# Sagan af Magnúsi góða - **Verk:** Sagan af Magnúsi góða (verk:heimskringla:sagan_af_magnusi_goda) - **Upphov:** Snorri Sturluson - **Datering:** 1225/1235 - **Källsamling:** heimskringla.no: Heimskringla (Linder & Haggson; Olson) - **Utgåva:** Emil Olson (övers.), Snorre Sturlasson: Norges konungasagor, Lund 1919–26: Magnus_den_godes_historia. heimskringla.no. - **Språk:** swe - **Typ:** oversattning - **Översättare:** Emil Olson - **Licens:** Public domain ## kap. 1 Efter julen anträdde Magnus Olavsson och hans män sin färd västerut från Holmgård ned till Aldeigjuborg, och så snart isarna gingo upp på våren, började de att utrusta sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald» i »Magnusdråpa»: Den kampglade kungens bragder nu jag täljer för männen. Jag känner dem väl — I hirdmän, lyssnen tysta till sången! Elva vintrar allenast var hordarnas tappre älskling, när ut från Gårdar han styrde de präktigt rustade skeppen. Konung Magnus styrde om våren västerut till Svithiod. Så säger Arnor: Den unge fursten böd folket samlas till färdetinget; härklädd snart sågs hirden skynda till toft och årtull. Den raske kungen plöjde med isklädda stävar vågen, tills med förlig stormvind Sigtun nåddes omsider. Här säges det, att konung Magnus, då han for västerut från Gårdarike, först seglade till Svithiod och in till Sigtuna. Vid denna tid var Emund Olavsson konung i Svithiod. Där befann sig då också drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige. Hon tog mycket vänligt emot sin styvson Magnus och lät genast sammankalla ett talrikt ting på ett ställe, som heter Hangrar. På det tinget talade Astrid och sade så: »Olav den heliges son, Magnus, har kommit hit till oss. Han ämnar fara till Norge och utkräva sitt fädernearv. Det är min skyldighet att hjälpa honom på denna färd, ty han är min styvson, såsom alla veta, både svear och norrmän. Jag skall icke heller spara någonting som står i min förmåga, för att hans styrka må bliva så stor som möjligt, varken män, som jag råder över, eller gods. Och åt alla, som sluta sig till honom på denna färd, vill jag skänka min fullkomliga vänskap. Jag vill också omtala, att jag själv ämnar följa honom på denna färd; alla skola då lätt inse, att jag icke heller sparar något annat av det som jag kan giva honom till hjälp.» Hon talade länge och lade sina ord väl. När hon hade slutat, svarade många och sade, att svearna hade vunnit föga ära på sin färd till Norge, då de följde hans fader, konung Olav — »och icke är här bättre att vänta hos denne konung», sade de; »männen äro därför ohågade för denna färd.» Astrid svarade: »Alla som vilja gälla för modiga män skola förakta att rädas för slikt. Om de ha mist sina fränder i konung Olavs följe eller själva fått sår, så är det manligt att nu fara till Norge och hämnas detta.» Astrid lyckades genom sitt tal och sin hjälp bringa det därhän, att många män slöto sig till henne för att följa Magnus till Norge. Detta omtalar skalden Sigvat: Nu vill rikt jag löna med lovsång Olavs dotter, den digre kungens maka, för alla dyra skänker. Talrik sveahären bidade tyst på Hangrar, när Astrid skickligt talte för Olavs son hans rättssak. Ej kunde med trognare sinne hon lagt med de djärva svear sitt råd, om Magnus varit av henne född och ammad. Med hennes hjälp det skedde — näst nåd av Krist allsmäktig — att Magnus vann tillbaka Haralds hela släktarv. Den givmilde kungen skall löna Astrid för manliga hjälpen, när nu över vida länder han råder till glädje för männen. Den kloka kvinnan har främjat sin styvsons sak, som ingen annan förmått — jag prisar med sanna ord den fagra. Så säger skalden Thjodolv i »Magnusflocken»: Ut sköt du, furste, din snäcka, och stolt skred fram på havet det sextioårade skeppet — rårna skälvde i stormen. Den smäckra masten böjdes som rö i den hårda vinden, men ej förrn Sigtun nåddes, de tappre seglet sänkte. ## kap. 2 2. Konung Magnus far från Svithiod Magnus Olavsson bröt nu upp från Sigtuna; han hade ett stort följe, som svearna hade givit honom. De gingo till fots genom Svithiod till Hälsingland. Så säger Arnor »jarlaskald»: Stridens Ygg! I buren sedan röda sköldar genom Svithiod. Ringa var ej skaran kring dig: landets folk dig trofast sökte. Ulvars mättare, vidtberömde! Östanfrån, till ärofulla strider valda, buro männen gyllne spjut och vita sköldar. Därefter for Magnus Olavsson västerut över Jämtland och Kölen in i Tråndheim. Allt folket där tog vänligt emot honom. Så snart konung Svens män sporde, att konung Olavs son Magnus hade kommit till landet, flydde de alla långa vägar och satte sig i säkerhet, och intet motstånd gjordes mot Magnus. Konung Sven befann sig söderut i landet. Så säger Arnor »jarlaskald»: Snart du bar, o tappre furste! skräckhjälm in i tröndska bygder; fruktan lamslog strax, så sägs det, dina fiender vid mötet. Raske kämpe, vid din ankomst skräcken spriddes snabbt bland männen; alla skyndade försagda undan dig att livet frälsa. ## kap. 3 3. Magnus Olavsson tages till konung Magnus Olavsson for med sin här ut till köpstaden och blev där väl mottagen. Sedan lät han sammankalla ting på Eyrar, och när bönderna kommo till tinget, blev Magnus tagen till konung över hela landet, så långt som hans fader, konung Olav, hade ägt det. Sedan tog han sig hird, utnämnde ländermän och tillsatte fogdar och sysslomän överallt i bygderna. Konung Magnus uppbådade genast om hösten leding från hela Tråndheim. Han fick mycket folk och styrde med detta söderut längs kusten. thumb|center|700px| Halvdan Egedius: Konung Magnus uppbådade genast om hösten leding från hela Tråndheim. ## kap. 4 4. Konung Svens flykt Konung Sven Alvivasson befann sig i Sydhordaland, när han fick underrättelse om denna härfärd. Han lät genast göra i ordning »härpil» och sända den ut åt alla håll; han stämde bönderna till sig och lät det budet medfölja, att han krävde allmänt uppbåd av män och skepp för att värja landet med honom. Alla som bodde i närheten av det ställe, där konungen befann sig, kommo till honom. Konungen höll ting och talade med bönderna. Han lade fram sitt ärende och sade, att han ville draga emot konung Olavs son Magnus och kämpa med honom, om bönderna ville göra följe. Konungen talade tämligen kort. Bönderna skänkte föga bifall åt hans tal. Sedan talade de danska hövdingar, som voro hos konungen, länge och vältaligt, och bönderna svarade. Många förklarade, att de ville följa konung Sven och kämpa tillsammans med honom, men några vägrade; somliga tego helt och hållet, och somliga sade, att de skulle söka sig till konung Magnus, så snart de finge tillfälle därtill. Då svarade konung Sven: »Det synes mig, att här ha kommit få av de bönder som vi hade sändt bud till, och de som äro här säga oss rent ut, att de vilja följa konung Magnus. Det förefaller, som om dessa skulle vara oss lika mycket till hjälp som de vilka säga, att de vilja sitta stilla, och de som tiga i saken. Men av dem som säga, att de vilja följa oss, torde var annan eller flera icke vara oss till någon nytta, om vi gå till strid mot konung Magnus. Det är därför mitt råd, att vi icke sätta vår lit till dessa bönder. Låtom oss hellre fara dit, där allt folket är oss tryggt och trofast; vi ha där nog styrka till att lägga detta landet under oss.» Så snart konungen hade yttrat denna mening, instämde alla hans män i detta råd. De vände genast skeppsstävarna och hissade sina segel. Konung Sven seglade österut längs kusten och stannade icke, förrän han kom till Danmark. Där blev han väl mottagen. Då han träffade sin broder Harde-Knut, erbjöd denne Sven att dela regeringsmakten med honom i Danmark, och därtill samtyckte Sven med tacksamhet. ## kap. 5 5. Konung Magnus färd i Norge Konung Magnus for om hösten österut ända till landsgränsen. Han blev tagen till konung över hela landet, och folket gladde sig över att han hade blivit konung. Samma höst dog konung Knut den mäktige i England den trettonde november och blev gravsatt i Winchester. Han hade då varit konung över Danmark i tjugosju år och över Danmark och England i tjugotre år; därjämte hade han varit konung över Norge i sju år. Knuts son Harald blev nu tagen till konung i England. Samma vinter dog Sven Alvivasson i Danmark. Så kväder Thjodolv om konung Magnus: Markens grus du trådde hem från Svithiod, kämpe! Tappre furste, hären följde dig troget till Norge. Sven, den danske, flydde, landet rövad för alltid: Alvivas son, så sägs det, dröjde icke i riket. Bjarne »Gullbråskald» diktade om Kalv Arnesson: Du skänkte den unge kungen det arv som honom anstod; Sven, jag säger med sanning, fick nöjas med Danmark allena. Du förde, Kalv, den raske Magnus hem till Norge från Gårdar. Din var hedern, att fursten sin jord fick råda. Konung Magnus rådde den vintern över Norge och Harde-Knut över Danmark. ## kap. 6 6. Knut och konung Magnus sluta förbund Våren därefter uppbådade båda konungarna leding, och det sades, att de skulle mötas till strid vid Älven. Men då de båda härarna drogo emot varandra, sände ländermännen från båda håll kunskapare till sina fränder och vänner med bud, att man skulle mäkla fred emellan konungarna. Eftersom bägge konungarna voro unga och barnsliga, fördes riksstyrelsen för dem av mäktiga män, som voro utsedda därtill i de båda länderna. Det kom nu därhän, att ett förlikningsmöte avtalades mellan konungarna. Därpå möttes de själva, och det talades om freden. Överläggningarna slutade med att konungarna svuro varandra broderskap och slöto fred sig emellan, så länge de båda levde; om endera av dem doge sonlös, skulle den som överlevde den andre taga efter honom land och män. Tolv män, de förnämsta från vartdera riket, svuro med konungarna, att denna förlikning skulle hållas, så länge någon av dem levde. Sedan skildes konungarna åt, och var och en for hem till sitt rike. Denna fred hölls, så länge de levde. ## kap. 7 7. Om drottning Astrid Drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige, kom till Norge med sin styvson, konung Magnus, och var hos honom i god välfägnad, såsom rätt var. Sedan kom också Alvhild, konung Magnus moder, till hirden. Konungen tog genast emot henne med den största kärlek och gav henne en förnämlig plats. Men det gick Alvhild så, såsom det händer mången som kommer till makt och ära, att hennes övermod växte i samma mån, så att hon tyckte illa om att drottning Astrid var något högre aktad än hon själv i fråga om sittplats eller annat. Alvhild ville sitta närmast konungen, men Astrid kallade henne sin tjänarinna, såsom det hade varit förr, då konung Olav rådde över landet och Astrid var drottning i Norge. Astrid ville för ingen del sitta bredvid Alvhild, och de kunde därför icke vara i samma härbärge. Skalden Sigvat hade farit till Rom, då striden stod vid Stiklarstader. Då han var på väg hem, sporde han konung Olavs fall, och detta vållade honom den största sorg; han kvad då: Jag stod på Munt en morgon. Då mindes jag, var fordom vid borgar sköldar klövos och brynjor sletos sönder. Den kung kom mig i hågen som fordom styrde riket. Min fader Thord den tiden med kärlek honom tjänte. Sigvat gick en dag förbi en gård och hörde, hur en man jämmerligt klagade över att han hade mist sin hustru, slog sig för bröstet, rev kläderna av sig, grät högljudt och sade, att han önskade att dö. Då kvad Sigvat: En man sig önskar döden, när älskad mö han mister; för dyrt dock kärlek köpes med sorgen för den döda. Mer bittra tårar fälla de män som mist sin herre: den sorg vi kungsmän lidit är mer än sorg för kvinnor. ## kap. 8 8. Om skalden Sigvat Sigvat kom hem till Norge; han hade gård och barn i Tråndheim. Han for norrut längs kusten på ett köpmansfartyg. Då de lågo i Hillarsund, sågo de, att många korpar flögo där. Sigvat kvad: Till hamnen korpar flyga — de minnas girigt liken — där fordom under Olav de stolta skeppen flöto. På rov var dag vid Hillar de glupska örnar skria, dem nordmäns tappre ättling så ofta mättat fordom. Då Sigvat kom norrut till köpstaden, var konung Sven där. Han inbjöd Sigvat att komma till sig, ty Sigvat hade förut varit hos konung Svens fader, Knut den mäktige. Men Sigvat svarade, att han ville fara hem till sin gård. Det hände en dag, att Sigvat gick ute på gatan och fick se, att konungens män lekte där. Då kvad Sigvat: Jag skyndar bort från leken som leks av kungens hirdmän: min sorg vill spränga bröstet, jag bleknar bort av saknad, när där jag minns, hur fordom jag lekte med min herre, den högtberömde fursten, på männens odalgårdar. Sedan for han till sin gård. Han hörde, att många män tadlade honom och sade, att han hade lupit bort ifrån konung Olav. Sigvat kvad: Må vite Krist mig döma till evig eld och pina, om Olav jag tänkt svika — den skulden är mig fjärran. Till Rom jag drog att frälsa min själ ur syndens fara. En mångfald vittnen har jag, att sanningen ej jag döljer. Sigvat trivdes illa där hemma. Han gick ute en dag och kvad: Norges branta klippor, dem förr jag såg från skeppen, mig syntes le så vänligt, så länge Olav levde. Nu blicka bruna lider mig mot med dystert allvar, sen sorgen kom i hjärtat: jag saknar kungens kärlek. Sigvat for i början av vintern österut över Kölen till Jämtland och därifrån till Hälsingland och kom fram till Svithiod. Han begav sig genast till drottning Astrid och var hos henne i god välfägnad en lång tid. Han var också hos hennes broder, konung Anund, och fick av honom tio mark bränt silver; så säges det i »Knutsdråpa». Sigvat frågade ofta, när han träffade köpmän från Holmgård, vad de kunde berätta honom om Magnus Olavsson. Han kvad: Än har jag lust att spörja om nytt från Gårdarike, där lovord icke sparas om unge furstesonen. Jag tröttnar ej att fråga — besviken på hans hemfärd — fast snabba kärlcksfåglar oss bära bud emellan. ## kap. 9 9. Om konung Magnus Då Magnus Olavsson kom till Svithiod från Gårdarike, var Sigvat där hos drottning Astrid, och de blevo alla mycket glada. Då kvad Sigvat: Oförskräckt du vände hem till riket, konung. Land och folk dig hälsa, och din makt jag stöder. Sedan slöt Sigvat sig till drottning Astrid för att följa Magnus till Norge. Sigvat kvad: Sant jag säger männen, hur mitt sinne glädes, Magnus, åt ditt rika liv, från Gud en gåva. Intet folk skall föda någonsin en konung jämlik dig, om sonen brås på härlig fader. Då Magnus hade blivit konung över Norge, vistades skalden Sigvat ständigt hos honom och var honom mycket kär. När drottning Astrid och konungens moder Alvhild hade tvistat med varandra, kvad han detta: Alvhild, giv åt Astrid villigt främsta platsen, fast din egen ställning bättrats — Gud så ville. ## kap. 10 10. Konung Olavs relikskrin Konung Magnus lät göra ett skrin, prydt med guld och silver och besatt med ädla stenar. Detta skrin var både till storleken och utseendet för övrigt gjort som en likkista; nedtill var en svalgång, och upptill var locket format som ett tak med takås och gavelnockar. På locket funnos hängslen baktill och haspar framtill, och det låstes med nyckel. I detta skrin lät konung Magnus nedlägga konung Olavs heliga lekamen. Många järtecken skedde vid konung Olavs heliga reliker. Detta omtalar skalden Sigvat: Ett gyllne skrin nu hyser min herres fromma hjärta. Hans helighet jag prisar; han bor hos Gud i himlen. Med ögon utan lyte från kungens läger vänder mång olycksslagen åter, som sökt hans grav i blindhet. Det fastställdes nu genom lag i hela Norge, att konung Olavs åminnelsedag skulle hållas helig, och denna dag blev genast firad lika mycket som de största högtider. Detta omtalar skalden Sigvat: Vår plikt det är att fira hos mig med helig andakt kung Olavs dyra mässa — Gud giver honom kraften. Jag utan svek bör dyrka Magnus helge fader, som dog till sorg för alla. Min arm med guld han prydde. ## kap. 11 11. Om Thore hund Thore hund for bort ur landet kort efter konung Olavs fall. Han drog ut till Jorsaler, och det är många mäns sägen, att han aldrig har kommit tillbaka. Sigurd hette en son till Thore hund, fader till Rannveig, som blev gift med Arne Arnessons son Joan. Deras barn voro Vidkunn på Bjarkö och Sigurd hund, Erling och Jardthrud. ## kap. 12 12. Hårek från Thjotta blir dräpt Hårek från Thjotta satt hemma på sina gårdar, ända till dess att Magnus Olavsson hade kommit till landet och blivit konung. Då for han söderut till Tråndheim för att träffa konung Magnus. Hos denne vistades då Åsmund Grankelsson. Då Hårek steg av skeppet vid sin ankomst till Nidaros, stod Åsmund i loftsvalen bredvid konungen. De sågo Hårek och kände igen honom. Åsmund sade till konungen: »Nu vill jag betala Hårek för dråpet på min fader.» Han hade i handen en liten och tunnhamrad bredyxa. Konungen såg på honom och sade: »Tag hellre min yxa!» Denna var viggformad och tjock. »Jag tänker», fortsatte konungen, »att benen i den karlen äro hårda.» Åsmund tog yxan och gick ut från kungsgården. När han kom ned på tvärgatan, kommo Hårek och hans män från hamnen emot dem. Åsmund gav Hårek ett hugg i huvudet, så att yxan trängde in i hjärnan; det blev Håreks bane. Åsmund gick tillbaka upp i gården till konungen. Man såg då, att hela eggen hade brutits av yxan. Då sade konungen: »Vad skulle nu den tunna yxan ha dugt till? Det synes mig, att till och med denna nu är fördärvad.» Sedan gav konung Magnus Åsmund sysslomansämbete och förläning i Hålogaland. Det finnes många vidlyftiga berättelser om striderna mellan Åsmund och Håreks söner. ## kap. 13 13. Om Thorgeir »fläck» Kalv Arnesson var under den första tiden den som hade det största inflytandet hos konung Magnus. Men några män påminde konungen om att Kalv hade varit med på Stiklarstader, och det blev nu svårare för Kalv att behålla konungens ynnest. Det hände en gång, då mycket folk var samlat hos konungen och männen framförde sina klagomål för honom, att även en man, som förut är omtalad. Thorgeir från Sula i Veradalen, trädde inför honom med ett angeläget ärende. Men konungen gav icke akt på hans ord, utan lyssnade till dem som stodo närmare honom. Då sade Thorgeir till konungen högt, så att alla de närvarande hörde det: Tala till mig, konung Magnus! Jag var i följe med din fader. Huvudet dädan hugget bar jag, då över den döde drotten de stego. Men du älskar dessa elända, landsförrädarna, som gladde den lede. Det blev stort larm bland männen vid detta, och några ville driva ut Thorgeir. Men konungen kallade honom till sig, avgjorde sedan hans sak, så att han blev väl tillfreds, och lovade honom sin vänskap. ## kap. 14 14. Kalv Arnesson far bort från Norge Någon tid därefter hände det, att konung Magnus var på gästning på Haug i Veradalen. Då konungen satt vid matbordet, hade han på den ena sidan om sig Kalv Arnesson och på den andra Einar »tambarskälve». Det hade nu kommit därhän, att konungen var kallsinnig emot Kalv och hedrade Einar mest. Konungen sade till Einar: »Vi skola i dag rida till Stiklarstader; jag vill se spåren efter vad där har händt.» Einar svarade: »Därom kan jag icke säga dig någonting. Låt Kalv, din fosterfader, fara med dig, han kan nog giva dig besked om saken.» När borden voro borttagna, gjorde sig konungen redo att fara. Han sade till Kalv: »Du skall följa med mig till Stiklarstader.» Kalv svarade, att det icke var nödvändigt. Då steg konungen upp och sade ganska vred: »Fara skall du, Kalv!» Därpå gick han ut. Kalv klädde sig skyndsamt och sade till sin tjänare: »Du skall rida in till Egg och säga till mina huskarlar, att de ha allt gods ombord före solnedgången.» Konungen red till Stiklarstader och Kalv följde honom. De stego av hästarna och gingo fram till det ställe, där striden hade stått. Konungen sade till Kalv: »Var är den plats där konungen föll?» Kalv pekade med spjutskaftet och svarade: »Där låg han fallen.» Då sade konungen: »Var stod du då Kalv?» Kalv svarade: »Här som jag nu står.» Konungen blev röd som blod och svarade: »Då kunde din yxa nå honom.» Kalv svarade: »Min yxa nådde honom icke.» Därpå gick han bort till sin häst, steg upp på den och red sin väg med alla sina män; konungen red tillbaka till Haug. thumb|center|700px| Halvdan Egedius: Konung Magnus och Kalv Arnesson vid Stiklarstader. Kalv kom om kvällen in till Egg. Hans skepp låg redo vid bryggan, och alla hans ägodelar hade förts ombord och ordnats av hans huskarlar. De styrde genast om natten ut efter fjorden, och Kalv for sedan dag och natt, efter som han fick vind. Han seglade västerut över havet och stannade där länge och härjade i Skottland och på Irland och Suderöarna. Detta omtalar Bjarne »Gullbråskald» i »Kalvsflocken»: Jag sport, att Haralds brorson dig älskat, Thorbergs broder! — det var du värd —, tills andra er vänskap svekfullt störde. Lågsint avund ständigt sått split emellan eder, dig och kung Olavs ättling. En olycksgärning var det. ## kap. 15 15. Böndernas hot Konung Magnus tillägnade sig Vigg, som Hrut hade ägt, och Kviststader, som hade tillhört Thorgeir, likaså Egg och därjämte all den egendom som Kalv hade lämnat kvar. För kungsgårdens räkning lade han beslag på många andra stora jordagods, som hade ägts av dem som fallit i bondehären vid Stiklarstader. Han lät också stränga straff gå ut över många av de män som i den striden hade stått emot konung Olav. Några förvisade han ur landet, av några tog han stora böter, för andra lät han nedhugga boskapen. Då började bönderna att knota och sade sinsemellan: »Vad har denne konung i sinnet, som bryter de lagar som konung Håkon den gode gav oss? Minnes han icke, att vi aldrig ha tålt oförrätter? Det skall förvisso gå honom, såsom det gått hans fader och andra hövdingar, som vi togo av daga, då vi icke längre kunde lida deras övermod och laglöshet.» Detta missnöje var vida utbredt i landet. Sygnerna hade en här samlad och hotade att gå emot konung Magnus, om han komme dit. Konung Magnus var då i Hordaland; han hade mycket folk omkring sig och lät förstå, att han skulle fara norrut till Sogn. När konungens vänner fingo veta detta, gingo tolv av dem till rådslag, och de kommo överens om att genom lottning utse en man, som skulle underrätta konungen om det missnöje som rådde. Man lagade så, att lotten föll på skalden Sigvat. ## kap. 16 16. »Sanningssången» Sigvat diktade en »flock», som kallas »Sanningssången». Han talar där först om, att man tyckte, att konungen dröjde alltför länge med att blidka bönderna, när dessa hotade att resa sig emot honom. Han kvad: Det sägs, att Sigvat avrådt sin kung att pröva striden i Sogn — dock, väljes kampen, skall jag ej fegsint svika! Jag väpnar mig med glädje till strid att värja kungen — men, herre, huru länge skall landet vara tvedelt ? I samma kväde äro dessa versar: Håkon, som föll på Fitjar av folket nämns den gode. Fienders rån han räfste; älskad var han av männen. Länge höllos i landet de lagar dem den blide Adalsteins fosterson givit. Bönderna sent honom glömma. Visst voro bönder och jarlar kloka i kungavalen: tvänne Olavar sedan liv och gods dem frälste. Haralds trofaste arving och Tryggves ättling höllo troget de rättvisa lagar dem landet båda de skänkte. Furste, vredgas icke för råd som ärligt givas — sanningsorden bana väg för din ära, konung! Bönderna klaga — om icke folket ljuger — att sämre lagar de ha än du lovat fordom i Ulvasunden. Vem eggar dig, kampvrede furste, att svika ditt givna löfte? Ofta du prövar och gärna det tunna stålet, herre! Ordfast skall konung vara. Segersälle kämpe, det anstår dig icke att bryta löften som en gång givits. Vem eggar dig, tappre kämpe, att dräpa böndernas hjordar? Övermod är det att öva slikt i eget rike. Aldrig har givits värre råd åt den unge kungen. Männen tröttna på våldet. Vredgat är folket, herre! Tag dig i akt för talet som går bland folket, konung! Med kraft du straffar våldet — dock, måttligt arm skall stympas! Vän är den som varnar. Lyss, tappre krigarfurste med gunst och nådig vilja till böndernas begäran. Ett farligt hot jag anar, när även gråhårsmännen resa sin sköld mot fursten. Den faran möt i tide! Ondt tecken är det, då männen luta huvuden samman och stinga näsan i kappan: det öppna talet förstummats. Blott ett de säga alla: min drott lagt hårda händer på männens odaljordar. De gäva bönder knota. Den alltför bråda domar, av kungens tromän fällda, hans fäderne berövat, han räknar slikt för rånat. Efter denna varning ändrade konungen sinnelag; det var också många andra som förde liknande tal inför konungen. Det kom slutligen dithän, att konungen kallade sina klokaste män till samtal, och de enades nu om lagen. Sedan lät konung Magnus skriva den lagbok som ännu gäller i Tråndheim och som kallas »Grågås». Konung Magnus blev sedan mycket älskad av allt folket i landet. Han fick tillnamnet Magnus den gode. ## kap. 17 17. Om konungarna i England Konung Harald i England avled fem år efter sin faders, Knut den mäktiges, död. Han begrovs bredvid sin fader i Winchester. Efter hans död tog hans broder Harde-Knut, en annan son till gamle Knut, emot konungadömet i England. Denne var nu konung både över England och Danmark, och han rådde över detta rike i två år. Han dog sotdöden i England och ligger begraven i Winchester bredvid sin fader. Efter hans död blev Edvard den gode, son till den engelske konungen Adalråd och Rikard Rudujarls dotter, drottning Emma, tagen till konung i England. Konung Edvard var halvbroder på mödernet till Harald och Harde-Knut. Gunnhild hette en dotter till gamle Knut och Emma. Hon var gift med kejsar Henrik i Saxland med tillnamnet Henrik den milde. Gunnhild hade icke varit mer än tre år i Saxland, då hon blev sjuk; hon dog två år efter sin faders, konung Knuts, frånfälle. ## kap. 18 18. Om konung Magnus Olavsson Då konung Magnus Olavsson sporde, att Harde-Knut var död, sände han genast några män söderut till Danmark med bud till de män, som hade förpliktigat sig till hans tjänst genom ed, då förlikningen och avtalet gjordes emellan Magnus och Harde-Knut. Han erinrade dem om deras löfte, sade, att han själv skulle komma till Danmark genast om sommaren med sin här, och förklarade till sist, att han skulle taga väldet över hela Danmark, såsom avtalet och ederna lydde, eller också själv falla i striden med sin här. Så säger Arnor »jarlaskald»: Väl talade jarlarnas herre, men kraft bakom ordet också han satte — handling följde på kungens ädla löfte, när redo han sig sade av örnens klo att trampas i vapnens grymma stormvind, om Danmark ej han vunne. ## kap. 19 19. Om konung Magnus här Konung Magnus drog nu samman en här, kallade till sig ländermän och mäktiga bönder och skaffade sig långskepp. När hären var samlad, var den mycket fager och väl rustad. Han hade sjuttio skepp, då han seglade från Norge. Så säger Thjodolv: Kampstarke konung, modigt du förde de långa skeppen som männen styrde mot öster, sju gånger tio i antal. Mot söder brusade färden: segel slogo mot stagen, skarpt skar köl genom vågen. Djupt dök »Visund» i svallet. Här säges det, att konung Magnus nu hade den stora »Visunden», som konung Olav hade låtit bygga. Den hade mer än trettio »rum». Den var prydd med ett huvud av en bisonoxe på framstammen och en stjärt i aktern. Huvudet och stjärten och båda »nackarna» voro helt och hållet belagda ined guld. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»: Skummet stänkte högt mot lyfting; rodret, tryckt mot böljan, skälvde. Lustigt gungade i stormen skepp med gyllne huvud prydda. Starka furustävar styrde norrifrån mot Danavälde. Havet sjöd. Från masters toppar guldet sken som eld i solen. Konung Magnus styrde ut ifrån Agder och över till Jutland. Så säger Arnor: Tälja vill jag, hur skeppet, istyngt, i stormen lutat, bar den segerrike sygnernas furste mot söder. Brynjetingets herre vände järnsmidda stävar mot Jutland, det vida — folket hälsade honom med glädje. ## kap. 20 20. Konung Magnus kommer till Danmark När konung Magnus kom till Danmark, blev han väl mottagen. Han höll genast ting och möten med folket i landet och begärde att bliva tagen till konung, såsom avtalat var. Eftersom de främsta hövdingarna i Danmark voro bundna med ed till konung Magnus och ville hålla sitt ord och sina eder, så talade de ivrigt för saken inför bönderna. Härtill bidrog också, att Knut den mäktige och hela hans ätt nu var död. En tredje orsak var, att konung Olavs helighet och underverk nu voro kända över alla rikena. ## kap. 21 21. Om konung Magnus Därpå lät konung Magnus sammankalla ting i Viborg; där ha danerna både i gammal och ny tid valt sin konung. På det tinget togo danerna Magnus Olavsson till konung över hela Danavälde. Konung Magnus stannade länge i Danmark under sommaren, och allt folket hälsade honom med glädje, var han kom, och lovade honom lydnad. Han tillsatte styresmän över hela landet, i »sysslor» och härad, och gav förläningar åt stormännen. Då det led ut på hösten, styrde han med sin här tillbaka till Norge och stannade någon tid i Älven. ## kap. 22 22. Om Sven Ulvsson Sven hette en man, son till Ulv jarl och sonson till Thorgils »sprakalägg». Svens moder var Astrid, dotter till konung Sven tveskägg; hon var halvsyster på fädernet till Knut den mäktige och på mödernet till sveakonungen Olav Eriksson. Astrids och Olavs moder var drottning Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste . Sven Ulvsson hade en lång tid vistats hos sina fränder, sveakonungarna, allt sedan hans fader, Ulv jarl, blev dräpt. Såsom det omtalas i Knut den gamles saga, hade denne nämligen låtit dräpa sin svåger, Ulv jarl, i Roskilde. Sven Ulvsson hade för den sakens skull sedan dess icke varit i Danmark. Sven Ulvsson var en mycket vacker man; han var också ovanligt stor och stark, väl övad i alla idrotter och en mycket vältalig man. Alla som kände honom sade, att han hade alla de egenskaper som anstå en god hövding. Sven Ulvsson kom till konung Magnus, då denne låg i Älven, såsom förut är omtalat. Konungen tog vänligt emot honom. Där voro många, som talade för honom, ty Sven var en mycket vänsäll man. Han framlade också själv sin sak inför konungen i vackra och vältaliga ordalag, och det slutade med att Sven gick i tjänst hos Magnus och blev hans man. Sedan talade konungen och Sven många saker i enrum. ## kap. 23 23. Sven Ulvsson får jarldöme En dag, då konung Magnus satt i högsätet och det var mycket folk omkring honom, satt Sven Ulvsson på fotsteget framför konungen. Då tog konungen till orda: »Nu vill jag yppa för hövdingarna och allt folket en plan, som jag tänker sätta i verket. Hit till mig har kommit en man, Sven Ulvsson, framstående både genom sin börd och i sig själv. Han har nu blivit min man och svurit mig trohetsed. Såsom I veten, ha alla danerna i sommar underkastat sig min makt, och landet är nu utan styresman, sedan jag har farit bort därifrån; men där härjas, såsom I nogsamt kännen, mycket av vender och kurer och andra östersjöfolk och av tyskar. Jag lovade, att de skulle få en styresman till landvärn och riksstyrelse. Jag finner ingen därtill i alla avseenden så väl skickad som Sven Ulvsson. Han har också genom sin börd rätt till hövdingskapet. Nu skall jag göra honom till jarl och lämna styrelsen över Danmark i hans händer, medan jag är i Norge, liksom Knut den mäktige satte hans fader, Ulv jarl, till hövding över Danmark, då han själv var i England.» Einar »tambarskälve» sade: »För stor jarl, för stor jarl, fosterson!» Men konungen svarade vredgat: »Föga menen I att jag förstår. Men mig synes det, att somliga tyckas eder vara för stora jarlar och andra icke duga något till.» Därefter reste sig konungen och tog ett svärd och fäste det vid gördeln på Sven; sedan tog han en sköld och hängde den på hans skuldra, satte en hjälm på hans huvud och gav honom jarls namn och lika stora förläningar i Danmark, som hans fader, Ulv jarl, hade haft där före honom. Därpå blev ett skrin med heliga reliker framburet; Sven lade sina händer på skrinet och svor trohetsed till konung Magnus. Sedan ledde konungen honom till högsätet hos sig. Så säger Thjodolv: Till fagert löfte lade Sven där öster vid Älven handen på helga skrinet: Ulvs son svor Magnus trohet. Skånes milde drotten, Olavs ättling, rådde för ed och gjorda avtal. Tyvärr blev kort dock freden. Därefter for Sven jarl till Danmark och blev där väl mottagen av allt folket. Han tog sig hird och blev snart en stor hövding. Om vintern for han vida omkring i landet och slöt vänskap med stormännen. Han var också omtyckt av allmogen. ## kap. 24 24. Magnus härtåg till Venden Konung Magnus for med sin här norrut till Norge och stannade där över vintern. När våren kom, hade han åter en stor härstyrka ute och styrde med den söderut till Danmark. Då han kom dit, fick han underrättelse från Venden, att venderna hade uppsagt honom lydnaden i Jomsborg. Där hade de danska konungarna haft ett stort jarlsrike; de hade grundlagt Jomsborg, och detta hade blivit ett mycket starkt fäste. Då konung Magnus hörde talas om vendernas tilltag, uppbådade han en stor flotta i Danmark och styrde om sommaren med hela sin här till Venden; han hade en mycket stor styrka. Så säger Arnor »jarlaskald»: Nu skall sången tälja, herre, hur till Vendland du bar härsköld. Lyckligt drog från hala stockar du de frusna furustävar. Aldrig förde någon konung flera skepp till deras stränder, än när dina plöjde vågen. Venders sorg du vållar, konung! Då konung Magnus kom till Venden, styrde han in till Jomsborg. Han intog genast borgen, dräpte mycket folk, brände staden och landet vida omkring och härjade våldsamt. Så säger Arnor »jarlaskald»: Drott, med eld och svärd du kväste rövarpacket: männen drap du, tjuvars straffare, och tände höga bål på Jom i söder. Hedningarna djärvdes icke värja sina hus i borgen: skräck du göt i männens sinnen, kung, med eldens vreda flammor. Många av venderna underkastade sig konung Magnus, men likväl var det många flera som flydde undan. Konung Magnus vände tillbaka till Danmark och rustade sig för att sitta där över vintern, men sände ifrån sig både den danska hären och många av de män som hade följt honom från Norge. ## kap. 25 25. Sven får konungatiteln Samma vinter som Sven Ulvsson hade fått styrelsen över Danmark, och sedan han hade förvärvat många stormäns vänskap och allmogens tillgivenhet, lät han giva sig konungs namn. Många hövdingar deltogo i denna plan. Men om våren, då han sporde, att konung Magnus var på färd söderut från Norge och hade en stor här, flydde Sven till Skåne och därifrån upp i Götaland och vidare till Svithiod till sin frände, konung Emund. Han stannade där över sommaren, men hade kunskapare ute i Danmark för att speja på Magnus färder och taga reda på huru stor styrka han hade. När Sven fick veta, att konung Magnus hade sändt ifrån sig en stor del av sitt folk, och att han befann sig söderut i Jutland, red han ned från Svithiod. Han hade med sig en stor här, som sveakonungen hade givit honom. Då Sven kom ned i Skåne, togo skåningarna vänligt emot honom; de hyllade honom såsom konung, och det samlades mycket folk till honom. Därefter for han över till Själland; även där blev han väl mottagen, och han lade där allt landet under sig. Sedan begav han sig till Fyn och lade under sig alla öarna, och folket lovade honom lydnad. Sven hade en stor här och många skepp. ## kap. 26 26. Om konung Magnus här Konung Magnus sporde dessa tidender och tillika, att venderna hade en här ute. Han uppbådade genast folk och fick snart en stor här samlad från hela Jutland. Där kom också till honom hertig Otto från Brunsvik i Saxland; han var gift med Ulvhild, dotter till konung Olav den helige och syster till konung Magnus. Hertigen hade ett stort följe med sig. De danska hövdingarna tillrådde ivrigt konung Magnus att tåga emot venderhären och icke låta hedningarna draga omkring i landet och lägga det öde. Detta blev också beslutat, och konungen förde sin här söderut på vägen mot Hedeby. Medan han låg med sitt folk på Hlyrskogsheden vid Skotborgå, fick han bud, att venderna hade en så stor här, att ingen kunde räkna den, och att konung Magnus icke hade tillräcklig härstyrka att ställa upp emot den och därför icke hade någon annan utväg än att fly undan. Konung Magnus ville likväl gå till strid, om männen trodde, att det fanns någon utsikt till att han skulle segra. De flesta avrådde, och alla sade med en mun, att venderna hade en oövervinnelig här; endast hertig Otto ville hellre upptaga striden. Konungen lät då kalla samman hela hären och lät alla männen ikläda sig sina rustningar. De lågo ute om natten under sina sköldar, ty det sades dem, att venderhären var alldeles i närheten. Konungen var mycket bekymrad; det syntes honom hårdt, om han skulle bliva tvungen att fly, ty det hade han aldrig förr prövat. Han sov föga om natten och läste sina böner. ## kap. 27 27. Konung Olav gör ett under Dagen därefter var det Mikaelsmässoafton. Då det led mot dagningen, somnade konungen och drömde, att han såg sin fader, den helige konung Olav. Denne sade till honom: »Du är nu mycket orolig och full av bävan, därför att venderna draga emot dig med en stor här. Men icke skall du rädas en hednisk här, även om fienderna äro många! Jag skall följa dig i denna strid. Gån till kamp mot venderna, när I hören min lur!» Då konungen vaknade, omtalade han sin dröm. Dagen började nu att gry. Då hörde allt folket ljud som av klockor uppe i luften, och de av konung Magnus män, som hade varit i Nidaros, tyckte att det lät, som om det ringdes med »Glad»; den klockan hade konung Olav skänkt till Klemenskyrkan i köpstaden. ## kap. 28 28. Kampen på Hlyrskogsheden Nu steg konung Magnus upp och ropade, att man skulle blåsa till anfall. Venderhären drog emot dem söderifrån över ån, och hela konungens här sprang upp och gick emot hedningarna. Konung Magnus kastade ringbrynjan av sig och bar ytterst en röd sidenskjorta. Han hade i handen yxan »Hel», som hade varit konung Olavs. Konungen sprang före alla andra emot den fientliga hären och nedhögg med båda händerna den ene efter den andre. Så säger Arnor »jarlaskald»: Orädd trängde fursten fram med den breda yxan brynjelös — kring kungen vapenlarmet växte. Båda händerna spände han hårdt om yxans handtag: »Hel» klöv bleka skallar. Herren rådde för segern. Striden varade icke länge. Konungens män voro mycket hetsiga, och överallt, där härarna drabbade samman, föllo venderna så tätt som sandkorn som vräkas upp av vågorna. De som stodo längst tillbaka vände sig till flykt och blevo nedhuggna som boskap. Konungen förföljde själv de flyende öster ut över heden, och dessa föllo hoptals över hela heden. Så säger Thjodolv: Det sägs, att Haralds broder främst i flocken sig ställde bland männen — den svultna korpen väntade rikligt byte. Flyende vender lågo vida omkring — de fallna höljde milsvidt heden, där Magnus segrande kämpat. thumb|center|700px| Halvdan Egedius: Kampen på Hlyrskogsheden. Det är en allmän sägen, att det icke i kristen tid i nordanlanden har förekommit större manfall än det som venderna ledo på Hlyrskogsheden. Av konungens män föllo icke många, men många blevo sårade. Efter striden lät konung Magnus förbinda sina mäns sår, men det fanns icke så många läkare i hären, som det behövdes. Då gick konungen fram till de män som syntes honom lämpliga och kände på deras händer. Han strök dem över insidan av handen och utvalde på det sättet tolv män, som tycktes honom vara de mest mjukhändta; dem befallde han att förbinda männens sår. Ingen av dem hade förut förbundit ett sår, men alla blevo de bästa läkare. Det fanns ibland dem två isländska män; den ene var Thorkel Geiresson från Lyngar, den andre var Atle, fader till Bård den svarte i Selådalen. Från dem härstammade sedan många läkare. Efter denna strid blev det under, som den helige konung Olav hade gjort, mycket omtalat vida omkring i länderna. Alla sade, att det icke tjänade något till, att någon strede med konung Magnus Olavsson; hans fader, konung Olav, var honom så nära, att hans fiender för den skull icke kunde hålla stånd mot honom. ## kap. 29 29. Striden på Re Konung Magnus vände sig nu med sin här emot Sven, som han ännu kallade sin jarl, fastän danerna hade givit honom namnet konung. Magnus skaffade sig skepp och utrustade hären; båda fingo mycket folk. I Svens följe voro många hövdingar: skåningar, halländingar och Fynbor; konung Magnus hade mest norrmän och jutar. Magnus förde sin här emot Sven. De möttes utanför Västlandet på Re, och det kom till en hård strid, som slutade med att konung Magnus fick seger och Sven drevs på flykten och förlorade mycket folk. Sven flydde tillbaka till Skåne, ty han hade en tillflyktsort uppe i Götaland, om han skulle behöva att anlita den. Konung Magnus for tillbaka till Jutland och satt där över vintern; han hade en talrik här samlad och höll vakt ombord på sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»: Sedan på Re höll kungen kampting med lust och glädje: de välska svärden sköljdes i blod vid det breda Västland. ## kap. 30 30. Kampen vid Åros Så snart Sven Ulvsson sporde, att konung Magnus hade lämnat sina fartyg, gick han genast ombord på sina skepp. Han drog till sig så mycket folk han kunde få och for om vintern omkring på Själland och Fyn och småöarna. När det led mot julen, drog han sig söderut till Jutland och lade först till i Limfjorden. Många underkastade sig honom där, och han tog skatt av somliga; men några flydde till konung Magnus. När denne fick höra, vad Sven förehade, skyndade han till sina skepp; han hade med sig de norrmän, som då voro kvar i Danmark, jämte en del danskar. Han styrde norrut längs kusten. Sven låg nu i Åros och hade mycket folk. När han fick höra, att konung Magnus nalkades med sin här, förde han sina män ut ur staden och beredde sig till strid. Då konung Magnus fick veta, var Sven befann sig, och fann, att det icke var långt mellan de båda härarna, höll han husting. Han talade där till sitt folk och sade så: »Vi ha sport, att jarlen ligger här framför oss med sin här; det har sagts mig, att han har mycket folk. Nu vill jag låta eder veta min mening. Jag vill gå till strid mot jarlen och kämpa med honom, fastän vi äro något färre till antalet. Vi skola liksom förut sätta vår lit till Gud och till min fader, den helige konung Olav; han har några gånger förut givit oss seger, då vi ha varit i strid, och vi ha ofta haft färre män än våra fiender. Nu vill jag, att männen skola göra sig redo, så att vi kunna söka upp dem, och så snart vi mötas, skola vi ro till anfall. Må då alla mina män vara redo att kämpa!» Därefter väpnade de sig, och var och en gjorde sig i ordning och intog sin plats. Konung Magnus och hans folk rodde fram, till dess de fingo se jarlens här, och gingo genast till anfall. Svens män grepo sina vapen och bundo samman sina skepp, och det blev genast en hård kamp. Så säger Thjodolv: Kungens och jarlens sköldar möttes nyss i striden vass var vapenleken för bägges män den gången. Hårdare kamp ej mindes brynjarens blodare sedan: högt ljöd gnyet av spjuten och larmet av svärd och sköldar. Man kämpade omkring förstävarna. Endast de som voro i framstammen kunde komma åt att använda huggvapen. De som voro i »förrummet» stungo med spjut och de som hade sin plats längre tillbaka slungade snörespjut eller kastspjut eller kastpilar. Några kastade stenar eller »flintskaft», och de som befunno sig akter om masten sköto med båge. Detta omtalar Thjodolv: Spjut och pilar föllo som regn på breda sköldar — riklig kost fick korpen förvisst, där kampen ståndat. Som vapen även stenen fick tjänst i stridens hetta: av hårda bollar sårad mång kämpe låg på däcket. Aldrig bågskytten lade fler pilar än nu på strängen: trönderna tröttnade icke först att spänna bågen. De tunga snörespjuten flögo så tätt i kampen, att knappt man såg emellan; som snöfall var vimlet av pilar. Här säges det, huru häftig kampen med kastvapen var. Konung Magnus stod i början av striden inom en sköldborg, men då arbetet syntes honom gå långsamt, sprang han ut ur sköldborgen och längs skeppet, ropade högt och eggade sina män. Han gick ända fram i handgemänget i förstäven. När hans män sågo detta, eggade de också varandra, och det blev ett häftigt ropande över hela hären. Så säger Thjodolv: Från man till man gick ropet som eggade att föra sköldarna framåt i striden. Hårdt var greppet om vapnen. Striden blev nu mycket våldsam. Under detta anfall avröjdes Svens skepp framme kring förstäven och »saxen». Konung Magnus gick själv med sitt följe upp på Svens skepp, och honom följde hans män, den ene efter den andre. De trängde fram så hårdt, att Svens män veko tillbaka för dem. Konung Magnus avröjde nu det skeppet och sedan det ena efter det andra. Sven och en stor del av hans folk flydde, men många av hans män föllo, och många fingo nåd. Så säger Thjodolv: Skeppens härskare, Magnus, gick själv i kampens tummel dristigt fram i fören — den bragden blev vida frejdad Av jarlens män där föllo ej få, och stort blev bytet, när Magnus och hans kämpar de långa snäckorna ödde. Till flykt sig jarlen vände. Men Olavs son, den milde, gav sedan fred åt alla som där om livet bådo. Denna strid stod söndagen närmast före jul. Så säger Thjodolv: Den hårda kamp som modigt av männen här blev kämpad en söndag hölls — med glädje gick hären fram till striden. I högar flöto liken av de åt döden märkta på blodbestänkta vågen. De sjönko sen i havet. Konung Magnus tog där sju skepp från Svens män. Så säger Thjodolv: Sju långskepp Magnus ödde, den dyre Olavs arving. Fursten fick seger — det sporde med glädje sognska kvinnor Och än vidare kväder han: Svens män ej fingo vända till hemmet åter, konung! Den färd de hit ha farit har blivit hård för många. Av stormen piskad, vågen de bleka skallar rullar på havets botten; skumstänkt brusar böljan kring liken. Sven flydde genast om natten till Själland med de män som hade kommit undan och som ville följa honom. Konung Magnus lade i land med sina skepp och lät genast om natten sitt folk gå i land. Tidigt om morgonen kommo de tillbaka från sitt strandhugg med stort byte. Detta omtalar skalden Thjodolv: I går såg jag stora stenar med hårda händer slungas: skallarna klövos för slagen. Fast stod ej danernas fylking. Midt i landet vi lade vårt skepp och gjorde strandhugg: icke med ord allenast lär Sven försvara sitt rike. ## kap. 31 31. Konung Svens flykt Konung Magnus styrde genast med sin här norrut till Själland efter Sven. När Magnus och hans folk nalkades, flydde Sven och hans män genast upp i land. Konung Magnus satte efter dem och förföljde de flyende och dräpte alla som han kunde nå. Så säger Thjodolv: Mången själländsk ungmö sporde ett och detsamma: vem märket bar från stranden — blodiga sköldarna sågos. Den guldprydda disen skräckfylld ilade bort genom skogen; talrika skaror flydde med bävan hän till Hringstad. Skånes raske herre var stänkt med dy till halsen — ett under det vore, om kungen ej segern här skulle hålla! De tunga spjuten flögo hän över hed och myrar; den starke jarlens märke släpades fram över marken. Sven flydde över till Fyn. Men konung Magnus drog härjande omkring på Själland och brände gårdarna vida omkring för de män som om hösten hade slutit sig till Sven. Så säger Thjodolv: Jarlen måste vika i vinter från kungasätet: starkt var värnet, konung, som du för landet ställde. Du vågade, givmilde Magnus, mången dust under skölden. Knuts systerson, den tappre, var hårdt beträngd av nöden. Trönders furste, du ödde med elden mången boning; vred lät du lågorna rasa i böndernas hus och gårdar. Hövdingars vän, du skonte ej jarlens följeslagar, som fiendskap dig visat. Snabbt de flyktade undan. ## kap. 32 32. Fyn brännes Så snart konung Magnus sporde till Sven, förde han sin här över till Fyn. När Sven fick veta detta, steg han ombord och seglade över till Skåne. Därifrån for han upp i Götaland och sedan till sveakonungen. Konung Magnus gick i land på Fyn och lät där plundra och bränna för många. Alla de av Svens män som voro där flydde därifrån vida vägar. Så säger Thjodolv: Vinden från havet driver gnistorna högt i luften från tjocka väggar av eke: vildt flammar det tända bålet. Gårdarna låga mot himlen på Fyn, där norrmän bränna; tak och sparrar störta ned över männens huvud. Magnus kämpar, glömmom icke Danmarks kvinnor, sedan nu med männen vi haft trenne möten! Fagra kvinnor finnas visst på Fyn. — Dock hållom oss till striden redo! Svärdet rödt vi färge! Efter detta gav sig allt folket i Danmark under konung Magnus. Det rådde god fred under senare delen av vintern, och konung Magnus satte sina män till styret över hela landet där i Danmark. Då det led ut på våren, for han med sin här norrut till Norge och stannade där länge under sommaren. ## kap. 33 33. Striden vid Helganäs När Sven sporde detta, red han genast ned till Skåne; han hade en stor här med sig från Sveavälde. Skåningarna togo vänligt emot honom, och han fick av dem ännu mera folk. Därefter for han över till Själland och lade landet där under sig, likaså Fyn och alla öarna. Då detta kom till konung Magnus öron, drog han också folk och fartyg till sig och seglade söderut till Danmark. Han fick veta, var Sven låg med sin här, och styrde genast emot honom. De möttes på ett ställe som heter Helganäs. Det var bortåt aftonen. Då striden började, hade konung Magnus mindre folk, men större och bättre bemannade skepp. Så säger Arnor »jarlaskald»: Helganäs det vida, jag sport, det ställe heter där frejdade krigarfursten ödde de långa skeppen. Skymningen föll, när kungen bjöd rygerna fram till striden; häftigt rasade stormen av vapen natten igenom. Striden var mycket hård, och när det led ut på natten, blev manfallet stort. Konung Magnus kämpade hela natten med kastvapen. Detta omtalar Thjodolv: Där borta vid Helganäs böjde mång kämpe knä för vapnen: märkta åt döden sjönko jarlens män till marken. Mörernas härlige furste höll ständigt ett spjut i handen; udden han färgade blodröd på tunga lansen av askträ. Om denna strid kan för övrigt i korthet berättas, att konung Magnus fick seger och Sven flydde. Svens eget skepp blev avröjt från stäv till stäv, och även alla hans andra fartyg blevo ödelagda. Så säger Thjodolv: Fast orädd, jarlen flydde till slut från det ödda skeppet, där Magnus, Olavs ättling, med vapen spärrade vägen. Skummande frusade blodet på svärdets vassa eggar ur sår, dem kungen slagit. Fursten vann land och seger. Och än vidare säger Arnor: Skånes starke herre berövade med svärdslag Björns broder alla skeppen. Lyckosam var färden. Där föllo många av Svens män. Konung Magnus och hans här fingo stort byte. Så säger Thjodolv: Som byte bar jag från striden en götisk sköld och en brynja; det var min del — i sommar starkt var dånet av svärden. Fagra vapen fick jag, som kvinnan jag spått därhemma: en hjälm blev min, där kungen skonlöst danerna dräpte. Sven flydde nu över till Skåne, och honom följde alla de av hans män som kommo undan. Konung Magnus och hans här förföljde de flyende långt upp i landet; de mötte föga motstånd vare sig av Svens män eller av bönderna. Så säger Thjodolv: Olavs ättling fordom bjöd männen gå upp i landet; kampberedd steg kungen från skeppen med präktigt följe. Vred bjöd fursten härnad — larmet växer i Danmark. Fram över Skåne storma hästarna från väster. Sedan drog konung Magnus härjande över hela bygden. Så säger Thjodolv: Framåt med fart nu bäres Magnus märke; vi tåga fanstången närmast — ofta bär jag skölden vid sidan. Krigarskaran trampar med fot som aldrig slinter vägen till Lund genom Skåne: bättre väg jag ej funnit. Sedan började de bränna bygden, och folket flydde undan långa vägar. Så säger Thjodolv: På jarlens män vi prövat grundligt det kalla stålet: de stolta Skånemännen ha mist allt hopp om seger. Högt den röda elden flammar kring vida bygder, tänd av oss — men många den lågan ha blåst under. Den lågande branden härjar vart hus i Danavälde; fursten öder bygden brådt med stora härar. Trött jag bär från striden min sköld över Danmarks hedar; jarlens sårade kämpar vi jaga i skräck framför oss. I fjor vi fingo trampa det gamla fynska landet — jag kryper icke undan bak konungsmännens ryggar. Svens män ej kunna neka de storverk Magnus övat; de fly och våra märken i otal fylla landet. Sven flydde nu öster ut i Skåne. Konung Magnus begav sig till sina skepp och styrde sedan österut längs kusten av Skåne. Han hade utrustat sig i största hast. Då kvad Thjodolv detta: Ej annat har jag att dricka, när här jag följer kungen, än havets salta bölja — en klunk därav jag suger. Framför oss ligger det vida Skåne. Vi frukta icke sveakungens härar. Vi tåla allt för fursten. Sven flydde upp i Götaland och for sedan till den svenske konungen och stannade där över vintern i god välfägnad. ## kap. 34 34. Konung Magnus härtåg Konung Magnus vände tillbaka, då han hade lagt Skåne under sig. Han styrde först till Falster, gick i land och härjade där och dräpte många män som förut hade givit sig under Sven. Detta omtalar Arnor: Danerna snart fingo gälda till fullo sitt svek mot fursten: den tappre kungen fällde i vrede Falsters kämpar. Den unge krigaren givmildt hopade liken åt örnen; hirdmännen hulpo trofast sin herre att korparna mätta. Därefter styrde konung Magnus med sin här till Fyn och härjade där och for mycket våldsamt fram. Så säger Arnor »jarlaskald»: Därnäst på Fyn den tappre färgade fanorna röda, när för sitt land han stridde: sitt svek fick folket gälda. Vem minnes en annan furste tjugoårig allenast så tapper i stridens faror? Ett modigt hjärta bär kungen. ## kap. 35 35. Om konung Magnus strider Konung Magnus satt denna vinter i Danmark, och det rådde god fred. Han hade haft många strider i Danmark och vunnit seger i alla. Odd »kikinaskald» säger så: Ej långt före Mikaelsmässa det streds med vassa vapen. Venderna föllo — männen ej räddes vapenlarmet. Sedan vid jul ett annat våldsamt larmande kampting hölls vid Åros i söder — grym var kampen för männen. Än vidare säger Arnor: Olavs son, dina bragder skänka ämnen för min sång beständigt: korpen ständigt med blod du mättar. Herre, nu mitt kväde växer. Tappre furste, du som modigt sköldar klyver, fyra strider har du kämpat samma vinter — segersäll med rätt du kallas. Tre strider hade konung Magnus med Sven Ulvsson. Så säger Thjodolv: Med lycka fördes striden till slut, som Magnus ville; åt mig han ger den glädjen att sjunga här om seger. Tröndernas furste ofta blodade vassa svärdet: nu efter trenne strider han står som landets herre. ## kap. 36 36. Konung Magnus brev Konung Magnus rådde nu över både Danmark och Norge. Sedan han hade lagt Danmark under sig, sände han budbärare väster ut till England. De kommo till konung Edvard och framlämnade till honom konung Magnus brev och insegel. Detta stod i brevet jämte konung Magnus hälsning: »I tören hava hört om det avtal som jag och Harde-Knut gjorde oss emellan, att den av oss som sonlös överlevde den andre skulle taga i arv det land och de undersåtar som den andre hade haft. Nu har det skett — som jag vet, att I haven sport — att jag har tagit allt Danavälde i arv efter Harde-Knut. Men han rådde, då han dog, över England såväl som över Danmark, och nu anser jag mig ha rätt till England efter lagligt avtal. Jag fordrar, att I given upp riket till mig. Om icke, skall jag komma dit med härsmakt både från Danavälde och Norge, och då må den råda över rikena som segern beskäres.» ## kap. 37 37. Konung Edvards svar Då konung Edvard hade läst detta brev, svarade han på följande sätt: »Det är allom bekant här i landet, att min fader, konung Adalråd, var född till detta rike både efter gammal och ny lag. Vi voro fyra söner efter honom. Då han hade fallit ifrån riket, tog min broder Edmund makten och konungadömet, ty han var äldst av oss bröder; därmed lät jag mig också väl nöja, medan han levde. Efter honom tog min styvfader, konung Knut, emot riket; det var icke lätt att kräva det, så länge han levde. Efter honom var min broder Harald konung, så länge livet var honom beskärt. När han dog, rådde min broder Harde-Knut över Danavälde, och det syntes endast vara en rättvis delning mellan oss bröder, att han bleve konung både över England och Danmark; jag hade fortfarande intet rike att styra. Nu är han död, och allt folket har beslutit att taga mig till konung här i England. Så länge jag icke bar konungatiteln, underhöll jag icke mina hövdingar mera storslaget än andra män som icke ha någon bördsrätt till riket. Nu har jag blivit krönt till konung och innehar konungadömet med alla rättigheter, såsom min fader hade det före mig; och nu skall jag icke giva upp konunganamnet, så länge jag är i livet. Men om konung Magnus kommer hit till landet med sina män, så skall jag icke samla en här mot honom, och det må stå honom fritt att lägga England under sig, sedan han först har tagit mig av daga. Sägen honom dessa mina ord!» Budbärarna foro tillbaka och kommo till konung Magnus och omtalade, huru saken hade avlupit. Konungen svarade dröjande och sade så: »Jag tror, att det är rättast och lämpligast att låta konung Edvard ha sitt rike i fred för mig och behålla detta rike, som Gud har låtit mig få.» Anmärkningar: Kategori:Alfabetisk indeks Kategori:Tekster på svensk Kategori:Kongesagaer Kategori:Emil Olson Kategori:Snorri Sturluson