# Gutasagan > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Gutasagan (verk:gutasagan) - **Datering:** 1200/1350 - **Källsamling:** Svenska Wikisource: Gutasagan, Västgötalagens längder, Hednalagen - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från forngutniskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-SA 4.0 ## kap. 1 (maskinöversättning) Gotland fann först en man som hette Tjelvar. Då var Gotland så förtrollat [osäker tolkning] att det sjönk om dagarna och var uppe om nätterna. Men den mannen förde först eld till landet, och sedan sjönk det aldrig. Denne Tjelvar hade en son som hette Hafde, och Hafdes hustru hette Vitastjärna. De två var de första som bosatte sig på Gotland. Den första natten som de sov tillsammans drömde hon en dröm: det var som om tre ormar låg slingrade samman i hennes sköte, och det tycktes henne som om de krälade ut ur hennes sköte. Denna dröm berättade hon för Hafde, sin man. Han tydde drömmen så: Allt är med ringar bundet; bebott land ska detta bli, och tre söner ska vi få. Han gav dem alla namn medan de ännu var ofödda: Gute ska äga Gotland, Graip ska den andre heta och Gunnfjaun den tredje. De delade sedan Gotland i tre tredingar (þriþiungar), så att Graip, den äldste, fick den nordligaste tredingen och Gute den mellersta tredingen, medan Gunnfjaun, den yngste, fick den sydligaste. Sedan förökade sig folket från dessa tre på Gotland så mycket under lång tid att landet inte kunde föda dem alla. Då lottade de ut var tredje människa ur landet, så att de skulle få behålla och föra med sig bort allt som de ägde ovan jord. Sedan ville de ogärna fara bort, utan drog in i Torsburgen och bosatte sig där. Sedan ville landet inte tåla dem, utan drev dem bort därifrån. Sedan for de bort till Fårö och bosatte sig där. Där kunde de inte försörja sig, utan for till en ö vid Estland som heter Dagö och bosatte sig där och byggde en borg som ännu syns. Där kunde de inte heller hålla sig kvar, utan for uppför den flod som heter Düna och vidare upp genom Ryssland; så långt for de att de kom till Grekland. Där bad de grekernas kung om att få bosätta sig där under ny och nedan. Kungen lovade dem det och trodde att det inte gällde mer än en månad. Sedan, när månaden hade gått, ville han visa bort dem. Men de svarade att ny och nedan var evigt och alltid, och sade att det var så som det hade lovats dem. Denna deras tvist kom till sist inför drottningen. Då sade hon: Min herre kung, du lovade dem att bo här under ny och nedan; då är det evigt och alltid, och då kan du inte ta det ifrån dem. Så bosatte de sig där och bor där ännu, och ännu har de något kvar av vårt språk. Före den tiden och länge därefter trodde man på lundar och högar, vi och stavgårdar och på hedniska gudar. De blotade sina söner och döttrar och boskap tillsammans med mat och öl; det gjorde de i sin otro. Hela landet hade för sig det högsta blotet med människor; annars hade varje treding sitt eget blot, men mindre ting (þing) hade mindre blot med boskap, mat och öl, som kallas sudnautar (suþnautar), eftersom de alla kokade tillsammans. ## kap. 2 (maskinöversättning) Många kungar stred mot Gotland medan det var hedniskt; ändå behöll gutarna alltid segern och sin rätt. Sedan sände gutarna många sändebud till Svearike, men ingen av dem lyckades sluta fred förrän Avair Strabain från Alva socken; han var den förste som slöt fred med sveakungen. När gutarna bad honom att fara, svarade han: Ni vet att jag nu är den mest dödsmärkte och den som står närmast att falla; ge mig då, om ni vill att jag ska ge mig in i en sådan fara, tre vergälder (wereldi): en för mig själv, en andra för min son och den tredje för min hustru. Ty han var klok och mångkunnig, så som sagorna berättar. Han ingick ett fast avtal med sveakungen: sextio marker silver varje år, det är gutarnas skatt, så att Svearikes kung ska ha fyrtio marker silver av de sextio och jarlen ska ha tjugo marker silver. Detta avtal slöt han med landets råd innan han for hemifrån. Så gick gutarna av egen fri vilja under sveakungen, för att de skulle kunna besöka Svearike fria och oantastade på varje plats, utan tull och alla avgifter. Likaså får svearna besöka Gotland utan förbud mot sädesutförsel (kornband) eller andra förbud. Skydd och hjälp skulle kungen ge gutarna när de behövde det och bad om det. Kungen och jarlen ska likaledes sända sändebud till gutarnas alting (Gutna alþing) och låta ta upp sin skatt där. Dessa sändebud ska kungöra frid för gutarna till alla platser över havet som hör till Uppsalakungen, och likaså för dem som har att färdas den vägen hit. ## kap. 3 (maskinöversättning) Därefter kom den helige kung Olof flyende från Norge med skepp och lade sig i den hamn som kallas Akergarn; där låg den helige Olof länge. Då for Ormika från Hejnum och flera mäktiga män till honom med sina gåvor. Denne Ormika gav honom tolv vädurar tillsammans med andra dyrbarheter. Då gav den helige kung Olof honom i gengäld två bålar och en bredyxa. Då tog Ormika emot kristendomen efter den helige Olofs undervisning och byggde sig ett bönehus på samma plats där Akergarns kyrka nu står. Därifrån for den helige Olof till Jaroslav i Holmgård. ## kap. 4 (maskinöversättning) Fastän gutarna var hedningar seglade de med handel till alla länder, både kristna och hedniska. Då såg köpmännen kristna seder i kristna länder; somliga lät då döpa sig där och förde präster till Gotland. Botair från Akebäck hette den som först byggde en kyrka, på den plats som nu heter Kulastäder; detta ville landet inte tåla, utan brände den; därför kallas platsen ännu Kulastäder. Efter den tiden hölls blotet i Vi; där byggde han en andra kyrka. Den kyrkan ville landet också bränna; då steg han själv upp på kyrkan och sade: Vill ni bränna, då ska ni bränna mig med denna kyrka. Han var själv mäktig, och han hade till hustru dottern till den mäktigaste mannen, som hette Likkair Snielli, en bonde som bodde där det kallas Stenkyrka. Han rådde mest på den tiden; han hjälpte Botair, sin måg, och sade så: Bränn inte mannen eller hans kyrka, ty den står i vi, nedanför klinten. Därigenom fick den kyrkan stå obränd. Den invigdes där i alla helgons namn, på den plats som nu kallas Peterskyrkan. Den var den första kyrkan på Gotland som fick stå kvar. En tid därefter lät hans svärfar Likkair Snielli döpa sig och sin hustru, sina barn och hela sitt hushåll, och byggde en kyrka på sin gård, där det nu kallas Stenkyrka. Den var den första kyrkan uppe på landet i den nordligaste tredingen (þriþiungr). När gutarna såg kristna mäns seder lydde de Guds bud och de lärdes undervisning; de tog då allmänt emot kristendomen av egen vilja, utan tvång, så att ingen tvingade dem till kristendomen. När människorna sedan allmänt hade blivit kristna, byggdes den andra kyrkan på landet, i Atlingbo; den var den första i den mellersta tredingen. Därefter byggdes den tredje på landet, i Fardhem, i den sydligaste tredingen. Från dessa spred sig sedan alla kyrkor på Gotland, ty människorna byggde sig kyrkor för sin större bekvämlighet. ## kap. 5 (maskinöversättning) Innan Gotland fast antog någon biskop kom biskopar till Gotland, pilgrimer till det heliga landet Jerusalem, som for hem därifrån. På den tiden gick vägen österut genom Ryssland och Grekland till Jerusalem. De vigde först kyrkor och kyrkogårdar, på begäran av dem som lät bygga kyrkorna. När gutarna sedan hade vänt sig till kristendomen, sände de sändebud till den högste biskopen i Linköping, eftersom han var dem närmast, så att han med fastställd rätt skulle komma till Gotland för att ordna detta med de förbehållen att biskopen skulle komma från Linköping vart tredje år till Gotland med tolv av sina män, som skulle följa honom över hela landet på böndernas hästar, så många och inte fler. Så ska biskopen fara omkring på Gotland för kyrkovigningar och sina gästningar (gingierþ) och ta tre måltider (borþ) och inte mer vid varje kyrkovigning, jämte tre marker; vid altarvigning en måltid jämte tolv öre, om altaret ensamt ska vigas; men om båda är ovigda, altaret och kyrkan tillsammans, då ska båda vigas för tre måltider och tre marker penningar. Av varannan präst ska biskopen ta gästning vid sitt besök, tre måltider och inte mer. Av varannan präst, som inte gjorde gästning det året, ska biskopen ta en avgift av var och en, efter som kyrkorna är taxerade. De som inte gjorde gästning den gången ska göra gästning så snart biskopen kommer tillbaka det tredje året; men de andra, som gjorde gästning förra gången, ska lösa ut sig [osäker tolkning]. Uppstår tvister som biskopen ska döma i, då ska de avgöras i samma treding (þriþiungr), eftersom de män vet mest om sanningen som bor närmast. Blir tvisten inte avgjord där, ska den hänskjutas till allas gemensamma överläggning (aldra manna samtalan), och inte föras från en treding till en annan. Uppstår anklagelser (hetningar) [osäker tolkning] eller tvistemål som det tillhör biskopen att döma över, då ska man här invänta biskopens ankomst och inte resa över havet, om inte tvång driver därtill och det är en stor synd som prosten inte kan lösa; då ska man resa över mellan valborgsmässan och allhelgonamässan, men inte därefter under vintertiden fram till valborgsmässan. Biskopens bot (biskups-sak) på Gotland är inte högre än tre marker. ## kap. 6 (maskinöversättning) När gutarna hade tagit sig biskop och präster och antagit den fullkomliga kristendomen, åtog de sig också att följa sveakungen i härfärd med sju snäckor, mot hedniska länder men inte mot kristna. Detta dock så, att kungen ska bjuda ut ledung (laiþingr) åt gutarna under vintern med en månads frist före samlingsdagen (liþstemnu-dagr); och samlingsdagen ska vara före midsommar och inte senare; då är ledungen lagligen utbjuden och annars inte. Då har gutarna själva makt att fara, om de vill, med sina snäckor och åtta veckors kost, men inte mer. Om gutarna inte förmår följa med, då ska de betala fyrtio marker penningar för varje snäcka, och det året därpå och inte samma år som utbudet skedde: det kallas ledungslama (laiþings-lami). Under den månaden ska budkaveln gå runt under en vecka och ting (þing) utlysas; om männen då enas om att ledungen ska gå ut, ska man sedan under en halv månad rusta sig för färden, och därefter ska ledungsmännen sju nätter före samlingen vara färdiga och vänta på vind. Om det händer att ingen vind kommer under den veckan, då ska de vänta ännu sju nätter efter samlingsdagen; men om ingen vind kommer inom den fristen, då får de fara hem utan påföljd, eftersom de inte kunde ta sig över havet roende utan endast seglande. Kommer ledungsbudet med kortare frist än en månad, då ska man inte fara, utan sitta hemma utan påföljd. Om det är så att kungen inte vill tro att budet kom olagligt eller att vinden hindrade inom rätt frist, då ska kungens sändebud, som tar upp skatten, på det ting som infaller närmast efter sankt Pers mässa ta ed av tolv nämndemän (nemda-menn), vilka kungens sändebud vill utse, på att de satt hemma med laga förfall. Ingen nämndsed avläggs på Gotland utom kungens eder. Kan det gå så illa att en krönt kung med något våld blir fördriven från sitt rike, då ska gutarna inte betala ut skatten, utan hålla den åt honom i tre år; och då ska de varje år samla ihop skatten och låta den ligga, och betala ut den, när tre år har gått, till den som då råder över Svearike. Ett slutet brev med kungens insegel ska sändas i alla ärenden som gäller kungens rätt, och inte ett öppet.