftig strid, och de dödade allt mankön där och lämnade inte en enda kvar av främlingarnas folk. Deras hustrur och små barn förde de i fångenskap och satte eld på borgen. Därefter vände de sitt ansikte mot borgen Ylowe för att förstöra den. Men Guncelinus, hertigens man (satelles) och befälhavare (prefectus) över obotriternas land, som genom spejare hade hört att slaverna hade dragit ut, hade gått i förväg med några få riddare till Ylowe för att vara borgen till skydd. Sedan Mecklenburg hade förötts gick alltså Pribizlavus före hären med de tappraste för att hinna börja belägringen först, så att ingen skulle kunna fly. När Guncelinus hörde detta sade han till sina män: ”Låt oss snabbt gå ut och strida med honom, innan den övriga hären kommer. De är nämligen trötta av striden och blodbadet som de har begått i dag.” Och hans trogna svarade honom: ”Det är inte säkert för oss att gå ut, ty så snart vi har gått ut kommer slaverna som är inne i denna borg och som synes stå på vår sida att stänga borgens portar bakom oss, och vi blir utestängda, och borgen faller i slavernas händer.” Och detta ord misshagade Guncelinus och hans män. Han kallade alltså samman alla tyskar som ## bok II, MGH s. 193 (maskinöversättning) var i borgen och sade till dem i närvaro av de slaver som var i borgen och som man fruktade förräderi från: ”Det har berättats för mig att slaverna som är hos oss innanför borgens portar har svurit Pribizlavus att förråda både oss och borgen. Hör alltså, o landsmän, ni som är bestämda till död och undergång: så snart ni ser förräderiet, kasta er mot portarna och sätt eld på borgens murar och bränn upp dessa trolösa tillsammans med kvinnor och små barn. Må de dö tillsammans med oss, och må ingen av dem bli kvar vid liv, så att de inte kan berömma sig av vår undergång.” När de hörde detta blev slavernas sinnen förskräckta, och de vågade inte företa det som de hade fattat i sinnet. Men när det blev kväll kom slavernas hela här framför borgen Ylowe, och Pribizlavus talade till de slaver som var i den: ”Ni vet alla hur stora olyckor och trångmål som har drabbat vårt folk på grund av hertigens våldsamma makt, som han har utövat mot oss; han har tagit ifrån oss våra fäders arv och placerat främlingar inom alla dess gränser, nämligen flamländare och holländare, sachsare och westfaler och olika folk. Denna oförrätt harmades min fader över ända till döden, och min bror hålls just därför inspärrad i eviga bojor, och ingen finns kvar som tänker på vårt folks bästa eller vill resa upp det ur dess ruiner, utom jag ensam. Vänd alltså om i hjärtat, o män av det slaviska släktets kvarleva, och fatta mod igen och överlämna åt mig denna borg och de män som orättfärdigt har besatt den, så att jag kan hämnas på dem så som jag har hämnats på dem som hade inkräktat i Mecklenburg.” Och han började påminna dem om deras löfte. Men de vägrade, skräckslagna av fruktan. Slaverna drog sig alltså längre bort från borgen, eftersom natten föll på och läger måste slås. Men när slaverna märkte att Guncelinus och de som var med honom var tappra och krigiska män, och att befästningen inte kunde intas utan mycket stort blodbad, drog de sig vid första gryningen bort från belägringen och återvände till sina orter. Guncelinus, liksom en brand ## bok II, MGH s. 194 (maskinöversättning) ryckt ur elden, lämnade alltså Ylowe, sedan han placerat en vakt av slaver där, och gick över till Schwerin, och borgens invånare gladdes över hans oväntade ankomst. Man hade nämligen hört dagen innan att han själv och hans män alla hade dödats. Om biskop Berno. Kapitel 99. På femte dagen efter att Mecklenburg hade slagits ned kom alltså den vördnadsvärde biskop Berno ned från Schwerin med några få präster för att begrava de dödade; han bar på sin hals de prästerliga skrudar i vilka det är sed att frambära offret. Och han satte upp ett altare mitt bland de dödade och frambar för dem det frälsande offret åt Herren Gud under sorg och bävan. Medan han höll på att fullborda offret reste sig slaverna ur bakhåll för att slå ned biskopen och dem som var med honom. Men hastigt, sänd av Gud, kom en viss Reichardus av Saltwidele dit med en riddarskara. Denne hade, när han hört att Guncelinus var belägrad i Ylowe, gett sig ut till hans hjälp, och på vägen kom han av en händelse till Mecklenburg just när biskopen och hans följe redan var i dödens ögonblick. Skrämda av hans ankomst flydde slaverna, och den räddade biskopen fullbordade fromhetens verk och begravde omkring sjuttio av de dödades kroppar, och därefter återvände han till Schwerin. Men inte lång tid därefter samlade Pribizlavus åter en skara slaver och kom till Malacowe och Cuscin och talade till borgens invånare och sade: ”Jag vet visserligen att ni är tappra och ädla män och lyder den store hertigens, er herres, befallning. Jag vill därför övertala er till det som är nyttigt. Återlämna åt mig borgen, som en gång var min faders och nu tillkommer mig genom arvsföljd, och jag skall låta ge er lejd ända till Elbes stränder. Om någon ## bok II, MGH s. 195 (maskinöversättning) med våld rör något av det som tillhör er, skall jag låta ersätta det dubbelt. Men om ni bedömer detta utmärkta villkor som oanvändbart, måste jag åter pröva min lycka och drabba samman med er. Kom ihåg vad som hände invånarna i Mecklenburg, som föraktade fredsvillkoren och utmanade mig till sin egen skada.” Då såg riddarna som vaktade fästet att det inte fanns utrymme för strid, eftersom fienderna var många men hjälptrupperna få, och de utverkade lejd ut ur Slaviens gränser, och Pribizlavus återtog borgen. Wertezlaus hängning. Kapitel 100. När hertig Henrik Lejonet alltså hörde att förhållandena i Slavien vacklade, blev han bedrövad i sinnet och sände under tiden en styrka riddare till Schwerin för att bevaka den. Och han befallde greve (comes) Adolf och de förnämsta i Holstein att gå över till Ylowe och vara borgens värn. Därefter samlade han en stor här och kallade sin frände Adelbertus, markgreve (marchio) över östra Slavien, och alla de tappraste i hela Sachsen till hjälp, för att vedergälla slaverna det onda som de hade gjort. Och han förde också dit danernas kung Valdemar med en flottstyrka, för att ansätta dem till lands och till sjöss. Och greve Adolf mötte hertigen med nordalbingiernas hela folk vid Malacowe. Men när hertigen hade gått över Elbe och nått slavernas gränser, lät han slavernas furste Wertizlavus dödas genom hängning nära borgen Malacowe, eftersom hans bror Pribizlavus hade svikit honom och brutit de fredslöften som han hade ingått. Och hertigen befallde greve Adolf genom ett sändebud och sade: ”Bryt upp med holsaterna och stormarnerna och med allt folk som är med dig, och gå före hertigen till den plats som kallas Viruchne. Detsamma skall Guncelinus, befälhavare över obotriternas land, göra, och Reinoldus, greve i Ditmarsken, och Christianus, greve av Oldenburg, som ligger i Amerland, frisernas land; alla dessa skall gå före tillsammans med dig med det antal beväpnade som hör till dem.” Då drog greve Adolf ## bok II, MGH s. 196 (maskinöversättning) i väg med de övriga ädlingarna som hade avdelats att följa honom enligt hertigens befallning, och de kom till den plats som kallas Viruchne och ligger nästan två mil från borgen Dimin, och där slog de läger. Men hertigen och de övriga furstarna dröjde kvar på den plats som kallas Malacowe; han skulle följa efter några dagar senare med den övriga hären, med forbönder som förde livsmedel som rikligt skulle räcka för hären. Men slavernas hela här hade slagit sig ned i borgen Dimin. Och deras furstar var Kazemarus och Buggezlavus, pomeranernas hertigar (duces), och med dem Pribizlavus, upprorets upphovsman, och de sände sändebud till greven, eftersom de ville genom honom bli tillåtna att förhandla om fredsvillkor, och de lovade tre tusen mark. Åter sände de andra och lovade två tusen. Och detta ord misshagade greve Adolf, och han sade till sina män: ”Vad tycker ni, o visa män? De som i går lovade tre tusen mark erbjuder nu två tusen. Det ordet söker inte fred, utan för med sig krig.” Slaverna sände alltså om natten spejare in i lägret för att utforska härens tillstånd. Men slaverna från Oldenburg hade varit med greve Adolf, men med svek; ty allt som skedde i hären underrättade de fienderna om genom spejare. Marchradus, den äldste i holsaternas land, och de övriga som hade förstått den dolda saken sade alltså till greve Adolf: ”Genom fullt säkra uppgifter har vi fått veta att våra fiender förbereder sig för strid. Men våra egna handlar alltför slappt och visar inte den tillbörliga omsorgen vare sig i nattvakter eller i vaktposter. Låt alltså folket iaktta försiktighet, eftersom hertigen förlitar sig mycket på dig.” Men greven och de övriga ädlingarna låtsades inte om det och sade: ”Fred och trygghet, ty slavernas kraft är död.” Vaktposterna i hären upphörde alltså. Men när hertigen dröjde tog livsmedlen slut för hären, och svenner avdelades som skulle gå till hertigens här ## bok II, MGH s. 197 (maskinöversättning) för att hämta livsmedel. När de i första gryningen hade gett sig av, se, då visade sig uppe på sluttningen slavernas kilformade skaror med otaligt folk, både ryttare och fotfolk. När svennerna såg dem vände de om och väckte med ett väldigt rop den sovande hären. Annars skulle alla ha förenat döden med sömnen. Då tog de lysande och krigiska männen Adolfus och Reinoldus, med mycket få av holsaterna och ditmarskarna, som händelsevis väckts ur sömnen och hade hunnit fram tidigare, emot fienderna nedför sluttningen, och slavernas första slaglinje krossades av dem, och de slog dem ända in i sjön. Men slavernas andra slaglinje, som följde tätt efter, täckte dem som berg, och greve Adolf och greve Reinoldus blev nedhuggna, och alla de tappraste föll. Och slaverna intog sachsarnas läger och plundrade lägrets byte. Men Guncelinus och Christianus och med dem mer än trehundra riddare höll sig samlade till en hop vid sidan av striden, ovetande om vad de skulle göra. Det var ju fruktansvärt att drabba samman med en så stor fiende, eftersom alla deras kamrater antingen var dödade eller skingrade på flykt. Det hände alltså att en kil av slaverna kom till ett tält, där det fanns många [osäker tolkning] väpnare och många hästar. När de med större kraft trängde på för att ta dem, ropade väpnarna till sina herrar, vars hop fanns i närheten: ”Varför står ni stilla, o tappraste riddare, och varför kommer ni inte era tjänare till hjälp? Ni gör förvisso något mycket skändligt.” Upphetsade av sina tjänares rop störtade dessa sig över fienderna och, stridande som i blint raseri, befriade de sina svenner. Sedan trängde de med ännu större kraft in i lägret, och det är svårt att säga hur många hugg ## bok II, MGH s. 198 (maskinöversättning) de utdelade eller vilka blodbad på människor de anställde, tills de skingrade dessa segerrika slaglinjer av slaver och återtog det läger som de hade förlorat. Slutligen blandade Gud en yrselns ande i slaverna, och de föll för de ypperliga riddarnas händer. Och sachsarna som var i gömställena hörde det och kom ut, och sedan de fattat mod igen störtade de sig tappert över fienderna och slog dem med mycket stor förödelse, och det fältet fylldes med högar av döda. Och hertigen kom skyndsamt för att vara sina män till skydd, och han såg den förödelse som hade drabbat hans folk, och att greve Adolf och alla de tappraste var döda, och han brast ut i många tårar. Men hans smärta lindrades av den rikare segern och det mycket stora blodbadet på slaverna, som räknades till omkring två tusen femhundra. Hertigen befallde alltså att greve Adolfs kropp skulle styckas i bitar och kokas och balsameras genom en salvoberedares konst, så att den kunde föras omkring och läggas i fädernas gravar. Och den spådom uppfylldes som han hade sjungit dagen innan han led döden, då han mycket ofta upprepade versen: Du har prövat mig med eld, och ingen orättfärdighet har funnits hos mig. Slaverna som hade undkommit svärdets händer kom alltså till Dimin, och sedan de satt eld på denna mycket starka borg gick de över till Pommerns inre delar, flyende för hertigen. Men följande dag kom hertigen med hela hären till Dimin och fann borgen uppbränd, och han placerade där en del av hären för att riva vallen och jämna den med marken och för att vara till skydd för de sårade som behövde vård. Själv gick han med den övriga hären kung Valdemar till mötes. Och med förenade styrkor drog de i väg för att ödelägga Pommern i hela dess vidd, och de kom till den plats som kallas Stolpe. Där hade Kazemarus och Buggezlavus redan för länge sedan grundat ett kloster (abbatia) till ## bok II, MGH s. 199 (maskinöversättning) minne av sin fader Wertizlavus, som där både dödades och begravdes. Han var den förste bland pomeranernas hertigar som omvändes till tron, genom den allraheligaste Otto, biskop av Bamberg, och han grundade själv biskopsdömet (episcopatus) Usedom och släppte in den kristna religionens dyrkan i pomeranernas land. Dit kom alltså hertigens här, och det fanns ingen som gjorde motstånd. Ty slaverna drog sig ständigt längre bort och flydde för hertigen, och vågade ingenstans hålla stånd av fruktan för honom. Greve Adolfs begravning. Kapitel 101. I de dagarna kom ett sändebud till slavernas land för att säga till hertigen: ”Se, sändebudet från grekernas kung har kommit till Braunschweig med ett stort följe för att tala med dig.” För att höra honom lämnade hertigen Slavien och övergav hären och fälttågets lyckliga framgångar. Annars skulle han, på grund av den nyss vunna segern och den gynnsamma lyckans fart, ha förintat slavernas hela kraft ända till slutet och gjort med pomeranernas land så som han gjorde med obotriternas land. Hela obotriternas land och de angränsande trakterna som hör till obotriternas rike lades alltså genom ständiga krig, men allra mest genom detta senaste krig, helt öde, med Herrens bevågenhet och då han alltid stärkte den mycket fromme hertigens högra hand. Om några sista kvarlevor av slaverna återstod, blev de på grund av sädesbristen och åkrarnas förödelse så utmärglade av svält att de tvingades fly skarvis till pomeranerna eller till danerna, som utan något medlidande sålde dem till polaner, sorber och böhmare. Sedan hertigen alltså hade lämnat Slavien och upplöst hären, var och en till sitt, fördes greve Adolfs kropp ## bok II, MGH s. 200 (maskinöversättning) till Minden och lades där ned under helig andakt. Grevskapet (cometia) innehades av hans änka Machtildis tillsammans med hans späde son. Och detta lands ansikte förändrades, eftersom rättvisan och kyrkornas lugn tycktes helt försvagade sedan den gode beskyddaren tagits bort. Ty medan han levde tycktes ingenting vara hårt eller strävt för prästerskapet. Så stor var han i trohet, godhet, klokhet och rådighet att han för alla tycktes vara uppbyggd av dygder. Han var en av Herrens stridsmän och förvisso inte den ringaste, och han befanns nyttig i sin lotts mätsnöre, då han utrotade avgudadyrkans vidskepelser och utförde den nya planteringens verk, så att det må bära frukt till frälsning. Till sist, sedan han hade fullbordat den goda vägens lopp, nådde han segerpalmen, och bärande fanorna i Herrens läger stod han fast för fäderneslandets försvar och för trohet mot furstarna ända till döden. När han ombads att rädda livet genom en snabb flykt, avskydde han det häftigt, och stridande med händerna och bedjande till Gud med rösten mottog han villigt döden av kärlek till dygden. Eggade av att efterlikna honom utförde också de lysande männen och den utmärkte hertigens goda män, Guncelinus och Bernhardus, av vilka den ene förestod Schwerin och den andre Ratzeburg, ett gott verk, då de i sin dels mätsnöre stred Herrens strider, för att dyrkan av vår Guds hus skulle resas upp bland ett otroget och avgudadyrkande folk. Dimins återuppbyggnad. Kapitel 102. Pribizlavus, upprorets upphovsman, som hade blivit landsflyktig från sitt fädernearv, uppehöll sig alltså hos pomeranernas hertigar Kazemarus och Buggezlavus, och de började återuppbygga Dimin. Därifrån drog Pribizlavus ofta ut ## bok II, MGH s. 201 (maskinöversättning) och härjade genom bakhåll Schwerins och Ratzeburgs områden och tog stort byte både av människor och av dragdjur. Guncelinus och Bernhardus, som höll utkik efter hans utfall, stred också själva från bakhåll, och i de mycket täta strider som utkämpades befanns de alltid vara de bättre, tills Pribizlavus, sedan han hade förlorat sina tappraste män och hästar, inte längre kunde företa något. Och Kazemarus och Buggezlavus sade till honom: ”Om det behagar dig att bo hos oss och nyttja vårt härbärge, så se till att du inte stöter hertigens män för huvudet, annars skall vi driva dig bort från våra områden. Ty för inte länge sedan ledde du oss dit där vi slogs ned med mycket stor förödelse och förlorade våra bästa män och borgar, och inte nöjd med detta vill du åter dra furstens vrede över oss?” Och Pribizlaus hejdades i sitt vanvett. Slavernas krafter förödmjukades alltså, och de vågade inte knysta av fruktan för hertigen. Och hertigen hade fred med danernas kung Valdemar, och de höll överläggningar vid Ejdern eller i Lübeck till båda ländernas fromma. Och kungen gav hertigen mycket pengar, eftersom hans gränser genom honom fick fred från slavernas härjningar. Och alla öar i havet som hör till danernas rike började bebos, eftersom sjöröveriet hade upphört och rövarnas skepp hade krossats. Och kungen och hertigen ingick ett förbund om att de skulle dela tributerna gemensamt från alla folk som de underkuvade till lands och till sjöss. Och hertigens makt växte över alla som hade varit före honom, och han blev furstarnas furste i landet, och han trampade på de upproriskas nackar och bröt ned deras befästningar och förgjorde de avfälliga männen och skapade fred i landet och byggde mycket starka befästningar och tog i besittning mycket stort arv. Ty utöver arvet efter sina store ## bok II, MGH s. 202 (maskinöversättning) förfäder, kejsar Lothar och hans gemål Richenza och många hertigar av Bayern och Sachsen, tillföll honom likaså många furstars besittningar, såsom Heremannus av Winceburg, Sifridus av Hammemburg, Otto av Asle och andra, vilkas omnämnande har fallit bort. Vad skall jag säga om ärkebiskop Hartwicus mycket vidsträckta makt, han som härstammade från udonernas gamla ätt? Den ädla borgen Stade med allt som hörde till den, med grevskapet på båda stränderna och grevskapet i Ditmarsken, fick han medan biskopen ännu levde, vissa delar visserligen med arvsrätt, vissa som förläning (beneficium); och han sträckte ut sin hand mot Frisland och förde en här mot friserna, och de gav honom för sin egen lösen det som hade krävts av dem. Furstarnas avund över hertigens ära. Kapitel 103. Men eftersom äran föder avund, och eftersom ingenting är varaktigt i de mänskliga tingen, blev alla Sachsens furstar avundsjuka på mannens stora ära. Ty han, rik på omätliga rikedomar, berömd för segrar och upphöjd i sin ära för det dubbla furstendömet över Bayern och Sachsen, tycktes för alla både furstar och ädlingar i Sachsen outhärdlig. Men fruktan för kejsaren höll tillbaka furstarnas händer, så att de inte omsatte de planer de hade fattat i handling. Men sedan kejsaren hade förberett sitt fjärde tåg till Italien, och tiden hade fört med sig ett lägligt tillfälle, trädde genast den gamla sammansvärjningen fram i offentligheten, och en mäktig sammansvärjning bildades av alla mot en. Och de var ## bok II, MGH s. 203 (maskinöversättning) främst bland dem Wichmannus, ärkebiskop av Magdeburg, och Heremannus, biskop av Hildesheim. Efter dessa var följande furstar: Lodewicus, lantgreve (provincialis comes) av Thüringen, Adelbertus, markgreve av Saltwedele, och hans söner, Otto, markgreve av Camburg, och hans bröder, Adelbertus, pfalzgreve (palatinus comes) av Someresburg. Dessa fick hjälp av följande ädlingar: Otto av Asle, Wedekindus av Dasenburg, Christianus av Oldenburg, som ligger i Amerland. Över alla dessa stod den mycket mäktige Reinoldus, ärkebiskop av Köln och rikets kansler (cancellarius), som lade försåt för hertigen; han var visserligen frånvarande till sin person och befann sig i Italien, men var med hela sitt rådslag inriktad på att besegra hertigen. Då belägrade furstarna som var i östra Sachsen tillsammans med thüringarnas furste Lodewicus hertigens befästning som heter Aldeslef och byggde många belägringsmaskiner mot den. Men Christianus, greve av Amerland, samlade en skara friser och besatte Bremen och alla dess områden och åstadkom stor oro i den västra trakten. När hertigen alltså såg att krig reste sig från alla håll, började han befästa städer och borgar och placera riddarvakter på lämpliga platser. På den tiden förvaltades grevskapet över Holstein, Stormarn och Wagrien av greve Adolfs änka med hennes ännu späde son. Men för de krigsoroligheter som reste sig satte hertigen en förmyndare (tutor) för gossen, som skulle föra befälet över vapnen, greve Heinricus, född i Thüringen, gossens morbror, en man som inte tålde lättja och helt var hängiven åt vapnen. Efter att också ha rådgjort med sina trogna ## bok II, MGH s. 204 (maskinöversättning) tog han slavernas furste Pribizlavus, som han, som ovan har sagts, genom många strider hade drivit ut ur provinsen, till nåder och återlämnade åt honom hela hans faders arv, nämligen obotriternas land, utom Schwerin och det som hörde till den. Och Pribizlavus gav hertigen och hans vänner försäkran om trohet, som inte därefter skulle brytas av någon krigsstorm: att han skulle stå till hans förfogande och inte stöta hans vänner för huvudet på något sätt. Bremenbornas plundring. Kapitel 104. Då samlade hertigen en stor här och drog in i östra Sachsen för att strida med sina fiender mitt i deras eget land. Och de såg att han kom med stark hand och fruktade att möta honom. Och han tillfogade fiendelandet stor skada och ödelade det med bränder och plundringar och genomströvade landet ända till Magdeburgs murar. Därefter vände han hären mot de västra delarna för att kväva greve Christianus uppror, och han kom oväntat till Bremen och intog det. Och greve Christianus flydde in i Frislands avlägsna träsk. Och hertigen bröt in i Bremen och plundrade det. Och dess borgare flydde ut i träsken, eftersom de hade syndat mot hertigen och svurit Christianus trohet, och hertigen förklarade dem fredlösa (proscriptio), tills de genom ärkebiskopens förmedling fick fred för tusen mark silver och mer [osäker tolkning]. Men greve Christianus dog några dagar senare, och de olyckor som hade förorsakats genom hans upproriska företag stillades. Medan inbördeskrigen alltså rasade överallt hade ärkebiskop Hartwicus beslutat inom sig att undvika den uppblossande krigsoron, och han satt i Hamburg avskild och i stillhet, inriktad på klosterbyggnader och sin kyrkas övriga behov. Då skrev ärkebiskopen av Köln och de övriga furstarna till honom ## bok II, MGH s. 205 (maskinöversättning) att han skulle besinna alla de trångmål med vilka hertigen hade plågat honom: nu hade äntligen den tid kommit då han med furstarnas hjälp kunde återvinna sin hedersställning; staden Stade och det fråntagna grevskapet stod öppna för honom, om furstarnas makt bistod honom. Ärkebiskop Hartwicus, som genom många erfarenheter hade lärt att hertigen alltid var lyckosam i strider, att också furstarnas trohet var tvivelaktig och att han ofta hade blivit bedragen av sådana löften, började alltså vackla i sinnet. Begäret att återvinna sin hedersställning eggade [visserligen] honom, men furstarnas ofta erfarna ostadighet avskräckte honom. Under tiden bestod vänskapens yta, och freden ljöd i orden. Likväl började ärkebiskopen befästa sina borgar Vriburg och Horeburg och samlade där förråd av vapen och födoämnen som skulle räcka i månader och år. Biskop Conradus fördrivning. Kapitel 105. Kring dessa dagar uppehöll sig Conradus, biskop av kyrkan i Lübeck, hos ärkebiskopen, och på honom hängde rådslagets tyngdpunkt. Och det rapporterades till hertigen att han inte hade fredens tankar utan sådana som syftade till hertigens fördärv, och att han ingav ärkebiskopen att gå över till furstarna och bryta den vänskap som han hade ingått med hertigen. Eftersom hertigen ville få säkrare kunskap om saken, kallade han honom till ett samtal i Ertheneburg. Men han undvek den mäktiges vrede och drog undan till Frisland som om han utförde ett uppdrag för ärkebiskopen. När han till sist återvände kallade hertigen honom en andra gång. Under lejd av herr ärkebiskopen och herr Berno av Mecklenburg mötte han alltså hertigen vid Stade för att höra hans ord. Och hertigen ställde honom till svars för det som hade rapporterats till honom, nämligen hur han med onda ord hade kränkt hans heder och gett råd emot honom till hans skada. Biskopen försäkrar att han inte vidgår något av detta. Sedan många ord alltså hade växlats från båda håll, började hertigen, som önskade lappa ihop den sönderslitna vänskapen och ## bok II, MGH s. 206 (maskinöversättning) fastare knyta till sig biskopen, som sedan länge varit honom kär, att på förtroligt sätt kräva av honom den skyldiga länsplikten (hominium), som enligt vad som visats i det föregående hade tillerkänts honom genom kejserlig gåva, nämligen i dessa slavernas provinser som han själv hade förvärvat med krigets rätt med sin sköld och sitt svärd. Vid detta förslag ryggade den högsinnade mannen tillbaka och sade att hans kyrkas underhåll var ringa och att han aldrig för dess skull skulle ge upp sin frihet eller underkasta den någons makt. Hertigen förelägger honom å andra sidan att antingen helt lämna platsen eller rätta sig efter det föreslagna. Och när biskopen förblev fast vid sin mening befallde hertigen att tillträdet till hans stift (parrochia) skulle stängas för honom och att alla biskopliga inkomster skulle dras in. Efter hertigens avfärd sade alltså ärkebiskopen till biskop Conradus: ”Jag anser att det inte är säkert för er att uppehålla er hos oss på grund av hertigens män, mitt bland vilka vi befinner oss. Sörj hellre för vår heder och er välfärd och gå över till ärkebiskopen av Magdeburg och furstarna, så att ni kan undkomma era fienders händer. Också jag skall några dagar senare följa er och vandra i landsflykt med den landsflyktige.” Och han gjorde efter ärkebiskopens råd och gick över till ärkebiskopen av Magdeburg och stannade hos honom i nästan två år. Därifrån drog han till Frankrike och besökte cisterciensernas möte (Cisterciense concilium) och försonades med påve Alexander genom biskopen av Pavia, som hörde till Alexanders parti och, fördriven från sitt säte, uppehöll sig i Clairvaux. Och han gav biskopen i uppdrag att han, när tillfälle gavs honom, antingen själv skulle gå till Alexander eller sända ett sändebud. Sedan detta så hade utförts återvände han ## bok II, MGH s. 207 (maskinöversättning) till Magdeburg och fann där Hartwicus, ärkebiskop av Hamburg – ty också han hade lämnat sin plats –, och de stannade hos ärkebiskopen av Magdeburg i många dagar. Men ärkebiskop Hartwicus riddare, som fanns i borgarna Horeburg och Vriborg, gjorde täta utfall och anlade bränder och tog byte på hertigens besittningar. Därför sände hertigen dit en riddarstyrka och besatte Vriborg och bröt ned dess befästningar och jämnade den med marken, och han lät dra in alla biskopliga inkomster och lämnade inte ens små rester av dem. Endast de som var i borgen Horeburg höll stånd tills ärkebiskopen återvände, eftersom platsen var befäst på grund av sumpiga djup. Upprorens grymma storm rasade nu i hela Sachsen, då alla furstarna stred mot hertigen, och riddare tillfångatogs och lemlästades, borgar och hus förstördes och städer brändes. Och Goslar slöt sig till furstarna. Och hertigen befallde att vägarna skulle bevakas, så att ingen förde in säd till Goslar, och de led svår hunger. Påve Calixtus tronbestigning. Kapitel 106. I de dagarna uppehöll sig kejsar Fredrik i Italien, och langobardernas uppror krossades av fruktan för hans makt, och han bröt ned många folkrika och befästa städer, och han behärskade Lombardiet mer än de kungar som hade varit före honom under många dagar. Och han vände sitt ansikte för att gå till Rom för att driva bort Alexander och insätta Calixtus. Ty Paschalis hade dött efter att ha levt en kort tid. Medan kejsaren belägrade Genua, som hade hört till Alexanders parti, sände han alltså i förväg Reinoldus av Köln och Christianus av Mainz och befallde en del av hären att gå före till Rom. Och de kom ## bok II, MGH s. 208 (maskinöversättning) till Tusculum, som ligger inte långt från Rom. När romarna fick veta om deras intåg drog de ut med en omätlig här för att strida för Alexanders skull, och Reinoldus och de tyska riddarna drog ut och stred, få mot otaliga, och besegrade romarna och slog av dem omkring tolv tusen och förföljde de flyende ända till Stadens portar. Och jorden förpestades av de dödades lik, och romarnas kvinnor förblev änkor i många år, eftersom de män som bebodde Staden hade gått under. Samma dag som detta skedde vid Rom stred kejsaren med genueserna och vann seger och blev herre över staden. Och han tog hären med sig och drog till Rom och fann Reinoldus och den här som han hade sänt i förväg glädja sig över sin räddning och över romarnas undergång. Och han förde fram hären för att inta Rom, och han angrep den helige Petrus hus, eftersom romarnas besättning fanns där, och befallde att eld skulle kastas på portarna, och drev bort romarna från tornen med röken. Och han intog templet och fyllde byggnaden med dödade. Och han satte Calixtus på stolen och firade där festen för den helige Petrus bojor. Och han lade hand på lateranerna för att förgöra dem, och de gav honom för livet och staden allt som de hade avkrävts. Tvingade att gripa Alexander förmådde de det inte, eftersom han hade tagit till flykten om natten. Och han tog ädlingarnas söner som gisslan, för att de i fortsättningen skulle vara Calixtus lydiga med oklanderlig trohet. På dessa kejsarens lyckosamma framgångar följde en plötslig olycka. Ty en så stor pest överföll plötsligt Rom att nästan alla dog inom några få dagar. Ty i augusti månad sägs pestbringande dimmor stiga upp i de trakterna. I denna pest dog Reinoldus av Köln och Heremannus av Verden, som var ## bok II, MGH s. 209 (maskinöversättning) rådslagets ledare; dessutom den mycket ädle ynglingen, son till kung Konrad, som hade äktat vår hertig Henriks enda dotter, och därtill omkom vid samma tid många biskopar, furstar och ädlingar. Kejsaren återvände med resten av hären till Lombardiet. När han befann sig där hörde han om oroligheten som var i Sachsen, och genom att sända sändebud undertryckte han med täta stillestånd det uppblossande upproret, tills tiden gick och han själv blev fri från det italienska fälttåget. Vid den tiden sände Henrik, hertig av Bayern och Sachsen, sändebud till England, och de förde dit Englands kungs dotter med silver och guld och stora rikedomar, och hertigen tog henne till hustru. Han hade nämligen skilts från sin förra gemål, fru Clementia, på grund av släktskap. Med henne hade han en dotter, som han gav till äktenskap åt kung Konrads son, som också levde kvar bara en kort tid, ryckt bort av en förtidig död under det italienska fälttåget, som har sagts ovan. Endräkt mellan furstarna och hertigen. Kapitel 107. När en inte lång tid därefter hade förflutit såg langobarderna att rikets pelare hade störtat och att härens kraft hade svikit, och de sammansvor sig enhälligt mot kejsaren och ville döda honom. Han anade sveket, drog sig i hemlighet bort från langobarderna, återvände till det tyska landet och utlyste en hovdag (curia) i Bamberg, och sedan han kallat samman alla Sachsens furstar förebrådde han dem ## bok II, MGH s. 210 (maskinöversättning) för fredsbrottet och sade att oroligheterna i Sachsen hade gett langobarderna anledning till avfall. Genom många uppskov och med mycken klokhet och rådighet bringades alltså de stridigheter som fanns mellan hertigen och furstarna till en fredsöverenskommelse. Och allt utföll efter hertigens behag, och han räddades ur furstarnas omringning utan någon förlust för sig själv. Och herr ärkebiskopen av Hamburg kallades tillbaka till sitt säte, och sedan han drabbats av sjukdom dog han inom några få dagar, och genom hans död släcktes den gamla striden som hade gällt grevskapet Stade, och hertigen innehade det därefter utan någon invändning. Också Conradus, biskop av Lübeck, fick genom kejsarens förmedling återvända till sitt stift, nämligen på det villkoret att han, sedan hans tidigare envishet hade lagts åt sidan, skulle visa hertigen det som var rättvist. Och sedan han hade fått återvända i hertigens nåd förvandlades han till en annan man; ty genom det som han själv hade lidit lärde han sig att lida med sina bröder och att i fortsättningen vara mer benägen att visa mänsklighet. Han försvarade likväl prästerskapet mot furstars och mäktigas anslag, framför allt mot thüringaren greve Heinricus händer, som varken vördade Gud eller människor och traktade efter prästernas egendom. Men när all krigsoro genom Guds försorg återgick till fredens klara lugn, vägrade Wedekindus av Dasenberg den fred som furstarna hade förhandlat fram. Ty han hade från sin ungdom alltid varit flitig i det onda och vänt krigarbruket till röverier, men han hölls hårt tillbaka genom hertigens tyglande, så att han inte kunde utföra det onda som han ville. En gång hade han nämligen tillfångatagits och i bojor ## bok II, MGH s. 211 (maskinöversättning) kastats hade han gett sitt ord på att han i fortsättningen skulle avhålla sig från röverier och stå till hertigens förfogande med uppriktig tjänst. Men när krigets tid bröt in glömde han sitt löfte och rasade mot hertigen häftigare än alla andra. Sedan de övriga alltså hade förts tillbaka till fred, belägrade hertigen denna ensamma vildbest i borgen Dasenberg. Men eftersom det höga berget gäckade allt våld från belägring och maskiner, sände hertigen bud och kallade till sig idoga män från Rammesberg, som tog sig an ett svårt och ohört företag och grävde igenom berget Dasenbergs rötter, och när de genomsökte bergets inre fann de den brunn ur vilken borgfolket hämtade vatten. När den hade täppts till tog vattnet slut för borgfolket, och Wedekindus, tvingad av nöden, gav sig själv och borgen i hertigens våld; de övriga släpptes och skingrades, var och en till sitt land. Om rujanernas gudabild Svantevit. Kapitel 108. Vid den tiden samlade danernas kung Valdemar en stor här och många skepp för att dra till rujanernas land och underkuva det under sig. Och han fick hjälp av pomeranernas furstar Kazemarus och Buggezlavus och av obotriternas furste Pribizlavus, eftersom hertigen hade befallt slaverna att bära hjälp åt danernas kung varhelst han kunde komma att lägga hand på att underkuva främmande folk. Verket hade alltså framgång i danernas kungs händer, och han vann rujanernas land med mäktig hand, och de gav honom för sin lösen allt som kungen ## bok II, MGH s. 212 (maskinöversättning) hade pålagt dem. Och han lät föra fram den urgamla gudabilden Svantevit, som dyrkades av slavernas hela folk, och befallde att ett rep skulle läggas om dess hals och att den skulle släpas mitt genom hären inför slavernas ögon och huggas i stycken och kastas i elden. Och han förstörde helgedomen (fanum) med all dess kult och plundrade den rika skattkammaren. Och han befallde att de skulle lämna sina villfarelser, i vilka de hade fötts, och anta den sanne Gudens dyrkan. Och han gav medel till kyrkobyggen, och tolv kyrkor restes i rujanernas land, och präster insattes som skulle bära omsorg om folket i det som hör Gud till. Och där var biskoparna Absalon av Roskilde och Berno av Mecklenburg närvarande. Dessa bistod kungens händer med all omsorg, för att vår Guds hus dyrkan skulle grundläggas bland ett ont och förvänt folk. Rujanernas furste var på den tiden den ädle mannen Iaremarus, som, när han hade hört om den sanne Gudens dyrkan och den katolska tron, ivrigt skyndade till dopet och befallde alla sina att också förnyas med honom genom det heliga dopet. Sedan han hade blivit kristen var han lika fast i tron som han var ståndaktig i förkunnelsen, så att man kunde se honom som enligt Paulus redan kallad av Kristus. Han utförde en apostels tjänst och omvände det råa folket, som rasade med vilddjursaktig vildhet, dels genom ständig förkunnelse, dels genom hot, från dess medfödda vildhet till det nya levernets religion. Ty av slavernas hela folk, som är uppdelat i provinser och furstendömen, har endast rujanernas folk, hårdare än de övriga, framhärdat i otrons mörker ända till våra dagar, oåtkomligt för alla på grund av det omgivande havet. Ett svagt rykte förmäler att Ludvig, Karls son, en gång skänkt rujanernas land ## bok II, MGH s. 213 (maskinöversättning) åt den helige Vitus i Corvey, eftersom han själv hade varit det klostrets grundare. Predikanter som drog ut därifrån sägs ha omvänt rujanernas eller ranernas folk till tron och där grundat ett bönehus till ära för martyren Vitus, åt vars dyrkan provinsen hade helgats. Men sedan ranerna, som också kallas rujaner, när förhållandena hade förändrats, hade avvikit från sanningens ljus, blev villfarelsen värre än den förra; ty den helige Vitus, som vi bekänner som Guds tjänare, började ranerna dyrka som en gud, och de tillverkade åt honom en mycket stor gudabild och tjänade skapelsen hellre än skaparen. Denna vidskepelse fick en sådan makt hos ranerna att Svantevit, rujanernas lands gud, intog främsta platsen bland slavernas alla gudomligheter, mer berömd för segrar och verksammare i orakelsvar. Därför sände också ännu i vår tid inte bara wagrernas land utan också alla slavernas provinser årligen tribut dit och bekände att han var gudarnas gud. Kungen åtnjuter hos dem ringa anseende i jämförelse med prästen (flamen). Ty denne söker orakelsvar och utforskar lottens utfall. Han beror av lotternas vink, men kungen och folket beror av hans vink. Bland olika offergåvor brukade prästen (sacerdos) stundom offra en kristen människa, och han skröt med att gudarna i högsta grad gladdes åt sådant blod. För några år sedan hände det att en mycket stor mängd köpmän hade samlats där för fiskets skull. Ty i november, när vinden blåser häftigare, fångas där mycket sill, och köpmännen har fritt tillträde, om de bara först har betalt landets gud vad som lagligen tillkommer honom. Där var då händelsevis en viss Godescalcus, Herrens präst från Bardewich, närvarande, inbjuden för att i en så stor folkmängd utföra det som hör Gud till. Detta förblev inte länge dolt för den barbariske prästen, och sedan han kallat till sig kungen och folket förkunnar han att gudomligheterna var mycket häftigt vredgade och inte kunde blidkas på annat sätt än med blodet av den präst som hade dristat sig att frambära ett främmande offer bland dem. ## bok II, MGH s. 214 (maskinöversättning) Då kallar det förskräckta barbarfolket samman köpmännens skara och begär att prästen skall ges åt dem, för att det skall frambära ett försonande offer åt sin gud. När de kristna gjorde motstånd erbjuder de hundra mark som gåva. Men när de inte vann något började de hota med våld och förklara krig för nästa dag. Då gav sig köpmännen, vars skepp redan var lastade med fångsten, i väg den natten, och genom att anförtro seglen åt gynnsamma vindar ryckte de både sig själva och prästen undan grymma faror. Men fastän hatet mot det kristna namnet och vidskepelsens näring hade fått större makt hos ranerna än hos alla andra slaver, utmärkte de sig likväl för många naturliga goda egenskaper. Det fanns nämligen hos dem en fullhet av gästfrihet, och åt föräldrarna visar de tillbörlig heder. Ty ingen behövande eller tiggare har någonsin påträffats hos dem. Ty så snart sjukdom har gjort någon bland dem svag eller åldern har gjort honom orkeslös, överlämnas han åt arvingens vård för att omhuldas med full mänsklighet. Ty gästfrihetens dygd och omsorgen om föräldrarna intar hos slaverna den främsta platsen bland dygderna. För övrigt är rujanernas land rikt på säd, fisk och vilt. Den förnämsta borgen (urbs) i det landet heter Arkona. Förvandlingen av kroppen och blodet. Kapitel 109. År 1168 efter det människoblivna Ordet grundlades alltså den nya planteringens verk i rujanernas land, och kyrkor byggdes och förhärligades genom prästers närvaro. Och de tjänade danernas kung under tribut, och han tog ädlingarnas söner som gisslan och förde dem med sig till sitt land. Detta skedde vid den tid då sachsarna förde inbördeskrig. Men sedan Herren hade återgivit freden sände hertigen genast sändebud till danernas kung och begärde gisslan och hälften av de tributer som ranerna betalar, eftersom man hade kommit överens om och med ed bekräftat att hertigen skulle bära hjälp mot alla folk som danernas kung ville besegra, och att han, genom att ## bok II, MGH s. 215 (maskinöversättning) ta del i mödan, också skulle bli delaktig i vinsten. Och när kungen vägrade, och sändebuden hade återvänt med oförrättat ärende, kallade hertigen, uppbragt av vrede, till sig slavernas furstar och befallde att de skulle ta hämnd på danerna. De kallades och sade: ”Här är vi.” Och de lydde med glädje honom som sände dem. Och de bommar och dörrar med vilka havet redan länge hade varit stängt avlägsnades, och det bröt fram, gick ut och svämmade över och hotade många av danernas öar och kusttrakter med förstörelse. Och rövarnas skepp rustades på nytt, och de besatte rika öar i danernas land. Och slaverna mättades efter långvarig svält av danernas rikedomar; de blev feta, säger jag, de blev fetmade, de blev breda. Jag har hört av berättare att det i Mecklenburg en torgdag räknades sjuhundra själar av fångna daner, alla till salu, om det hade funnits tillräckligt med köpare. Men en så stor förödelses olycka hade förebådats av vissa järtecken. En präst i danernas land, på den ö som heter Alfse, stod nämligen vid det heliga altaret, och när han hade lyft kalken för att ta emot offret, se, då syntes i kalken en gestalt av kött och blod. När han till sist hade hämtat andan igen efter skräcken, gick han, som inte vågade förtära den ovanliga synens gestalt, till biskopen och visade där, i prästerskapets församling, kalken för att den skulle beskådas. Och medan många sade att detta hade skett genom Guds ingripande för att stärka folkets tro, förklarade biskopen i en djupare mening att en svår vedermöda förestod kyrkan och att mycket av det kristna folkets blod skulle utgjutas. Ty så ofta martyrernas blod utgjuts blir Kristus på nytt korsfäst i sina lemmar. Och den profeterandes spådomar slog inte fel. Ty knappt hade fjorton dagar gått förrän en här av slaver kom över dem och besatte hela det landet, störtade kyrkorna, förde folket i fångenskap och slog var och en som gjorde motstånd med svärdsegg. ## bok II, MGH s. 216 (maskinöversättning) Danernas kung teg alltså länge och låtsades inte om sitt folks undergång. Ty danernas kungar är slöa och slappa och alltid berusade under ständiga gästabud, och de märker knappt någonsin slagen när de träffas. Till sist samlade Danmarks kung, liksom väckt ur sömnen, en här och härjade en liten del av den circipanska trakten. Också kungens son, född av en frilla, vid namn Christoforus, kom, som man säger, med tusen pansarklädda till Oldenburg, som på danska kallas Brandenhuse, och de härjade dess kusttrakter. Men den kyrka där prästen Bruno tjänade skadade de inte, och de rörde inte alls prästens egendom. När danerna drog sig tillbaka följde slaverna dem omedelbart efter och gottgjorde sina förluster med tiofaldig hämnd. Ty Danmark är till största delen uppdelat i öar som omges av det kringflytande havet, och det är inte lätt att skydda sig mot sjörövarnas bakhåll, eftersom det där finns uddar som är mycket lämpliga som gömställen för slaverna; därifrån drar de i hemlighet ut och slår de ovarsamma från bakhåll; ty slaverna är mest skickliga i hemliga anfall. Därför har också ännu i senaste tid denna rövarsed vunnit en sådan makt hos dem att de, sedan de helt lämnat åkerbrukets fördelar, alltid har haft sina händer redo för sjötåg och haft sitt enda hopp och sina rikedomars summa förlagda i skeppen. Men inte heller vid uppförandet av byggnader är de mödosamma, utan de flätar hellre hyddor av ris och sörjer bara för det nödvändiga skyddet mot oväder och regn. Men så ofta krigslarm har ljudit, gömmer de all säd, sedan den tröskats ur halmen, och också guld och silver och alla dyrbarheter i gropar, och sätter hustrur och små barn i säkerhet i befästningar eller i varje fall i skogarna. Och ingenting ligger öppet för fiendens plundring utom bara hyddorna, vilkas förlust de anser vara mycket lätt. Danernas angrepp ## bok II, MGH s. 217 (maskinöversättning) räknar de för ingenting, ja de anser det vara ett nöje att drabba samman med dem. Endast hertigen är de rädda för, han som har krossat slavernas kraft mer än alla hertigar som var före honom, mycket mer än den berömde Otto, och har lagt betslet i deras käkar och vänder dem vart han vill. Han talar om fred, och de lyder; han befaller krig, och de säger: ”Här är vi.” Försoning mellan danernas kung och hertigen. Kapitel 110. Sedan danernas kung alltså hade sett sitt folks olycka, insåg han till sist att freden är god, och han sände sändebud till den mycket tappre hertigen och bad att få en plats för ett förtroligt samtal vid Ejdern. Och hertigen kom till den begärda mötesplatsen vid den helige Johannes döparens födelsefest. Och danernas kung mötte honom och visade sig beredd till allt vad hertigen ville. Och han erkände hans rätt till hälften av de tributer och den gisslan som ranerna hade gett, och en lika stor del av helgedomens skattkammare, och i varje sak som hertigen fann att det borde krävas lydde kungen hängivet. Och vänskapen mellan dem förnyades, och slaverna förbjöds att i fortsättningen angripa Danmark. Och slavernas ansikten blev bedrövade på grund av furstarnas förbund. Och hertigen sände sina sändebud tillsammans med kungens sändebud till ranernas land, och ranerna tjänade honom under tribut. Och danernas kung bad hertigen att han skulle ge sin dotter, änka efter den mycket ädle fursten Fretherichus av Rodenburg, till hustru åt hans son, som redan var utsedd till kung. Genom stora furstars förmedling samtyckte alltså hertigen och sände sin dotter till danernas rike; och det blev ## bok II, MGH s. 218 (maskinöversättning) stor glädje för alla de nordliga folken, och fröjd och fred uppstod på samma gång. Och nordanvindens isande köld förvandlades till sunnanvindens milda fläktar, och havets oro upphörde, och ovädrens stormar lade sig. Och vägen blev fredad för dem som färdades från Danmark till Slavien [och omvänt], och kvinnor och små barn vandrade på den, eftersom hindren hade undanröjts och rövarna på vägen hade försvunnit. Ty hela slavernas land, som börjar vid Ejdern, som är gränsen för danernas rike, och sträcker sig mellan Östersjön och Elbe över mycket långa sträckor ända till Schwerin, och som förr var fasaväckande av bakhåll och nästan öde, har nu genom Guds gåva helt förvandlats liksom till en enda koloni av sachsare, och där anläggs städer och köpingar (oppida), och kyrkorna och antalet Kristi tjänare förökas. Också Pribizlavus, som hade lagt bort sitt långvariga upprors envishet och visste att det inte gagnar honom att spjärna mot udden, satt i stillhet, nöjd med den lott som hade tilldelats honom, och byggde borgarna Mecklenburg, Ylowe och Rostock och bosatte slaviska folk inom deras gränser. Och eftersom slaviska rövare oroade tyskarna som bodde i Schwerin och inom dess gränser, befallde Guncelinus, borgens befälhavare, en tapper man och hertigens man, sina män att alla slaver som de fann gå på avvägar utan uppenbart skäl genast skulle gripas och dödas genom hängning. Och slaverna hejdades på något sätt från sina stölder och röverier.