# Fagrskinna > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Fagrskinna (verk:fagrskinna) - **Datering:** 1220/1230 - **Källsamling:** heimskringla.no och sagadb.org: Íslendinga sögur, fornaldarsagor, kungakrönikor och Grágás - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornvästnordiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** Public domain enligt heimskringla.no ## Hálfdanar saga svarta, kap. 1 (maskinöversättning) Halvdan svarte, son till Gudröd veidekonung, hade större rike än hans förfäder och hade många män omkring sig och var omtyckt. Hans hustru var Ragnhild, dotter till kung Harald guldskägg i Sogn. De hade en son som hette Harald; honom hade hans morfar gett sitt namn, tagit honom till sig och gjort till sin fosterson. Han gav honom hela sitt rike efter sig. När den unge Harald var tio vintrar gammal dog hans morfar, och eftersom han dog sonlös tog dottersonen hans arv, såsom det tidigare var givet. Han togs till kung över Sygnafylke, och samma år dog han. Då tog hans far Halvdan riket efter sin son och satte över riket en jarl som hette Atle den smale. Samma år som dessa två kungar hade dött fick Ragnhild, kung Halvdans hustru, sjukdom och död, och kungen tog en annan hustru; hon hette också Ragnhild. Hennes far var Sigurd orm-i-öga, son till Ragnar lodbrok. Halvdan och hans hustru fick en son som fick namn efter sin bror och kallades Harald. Med Halvdan var det en underlig sak: han drömde aldrig. Den saken förde han fram inför en man som hette Þorleifr den vise och sökte råd om vad man kunde göra åt det. Och han sade vad han själv gjorde, att när han var nyfiken på att veta någon sak, så gick han och sov i en svinstia, och då slog drömmen inte fel för honom. Och kungen gjorde så, och denna dröm uppenbarades för honom: det tycktes honom att han var en man med vackert hår och att hans hår var helt i lockar. Några var långa ända till marken, några till mitten av benet eller till mitten av vaden eller till knät eller till mitten av sidan, men några inte längre än till halsen, och några inte mer än att de stack upp ur skallen som små knölar. Och på hans lockar fanns alla slags färger, men en lock övervann alla i fägring, skönhet och ljushet. Och han berättade den drömmen för Þorleifr, och Þorleifr tydde den så, att en stor avkomma skulle komma av honom, och hans avkomma skulle råda över länder med stor ära, och dock inte alla med lika ära. Men en skulle komma av hans ätt som skulle vara bättre än alla; och man håller det för sant att den locken betecknade den helige Olav, som är heligare och klarare än alla Norges kungar i himlen och på jorden, så att alla män vet det. Men på detta sätt kom Halvdans död: han tog emot gästning (veizla) på Hadeland. Och han for därifrån i släde; då drunknade han i Rand i Rykinsvik, inte långt från där en boskapsbrunn var. Sedan fördes han till Stein på Ringerike och lades i hög där. Erik Werenskiold: Då drunknade han i Rand i Rykinsvik. ## Haralds saga hárfagra, kap. 1 (maskinöversättning) Harald hårfagre. Harald, hans son, tog kungadömet efter sin far Halvdan svarte. Han var då en ung man till åren, men fullkomlig i all den manlighet som det anstod en hövisk kung att ha. Hans hårväxt var stor och av underlig färg, mest lik fagert silke att se på. Han var den vackraste och starkaste av alla män, och så stor som man kan se på hans gravsten, den som står i Haugasund. Han var en man av stor visdom, framsynt och ärelysten. Härtill styrde lyckan (hamingja) och försynen att han skulle vara överhuvud för nordmännens rike, eftersom det landet har hedrats av hans ätt hittills och så alltid skall vara. Gamla män slöt sig till honom för hans visa råds och förutseendes skull; unga kämpar och tappra män drogs till honom för hans ansenliga gåvors och hirdens prakts skull, såsom skalden Hornklofi säger, kungarnas gamle vän, som alltid hade varit i hirden från barndomen. 1. Lyssne ringbärare medan jag om Harald säger uddens idrotter, den hårfagre; om samtal skall jag säga som jag hörde en mö, vit, ljuslockig, föra med en korp. 2. Vis tyckte sig valkyrian; män var inte kära för den [oklart] framstående som kunde fåglarnas röst; den vitstrupiga hälsade och den skarpögda [osäker tolkning] Hymirs skallruskare [osäker tolkning] som satt på hörnet av vinbergen [osäker tolkning]. 3. Hur är det med er, korpar? Varifrån har ni kommit med blodig näbb vid gryningen? Kött hänger er i klorna, as-stank går ur munnen; nära tror jag att ni i natt bodde där ni visste att lik låg. 4. Den skallfjädrade ruskade sig och torkade näbbspetsen, den andre edsbrodern [osäker tolkning], och tänkte på svar: Harald har vi följt, Halvdans son, den unge ynglingen, sedan vi kom ur ägget. 5. Jag trodde att du skulle känna den kungen som bor på Kvinnar, nordmännens drott; han råder över djupa kölar, rödfärgade sköldkanter, röda sköldar, tjärade åror, stänkstrukna tält. 6. Ute vill han dricka jul, om han ensam skall råda, den djärve hövdingen, och börja Frøys lek; ung tröttnade han på eldvärmen [osäker tolkning] och på att sitta inne, i den varma kvinnostugan eller med dunfyllda vantar. Här är det visat i denna berättelse vilken sed kung Harald hade under den tid då han röjde väg för sig. Detta är vidare kvädet i samma kväde, och det frågas på detta sätt efter hans frikostighet: 7. Hur är han frikostig mot dem som försvarar landet, den härlige skräckpådrivaren [osäker tolkning], mot sina idrottsmän? 8. Mycket är belönade stridsglänsarna de som i Haralds gård kastar spelbrickor; med gods är de därför försedda [osäker tolkning] och med fagra svärd, med hunnisk malm och med österländsk trälkvinna. 9. Då är de glada när de vet att strid förestår, snabba att springa upp och att svinga åror, att bryta årstroppar och slita tullar; häftigt tror jag att de låter årtagen dåna på hövdingens råd. 10. Om skaldernas sak vill jag fråga dig, eftersom du tycks veta besked: skaldernas färder måste du känna noga, deras som vistas hos Harald. 11. På deras dräkter och på guldringar ser man att de är i förtrolighet med kungen; de äger röda kappor med vackra kanter [osäker tolkning], silverlindade svärd, ringvävda brynjor, förgyllda bärremmar och gröna hjälmar, ringar att bära på handen, som Harald valde åt dem. Detta vittnar om kungens frikostighet. Han hedrade i sitt följe och framför andra sina kämpar, som var så stridslystna och orädda att de försvarade fylkingens främsta led i striden. De hade ulvpälsar i stället för brynjor, såsom det sägs här: 12. Om bärsärkarnas sätt vill jag fråga, du likhavets provare, hur det är ställt med dem som vadar in i härskaran, de stridsdjärva männen. 13. Ulvpälsar heter de som i striden bär blodiga sköldar, rodnar spjut när de kommer till strid; för dem som där minst är tillsammans [oklart]. Åt modiga män allena tror jag att det där anförtros, skall den kunnige [osäker tolkning] åt dem som hugger i sköldar. Här sägs också att kung Harald hade lekare (leikarar) i sin hird. 14. Om lekare och gycklare har jag föga frågat dig: vad är [oklart] hos dem och Andaðr i Haralds hus? 15. Med hunden leker Andaðr och bedriver dårskap med den öronlöse, och får kungen att le. Andra är också de som över elden skall bära brinnande spån, med flammande hättor; de har stuckit in under bältet, de dödsdrypande karlarna [osäker tolkning]. ## Haralds saga hárfagra, kap. 2 (maskinöversättning) Med allt detta blev han ryktbar och höll fast vid sitt fädernearv, och vidare ökade han riket på många sätt, såsom exempel finns: somt genom slag, somt genom vackert tal och vänskap med dem som tidigare styrde, somt genom lyckliga omständigheter, somt genom djupa råd och långsiktigt förutseende eller genom någon händelse. När Harald hade tagit sitt fädernearv gav han Atle den smale jarlsnamn och sådana gästningar (veizlur) som denne tidigare hade haft av Halvdan, hans far. Det var Sygnafylke och Fjalir; hans huvudgård var på Gaular. Kung Harald hade, när han tog emot gästningar och det inte var ofred, sextio hirdmän (hirðmenn) med sig, och då är alla förnäma män medräknade, men alla de som tjänade vid gästningarna oräknade. Men för sysslors och nödvändiga ärendens skull kunde han inte komma vid den bestämda tiden för att ta emot gästningar i Sogn av sin jarl Atle. Han sände sina män dit för att ta emot gästningarna, och så gick tre somrar att han inte tog emot dem själv. Kungens män bjöd med sig sina fränder och vänner och tog emot gästningar med hundra man utöver. De betedde sig illa och begick mycket ofog vid dryckeslagen. Den fjärde sommaren, när kungens män kom till gästningen, drev Atle jarl bort dem med vanära och ville inte tåla deras övermod; han bad kungen själv ta emot gästningen eller gästningspengarna. Dessa män träffade kung Harald vid gästning norrut i Trondheim på Lade med hans följe, hos Håkon gamle, och berättade för honom om den skymf de lidit. Kungen blev vred när han fick höra dessa tidender. Håkon bad då kungen om län (lén) över Sygnafylke på samma villkor som Atle jarl hade, och det beviljar kungen honom. Samma år far Håkon gamle med en här av tröndrar och hålöygar söderut längs landet. Nu möter Atle jarl honom, och de träffades på Fjalir i Stafanesvåg och kämpar med kamplust och stor tapperhet. Där föll Håkon jarl och hans män led nederlag. Så säger Eyvindr skaldaspillir, far till Hárekr i Þjótta, i det kväde som kallas Háleygjatal: 16. Håkon blev mot Högnes mös vapen blottad [osäker tolkning] när han skulle strida, och sedan aldrig uddarnas dån lade Frøys ättling på Fjalir [osäker tolkning]. 17. Och där blev, när vänner föll, Haralds frände [osäker tolkning], med människoblod Stafanes vid stort dån Lodurs väns vik blandad. Atle jarl blev sårad och dog fem nätter senare där det sedan heter Atley. Efter detta jarlarnas möte flyr Atles söner ur landet. Men Sigurd, son till Håkon gamle, blev vän med kung Harald och fick av honom jarlsnamn. Därefter lade kung Harald under sig hela Trondheim och norrut ända till Finnmarken; somliga gick under honom med vilja och vänskap, somliga av fruktan. Då avlägger kung Harald det löftet att hans hår inte skall skäras förrän han har skatt av varje inlandsdal liksom av varje yttre näs, så vitt som Norge är, österut till gränsmarkerna och norrut till havet. Härefter följer många slag under långa tider. Det sista och största slaget utkämpade han i Hafrsfjord norr om Jæren mot två kungar från inlandet, Kjötve den rike och Haklang. Där kom med dem många mäktiga män med en stor skeppshär, såsom skalden Þjóðólfr från Hvinir säger: 18. Hörde du i Hafrsfjord hur hårt [osäker tolkning] stred den högättade kungen mot Kjötve den rike? Knarrar kom österifrån, lystna efter strid, med gapande huvuden och skurna stävprydnader. 19. Lastade var de med män och med vita sköldar, med västerländska spjut och valska svärd; bärsärkarna vrålade, aning hade de i sinnet [osäker tolkning], ulvpälsarna tjöt och järnen skakade. 20. De prövade den rådsnare som lärde dem att fly, österlänningarnas allhärskare, som bor på Utstein; båtarnas hingstar drog hövdingen fram när det var att vänta strid; dån var på lyftingarna [osäker tolkning] innan Haklang föll. 21. Då tröttnade inför Lufa på att hålla landet hövdingen med den tjocka halsen; holmen lät han vara sin sköld; under sätesbräderna kastade sig de som var sårade; de lät stjärtarna sticka upp, stack ned huvudena mot kölen. 22. På ryggen lät de blänka, de blev slagna med sten, Svafnirs salstak, de förståndiga männen; östkylgorna rusade iväg [osäker tolkning] och över Jæren sprang de hem från Hafrsfjord och tänkte på mjöddrickande. Här minns Hornklofi detta slag: 23. Rödaren lät i högsta tid [osäker tolkning], den hårdrådige, med skeppens stävar den bleka vågmanens [osäker tolkning], den barnunge, trängd mot badet [osäker tolkning] ## Haralds saga hárfagra, kap. 3 (maskinöversättning) där så att banesåret vid bordet [osäker tolkning] bordhälkan drev norrifrån [osäker tolkning] levrans väldare inför Hildrs regn mellan två furstar [osäker tolkning]. 24. Och ordnäpna furstar ordlösa vid dråpet slutade med röda sköldar [osäker tolkning], röda dunskott hälsade varandra [osäker tolkning]. 25. Fursten höll [osäker tolkning] där det dånade spjutens regn mot män; röda brynjegäss fnyste blod i Sköguls dån, när på skeppets prakt inför fursten eggfärgaren rådde över män; ivrigt skrek svärdet mot leden, nio utan seger [osäker tolkning]. Härefter blev landet ordnat; skatter betalades i de övre bygderna liksom i de yttre. Nu har han blivit en fullvuxen man till kraft, växt och rådklokhet. Hans hår var långt och tovigt; därför kallades han Lufa. Då skar Ragnvald jarl på Møre hans hår och gav honom namn och kallade honom Harald hårfagre. Då var han mer än tjugo år gammal. Han hade många barn, och av hans ätt har alla Norges kungar kommit. Det var tio vintrar han kämpade om landet innan han blev enväldig kung i Norge. Han fredade sitt land väl och ordnade det. Harald hade tjugo söner, och med många kvinnor, och två ensamma blev kungar i Norge: Erik blodyx och Håkon den gode. Erik blodyx var bland de äldsta av hans söner och Håkon bland de yngsta. Den tredje var Olav digerben, den fjärde Björn köpman, som somliga kallade buna, den femte Guttorm, den sjätte Halvdan svarte, den sjunde Dag, den åttonde Ring, den nionde Gudröd skirja, den tionde Ragnvald, den elfte Sigtrygg, den tolfte Frode, den trettonde Rörek, den fjortonde Tryggve, den femtonde Gunnröd, den sextonde Östen, den sjuttonde Sigurd rese, den artonde Gudröd ljome, den nittonde Halvdan hyrben, som somliga kallar Hafœta, den tjugonde Ragnald rykill, som somliga kallar Ragnar. K. 3. Om förbindelserna mellan kung Harald hårfagre och den gode kung Adalsten i England ## Haralds saga hárfagra, kap. 4 (maskinöversättning) (A) Vid den tiden rådde över England en ung kung, Adalsten den gode, som då var en av de mest förnäma männen i de norra länderna. Han sänder sina män till Norge till kung Harald med ett sådant ärende: sändebudet gick fram för kungen och räcker honom ett guldprytt svärd, både med parerstång (hjalt) och handgrepp (meðalkafli), och hela beslaget var prytt med guld och silver och besatt med dyrbara stenar. Sändebudet höll svärdets fäste fram mot kungen och sade så: ”Här är det svärd som Adalsten, englarnas kung, sände er som gåva, herre konung.” Kungen tog om handgreppet, och genast sade sändebudet: ”Nu tog ni så som vår kung ville, och nu skall du vara hans tägn (þegn) och svärdtagare.” Kung Harald fann att detta var sänt med hån. Han tänker noga för sig själv och frågade sina vise män om han skulle dräpa sändebudet eller håna kungen på annat sätt. Inte ville han vara hans tägn, eller någon mans i världen. Då besinnade sig kung Harald genom sina mäns föreställningar: att det inte var kungligt att dräpa en annan kungs sändebud, när de bär sin herres ärende oförändrat, utan hellre låta råd möta råd och ord ord. Han låter den engelske kungens män fara bort i frid. Nästa sommar sänder kung Harald ett skepp västerut till England och sätter sin bäste vän Haukr hábrók att styra det. Kung Harald ger i hans hand en gosse som Þóra Mostrstǫng, hans trälkvinna, hade fött; hon härstammade från Mostr på Sunnhordland. Denne gosse heter Håkon, och modern säger att han är son till kung Harald. Och Haukr kom västerut till England och fann kung Adalsten i London och gick fram för honom när borden var borttagna och hälsade kungen. Kungen bad honom välkommen. Då sade Haukr: ”Herre, kung Harald av nordmännen sände er god hälsning; därmed sände han er en vit fågel, väl uppfostrad, och bad er vänta er ännu bättre härefter.” Han tog barnet ur sitt sköte och satte det i kungens knä. Kungen såg på det. Men Haukr stod framför kungen och bugade sig inte för honom. Han hade vid sin vänstra sida ett skarpt svärd under kappan, och så var alla hans män rustade, och de var trettio man tillsammans. Då sade kung Adalsten: ”Vem äger detta barn?” Då svarade Haukr: ”En trälkvinna i Norge, och kung Harald sade att du skulle uppfostra hennes barn.” Kungen svarade: ”Inte har denne gosse en träls ögon.” Haukr svarade: ”Trälkvinna är modern, och hon säger att kung Harald är fadern, och nu är gossen ditt knäsatta barn (knésetningr), konung, och nu har du samma ansvar för honom som för din son.” Kungen svarade: ”Varför skulle jag uppfostra ett barn åt Harald, även om det vore hans hustrus barn, och än mindre en trälkvinnas barn?” Han grep med ena handen efter svärdet som låg bredvid honom och med den andra handen efter barnet. Då sade Haukr: ”Fostrat har du nu, konung, kung Haralds barn och knäsatt det, och du kan mörda det nu om du vill, men du kommer inte därmed att kunna utrota alla kung Haralds söner, och det kommer att sägas härefter som hittills, att den är ringare som fostrar en annans barn.” Därefter vänder Haukr bort och slår kappan över sin vänstra hand, och han har draget svärd i högra handen. Den av hans män gick ut först som sist hade gått in, och de far i detta skick till sitt skepp, och vädret var gynnsamt ut från land till havs, och det nyttjade de och seglade till Norge. Och när de kom till kungen tackade han Haukr väl för hans färd. Men kung Adalsten lät Håkon uppfostras där i sin hird, och han kallas sedan Adalstensfostre. I dessa kungarnas förbindelser visade det sig att var och en av dem ville kallas större än den andre, och ingen skillnad i deras värdighet blev gjord för den sakens skull, och var och en av dem var kung över sitt rike till sin dödsdag. K. 4. Om Erik blodyx ## Haralds saga hárfagra, kap. 5 (maskinöversättning) (E) Erik blodyx var son till kung Harald och den som kungen älskade mest. Och eftersom kung Harald var tyngd av ålder hedrade han Erik genom att leda honom till sitt högsäte och sätta honom till hövding inom hirden, och han lät honom kallas kung. Han gav honom att styra sin hird och makt att avgöra kungens mål och döma efter landets lag. På detta sätt stod riket i tre vintrar innan kung Harald dog. Han dog sotdöden på Rogaland och är höglagd i Haugasund. Då hade han varit kung i sjuttiotre vintrar. Efter Harald tog Erik blodyx riket, men Håkon var väster i England. Kung Erik hade Gunnhild, som kallades kungamodern, dotter till Ǫzurr toti eller lafskegg norrifrån Hålogaland. Kung Erik var en stor och stark man och en käck man, vacker att se på, lättledd [osäker tolkning], hårdhjärtad och girig, obetänksam [osäker tolkning] och segersäll och en stor stridsman. Gunnhild, hans hustru, var vacker att se på och ståtlig, ingen stor kvinna, djupsint, mångordig och grym till sinnes, inte vänfast, mycket girig efter gods och land. De hade några barn som hette så: Gamle, Guttorm, Harald, Erling, Ragnfröd, Sigurd sleva. Ragnhild var deras dotter, som gifte sig till Orkneyöarna. Denna tid var kort och tycktes ändå landets män mycket lång, eftersom de kallade kungen lättledd [osäker tolkning] och drottningen ondsint. Det visade sig i att Erik lät dräpa Björn köpman, Olav digerben och flera av sina bröder. Det var mångas tal att han skulle vilja förgöra sina bröder och ensam råda över kungadömet och så upphöja sina söner till riket efter sin dag, och han var impopulär för det hos hela allmogen. ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 1 (maskinöversättning) (H) Håkon den gode uppfostrades hos kung Adalsten och tog där dopet i barndomen. Om honom sägs att han var lik sin far i skönhet, starkare och större än hans fränder hade varit. Þórálfr Skólmsson kallades en lika stark man som Håkon, men ingen tredje fanns som var deras like i styrka. Håkon var blid till sinnes, djupt rådklok, rådsam, minnesgod, glad, uppriktig, klok, mer hövisk i all färdighet än andra män, i vapenbruk efter kraft och skicklighet. Kungen, hans fosterfar, älskade honom framför alla män, och så hela allmogen som kände hans namn. Adalsten gav honom ett svärd vars fäste var av guld, och Håkon prövade det så hårt att han högg i en kvarnsten, och det bet ända in till ögat. Det kallades sedan Kvarnbite. Det svärdet hade Håkon ända till sin dödsdag. K. 6. Nu far Håkon till Norge En vinter efter att kung Harald hade dött spordes hans död västerut till England, och samma sommar for Håkon med råd av Adalsten, sin fosterfar, till Norge. De fick dåligt väder på havet och flottan skingrades; somt förgicks, men somt nådde Norge, och de som kom närmast där kung Erik var for till honom och sade honom att Håkon, hans bror, torde ha omkommit på havet. Denna berättelse förde kungen fram för Gunnhild och lät väl över att han inte skulle behöva frukta Håkon för sitt kungadöme. Hon svarade på detta sätt: 26. Han red på vågens rygg [osäker tolkning] med bordhästen [oklart] fäst; kungen lät bränningen bita i bordet; fursten har livet [osäker tolkning]. Genom sin visdom visste hon att Håkon var vid liv, och han kom med sitt skepp helt till Norge. Han förde sig klokt och skickligt, begärde ingenting, blev vän med alla, slöt sig till rådsmännen, ihågkom de gamla männen med kloka råd, delade ut gåvor åt lekkamrater och unga män, vande sig vid att vara med dem i lek och glädje och visade i folkmängden sina färdigheter på många sätt. Därför lovordade varje man honom; det ryktet uppstod om honom som flög in i varje mans hus. Därefter längtade alla till honom, men fruktade det övervälde och den laglöshet som hade lagts på landets bönder, och alla gav Gunnhild skulden, och ingen finns som säger emot att hon var vållande till det. Den vintern gick så att Håkon inte hade kungsnamn, men om sommaren trängde bönderna samman Eriks rike och ökade Håkons makt; de tog Håkon till kung över sig. Då var han nästan tjugo vintrar gammal när han kom i land. Därefter hotade bönderna Erik och ville inte längre tåla Gunnhilds illdåd. Med råd av visa män for Erik ur landet och sökte upp kung Adalsten, enligt hans vänliga ord som han hade sänt med Håkon, sin fosterson, att Erik skulle vara välkommen hos Adalsten om han inte ville vara i ovänskap med sin bror Håkon eller strida mot honom. Adalsten gav kung Erik Northumberland som fristad och myndighetsområde (yfirsókn). Där tog Erik dopet och den rätta tron. Northumberland är kallat efter nordmännens namn, därför att nordmän länge har haft välde över det landet. Där är många ortnamn givna på nordisk tunga, såsom Grimsby och Haugsfljót. K. 7. Erik tar riket i Northumberland Kung Erik, när han tog riket i Northumberland, tänkte för sig själv hur vidsträckt hans fars land var när han rådde över hela Norge och många skattland, och tyckte sig ha lite att råda över; och därför gav han sig ut i vikingafärd västerut och härjade vida i Västerlanden. Dessa är Torf-Einarr jarls söner: Arnkell, Erlendr, Þorfinnr hausakljúfr; Þorfinns son Hávarðr fick Ragnhild, kung Eriks dotter. Det var en sommar som kung Erik härjade väster om Skottland och kring Irland och Bretland, och han hejdade inte färden förrän han kom söderut framför England, och han härjar där som på andra ställen, eftersom kung Adalsten då var död och kung Edmund, hans son, då rådde över England. ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 2 (maskinöversättning) Erik hade en så stor här att fem kungar följde honom. Eftersom Erik var en mycket tapper och segersäll man litade han så mycket på sig själv och sin här att han gick långt upp i landet och for överallt med härjning. Då kom kung Olav emot honom; han var skattkung under kung Edmund. De stred, och Erik blev övermannad av landshären, och han föll där med hela sin här, och där föll med honom Torf-Einarrs söner Arnkell och Erlendr. Efter Eriks fall lät Gunnhild dikta ett kväde om honom, om hur Oden tog emot honom i Valhall, och det börjar så: 27. Vad är det för drömmar, sade Oden, att jag trodde mig strax före dagen röja Valhall för stupat folk? Jag väckte enhärjarna, bad dem stå upp, strö bänkarna, skölja ölkaren, valkyriorna bära vin, som om en furste kom; från världen väntar jag mig några ädla män, så glatt är mitt hjärta. 28. Vad dånar där, Brage, som om tusen skakade eller en alltför stor mängd? Alla bänkbräder brakar, som om Balder skulle komma tillbaka i Odens sal. 29. Dårskap tala, sade Oden, skall du, du kloke Brage, fastän du vet väl något: för Eriks skull dånar det, som här skall komma in, fursten, i Odens sal. 30. Sigmund och Sinfjötle, res er snabbt och gå fursten till mötes; bjud honom in, om det är Erik; honom väntar jag nu, vet det. 31. Varför väntar du Erik, sade Sigmund, hellre än andra kungar? Därför att i många länder, sade Oden, har han rött svärdet och burit blodigt svärd. 32. Varför tog du segern från honom då, när du tyckte att han var tapper? Därför att det är ovisst att veta, sade Oden; den grå ulven ser mot gudarnas boning. 33. Hell dig nu, Erik, sade Sigmund, välkommen skall du vara här, och gå in i hallen, du kloke; det vill jag fråga dig: vilka furstar följer dig från eggarnas dån? 34. Kungar är fem, sade Erik, jag skall säga dig allas namn; jag är själv den sjätte. Här säger det att fem kungar föll med honom, och likaså hur stor härman han hade varit. Så säger också Glúmr Geirason i sitt kväde, att Erik, innan kung Harald dog, härjade söderut kring Halland och Skåne och vida i Danmark, och ända bort for han kring Kurland och Estland, och många andra länder härjade han i Österled (Austrvegr). Han härjade också vida kring Sverige och Götaland. Han for norrut till Finnmarken och ända till Bjarmaland med härjning. På den färden såg han Gunnhild första gången; då var hon i fostring och i lära hos Mǫttull, finnarnas kung; han var den allra mest trollkunnige. Och sedan Erik kom till England härjade han kring alla Västerlanden; därför kallades han Erik blodyx. Efter kung Eriks fall blev kung Edmund ovän med Gunnhild och Eriks söner; han tar till skäl att Erik härjade inom landet i kungens rike. Då for Gunnhild bort från England med sina söner till Danmark; hon får där fristad hos Harald Gormsson. Han tog Harald, Eriks son, till fostring och knäsatte honom, och han var alltid inom hirden; men Gamle och Guttorm gav sig ut på härjning, först i Österled och sedan i Norge, och gjorde allt det onda de kunde i kung Håkons rike. K. 8. Nu tar Håkon emot kungadömet ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 3 (maskinöversättning) Håkon tog kungadömet i Norge två vintrar efter att hans far dog. Han var både omtyckt och årsäll. Han satte lagar för hela Norge med råd av Þorleifr den vise och andra visa män, och av de lagarna nyttjade den helige kung Olav den största delen. Under det sextonde året av sitt rike höll han ett folkrikt ting inne i Trondheim på Mæren, och på det tinget gav tröndrarna kungen två val: att han skulle blota (blóta) efter de tidigare kungarnas sed och så uppfylla de gamla lagarna, till år och fred, eller annars skulle de driva honom från riket, om han inte ville vara sådan mot dem i detta som i fråga om riket och skatteupptagningen. Kungen ville visst inte göra detta. Kungens kära vänner och mycket folk gick emellan och ber bönderna skona kungen, och de talar om hur nyttig deras hövding var för sina undersåtar (þegnar) och en stor rådsman i fråga om lagar och seder. Å andra sidan ber de kungen minska denna knot och gå med på en liten del i överenskommelsen, så att blotmännen inte skall säga att lagarna förföll genom honom. För sin godhets och sin kärleks till sina vänner skull gjorde han då efter deras bön och blotade. K. 9. Nu ger kung Håkon Tryggve riket i Viken österut Under det sjuttonde året av sitt rike gav han kungsnamn åt Tryggve, son till Olav Haraldsson, sin brorson, och gav honom riket i Viken österut. Han satte honom där att vakta landet mot danerna och vikingarna, som då gjorde stor skada på Norges rike. Och det tillföll Håkon som hämnd från Gud, efter att han hade blotat, att i hans rike var ständigt ofred från Gunnhilds söner och andra vikingar, och de lade sig för detta illdåd vid Brennøyar, Varðøyar, i Myl och i Mystrasund. Kung Håkon for för att söka upp dem med två snäckor och träffade vikingar söderut utanför Halland, vender och daner, med tio skepp. Han stred mot dem och vann seger och kastade över bord en stor del av deras manskap, tog allt deras gods, härjade vida i Halland och på Fyn och for i detta skick till sitt rike. K. 10. Här kommer en här ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 4 (maskinöversättning) Under det tjugonde året kom Erik blodyx söner med en här, Gamle, Harald och Sigurd, söderifrån från Danmark och härjar i Norge överallt där de far. Kung Håkon uppehöll sig då på södra Nordmøre med sitt följe, där det heter Freiðarey, och Håkon blev inte varse något förrän Gamle och hans följe lade sig med sin här i Feøysund vid Feøy nära Freiðarberg. Män for emellan, och Eriks söner gav inget annat val än att strida. Kung Håkon lät sig inte heller dröja, så snart han visste att hans fränder var ivriga på det. En gammal man hette Egill; han hade varit kung Harald hårfagres fanbärare (merkismaðr) i sin ungdom och var nu orkeslös av ålder. Han hade sagt att han ville möta den dödsdagen att falla i folkstrid. Då var det så stor skillnad i manstyrka att det skulle vara sex mot en av Håkons män. Då bad Egill kungen att han skulle ge honom ett baner från varje skepp och en man till varje baner, och där var tio baner. Men Eriks söner, när de såg att Håkons här var mycket mindre, går i land för att fylka vid Freiðarberg och går så emot Håkon. Det blir där ett stort slag. Men när anfallet hade börjat for Egill och tio män med honom, och var och en av dem hade ett baner i händerna, och de gick så fram längs den slänt som där gick upp på ett näs medan de stred, så att banerna kunde ses därifrån där striden var, men inte de som följde eller bar dem. Nu ser danerna var banerna far och tror att där måste den stora hären fara, och fruktar att de skall komma emellan dem och skeppen. Härav kommer flykt i Eriks söners här, och de flyr själva och deras här. Och när de kommer upp på höjden mittemot Freiðarberg, då ser de tillbaka ut mot Rastarkálfr att ingen här följde banerna. Då låter Gamle resa sitt baner och blåsa i sin lur; nu samlas deras här och ställer upp i fylking. Men danerna och ledungsfolket (leiðangrsfólk) flyr till skeppen. Då kommer kung Håkon emot dem med hela sin här; nu började slaget för andra gången och många föll på båda sidor, och snart började det gå emot Gamle och de hans, och deras här skingrades, och Gamle och alla bröderna flydde fram längs berget, men somt tog sig upp på berget och dräptes där, och somt tog sig nedför klipporna och dog där. Men när Gamle och de hans kom ned till stranden blev han svårt sårad av kung Håkon och tog undan ned i vattnet och drunknade. Harald och Sigurd, Gamles bröder, kom simmande till skeppen, men Håkon dräpte där på stranden tre skeppsbesättningar (skipsóknir) av deras här och drog upp skeppen under dem. I de skeppen lades de stupade och högar kastades upp utanpå. Där står också en hög bautasten där Egill föll. K. 11. Nu flyr Eriks söner söderut igen ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 5 (maskinöversättning) Kung Eriks söner flyr, när de kommit på sina skepp, tillbaka söderut till Danmark, men kung Håkon for efter dem en tid, och de möttes inte oftare den gången. Men fastän Eriks söner hade härjat mycket i Norge, tyckte de sig ha förlorat mer på färden och är nu hälften så nöjda som förut med sin lott, och med förtröstan på danakungen och den här som han lovar dem ämnar de vända tillbaka och hämnas Gamle och andra av sina män. Mot denna avsikt fattar kung Håkon det beslutet att den nässkatt (nefgildi) som kung Harald, hans far, hade lagt på hela landet lät han ta i de yttre bygderna vid havet och kring Trøndelag och lägga till skeppsbyggnad. Han gjorde också en indelning (nefnd) i vart och ett av dessa fylken: hur många skepp eller hur långa till rumtal (rúmatal) det skulle komma från varje fylke, med män och vapen och livsmedel mot utländska härar, så att varje karl som var vapenför och fri skulle äga sköld och spjut och huggvapen, eftersom kungen ofta inte hade många män med sig. Han tyckte sig då kunna ta folk där han befann sig, så snart nöd och härens behov förelåg, och då var skepp och män med vapen redo varhelst kungen behövde kräva dem. Kung Håkon lät göra vårdkasar på de höga fjällen i de övre bygderna över hela landet, så att härbudet for på sju nätter från den sydligaste vårdkasen till det nordligaste tinget på Hålogaland. Det hände några gånger att de män som vaktade den sydligaste vårdkasen blev varse att många härskepp var kring öar och näs, brände bygder och dräpte män. Då tändes vårdkasarna, och det blev uppbåd (herhlaup) över hela landet. Det var ändå inte Gunnhilds söner, inte heller danakungens här, eftersom det på den tiden fanns många vikingar, sådana att en hövding rådde över mycket folk och många härskepp. Men de män som for norrifrån i landet i ledung (leiðangr) efter vårdkasarnas uppbåd, de for en lång väg innan de fick höra sanningen, att den färden inte behövdes, och de vikingar som | hade härjat var då borta. Denna möda tyckte många män var illa, eftersom ingen nytta kom av den, och kungen själv tyckte så illa om det att han satte liv och lem för den man som blev känd och överbevisad om att ha berättat om härfärd när det visade sig vara lögn. Därför vågade ingen säga det till en annan, även om många skepp seglade söderifrån längs landet. Nu hände det en gång att Gunnhilds söner seglade söderifrån från Danmark och for den yttre leden och kom inte närmare land än så att man hade spaning om deras färder, och så hade också de spaning om kung Håkons gästningar. De hade skepp väl rustade med manskap och vapen, och med dem var en stor viking som hette Eyvindr skreyja. Kung Håkon tog emot gästning, när de kom, på Storð vid Fitjar, och han var omedveten om dessa tidender, liksom alla hans män, ända tills skeppen seglar söderifrån och nu har kort väg till ön. Då satt kung Håkon vid bordet. Nu kom ett sorl bland hirdmännen att skepp sågs segla, och några gick ut, de som var skarpast till att se, och var och en sade till den andre att det måste vara ofredsmän, och var och en bad den andre säga det till kungen. Men ingen var villig till det utom Eyvindr Finnsson, som kallades skaldaspillir. Han gick in för kungen och säger så: ”Kort är den förflytande stunden, herre, men lång måltiden.” Kungen svarade: ”Skald, vad hör du nu från vida vägar?” Eyvindr säger: 35. Blodyxens [oklart] kan man vänta, brynjetingets bältesstingares; oss blir det knappt [osäker tolkning]; den hvasses hämnare är att vänta [osäker tolkning]; hellre är det svårt än jag ville att säga din ära, konung; låt oss snabbt ta till de gamla vapnen; härbud åt drotten. Då svarade kungen: ”Eyvindr, du är en god kämpe (drengr) och en vis man; inte skulle du berätta härbud om det inte vore sant.” Då sade alla att det var sant att skeppen seglade och hade kort väg kvar till ön. Därnäst togs borden upp, och kungen gick ut för att se härskaran. Och när han hade sett den kallade han till sig sina rådgivare och frågade vad man då skulle företa sig: ”Här seglar många skepp söderifrån, men vi har en liten här, om än ståtlig, och jag vill inte leda mina bästa vänner i fara. Men visst skulle jag vilja fly, om det inte syntes visa män vara en stor skam eller dårskap.” Då svarade Eyvindr: 36. ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 6 (maskinöversättning) Det anstår [osäker tolkning] uddregnets Njord, längre norrut, den raske tägnen, att vi kunde [oklart] föra den blå hedens hingstar; nu är det så att [oklart] regnet, rumskeppens breda flotta; låt oss gripa i händerna stridsbräderna; Harald kommer söderifrån. Nu svarar var och en den andre att var och en hellre ville dö tvärs över den andre än fly för danerna. Då sade kungen: ”Ni säger det, de mest helhjärtade av alla kämpar, och var och en ta sina vapen, och det skall inte spela någon roll hur många daner det är på varje nordman.” Därefter tog kungen sin sköld och for i ringbrynja och omgjordade sig med Kvarnbite och satte en förgylld hjälm på sitt huvud. Därefter tog han sin sköld och sitt spjut och följde sin här och lät hirdmännen och gästerna (boðsmenn) vara alla tillsammans, såsom Eyvindr säger i det kväde som han diktade efter Håkons fall; och han satte det efter det som Gunnhild hade låtit dikta om Erik, sin son, om hur Oden bjöd honom hem till Valhall, och han berättar om många händelser från slaget i kvädet, och det börjar så: 37. Göndul och Skögul sände Gautatyr att välja bland kungar, vem av Yngves ätt skulle fara med Oden och vara i Valhall. 38. Björns bror fann de fara i brynja, den förträfflige kungen, kommen under stridsfanorna; fiender sjönk ned och [oklart] skakades; då var striden påbörjad. 39. Han kallade på hålöygar liksom på holmrygir, jarlarnas ende bane, han for till slaget; gott följe hade den ädle av nordmän, ödanernas skräck; han stod under den höga hjälmen. I detta larm kvad Eyvindr skaldaspillir en skämtvisa till kung Håkon innan fylkingarna drabbade samman: 40. Landets folk böjer sig för långa spjut, sköldar bävar; anföraren hälsar med uddar Eyvindr skreyjas här [osäker tolkning]. Då svarade kungen: 41. Väl lönar mig mina män med axlarna denna strid; stormen växer av Hamdirs kläder [osäker tolkning] för skatt och inlagda broddar. Av sådant kan man se hur orädd kungen var, när han tänkte så på sina angelägenheter. Gunnhilds söner går nu upp i land, fylkar sin här, och de hade mycket större här. Den dagen var vädret hett av solen. Då kastade kung Håkon av sig brynjan och sätter på sig sin hjälm och eggar sina män till framryckning, leende, och gladde så sin här med sin blida uppsyn, såsom Eyvindr säger: 42. Han slet sig ur härkläderna, kastade brynjan på marken, hirdmännens furste, innan han tog till strid; han skämtade med många män; han skulle försvara landet, den glada fursten; han stod under guldhjälmen. K. 12. Om striden mellan Eriks söner och Håkon den gode och om Håkons fall Därefter började striden och blev den hårdaste. När skottväxlingen var slut drog kung Håkon svärdet och stod långt fram under banret och högg åt båda håll. Han missade aldrig, och svärdet bet ändå som om det missade [osäker tolkning], såsom det sägs här: 43. Så bet då svärdet i härskarens hand Våfads kläder som om man drog det genom vatten; spjuten brakade, sköldarna bröts, svärden skramlade i männens skallar. 44. Sköldarna trampades [osäker tolkning] [oklart] av hjaltets hårda fötter, nordmännens skallar; striden blev på ön; kungarna färgade röda de klara sköldborgarna i männens blod. 45. Sårets eldar brann i blodiga sår; långskäggen böjde sig mot människornas liv; Gymirs sjö svarade på svärdens näs [osäker tolkning]; pilarnas flod föll i Storðs strand. Christian Krohg: Då svarade kung Håkon: ”Håll så fram, om du vill finna nordmännens kung.” ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 7 (maskinöversättning) Eyvindr skreyja började gå så hårt fram i slaget att han smädade nordmännens mod, och han angrep mest där Håkons baner var och sade: ”Var är nordmännens kung? Varför gömmer han sig och vågar inte gå fram och visa sig? Vem kan visa mig till honom?” Då svarade kung Håkon: ”Håll så fram, om du vill finna nordmännens kung.” Då kastade kung Håkon skölden på ryggen och tog med båda händerna om svärdets handgrepp och sprang fram från banren. Då sade Þórálfr Skólmsson: ”Låt mig, herre, möta Eyvindr.” Kungen svarade: ”Mig ville han träffa, och så skall han finna mig.” Och när kungen kom dit där Eyvindr var, högg denne åt båda sidor om sig, och då högg kungen med Kvarnbite med båda händerna i huvudet på Eyvindr och klöv hjälmen och så huvudet ned till skuldrorna. Om detta diktade sedan Eyvindr skaldaspillir: 46. Valgrindens vinds vädrens förare bad Skreyja, huld mot män, inte guldets givare, [oklart] sin färd: om du, solspännare, söderifrån, segerminnande, vill finna – håll fram, nyttig mot nyttiga – nordmännens furste [oklart]. Ännu en visa diktade han om Eyvindr skreyjas fall: 47. Jag vet att den bitande bet, [oklart] den trogne, bulkskidans [osäker tolkning], ur båda kungens händer, sårvånden; den orädde klöv [oklart] hårets högar [osäker tolkning] med guldhjaltad galt [osäker tolkning], danernas skadare [osäker tolkning]. På andra sidan om kung Håkon stod Þórálfr den starke Skólmsson och dräpte många män med sitt svärd, som hette Fetbreiðr, som kungen hade gett honom, såsom Þórðr Sjáreksson säger: 48. Där hårda kämpar stred, [oklart] landets, lysten gick hären till svärden [oklart] på Storð vid Fitjar, innan [oklart] gång, jättekvinnans lemmars snöfall [osäker tolkning], båthusets häst närmast nordmännens furste vågade [osäker tolkning]. 49. Ulvarnas mördare försvarade vida; så skall freden slitas; furstar ville [oklart] åldras, motståndarfolk vid länderna; mödan började då, när arvingen, ovan vid fruktan, på flykten, guldets, när fursten var fallen, Gunnhilds, kom söderifrån [osäker tolkning]. 50. Drotten var visad [osäker tolkning] när de angrep varandra, [oklart] mot den styva lien [osäker tolkning]; en man lät livet och en annan, mer än bönderna sårade, och svärd hade de begärt, tröstarna av korpens tugga [osäker tolkning], gökens [oklart] lekte vid bruset, grund sand i munnen. 51. Bragden vet jag, där fursten, den allmäktige, i en sådan strid, män dråp som han gjorde [osäker tolkning], gick närmast Hugins dryck. I detta slag var det inte gott för veka män att göra motstånd, för krafts och vapens och djärvhets skull, och den av de danska männen tyckte sig ha det bäst som var längst bort. Men de som var närmast tröttnade snart, och snart efter Eyvindr skreyjas fall kom flykt i Gunnhilds söners här, och de flydde till sina skepp. Där föll mycket folk av Eriks söners här. Men själva flydde de. Och kung Håkons män följde dem länge under dagen och dräpte av dem allt det de kunde. Men kungen lät ta sin skeid (skeið) och ro norrut längs landet och ämnade fara till sin gård på Alreksstaðir, eftersom han hade fått sår: han hade träffats av en pil i armen när han drev flykten, och blod rann ur honom så mycket att vanmakt kom på honom. Och när han kom dit där det heter Hákonarhella — där hade han blivit född — dröjde han där över natten och lät slå upp ett landtält åt sig och flytta sig dit i land. När kung Håkon kände att hans sår var livsfarligt kallade han till sig sitt rådsfolk och talade på många sätt inför sina kära vänner om de ting som hade hänt i hans dagar, och han ångrade då det som han i mycket hade gjort emot Gud och de kristnas lagar i sitt leverne. Då erbjöd hans vänner sig att föra hans lik västerut till England och begrava honom där vid en kyrka. Kungen svarade: ”Jag är inte värd det. Jag levde som hedningar; man skall också jorda mig som hedningar.” Med detta tecken visade han sin ånger: han beklagade fränders osämja och sände brev till Gunnhilds söner, och det stod däri att han gav Harald, sin frände, sin hird och hela sitt rike. Därefter dog kung Håkon, och han hade då rått över Norge i tjugo vintrar och sex vintrar. Honom sörjde vänner och ovänner, såsom Eyvindr skaldaspillir säger: 52. På en god dag var den fursten född som får sig ett sådant sinne, ## Hákonar saga Aðalsteinsfóstra, kap. 8 (maskinöversättning) hans ålder skall alltid vara omtalad med gott. 53. Obunden skall mot människornas boning Fenrisulven fara, innan en lika god på den tomma platsen kungaman kommer. 54. Fä dör, fränder dör, land och rike läggs öde, sedan Håkon for till hedniska gudar; mycket folk är förtryckt. Hans män förde hans lik till Sæm i Lygrisfjorden på Nordhordland och gjorde en hög över det. Innan Håkon föll hade åtta söner till Harald hårfagre blivit vapendöda, såsom Eyvindr skaldaspillir säger, och han diktade som om kungen kom till Valhall, eftersom det var hedningarnas tro att alla de som dog av sår skulle fara till Valhall. Men när de brev som kung Håkon hade låtit göra kom till Harald Gunnhildsson och hans bröder blev de glada åt detta budskap och gjorde sig redo, for norrut längs landet och ville till kung Håkon, sin frände; men när de kom norrut var kung Håkon död. ## Haralds saga gráfeldar, kap. 1 (maskinöversättning) Då togs Harald till kung. Och när Harald och hans bröder hade tagit kunganamn, gick kung Håkons hird (hirð) över till honom, och hirden blev snart föga enig, därför att de som hade tjänat Håkon och de som tidigare var hos Gunnhildssönerna hade haft många stridigheter sinsemellan förut, och vardera tyckte att deras egna hövdingar var bättre. Det visar sig i ordskiftet mellan dessa två skalder. Glúmr Geirason kvad detta: 56. Väl har – men svärdets bärande kämpar mister livet – den stridsdjärve hövdingen, Harald, präktigt hämnat Gamle; där mörka falkar dricker fiendebandets – bortom havet såg jag sårens röda vass färgad – Håkons blod. [osäker tolkning] När Eyvindr skáldaspillir hörde denna visa, kvad han en annan emot den: 57. Förut färgade Fenrirs läppars sparre den flyktovane kungen (metallstormens träd fylldes av mod) i Gamles blod; när han, den saktmodige, drev Eriks arvinge (spjutens vaktare sörjer nu furstens fall) alla ut i havet. Då svarade kung Harald mycket vred: ”Ännu älskar ni kung Håkon mer; far ni då ännu med honom och var hans män.” Då var hans vänner rädda för Eyvindr och trodde att kungen skulle låta dräpa honom. Vänner till båda går fram och ber kungen om frid och säger att Eyvindr kan bota på samma sätt som det var brutet, och de ber honom dikta en annan visa och så köpa sig kungens vänskap. 58. Föga, sade de, lät du, Hordalands väktare, när sårens hagel brast på brynjor (almar böjdes), ditt sinne vackla, när den oförborgade en gång ur din hand, bandremmens is, till ulvinnans mättnad, den fullt eggade, Harald, ljöd. Kungen svarade: ”Föga och dock något.” Då sade Glúmr Geirason: ”Det är föga högre än det som intet är.” Då svarade kungen: ”Denne man blir oss aldrig trogen så länge han lever.” Då bad Glúmr Eyvindr dikta en visa om kungen. Då kvad han denna: 59. En herre har jag haft, dyre furste, före dig (ålderdomen fäller fursten); jag ber inte om den tredje; trofast var jag mot den dyre fursten, med två sköldar lekte jag aldrig, jag fyller din skara, härskare, ålderdomen faller över mig. Christian Krohg: Bröderna Gunnhildssönerna hade många hirdar, och somliga for i det inre av landet och somliga till sjöss, och det blev stor missväxt i deras dagar. Innan jag förlorade Håkon. Efter det var Eyvindr en kort tid hos Gunnhildssönerna; han for sedan till sin gård, och så gjorde de flesta av Håkons män, att de tjänade Eriks söner en kort tid och slog sig till ro hemma på sina gårdar. Om Gunnhildssönerna sägs att de tog dop i England i barndomen; och när de kom till landet och alla hade tagit kunganamn, bröt de ned hov och blotdyrkan (blótskapr), men tvingade ingen man till kristendom, och inget sägs om deras trosfasthet, annat än att den var kristen som så ville och den hednisk som så ville. Bröderna Gunnhildssönerna hade många hirdar, och somliga for i det inre av landet och somliga till sjöss, och det blev stor missväxt (hallæri) i deras dagar, därför att sill, fisk och all sjöfångst upphörde, och säden förstördes. Detta tillskrev landets folk sina gudars vrede, och att kungarna lät förstöra deras blotplatser. Eyvindr skáldaspillir sade så: 60. Det snöar på Svǫlnirs hustru, så har vi liksom finnarna bundit in knoppens björkhind vid mitten av sommaren. Av sådant kunde man märka hur svår tid det då var, när så mycket snö föll vid midsommar att all boskap hölls inne på foder. Eriks söner blev giriga mot landets folk och brydde sig inte om landets lagar. Det sades också att de gömde sina pengar i jorden som småbönder och inte ville ge sina män sold (máli), såsom Eyvindr skáldaspillir sade: 61. Vi bar, Ullr av stridens lök, på hökarnas fjäll Fýrisvallarnas säd under hela Håkons livstid; nu har folkets fiende Fróðis föga glada trälinnors mjöl i modern till jättinnans fiende dolt i köttet. [osäker tolkning] 62. Fullt sken på fjällen ögonbrynsfältets fallsol för Ullrs köls skalder under Håkons hela livstid; [osäker tolkning] nu är flodens alvsol dold i jättarnas fiendes (den starka nationens råd är mäktiga) moders kropp. ## Haralds saga gráfeldar, kap. 2 (maskinöversättning) För detta ålade kung Harald Eyvindr dödsstraff (banasǫk). Då kom Eyvindrs vänner till och bad kungen ta emot förlikning av honom för detta. Kungen begärde att Eyvindr skulle ge honom den guldring som kallades Moldi, som var värd tolv öre, och det måste bli som kungen ville. Då kvad Eyvindr detta: 63. Jag skulle, skärlandets skidlöpare, sedan från detta tursarnas verktyg [osäker tolkning] finna din goda vind, när jag åt dig, falkmarkens väljare [osäker tolkning], måste ge ljungens halsbands läger, som länge min far ägde. Eriks söner dräpte Sigurd Lade-jarl inne på Ǫgló, såsom Eyvindr skaldaspillir säger. 64. Och Sigurd, den som åt sönerna gav [osäker tolkning] hrókarnas öl, Haddingjas falk, lastens Tyr [osäker tolkning], berövade livet jordens härskare på Ǫgló. 65. Och ädlingen, i jordens rem [osäker tolkning] armlängdsormens den orädde, blev berövad livet när landsfurstarna Tyrs ättling svek i grid. Eriks söner dräpte också Tryggve Olavsson och många andra kungar och jarlar och andra stormän, såsom Glúmr Geirason säger i Gråfällsdrápan, som han diktade om kung Harald. 66. Bröt mot brynjemötets bogrevbens sågar [osäker tolkning]; Norges konung var de stora pilskurarnas närare; valgaltar lät vargens födare välta många; över jämbördiga furstar rådde han, törnens [osäker tolkning]. Kung Harald var den käckaste av bröderna, en stor stridsman och en man med stor färdighet i många saker, och han var den främste bland bröderna sedan Gamle föll. Guttorm hade fallit innan Harald och Håkon stred på Fitjar; han föll i Österled. Så sägs att Sigurd sleva, kung Haralds bror, dräptes av Klyppr herse, brorson till Þorleifr den vise, son till Þórðr, son till Hǫrða-Kári, och orsaken var att Sigurd hade tagit Klyppr hustru med våld. Klyppr stack Sigurd igenom med ett svärd. Men honom hämnades hans hirdman som hette Sigurðr den gamle. Kung Harald gråfäll var ständigt ute om somrarna med sin här till olika länder och hade många strider och hade oftast övertaget. Han kom med sitt folk söderut till Danmark och stred där vid Skåne och vann seger över vikingar. En annan gång härjade han väster i Skottland och Irland och fick framgång på båda ställena. Den tredje sommaren for han med här österut till Götaland och gjorde där stor ofred. Den fjärde sommaren for han med sin här norrut till Bjarmaland och hade där en stor strid på Vinas strand och dräpte där mycket folk; han fick där både guld och silver och mycket annat gods och for tillbaka samma höst. Han hade mycket arbete i sitt rike och litet till nytta för landsfolket. Hans män älskade honom mycket; han var god mot dem, fast han var hård mot bönderna. Denna tid har varit den hårdaste och värsta i Norge, därför att de hedniska männens tjänst åstadkom litet gott och var tung för dem själva som bar den [osäker tolkning]. ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, avsnitt 1 (maskinöversättning) Dotter till Harald hårfagre var Ólǫf árbót, som Þórir den tyste, jarl på Møre, var gift med. Deras dotter var Bergljót, som Sigurd Ladejarl var gift med. Deras son var Håkon, som miste sin far i unga år. Och när han fick höra om sin fars fall skaffade han sig skepp och män därtill och rustade sitt följe väl med vapen, och han styrde sitt skepp österut till Viken och därifrån till Östersjön (Eystrasalt). Han började då härja och blev en viking som låg ute. Han härjade i svearnas och götarnas välde, venders och kurers, allt österut till Sysla. Han hade fristad (friðland) om vintrarna i Danmark och vann vänskap med kung Harald Gormsson genom vängåvor och besök, men varje sommar låg han ute på härnad. Håkon var en av de vackraste män att se och mer belevad än de flesta andra män, en man av medelväxt; han hade både vackert hår och skägg, var mycket skicklig i de flesta ting, vältalig, djupsinnig, tålmodig, grym mot sina ovänner både med öppna råd och hemliga listor, långsint, frikostig med gods. En höst hände detta hos danernas kung, att till honom kom hans brorson som hette Harald. Han var son till Knut Danaást, Gorms son. Han kom från vikingafärd med väldig rikedom, och därför kallades han Guld-Harald. Den vintern var de båda, Håkon och han, tillsammans hos danernas kung. Håkon får en farlig sjukdom och låg länge under vintern. Hans sjukdom var av det slaget att han åt och drack föga och sov föga. Han hade inga svåra värkar. Han ville också vara ensam eller med få män, och då med dem som länge hade tjänat honom. Det gick så långt att folk började tala om att han skulle vara förhäxad [osäker tolkning] eller från sina sinnen. Kungen kom för att träffa honom, och föga blev deras samtal, eftersom Håkon ville tala föga. Guld-Harald kom för att träffa honom för hans visdoms och djupa förstånds skull, då alla sade att han vore den visaste man om han hade sin hälsa. Han började tala inför honom om sitt bekymmer, och om att han var en kungason och ansåg sig inte sämre berättigad till rike än kung Harald, hans farbror. Och när Håkon hörde detta tal svarade han och sade att han inte var sämre lämpad att njuta sitt fädernearv än kung Harald, och sade att om Knut hade levat skulle Gorm och alla daner vilja ha honom till kung och inte Harald; ”och nu är hans son gjord till en viking; men om detta ännu kommer inför danerna, då vill de ha Knuts son till kung.” Harald tyckte sig nu inte se annat råd än att begära land och rike av kungen, sin farbror, och han talade om detta med sin frände efter Håkons råd och ville först veta om det kunde ske i godo. Vid detta samtal var få män. Kungen tog illa vid sig att dela rike eller land med honom. De slutade sitt samtal så att båda var vreda. Därnäst hördes att Håkon blev bättre. Sedan kom kungen till Håkon och lade fram inför honom vad han var avkrävd och frågar om råd, vilka svar han skulle ge i detta mål. Håkon svarade trött och bedrövad och sade att han sörjde över detta mål och sade sig tycka illa om, om hans rike skulle minskas medan han var hos honom. Men ändå sade han att Guld-Harald var berättigad och gjorde anspråk med rätta. ”Ge mig ett gott råd”, sade kungen, ”ty jag ser att du är mig väl sinnad och tycker illa om vårt bekymmer.” Håkon svarade: ”Ge mig tid, herre, att tänka över ett så stort och svårt mål.” Och de skiljs på detta sätt. Efter detta kunde man nå tal med Håkon om de ting som tycktes viktigast [osäker tolkning]. Guld-Harald kommer åter till Håkon och klagar sitt mål: att hans far var död och han själv utan rike och hans farbror vred, och han bad nu om goda råd. Håkon svarade honom och sade sig ha talat om hans mål med kungen och sade att han inte hade gott hopp om att han skulle få något av kungen, och han förde annat tal till hans tröst och sade att han skulle bli kung om han ville driva sitt mål, och sade att det mest skulle fattas, om inte iver eller envishet och hårdhet följde. Då tyckte sig Harald förstå att Håkon fann det rådligt att han inte släppte sitt krav, och han sade att hårdhet inte skulle fattas om han fick tillfälle. Och någon tid senare kom danernas kung själv till Håkon för att få veta om han hade tänkt något över hans mål. Håkon svarade och sade att han hade vakat över hans mål både natt och dag och ofta varit bekymrad därför. ”Jag har”, sade Håkon, ”talat om detta inför visa män och era goda vänner; det tycks alla att ert bekymmer, herre, är desto större ju oftare det talas om. Guld-Harald, er frände, är envis i sitt mål om ni vägrar honom hans rätt, och en sak bedrövar oss, era vänner, mest. Gorm, er far, blev en så stor man i sin ätt att han lade under sig många kungars välde. Nu kommer det stora att delas i två [osäker tolkning]. Vem skall kunna finna råd till att ni behåller er ära full, med land och rike, och din frände Guld-Harald får de svar som skulle ges honom efter lag och rätt?” Då svarade kungen med stor oro: ”Mycket säger du, Håkon. Hur kan detta vara, att jag delar halva danernas välde med Harald och ändå äger allt ensam?” Håkon svarade: ”Vem skulle inte göra litet för att vinna mycket [osäker tolkning]? Det vore ett hövdingadåd att själv äga sitt danavälde och göra sin frände till en så stor man att han hade ett annat välde, inte mindre. Så skulle er far Gorm göra, att inte minskas av sina ädla fränder, utan hellre öka deras makt och ta rike där det fanns.” Kungen svarade: ”Sant säger du, Håkon, det vore visst ett hövdingadåd. Men var finns nu ett rike som är ledigt eller till salu?” Håkon svarade: ”Norges rike står till salu för hela landets folk, och det är en stor olycka för Norges män med deras kungar; så är de också värda att dö för sina illdåd och onda verk.” Kungen svarade: ”Eriks söner är stora kämpar och segersälla, och Norge är illa att angripa med härnad.” Håkon svarade: ”Harald kommer inte att akta sig för att komma till Danmark om ni sänder honom bud, herre, och då kan Guld-Harald dräpa honom.” Kungen svarade: ”Om kung Harald vore dräpt, då vore Gunnhildssönernas rike förbi.” Och han går därifrån och var glad. Kort efter detta reser Håkon sig upp och sade sig vara en frisk man. Nu kommer fränderna kung Harald Gormsson och Guld-Harald samman till samtal, och de talade med varandra i många dagar, och Håkon var med dem, och ingen visste utom de själva vad som var i rådslag. Kung Harald Gormsson sände män med ett bemannat skepp till Norge till kung Harald, sin fosterson, med det budskapet att danernas kung hade hört om nöd och missväxt i Norge, och att det var kostsamt för kungen att hålla sin hird, eftersom bönderna inte kunde betala sina landskylder (landskyldir) av brist på gods; och Harald bad sin fosterson komma till Danmark och bjöd honom hela Jylland till vinterkvarter och underhåll för två hundra män. Detta mål lade kung Harald fram för sina rådgivare, och han fann det rådligt att ta emot ett så stort län av sin fosterfar, men somliga sade att det skulle vara svek. Men bönderna och all allmogen eggade honom mycket därtill och höll det för det bästa rådet och sade att det inte var kungligt att inte våga söka vänskap med en sådan kung som danernas kung var. Och eftersom Harald inte var djupsinnig och tyckte sig inte ha gjort danernas kung någon skada utom det som nöd drev honom till, far Harald till Danmark och hade tre långskepp och åttio män på varje skepp. Han kom söderut till Limfjorden och låg där det heter Hals. Guld-Harald var då rustad med nio skepp för att fara på härnad och kommer med allt detta till Harald Eriksson. Då förstod kung Harald att han var sviken genom Håkons rådslag och Harald Gormssons anstiftan och Guld-Haralds utförande. Han manade då sitt folk och bad dem dra sina svärd tappert och försvara sig. Han drog då sitt svärd och stod framför fanan, såsom Glúmr Geirason säger: ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 2 (maskinöversättning) 67. Talade den dyra hjaltens metall-Oden, han som med blod – kraftens ord – vågade färga fältet för folken; den vidsträckt landägande Harald bad hirden svinga svärden; berömt tycktes det, sjömännens hövdings ord, till dråp. [osäker tolkning] 68. Den slipade brynstenens eld lät landets väktare susa där mot brynjan, han som mot männen hårt försvarade sitt liv. [osäker tolkning] Efter detta tog en hård strid sin början, och Harald och hans män gjorde stort motstånd, och dock inte länge, eftersom Guld-Harald då hade övermakt; och där föll kung Harald Gunnhildsson och största delen av hans folk, och dock gjorde han först danerna stor skada i manfall. Denna strid stod på land, såsom här sägs: 69. Det höggs med båda den huggande klingans eggar; mot den spjutskaran måste Harald gå; sändaren av havets eld föll på sanden vid Hals; den ordlycklige vållade med detta dråp furstars fördärv. [osäker tolkning] På ett annat ställe talar de med varandra, Harald danakung och Håkon Sigurdsson. Då hade Håkon rustat sina skepp till härnad som han var van, och Håkon sade då till kung Harald: ”Herre, hur tror ni att det kommer att gå för Guld-Harald, er frände? Kommer Harald, vår frände, att bli dräpt eller inte? Han är visst en god kämpe och en stor kraftkarl och en stor vän till er, och han skulle inte vänta sig dessa listor av er.” Då svarade danernas kung: ”Det är sant, att visst är detta ett ont verk, att dräpa vår knäsatte (knésetningr).” Då sade Håkon: ”Hur trogen tror ni, herre, att Guld-Harald kommer att vara er, om han sätter sig i Norges välde och tar kunganamn där? Det kan vara att vi ror ledungen (leiðangr) och betalar vitet med våra råd [osäker tolkning]. Men vi ser ännu det rådet, herre, att Norges rike skulle kunna komma under er. Gorm, er far, vann ett stort rike som hans far inte hade ägt. Vilket rike skall ni, herre, få som är så stort som eller större än Danmark, som er far lade under sig? Det vore nu ett hövdingadåd att vinna Norge och hämnas sin fosterson.” Kungen svarade: ”Det anstår oss inte att dräpa vår brorson.” Håkon svarade: ”Jag kan löna er, herre, för fristaden och det goda bemötandet och de goda gåvor som ni har gett mig, med att vinna hela Norge under er på en dag; och ni ger mig landet att förvalta och har sådan skatt därav som vi kommer överens om, och jag blir er man.” Detta råd behagar danernas kung väl, och de binder nu fast avtal (fastmæli) sinsemellan. Sedan far Håkon med femton skepp, såsom han var van att ha på härnad, för att möta Guld-Harald, och de möttes kort därefter, när Harald Eriksson hade fallit. Håkon lägger genast till mot Guld-Harald, och där blev en hård strid, och där föll Guld-Harald och det mesta av hans följe, men en del flydde undan. Håkon tog allt det guld som Guld-Harald hade ägt och fått i utlandet, och det var så mycket att det inte fanns exempel på att en man hade ägt lika mycket i Nordlanden. Efter detta for Håkon till danernas kung och förlikades lätt med honom om dråpet på hans frände. Samma sommar for Harald Gormsson till Norge med hela danahären, och för honom flydde Gunnhild och hennes söner ur landet västerut till Skottland. Då lade Harald Gormsson under sig hela Norges rike, och han satte Håkon till landets försvar österut till Líðandisnes och gav honom jarlsnamn och bad honom ta emot gästningar (veizlur) och döma efter landets lag och betala skatter till danernas kung. Efter detta for Harald Gormsson till Danmark, och han och Håkon skildes som goda vänner. Håkon jarl hade då hämnats sina sorger, ty genom hans råd var Harald Eriksson dräpt, såsom Einarr skálaglamm sade: 70. Han vände inte tillbaka innan han hade hämnats sin fader med uddarnas möda; härens väktare rådde hårt över svärdvädrets kungs liv; ingen Freyr, som förde skeppens folk, och ingen skall sedan – därför prisar folket honom – mot andra jarlars rike främja sådant. [osäker tolkning] Håkon var mäktig och började stärka bloten med större ivrighet än det tidigare hade varit. Då förbättrades snart årsväxten, och säd och sill kom tillbaka; jorden grönskade med blomster, såsom Einarr säger: 71. Och de härnyttiga vänder sig till bloten vid Hlakks möte [osäker tolkning]; den röda sköldens mäktige, asarnas djärve ättling, främjas av sådant; nu grönskar jorden som förut; åter låter han gudarnas spjutbros rikedom [osäker tolkning] och helgedomarna bebos utan sorg. Då rådde god frid med god årsväxt, såsom Einarr ännu säger: 72. Ingen blev på jorden av ätt god utom Fróði ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 3 (maskinöversättning) vaktar-Njǫrðr, som skapade åt spjutskölden sådan frid. [osäker tolkning] I en annan dråpa säger Einarr på detta sätt: 73. Länderna bebodde – men om lundarnas lek gick ord om detta förr [osäker tolkning] – Gamles ätt, den som vågade skada stridsplankans helgedomar; nu är av dessa kraftfulla furstar spjutvalens Ullr, den stridsdjärve, i det försonade sätet bättre än varje furste. [osäker tolkning] Här kan man höra att Eriks söner bröt ned bloten, men Håkon reste dem åter en andra gång. När Håkon hade styrt över Norge en vinter kom Ragnfröd Eriksson och gjorde anspråk på rike i Norge. Mot honom kom Håkon med en här, och de stred, såsom Einarr säger: 74. Ännu red en andra gång jarlen norrifrån på bordshästar; svärdssångens härdare lät anfall gå mot Ragnfröd. [osäker tolkning] Håkon hade mer folk och mindre skepp, och därför lät han sig glida in mot land [osäker tolkning], gick upp från skeppen och bjöd Ragnfröd att strida med sig på land, men han ville inte och fruktade landshären, såsom Einarr säger: 75. Hov under eldens knogare [oklart] rödfärgade Þundrs sårfält [osäker tolkning] – den striden bröts på vågen – den dyre stavens, vid land; helgedomsförstöraren rände förut, gods betalande ville han [osäker tolkning]; jarlen vek inte för fursten, Yggs ättling, att be om frid. [osäker tolkning] 76. Redo sade sig härskaren vara, om kungen ville utkämpa valmöns ting [osäker tolkning], odalmännens Njǫrðr, och hålla stånd; hären föll kring fursten på slätten. De skildes så, och Ragnfröd var om vintern i Sogn, men Håkon i Trondheim. Om våren därefter bjöd Håkon ut allmänt uppbåd (almenningr) över hela Trondheim och Hålogaland och över alla fylken norr om Stad, och han fick mycket folk. Så sägs att sju förnäma män följde honom, såsom Einarr säger: 77. Det var mer, när mørernas stridslystne värn lät norrifrån folkets liv färden till Sogn rustas grundligt [osäker tolkning]; Freyr drev från fyra folkländer brändernas skara [osäker tolkning]; Ullr stod över detta, allt folket ur Heðins vind. [osäker tolkning] 78. Och till Meitis möte störtade fram med mjuka dörrar med svalggullets rikedom [osäker tolkning] sju landsherrar med händer. De kom mot Gunnhildssönerna inne i Sogn och stred med dem, och Håkon segrade i den striden och dräpte av Eriks söners folk tre hundra män, såsom här sägs: 79. Hård var striden, innan männen, gamens falkar, under väldig trängsel trötta blev trängda [osäker tolkning] med tre hundra lundar; kunde över huvuden – det var männens vinst – fylkesledaren, folkets stärkare, den fångstsälle, därifrån gå. Så stort var manfallet att här sägs att jarlen gick på mäns huvuden från detta möte. Efter denna strid flydde Gunnhildssönerna, och hon med dem, västerut över havet till Skottland, och sedan styrde Håkon Norge efter vad danernas kung hade satt honom till, och där var stor vänskap mellan dem. Kap. 15. Det trettonde året av Håkon jarls välde kom bud från Danmark att jarlen skulle komma med en här för att ge hjälp och stöd åt kung Harald Gormsson mot kejsar Otto. Håkon jarl bjöd ut halvt allmänt uppbåd över hela sitt rike och for till kung Harald efter hans bud. Och när han kom till Danmark sände kungen Håkon med en stor här söderut till Danevirke, och han var härtog (hertogi) över hären, men kungen skulle själv försvara landet med en skeppshär. Kejsar Otto kom emot härtogen Håkon med en här av saxare, franker och friser och vender. Där blev en hård strid; den slutade så att kejsaren flydde och hela hans här, såsom här sägs: 80. Dån var det, när de lade lek, Þriðis eldens mellanmän [osäker tolkning]; örnen blev mättad; uddarnas motståndare lade sköldarna samman; till svanmanarnas flotta kom för saxarna anfallets slut [osäker tolkning], där fursten med männens gärde värjde sig mot folken. ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 4 (maskinöversättning) På denna färd av kejsar Otto inträffade många stora händelser innan han kunde vinna och besegra danernas kung. Han for så långt norrut i Danmark som det heter Marsø i Limfjorden. Där träffade han Harald danakung med hans här, och denne hade förut flytt för kejsaren [osäker tolkning], när han förut hade vunnit Danevirke, såsom man kan höra i den berättelsen, hur det vanns med stor kraft med Guds hjälp. Då bad kejsar Otto kung Harald att ta den rätta tron, men han vägrade och sade att det anstod honom att ha den sed som hans föräldrar. Kejsaren lät förkunna tron för honom och berätta om många stora under från Gud, och det kom till sist därhän att danernas kung bad att visas något tecken på att den sed var bättre som kejsaren erbjöd än den som danerna hade förut. Då gick biskop Poppo fram och bar glödande järn i sin hand och visade danernas kung sin obrända hand. När han hade sett dessa under (jartegnir) tog danernas kung dop och den rätta tron, och hela hans folk. Efter detta sände kung Harald bud till Håkon jarl att komma till honom. Han hade då ännu inte seglat norrut när detta skedde. Jarlen for till kungen med litet folk och höll sitt ärende mycket hemligt [osäker tolkning] innan han kom till kungen. Och när de möts tvingar kungen jarlen att ta dop; han måste också lova att låta förkunna det i hela sitt rike. Då gav danernas kung honom präster (kennimenn), och de skildes sedan. Då låg västliga vindar, men Håkon tyckte sig då ha varit alltför länge i Danmark och ville gärna komma därifrån. Han satte prästerna och de lärda männen i land och drar upp sina segel, seglar österut genom Öresund och härjade på båda länderna, brände bygder och dräpte män, tog gods var han kunde i danakungens rike. Och när han kom österut utanför Götaland fällde han blotspån (blótspánn), och det uppenbarades så, att han skulle ha dagsrätt (dagráð) att strida, och han ser då två korpar, hur de gal och följer hela hären, såsom här sägs: 81. Den flyktskye gick till spådom, fällaren, på Týs fält; kämpen fick av fiendernas Saga dagsrätt för Heðins valv; [osäker tolkning] och sköldens hållbjudare såg striden-gamarna, korparna; Týr ville då förgöra götarnas liv med sänkans tein. [osäker tolkning] Då lämnade Håkon jarl sina skepp och gick upp på land med hela sitt följe och for med härsköld (herskildi) över Götaland och brände gårdar och rövade var han kom. Då kom emot honom Ottar, götarnas jarl, och de stred, och det slutade så mellan dem att Ottar flydde och största delen av hans följe dräptes, men Håkon tog mycket gods som härfång och for genom Småland och allt in i Västergötland, beskattade allt folk och kom därefter tillbaka till Norge, såsom här sägs: 82. Härnad gjorde jarlen; förut hade ingen man under himlens sal kommit att härja med eldens ting i svärdslundens Sǫrlis land [osäker tolkning]; böljornas ljungs ... längre luftvaktade gårdar [oklart]; allt vann fursten, gick över Götaland från havet med sköldar. 83. Valfall låg på fälten, gudarnas släkting vann seger; asarnas [oklart] att rosa, Oden fick Fróðis val. [osäker tolkning] Håkon for ned österut i Viken, och då hade bud kommit dit från danernas kung om den rätta tron, och han bjöd att man skulle avstå från blot och låta döpa sig. Och för hans makts skull satte sig ingen emot det, och många lät döpa sig. Men Håkon jarl vände alla till blot där han kom och lovade dem sitt stöd, och många blotade som förut hade tagit dop, såsom här sägs: 84. Alla lät den kloke Einriðis son för männen, känd för härarna, genast hovens land och böndernas helgedomar [osäker tolkning]. Efter detta for Håkon norrut i landet och höll från dess skattefritt det rike som danernas kung hade gett honom, och han gjorde Viken, som då låg under danernas kung, till sitt härland, såsom Einarr skálaglamm säger: 85. Nu ligger allt under jarlen norr om måsens bord [osäker tolkning]; stormens främjare – vida sträcker sig Håkons rike – till Viken. Och så säger Eyvindr skáldaspillir: 86. Hans som österut till Agders by Valtýrs brud ligger under armen. Kap. 16. ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 5 (maskinöversättning) Kort därefter bjöd Harald Gormsson ut ledung (leiðangr) över hela Danmark och for med hela danahären till Norge. Och när han kom förbi Líðandisnes in i det rike där man hade hållit inne skatter för honom, brände han och lät dräpa män var han kom och ödelade allt längs havet utom fem gårdar i Sogn i Lærdal. Kung Harald for ända norrut till Stad, men Håkon jarl låg med mycket folk norr om Stad. Och när danernas kung fick höra om Håkons folkmängd och förberedelser vände han sin färd söderut till Danmark, och de möttes inte den gången. Kap. 17. Här handlar det om jomsvikingarna ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 6 (maskinöversättning) Kung Harald Gormsson härjade i Vendland och lät där bygga en stor borg som heter vid Jóm, och den borgen kallas sedan Jomsborg. Där satte han en hövding över och for själv hem till Danmark, och det var då länge ofred mellan vender och daner, och båda härjade i den andres land. Men i kung Harald Gormssons senare dagar satte han över Jomsborg Sigvalde, son till Strut-Harald jarl, och danernas kung gav Sigvalde jarlsnamn. Då for många hövdingar från Danmark till Jomsborg: Þorkell hávi, Sigvalde jarls bror, Búi den tjocke, Sigurðr hans bror, Vagn Ákason – han var systerson till Búi den tjocke. Jomsvikingarna vann mycket av kung Burizleifrs rike, som då styrde över Vendland. Kort efter detta inträffade de händelserna i Danmark att kung Harald fick sjukdom och dog, och likaså Strut-Harald jarl, Sigvaldes far, under samma tid. Och Sven Haraldsson togs till kung i Danmark. Och när Sigvalde fick höra om kung Haralds död förlikades han med kung Burizleifr av Vendland och fick hans dotter, som hette Ástríðr, och lovade honom att föra kung Sven till honom i Vendland. Kort därefter rustade Sigvalde jarl ett skepp och for på det till Danmark och kom till Själland, ett kort stycke från där kung Sven var på gästning. Då låtsades Sigvalde vara sjuk och sände bud till kungen att han skulle komma till honom, och sade sig ha ett angeläget ärende med honom, och sådant som han ville skulle vara dolt för andra män. Kungen trodde på Sigvaldes budskap och for med få män ombord till Sigvalde. Men så snart kung Sven kom ombord till jarlen bad Sigvalde dem lyfta ankaret och hissa seglet, ty vinden var god från land, och de seglade med kung Sven till Jomsborg. Därnäst sände Sigvalde bud till kung Burizleifr, sin svärfar, och sade att kung Sven hade kommit till Jomsborg, och sade att han ville döma mellan dem eller låta kung Sven fara tillbaka till Danmark. Å andra sidan lade han fram för kung Sven att han skulle förlikas med kung Burizleifr efter vad Sigvalde dömde mellan dem; om han inte ville det, skulle han komma inför kung Burizleifr och i hans våld. På detta förlikades de, att båda kungarna gick med på Sigvalde jarls dom. Och när de hade bundit detta med fast avtal sinsemellan kungjorde jarlen deras förlikning och sade först att kung Sven skulle få Gunnhild, kung Burizleifrs dotter, och henne skulle hemifrån följa den del av Vendland som danerna hade vunnit av vendernas kungs rike. Å andra sidan skulle kung Burizleifr få Þyri, kung Haralds dotter och kung Svens syster. Hon hade tidigare varit gift med Styrbjörn, son till Olof svearnas kung, då kung Harald, hennes far, levde. Han hade gett henne stora egendomar på Fyn och söderut på Falster och på Bornholm. Sigvalde jarl delade på detta sätt: att Burizleifr skulle äga den del av Vendland som förut var bestämd till egendom för Gunnhild, Burizleifrs dotter, som kung Sven skulle få, och det skulle Þyri, kung Haralds dotter, äga. Men Gunnhild, Burizleifrs dotter, får alla de egendomar som Þyri hade ägt i Danmark och tar där hela sin morgongåva (tilgjǫf) i Danmark, och Þyri hela sin morgongåva i Vendland, utom att jarlen undantog Jomsborg och alla de härad som han lade därtill. Då lät kung Burizleifr och Sigvalde jarl ordna ett stort gästabud i Jomsborg, och det gästabudet blev kung Svens bröllop och kung Burizleifrs trolovningsöl. Efter detta for kung Sven hem till sitt rike med sin Gunnhild. De fick sedan två söner, och den äldre kallades Knut den store och den andre Harald. När kung Sven kom tillbaka från Vendland sände han bud till sin syster Þyri och lät berätta för henne allt vad han hade avgjort i Vendland med kung Burizleifr. Þyri blev illa glad över dessa nyheter, ty hon var kristen och sade att hon hellre ville dö bland kristna män än komma i en hednisk kungs våld och fördärva sin kristendom. Hon satt på sina gårdar och vårdade sina egendomar några vintrar därefter. Kap. 18. Om arvölet efter danakungen Harald och jomsvikingarnas löftesavläggelser ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 7 (maskinöversättning) Kort därefter sände kung Sven bud till Sigvalde jarl och Þorkell, hans bror, och säger att han vill hålla gästabud, arvöl (erfi) efter kung Harald, sin far, efter forn sed, och bad bröderna komma och hålla arvöl efter Strut-Harald, sin far, och sade att han skulle bjuda dit alla stormän i sitt rike och ville att dessa båda arvöl skulle vara på ett och samma ställe, och sade att han själv skulle låta sköta arbetet för gästabudet men ta kostnaden både av sitt kungadöme och av jarlsriket i Skåne, som Strut-Harald, Sigvalde jarls far, hade ägt; och han bad jomsvikingarna komma så många som jarlen ville ha med sig. Men när sändebuden kom till Sigvalde avrådde somliga män honom mycket från den färden och höll det för oförsiktigt att sätta så stor tillit till danernas kung, men somliga eggade och bad jarlen fara med så stort följe att danerna inte hade makt över jomsvikingarna, och det rådet togs. Jarlen rustade ur Jomsborg sextio skepp och hade med sig alla de mäktigaste männen av dem som var i Jomsborg. Kung Sven lät hålla detta gästabud på Ringstaðir på Själland och lade stor vikt vid att inget skulle fattas av det som kunde fås, så att det skulle vara rikare och bättre än något förut. Jomsvikingarna kom den dag då man gick till arvölet, och kung Sven välkomnade Sigvalde jarl med stor vänlighet och hela hans följe. Men när arvöl gjordes efter forna seder, då var det plikt att göra dem samma år som den hade dött som arvölet gjordes efter, och den som lät göra arvölet skulle inte sätta sig i den mans säte som han ärvde förrän man drack arvölet. Den första kvällen när man kom till arvölet skulle man skänka i många bägare (full) på samma sätt som nu minnesskålarna (minni), och man helgade dessa bägare åt sina mäktigaste fränder, eller åt Tor eller andra av sina gudar, när hedendom rådde. Men sist skulle man skänka i bragebägaren (bragafull), och då skulle den som gjorde arvölet avlägga ett löfte vid bragebägaren, och så alla de som var vid arvölet, och då stiga upp i dens säte som var ärvd. Den första kvällen när kung Sven och Sigvalde jarl drack arvöl efter sina fäder satte kungen män till att skänka åt jomsvikingarnas hövdingar den dryck som var starkast och som de skulle bli mest druckna av. Och när bragebägaren var iskänkt, och innan kung Sven steg upp i sin fars säte, avlade han det löftet att innan tre vintrar var förlidna skulle han fara med en här till England och dräpa kung Ethelred eller driva honom ur landet, eller själv ta döden om detta inte gick fram. Efter det att kungen hade sagt detta och hade satt sig i sin fars säte avlade Sigvalde jarl det löftet att innan tre vintrar var förlidna skulle han ha dräpt Håkon jarl i Norge eller drivit honom ur landet, eller själv ta döden. Då sade kungen: ”Detta är väl och storsint sagt, och vi unnar dig mycket bättre detta rike än Håkon eller Erik, hans son.” Då avlade Þorkell hávi, Sigvaldes bror, löfte att han skulle följa sin bror till Norge och inte fly förrän det var två skeppslängder akter om Sigvaldes skepp, ”om vi strider på skepp, men hans fana i ryggen om vi strider uppe på land”. Búi avlägger det löftet att han skulle fara till Norge och strida med Sigvalde mot fadern och sonen, Håkon och Erik, hans son, och inte fly förrän färre står upp än som har fallit, och ändå hålla stånd medan Sigvalde vill strida. Näst efter sin bror Búi avlade Sigurðr den vite löfte att han skulle följa sin bror Búi till Norge, så långt hans mannamod räckte, och inte fly medan Búi levde. Då avlade Vagn löfte att han skulle fara med Búi, sin frände, och vara i striden med Sigvalde och inte fly, och detta lät han följa: att han inte skulle komma till Danmark förrän han hade varit i sängen hos Ingibjǫrg, dotter till Þorkell leira, en stor hövding i Norge, mot Þorkells vilja, eller annars ha dräpt honom. Bjǫrn den brittiske avlade löfte att följa Vagn, sin fosterson. Hávarðr huggaren och Áslákr hólmskalli, Búis skosvenner, avlade det löftet att inte fly från honom, vare sig han vore levande eller död, när striden vore slut. Och när löftesavläggelserna var slut går man att sova. Men om morgonen därefter frågade kung Sven vad Sigvalde mindes av männens löftesavläggelser, och han mindes föga därav och tyckte sig ha talat för mycket, men så måste det då bli. Och genast från det gästabudet ämnar jomsvikingarna sin färd till Norge, ty de vill inte låta någon underrättelse fara före sig till Norge, så att Håkon jarl eller Erik, hans son, kunde rusta sig mot det. ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 8 (maskinöversättning) Kap. 19. Om jomsvikingarna och Håkon jarl illa [oklart] i Norge ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, avsnitt 9 (maskinöversättning) När jomsvikingarna har rustat sin färd från Danmark till Norge med allt det folk som de hade från Jomsborg, far de nu norrut och har sextio långskepp, nästan alla stora och alla väl rustade med vapen och goda kämpar. De kommer med sin här julnatten till Jæren och fick ett stort oväder och kunde ändå hålla alla sina skepp. De gör genast landgångar (upprásir), rövar och dräper män överallt där de kom. Landets folk flydde undan; somliga tog till skeppen och somliga till fjällen eller till skogarna. Geirmundr hette en mäktig bonde. Till honom kom ingen underrättelse. Dit kom vikingar mot honom om natten, och han flyr undan upp på ett loft och få män med honom. Då tog vikingarna till och högg på loftet, men Geirmundr och hans män försvarade sig, och när han såg att de skulle bli övervunna sprang han ur loftet och kom stående ned på jorden. Vagn var där nära och högg Geirmundr i handen ovanför handleden, tvärt av. Geirmundr sprang till sjön och skaffar sig en skuta och män med och for tills han kom till Håkon jarl. Geirmundr hade hört jomsvikingarna och Vagn nämnas när han sprang undan, och han sade att Vagn var småbitande, då han inte högg mer än handen av den man som stod framför honom. Geirmundr träffade Håkon jarl på ett gästabud där det heter på Skuggi, och där var Erik jarl, hans son. Då gick Geirmundr fram inför jarlen; jarlen satt då vid bordet, och han hälsade honom. Jarlen frågade efter nyheter. Geirmundr svarade: ”Det finns nyheter.” Jarlen svarade: ”Låt dem vara goda.” ”Visst är de inte goda”, sade Geirmundr, ”men dock sanna.” Han sade att en här hade kommit in i landet från Danmark ”och gjort stor skada på ert rike, herre”. Håkon svarade vred: ”Dessa nyheter är illa ljugna, och för länge sedan skulle Norge vara öde om danerna hade härjat i Norge varje gång ni säger det; och ni kommer inte att sluta förrän någon hänger uppe som säger sådant.” Geirmundr säger: ”Få veckor kommer att förflyta härefter innan ni får erfara det”, och han lyfte upp handstumpen och sade sig med den kunna styrka sin berättelse, och med flera sår. Nu får Håkon jarl oro, och hela hans rådkrets. Det rådet togs först att tända vårdkasar och sända pilbud (ǫrvarskurðir) och skeppsfärder, och han bjöd till sig varje man som vågade försvara sig och sitt gods. Håkon jarl far med ett enda skepp ut och in längs varje fjord, och ingen visste hans nattläger och ingen var beredd på hans ankomst [osäker tolkning]. Folket samlades i stora flockar, allt det som först hade kommit och var längst från vikingarna, men de som var närmast ofreden flyr undan och ansluter sig till hären hos Håkon jarl och Erik, hans son. Jomsvikingarna tränger norrut längs landet och får inget motstånd. De kom med hela sitt följe norrut förbi Stad, seglar först till Herøy och har därifrån underrättelser och spaning om Håkon jarl och får inte veta annat om honom än att han är inne i fjordarna, stundom norrut, stundom söderut. De lägger hären in från farleden (þjóðleið) och utanför den ö som heter Hǫð. Där tog de strandhugg (strandhǫgg) till sina skepp. Búi den tjocke med sin skara hade gått upp, och de drev mycket boskap framför sig till skeppen. Till dem kom en gammal bonde och ropade till vikingarna: ”Ni far inte krigsmannamässigt i ett okänt land och långt bort sökt, och ni är stora och framstående män och vill öka ert namn på denna färd. Ni tar killingar och kalvar, getter och kor, och det vore mer till er ära att låta boskapen vara och hellre ta björnen, som nu nästan måste ha kommit i björnfällan, om ni får den gillrad.” Då svarade Búi: ”Om vilken björn talar du, man, som vi skulle ha lycka att jaga?” Bonden svarade: ”Den samme björnen; om ni nu inte jagar honom, då kommer han att ha er alla i munnen innan långt härifrån.” Då svarade Búi: ”Säg oss, bonde, goda och sanna nyheter, sådana som vi bör veta, och vi skall löna dig väl för det.” Då svarade bonden: ”Om ni vill löna mig väl eller inte alls, då kan jag säga er om Håkon jarl, var han ligger inne på Ælftrar, och jag vet inte om han har ett skepp eller två, men de är inte fler än tre, och i dag hade han inte rott norrut till sitt följe, och vi tror att den måste vara dödsdömd (feigr) som far så oförsiktigt, och visst har han inte hört något om er; annars skulle han inte fara så.” Då sade Búi till sina män: ”Ned snabbt till skeppen, och låt oss vara närmast segern och dra nytta av att vi först har fått underrättelsen.” Då sprang den mest som var snabbast, men bonden drev boskapen tillbaka över ön. Búi bad sina män lossa förtöjningarna och lägga ut skeppen från land; han lät blåsa i lur att följet skulle skynda. Sigvalde jarl frågade vart Búi ville ro, eller vad han hade fått höra om Håkon jarl. Búi svarade och ber dem alla ro och sade sig tro att den dagen skulle de få ta i svansen på räven, som nu drar svansen in här längs landet. Då svarade Sigvalde jarl: ”Ännu har du inte tagit honom i svansen, och sannolikare tycks mig att du kommer att bli lurad.” Då svarade Búi: ”Inte kommer du att våga strida mot Håkon jarl om du finner honom med sin här, om du inte vågar lägga till med sextio skepp, och han nu har högst bara tre skepp.” Búi manade hårt sina män att de skulle ro. Vagn var också helt rustad. Då bad Sigvalde dem lossa förtöjningarna, och de for med hela följet in norr om ön Hǫð, och det var lite vind. Då sade Sigvalde: ”Det kan vara att Búi den tjocke själv går i den björnfälla som han tänkte skulle fånga Håkon jarl. Så far han som en dödsdömd man.” Búi for först med sitt följe, och sedan Vagn, sedan Sigvalde. De for in tills de kom till Hjǫrungavágr. Där träffade de Håkon jarl, inte med ett enda skepp utan med halvannat hundra skepp. Det var snäckor och skeider, knarrar och köpskepp som Håkon jarl hade fått, som hade höga bord [osäker tolkning], och alla väl bemannade med män, vapen och sten. Där var med honom den förste mäktige mannen, Erik jarl, hans son, och Sven och Sigurd och Erling, Håkon jarls söner, men ändå inte av samma mor som Erik. De styrde då alla skepp. Detta säger Þórðr Kolbeinsson i ett kväde som han diktade om Erik jarl: ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 10 (maskinöversättning) 87. Mycket lät många snäckor, den lovordsgivmilde, liksom knarrar – skaldens dikt växer – och skeider skǫldungen dåna på bränningen, när inte så få utifrån uddhärdade [oklart] – mången lind var framför landet – sin faders länder med sköldar. 88. Jarlen, han som ägde, satte den stridsvise, på havets stod Refils hästars höga stävar mot Sigvalde; mången årtull skalv, men ingenstans fruktade tröstarna döden, de som kunde slita sjön med årornas blad, sårgamens. [osäker tolkning] 89. Och emot till strid gled glänshemmets måsars – långt längs landet sträckte sig danernas ledung – skeider. Kap. 20. Om Håkon jarls och jomsvikingarnas strid Då lät jarlarna Håkon och Erik blåsa i sina lurar, sätta upp sina fanor och ordna sig till anfall (atróðr). Håkon jarl ordnar den skara som skulle följa honom i striden på vardera sidan, och dessa är hövdingarna: Skopti och Rǫgnvaldr från Ærvík. De vänder till anfall där Sigvalde jarl var framför, och jarlarna möttes i striden. På styrbord om Håkon jarl var Sigurd, hans son, och med honom Eyvindr Finnsson och Erlendr steik från Naumudalr, båda lendermän (lendir menn) och framstående; de lade emot Sigurðr den vite, Búi den tjockes bror. Men ute i flygeln var Erik jarl och med honom Þorsteinn miðlangr, som var den mest framstående av alla vikingar, och Þórir hjǫrtr norrifrån Vágar, en lenderman; de lade emot Búi den tjocke, och där blev en hård strid mellan dem. På babords sida av Håkon jarls fylking lade de fram, Erling, hans son, och med honom Járnskeggi av Yrjar från Uthaug och en annan, Styrkárr från Gimsar, som då var de största av lendermännen norr om Stad. Mot dem kom Þorkell hávi, Sigvaldes bror. I fylkingens yttre flygel lade Sven Håkonsson fram sitt skepp och med honom Gizurr den vite, en lenderman uppifrån Valdres, och Þorkell leira, härstammande österifrån Viken. Dessa tre hövdingar håller strid mot Vagn Ákason, och denna var den hårdaste och största striden. Dessa var isländska män hos Håkon jarl: Skúmr och Þórðr, som kallades aurvǫndr, söner till Þorkell den rike västerifrån Mýrar i Dýrafjǫrðr, och Vigfúss Víga-Glúmsson och Tindr Hallkelsson; han diktade en dråpa om Håkon jarl, och i den dråpan berättas mycket om jomsvikingastriden. Från dessa mäns ord har man i det landet haft minne av dessa händelser, somt genom diktning och somt genom annan berättelse. Vigfúss diktade detta innan striden var, och han täljde en klubba. Då frågade Håkon jarl vad den skulle till. Han svarade på detta sätt: 90. Jag har i handen för huvudet beredd Búis benbrytare, Sigvaldes olycka; denna skall vara, medan vi lever, en ekklubba till skada för danerna. Då kvad han också detta: 91. För oss är lek – men lökarnas vän ligger hemma hos möen – det tränger på vid Viðrirs väder för händerna, den stavgode; lusen sägs [oklart] han väntar också en annan kvinnas under varm arm; vi smyckar spjuten. [osäker tolkning] ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 11 (maskinöversättning) Denna strid har varit mycket berömd, och aldrig har danerna haft en sådan strid med norrmännen förr eller senare, eftersom de hade mer folk, men hälften mindre [osäker tolkning]. Men länge hade de övertaget, och Sven Håkonsson och hans män lät backa för Vagn, och det var då nära flykt, innan Erik jarl lade till med Járnbarðinn, och Vagn lät då vika undan, så att skeppen då låg framme på båda sidor såsom det hade varit först. När Erik kom tillbaka i sin fylking hade Búi fått en bukt [osäker tolkning] och huggit förbindelsetågen, och flottan lösgjordes. Då lade Erik Barðinn så mot Búis skepp att de förband båda stävarna, bord vid bord, och ingendera ville lossa förrän det ena eller andra vore röjt. Då blev stort manfall, när båda högg med vapen. Där var illa för veklingar ombord. Där skedde många stora ting på en liten stund i dråp, och ingen visste antalet, hur många män som föll där. Norrmännen föll mer under den förra delen av striden, men det slutade så att danerna lät sig besegras, och det vållade mest övermakten i folk och det skarpa anfallet, och härtill var ovädret så stort att det drev sådant hagel att ett hagelkorn vägde ett öre (eyrir). Det fick danerna vända sig emot. Då lät Sigvalde hugga förbindelsetågen och styra undan, och genast därefter Þorkell, hans bror, och Sigurðr den vite, och de vände ut ur viken. Det såg Vagn Ákason och sade: ”Varför flyr du, du onde hund?” Sigvalde svarade: ”För ringa pris säljer du dina män till döden, och den skammen kommer du att ha hem, som du skall leva med hela din livstid, och den skall länge vara i minne.” Och han skjuter ett snörespjut (snœrispjót) i det att skeppet vände. Det skottet kom mellan skuldrorna på den som styrde, men det var en annan man och inte Sigvalde, fast Vagn ville ha skjutit honom. Då var hela danahärens kraft borta, och ändå hade mycket av den dräpts förut. Då lägger Håkon jarl sin skeid mot andra sidan av Búi den tjockes skepp, och där var hårt motstånd. Áslákr hólmskalli och Hávarðr huggaren springer upp på Håkon jarls skepp och dräpte många män. Bröderna Þórðr och Skúmr var nära dem, och de två ger sig på Hávarðr. Han hugger högra handen av Þórðr, men Skúmr fick många stora sår innan Hávarðr miste båda fötterna. Vigfúss Víga-Glúmsson får tag i ett städ som hade legat på tiljorna, och på det hade han nitat sitt svärdsfäste. Han förde städet så med båda händerna mot Áslákr hólmskalli; spetsen kommer i hans huvud så att skallen brast och hjärnan låg ute. Då hade Erik jarl kommit upp med sina män på Búis skepp. Þorsteinn miðlangr kom först in i förrummet (fyrirrúm). Han hugger mot Búi tvärs över pannan, så att svärdets båda eggskenor doldes. Búi ger Þorsteinn ett sår under vänstra handen, så att han nästan bet honom av på mitten. Då tog Búi två kistor fulla av guld och kastade överbord, och alla hans skeppsmän sprang ut överbord med sina kistor, och alla dräptes. Då vände jarlarna hela sitt följe mot Vagn. De försvarade sig väl och länge, eftersom skeppet var högbordat och kämpar ombord, men småskepp hade lagt till närmast. Då bjöd Håkon jarl att man skulle ta en stor knarr och bad dem lägga undan med småskeppen och lägga till med de större skeppen. Om detta diktade Vigfúss Víga-Glúmsson: 92. Det var där lätt, när dörrarna klövs av svärden, för den som såg dem brista – hög sång, Hǫgnis väktare [oklart] – att lägga knarren mot Vagn [osäker tolkning]; där gick vi in i det trånga, den tunna isens stridsting [osäker tolkning]; stark var de danska kämparnas spjutens flykt mot knarren. Christian Krohg: Då sade en jomsviking: ”Nu skall det prövas, det som vi alltid har trätt om, huruvida en man vet något eller inte när huvudet är av. Och om jag vet något när huvudet är av mig, då skall jag sedan sticka kniven i jorden.” Huvudet höggs av denne man, och han visste inget sedan, som väntat var. ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 12 (maskinöversättning) Det slutade, som väntat var, så att de blev starkare som var förnämare och hade mer kraft. Vagn blev tillfångatagen och många av hans män med honom, och ett rep drogs om deras fötter, men deras händer var lösa, och de sattes i land, trettio män med honom. Alla andra daner hade då flytt eller var dräpta eller sårade till döds. Då gick Þorkell leira fram för att hugga dem. Då sade en jomsviking: ”Nu skall det prövas, det som vi alltid har trätt om, huruvida en man vet något eller inte när huvudet är av. Och om jag vet något när huvudet är av mig, då skall jag sedan sticka kniven i jorden.” Huvudet höggs av denne man, och han visste inget sedan, som väntat var. Då leddes en annan fram. Han sade detta och skrattade därtill: 93. Jag gjorde åt jarlen [oklart]; det var då vanligare för mig än detta nu. ”Hugg nu”, sade han. Då tog Erik jarl honom till sig och sade: ”Vill du ha grid?” ”Det beror på”, sade han, ”vem som bjuder.” ”Den bjuder”, sade han, ”som har makt därtill, Erik jarl.” ”Då vill jag gärna”, sade han. Därnäst leddes en fram till hugg, och han sade så: ”Rutr.” De frågade: ”Varför säger du så?” Han svarade: ”Många ’a’ har nämnts av era män i dag, och därför vill jag få ’rut’ därtill [osäker tolkning].” Detta tycktes sagt löjligt och oförfärat. Jarlen frågade om han ville ha grid, och han sade sig vilja det. Då leddes ännu fram till hugg en man, vacker att se, med vackert hår och stor till växten. Han sveper håret fram över huvudet och sade: ”Fördärva inte håret, gör det inte blodigt.” Mannen som skulle hugga svarade: ”Det skall jag sörja för.” Han tog en käpp och vred den i håret. Den som skulle hugga svingade svärdet, men jomsvikingen rycker till sig mannen som höll honom i håret, och svärdet kom på dennes händer och bet av båda underarmarna. Då sade den som var bunden, ty hans händer var bundna: ”Ännu lever några jomsvikingar.” Erik jarl frågade: ”Vad heter du?” ”Jag heter Harald”, sade han. ”Vems son?” sade jarlen. ”Jag är son till Búi den tjocke, enligt vad som sägs.” ”Det kan vara sant”, sade jarlen. ”Vill du ha grid?” Han svarade: ”Vad annat vore nu mer att vänta?” Då sade Þorkell leira: ”Skall alla dessa män ha grid som har dräpt våra fränder inför våra ögon? Inget nyttigt gör vi här med det.” Då svarade Erik jarl: ”Visste du inte förrän nu att jag var mäktigare än du?” Då svarade Þorkell: ”Det kan vara att vi två råder växelvis.” Han hade en stor yxa i handen, reser sig upp och sprang ursinnigt dit där Vagn satt och ville dräpa honom. Skarði viking sprang upp och föll framför Þorkells fötter, men Þorkell störtade över honom, och yxan gick lös ur hans hand. Då sprang Vagn upp och tog yxan och högg Þorkell tvärs över skuldrorna, så att den stannade i jorden. Erik jarl bjöd Vagn grid, ty han såg att det var stor skada att dräpa en sådan hövding. Vagn tog emot det med alla sina män som var kvar. Håkon jarl satte sig på en stock och med honom hans rådgivare. Då ljöd en bågsträng på det skepp som var närmast land. Därnäst störtade en man av stocken, Gizurr den vite, och han var skjuten igenom med en pil, och han fick genast döden. Då sprang man ut på skeppet, och där påträffades en man som stod på knäna, och det var Hávarðr huggaren, och han frågade: ”Svenner”, sade han, ”föll någon man vid stocken?” De sade att Gizurr den vite var död. Då sade Hávarðr: ”Mindre lycka var med skottet än jag trodde.” De svarade: ”Nog är olyckan, och du skall inte vinna fler.” De hugger honom så smått att han hade varit död även om han hade haft tre mäns liv. Håkon jarl tycker illa om att Vagn gavs grid och sade att det skulle vara ett stort oråd för dem. Erik jarl säger så: även om det behagade honom illa skulle han ha det så, och de skiljs vreda, och Vagn for med Erik och stannade hos honom en tid. Därnäst fick Vagn Ingibjǫrg, Þorkell leiras dotter, med mycket gods, och om våren for Vagn till Danmark, och Erik jarl gav honom tre väl rustade långskepp, och de skiljs som vänner. Efter striden gick Håkon jarl till Skúmr Þorkelsson och såg honom sårad till döds och sade så: ”Illa går det för din far om du inte skall komma hem till honom.” Då diktade Skúmr en visa: 94. Det sade jarlen som ord om vågstriden söder om havet, ## Hákonar saga jarls Sigurðssonar, kap. 13 (maskinöversättning) när på samma sår sårens eldars skador var [osäker tolkning]; helt illa har jag, öringens [osäker tolkning], om den skall dö; visst tror vi det, hästens väldare, att din far höll. Håkon jarl fick en son som hette Erik när han var femton vintrar gammal, och han blev sedan jarl. När Håkon jarl kom tillbaka till Norge gifte han sig och fick Þóra, dotter till Skagi, syster till Tíðenda-Skopti, och han fick Ingibjǫrg, Håkon jarls dotter. Sveinn hette Håkon jarls och Þóras son, och Bergljót hette deras dotter, som Einarr þambarskelfir hade. Två hette Sigurðr, och Erlingr och Hemingr och Erlendr var Håkon jarls söner. Skopti och Ingibjǫrg hade en son som hette Ormr; han var jarl; därifrån härstammade Erlingr jarl. Skopti var så kär för Håkon jarl att han skulle lägga sitt skepp närmast jarlens skepp i hamnarna, och ingen annan skulle våga annat än att genast lägga undan när han kom dit. Så hände det en gång att Skopti kom till jarlens följe när Erik, hans son, låg för i ankarplatsen, och Skopti bad Erik lägga undan, men Erik sade att han inte skulle lägga undan. Det hörde Håkon jarl och bad att man skulle ta tältet av hans skepp och sade att det inte skulle tillåtas någon att hålla ankarplatsen för Skopti. Då togs också tälten av Eriks och Skoptis skepp. Och när Erik såg att han hade för litet folk lät han sitt skepp glida ut ur ankarplatsen för Skopti. Hösten därefter for Skopti mellan sina gårdar på en skuta. Det fick Erik veta, och han bemannade ett annat lika stort skepp och lade till möte med Skopti och dräpte honom och hela hans skeppsbesättning, såsom det sägs i det kväde som Eyjólfr dáðaskáld diktade om Erik. 95. Den ansedde for till mötet mycket sent på dagen, ung, med lika stort följe, ut mot den främste hersen, när den röda sköldens svingare lät Skopti falla [osäker tolkning]; vargens gläder gav som föda ofta blod åt hökarna. Detta räknas som Eriks första hjältedåd i hans saga. Håkon jarl och Erik jarl var sedan ständigt osams. Efter jomsvikingaslaget tyckte sig Håkon jarl fullt mäktig sitt rike, eftersom han hade besegrat så stora hövdingar, och han tyckte sig då inte behöva frukta danerna för sitt rike. Då började han bli hård mot sina landsmän och blev girig och brydde sig inte om lagen, men mest gällde det att han var en osedlig man när det gällde kvinnor, och hans män gjorde efter honom, och varken stormäns fränkor eller egna hustrur skonades, vare sig de rikas eller de fattigas. Då gick ett stort rykte om jarlens och hans folks impopularitet, och bönderna sade, som det visade sig, att de inte skulle tåla det tillståndet. Och en vinter efter jomsvikingaslaget samlade bönderna folk mot Håkon jarl och hans män. Då uppehöll han sig i Gauldalen på den gård som heter Rimul och blev där dräpt av sin tjänare (skósveinn) som hette Skopti karkr. Erlendr, Håkon jarls son, blev dräpt i vattnet när han hoppade överbord, med en rorkult; men hans andra bröder flydde ur landet. Erik söker sig österut till Svearike till Olof sveakungen och var där i goda förhållanden länge och härjade vida i Österled, såsom Þórðr Kolbeinsson säger. 96. För furstarna blev, men danerna fick mycket hårt falla, halsringarnas blod snabbt [osäker tolkning], Sigurds bröders överman [osäker tolkning]; skadegöraren gjorde manarna stridslystna [osäker tolkning], många vargars öden [osäker tolkning], litet senare förråddes Håkons liv. 97. Men till det land som lindens landstav hade vunnit [osäker tolkning], den djärve, när han for västerifrån, tror jag, kom Tryggves son; för sig hade vid havet – sådant var att vänta av honom – rikedomens, men upp om kvädet [osäker tolkning], Erik i sinnet mer. 98. Han sökte rida till råd [osäker tolkning], ingen av männen sprang för det; trotsigt mot tröndrarna gav sig den trönderske jarlen åt den svenske kungen. ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 1 (maskinöversättning) Olav digerben, son till Harald hårfagre, var far till kung Tryggve, han som hade till hustru Ástríðr, dotter till Eiríkr bjóðaskalli söderifrån Oprostaðir. Deras son var Olav, som i barndomen for med sin mor till okända länder. Borta från honom och alla hans ättemän fick han fostran och uppfostran österut i Holmgård hos Valdemar den gamle. Han utvecklades och växte både i kraft och i vinterantal, och dock mest i vishet och all den skicklighet som kan pryda en god hövding. Han hade stor ärelystnad, såsom det var att vänta av en kung, och därtill av alla hans män utomkring. Kung Valdemar satte snart Olav till hövding inom hirden (hirð) och till att styra de krigsmän som försvarade kungens länder, och han ökade gårdafolkets rike. Olav vann många slags berömmelse i Gårdarike och vida omkring i österled, i de södra länderna och i de västra länderna, såsom Hallfreðr besvärsskald säger. 99. Så hörde jag, att den höga hargbrytaren på mången plats (ofta kom korpen till hatets blod) lastade valhögar; åter lät allhärskaren jämtarnas ätter falla i striden och vendernas, den helgedomsgrymme (han vande sig tidigt vid det). 100. Farlig var hordarnas drott, svärddjärv, för goternas liv; guldskäraren hörde jag gjorde spjuttö på Skåney; stridssärkens björkar högg barklöst i Danmark rullstockshästarnas löparträd söder om Heiðabýr. 101. Fursten, Tryggves son, gjorde ofta huggna, fult vuxna saxares lik till föda för Leiknas skygga häst; den vänberömde fursten gav vida kvällsryttarinnans svarta hingstar många frisers bruna blod att dricka. 102. Hilmeren gjorde vid Holmen hårda hjälmskador röda av blod (varför skulle männen dölja det?) och österut i Gårdarna; stridens kämpars fällare, den mäktige, förvandlade valkerernas gestalt; härens stämnare lät korparna få flamländarnas hull som lön. 103. Den unge, övermäktige kungen började strida mot anglerna; uddskurens närare rådde för nordhumbrernas dråp; han slog den brittiska jordens invånare, och fursten högg (spjutstormens fiskgjuse fick sin hunger stillad) kumbriska folk. 104. Guldets minskare gjorde med svärdet svärdlek på Man; ulvarnas mättare, stridsglad, ödelade vida för skottarna; idegransbågens skräckare lät öbornas här dö och irernas (svärdens Tyr var ivrig efter dyrbar ära). ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 2 (maskinöversättning) Kung Olav Tryggvason hade två hustrur: Geila den vendiska och Gyða den engelska. Olav blev kristnad västerut på Syllingar. Han kom till Norge västerifrån från England, såsom förut sades i Þórðr Kolbeinssons kväde. Vid den tid då Håkon jarl dräptes kom Olav västerifrån och sökte sig norrut i landet. Och när han kom till Tröndelag tog alla tröndrar väl emot honom, och främst gauldalingarna. Alla ingick tillsammans sitt förbund, eftersom båda parter hade svårigheter att avgöra. Bönderna behövde en sådan hövding som de kunde lita på, eftersom de hade samlat styrka mot Håkon och han därigenom hade mist livet; men efter honom fanns mäktiga söner till hämnd, och dessutom hårda. Kung Olav hade också stora svårigheter: hans far var berövad livet och hela hans rike taget med vapenmakt, och han hade varit i landsflykt från sina fränder och sina odaljordar (óðal) sedan barndomen. Bönderna hade mycket stöd att erbjuda kungen, och mycket folk; men han hade i gengäld att ge dem en värdig hövding, fullkomlig i all klokskap, och han hade ofta haft svårigheter att avgöra, och ändå alltid avgjort dem väl. Och detta förde dem samman till enighet, och de tog Olav till kung på Eyraþing, och han svor dem lagen i gengäld. De band det fast att båda parter skulle ge varandra styrka till alla hedervärda ting. Då for kung Olav över Norge och lade under sig allt från landgränsen i norr och söderut till Danmark. Han blev en mäktig och ädel man och hade mycket arbete och många svårigheter medan han var kung över Norge. Han höll som den förste av Norges kungar den rätta tron på Gud, och genom hans styre och makt blev hela Norges välde kristnat, och Orkneyöarna och Färöarna, Shetland och Island och Grönland. Om denna kristendomsförkunnelse skedde många stora händelser innan så mycket gott kom till stånd. Kung Olav lät anlägga en köpstad i Nidaros, där det förut var en enda gård. Kung Olav lät dräpa stora hövdingar som ville resa sig mot kristendomen. Somliga gav han stora län (lén) för att de skulle främja hans ärende. Erlingr Skjálgsson fick Ástríðr, Olavs syster, och han hade kungens ärende ända österut i landet. På Lade var då den största huvudgården i Tröndelagens lagområde. Kung Olav lät bygga ett skepp vid Ladehamrarna. Det var mycket större och värdigare byggt än andra långskepp. Det hade trettiofyra rum. Där var drakhuvuden gjorda på det, prydda med guld, och det skeppet kallades Ormen långe. På detta skepp skulle ingen man vara yngre än tjugo år och ingen äldre än sextio. Många saker var förbjudna för de män som skulle vara på Ormen, och ingen skulle vara där om han inte var framstående i något avseende; och det finns många exempel på att det på det skeppet bara var kämpar, men inga ynkryggar eller fega män. Halvdan Egedius: Det hade trettiofyra rum. Där var drakhuvuden gjorda på det, prydda med guld, och det skeppet kallades Ormen långe. Kap. 22. Om andra hövdingars osämja med Olav Tryggvason ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 3 (maskinöversättning) Danakungen Sven tyckte att han miste stora egendomar, de som skulle vara morgongåva åt Gunnhild, hans hustru, eftersom Tyra hade de egendomar som kung Harald, hennes far, hade gett henne. Men Burizleifr tyckte då att han var mycket sviken, även om han hade den morgongåva som Tyra skulle ha, eftersom kvinnan inte kom till honom. På Gunnhilds krav och eggelse sände kung Sven män efter Tyra och lät föra henne mot hennes vilja till Vendland till kung Burizleifr, och han höll bröllop med henne. Men hon ville inte ha en hednisk man, då lika litet som förut, och hon var så i sju nätter hos kungen att hon tog emot av dem varken mat eller dryck. Och med sin fosterfars råd lyckades hon springa bort till en skog, och så vidare tills hon kom till sjön, och där fick de ett litet skepp och for till Danmark. Men hon vågade inte stanna där, eftersom hon fruktade att kung Sven, hennes bror, genast skulle låta föra henne tillbaka till Vendland om han visste att hon hade kommit dit. Hon for då hemligt till Norge till kung Olav och bad honom ge henne hjälp och räddning hos sig. Han tog emot henne och gjorde henne till sin egen hustru utan råd från kung Sven, hennes bror. Hon bad ofta kung Olav att han skulle kräva ut hennes gods av kung Burizleifr i Vendland, och hon sade att hon hade litet av det som hon med rätta skulle ha. Då gjorde kungen sin färd ur landet, bjöd ut en stor styrka och hade sextio skepp, for österut till Vendland genom danakungens rike utan hans tack och vilja. Kung Olav får mycket gods, och han fick i sin ägo allt det som han ville, och det orsakade mest det bistånd som gavs av Ástríðr, kung Burizleifrs dotter, som Sigvaldi jarl i Jóm hade till hustru. När kung Olav for från Vendland seglade han över till Danmark med liten bör och vackert väder, och de skepp som var mindre for före, men de som var större efter, eftersom de behövde mer vind än de som var mindre. Vid en holme utanför Vendland hade många stora hövdingar samlats; denna holme heter Svǫld. I denna flotta var danakungen Sven, som tyckte sig ha stora sakskäl mot kung Olav. Ett var att Olav hade hans syster Tyra till hustru och hade fått henne utan hans lov. Det andra skälet var att han sade att Olav hade satt sig i hans skatteland, Norges rike, som kung Harald, hans far, hade lagt under sig. Sigvaldi jarl var där med danakungen av det skälet att han var danakungens jarl. I denna flotta var också en stor hövding, Olof den svenske, sveakungen, som tyckte sig ha att hämnas stor vanära på kung Olav. Denne hade brutit trolovningen och slagit Sigrid, kung Olofs mor, dotter till Skoglar-Toste. Samma Sigrid hade då danakungen Sven till hustru, och hon eggade mycket på att kung Sven skulle göra kung Olav skada eller vanära. Och i denna styrka var Erik jarl Håkonsson, som tyckte sig ha de största sakskälen mot kung Olav och hans män, som hade varit nära vid dråpet på hans far Håkon och fördrivit alla hans söner ur landet och satt sig i riket efter honom. Ástríðr hade gett kung Olav elva skepp, och denna styrka skulle följa kungen tills han kom förbi Danmark. Men det var mest därför som Burizleifr och Ástríðr tog så väl emot kung Olav, att Geila, som kung Olav hade haft till hustru när han var i Vendland, hade varit kung Burizleifrs dotter och Ástríðrs syster. Olav Tryggvason hade sammanlagt sjuttioett skepp, såsom Halldórr den okristne säger. 105. Med ett och sju tiotal skeidor for den ansedde kungen söderifrån (vågshästens träd färgade svärdet rött vid dråpet), när jarlen hade kallat masttoppssjöns renar till skåningarnas möte (förlikningen mellan männens ätt gick sönder). ## Ólafs saga Tryggvasonar, avsnitt 4 (maskinöversättning) Dessa hövdingar hade en oövervinnelig här och låg i en hamn innanför holmen, men kung Olavs skepp seglade förbi utanför, medan hövdingarna var uppe på holmen och såg på när flottan seglade österifrån. De såg att småskeppen seglade först. Nu ser de ett stort och mycket präktigt skepp. Då sade kung Sven: ”Låt oss gå till skeppen så fort som möjligt; där seglar nu Ormen långe österifrån.” Då svarade Erik jarl: ”Låt oss vänta ännu; de har fler storskepp än Ormen långe.” Och så var det: detta skepp ägde Styrkárr från Gimsar. Då såg de ännu ett annat skepp, stort och väl utrustat, ett huvudskepp (hǫfðaskip). Då sade kung Sven: ”Nu måste Ormen långe fara här, och låt oss inte bli för sena emot dem.” Då svarade Erik jarl: ”Detta är inte Ormen långe; ännu har få av deras stora skepp farit förbi, men många måste finnas.” Det var så som jarlen sade. Några skepp for då förbi innan ett skepp seglade med randigt segel. Det var en skeid och mycket större än de andra skepp som hade seglat förbi. När kung Sven såg att detta skepp inte hade något huvud stod han upp och sade och skrattade därvid: ”Rädd är Olav Tryggvason nu; han vågar inte segla med sin draks huvuden. Låt oss nu fara och anfalla så hårt som möjligt.” Då svarade Erik jarl: ”Detta är inte kung Olav, herre; jag känner igen detta skepp, ofta har jag sett det. Det äger Erlingr Skjálgsson, och det är bättre att vi lägger oss akter om honom i denna strid. Sådana kämpar finns där ombord att vi kan veta säkert, om vi träffar Olav Tryggvason, att det är bättre för oss med en lucka i hans flotta än denna skeid så utrustad.” Då sade sveakungen Olof: ”Vi skulle inte frukta att lägga till strid mot Olav, även om han har ett stort skepp. Det är skam och nesa, och det kommer att spörjas i alla länder, om vi ligger här med en oövervinnelig här och han seglar förbi utanför i farleden.” Då svarade Erik jarl: ”Herre, låt detta skepp segla. Jag skall säga dig goda nyheter: att Olav Tryggvason inte kommer att ha seglat förbi oss, och i dag kommer ni att få tillfälle att strida mot honom. Nu är här många hövdingar, och jag väntar mig den striden att vi alla kommer att ha nog att göra innan vi skiljs.” Då sade de åter, när ett stort skepp kom fram: ”Detta måste vara Ormen långe, och Erik jarl vill inte strida och hämnas sin far”, sade danerna. Jarlen svarade mycket vred och sade att det inte var mindre att vänta att danerna inte skulle vara mindre ovilliga att strida än han eller hans män. Då var det inte länge att vänta tills tre skepp seglar, och ett mycket störst, och det hade förgyllt huvud. Då sade alla att jarlen hade talat sant, och här far nu Ormen långe. Erik jarl svarade: ”Detta är inte Ormen långe”, och bad dem ändå lägga till om de ville. Då tog Sigvaldi jarl sin skeid och rodde ut till skeppen och lät räcka upp en vit sköld. De drar ned seglen och väntar. Detta stora skepp är Tranan, som Þorkell nefja, kungens frände, styrde. De frågar Sigvaldi vad det är för nyheter. Han berättade för dem de nyheter om danakungen Sven som det var nödvändigt för Olav Tryggvason att veta, och att han behövde vara på sin vakt. Då lät Þorkell och de andra skeppen flyta och väntade. Därnäst såg kung Sven och de andra fyra skepp segla, och ett mycket störst, och på det drakhuvuden som var att se på som rent guld. Då sade alla på en gång: ”Ett förunderligt stort skepp är Ormen långe; inget långskepp i världen kan vara lika vackert, och stor prakt är det att låta göra en sådan klenod.” Då sade danakungen Sven: ”Högt skall Ormen långe bära mig; honom skall jag styra i kväll innan solen går ned”, och han manade sin styrka att göra sig redo. Då sade Erik jarl, så att få män hörde: ”Även om Olav Tryggvason inte hade något större skepp än det som nu kan ses, så kommer kung Sven med danahären ensam aldrig att styra detta skepp.” När Sigvaldi såg var skeppen seglade bad han Þorkell nefja och de andra dra Ormen in under holmen; han sade att vädret stod dem bättre till att segla ut på havet och att fara nära land med stora skepp och liten bör [osäker tolkning]. De gjorde så och drog in under holmen denna flykt [oklart], eftersom de såg några av sina skepp ro in under holmen och anade att det måste vara några nyheter. De kryssar mot vinden nära holmen, drar ned seglen och tar till årorna. Detta stora skepp kallas Ormen korte. Då såg hövdingarna var tre mycket stora skepp seglar, och det fjärde sist. Då sade Erik jarl till kung Sven och till sveakungen Olof: ”Stå nu upp och gå till skeppen. Nu skall jag inte träta om att Ormen långe seglar, och där kan ni nu träffa Olav Tryggvason.” Då teg de alla, och det blev stor fruktan, och mången man fruktade där för sin bane. Olav Tryggvason såg var hans män hade lagt in under holmen och tyckte sig veta att de måste ha fått höra några nyheter. Han vänder också med dessa skepp in mot holmen, och de drog ned seglen. Sigvaldi styrde sin skeid in längs holmen mot kungarnas styrka som for innanför. Av detta skäl kvad Stefnir detta om Sigvaldi. ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 5 (maskinöversättning) 106. Jag skall inte nämna – nära skall jag peka: nedåtböjd är näsan på nidingen – den som svek kung Sven ur landet och drog Tryggves son in i svek. Danakungen Sven och sveakungen Olof och Erik jarl hade fattat det beslutet sinsemellan, om de fällde Olav Tryggvason, att den av dem som var närmast detta skulle få hans skepp och hela den andel som erhölls i striden, men Norges kungs välde skulle var och en ha till en tredjedel med de andra. Då såg kung Olav och hans män att de var svikna, och att hela sjön nära dem var täckt av härskepp, men kung Olav hade liten styrka, såsom Hallfreðr säger, eftersom styrkan hade seglat ifrån honom. 107. Där tror jag visst att fursten, han som främjade striden, (mången hird kom på flykt) mycket saknade de trönderska kämparnas följe; den djärve allhärskaren stred ensam mot två käcka furstar (det är berömligt att berätta om sådant senare) och mot en jarl som den tredje. Då lade var och en av de tre hövdingarna fram på sin plats: danakungen Sven med sin styrka, sveakungen Olof med sveahären; på den tredje platsen ordnade Erik jarl sin styrka. Då sade en vis man, Þorkell dyrðill, till kung Olav: ”Här är övermäktig styrka, herre, att strida mot. Låt oss hissa våra segel och segla ut på havet efter vår styrka. Det är ingen mans feghet att han tänker på måtta för sig.” Då svarade kung Olav högt: ”Lägg samman skeppen och förbind dem; männen skall klä sig i härkläder och dra svärden. Mina män skall inte tänka på flykt.” Detta ord intygade Hallfreðr på detta sätt. 108. Man skall nämna det tal som männen sade att det dådkraftiga trädet talade till kämparna vid vapnens träta om fiendefångst: hejdaren bad inte sina kämpar, de härtrogna, tänka (kraftens ord från folkets bänkfrände lever) på flykt. [osäker tolkning] Då frågade Olav Tryggvason sina män: ”Vem är hövding för denna styrka som ligger här närmast oss?” De svarade: ”Det tror vi är danakungen Sven.” Då sade kung Olav: ”Vi skall inte frukta den styrkan, eftersom danerna aldrig vann seger i strid när de stred på skepp mot norrmännen.” Åter frågade kung Olav: ”Vilka ligger där ute och har många skepp?” Honom sades att där var sveakungen Olof. Kung Olav säger: ”Vi behöver inte frukta svearnas hästätare; för dem blir det behagligare att slicka sina blotskålar än att gå upp på Ormen långe under era vapen.” Då frågade Olav Tryggvason åter: ”Vilka äger de stora skeppen som ligger där ute från flottan?” Honom sades att det var Erik jarl Håkonsson med Járnbarðinn, som var störst av alla skepp. Då sade kung Olav: ”Mycket förnäma män har de ställt i denna här mot oss, och av denna styrka har vi att vänta en hård strid. De är norrmän som vi och har ofta sett blodiga svärd och mången vapenväxling, och de kommer att tycka att de har ett passande möte med oss.” Och så är det: dessa fyra hövdingar, två kungar och två jarlar, lägger till strid mot Olav Tryggvason, och Sigvaldi nämns föga i striden. Men ändå säger Skúli Þorsteinsson i sin flokkr att Sigvaldi var där. 109. Jag följde frisernas fiende (som ung fick jag) där spjuten sjöng (nu märker folket att jag åldras) (livsbot) och Sigvaldi, när vi till mötet med malmtingets mötare i hjälmarnas dån söderut utanför Svǫlds mynning bar sårlöken röd. [osäker tolkning] ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 6 (maskinöversättning) Denna strid blev mycket skarp och manspillande. Danerna föll mest, eftersom de var närmast norrmännen. De höll inte stånd och lägger bort utom skotthåll, och denna här for som Olav Tryggvason sade. Men inte desto mindre var striden hård och lång. Av båda parter föll mycket folk, och mest av svearna, och det kom därhän att Olof den svenske såg det som det bästa rådet för sig och sin styrka att vara så långt bort som möjligt, och han lät glida bakåt på årorna undan; men Erik jarl låg intill, sida vid sida. Kung Olav Tryggvason hade lagt Ormen långe mellan Ormen korte och Tranan, men de minsta skeppen ytterst; men Erik jarl lät hugga loss vart och ett som var tömt och lade till mot dem som var kvar. När nu kung Olavs mindre skepp tömdes flydde männen undan och gick upp på de större skeppen. Därvid blev stort manfall i båda skarorna. Men allteftersom folket föll från Erik jarls skepp kom annat, inte mindre, i stället av svear och daner; men ingenting kom i stället för det folk som föll från kung Olav. Då tömdes alla hans andra skepp utom Ormen långe, eftersom han var högbordast och bäst bemannad; och medan folket fanns hade det gått dit, och han hade hållit sin fulla besättning till antalet, även om några miste livet på honom. Men när Ormen korte och Tranan var tömda lät Erik hugga loss dem, och därefter lade sig Járnbarðinn sida vid sida med Ormen långe, såsom Halldórr den okristne säger. 110. Ormen långe kom – blodets vass stötte samman – i en hård … ; tångens tinglas månar skars då, när sköldflagnans makt lade stora bord vid barden; jarlen vann vid holmen hjälmens storm mot Fáfnirs sida. [osäker tolkning] 111. De skarpa svärdens gång uppstod – kämparna slet länge freden – när de gyllene spjuten skrek kring Ormen långe; man sade att svenska män följde honom fram till trätan, frans benbitares fiende, söderut i de danska … [osäker tolkning] 112. Jag tror inte på eftergivenhet i striden; drotten vann den angripne fursten; jarlen kom till jorden … den skräckhårde … när den stridshårde … av fjordens … förde folket på bardens trampa; sifs … var föga hungrig vid Ormen långe. [osäker tolkning] Denna strid var så hård, först av det tappra anfallet och dock mest av försvaret, när man från alla håll lade skepp mot Ormen; men de som försvarade sig gick så emot att de steg ned från borden och i sjön och sjönk ned med sina vapen och aktade inte på annat än att de stred på land, och ville alltid framåt. Så kvad Hallfreðr. 113. Från huggormen sjönk ned de sårade i uddfärdens strid, ringens … , som inte ville vika, arbetskunniga i den hedniska särken; ormen kommer, även om en mycket dyrbar kung styr ormen, länge att sakna sådana kämpar, där han glider fram med folkets styrka. [osäker tolkning] Då föll männen först kring mitten av skeppet, där borden var lägst, men framme vid stäven och akterut i förrummen höll männen ut längst. När Erik jarl såg att Ormen var tom midskepps gick han upp med femton män; och när Ulfr den röde och de andra stävboarna (stafnbúar) såg det gick de ur stäven framifrån och så hårt mot där jarlen var att jarlen måste vika undan och tillbaka till sitt skepp. Och när han kom på Barðinn eggade jarlen sina män att anfalla väl, och de gick då upp en andra gång med mycket folk. Ulfr och alla stävboarna hade då kommit till lyftingen (lypting), men hela skeppet framåt var tömt. Då anföll Erik jarls folk från alla håll mot kung Olav och hans män, såsom Halldórr den okristne säger. 114. Den hugglade fursten manade sina kämpar, hatets brukare, med Olav – folket sprang akterut över tofterna –, när de hade hafsvårdkasar … kring den käcke fursten; vapnens färd mot vendernas dräpare blev avslutad på skeidorna. [osäker tolkning] ## Ólafs saga Tryggvasonar, kap. 7 (maskinöversättning) Då anföll Erik jarl åter fördäcket (fyrirrúm) med sina män, och där blev hårt motstånd. Kung Olav hade hela den dagen varit i akterkastellet (lypting) på Ormen. Han hade en förgylld sköld och hjälm och en tung ringbrynja, så stark att ingenting fäste på den, och ändå sägs att det inte saknades vapenkastningar mot akterkastellet, eftersom alla män kände igen kungen, därför att hans vapen var lätta att känna igen och han stod högt i akterkastellet. Och bredvid kungen stod Kolbjǫrn stallare med en sådan vapenutrustning som kungen hade. Nu gick denna strid som det var troligt, där båda hade mött varandra med kraft, att de föll som var färre. Och när hela kung Olavs folk var fallet hoppade han själv överbord och höll skölden upp över sitt huvud, och så också Kolbjǫrn stallare, men hans sköld kom under honom på sjön och han kom inte ned i djupet, och de män som var på de små skeppen tog honom och trodde att det var kungen själv. Han fick ändå grid av jarlen. Och efter det hoppade alla överbord som var kvar i livet, och ändå var de flesta sårade, och de som fick grid togs upp ur vattnet. Det var Þorkell nefja, Karlshǫfuð och Þorsteinn och Einarr þambarskelfir. Men efter att striden var slut tog Erik jarl Ormen långe i besittning och Olavs andra skepp och mången mans vapen, deras som manligt hade burit dem till sin dödsdag. Det har Hallfreðr vittnat, att Þorkell nefja flydde när alla kung Olavs skepp var röjda. 115. Den stridsdjärve såg tom armgrusets [osäker tolkning] Tranan flyta, han rödde spjutet i striden, glad, och båda Huggormarna, innan den stridsvane höll, den modige, ur den hårda striden, klok, på vridvargen [osäker tolkning], söderut, Þorketill undan. Denna strid har varit den mest berömda i Nordlanden, därför att det sägs om försvaret att det var manligt, därnäst om anfallet och segern, att det skeppet blev vunnet på djupt hav som ingen man trodde skulle kunna vinnas med vapen, men ändå mest för den sakens skull att en sådan hövding föll som då var den mest berömde på dansk tunga. Så mycket gjorde man sig för att stå väl med kung Olav i allt tal, att de flesta inte ville höra att han skulle ha fallit, utan sade att han var i Vendland eller i Söderriket (Suðrríki), och många berättelser är gjorda om det. Men hans kära vänner fruktade att det skulle vara lögn, och det visade Hallfreðr vandræðaskáld, den man som hade älskat kungen så mycket att man säger att han efter kungens fall fick ohälsa av sorg, som varade för honom till hans dödsdag. Detta vittnesbörd bar Hallfreðr. 116. Jag vet inte om jag skall prisa hungerdövaren – skall jag lova – som död, dånmåsarnas [osäker tolkning] djurglansens [osäker tolkning], eller dock levande, eftersom med sanning säga – fursten är sårad på vartdera sättet, det är farligt att fråga efter honom – båda sakerna männen för mig. 117. Lik var vår [osäker tolkning] om livet uddstormens, den som sade det, att männens furste levde, Tryggves skadeskygge son [osäker tolkning]; folket säger att ur stålets eld Olav har kommit; män gissar det sanna i saken; det är mycket värre än så, långt ifrån [osäker tolkning]. Och vidare kvad han detta: 118. Det skulle inte, när tägnar sökte den uthållige fursten, – jag får det med följets liv – bli landshärens öde [osäker tolkning] att ur mundjökelns [osäker tolkning] den mycket dyre styraren skulle komma; inte tycks mig männen gissa glansens [osäker tolkning] ur en sådan här. Och vidare kvad han: 119. Ännu säger rikedomens kännare österifrån ur metallernas dån, en man om furstens sår, någon att han kommit undan; nu är det sant hört söderifrån om fursten ur den stora striden; jag vet inte mycket att lita på i männens vacklande ord om dråpet. Och vidare sade han: 120. Den raske norrmännens, nu är fursten gången bort, tror jag; den dyre föll, följets styrare, herren, sökt under locket [osäker tolkning]; furstens död förstörde det goda i folkets olycka [osäker tolkning]; all frid bryts av fallet [osäker tolkning] för Tryggves flyktskygge son. ## Eiríks saga jarls, kap. 1 (maskinöversättning) Efter striden, innan hövdingarna skildes, jämkade de mellan sig väldet över Norge. Erik hade oavkortad den tredjedel av landet som tillföll honom, och kung Sven gav Erik någon del av väldet över Norge, av det som han ägde, och ändå hade kung Sven hela Viken under sig österut till Líðandisnes. Så sade Þórðr Kolbeinsson: 121. Men efter striden från Veiga – svårt är ordet – kungen norrifrån landet eller en längre tid lade sig söderut till Agder; men kung Sven söderifrån, den rike, sägs vara död; föga sviker de flesta män; få var hans gårdar. [osäker tolkning] Kung Olof den svenske fick ett stort rike på sin lott i detta skifte, alla Upplanden och något norr om Tröndelag, och han satte där Sveinn jarl Håkonsson till landets bevakning, och denne skulle betala skatt därav till kung Olof den svenske. Erik och Sveinn, bröderna, for då till Norge, och Erik hade Ormen långe, såsom Halldórr den okristne säger: 122. Ormen långe bar dit den hjälmklädde ringens fursten till det stora tinget (folken prydde då skeppet); men söderut vid Gunnrs dån tog jarlen glad emot Huggormen; dessförinnan hade Hemingrs ättgode broder fått eggen att rodna. [osäker tolkning] Kap. 24. Om Erik jarl Håkonsson efter Olav Tryggvasons fall. Erik lade då under sig Norge såsom förut sagts, och de två bröderna var jarlar, och Erik var den mäktigare. Han hade till hustru Gyða, dotter till danakungen Sven. Deras son var Håkon. Erik var en stor härman en stor och lång del av sitt liv, och av alla män den segersällaste. Han gjorde den berömda gärningen att han dräpte Tíðenda-Skopti, som förut skrivits, och en andra gång stred han österut i Götaland och härjade där vida, dräpte mycket folk och tog en del till fånga och lät föra dem till skeppen, och de löstes ut med mycket gods. Den tredje gången stred han mot jomsvikingarna, den fjärde gången i Öresund; där färgade han fyra skeppsskeider (skeiðar) av danerna röda. Det femte slaget hade han vid Staurr söderut mot vikingar; han dräpte många och några drev han ned i djupet. Därnäst for han österut till Gårdarike mot Valdemar den gamle och härjade vida i hans rike. Han bröt ned Aldeigjuborg och tog där mycket gods, och ännu längre österut drog han in i Gårdarna; han for överallt med härjning och brände borgar och kastaler, och bönderna sprang med bördor ut i skogarna. Vidare tog han på Östersjön om hösten tre vikingaskeider, dräpte hela besättningen och tog skeppen och allt deras gods. Därnäst gick han upp i Östra Götaland och brände där många byar och for ned med stort härfång. Därifrån for han österut med härsköld genom alla syslorna (sýslur). Därnäst hade han strid med Olav Tryggvason. Erik gjorde landgång i Skåne och tog där mycket gods, och innan han kom till skeppen hade han en stor strid med landsmännen och fick seger. Därnäst tog han fyra knarrar (knerrir) från köpmän utanför Yggjustaðir; några sprang överbord och några blev tagna och bundna, medan jarlen och hans män bytte kläder med dem. Alla dessa strider räknade Eyjólfr dáðaskáld upp när han diktade om Erik det kväde som heter Bandadrápa. Vid den tiden härjade Erik jarl mest i Gårdarike i kung Valdemars välde, när Olav Tryggvason var kung i Norge, och han gjorde det till hämnd och förtret mot kung Olav och av fiendskap efter Håkons, sin fars, fall. Dessa jarlar hade låtit döpa sig och höll kristendomen, men de tvingade ingen man till kristendomen utan lät var och en göra som han ville, och i deras dagar förföll kristendomen mycket, så att det var nästan helt hedniskt i Upplanden och inne i Tröndelag, men kristendomen höll sig bäst längs sjön. Erik jarl lät inte hålla uppe köpstaden i Nidaros, utan lät hålla uppe gården på Lade på samma sätt som det var när Håkon jarl levde, och där satt Erik oftast när han var i Tröndelag, och han lät upprätta en köpstad i Steinkjer och lät dit föra till sig både skatter och avgifter, var han än satt. Freden var då god och stor; jarlarna höll väl lagen och var stränga bestraffare. De gifte bort Bergljót, sin syster, med Einarr þambarskelfir, och han var deras förtrogne. Alla länsmän (lendir menn) var Erik jarls vänner utom Erlingr Skjálgsson. Så sade Þórðr Kolbeinsson: ## Eiríks saga jarls, kap. 2 (maskinöversättning) Erik Werenskiold: Erik jarl gjorde sin färd från Norge västerut till England och satte sin son Håkon, tolv vintrar gammal, att vakta landet. 123. Jag vet att utom Erling förr var hersarna – jag prisar den fasta Tyr – de flesta vänner åt farlandets jarl. När Erik jarl styrde Norge fick Sven, danernas kung, sin dödssjukdom väster i England, och han hade tidigare vunnit mycket av England i kung Ethelreds rike, som vid den tiden styrde över England. I Danmark tog då en ung hövding riket, kung Svens son, som hette Knut. Han hade i sinnet det som hans far hade haft för avsikt, och få vintrar efter sin fars död rustade han en stor här från Danmark västerut till England, och han sände bud till Erik jarl, sin svåger, att fara med honom, och han tyckte sig ha mycket stöd där, eftersom Knut då var ung, inte äldre än tretton vintrar, men Erik jarl var en stor stridsman och prövad i klokhet och lycka. Erik jarl gjorde sin färd från Norge västerut till England och satte sin son Håkon, tolv vintrar gammal, att vakta landet, och de delade riket i hälfter med Sveinn, men han for till kung Knut. De for båda tillsammans med härsköld vida över England och hade många strider, såsom Þórðr Kolbeinsson säger i det kväde som han diktade om Erik jarl, och han stämmer överens med Óttarr svarti där denne räknar upp i Knútsdrápan hur många strider de hade innan England blev vunnet. Erik jarl fick sin död i England när han hade kommit från Rom, och han dog av blodflöde, sedan man tidigare hade skurit bort hans tungspene. Vid den tiden styrde de Norge, Sveinn och Håkon, båda jarlar, och hela riket stod på samma sätt som förut. ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 1 (maskinöversättning) Son till Harald hårfagre var Bjǫrn, far till Guðrøðr, far till Harald grenske, han som hade till hustru Ásta, dotter till Guðbrandr kúla. Deras son var Olav digre, som for ut ur landet i unga år, och med honom Hrani, hans fosterfar. Olav stred första gången österut vid Sóta sker, och sedan for han in i Östersjön och stred österut i Eysýsla och hade där framgång. Den tredje gången stred han i Finland österut och hade övertaget. Den fjärde gången stred han i Suðrvík i Danmark och fick seger. Den femte gången i Kinnlimafjǫrðr mot en här av riddare, och han hade där seger. Därnäst for han västerut till England och stred vid Londons bryggor mot daner som då härjade och hade blivit vikingar, såsom Sigvatr skald säger: 124. Det är rätt att den sjätte striden bjöd den raske fursten anglerna, där Olav, den fruktade, angrep Londons bryggor; valska svärd bet, och vikingarna försvarade då diket; en del av hären hade bodar på slätten vid Suðrvirki. [osäker tolkning] Där försvarade danerna borgen, och Olav angrep och gav kung Ethelred hjälp, såsom Óttarr svarte säger: 125. Du kom i land och förde i land, landets väktare, Ethelred; av det hade kämparnas förtrogne, den mycket mäktige, gagn av sådant; hårt var mötet, när du förde honom till fridlandet till hans fränder; förut rådde Edmunds ättestöd där över jorden. [osäker tolkning] Det sjunde slaget hade Olav på Hringmaraheiðr, det åttonde när han vann Canterbury, och då stred han åter mot daner och vender; de var danakungens män, såsom Sigvatr säger: 126. Jag vet att stridens mötare höll den åttonde mot venderna; den starke hirdens väktare gjorde strid vid befästningen. [osäker tolkning] Det nionde slaget hade han vid Nýjamóða, och Sigvatr säger att han stred mot daner: 127. Nu har skräckens väldare nio strider österifrån räknade; dansk här föll, där spjuten drev mest mot Olav. Det tionde slaget hade han mot vikingar vid Hóll; han bröt där ned någon kastal, och där var åter daner för. Det elfte slaget hade han i Grislupollar. Därifrån for han västerut till Fetlafjǫrðr och hade där det tolfte slaget. Då for han söderut och stred i Seljupollar, och där gick han upp i Gunnvaldsborg och tog där Geirfinnr jarl till fånga. Därifrån for han söderut till Karlsár och härjade där på båda sidor om ån. Då ville han fara ut till Norvasund och låg länge och väntade, och vinden blev inte given. Där fick han en uppenbarelse om att Gud ville att han inte skulle komma längre söderut utan hellre fara norrut till Norge, sina fädernesland, och den sade att han skulle vara kung där för evigt. Han gjorde så, vände då hären tillbaka och kom till Poitou och gick upp längs Loire och stred där och brände där den köpstad som heter Varrandi. Den vintern därefter satt Olav i Sygno [osäker tolkning] och sände före sig Hrani, sin fosterfar, till England för att stärka sig med penninggåvor och vänliga ord. Så gjorde han; han for vida omkring i England och kom ända till London och utverkade fred för honom. Om våren därefter for Olav västerifrån med skepp till England och hade där en strid vid Jungafurða och fick seger. Det sjuttonde slaget hade han västerut vid Valdi och hade alltjämt seger. Vid den tid då Olav var västerut i Poitou dog Erik jarl Håkonsson västerut i England, innan Olav kom den andra gången till England; det året hade fjorton vintrar förflutit sedan Olav Tryggvasons fall. Två vintrar förut hade Erik jarl farit från Norge till England. Kap. 26. Här kom kung Olav den helige till Norge ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 2 (maskinöversättning) Theodor Kittelsen: Kung Olav den digre lade då under sig hela Norge från Älven i öster och norrut till Gandvik. Därnäst rustade sig Olav, Harald grenskes son, med två knarrar (knerrir) västerifrån från England och hade med sig hundratjugo man, alla brynjeklädda. De fick dåligt väder på havet och så stor sjö att det nästan gick på livet, men för det goda folkets skull som var ombord och för kungens lyckas skull gick det väl. De kom in från havet vid Staðr och gick där i land där det finns en liten ö som heter Sæla. Då talade Olav och sade att de hade tagit land på en lyckosam dag och räknade det som ett gott tecken att de hade kommit till Sæla. De gick upp på ön, och kungen steg med ena foten där det var lera och stödde sig ned på knät. Då sade kungen: ”Nu föll jag.” Då svarade Hrani: ”Du föll inte, herre, nu fäster du foten i Norge.” Kungen log åt det och sade: ”Det kan vara, om Gud vill, att det är så.” De gick då ned till skeppen och seglade söderut längs landet förbi Fjordane och lade sig in, bort från farleden, på det ställe som heter Sauðungssund. De lade vart skepp på sin sida av sundet och hade en grov kabel mellan sig. I samma stund rodde Håkon jarl Eriksson in i sundet med en bemannad skeid (skeið) och trodde att det var köpmän i sundet, och jarlen rodde fram mellan skeppen. Då vindade Olav och hans män upp linan under kölen mitt på skeiden; de hade gjort i ordning vindspel, och så snart något fäste vid skeiden, gick skeppet upp i aktern och stjälpte framåt, så att sjön föll in över förstäven, fyllde skeppet, och därnäst kantrade det. Kung Olav tog upp Håkon jarl ur vattnet och alla de män som de kunde nå, men några hade omkommit av stenar och skott. Nu leddes jarlen upp på kungens skepp, och han var då sjutton vintrar till åldern och den vackraste av alla män som man hade sett. Han hade mycket hår, och fagert som silke, och hade bundit ett guldband om huvudet. Han satte sig ned i förrummet. Då sade kung Olav: ”Det är inte ljugit”, sade han, ”om er fränder, hur vackra män ni är att se, men nu har ni kommit till korta i lycka.” Då svarade jarlen: ”Detta är inte olycka som har drabbat oss”, sade han. ”Det har länge varit så att den ena eller andra hövdingen har segrat över andra. Jag är föga kommen ur barnaåldern, och vi var nu inte väl rustade att försvara oss, och vi visste inte att vänta ofred. Det kan vara att det lyckas bättre för oss en annan gång än nu.” Då sade kung Olav: ”Anar du inte nu, jarl, att det har gått så här att du hädanefter varken skall få seger eller nederlag?” Jarlen svarade: ”Ni får nu råda för denna gång.” Då sade kung Olav: ”Vad vill du göra för att jag skall låta dig fara bort vart du vill, hel och oskadd?” Jarlen frågade vad han begärde. ”Inte annat”, sade kung Olav, ”än att ni far ur landet och så ger upp ert rike och svär mig eder att ni inte strider mot mig hädanefter.” Då svarade jarlen och sade att han skulle göra det. Då svor Håkon jarl kung Olav eder att han aldrig skulle strida mot honom eller försvara Norge mot kung Olav. Då gav kung Olav Håkon grid (grið) och alla hans män, lät resa upp snäckan, och jarlen tog emot sitt skepp och rodde bort. Och om hösten därefter seglade Håkon västerut till England och for till kung Knut, sin morbror, och berättade för honom hur han och Olav digre hade skilts. Kung Knut tog väl emot honom och satte honom som jarl inom hirden och gav honom stort län och rike, och han dröjde där en lång tid, väl ansedd. Kap. 27. ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 3 (maskinöversättning) Kung Olav far då söderut längs landet och österut in i Viken, sätter upp sina skepp och for om hösten upp till Ringerike till Sigurðr, sin styvfar, som då hade till hustru Ásta, dotter till Guðbrandr kúla, kung Olavs mor. Kung Sigurðr tog väl emot sin frände, och han var där nästan ända fram till jul, och kung Sigurðr undfägnade dem med stor prakt; han gav dem varannan dag slaktkött och mjöd och varannan smör och bröd och mjölk att dricka. Litet före jul for kung Olav norrut till övre Tröndelag med sitt folk, och han fick höra att Sveinn jarl var inne på Steinkjer, och han kom vid jul till Steinkjer. Där höll Sveinn jarl då julgille. Men när kung Olav kom in i Orkadal, fick han där tre snäckor (snekkjur), och de rodde in längs fjorden och hade motvind. Men när Einarr þambarskelfir blev varse kung Olavs färd, sände han sina män på en skuta till Sveinn jarl, och de kom till honom vid midnatt med underrättelsen. Då stod jarlen upp och hans män och gick ombord på två skutor som låg och flöt med tält framför gården, och de rodde under natten ut till Skarnssund. Men i gryningen såg de kung Olavs färd, och Sveinn jarl vände då sina skepp in under land, tills kung Olav hade kommit förbi, och sedan rodde han sin väg ut längs fjorden. Kung Olav tog hela det julgille som Sveinn hade rustat åt sig, och sedan höll han ting med inretrönderna, och de tog honom till kung och svor honom eder, och sedan for han ut till Nidaros och kom ihåg att hans frände Olav Tryggvason hade låtit bygga upp en köpstad där. Då lät kung Olav föra dit virke för att bygga sig härbärgen. Litet senare, en natt, kom Sveinn jarl ned från Gauldal oväntat och hade mycket folk, men kung Olav kom ombord på sina skepp och rodde ut ur ån och miste få män, men jarlen lät bränna alla husbyggena, såsom Þórðr Sjáreksson säger: 128. Allhärskarens hus brann inne, jag tror att elden fällde salen, röken sköt rimfrost över hären, halvfärdiga vid själva Nið. [osäker tolkning] Kung Olav for med sina skepp till Orkadal och for därifrån landvägen till Upplanden och drog till sig mycket folk och for om våren in i Viken, och Sigurðr, hans frände, med honom. Kung Olav hade vunnit mäktiga män i Norge till vänner med penninggåvor och hade under vintern låtit bygga ett långskepp och på förstäven ett kungahuvud; det skar han själv. Det skeppet var stort och kallades Karlhǫfði; det styrde han själv. Och när hans skepp var färdiga, höll han ut längs Viken och lade sina skepp vid Nesjar innanför Grenmarr. Sveinn jarl samlade folk genast efter att kung Olav hade farit bort från Tröndelag; han bjöd ut allmänt uppbåd (almenningr) över hela Tröndelag och Hålogaland, och överallt där han for söderut höll han ting med bönderna och fick mycket folk, och han for med hären tills han kom österut utanför Nesjar och lade där i hamn. Kung Olav hade mindre folk än jarlen, och ändå lade kungen fram till möte med jarlen och lade sin Karlhǫfði intill jarlens skepp, och de band samman stävarna och lade bord vid bord. Detta slag stod på palmsöndagen. Sigvatr berättar utförligast om detta slag i Nesjavísur: 129. Det är oss känt hur Karlhǫfðis kännare i uddarnas frost lät den läggas nära jarlen öster om Agder. [osäker tolkning] Denna strid blev lång och slutade, såsom Guds försyn var, med att kung Olav fick seger, och jarlens skepp rensades i stor utsträckning, och för jarlen själv var det så nära att hans skeid skulle bli tagen, ty kung Olavs män hade fått in stävhakar (stafnljár) i skeidens stävkolv (kylfa), och stäven höggs av skeiden, och så blev skeppet löst. Jarlen kom så undan med hjälp av Einarr, sin svåger, ty denne lät kasta ett rep in i hans skepp. Då flydde jarlen och allt hans folk, utom de som gavs grid. Sigvatr har det så i Nesjavísur: 130. Ur Viken for om våren kungen österifrån utan svek, de drev båda de blå borden, men jarlen kom norrifrån; jag kan för sundets segerträd säga hur deras möten var, rikligt besked för dem av oss som stred där. [osäker tolkning] Här nämns det att dessa tidender då var nyligen inträffade när kvädet diktades, och den som diktade det var själv med i slaget, och i samma kväde säger han vidare så: 131. Den förgyllda stången vadade, där vi gick under baneren, Gǫndls skjortas dåns befrämjare, inför den ädle fursten [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 4 (maskinöversättning) vreda, in i skeppen. [osäker tolkning] Och vidare kvad han detta: 132. Själv bad Sveinn att de svarta stävkolvarna hårt skulle skråmas; nära var det förut att man i årorna rodde honom till rikedomshopp, när till godo för gjusen det gjordes (lik fick den svarte) – Yggs här lät hugga av – (åt korpen) skeidens stävar. [osäker tolkning] Här syftas på det som förut sades. Och vidare kvad han detta: 133. Ingen inretrönder klandrar oss i året, fastän vår här var mindre; så tänkte jag att kampen var gjord, den kloka mön vore kungens; bruden kommer hellre att håna hirden, när jag gick fram, vi rödfärgade skärets jord, om den skulle skägget, endera av två. [osäker tolkning] Och vidare kvad han detta: 134. Inte tycktes svek mot herren, tror jag, passande, du glade, för dem, eldens träd, som förr höll sina ord mycket väl. [osäker tolkning] Detta syftar på att trönderna hade svurit honom eder och inte höll dem, ty de stred mot honom med Sveinn jarl. Och vidare kvad han detta: 135. Olavs hird gjorde en hård storm, och så fick jag uppleva, jag bar den poitevinska hjälmen på påskens palmsöndag. [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 5 (maskinöversättning) Sveinn jarl for söderut till Danmark och därifrån österut till Sverige till sveakungen och berättade för honom dessa tidender. Kung Olof tog väl emot jarlen och bjöd honom att vara hos sig i Sverige, men han ville härja under sommaren i Österriket (Austrríki), och så gjorde han, och när det led mot hösten hade han kommit österut i Kirjalaland; han for därifrån upp i Gårdarike med härsköld, blev där sjuk och dog. Einarr þambarskelfir for tillbaka till Sverige och var där många vintrar i sveakungens välde eller i Norðhelsingjaland och stundom i Danmark. Kung Olav den digre lade då under sig hela Norge från Älven i öster och norrut till Gandvik. Han var den första vintern österut vid Raumelfr och lät bygga en jordborg, och den kallas nu Sarpsborg, och han inrättade där en köpstad. Samma vinter stämde kung Olav möte med hedniska häradskungar uppifrån landet, och vid deras möte, när kung Olav fann att de inte ville ta emot kristendomen, lät han en morgon gripa nio kungar; några lät han blända och några lemlästa på annat sätt, och några sände han i landsflykt. Kung Olav lade så mycken vikt vid att alla män skulle vara kristna i hans rike, att de antingen skulle mista livet eller fara ur landet, eller som tredje val ta dopet, såsom kungen bjöd. Det fanns då ingen dal som inte bebyggdes av kristna män. Mellan kung Olav Haraldsson och kung Olof Eriksson, sveakungen, rådde stor ofred. Sveakungen menade att kung Olav hade tagit hans skattländer; män dräptes för det, och vardera brände stora härader för den andre. Detta behagade folket i båda länderna illa, och mäktiga män fattade det rådet att bära förlikningsord mellan kungarna, och det kom så långt på det sättet att kung Olof den svenske skulle gifta bort Ingigerðr, sin dotter, med kung Olav Haraldsson. Det hände en dag att Olof den svenske hade ridit ut med sina hökar och sina hundar för att roa sig, och han kom tillbaka före dagvardsmålet och hade jagat fem tranor. Kungen gick till sin dotter Ingigerðr och visade henne sitt villebråd och sade till henne: ”Vet du någon kung som har fångat mer på en morgonstund?” Men hon svarade på detta sätt: ”Större fångst var den som Olav Haraldsson tog en morgon, nio kungar, och han tog allt deras rike i sin ägo.” Då svarade Olof, sveakungen, mycket vred: ”Alltför tidigt älskar du Olav digre; du har ännu aldrig sett honom, och ändå värderar du honom högre än mig. För just detta skall du aldrig få Olav digre.” Därefter bröt Olof den svenske mötet och all förlikning med Olav, Norges kung. Men när kung Olav blev varse det, sände han sina män österut till sveakungen och begärde av honom samma avtal och förlikning. Sveakungen svarade och sade att det inte fanns något hopp för Olav digre att få Ingigerðr, som var både kungadotter och drottningdotter. ”Jag har”, sade han, ”en annan dotter som heter Ástríðr. Henne skall han få, om han vill, med lika mycket gods och egendom som jag förut hade givit Ingigerðr.” Kung Olavs sändebud for tillbaka och berättade för honom hur det stod till. På denna färd hade Sigvatr skald varit, och han diktade en flock (flokkr) om den och kallade den Austrfararvísur, och han berättar i detta kväde mycket om denna färd. Kung Olav sökte råd hos sina vänner om han skulle ta detta val eller hålla uppe striden med sveakungen, men de flesta manade till att göra förlikning med sveakungen och menade att det var tillräckligt med svårigheter att vänta från danerna, som en lång tid hade haft stor makt över Norge. Med sina vänners råd gjorde kung Olav förlikning med sveakungen och fick Ástríðr, hans dotter, och deras dotter var Úlfhildr, som blev gift med Otto, hertig i Braunschweig. Därifrån härstammade kejsar Otto, son till hertig Henrik. Olof den svenske gifte sedan bort Ingigerðr, sin dotter, med kung Jarizleifr, son till kung Valdemar i Holmgård, och kung Olav i Norge och Ingigerðr sände varandra många dyrbarheter och betrodda män. Då var Rǫgnvaldr jarl Úlfsson i Gårdarike, drottning Ingigerðrs frände. Han var kung Olavs störste vän, såsom Sigvatr sade när han hade kommit tillbaka från den sändefärd då kung Olav hade sänt honom österut till Gårdarike: 136. Fast skall du, mäktige, med den mäktige kungen hålla, Rǫgnvaldr; han är vänlig mot din ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 6 (maskinöversättning) nöd natt och dag; vi sökte; var och en som vill fara österut – det är samstämmigt sagt, furste, om dina stävars kämpar – har där stöd under Rǫgnvaldr. [osäker tolkning] Kung Olav hade också stor fruktan för danerna; de menade att han hade satt sig i deras skattländer, och dit fanns köpfrid (kaupfriðr) från Norge [osäker tolkning]. Av denna ofred blev ingenting, för den skull att alla de största danska hövdingarna då var västerut i England och inte kunde ta itu med mer. Kung Olav lät stärka köpstaden i Nidaros mycket; han lät bygga en kyrka där och gav gods till den. Han lät också resa en kyrka i varje fylke och anslog prebenden (próvendur) till dem. När kung Olav hade blivit enväldig kung i Norge, ordnade han lagarna med råd av de klokaste männen och fastställde dem på det sätt som sedan har hållits. När Sigurðr sýr var död fanns det ingen man i Norge som bar kunganamn utom kung Olav, och det hade inte hänt i Norge sedan Harald hårfagre hade varit i riket, utan däremellan hade det funnits häradskungar. Kung Olav lade först av Norges kungar under sig och tog skatt av Orkney och Shetland och Färöarna. Så sade Óttarr: 137. Lydiga är mot dig som undersåtar de goda sköldungarnas folk, (du har hållit ett hämmat välde) de kända hjaltländingarna; ingen stridsivrig yngling blev på jorden österut, innan vi fick det, som tvingade under sig öarna i väster. [osäker tolkning] Kung Sigurðr sýr och Ásta hade tre söner. Den äldste hette Guðrøðr, den andre Hálfdan, den yngste hette Haraldr. Deras dotter hette Gunnhildr, som Ketill på Ringunes hade till hustru. Kung Olav var en mäktig man inom landet och sträng i bestraffningar, en klok man, en stor stormann. När de mäktiga männen såg att kungen gav lika dom åt mäktiga och fattiga, tog de det illa upp, ty länsmännen (lendir menn) var då så stridslystna och obenägna att vika att somliga inte ville ge efter i sin sak för kungar och jarlar; de tyckte sig inte ha långt att räkna fram i ätterna till kungaborna män eller andra stora hövdingar. Då blev de mäktiga männen styva mot kungen; mest var det så med Erlingr Skjálgsson, som då var den mäktigaste länsmannen i Norge. Þórir hundr var också en mäktig man. Han hade farit till Bjarmaland och där dräpt en mäktig mans son som hette Karli, som hade farit med honom. Kung Olav sände män för att gripa Þórir, och han fick med nöd förlikning för ogärningen och for ur landet. Många andra länsmän blev otrogna mot kungen i sina råd. Därnäst dog sveakungen Olof, och hans son Anund, som kallades Jakob, tog riket efter honom. Han var kung Olavs, sin svågers, störste vän. De sände män mellan sig och gjorde upp sina planer. Vid den tiden styrde Ulfr, son till Þorgils sprakaleggr, det danska väldet; han hade till hustru Ástríðr, dotter till Sven tveskägg. En sommar bjöd kung Olav ut ledung (leiðangr) från Norge och for med mycket folk söderut längs landet och så till Danmark och härjade i Skåne och Halland och Själland. Sveakungen Anund for med en här av svear och götar österifrån emot dem, och de härjade överallt där de kom och gjorde sig redo att lägga under sig hela Danmark. Detta hörde kung Knut västerut i England, att det härjades i Danmark; han for västerifrån från England med mycket folk, såsom Sigvatr skald säger i den arvdråpa som han diktade om Knut den gamle: 138. Knut var under himlen – den som österifrån furstens vackra här de danskas skarpögde förde; männen skred västerifrån, var och en var som bar ut Ethelreds ovän därifrån. [osäker tolkning] 139. Och i medvinden bar blå segel vid rån – dyr var furstens färd – landshärskarens drakar, och de kölar som kom västerifrån dit gled längs leden över Limfjordens bränningar. I samma dråpa berättade Sigvatr om kung Olavs färd norrifrån: 140. Knut var under himlen – jag tror att Haralds ätt, efter vad jag hört, i hären dög väl i stridsmod; Olav, den årsälle fursten, lät hären fara den ljusa vägen söderut ur Nið. 141. Norrifrån forsade – det tog sin början med fursten – till det släta Själland svala kölar, men med en annan, svensk här, for Anund mot danerna emot honom. [osäker tolkning] 142. Härens furste lät många länder slutas samman med havsbärare med näsvärn, där en gärdesgård av hjälmar låg kring fursten för skeppet; [oklart] [oklart] 143. Härskarna kunde inte beröva Danmark – förut svek sig de raska härförarna – skarpt hade den förnämste fursten, danernas lastare, härjat Skåne. [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 7 (maskinöversättning) Då for kungarna Olav och Anund österut genom Öresund och härjade i östra Skåne och i Småland. Då var det så som förut antyddes i kvädet, att kung Knut hade kommit västerifrån till Limfjorden; han drar samman en oövervinnelig här och for efter dem österut. De möts i östra Skåne, där det heter Helgeå (á en helga). Där blev en stor strid; många föll på båda sidor, ty båda ville fly. Så säger Sigvatr: 144. Fursten lät inte av – människors ätt fanns i Jylland – att tränga in i länderna därtill; den förnämste fursten, danernas livssköld, ville ha landets fasta styre. [osäker tolkning] Detta slag nämnde också Óttarr när han diktade om Knut: 145. Mot svearna värjde du i striderna, frikostige furste, den stora; där vid Helgeå fick ulvinnan ulvens bete. [osäker tolkning] Þórðr Sjáreksson diktade en arvdråpa om kung Olav och nämnde vidare detta slag: 146. Agdernas herre Olav hade stålens dån mot jutarnas ryktbare furste, som klöv ringar; skånelänningarnas kung sköt spjutskaftet nära emot honom; Svens son var inte att pröva slö; ulven ylade över liket. [osäker tolkning] Efter slaget for sveakungen Anund österut till Sverige, men kung Olav låg kvar med sin här i Karlmarnir [osäker tolkning] och ville avvakta om den danska hären skulle skingras. Kung Knut vände tillbaka med sin här och lade sig i Öresund och tänkte att han skulle ligga i försåt där för kung Olav när denne for hem till Norge. Medan kung Knut låg i Öresund, sände många av kung Olavs länsmän honom bud i hemlighet och bad om fred och stöd av kung Knut. När kung Olav fick höra att kung Knut höll samman sin här och den danska hären inte skingrades, tycktes det honom vara en stor omöjlighet att fara med litet folk mot en sådan här, fastän han var djärv och hade ett vackert folk, och han kom ihåg hur det hade gått för Olav Tryggvason, när han förlitade sig så på stora skepp och djärvt folk att han lade fram med få skepp mot en stor här. Då tog kung Olav ett klokt råd; han gick från sina skepp på det ställe som heter Barvík och for så den övre vägen genom Götaland och genom Småland och så in i Västergötland och så ned i Viken. En gammal hövding, en klok man som hette Hárekr från Þjótta, son till Eyvindr skáldaspillir, sade till kungen att han inte förmådde gå en så lång väg och sade att han hellre ville fara hem på sitt skepp till Norge. Han diktade denna vers: 147. Jag har beslutat att rida härifrån på min Rhenlågans lands vägs dånhäst länge hellre än att gå, fastän benbojans lund, Knut, ligger i Öresund (folket känner min munterhet) ute med härskepp. [osäker tolkning] Han lade ut sitt skepp och rodde norrut förbi Skåne, och de seglade under natten därefter, och i gryningen närmade de sig Öresund. Då lät Hárekr fira ned seglet och rån och lät ta grå tält och breda ut över skeppet mellan stävarna och lät ro i några rum både akterut och förut, men allt var tomt att se midskepps. Så arbetade han sig norrut i sundet mot vind och ström. Då låg kung Knuts flotta på båda sidor, några vid Skåne och några vid Själland. Då sade vaktmännen: ”Här far ett skepp in i sundet.” Då svarade en man: ”Det är ett gammalt skepp; se hur grått och väderbitet det är. Det måste vara någon sillfärja. Skeppet är mycket nedsjunket, och det är få män ombord.” Så for Hárekr genom Öresund och kung Knuts här, och då började solen gå upp. Därnäst vände de in under land, reste rån och satte upp guldvingar och vindflöjel och drog upp sitt segel; det var vitt som snö, av hålogaländsk vadmal och randat med käppar. Då gick skeiden fram i sundet. Kung Knuts folk såg var skeppet seglade, och de tyckte att det var vackert att se. Då sades det till kung Knut att där måtte kung Olav ha seglat genom sundet, eftersom skeppet var så väl rustat. Kung Knut säger: ”Detta måste vara av kung Olavs folk, men inte han själv. Det kan vara att Hárekr från Þjótta har seglat där; samme gubbe seglade också förbi oss i Beltissund, när vi trodde att vi hade tagit honom.” Hárekr seglade norrut längs landet. Men när han kom ut ur Öresund, diktade han denna vers: 148. Jag låter inte Lunds änkor – ringens lie – skratta åt det – vi skjuter eken utanför ön – och inte danska möer, [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 8 (maskinöversättning) – jorden – att jag inte vågade – Iflis flygs – i höst låta … krafter fara åter på spåren. [osäker tolkning] Han seglade sedan norrut till sina gårdar och mötte kung Olav om våren därefter i Nidaros, och denne hade då kommit norrifrån från Hålogaland. Samma höst for kung Knut västerut till England, och han hade förut sänt sina män till Norge som svar på de vänskapsbud som kung Olavs länsmän hade sänt honom, och han sände dem då stora gåvor och sitt erbjudande om vänskap. Sändebud kom tillbaka till kung Knut med de tidenderna att många stormän hade svurit eder att de skulle ta Knut till kung över Norge, om han kom in i landet. Kap. 28. Om våren därefter rustade kung Knut sin här västerifrån från England, och med honom var då Håkon jarl, hans frände, Eriks son. Och samma vår kom Sigvatr skald till England och ämnade sin färd till Rom, och när han fick höra kung Knuts och Håkons avsikt, diktade han detta: 149. De frikostiga tar sig för att fälla Olav – allt har den som har livet ostadigt – kungens död kan man frukta: Knut och Håkon är ute; må väktaren bevaras, så som Knut och jarlarna knappast ville; lättare är mötet först på fjället, om han själv kommer undan. [osäker tolkning] Kung Knut kom ihåg många saker som han tyckte sig ha mot kung Olav. Detta var den första saken, att kung Olav tog Håkon, hans systerson, och lät honom svära sig eder och tog riket från honom och drev honom ur landet. Kung Olav hade också tagit under sig det rike som en lång tid hade varit skattskyldigt under danakungarna. Kung Olav hade också härjat i kung Knuts land. Kung Knut for med sin här västerifrån från England till Danmark och kom in i Limfjorden och seglade därifrån till Norge med tolvhundra skepp, och han hade bjudit ut allmänt uppbåd (almenningr) från Danmark och England. Han kom med sin här till Agder och for med hela sin här norrut längs landet och höll ting med bönderna, och han blev tagen till kung varhelst han kom; han gjorde inte uppehåll i färden förrän i Nidaros. Där höll han åttafylkesting med trönderna, och landet blev då svuret åt honom på Eyraþing. Om denna kung Knuts färd berättar Þórarinn loftunga i det kväde som han diktade om kung Knut: 150. Knut är under himlen – den lyhörde med folk for mycket stort min vän dit; den raske fursten förde ut ur Limfjorden utterhemmets inte lilla flotta. [osäker tolkning] 151. Agderna fruktade, mycket stridsstarka, den segervane furstens färd på svanens bädd; allt var med guld furstens här rustad; synen var mig av sådant härligare än sagan. [osäker tolkning] 152. Och förbi Lista gled de kolsvarta havsdjuren hårt fram ut på havet; lagt inne var hela Eikundasund med bränningsgaltar, söderut med havsskidor. [osäker tolkning] 153. Och förbi Hjǫrnagles forna hög gled de djärva fridsmännen, fasta i griden, när de stora stävklipporna drev förbi Staðr; fruktansvärd blev den hamnlöses färd. [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 9 (maskinöversättning) Därnäst gav han Håkon jarl, sin frände, hela den norske kungens välde att råda över, han som förut hade blivit tagen till fånga av kung Olav och hade svurit honom eder. Sedan for kung Knut tillbaka till Danmark med sin här. Men kung Olav hade varit i Upplanden medan kung Knut lade under sig allt längs sjön, och han hade låtit förvara sina skepp i Ásloarfjǫrðr. Men när han fick höra att kung Knut hade farit ur landet, for kung Olav till sina skepp och seglade norrut längs landet, och när han kom utanför Jæren, låg Erlingr Skjálgsson i hans väg med många skutor och ett stort långskepp, den skeid som han länge hade ägt. Han hade tagit emot pengar för det av kung Knut, för att hålla landet under Håkon jarl och strida mot kung Olav. Och när han såg kung Olavs segling och tyckte sig veta hans avsikt, sade han till sina män att de skulle segla efter kung Olav och strida mot honom. Men när kung Olav såg Erlingrs segling, sade han att man skulle reva seglen. Då hade Erlingr Skjálgsson hållit tillbaka sin skeid, så att den inte skulle gå fortare än de andra skeppen. Då sade Erlingr: ”Nu sänks deras segel, och nu drar de sig undan oss. Släpp på med fullt segel på skeiden!” Och så gjordes. Då gick skeiden snabbt fram ifrån skutorna. Kung Olav styrde innanför Bokn och lade sig där i sundet innanför de öar som heter Tungur. Då gick skeiden norrut in i sundet; de märker ingenting förrän skepp lägger an mot dem på båda sidor. Där blev det hårt motstånd, och det dröjde inte länge innan skeiden rensades. Där dräptes varenda man (hvert barn), utom att Erlingr ensam stod på akterdäcket. Så säger Sigvatr: 154. Hela den unge Erlingrs skeid var fallen norr om Tungur (fursten vann en röd skeppsstrid) vid Bokns kant; ensam stod Skjálgs raske son, fjärran från vänner, länge på akterdäcket på sitt tomma skepp, ovillig att vika. [osäker tolkning] Då gick kung Olav akterut i förrummet. Då angrep hans män Erlingr, och han värjde sig tappert; han var den starkaste av män och den bäste kämpen i hela Norge. Då sade kungen: ”Du står mycket emot i dag, Erlingr.” ”Ja, herre”, sade han, ”ansikte mot ansikte skall örnar klös varandra. Vill ni ge mig grid, herre?” Kungen svarade: ”På ditt ansikte skall det synas innan vi skiljs.” Då kastade Erlingr vapnen och gick ned i förrummet. Kung Olav hade en liten yxa i handen. Erlingr kastade skölden och tog hjälmen av huvudet. Kung Olav stack yxhornet i hans kind och sade: ”Var och en som sviker sin herre skall märkas på något sätt.” Då sprang Áslákr fitjaskalli fram och hugger med båda händerna i huvudet på Erlingr, så att han genast föll död ned på tiljorna. Då sade kung Olav till Áslákr: ”Hugg, du eländigaste av alla män! Nu högg du Norge ur min hand.” Áslákr svarade: ”Då har det gått illa, herre. Jag trodde att jag nu högg Norge in i din hand; ingen fiende till dig i Norge har varit så mäktig som denne.” Då gick kungen ombord på sitt skepp, och de fäste skeiden efter sig i sundet, drar upp sina segel och seglade norrut längs landet. Eggjar-Kálfr och alla de bröderna var då med kung Olav, när Erlingr dräptes; så sägs det i det kväde som Bjarni gullbrárskáld diktade om Kálfr Árnason: 155. Du var, där han bad pröva striden, glad bland vänner, med Olav (din kampvilja blir känd för människor), Kálfr, österut vid själva Bokn; bruna bord vadade i blod norr om Útsteinn; klart blev beviset att fursten var berövad landet. [osäker tolkning] Skutornas här kom då efter in i sundet; de fann skeiden och varenda man dräpt. De tog Erlingrs lik och gjorde i ordning det för begravning. Erlingrs söner och fränder låg samlade; de for norrut efter kungen med en stor här, och varhelst tidenden kom norrut att Erlingr var död, där for samlingen genast i väg på land, både i Rogaland och i Hordaland. Kung Olav fick ingenstans gå i land för böndernas här, men skeppshären for efter honom. Denna vers tillskrivs kung Olav: 156. Litet hellre än den vite korpen äter av det fångade liket (vi vann stridens dån, glada) i natt på Jæren; så har helt illa (jag gick vred från fursten) skeidens – jorden vållar männens dråp – mitt rån tjänat honom. [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 10 (maskinöversättning) Kung Olav for med skeppen norrut till Møre; då fick han höra att Håkon jarl hade samlat mycket folk i Tröndelag, och därtill att landet då nästan helt var svikligt fråntaget honom. Då gick kung Olav från sina skepp där det heter Slygsfjǫrðr och for därifrån till Upplanden. Innan kung Olav for ur landet, skildes Eggjar-Kálfr från honom och for norrut till sina gårdar, men alla hans andra bröder följde kung Olav. Med honom for också Rǫgnvaldr Brúsason, som sedan blev jarl på Orkney. Håkon jarls män tog kung Olavs skepp, och då kastade de lott om skeppsbefälet mellan sig. Den man som fick lotten att styra Skeggi hette Jǫkull, och han diktade denna vers: 157. Jag fick lotten ur Slygsfjorden – sent hör jag kvinnan frukta – (vi väntas pröva skeppet) att styra Vágs vrak, det som Olav ägde, … eldens klippor; fursten själv var i somras, den digre, berövad seger. [osäker tolkning] När tretton vintrar hade förflutit sedan slaget vid Nesjar, for kung Olav ur landet. Han var österut i Närke och dröjde där en tid hos Sigtryggr, far till Ívarr, far till Suni, far till Karl jarl. Och när det blev vår och isen lossnade, for kung Olav ut i Sverige till kung Anund, sin svåger. Han gav kung Olav skepp, och han for sedan österut till Gårdarike till kung Jarizleifr och fick där ett gott mottagande. Han var där en andra vinter och hade där Magnus, sin son, med sig; hans mor hette Álfhildr. Under den tid då kung Olav dröjde i Gårdarike, for många av hans vänner efter honom norrifrån från Norge, och han fick höra alla de tidender som hände i landet. Den sommar då kung Olav for till Österriket for Håkon jarl västerut till England efter sin trolovade mö, men när han for västerifrån med ett långskepp, kom en storm över honom, och jarlen omkom och hela skeppsbesättningen, och dessa tidender kom om hösten till Norge, och samma höst därefter kom de tillbaka till England. Den sommaren for Eggjar-Kálfr västerut till England på kung Knuts kallelse, och innan han for västerifrån i början av vintern, fick han det av kung Knut, att om han höll uppe strid mot kung Olav, om denne kom tillbaka in i landet, och kunde hålla riket mot honom, då skulle Kálfr vara jarl över landet och hålla det av kung Knut så som Håkon jarl hade hållit det av Harald Gormsson. Så säger Bjarni gullbrárskáld: 158. Och om männens strävanden – han är särskilt van att samla – skrik till er skilsmässa, snabbt sade du dig ha sökt upp Knut; åt dig lät Londons furste förut landet föras, frist blev det därav västerifrån, folket fanns på en liten stund. [osäker tolkning] Därefter sände kung Olavs vänner honom bud att landet då var utan hövding och bad honom fara tillbaka till sitt rike. Kung Olav lät sig bevekas av deras budskap och gjorde sin färd efter jul; han lämnade där efter sig Magnus, sin son, till fostran hos kung Jarizleifr, men han själv och hans folk for österifrån på isarna under vintern ända till havet, och när det blev vår, for han över havet och så till Sverige till kung Anund, sin svåger, och denne gav honom folk, och därifrån for han till Hälsingland, och det var en stor mödofärd; de for genom skogar och över sjöar och bar på många ställen sina skepp på axlarna mellan sjöarna och kom fram med stor möda. När kung Olav hade kommit ut ur svearnas välde, mönstrade han sitt folk, och det fanns i hären niohundra hedniska män, och han bad alla dem som inte ville låta döpa sig att fara tillbaka och sade att han inte ville söka sig till landet med en hednisk här, och då tog femhundra män emot dopet, men fyrahundra vände tillbaka. Kung Olav kom ned till Súla i Verdal och for därifrån ut till Stiklestad. Där var då med honom Harald, hans bror, och han var då femton vintrar gammal. Så säger Þjóðólfr: 159. Han skildes, och dolde hjälmsätet, tolv och tre vintrar gammal, fursten, ovillig, från den döde Olav. [osäker tolkning] ## Ólafs saga helga Haraldssonar, kap. 11 (maskinöversättning) Där var också biskop Sigurðr, Rǫgnvaldr Brúsason, Finnr Árnason, Þorbergr och Árni, Kolbjǫrn, fyra Árnasöner. Dagr, kungens frände, hade inte kommit. Där kom emot honom böndernas här: hålogar, tröndrar, mörar och allt norr om Stad. Dessa var hövdingar för bönderna: Kálfr Árnason, Hárekr från Þjótta, Þórir hundr, Erlendr i Gerði, Áslákr i Finney och den största delen av lendermännen norr om Stad. Kung Olav talade till Harald, sin bror, och bad honom att inte vara med i striden, eftersom han tyckte att han inte var vapenför. Harald svarade och kvad en visa. 160. Jag skall våga värja den flygel – det är någon tröst för änkan – vi rödfärgar i vrede skölden, där jag står i ledet; den unge, stridsglade skalden går inte, där slagen rider, för männen i striden tillbaka på hälen för spjuten. Där var striden hård och stor. Där föll kung Olav den helige och mycket av hans folk, Bjǫrn stallare, Kolbjǫrn Árnason, men många kom med nöd undan. Harald hårdråde var svårt sårad. Rǫgnvaldr Brúsason och Dagr Hringsson skingrades efter detta till okända länder. En stor mängd föll också av bönderna och många goda män. Efter kung Olavs fall fördes hans lik ut till Kaupangen och jordades där, och genast blev många jartecken (jartegnir) både av hans blod och av hans kropp. ## Sveins saga ok Alfiva, kap. 1 (maskinöversättning) (I) Vid den tid då kung Olav blev fälld i Tröndelag kom Sven, kung Knuts son, söderifrån, och Alfiva, hans mor, från Danmark med en stor styrka och for genast norrut i landet och lade under sig hela det rike som kung Olav hade ägt. En vinter efter kung Olavs fall togs hans kropp upp och lades i skrin inför ögonen på alla tröndrar, på Sigurðr biskops råd. Där var också Sven och Alfiva, hans mor. Kung Sven hade haft med sig en stor dansk här; den främste mannen där var Ulf jarl, Sprakaleggs son, såsom Þórarinn loftunga säger. 161. Det var otvetydigt att danerna gjorde en trofast färd med fursten; där var jarlen först i början, och så var och en som följde honom, den ene kämpen nyttigare än den andre. Kung Sven var en mycket ung man, vacker att se, inte grymsint och inte girig. Alfiva, hans mor, som kallades den mäktiga Alfiva, rådde mest jämte kungen, och alla sade att hon fördärvade på varje punkt, och därför gick styrelsen illa fram mot landsfolket; och så mycket ont kom av hennes råd i Norge att man jämförde detta välde med Gunnhilds tid, som förut hade varit den värsta i Norge. Under Alfivas tid fick fiskarna hyra havet; många andra orimligheter gjordes då med stor girighet. Men livsfrid gavs åt var man, utländsk och inhemsk, men det var nästan som om var mans gods var ofredat för gälder och pålagor. Detta orsakade kung Knuts välde, att det inte förekom rån eller mandråp, men det tillskrev man inte Alfiva. Kung Knut, Svens son, som kallades den gamle Knut, var då kung över England och hade där sitt säte. Hans underkung var då Harald, hans och Emmas son, Rikarðrs dotter. Hans andre son var kung Sven i Norge. Den tredje kallades Hardeknut; honom gav Ulf jarl, Sprakaleggs son, fostran; han styrde då över danaväldet. Det var en sommar som Ulf jarl for västerut till England för att träffa kung Knut. Ulf jarl och drottning Emma gjorde upp sina planer sinsemellan, och drottningen kom åt kung Knuts sigill, och de lät göra de brev som jarlen hade bort med sig om hösten därefter. Och när han kom västerifrån stämde han ting i Viborg, dit man skulle komma från hela danaväldet. När tinget var sammanträtt bär jarlen fram kung Knuts sigill och de brev som följde därmed och ger dem åt sin kaplan att läsa upp inför allmogen; och där nämndes alla de största hövdingarna i Danmark. Kung Knut sänder dem sin hälsning och därmed alla danskar: Jag vill att Hardeknut, min son, tas till kung på Viborgstinget; må hela landet tillsvärjas honom till egendom och överhöghet. Detta ärende stödde Ulf jarl; han talade om det både länge och vältaligt och sade hur tungt det var att sitta kungalösa i ett så stort och mäktigt land som det de hade. De hade ständigt ofred med saxare och österledsmän och tidigare också med nordmän. Så slutade detta ting att Hardeknut togs till kung över Danmark efter brevens anvisning och Ulf jarls råd, och han rådde då över hela riket. Nu kommer dessa tidender om våren västerut till England, om vad danskarna hade gjort. Kap. 30. Nu far Knut västerifrån och till Danmark. När kung Knut nu hade fått säker kunskap om detta gjorde han sin färd västerifrån England med en stor styrka och kom om sommaren till Danmark och kom till Själland, till Roskilde. Där kom Ulf jarl emot honom, och om kvällen ville kungen inte tala med honom. På morgonen ville kungen ännu inte tala med jarlen och kallade till sig sin skosven (skósveinn) och bad honom gå och dräpa jarlen. Skosvennen gick, och därnäst kom han tillbaka. Då sade kungen: Dräpte du jarlen? Nej, herre, sade han. Vad kom emellan? sade kungen. Han var vid ottesången. Då sade kungen till sin riddare: Ta ditt svärd och gå och dräp jarlen. Han gick och fann jarlen i kyrkan och högg genast banehugget på honom, gick sedan bort med det blodiga svärdet och stannade inte förrän han kom in till kungen. Då sade kungen: Dräpte du jarlen? Visst dräpte jag honom. Då är det väl, sade kungen. Kap. 31. Om jarlens död ## Sveins saga ok Alfiva, kap. 2 (maskinöversättning) Munkarna som förvaltade det ställe där jarlen hade dräpts låste kyrkan och lyste bann över hela köpstaden och alla de härader som lydde därunder. Nu sände kungen bud till munkarna och bad dem ta staden och alla männen ur bannet; och han sade att han skulle öka deras prebende (prouenda) och lägga till kyrkan ett stort härad med alla de inkomster som kungen förut hade ägt, och det stället har därmed vuxit. Då tog munkarna kungen och alla andra män i förlikning för denna sak. Kap. 32. Här talar Knut om sitt brev Strax efter detta tillkännagav kung Knut att hans brev och sigill hade tagits mot hans vilja, när kungsnamnet därmed hade givits åt Knut, hans son. Han sänder nu bud till Knut, sin son, och till Sven Ulfsson. De kom nu båda inför gamle Knut och föll till hans fötter. Då överlämnade Hardeknut åt sin far sitt sigill, det som kungsnamnet stod på, och de förliktes då därmed att Hardeknut svor sin far ed, och med honom tolv av de mäktigaste männen i danaväldet, på att han inte skulle hålla danaväldet på annat sätt än i sin fars våld; han skulle vara underkung till gamle Knut. Och därmed gav han sin son kungsnamnet; han skulle då rätteligen kallas kung, om gamle Knut inte var i Danmark. Sven Ulfsson var länge i Svitjod, eftersom Olof svenske var hans morbror, och han hade där stor heder. Kap. 33. Hur kung Knut far till Rom Men strax efter detta for gamle Knut västerut till England och kom sedan inte tillbaka till Danmark. Han gifte bort Gunnhild, sin dotter, med kejsar Henrik den milde. Kung Knut gjorde sin färd från England söderut över havet; han tog där stav och ränsel, och så gjorde alla hans män som var där, och gick söderut till Rom; och kejsaren själv kom emot honom och följde honom ända till Rom. Kung Knut inrättade hospital längs hela vägen och gav gods till kyrkor och kloster (staðir), och så sägs det att han födde alla de män som behövde gods på Romvägen, så att ingen som for den vägen söderut och norrut behövde tigga. Kung Knut hade haft med sig många hästar lastade med guld och silver, men av kejsarens gods tog han så mycket som han behövde. Ingen man av dansk tunga har farit Romvägen som for med sådan värdighet. Kejsaren följde honom tillbaka till den norra delen av sitt rike. Så har Sigvatr skald sagt. 162. Fursten kom, reslysten, han som bar härstrid i håg, med stav i hand; fursten bröt av en del av Roms väg, kär för kejsaren, nära Petrus. [osäker tolkning] 163. Så skall få en färdväg mätt med steg söderut ringströare ha; den främste fursten. Kap. 34. Här kommer Tryggvi västerifrån England Sven, Alfivas son, var då kung i Norge. Då kom Tryggvi västerifrån England, son till Olav Tryggvason och Gyða den engelska, och somliga sade att han var en prästson och inte en kungason. Kung Sven kom emot honom, och de stred norr om Jæren, där det heter Tungunes. Tryggvi sköt två spjut på en gång under dagen och sade: Så lärde min far mig att sjunga mässa. Så skröt han för att han då skulle vara mer lik Olav Tryggvason än prästen. Där föll Tryggvi; inga fler bragder utförde han i Norge. Kap. 35. Nu håller Sven och Alfiva ting ## Sveins saga ok Alfiva, kap. 3 (maskinöversättning) Något senare var ett välbesökt ting i Nidaros; på tinget var kung Sven och Alfiva, hans mor. Där talades åter mycket om orätt mot bönderna, och ingen ville vare sig säga ja eller nej till orden. Då sade Einarr þambarskelfir så att mycket många män hörde: ”Inte var jag kung Olavs vän, men ändå var tröndrarna inga köpmän då de sålde sin kung och tog emot ett sto och fölet med. Denne kung kan inte tala, och hans mor vill bara ont och förmår ändå mer än nog.” Nu mumlade alla som hörde och skrattade, och den ene sade det till den andre, och man tyckte att det var väl sagt. Då sade Alfiva: ”Sätt er ned, bönder, och lyssna på kungens ärende, och knorra inte så länge.” Och därnäst tystnade männen. Einarr þambarskelfir stod upp och sade att bönderna skulle fara hem, ”och männen har sökt sig hit med onda ärenden både nu och förr till möte med Alfiva. Män kan hellre vänta på orätt hemma än att alla söker sig till ett ställe och lyssnar på en kvinnas ord, de som inte ville lyssna på kung Olav, som nu är sannhelig. Det har varit ett stort nidingsverk som gjorts, och nu har det straffats med ont, då detta folk har tålt så mycket hårt sedan detta välde kom över folket. Gud skulle nu vilja att det blev kort, och ändå har det nu varit länge nog.” Då gick Einarr från tinget, och så for hela mängden hem från detta ting, och Alfiva tyckte ändå att mycket var osagt. K. 36. Nu far kung Sven söderut i landet Samma vinter kallades det för andra gången till att tinget skulle hållas, och då ville ingen man söka till tinget. Nu misstänkte kung Svens vänner att tröndrarna en andra gång skulle vända sig till svek mot sin kung, och därför for Sven söderut i landet. Kung Knut hade sänt män till Eggja-Kálfr om att han skulle låta göra norska yxor åt honom. Kálfr svarade på det sättet, sade att han inte skulle sända honom några, utom att ge Sven, hans son, så många att han inte tyckte att det saknades. ## Magnús saga góða, kap. 1 (maskinöversättning) Efter kung Svens bortfärd från Tröndelag gjorde tröndrarna upp planer sinsemellan; de bästa och mäktigaste männen valdes ut till det. De for ur landet; dessa var de främsta männen: Eggja-Kálfr och Einarr þambarskelfir. De for österut till Gårdarike för att be kung Jaroslav att han skulle ge dem Magnus, Olav den heliges son. Kungen var mycket ovillig till det; han fruktade att de skulle svika honom såsom hans far. Då svor tolv av de bästa männen som var i det följet eder, såsom Bjarni gullbrárskáld säger. 164. Kálfr, du visade vägen till landen för den kampivrige Magnus; du orsakade allt detta, att fursten fick jord ut ur Gårdarike; du lät den unge fursten få arvet, såsom det skulle gå; den raske satte sig efter detta, Sven, i Danmark allena. [osäker tolkning] De svor kung Jaroslav ed på att de skulle hålla Magnus som kung i Norge och följa honom i trofasthet och stärka hans rike. Kap. 38. Här far Kálfr och Einarr österifrån Därefter for de österifrån, och Kálfr och Einarr blev kung Magnus rådgivare och fosterfäder. De var på färd om vintern ända till havet, och de tog skepp och seglade över till Svitjod; och när de kom till Sigtuna gick de från skeppen och for så genom Svitjod och så till Norge, så som vägarna föll sig, och kom ned norrut i Tröndelag. Så sade Arnórr jarlaskáld. 165. Nu tänker jag om stridseldens rödfärgares färd – ty jag vet nog – mottagarguldets stavar, berätta för männen, om svärdets eggare; inte var fullt elva vintrar ormsätets hatare, den raske, när han smyckade härskepp, hordarnas vän, ut ur Gårdarike. [osäker tolkning] Kap. 39. Här svär männen eder åt kung Olavs son Genast när man fick höra att Magnus, kung Olav den heliges son, hade kommit till Tröndelag, då kom män till honom och svor honom eder, och lika väl de som hade varit emot Olav. Då stämdes Øyratinget; dit kom då män från alla fylken i Tröndelag, och Magnus togs då till kung och skaffade sig hird och skepp. Då fick kung Sven höra dessa tidender; han lät genast skära upp budpilar (herǫr), stämmer ting, bad om manskap, utnämnde ledung (leiðangr), sade sitt trångmål: att tröndrarna då hade tagit sig en annan kung; han bad bönderna ge rum åt hans tal och svara. Då svarade många bönder att de inte med sin vilja skulle strida mot Olav den heliges son, men somliga teg, och ändå sade sig få vilja fara med Sven. Kungen sade: Jag är mycket ung, jag kan föga tala, men jag behöver inte leta efter viljan hos de män som så säger att jag hör att de inte vill strida mot Magnus; somliga tiger, men de vill som de andra, och denna här kan vi inte räkna med till strid. Kungen avslutade så sitt tal att han inte skulle strida mot kung Magnus om han inte fick en mer pålitlig här än den som då hade kommit dit. Då höll kungens hövdingar, danska män, långa tal, och alla kom ned på ett och samma, och de sade att nordmännen hade svikit kung Sven, och de sade att det inte fanns annat råd än att fara söderut tillbaka till Danmark och därifrån söka stöd av Hardeknut eller av hans far, gamle Knut. Och det rådet togs. Då for kung Sven till Danmark, och hans mor och alla danskar som hade varit med honom i Norge. Kap. 40. Om kung Magnus den gode Kung (M)agnus lade under sig hela Norge så vitt som hans far hade ägt; han fick landet utan strid och med alla undersåtars vilja, både mäktiga och icke mäktiga, och hela mängdens; och alla ville då hellre vara fria än längre tåla danskarnas övervåld. Om detta diktade Arnórr jarlaskáld. 166. Fursten flydde vreden, den väldiga kungens framstående folk, … inför vår rikedomsvän, armsnöns hatare, ropare; den nyttige fursten lät fursten länge njuta av Norge; han drev Sven från sin fars arv, den stridsdjärve. [osäker tolkning] ## Magnús saga góða, kap. 2 (maskinöversättning) Halvdan Egedius: Vid detta möte slöt kungarna fred, kung Magnus, Olav den heliges son, och Hardeknut. Nästa sommar därefter fick Sven, Alfivas son, sin banesjukdom i Danmark, och samma vinter dog gamle Knut i England, och han jordades i Winchester. Då tog Harald, hans son, riket efter honom i England, men i Danmark togs Hardeknut, hans andre son, till kung. Han hade stor osämja med kung Magnus och sade att denne hade satt sig i de länder som gamle Knut, hans far, hade ägt. Kung Magnus sade att han hade att hämnas på danskarna, och främst på knytlingarna, svekråden mot hans far, kung Olav, och likaså landsrånet som hade begåtts när han flydde ur landet för kung Knuts övermakt och ofred; han sade att han ville hämnas allt detta med stöd av sin far, den helige kung Olav, och med sina landsmäns styrka. De gjorde då stor skada, båda två, på den andres rike. Detta blev både danskar och nordmän leda vid; de bästa männen av vardera sidans folk valdes ut och sökte förlikning, och ett möte bestämdes, att kungarna skulle träffas vid Älven, där kungar förut hade hållit möte och slutit fred sinsemellan. Vid detta möte slöt kungarna fred, kung Magnus, Olav den heliges son, och Hardeknut. Den freden kallade de världsfred; den freden skulle stå hela livstiden. Då svor båda kungarna eder på att vardera skulle vara den andre i broders ställe i allt umgänge och att den freden skulle stå mellan rikena. Det var också förbehållet i edsformuleringen att om kung Magnus dog barnlös och Hardeknut levde längre, då skall han med förlikning och samtycke få hela Norges kungavälde; så var det också förbehållet att om Hardeknut dog barnlös, då skall kung Magnus få hela riket och vara hans rätte arvtagare såsom hans födde bror. Tolv av de mäktigaste männen från vartdera riket svor eder på att de skulle hålla förlikningen medan någon av dem levde och stödja den kung till riket som levde längst. Denna förlikning gjordes efter förebild av den som gamle Knut och Edvard hade gjort i England, och de skildes då förlikta. Kung Magnus blev en mäktig man, avhållen och fullkomlig i vishet och kraft förr än i vinterantal, vacker att se. De män som hade varit Olav den heliges vänner klagade mycket på de tröndrar som hade varit emot kung Olav, och många förnäma män nämndes därvid. Det sades också till kung Magnus att det var ett dåligt råd att han då hade dem vid sitt bord och somliga i förtroliga samtal och gjorde dem till sina rådgivare, såsom Kálfr Árnason var. Därnäst blev kungen mycket hård mot tröndrarna. Då for Kálfr ur landet för kungens vrede, och några andra förnäma män; somliga gäldade mycket gods, och somliga förlorade alla sina egendomar. Då talade bönderna sinsemellan: Kan denne kung inte hålla måtta med oss? De sade att de stundom hade gjort stora dåd när orsakerna till det var mindre, och de sade att det var stor sorg om tröndrarna skulle ha sämre rätt än annat landsfolk. De talade mycket om att deras förfäder var alldeles döda, de som inte hade låtit kungarna ta något utöver lagen. Och de sade att Tröndelag i alla tider hade varit Norges huvud: Men nu görs det till härtaget land. Först var våra fränder de mäktigaste männen i Norge, men nu skall vi vara trälar åt kungens grevar. Dessa samtal hörde kungens vänner och fruktade för hans rike. Några kloka män gick samman och talade sinsemellan om detta ärende; var och en manade den andre att säga kungen vad som var sagt, men ingen vågade själv. Då fattades det beslutet och valdes den vägen att de skulle dra lott om en man; de lät lotten gå sin väg. Den lott blev upptagen som Sigvatr skald ägde, han som länge hade följt kung Olav och då var handgången kung Magnus. Då diktade Sigvatr en flock (flokkr) om kung Magnus, och detta står däri. 167. Bönderna säger att de har lagar, om inte landshären ljuger, sämre, – förut i Ulfasund – andra än du lovade männen. [osäker tolkning] Även detta står däri. 168. Var på din vakt, härskare, mot det tal som nu går här; tjuven skall man med måtta stympa handen. [osäker tolkning] Och ännu detta. 169. Vem eggar dig att hugga, du stridens främjare, bönderna? Ett övermäktigt prov är det för en furste ## Magnús saga góða, kap. 3 (maskinöversättning) inom landet att utföra; ingen hade förut rått en så ung furste till rån; jag tror att dina män – vred är hären, kung – leds vid det. [osäker tolkning] 170. Vem eggar dig, herre, du hatstränge, att gå (ofta prövar du ditt tunna stål) bakom dina ord? Fast i ord skall männens fångstrike furste vara; det anstår dig aldrig att bryta det, du stridsstärkte. [osäker tolkning] 171. Det är illavarslande att storbönderna har böjt sig ned i pälsarna, – tystnad har slagit sig över männen – tingsmännen sticker ned näsorna; farligt är det som alla ämnar, förut skall man råda bot därpå; gråhåriga män hör jag hota mot skoldungen. [osäker tolkning] Sådan förmaning kunde man höra i det kvädet till kungen, att han skulle hålla de lagar som hans far hade stiftat, och likaså det, hur han hade tagit alla män i förlikning när kungsnamnet gavs honom, fastän de förut hade varit emot kung Olav. Nu, eftersom kungen var en klok man och dessutom många fanns som stödde Sigvatrs förmaning, lät kungen en fullständig förlikning komma till stånd med bönderna för andra gången; han höll rätta lagar och förlät alla landsmän som förut hade hatat honom. Då började alla landsmän att älska honom, och han kallades då Magnus den gode. Han hjälpte Ragnvaldr Brusason till makten västerut på Orkney och gav honom jarlsnamn; och i hans dagar uppstod oenighet mellan Ragnvaldr och Þorfinnr, hans farbror, såsom omtalas i jarlasagorna. Under kung Magnus sjätte regeringsår dog Hardeknut västerut i England, han som vid den tiden var kung både över England och Danmark; två vintrar förut hade Harald, hans bror, dött; då tog Hardeknut hela det riket. Efter Hardeknuts död samma år togs Edvard den gode, son till kung Ethelred, Hardeknuts bror, till kung i England; deras mor var Emma, dotter till Rikarðr, jarl av Rouen. Edvard togs till kung på första påskdagen. När kung Magnus fick höra om Hardeknuts död satt han i sin hall; efter måltiden stod han genast upp och sade: Det vete Gud och den helige kung Olav att jag skall få hela danaväldet eller annars falla. Så säger Arnórr jarlaskáld. 172. Utomordentlig blev furstens ordrikedom, den som herren lät höra; fullbordan följde på det som vargens sorgförtärare talade: att framme i det grymma dånet under korpens klo den ivrige fursten sade sig vilja falla, dödsdömd, eller äga Danmark. [osäker tolkning] ## Magnús saga góða, kap. 4 (maskinöversättning) Redan samma sommar for kung Magnus med en stor styrka från Norge söderut till Danmark och kom till Limfjorden, höll sedan till Viborg och togs där till kung på Viborgstinget. Han for omkring om sommaren och beskattade landet och styrde med seder och lagar; han satte hövdingar över landet om vintern. När kung Magnus hade fått danaväldet enligt hans och Hardeknuts edsavtal sände han män med brev västerut till England för att träffa kung Edvard, och i breven stod det budskapet att kung Magnus och Hardeknut hade svurit att vardera av dem skulle ta hela riket efter den andre, och nu hade kungarnas olika dödstid fallit så ut att kung Magnus var arvinge till hela riket efter Hardeknut; och kung Magnus sade att han ville veta av Edvard om han skulle behöva strida om England, eller om han ville göra som danskarna och hålla det rätta fördraget; och han sade att England var hans egendom liksom Danmark. När kung Edvard hörde dessa brev skrev han andra i gengäld. Han berättade: I barndomen miste jag min far, kung Ethelred, som rådde över detta land, och hans ättemän före honom; och för min ungdoms skull tog Edmund, min bror, kungsnamnet före mig. Jag erkände också det som lag i detta land. Då kom Knut hit till landet med en dansk här och stred om vårt fädernearv. Det kom då så att han blev kung över England jämte Edmund, min bror. Litet senare fick Edmund, min bror, sin banesjukdom, och då tog Knut hela riket. Men fastän jag var son till kung Ethelred och bror till kung Edmund och son till drottning Emma, lämnade jag riket åt Knut, min styvfar, och jag ville hellre lita på Guds barmhärtighet, att han skulle bereda mig det rike som jag var värdig att ha, och jag ville inte för den sakens skull spilla kristna mäns liv eller själar. Men när kung Knuts liv och välde i denna världen var förbi, kom hans söner i hans ställe, Harald först, och det var som förut, att jag var egendomslös och utan all våra förfäders egendom; och jag fann mig i det så länge Gud ville, och det var dock en kort tid innan Harald dog. Hardeknut, som då rådde över Danmark och var son till gamle Knut, tyckte sig inte vara så stor som han ville förrän Knut blev kung både över England och Danmark; och så var det då för fjärde gången kungaskifte, att jag inte hade någon annan värdighet än som en riddare vilken som helst; och ingen kan säga att jag tjänade Knut, min bror, sämre eller med mer högmod än de riddare som inte var kungaborna av någon ätt. Då dog kung Knut, och då var det alla hövdingars råd i England att ge mig kungsnamnet. Jag blev då vigd med kungavigning av ärkebiskopen och satt på tronen. Jag svor vid min vigning en ed att hålla Guds rätt och landets lag och hellre dö för rättvisan än tåla orätt övervåld mot detta land. Jag är nu så satt över detta land av Gud och landets lagar att döma var och en sin rätt och straffa ofred. Nu, kung Magnus, eftersom du vill ta från mig detta land, som är mitt fädernearv, av det skälet att du tycker dig ha för små egendomar förut, du som råder över ditt fädernearv, Norges välde, och nu har du fått danaväldet – vill du nu åtrå mitt rike och far du med en här mot mig, då är det troligare att jag inte samlar någon här emot dig; men du skall inte kunna heta kung i England, och ingen tjänst skall bli dig given där förrän du tar mitt liv. Kap. 41. Ännu om Magnus den gode ## Magnús saga góða, kap. 5 (maskinöversättning) (D)å kung Magnus hörde detta budskap från kung Edvard, och hur stor sorg denne hade tålt innan han blev kung, och hur ädel en man han var och en stor Guds vän, avstod kung Magnus från denna plan; han sade att det var sant att hans rike ändå var tillräckligt, om Gud ville unna honom att njuta av det, hellre än att det enda skulle läggas till som gjorde att han förlorade mer i stället; och det vore mycket sämre för hans förhoppning hos Gud om han skulle dräpa en sådan man och ta hans fädernearv. Tredje sommaren därefter for kung Magnus till Norge; och när han låg i Älven vid Konungahälla kom till honom Sven, son till Ulf jarl och Ástríðr, dotter till Sven tveskägg och Sigríðr, dotter till Skǫglar-Tosti, som Erik segersäll, svearnas kung, förut hade haft till hustru. Ástríðr var samfädd med gamle Knut, englarnas kung, och sammödd med Olof, svearnas kung. Han hade dröjt en tid i svearnas välde hos kung Anund Olofsson, sin frände. Han sökte vänskap med kung Magnus och begärde att få något län (lén) i hans rike och erbjöd honom sin trohet och sade att han ville bli hans man. Han berättade för honom hur mäktiga hans fränder hade varit, men att han själv nu var egendomslös, och han sade att han skulle vara honom en trogen man i allt. Och kungen trodde på hans fagra tal, eftersom han själv var utan svek, och han trodde Svens ord efter sin egen trohet. Kung Magnus lät Sven svära sig eder vid ett skrin som helgedomar låg i, att han skulle vara honom trygg och trogen och öka hela hans rike på alla sätt. Så säger Þjóðólfr skald. 173. Själv var österut vid Älven Ulfs son, och lovade fagert; där lade Sven sina händer på skrinet; Olavs son rådde för ederna; deras förlikning skulle ha kortare livstid än den borde, skåningarnas furste, med honom. [osäker tolkning] ## Magnús saga góða, kap. 6 (maskinöversättning) Kung Magnus for samma sommar tillbaka till Danmark och dröjde där nästan ända fram till vintern; och innan han for från Jylland gav han Sven Ulfsson jarlsnamn och satte honom till landsförsvar på Jylland, att värja landet mot saxare och vender, som gjorde stor skada på danaväldet. Då sade Einarr þambarskelfir till kungen: För mäktig jarl, för mäktig jarl, fosterson. Då svarade kungen vred: Det tror ni, att jag inte kan fatta något beslut ensam; somliga tycks er vara för mäktiga jarlar, och somliga inte vara några män alls. Kung Magnus var om vintern i Norge. Samma vinter lät Sven jarl stämma Viborgstinget, och på det tinget gav Þorkell geysa Sven kungsnamn över hela danaväldet. Efter detta samlade Sven en stor styrka och for över landet och lade det under sig. När kung Magnus fick höra dessa tidender bjöd han ut allmänt uppbåd (almenningr) i Norge och fick en mycket stor styrka. Då hade kung Magnus Visunden, som var det största av alla skepp; det hade den helige kung Olav, hans far, ägt. Kung Magnus for då söderut till Danmark; och när Sven fick höra hur stor här kung Magnus hade, litade han inte på att lägga till strid med sin styrka mot kung Magnus och höll undan österut till svearnas välde för att träffa kung Anund, sin frände. Kung Magnus for med sin styrka söderut till Jylland, och allt folk gick under honom. Han lät dräpa många män; somliga flydde från sina odalgårdar, och somliga löste sig med gods, de som förut hade gått under Sven. Då sände kung Magnus sin här hem till Norge, men han seglade med sin styrka söderut till Vendland för att återvinna det jarlarike som danakungen hade ägt vid Jóm. På den färden vann han Jomsborg. Samma sommar seglade han tillbaka till Danmark och träffade på vikingar vid Re på Vestland, stred med dem och fick seger. Samma höst uppehöll sig kung Magnus på Jylland och fick höra att en vendisk här drog mot honom. Han sände genast bud över sitt rike och for emot dem natt och dag så fort han kunde, eftersom venderna brände allt där de for fram. Kung Magnus kom emot dem norr om Hedeby, och styrkeskillnaden var inte mindre än att det var sextio hedningar på en kristen man. Då var det ont knot bland danskarna, och de sade att kungen ville föra dem i olycka. Nordmännen tyckte också att deras lott var ond, att gå in i så stor livsfara och värja danskarnas land, där danskarna förut hade varit i svekråd mot kungen, när han for från Danmark. Nu tyckte kungen illa om sitt folks klagan och rädsla; han sade dock att han inte ville fly från sina länder för hedniska män, om han fick någon styrka av sina män eller av landets här. Han sade så, att eftersom han var kung i Danmark liksom i Norge, ville han värja Danmark med udd och egg, även om kristna män ville härja, men så mycket hellre mot en hednisk här, så att kristna män inte skulle vara under hedniska mäns välde. Vid den tiden kom hans svåger Otto, hertig av Braunschweig, till honom med sin styrka, och han manade kungen att strida, och kungen blev glad över det, och mest därför att han redan förut hade beslutat att inte fly för hedningarna. Kap. 42. Här uppenbarar sig den helige kung Olav för kung Magnus, sin son, på Jylland ## Magnús saga góða, kap. 7 (maskinöversättning) Natten därefter låg kung Magnus och hans män under sina sköldar på Lyrskogshed, eftersom det då var att vänta en här där; och kung Magnus somnade, och Olav den helige, hans far, uppenbarade sig för honom och sade: Stå upp och fylka ditt folk; du har tillräckligt med folk för att strida mot hedniska män. Jag skall komma och strida med dig, och när du hör att jag låter blåsa i min lur skall du gå till strid. Då vaknade kungen och berättade sin dröm för hela sin här: Och ni kan veta det för sant att den helige kung Olav skall strida med oss. Litet senare hörde de alla uppe i luften som om en klocka ringde, och alla nordmän tyckte sig känna igen ljudet, att Glöð ringde norrut i Nidaros. Nu tröstades alla av detta järtecken, så att ingen fruktade, vare sig det var många eller få som for emot dem. Därnäst såg de också var den vendiska hären for fram. Då tog kung Magnus av sig sin brynja och var utan skydd och i sidenskjorta; han hade i handen yxan Hel, den som hans far hade ägt. Kungen väntade då inte på något annat, utan han kom först av alla män emot hären, och han högg åt båda sidor. Detta var mikaelsmässoafton. Det stred en kort stund innan venderna flydde, och de kristna männen förföljde de flyende och spred sig efter som mängden sökte sig undan. Valen föll så tätt att på en rasts (rǫst) väg kunde ingen man sätta foten mellan kropparna, och varje bäck dämdes upp och nådde inte sin väg; och ingen man vet antalet av de hedniska män som föll. Så säger Þjóðólfr skald. 174. Jag tror att i hundradets flock Haralds brorson stod – korpen visste för sig det skarpaste hungerns bann – främst av män; vida låg vendernas flyende skara, var där Magnus stred; huggen val täckte heden en rast bred. Detta slag har varit det mest ryktbara i Nordlanden genom mannafallet, och mest av det skälet att så stora järtecken skedde genom den helige kung Olav, att en så liten styrka segrade över en så stor här och inte förlorade någon man av sitt folk; och kungen själv gick in under hedniska mäns vapen utan skydd och högg sina ovänner, och ingen vågade bära vapen mot honom, såsom Arnórr jarlaskáld sade. 175. Fursten vadade fram med bredyxan, den odäsige; kring hordarnas härskare blev det lik, och han kastade av sig brynjan, när himmelens formväktare fördelade jorden kring skaftet; Hel klöv bleka huvudskallar; fursten spände båda händerna. [osäker tolkning] Kung Magnus var om vintern på Jylland. Då kom Sven Ulfsson med sin här till Danmark och höll söderut mot kung Magnus. De möttes söder om Århus på Jylland, och det var litet före jul. Det var en kort strid, eftersom Sven hade mindre styrka; kung Magnus fick seger, men Sven flydde, och största delen av hans styrka dräptes, och han for till Svitjod. Så säger Þjóðólfr. 176. Jarlen flydde från sitt tomma skepp, utan tvekan; dråp gjorde Magnus där; därifrån var det svårframkomligt för Sven; den hederlige kungen rödfärgade svärdets egg i blod; blod sprutade på det vässta svärdet; fursten vann land. [osäker tolkning] Här visar det med sanning att kung Magnus och hans män kallade Sven jarl, fastän han själv och hans vänner kallade honom kung. Om sommaren därefter kom Sven åter till Danmark med härskepp. Då kom kung Magnus emot honom vid Skåne; de möttes där det heter Helganes. De lade samman skeppen för att strida sent om kvällen; striden stod hela natten och slutade så att Sven flydde; han kom upp på land, och alla de som fick behålla livet; de förlorade alla skeppen och dessutom största delen av styrkan. Så säger Arnórr. 177. Vitt har man hört att det heter Helganes, där vågens älgar – vida berömda män – vargglädjaren rödfärgade många; den rådlöse bad att sköldarna skulle läggas samman i regnbusken; stridsmolnens jättekvinnas regn höll i genom höstnatten. [osäker tolkning] 178. Du tog alla skeidarna, Bjǫrns broder, du djärve, från skåningarna; folket rodde vid den tiden dit, fursten, med ringar. [osäker tolkning] Sven flydde då tillbaka upp till Götaland för att träffa svearnas kung, men kung Magnus gick då upp i Skåne med sin styrka, stred mot bönderna och dräpte där många av sina ovänner, såsom Arnórr jarlaskáld säger. 179. Fursten vann gott om landstigning mot den arvsljugande; hordarnas härskare gjorde svärdtö i Skåne. [osäker tolkning] Då for han söderut till Falster, såsom Arnórr säger. 180. Sveken lät inte i ringa mån allhärskaren danskarna gälda; ## Magnús saga góða, kap. 8 (maskinöversättning) lät den modige fursten falla folket som bebor Falster. Då vände han åter och lade till vid Fyn och härjade där och dräpte där många män, eftersom landet hade svikit honom. Så säger Arnórr. 181. Därnäst rödde ringsärkens färgare de blanka märkena på Fyn, följets furste sökte land; hären betalade för rånet inför honom; var och en mindes den andre [osäker tolkning]; lika behöver den svarte korpen [osäker tolkning]; snart fick härskaren hjärta, härens sköldar fyllde tåget [osäker tolkning]. Här syftar det på att kung Magnus då var i det närmaste tjugo år gammal. Den sommaren då sexton vintrar hade gått sedan den helige kung Olavs fall låg kung Magnus med sitt folk vid Skåne; han hade då varit kung i tio vintrar, och fem vintrar av dem hade han varit kung både över Norge och Danmark. Då kom till honom Harald, son till Sigurd syr och Ásta, Gudbrands dotter, bror till den helige kung Olav. Sigurd syrs far var Halvdan, son till Sigurd rise; han var son till Harald hårfagre. Dessa tre fäderneled var häradskungar på Upplanden. Harald hårdråde hade tre långskepp, och på det som han själv styrde fanns ett sådant segel att det var av guldinvävt purpurtyg (pell) och lagt dubbelt, eftersom ingen av dem som var akterut eller förut skulle se den fulare sidan av tygerna. På det skeppet fanns drakhuvuden, alla prydda med guld, och så sägs att det inte torde ha funnits något enda skepp i Nordlanden som haft så mycket guld eller dyrbara stenar eller purpurtyg eller många slags andra klenoder. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 1 (maskinöversättning) När den helige kung Olav hade fallit vid Stiklastad, for de ur landet, Harald, hans broder, och Ragnvaldr Brúsason och många män med dem, och de kom i början av vintern österut till Holmgård för att möta kung Jarisleif, och han tog väl emot dem, såsom Valgarðr á Velli säger, som diktade om Harald. 182. Milde furste, du strök om svärdets mun, när du lämnade striden; du gjorde korpen mätt av kött, vargen ylade på åsen; och, fursten, jag har inte hört att större fridsbrott har skett än ditt; österut var du det närmaste året, du stridshågade, i Gårdarike. [osäker tolkning] Kung Jarisleif hade alltid haft norrmän och svenska män hos sig, men då var Ragnvald jarl Ulfsson död, och det riket hade Eilífr jarl tagit. Han hade också många norrmän hos sig och gav dem sold (máli). Det jarldömet var givet till för att jarlen skulle värja kungens rike mot hedna män. Kung Jarisleif satte Harald till den andre hövdingen över sin krigshär och gav sold åt alla hans män, såsom Þjóðólfr skald säger. 183. En sak gjordes där, där Eilífr satt; två hövdingar, alltid följdes de åt. [osäker tolkning] ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 2 (maskinöversättning) Där uppehöll sig Harald länge och utkämpade många strider, och Jarisleif var mycket väl sinnad mot honom. Då fick Harald lust att fara ut till Konstantinopel (Miklagarðr). Nu började han sin färd, och en stor skara norrmän med honom. Han for hela vägen tills han kom till Konstantinopel. Då rådde över Konstantinopel drottning Zoe den mäktiga, som hade styrt Konstantinopels rike tillsammans med sju kejsare (stólkonungar), och med henne rådde då den man som hette Mikael Katalaktus. Då bad Harald kejsaren och drottningen att han och alla hans män skulle få gå där i tjänst mot sold i guld (á mála), och det beviljades honom, och man sade till dem att de alla skulle fara på galejer. Då styrde Georgios, drottningens frände, grekkungens här; honom kallade norrmännen Gyrgir. Och när de kom ut till de grekiska öarna, for Harald ofta bort från hären med sina män och sökte sig byte, och nästan alla väringar följde honom. Han gick varje gång så till strid, vare sig det gällde att angripa skepp eller borgar eller att gå i land, att han antingen skulle falla med hela styrkan eller få seger. Men när han var med hela hären, lät han alltid sina män vara längst bort. Så hände det en gång, när de satte upp sina tält på land, att Harald med sin styrka tog den tältplats som låg högre upp än de andra tälten. Då kom de grekiska truppernas hövding dit och bad väringarna flytta bort sina tält och sade att grekerna skulle tälta där. Harald svarade och sade att det inte var väringarnas rätt att flytta ned i en dalsänka vid grekernas fötter. Men Gyrgir sade att han själv skulle sätta upp sitt tält först och därefter hela hans styrka. Då svarade Harald: "Om du är härtog (hertogi) över grekkungens här, så är jag härtog över väringarna." Då ville båda parter bruka sina vapen. Då kom kloka män till och bad att de skulle förlikas och göra så jämnt som möjligt mellan sig, och de bad dem då dra lott om vilka som först skulle tälta, grekerna eller väringarna, eller först rida eller ro eller lägga in i hamn. Då gjordes lotter, och var och en av härtogarna märkte sin lott. Då sade Harald till Gyrgir: "Låt mig se vilket märke som är på din lott, så att vi inte båda märker på samma sätt." Gyrgir visade sin lott. Då märkte Harald sin lott så lik att man inte kunde känna igen vilken som var vilken, och de kastade båda i härtogens sköte. Och Harald grep efter lotterna och sade, när han grep efter dem: "Denna skall först tälta, först rida, först ro, först lägga in i hamn." Han såg på lotten och sade: "Detta var väringarnas lott." Han slängde lotten ut i sjön, som var nära där. Då sade Gyrgir: "Varför lät du mig inte se lotten?" Harald svarade: "Om du inte såg den som jag tog upp, så se på den som ligger kvar, om ditt märke är på den eller inte." Då kändes lotten igen, och där var Gyrgirs märke på. I sådana mellanhavanden visade det sig hur framfusig och påstridig Harald var. Nu for de om sommaren och härjade. Då började väringarna säga att det skulle gå mycket bättre om Harald ensam rådde för styrkan, och de sade att Gyrgir inte vann något till berömmelse när han ensam rådde. Han sade emot att väringarna inte ville ge honom sin tjänst och bad dem fara på annat håll, och han sade att han då skulle uträtta sådant som han förmådde. Då for Harald ifrån honom, och med honom väringarna och alla latinska män, men Gyrgir for med grekernas här. Då visade det sig vad var och en förmådde. Harald fick ständigt seger och mycket gods, men Gyrgir for hem till Konstantinopel, utom de av styrkan som ville skaffa sig gods, och de for till Harald och hade honom som hövding över sig. Då for Harald med sin här västerut till Afrika. Han förstärkte sig mycket med folk i det välde som ligger under Afrika. Det sägs, efter hans egen berättelse, att han tog åttio borgar där; somliga gavs i hans våld, somliga bröt han ned eller brände. Så sade Þjóðólfr. 184. Man säger att åttio borgar togs i Särkland av den unge – han satte sig själv i fara – hataren av det glödröda ormtorget, innan den som skrämmer hären under skölden gick att föra en hård stridslek mot särkerna på det släta Sicilien. [osäker tolkning] Så sade Hugi Bryndœla skald. 185. Du bröt under den ärade Mikael hem åt fränderna, såsom vi hört; Budles son bjöd sina sanna länder, Harald, åt sköldarna. [osäker tolkning] ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 3 (maskinöversättning) Här sägs att Mikael var kung vid den tiden. Harald uppehöll sig många vintrar i Afrika och fick där mycket guld och alla slags dyrbara klenoder och värdefulla stenar. Men allt det gods som han fick och inte behövde till underhållet av sin styrka sände han med sina förtrogna män norrut till Holmgård, i kung Jarisleifs våld och vård. Där samlades mycket gods, vilket var sannolikt, eftersom han härjade den del av världen som var rikast på guld och silver, och så mycket som han uträttade, såsom förut har berättats, att han lade under sig åttio borgar. Han stred mot själva kungen i Afrika och segrade och lade under sig vida delar av hans välde, såsom Þjóðólfr skald säger. 186. Den spjuttröge stackaren har en gång stått fjärran, men Rinds stormens skyndare tog det utan hemgift; för Afrikas furste blev det inför honom att hålla Annars mö, den hagelfällda, både med folk och män. [osäker tolkning] Då höll Harald med hären till Sicilien och vann där en borg på det sättet att hans fågelfångare med fågellim fångade småfåglar som byggde bo i borgen och om dagarna flög till skogarna för att skaffa sig föda. Och Harald lät binda hyvelspån av tjärved på fåglarnas ryggar och gjuta vax och svavel (brennusteinn) över dem. Sedan flög alla fåglarna på en gång in i borgen till sina ungar. Då slog elden från fåglarna; fastän var och en bar en liten börda eld, antändes ändå husen därav, ty de var vasstäckta, och sedan flammade det ena huset upp efter det andra och sedan hela borgen. Då gick folket ut i ödmjukhet och bad om nåd med bekymmer och fruktan, de som förut hade talat högmodigt och hånfullt till Harald. En annan borg vann han på detta sätt: han lät säga in i borgen att hövdingen för grekkungens här var död och bad att få begrava hans lik i borgen, och de lovade att lägga ut mycket gods därtill, såsom det var sed för rika mäns själar. Denna borg var så stark att det inte fanns något hopp om att den skulle kunna tas med vapen. Men när borgarna hörde Haralds död omtalas, och de som förvaltade kyrkorna gärna ville ta emot guldet, fastän det var vikingar som ville ge dem det, bjöd var och en att man skulle fara till hans kyrka; de trodde att de då skulle få guld och silver och andra dyrbara ting. De gick emot liket i borgporten, bar ut kors och reliker och klädde sig vackert. Vikingarna bar kistan högt, och den var överhöljd med purpurpell, och de män som följde liket var i sidenkläder och långa hattar och under dem hjälmar och brynjor. Och när de kom mitt i borgporten, släppte de ned kistan tvärs över porten. Då blåste Haralds svenner i luren, och hela hären var redan beväpnad; de satte upp fälttecknen och sprang till borgen. Och Harald hade själv burit kistan. Då drog Harald svärd, och så alla hans tolv män som hade gått med kistan; de sprang upp i porten och dräpte där många män som stod obeväpnade framför dem. Där blev Halldórr Snorrason sårad, huggen i ansiktet. Alla var de något sårade, och mest av stenar som kastades mot dem från tornen. Harald vann då borgen och tog av godset det han ville; sedan lade han borgen under grekkungen. Många platser vann han i detta land under grekkungens välde innan han kom tillbaka till Konstantinopel. Litet senare gjorde han sin färd ut från Konstantinopel med en här till Jerusalem (Jórsalir), och när han kom till Jerusalem var hela landet uppgivet i hans våld. Så säger Stúfr, som hade hört Harald berätta om dessa händelser. 187. Den övermodige, eggdjärve for att lägga under sig – landet var foglig för stridernas härskare – Jerusalem och grekerna; och med väldigt välde kom obränd stridens hemvist, jorden, under den härdige; Haralds ande är ovan länderna. [osäker tolkning] Här berättas att detta land kom obränt och ohärjat i Haralds våld. Han for då ut till Jordan och badade sig, såsom pilgrimernas (pálmarar) sed var. Han gav gåvor till vår herres grav och det heliga korset och andra reliker i Jerusalems land och gav dem där så mycket gods i guld och silver att ingen visste antalet mark därav. Och han fredade vägen ända ut till Jordan och dräpte där rövare och annat folk som gjorde ofred, såsom Stúfr säger. 188. Rådslagen stod genom vreden (det drabbade svikarna) hos agdernas furste, på båda sidor vid Jordans strand; men för sanna illgärningar ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 4 (maskinöversättning) fick folket ont av fursten; folket fick säker våda; visst lever han för evigt med Kristus. [osäker tolkning] Efter detta for han tillbaka till Konstantinopel, och därnäst uppstod ofred från drottning Zoe mot Harald. Den första anklagelsen som riktades mot Harald var att han hade det guld som grekkungen ägde och inte hade redovisat det såsom lagen föreskrev, och att han själv hade tillägnat sig mer än kungen hade beviljat honom; de sade så, att under den tid då han var över kungens här hade inget guld kommit från galejerna. Den andra anklagelsen var den att drottning Zoe tillvitade Harald att han uppvaktade Maria, hennes sondotter. Harald friade till henne och fick henne inte. Det säger män som har varit i Konstantinopel att väringarna minns berättelsen så, att drottning Zoe själv ville ha Harald. Drottning Zoe och kejsar Munakus lät gripa Harald och föra honom bunden till fängelset (myrkvastofa), och två män med honom, Úlfr, som sedan var hans stallare (stallari), och Halldórr Snorrason. Och nära fängelset på gatan visade sig den helige kung Olav för honom; där byggdes sedan ett kapell åt den helige kung Olav, och det kapellet står ännu. Och då stöttes de in i fängelsehålan (dyflizza). Nästa natt därefter kom en änka och öppnade fängelsehålan; det är ett torn, öppet upptill, och kallas nu Haralds fängelse. Två tjänare hade den kvinnan med sig; de lät ett rep sänkas ned och drog upp Harald och dem som var med honom. Denna kvinna hade den helige Olav gett bot, och han hade uppenbarat sig för henne och sagt att hon skulle befria hans broder. Då for Harald genast till väringarnas skift (skipti); så kallar de de gårdar som de bor i. Och när han kom dit, bad han dem stå upp och ta sina vapen, och sedan gick de till kungens palats, där han sov, och dräpte några väringar som höll vakt över kungen, grep kungen själv och stack ut båda hans ögon. Så säger Þórarinn i sin drapa. 189. Greklands furste fick fullt glödande händer, [osäker tolkning] kejsaren gick med svår huvudskada stenblind. Så säger också Þjóðólfr. 190. Kejsarens bjöd att sticka (ofred var då begynt) ödaren båda ögonen ut, av vargens sorg. [osäker tolkning] Valgarðr berättar om dråpet på vaktmännen. 191. Hälften bjöd du att hänga, du furstens ättling, genast; ni har skiftat så att efteråt är väringarna färre. I många kväden om Harald nämns detta storverk, och man kan inte tala emot det, utom att det kunde vara så att det inte var själva grekkungen han bländade; man skulle kunna nämna någon greve eller härtog. Men i alla kväden om Harald sägs på samma sätt att detta var kejsaren själv. [osäker tolkning] Samma natt tog han den hall där jungfru Maria var inne och hade henne med sig. Sedan tog de två galejer och rodde in i Sæviðarsund. Där fanns järnkedjor över sundet. Då sade Harald att man skulle bemanna årorna på båda galejerna, och alla de som inte behövde ro skulle löpa akterut på båda galejerna och var och en ha sin hudsäck (húðfat) i famnen; och så lät de galejerna löpa upp på järnen. Och så snart de fastnade och farten tog av, bad han dem löpa föröver. Då stjälpte den galej som Harald var på fram över järnen, men den andra, som han inte var på, sprack när den red upp på järnen, och mycket folk omkom där, men somliga togs upp ur sundet. På detta sätt kom Harald bort ur Konstantinopel och for så in i Svarta havet. Och innan han seglade ut på havet satte han unga fru Maria i land och gav henne gott följe tillbaka till Konstantinopel och bad henne säga till drottning Zoe att Harald tyckte att hon då hade haft litet våld över honom, eller om hennes makt alls skulle ha kunnat hindra att han fick unga fru Maria, om han ville. Då seglade han norrut till Ellipalta och for därifrån tillbaka genom Österriket (Austrríki). Under dessa färder diktade Harald skämtvisor (gamanvísur), och de är sexton med ett och samma omkväde (niðrlag) i alla. Denna är en av dem. 192. Fartygets sida skar förbi det vida Sicilien; vi var då ståtliga; den brynjade fältets hjort gled väl, som väntat, under männen; jag väntar minst att en stackare ännu skulle orka fara dit; ändå låter guldringens Gerðr i Gårdarike mig gå bet. [osäker tolkning] ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 5 (maskinöversättning) Med detta syftade han på Ellisif, kung Jarisleifs dotter. Harald for till Holmgård för att möta kung Jarisleif och fick där ett gott mottagande. Han tog då till sig det stora guld som han tidigare hade sänt i förväg utifrån Konstantinopel. Innan Harald for österifrån ur Gårdarike, gifte Jarisleif bort sin dotter med honom, hon som hette Elisabet, men norrmännen kallade henne Ellisif. Det säger Stúfr den blinde. 193. Släktskap fick ädlingen, den i striden milde, när han ville; götarnas vän tog guld i mängd och furstens dotter. [osäker tolkning] På våren började han sin färd österifrån ur Holmgård och for med tre skepp till Sverige. Så säger Valgarðr. 194. Du for ut under den skönaste last, framgång skänks dig, givmilde; du förde guld ur Gårdarike utan fara, Harald, österifrån; du styrde djärvt i hårda stormbyar, du trofaste furste; du såg, där sjöstänket lättade, Sigtuna, och skeppen lutade. [osäker tolkning] Och då möttes de, Sven Ulfsson och Harald. De var fränder genom gifte (mágar), ty Ellisif, som Harald hade till hustru, var dotter till Ingegerd, dotter till Olof den svenske. Hans syster var Astrid, mor till Sven Ulfsson. Litet förut hade Sven flytt från Danmark för kung Magnus. Då bad Sven om förbund med Harald i deras svårigheter med kung Magnus och visade honom att kung Magnus satt över bådas riken. Harald svarade på det sättet att han inte ville neka Sven sin vänskap: "Men ändå vill jag först träffa kung Magnus, min frände, innan jag blir ovän med honom eller ansluter mig till hans fiender." Harald for då till Danmark, såsom här sägs. 195. Eken slungades under dig, furste, du i striden blide, ut på havet sedan; rätt blev för er avsedd odalen från Sverige; hinden bar revet där de rände rätt mot staget förbi det släta [osäker tolkning] snäckorna, men brudarna skälvde inte; Skåney närmare danerna. [osäker tolkning] Kap. 44. Här möttes fränderna kung Magnus och Harald Då inträffade de händelser som förut har antytts, att de möttes, kung Magnus och Harald, hans farbror. De tog till tals mellan sig, och Harald frågade hur kung Magnus ville jämka riket mellan dem. Men kung Magnus sade att han ville göra efter råd av sina stormän och sina krigare eller landsmän. Då kallades rikets män och kungens rådgivare dit, och kung Magnus lät framlägga inför dem vad Harald begärde. Då svarade Einarr þambarskelfir och sade att Harald hade varit långt borta när de vann landet från knytlingarna: "Och vi har ingen lust att delas mellan två kungar. Vi har också alltid tjänat en åt gången, och så skall det ännu vara så länge kung Magnus har sitt välde." Detta samtyckte alla rikets män till, och fastän var och en förde sin talan på sitt sätt, kom det ändå ned på en punkt, att de ville ha Magnus ensam som kung över sig. Därmed for Harald bort och tyckte sig inte få någon heder av sin frände. Han vände då tillbaka till Sverige och stämde möte med Sven. De ingick sitt kompanjonskap (félag) på det sättet att Harald lade till Norge och Sven Danaväldet, och de skulle båda vinna båda länderna från kung Magnus. De förstärkte sig med folk och for vida över Själland och Fyn, brände och härjade och tog mycket folk, såsom Valgarðr säger. 196. Harald, helt lät du härja – du tynger fienderna, furste; djärv rann vargen för att besöka manfallet – hela Själland; du gick på Fyn, och kungen med mycket folk fick hjälmarna till verk; [osäker tolkning] rikt ristade sköldar brast, mödan var inte liten. [osäker tolkning] 197. I staden söder om Roskilde brann klar eld; den idoge fursten lät röken väl falla ned över husen; landets män låg i mängd, Hel berövade sönerna friheten; [osäker tolkning] det sorgsna husfolket drog sig fult undan till skogs på flykt. 198. Vi dröjde dystert vid sköldarna; [osäker tolkning] de som levde kvar drev undan, skaran, och tagna blev sköna kvinnor; danerna flydde undan; lås höll kvinnans kropp på vägen före er till snäckorna; fjättrar bet häftigt många ljusa kvinnors hud. När Harald och Sven hade uträttat sådant som här antyds, delade de styrkan. Harald seglade utåt mot Norge, såsom Valgarðr säger. 199. Det var likt att se som om det brann mitt i en eld, när ni höll ormens mun med era skepp söderifrån; snäckan bar en röd skalle, [osäker tolkning] den sken av rent guld; draken for en lång dagsled, böljan bröts under skrovet. 200. Du råder, och den ädlare fursten skär den kalla sjön med vågorna; [osäker tolkning] skaran gagnar sin herre, ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 6 (maskinöversättning) skicklig, för hela Norge. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, avsnitt 7 (maskinöversättning) Här berättas hur Harald kom till Norge, från det att han for ur landet ut till Konstantinopel. När han kom till Viken, gick han från sina skepp och for upp till Upplanden, till sina odalgods, där hans fader hade haft rike, och begärde att bönderna skulle ge honom kunganamn, såsom han var född till. Det vågade ingen man göra för kung Magnus makts skull, att låta en annan man kallas kung i landet medan han levde. Då for Harald norrut till Gudbrandsdalen och höll där ting (þing) och begärde där kunganamn. Där fanns en man bland bönderna som gjorde det, Þórir á Steig, som sedan var en stor hövding. Han var då femton vintrar gammal, när han först gav Harald kunganamn i Norge. Kung Harald gav honom genast på stället en masurbolle, beslagen med silver och med en förgylld hänkel ovanpå, och bollen var full av bränt silver. Han gav honom också två guldringar, och de vägde tillsammans en mark, och därtill sin mantel, som var av brunt purpurtyg. Han lovade honom också stor ära om han blev rådande över riket. Då for kung Harald med en skara omkring på Upplanden och kallades då kung av bönderna. Sven for då också med härskepp omkring Småland i danaväldet. Alla dessa händelser som nu har berättats fick kung Magnus höra, och med alla hövdingarnas råd vände han hären mot Norge och ville först försvara det landet. Han kom till Viken och fick höra att kung Harald for ned emot honom med en styrka. Nu kom bådas vänner och fränder emellan och bar förlikningsanbud mellan dem. Det kom därhän att fränderna skulle mötas under grid (grið), och då stämdes ett rikt gästabud där det heter Akr. Kung Magnus skulle hålla gästabud för Harald i tre dagar och sextio män med honom. Den första dagen då kungen höll gästabud, och sedan borden hade tagits undan, gick kung Magnus ut ur stugan, och litet senare kom han in igen, och män gick framför och efter honom med stora bördor. Haralds män satt på den ena bänken. Då gick kung Magnus till den yttersta mannen och gav honom ett gott svärd, den andre en sköld, den tredje en kjortel, därnäst kläder eller guld eller vapen, de större gåvorna åt dem som var förnämare. Sedan kom han fram till Harald, sin frände, och hade i handen två vackra rörkäppar och sade: "Frände, vilken av käpparna vill ni ta emot av oss som gåva?" Då svarade Harald: "Den som är närmast oss." Då sade kung Magnus: "Med denna rörstav ger vi er halva Norges välde, med alla skatter och skyldigheter och all egendom, med detta förbehåll, att du skall vara en likaberättigad kung på alla platser som jag. Men när vi är alla tillsammans, skall jag vara den främste mannen i all hälsning och betjäning och säte; och om tre förnäma män är närvarande, skall vi sitta i mitten. Vi skall ha kungens ankarplats och kungens brygga. Ni skall också stärka och stödja vårt välde, därför att vi har gjort er till den man i Norge som vi trodde inte skulle finnas så länge vår skalle var ovan mullen." Då stod Harald upp och tackade sin frände väl för äran och den goda gåvan, och då var alla glada. När dessa tre dagar hade gått, hade kung Harald ett gästabud tillrett med hela sin styrka. Han bjöd dit kung Magnus med sextio man och höll gästabudet med stor iver. Och den första dagen av sitt gästabud gav Harald gåvor åt alla kung Magnus män, och där bars då in många sällsynta klenoder, som sedan gavs bort. När alla hade fått gåvor utom kung Magnus, lät Harald ta fram två stolar. Han satte sig på den ena och bad kung Magnus sitta på den andra. Då bars många stora väskor in i stugan, och kläden bredes ut på halmen, och kung Harald lät då öppna skattkistorna och sade till kung Magnus: "Ni gav oss förra dagen ett stort rike, som ni förut hade vunnit med heder från era och våra ovänner, och tog oss i gemenskap med er, och det var väl och hedersamt gjort mot oss. Nu är här att se åt andra hållet. Vi har varit i främmande länder och stundom i vissa livsfaror innan vi har samlat detta guld. Men nu skall vi dela det i två delar; ni, frände, skall äga halva guldet, eftersom ni vill att vi skall äga halva landet med er." Kung Harald lät då bära upp allt guldet och sedan dela det mellan dem. Detta tycker nu var och en som ser det vara ett stort under, att så mycket guld skall ha kommit till Nordlanden. Detta var dock i själva verket grekkungens rikedom, ty alla säger att där finns hus fulla av rött guld; och nu är kungarna mycket glada. Nu kom en stor bägare fram, stor som ett människohuvud. Kung Harald tog upp den och sade: "Frände, var är det guld som skall väga upp denna knapp?" Då svarade kungen: "Ofred och stora ledungar (leiðangrar) har gjort så, att allt guld och nästan allt silver har givits åt krigarna, och nu finns inte mer guld i vår förvaring än denna ring." Han tog den av sin hand och gav den i Haralds hand. Han såg på den och sade: "Det är litet guld, frände, för den kung som äger två konungariken, och ändå kommer somliga att tvivla på om ni äger denna ring." Då svarade kung Magnus bekymrat: "Om vi inte äger denna ring med rätta, då vet jag inte vad vi har fått med rätta, ty den helige kung Olav gav mig ringen vid det sista avskedet." Då svarade kung Harald leende: "Sant säger ni, kung: er fader gav er denna ring, och han tog den förut från vår fader för en liten sak. Det var inte gott för småkungarna i landet då er fader var som mäktigast." De avslutade gästabudet med att de tolv mäktigaste männen ur vars och ens följe svor förlikningseder; sedan skildes de i vänskap. Båda styrde riket om vintern i Norge, och var och en hade sin skara. På detta sätt berättar Þorgils Snorrason, en klok man, och han sade att Guðríðr, dotter till Guðþormr, som var son till Steigar-Þórir, berättade det för honom, och han sade sig ha sett masurbollen och manteln som Harald gav Þórir, och den hade då skurits till ett altarkläde. Detta bekräftar Bǫlverkr, broder till Þjóðólfr skald. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 8 (maskinöversättning) 201. Hemma blev, såsom jag hörde, du skatternas fiende, för dig sedan grön jord, när du bjöd honom guld och ni möttes, du och Magnus; er fränders förlikning varade mycket fridsamt mellan er, men sedan väntade Sven endast stark mylla. [osäker tolkning] Kap. 45. Nu tar Harald hårdråde konungadöme i Norge När Harald Sigurdsson tog konungadöme i Norge med kung Magnus, sin frände, hade det förflutit hundra vintrar räknat i tolvtal (tolfrœtt) och två vintrar sedan Harald hårfagre hade dött. Under denna tid hade de hövdingar styrt Norges välde som alla var komna av kung Haralds ätt, utom när danakungar eller sveakungar rådde över det, och dock var dessa hövdingar av olika ättegrenar, som var komna från kung Harald. Denna höst hände det så, att kung Magnus och kung Harald for med sin hird österifrån ur Viken och låg i en hamn. Dagen därpå var Harald redo att segla, men inte kung Magnus. Harald seglade då norrut före under dagen, och när de kom till hamnen, lade han sitt skepp på kungens ankarplats. Kung Magnus seglade senare under dagen och kom så till hamnen att Harald hade tältat och låg på kungens ankarplats. Då sade kung Magnus, när seglet hade tagits ned: "Män skall sätta sig vid årorna längs hela relingen, och de som inte ror skall ta fram männens vapen; och om de inte vill lägga bort, då skall vi strida." De gjorde såsom han sade. När kung Harald såg att kung Magnus, hans frände, rodde fram fullt rustad och redo att strida, sade Harald: "Hugg av landfästet och låt oss lägga ut skeppet; vred är nu kung Magnus, min frände." Så gjordes; då lades skeppet längre in, och kung Magnus lade sitt skepp på ankarplatsen. Och när båda hade gjort sig i ordning, gick kung Harald med några män ombord på kung Magnus skepp. Kung Magnus bad honom välkommen. Då svarade Harald: "Det trodde vi, att vi nu hade kommit bland vänner, men för en stund sedan anade vi något om ni skulle vilja det så. Och det är sant som man säger, att barndomen är snar till sinnes, och vi vill inte heller se det på annat sätt än att detta var ett ungdomsstreck." Då säger kung Magnus: "Detta var ett släktdrag och inte ett ungdomsstreck. Jag kan minnas vad jag gav er och vad jag förbehöll mig. Om denna lilla sak togs ifrån oss utan vårt lov, skulle det snart bli en annan. Hela förlikningen, den som gjordes, vill vi hålla, och detsamma vill vi ha av er, som vi har betingat oss." Då svarade kung Harald: "Det är en gammal sed att den klokare ger efter," och gick sedan tillbaka till sitt skepp. I sådana mellanhavanden mellan kungarna visade det sig att det var svårt att vårda deras förlikning. Kung Magnus män sade att han hade rätt i sin sak, men de som var mindre kloka menade att Harald hade blivit något vanärad. Men Haralds män sade att det inte var bestämt på annat sätt än att kung Magnus skulle ha ankarplatsen om de kom båda lika tidigt, men att Harald inte var skyldig att lägga bort från ankarplatsen om han kom först. De menade att Harald hade handlat både klokt och väl. Men de som ville tala värre om saken sade att kung Magnus ville bryta förlikningen och att han ville göra kung Harald vanära och orätt. Sådana tvister blev snart föremål för okloka mäns tal, och ännu fler saker har det varit som det går några rykten om. De styrde landet båda tillsammans under vintern. Kap. 46. Om kung Magnus den godes, Olav den heliges sons, död ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 9 (maskinöversättning) Men på våren bjöd kungarna ut ledung (leiðangr) och gjorde sig redo att fara söderut till Danmark. Det var en vinter efter Ragnvaldr Brúsasons fall. De for med hären söderut till Danmark mot Sven Ulfsson, som då hade varit i Danmark om vintern. Då flydde Sven ur landet och upp till Sverige. Och när kungarna låg med sin styrka söderut vid Jylland, fick kung Magnus en hastig sjukdom, och när han var nära döden, överlämnade han hela sitt rike åt Harald, sin frände, och därnäst dog kung Magnus. Och efter dessa stora händelser höll kung Harald ting med sin styrka och sade att han hade för avsikt att fara med hären till Viborgs ting och ta där kunganamn över danaväldet och sedan vinna landet; han sade att det var hans egendom liksom Norges kungavälde efter kung Magnus, hans frände. Han bad då styrkan stödja honom och sade att norrmännen då skulle vara danernas överherrar för all framtid. Då säger Einarr þambarskelfir att han ansåg sig mer förpliktad att föra kung Magnus, sin fosterson, lik till graven och föra honom till hans fader, den helige kung Olav, än att strida utomlands eller begära andra mäns egendom. Han slutade sitt tal så, att han hellre ville följa kung Magnus död än någon annan kung levande. Sedan tog de kung Magnus lik och gjorde i ordning det värdigt; de satte båren i lyftingen (lypting) på kungens skepp. Då gjorde sig alla de som bodde norr om Stad redo att följa kung Magnus lik hem till Norge. Nu upplöstes ledungen. Kung Harald såg då som sitt bästa val för stunden att fara tillbaka till Norge och först tillägna sig det väldet och därifrån förstärka sig med folk och styrka, och så gjorde han. Då blev hela Norges kungavälde svuret åt kung Harald, först på Borgartinget, och sedan for han norrut till tingen. Allt folk i Norge underkastade sig honom. Einarr þambarskelfir for med tröndernas här med kung Magnus lik norrut till Nidaros och jordade honom i Kristkyrkan utanför koret. Över hans grav grät mången ädel kämpe. Så säger Oddr Kikinaskald. 202. Männen fällde, när de bar den milde till graven, många tårar; tung var den bördan för fursten [osäker tolkning] för dem som han gav guld; sinnet delades så att furstens huskarlar knappt kunde hålla sig, och furstens folk satt sedan ofta nedslaget, med tårar. Det säger alla män på samma sätt, att ingen kung har varit så omtyckt i Norge som Magnus den gode, och därför var dessa händelser till sorg för många män. När kung Harald kom norrut till Trondheim, stämde han de åtta fylkenas ting på Eyrar. Där tillerkändes honom hela landet, och han var sedan ensam kung i Norge hela den tid han levde. När kung Sven fick höra om kung Magnus död, hade han kommit fram till sin häst. Det var i Skåne, under den heliga högtiden [osäker tolkning]. Han ville då stiga upp och tänkte rida upp till Götaland och skiljas från danaväldet. Då kom en man till honom och berättade om kung Magnus död. Kung Sven svarade: "Det är stora nyheter, om det är sant, men det må Gud veta, och alla daner skall få höra det, att nu skall jag antingen få riket över danaväldet eller dö här på mina odalgods." Han steg upp på sin häst och vände genast tillbaka ut i Danmark. Folk strömmade då till honom; han lade då Danmark under sig. Han for om hösten söderut till Jylland, stämde då till Viborgs ting och begärde kunganamn av danerna, och han togs då till kung av alla daner, och från den tiden kallar man honom kung i Danmark, men inte förut. Þorkell geysa gav honom kunganamn för andra gången. Danerna talade då hånfullt om norrmännens kung. Så mycket gyckel drevs därmed att Þorkell geysas döttrar skar ankare av ost och sade att det skulle vara fullgott fäste för den norske kungens skepp, med vilka han skulle vinna Danmark. Nästa sommar därefter hade kung Harald halva det allmänna uppbådet (almenningr) ur Norge med folk och förnödenheter. Han for söderut till Jylland, härjade där om sommaren och brände vida omkring. Han lade sina skepp i Goðnarfjǫrðr. Då diktade han och Þjóðólfr denna visa. 203. Låt oss, medan linneeken sover hos sin man, [osäker tolkning] i Goðnarfjǫrðr låta ankarna hålla; nästa sommar skall jag längre söderut – jag säger en enda spådom, spjutträd – låta den kallnosade kroken hålla furan i djupet. [osäker tolkning] ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 10 (maskinöversättning) Denna färd omtalar också Bǫlverkr. 204. Ledung bjöd du ut från landet, sjön gick över de vackra skeppen; bränningen stod när du härnäst reste havets glänsande häst; den dyra skokken låg på den mörka böljan; danerna var då i nöd; [osäker tolkning] hären såg framför landet lastade snäckor illa ställda. [osäker tolkning] Då brände kung Harald Þorkell geysas gård, och hans döttrar fördes då bundna till skeppen. Då diktades detta. 205. Danernas mör skar åt oss av ost, för den ö-ringens [osäker tolkning] – det grämde fursten – ankarringarnas ting; nu ser i morgon mången mö, fast det är färre som lär det, en kraftig krok av järn hålla den allvåldiges skepp. [osäker tolkning] Så säger man att den spejare (njósnarmaðr) som hade sett kung Haralds skepp sade till Þorkell geysas döttrar: "Det sade ni, Geysas döttrar, att Harald, Norges kung, inte skulle komma till Danmark; eller hur tror ni nu att det skall bli?" Hon svarade: "Så var det i går." Þorkell geysa löste ut sina döttrar med mycket gods. Så sade Grani skald. 206. Aldrig lät den ostadige kråkornas drivsnö ute [osäker tolkning] locket i den mycket täta Hornskogen; törnena drogs fram; [osäker tolkning] filarnas herre drev flykten av furstens fiender till stranden; gods måste mycket snart Dottas fader betala ut. Kung Harald härjade hela sommaren i danaväldet och fick oerhört mycket gods, men han blev inte landfast i Danmark den gången. Han for tillbaka till Norge om hösten och var där om vintern. Nästa sommar därefter härjade han åter i Danmark, och så det ena året efter det andra, och gjorde många storverk vida omkring i riket. Så säger Stúfr. 207. Öde blev Falster, efter vad vi hört; folket fick stor fruktan; glad var korpen, men rädda var bönderna varje år. Då var kung Sven landfast i Danmark. Han satt stilla om vintrarna och låg ute om somrarna med ledung och lovade att fara med danernas här norrut till Norge och göra där inte mindre ont än kung Harald i danaväldet. Kung Sven bjöd kung Harald om vintern att han skulle komma norrifrån med sin styrka och Sven söderifrån, och att de skulle mötas vid Älven och då strida till det yttersta och så dela rikena mellan sig. Då använde båda hela vintern till att rusta sina skepp och ha ute allmänt uppbåd (almenningr) om våren. Denna sommar kom Þorleifr fagri utifrån Island och började dikta en flock (flokkr) om kung Sven, och han fick höra, när han kom till Norge, att kung Harald hade farit söderut till Älven mot kung Sven. Då diktade han detta. 208. Jag väntar att den kloke fursten på Raknes stigar djärv i spetsarnas strid möter inntröndernas styrka; därför må nu var och en den andre beröva livet eller länderna; föga tänker Sven på förlikning; gudarna råder för det sällan fasta. [osäker tolkning] 209. Vred för Harald, han som den röda skölden ofta har för länderna, de breda relingsoxarna på Budles stigar norrifrån; men Svens glänsande djur, fagert målade med sten, söker över lökens sjö, dens som de guldmynnade spjuten rödfärgar, söderifrån. [osäker tolkning] 210. Livet skall danernas bytesrike furste förvägra de flesta hersar – vred har han för landet högbrynjade skepp – när han driver mastknoppens tämjda renar söderifrån till möte med hördarnas hårde furste, sexhundra till mötet. [osäker tolkning] 211. Ulfs önskeson styr med vackra skepp till Älven, han som kastar lik åt hästarna i stridens väder; [osäker tolkning] fälttecknen smällde där de svallade, stänkta med rött vapenlödder; Gauts regn slår igenom Hálfs guldmärkta skjortor. [osäker tolkning] Då kom kung Harald med sin här till det avtalade kungamötet och fick då höra att kung Sven låg söderut vid Jylland. Då sade kung Harald till Þjóðólfr: Då svarade Þjóðólfr. 212. Brynjetingets Baldr har ljugit för gehängestickornas Baldr, han som har land söderut att råda för, landbrytaren; den nordligare Njǫrðr av sköldarnas dånridt skall se det norrut; du är en tapper furste och förmer än den fasthållne ordens man. [osäker tolkning] Då delade kung Harald sin styrka. Han lät bondehärens allmänna uppbåd fara tillbaka; han for med sin hird och sina lendermän (lendir menn) och hade det av bondestyrkan som var närmast landets ände österut. Han for då söderut till Danmark och söder om Vendilskagi och så söderut kring Thy. Han for då fram med härsköld (herskildi), brände och dräpte män. Så säger Stúfr. 213. De flydde på Thy genast för furstens anfall; stort rådde det modiga hjärtat; Haralds ande är ovan länderna. [osäker tolkning] ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 11 (maskinöversättning) och hela vägen for han söderut till Hedeby, tog köpstaden, rånade och brände den helt. Då diktade hans män detta. 214. Bränt blev från ände till ände hela Hedeby av vrede, och det må kallas ett djärvt dåd, såsom jag hörde; det finns hopp att vi vållar Sven skada i natt före gryningen; hög låga gick ur husen, sorg på borgens arm. [osäker tolkning] Detta minns också Þorleifr fagri, när han fick höra att kung Sven inte hade kommit till mötet med kung Harald och att striden vid Älven inte hade blivit av. 215. Hur har den hätske kungen hunnit till Hedeby? folkets härskare kan fråga furstens skara, den som vet det, när Harald onödigt österifrån till furstens stad tidigt – det var att vänta – en gång lät skidorna löpa för vind. [osäker tolkning] Då for kung Harald tillbaka norrut och hade sextio skepp, och de var stora och lastade med det härfång som de hade tagit under sommaren. Och när de seglade norrut förbi Thy, kom kung Sven ned från landet emot dem med en stor här och bjöd då kung Harald att strida med sig på land. Men kung Harald hade en hälften så stor styrka och bjöd ändå kung Sven att strida med sig på skepp. Så säger Þorleikr. 216. Sven, som föddes under Midgård i den bästa tid, bjöd det mäktiga folket att färga sköldar på land; dock sade sig den rådsnabbe kungen, om landet höll, [osäker tolkning] hellre vilja strida på vindens häst, Harald, föga tveksam. Efter detta seglade kung Harald norrut och vek ännu österut till Limfjorden, ty så drev vädret dem, och de härjade ännu var de än var. De tog till att ro söderifrån och lade sig vid Samsø om natten. Och redan vid soluppgången låg en stor dimma runt hela ön. Då såg de på andra sidan ute på havet bredvid sig något som om det vore några eldar. Det sades då till kungen. Då sade han: "Tag av tälten från skeppen och låt oss ta oss norrut med årorna. Här har dimman kommit över oss vid landet, men ute på havet skiner solen klart, och dessa eldar torde inte vara annat än att morgonsolen skiner på stävarnas skeppsprydnader och på förgyllda flöjlar." Det var som han sade. Där hade då kung Sven kommit med en oövervinnelig här. Han eggade ivrigt sin styrka till att ro efter, så snart de såg norrmännens styrka. Då tog danerna till att ro efter. De hade mycket snabbare skepp och mindre tungt lastade. Då såg kung Harald att danerna närmade sig dem och att det inte skulle duga som det var. Sist for hans skepp, draken, som han själv hade. Då sade Harald att man skulle kasta virke överbord och låta dyrbara kläden och andra goda klenoder komma därpå. Då var det vackert lugnt, och detta drev med strömmen. När danerna såg sitt gods driva på havet, vek de som for först dit; det tycktes dem lättare att ta det som flöt löst än att hämta det inombords hos norrmännen, och därmed fördröjdes förföljelsen. När kung Sven kom fram med sitt skepp, eggade han styrkan och sade att det var skam, med så stor här som danerna hade, att de skulle låta norrmännen fara i frid, där de hade en liten styrka. Då tog danerna för andra gången till att ro. Då såg kung Harald att danernas skepp gick fortare och bad då åter att man skulle lätta hans skepp. De bar då malt och vete överbord, och det stod då stilla en stund. Då lät kung Harald kasta överbord stridsrelingar (víggyrðlar) och tomma tunnor (verplar), och lät kasta överbord tillfångatagna män. Folket fäste sig då vid detta och klättrade upp därpå; allt drev då tillsammans med strömmen. Då rodde danerna dit och tog männen, och därigenom kom Harald norrut undan ut på havet, medan de andra vände sina skepp dit för att ta upp folket som var på havet. Då vände danerna tillbaka, och Harald till Norge. Om detta diktade Þorleikr. 217. Hör allt det, varför Sven förföljde östmännen på skeppens väg, när den andre fursten, den snarsinte, höll undan; bytet var tröndernas furstes; de lättade flera skepp; allt flöt i det svallande vädret på Jyllands hav. [osäker tolkning] Kung Sven lade sina skepp söderut under Samsø och träffade där sju skepp med vikverjar; det var ledungsfolk och bönder. När kungen kom fram till dem, bad de om grid och bjöd gods för sig. Så sade Þorleikr. 218. Stor förlikning bjöd furstens vänner männens herre; de vände hellre, de som hade, de hugstarka, mindre styrka; [osäker tolkning] och de rådsnabba tog sedan till orda i saken; livet var för människornas barn ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 12 (maskinöversättning) inte till salu; bönderna dröjde. [osäker tolkning] Kap. 47. Ännu om Harald hårdråde Kung Harald var en mäktig man och styrde kraftfullt inom landet, och det är alla mäns tal att ingen kung har varit klokare i Nordlanden. Han var en stark man och väl stridsduglig. Hans gärningars framgång var sådan som länge har berättats, och ändå ligger mycket fler av hans bragder oberättade. Det beror på att kunskap saknades, och på att vi inte vill skriva upp saker utan vittnen, även om vi har hört dem. Då tycker vi att det är bättre att det härefter läggs till än att man skulle behöva ta bort något av just detta. Mycket av berättelsen om kung Harald är satt i de kväden som isländska män framförde för honom själv; därför var han deras stora vän. Han har också varit den av alla Norges kungar som var mest omtyckt av islänningarna. När det var hungersnöd där, gav kung Harald lov för fyra skepp att föra mjöl till Island och bestämde att inget skeppund (skippund) skulle vara dyrare än hundra vadmal (vaðmál), och han gav lov till utresa åt alla fattiga män som skaffade sig förnödenheter för färden över havet. Och från den tiden återhämtade sig det landet mycket till goda år och förbättring. Kung Harald sände en klocka dit till den kyrka som den helige kung Olav hade sänt virket till och som står på Þingvellir. Sådana minnen har man där av kung Harald, och många andra stora gåvor som han gav åt dem som sökte honom hem. Úlfr Óspaksson, en isländsk man, gjorde han till sin stallare (stallari) och gav honom den största ära och gav honom till hustru Jórunn, dotter till Þorbergr Árnason. Då hade kung Harald hållit bröllop med Þóra, Þorbergs dotter, Jórunns syster. Úlfr var en man med lyckosam ätt; hans son var Jóan, fader till Erlendr himaldi, fader till ärkebiskop Eysteinn. Kung Harald och Þóra hade två söner; den äldre hette Magnus och den yngre Olav. Kung Harald lät bygga Mariakyrkan norrut i Nidaros och lade stora prebenden (próventur) till den, och han förstärkte också staden i Nidaros mycket. Under hans dagar var arnmødlingarna de mäktigaste lendermännen (lendir menn) i Norge. Kung Harald blev osams med Einarr þambarskelfir, därför att Einarr ville jämställa sig med kung Harald i makt inom tröndernas lagområde. Han kom aldrig så till Kaupangen, där kung Harald var, att han inte hade en stor styrka. Och det övermodet visade han i Kaupangen, att han tog bort en överbevisad tjuv från mötet (mót), och man lyckades inte döma honom, och ändå var kung Harald själv på mötet. Då sade kungen detta, så att många hörde. 219. Sköldblänkets färgare skall driva oss ur landet, om inte Einarr kysser yxans tunna mun. Det säger man att Harald också kvad detta, när han såg ut genom loftsvalen var Einarr gick fram längs långgatan och hade inte mindre styrka än fem hundra män. 220. Här ser jag den djärve Einarr þambarskelfir, han som kan skrapa tångens hjälm, gå upp [osäker tolkning] med mycket folk; den fullmäktige väntar på sitt fulla mått; [osäker tolkning] ofta finner jag att en mindre skara huskarlar följer efter härskarstolen i hälarna än jarlen. Litet efter detta lät kung Harald dräpa Einarr och Eindriði, hans son, som var den raskaste och mest dugande av alla män. Så gick det för Einarr genom den långa fiendskap som kung Harald hade burit på och behärskat sig med länge förut, såsom tidigare har antytts i denna berättelse, och ändå hade det varit många förmaningar mellan dem innan det slutade på detta sätt. Vid denna tid var lendermännen så övermodiga att så snart de inte tyckte om allt hos kungen, löpte de ur landet till kung Sven i Danmark, och han gjorde dem då till stora män; somliga gav han guld, somliga annan stor ära, såsom Þjóðólfr säger. 221. Den raska skaran har, närmast för Sven, skiftat sitt till mindre dåd och en god herre; [osäker tolkning] det är länge en kämpes skam. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 13 (maskinöversättning) Då for Finnr Árnason från kung Harald söderut till Danmark, och kung Sven gav honom jarldöme. Därnäst bjöd kung Harald ut ledung ur Norge och for med sin styrka till Danmark för att härja. Han låg söderut vid Halland i Lofufjǫrðr och hade förut härjat mycket i Halland. Då hade kung Harald hundrafemtio skepp. Där kom kung Sven emot honom med tre hundra skepp. Då stängde danerna in norrmännen i hamnen, innan kung Harald blev varse det. Då frågade kung Harald sina män om de skulle strida med en hälften så stor styrka eller hålla undan. Alla svarade på samma sätt och bad kungen råda, och ändå sade de alla att det nästan var omöjligt. Då svarade kung Harald: "Jag ser att ni vill vänta på vårt avgörande, och så skall det vara. Vi har så stor och fager styrka att vi på intet villkor vill fly; hellre skall var och en av oss ligga tvärs över den andre." Så säger Steinn Herdísarson, som då var på Ulfs skepp. 222. Den hökmodige sade det som han trodde skulle bli; där sade han att hoppet om furstens skonsamhet var slut från hans sida; hellre sade den berömde fursten att var och en av oss skulle, än ge vika, falla tvärs över den andre; männen tog fram alla vapen. Steinn säger också hur stor styrka var och en hade. 223. Den hugstarke herren satte en här av långa skepp på spel, han som med hundrafemtio väntade på mötet med danerna; därnäst var det att den vrede från Lejres säte lät tankens landhästar med tre hundra skära sunden dit. [osäker tolkning] Då lät kung Harald blåsa till att lägga samman skeppen och lät först sin drake vika ut emot styrkan. Då ropade Ulfr stallare till sina män: "Lägg fram vårt skepp närmast kungens skepp," såsom Steinn skald säger. 224. Han uppmanade oss alla, där ute – där de höga spjuten skalv, rodden gjordes snabb på havet – Ulfr, furstens stallare; den skarpeggade bad att man väl skulle lägga fram hans skepp bredvid furstens, och männen samtyckte till den raske landshärskarens förtrogne. Kung Harald lät då binda samman stävarna på sina skepp. Då rodde danerna fram, och lurarna gick med rop och eggelse. Danerna trodde sig då ha norrmännen i sitt våld. Detta var på Laurentiusmässoafton, och det var sent på kvällen som man tog till att strida, och man stred om natten. Kung Harald var i förrummet på sitt skepp och sköt, såsom Þjóðólfr säger. 225. Den raske upplänske fursten drog almbågen hela natten; landshärskaren lät pilar drälla på vita sköldar. Då blev striden skarp. Kung Sven lade sitt skepp och sitt fälttecken emot kung Haralds fälttecken. Där var Finnr jarl på ena sidan om kung Sven. Denna strid gick annorlunda än danerna trodde. Norrmännen stod tätt omkring kung Harald och stred väl, såsom Steinn säger. 226. Det är ett under, om inte guldets träd fullt prövade – vi stred och värjde det vida landet till sist – om de hugfyllda norrmännen vågade hålla Harald; korpen fick i gryningen lik i mängd vid Nissans mynning. [osäker tolkning] Då vände manfallet sig mot danerna. Norrmännen gick upp på danernas snäckor; somliga föll och somliga flydde. Kung Svens skepp var helt röjt mellan stävarna vid slutet, såsom Þjóðólfr säger. 227. Det mesta av hirden, som den djärve klons födare väl gagnade, var död innan fursten hann springa i land från skeppet; ödet fick då en skåra; hela besättningen, varenda fot, hade då gått till Hel för jutarnas raske ringkung. [osäker tolkning] Här sägs att kung Sven flydde upp på land med en skuta som hade flutit vid lyftingen. I detta tumult högg danerna av förtöjningarna (tengsl) och lade ifrån; därför var den gladast som först kom bort. Och röjda blev danernas snäckor, inte färre än sjuttio, såsom Þjóðólfr säger. 228. Man sade att Sogns gagnande furste på en gång i ett enda slag röjde åtminstone sjuttio glänsande skepp av Svens folk. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 14 (maskinöversättning) Då flydde danernas här bort, och norrmännen förföljde dem. De minns då rodden i Jyllands hav. De drev då de flyende, ända till dess att somliga sprang upp på land, somliga spreds in i fjordarna och somliga ut på havet. Detta var så stort manfall att ingen kunde räkna det, och nästan alla var av danerna. Finnr jarl blev tillfångatagen, och han var då nästan blind. Han satte sig i sin lypting när flykten bröt ut; han togs då och fördes inför kung Harald. Så sägs att kung Sven hade haft med sig sex jarlar till striden, såsom Þjóðólfr säger. 229. Sven har att löna för segern sex danernas jarlar, dem som ökar hetsen i en och samma strids lek; [osäker tolkning] han som inte ville rädda sig, den stridsljuse, med raskt hjärta, blev tagen mitt i fylkingen, Finnr Árnason. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 15 (maskinöversättning) Louis Moe: Drottning Þóra och hennes söner Då sattes jarlen ned i förrummet framför kung Harald. Kungen var då mycket glad och sade: "Här möts vi, Finnr, men senast i Norge. Nu har den danska hirden inte stått så fast kring dig, och nu har norrmännen det svåra arbetet att släpa dig blind efter sig och vinna dig livet." Då sade jarlen: "Mycket ont får norrmännen utföra, och det värsta av allt är det som du befaller dem." Då svarade kungen: "Vill du ha grid, fastän det är oförtjänt?" Då sade jarlen: "Inte av din hund." "Vill du ha grid av Magnus, din frände?" Han styrde då ett skepp. Jarlen sade: "Hur skulle den valpen råda för grid?" Då log kungen och tyckte det var roligt att ha att göra med honom och sade: "Vill du ta grid av Þóra, din fränka?" Jarlen frågade: "Är hon här?" Kungen sade: "Här är hon." Då sade Finnr ett skämtord, som sedan har hållits i minnet för att visa hur vred han var, då han inte kunde behärska sina ord: "Det är inte underligt att du har bitit väl i dag, när märren har följt dig." Finnr jarl fick grid, och han var hos kung Harald en tid. Med kung Harald i striden vid Nissan var båda hans söner, Magnus och Olav, Eysteinn orri och Hákon Ívarsson. Kung Sven flydde upp på land med en annan man, och de kom till en kotegård, därför att norrmännen sökte efter honom överallt på storgårdarna och i byarna. Där var en gammal husfru. Hon frågade vad för män de var. Kungen bad den som följde honom att svara. Den mannen svarade gumman: "Vi är nu vandringsmän och behöver er undfägnad." Då svarade gumman: "Är ni så stora som ni låtsas vara och uppträder ståtligt, så kan ni väl berätta nyheter, om dessa kungar har stridit något, eller vad som är meningen med det brak och dån som vi har hört hela natten." Då sade mannen att det var troligare att de hade stridit. Då frågade gumman vem som hade fått övertaget. Han svarade: "Norrmännen har segrat, fostermor." Då säger gumman: "Blev kungen dräpt?" Han svarade: "Han har kommit på flykt, men är inte dräpt." Då sade gumman ett mycket dumt ord: "Usla är vi, och ve oss, eftersom vi har en kung som är både feg och halt." Då svarade den som förut hade talat mindre: "Låt oss tro, gumma, det som är troligare, att han inte är feg, men inte är han segersäll." Innan de gick till maten bar gumman fram tvättvatten åt dem, och den tvättade sig först som gick efter, och tog genast mitt i duken och torkade sig. Gumman grep efter duken och ryckte i den: "Tag i änden av handduken och gör inte allt vått på en gång." Då svarade den tystlåtne mannen: "Det kan ännu bli så, fostermor, om Gud vill, att vi får så stor heder att vi torkar oss mitt på duken." Detta är en lustig berättelse och inte mycket värd att berätta, utom därför att här visas ett slag av klokhet och oklokhet. Och å andra sidan berättas det om kung Harald och Finnr jarl: där gav den efter som hade makten, och det var honom till ära och inte till nesa. Jarlen visade hurdan han var till sinnelaget, men han kunde då inte annat än tala väl om kung Sven, som han förut hade tjänat, och hårt om dem som han förut hade varit emot. Men kungen tog det som ett barns ord, och så har också alla tagit det sedan. Då om hösten for kung Harald tillbaka till Norge med seger och härfång, men kung Sven stärkte sig och fick sitt rike. Litet senare for en stor hövding till Danmark, Hákon jarl Ívarsson, som då hade till hustru Ulfhildr, dotter till Magnus den gode, och han uppehöll sig där en tid hos kung Sven. Han stred mot kung Harald söderut på Jylland. Då hade Hákon det fälttecken som kung Magnus hade ägt. Där fick kung Harald seger, men Hákon flydde och förlorade största delen av sin styrka. Striden vid Nissan var under kung Haralds sextonde regeringsår. Litet innan striden vid Nissan blev kung Harald osams med upplänningarna. De påstod att kung Olav hade gett dem rättsförbättringar på många punkter framför andra landsmän i Norge, både vad gällde utrustningsplikt (útgerðir) och många landsrätter som var stadgade för bönderna och som inte fanns på andra platser i landet. De påstod att kung Olav hade gett dem denna ära efter striden vid Nesjar, därför att upplänningarna hade gett honom hjälp när han lade under sig hela Norge och Sven jarl flydde ur landet. Detta tyckte kung Harald inte om och sade att en och samma kungarätt skulle gälla i hela Norge, såsom Þjóðólfr säger. ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 16 (maskinöversättning) 230. Landsmännen, lystna efter split, lät knappt fursten vara; folket på jorden gjorde ohörda lagar hedervärda; [osäker tolkning] men för det rådslaget bröt trollen för folket, för dem som vållade det, i kölarnas lopp, riset åt furstens fiender. [osäker tolkning] Kung Harald for med styrkan upp till Romerike och brände bygden vida omkring. Så säger Þjóðólfr. 231. Holmboarnas tvingare tog hårda tyglar med raumarna; där tror jag att den mest berömdes, Haralds, fylking gick fast fram; eld gjordes till gäld, fursten rådde, och då hjälpte den höga takhunden till att föra de arma bönderna till måtta. [osäker tolkning] Därifrån for han upp till Ringerike och brände där. Om det säger åter Þjóðólfr, hur de underkastade sig kungen. 232. Folket bad för sig om livet; lågan dömde ringarna en tvingad dom, innan Hafs galla fick sitt fall. [osäker tolkning] Efter detta förliktes bönderna med kungen och höll lag efter kungens ord och alla hans bud. Så säger Þjóðólfr. 233. Folkstarens gödare lyder; [osäker tolkning] det finns föga annat än att samtycka till det som kungen då vill bjuda männen, hela folket. Under det tredje året efter striden vid Nissan slöts fred mellan kung Harald och kung Sven med alla norrmäns och daners råd, på det sättet att var och en av kungarna skulle styra sitt rike och i frihet ha det, kung Harald Norge och kung Sven Danmark, och ingendera skulle då gälda den andre bot. Härnaden skulle upphöra där den hade stannat, och den skulle ha lyckan som hade fått något. Den freden skulle stå så länge de var kungar, såsom Þjóðólfr säger. 234. Hördarnas furste förde – freden kom det tredje året; sköldkanterna bet hårt utanför stranden – mödan till krokens vändning. [osäker tolkning] Kap. 48. Under kung Haralds nittonde regeringsår dog Edvard den gode i England på femte dagen i julen, och på sjätte dagen i julen tog engelsmännen till kung Harald, son till Godwin, Ulfnaðrs son, och Gyða, dotter till Þorgils sprakaleggr. Han vigdes till kung i London i Paulskyrkan på åttonde dagen i julen. Kung Edvard hade haft Gyða, Godwins dotter, till hustru, och Edvard hade inget barn. Då övergick konungadömet i England från Adalsten den godes ätt. Jarl Tostig, Godwins andre son, tyckte sig inte vara sämre berättigad till riket än Harald, och han ville ställas i val inför alla landsmän mot sin broder. Han begärde att alla landets hövdingar och allt folk skulle välja den till kung som de hellre ville ha, och det var många mäns tal att Tostig var en klokare man och inte sämre lämpad att bli kung. Men Harald tyckte sig stå konungadömet närmare, eftersom han hade namnet och var tronsatt (stólsettr) och dessutom hade fått kungavigning. Han hade kungens hallar och skattkammare, och därför ville han inte lämna riket, eftersom han hade landets hela makt. Kap. 49. Hur Tostig flydde ur England Nu märkte Harald sin broders missnöje. Då trängde han honom ur landet, och jarl Tostig for till Danmark för att möta kung Sven, sin frände, och bad honom ge sig stöd och styrka till att få sin ära. Kung Sven bjöd honom att ta emot rike av honom i Danmark. Då svarade Tostig: "Vill ni inte ge oss styrka och kraft till det ur ert rike, så att vi får vår ära? Och vi vill med er kraft och vår ledning vinna England, såsom Knut, er morbroder, gjorde, och det rike som är oss huldast i England." [osäker tolkning] Då svarade kung Sven så: "Mycket mindre rådsman är jag än vår frände gamle Knut, så att jag knappt kan hålla danaväldet mot norrmännen. Men gamle Knut fick i arv hela danaväldet, och med här och lycka England, och det var en tid inte osannolikt att han skulle bli liggande där. [osäker tolkning] Men Norge fick han utan strid. Nu kan vi beräkna för oss mer måtta efter vår ringhet än efter vår frände gamle Knuts framgång." Då sade jarl Tostig: "Våra fränder blir våra fiender; deras fiender skall då vara våra fränder." Jarlen skildes så från danakungen att de båda var vreda. Kap. 50. Om jarl Tostigs färd till Norge och kung Haralds mottagande ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 17 (maskinöversättning) Men nu vänder Tostig färden tillbaka till Norge och träffade där kung Harald och klagar för honom sin svåra belägenhet och bjöd honom sin tjänst och sitt förbund. Där möts nu stora visa män; de talar med varandra. Kungen talade vänligt om jarlens stora olycka och att han skulle vara utestängd från sitt rike utan skuld. Jarlen började med när Hǫrða-Knútr, gamle Knuts son, styrde England och hur det hade gått med edsförbundet mellan kung Magnus och Hǫrða-Knútr, och därnäst att kung Magnus hade blivit Hǫrða-Knúts rätte arvinge, och hur han visade stor mildhet mot kung Edvard när han inte krävde den egendom och det rike som fanns i England, såsom han gjort med det som fanns i Danmark. "Nu tror vi att ingen annan arvinge till kung Magnus är född som står högre än ni, eller hur menar ni att det är sant?" sade jarlen. Över detta tal tänkte kung Harald noga; de höll många sammankomster, och deras samtal slutade så att jarl Tostig svor sig i kung Haralds tjänst och lovade kungen följe och sällskap västerut till England. Kungen lovade honom i gengäld rike och upphöjelse, desto mer ju mer riket växte för honom. Detta tal fördes i varje mans hus, och dock oftast i kungens hird, hur kung Haralds färd till England skulle bli. Man räknade upp hur många storverk Harald hade uträttat och sade att han nu som förut inte skulle finna något oframkomligt för sig. Somliga sade att England är ett folkrikt rike; där fanns också den styrka som kallades tingmän (þingamenn). Den hade valts ut från många länder, och dock mest bland dem med dansk tunga, och de är så prövade och vana vid strid att en tingmans styrka var bättre än två av Haralds män. Men den sommaren dog Ulfr stallare, och när kungen gick från hans grav, sade han: "Det är ett härligt vittnesbörd om Ulfr: här ligger nu den som var mest ädelmodig och mest trogen sin herre." Då blev Styrkárr ensam stallare, men förut hade de båda varit det. Kap. 51. Nu rustas en här ut ur landet Om vintern mot dess slut och mot våren sänder kung Harald bud över hela sitt rike att en här skall rustas ut ur landet om sommaren med folk och skepp. Han nämnde ur varje fylke vilka som skulle fara. Nu säger alla de som kände till denna berättelse och färd att aldrig har ett bättre urval av män rustats till en enda färd ur Norge. Kungen lät rusta lastskepp (byrðingar) och likaså skutor med otaliga förnödenheter. Men Magnus, sin son, sätter han kvar till landets värn, men Olav, sin son, hade han med sig. När kung Harald gjorde sig redo till denna färd, visades många tecken för männen i drömmar. Kap. 52. Om kung Haralds dröm När kung Harald hade lagt ut till havs med fullt rustade skepp och här, drömde han själv att han tyckte att en man kom fram till honom, och han tyckte sig känna igen Olav, sin broder. Den mannen kvad denna visa inför kungen. 235. Den berömde fursten vann till ära de flesta segrar, den tjocke; jag fick, därför att vi satt hemma, ett heligt fall på slagfältet; jag fruktar, furste, att dödsdömdhet har begynt för er; åt den djärve fursten är trollets glupska givet; handling vållar sådant. [osäker tolkning] Och då drömde hans stävbo (stafnbúi) att han tyckte sig se en kvinna, större än mänskliga människor. Hon red på en varg och hade en röd sköld och kvad detta. 236. Den skadliga låter den röda skölden skina, när det drar mot strid; bruden ser fullt kungens olycksfärd för örnens ungar; kvinnan har ryckt människornas kött åt de svängande; [osäker tolkning] vargens mun färgar inuti den rasande kvinnan med blod. Kap. 53. Nu seglar Harald till Orkneyöarna ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 18 (maskinöversättning) Nu seglade kung Harald först till Orkneyöarna. Han lät där stanna kvar Ellisif, sin hustru, och Maria, sin dotter. Därifrån hade han med sig Páll jarl, son till Þorfinnr jarl och Ingibjǫrg, dotter till Finnr jarl Árnason. Därifrån höll kung Harald hären söderut till England. Han kom fram så att han gjorde landstigning där det heter Kliflǫnd. Allt flydde undan; han tog gisslan och skatter av landet och for så söderut till Skarðaborg. Han vann den med eld och lade under sig allt land norrifrån. Därifrån höll han flottan söderut till Humber och lade upp längs ån till Ouse. Där kom emot honom northumbrernas jarlar, Motokari av Handatún, och hade en oövervinnelig här, som hade dragits samman under hela hösten. Kung Harald tog emot dem och gick upp på åbrinken och fylkade där och lät den ena fylkingsflygeln vända mot ån och den andra mot ett dike, och det var djupt och fullt av vatten. Jarlarna lät fylkingen gå fram med hela massan längs ån, ovanför kungens fälttecken. Där var det tätast, men tunnast längs diket. När man hade stridit en liten stund, vek den flygel av Haralds fylking som vette mot diket, och då angrep engelsmännen hårt, i tron att norrmännen skulle fly. Kung Harald gick fram med sin fylking så hårt att allt stack undan åt två håll. Då uppstod flykt i landshären, och den flygel som var närmast vek då ut i diket. Och Motokari jarl hade farit med det fälttecken som var närmast diket. Men Valþjófr jarl flydde ur striden och upp längs ån, och endast det som följde honom kom undan. Där föll Motokari, och de föll så tätt kring honom att diket var fullt av döda män. Så säger Steinn. 237. Mycket folk förgicks i floden, stridsmän drunknade; kämpar låg tidigt kring den unge, ovanför Morokari; männens herre drev flykten; hären tog framåt till kraftigt lopp för den raske fursten; den storsinte höll undan. [osäker tolkning] Detta diktade han om Olav, och detta var på Matteusmässoafton, och den inföll då på en torsdag. Motokari och Valþjófr var bröder till Harald Godwinsson. Kap. 54. Nu ligger Harald vid borgen York Men efter denna strid underkastade sig all styrka i de närmaste häraderna kung Harald, men somliga flydde. Nu börjar kung Harald sin färd för att vinna borgen York, och han lade hären ett kort stycke från Stamford Bridge. Eftersom kungen hade vunnit så stor seger över stora hövdingar att största delen av hären hade blivit så rädd att den inte vågade göra motstånd, beslöt borgens män att sända bud till kung Harald med folk och bjuda sig själva och borgen i hans våld. Detta blev allt så bestämt att på söndagen underkastade sig alla de mäktigaste kung Harald och gav dem söner till förnäma män som gisslan, eftersom jarl Tostig kände till alla dem som var i borgen. Och om kvällen därefter for kung Harald till skeppen med en seger som kommit av sig själv, och alla var de då mycket glada. Och om morgonen på måndagen var ett ting stämt i borgen; då skulle kung Harald ordna staden med rikets män och ge rättigheter och län. Kap. 55. Här kommer Harald Godwinsson söderifrån Men samma kväll kom Harald Godwinsson söderifrån till borgen med en oövervinnelig här och red genast in i borgen med alla borgarmäns vilja och samtycke. Genast besattes alla borgportar och alla vägar, för att inga underrättelser skulle komma till norrmännen, och denna här var i staden om natten. På måndagen, sedan kung Harald hade ätit frukost (dagverðr), lät han blåsa till landstigning och gör sig då redo och delar upp styrkan, vilka som skall fara och vilka som skall stanna kvar. Han låter två gå upp ur varje skara där en stannade kvar. Nu gör sig jarl Tostig och hans skara redo att gå upp med kung Harald; men kvar för att vakta skeppen var Olav, kungens son, och Eysteinn orri, son till Þorbergr Árnason, som då var den mest framstående av alla lendermän och i störst ynnest hos kungen. Kung Harald hade då lovat honom Maria, sin dotter. Men den dagen var vädret hett av solen, och de lämnade kvar brynjorna och gick upp med sköldar och svärd, hjälmar och spjut, och somliga hade bågar, och alla var de mycket glada. Kap. 56. Nu frågar kungen till råds ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 19 (maskinöversättning) När de nu hade kommit närmast borgen, såg de en stor styrka rida emot sig, och de såg där många vackra hästar och under dem vackra sköldar och vita brynjor. Nu stannade kungen sin styrka och lät kalla till sig jarl Tostig och frågade vad det kunde vara för styrka. Jarlen svarade och sade att det tycktes honom mer troligt att det var ofred; han sade också att det kunde vara några av hans fränder, eller de som söker sig till kungen med underkastelse och vänskap "och bjuder er i gengäld stöd och trohet". Då sade kungen: "Vi skall hålla vår styrka stilla, därför att vi är nyfikna på att veta vad detta är för styrka." Nu tycktes denna styrka dem större ju närmare den kom, och det var helt att se som på isflisor, när vapnen glänste. Då sade jarl Tostig: "Låt oss nu ta något gott och klokt råd, ty det går inte att förneka att det är ofred, och det torde vara kungen själv." Då frågade kung Harald: "Vad är ert råd?" Jarlen svarade: "Det första är att vända tillbaka till skeppen så fort som möjligt efter vår styrka och våra vapen, och ändå göra motstånd efter förmåga, eller annars vakta skeppen, så att riddarna inte får dem i sitt våld eller oss." Då svarade kungen: "Ett annat råd vill vi ha. Låt oss sätta tre raska kämpar på de snabbaste hästarna, och låt dem rida så hastigt som möjligt och berätta hur det står till, och då kommer det oss styrka från våra män, därför att engelsmännen skall ännu få skarpa anfall att utstå innan vi drar det kortaste strået." Då svarade Tostig: "Ni skall råda i detta som i annat"; han sade också att han inte ville fly hellre än någon annan. Kap. 57. Här reser kung Harald sitt fälttecken Nu lät kung Harald resa upp sitt fälttecken, det som hette Landöda (Landeyða), och den som bar fälttecknet hette Friðrekr. Och på ett annat ställe satte jarl Tostig upp sitt fälttecken. Då sade kung Harald: "Så snart engelsmännen rider mot er," sade han, "skjut då ned era spjutskaft i jorden och sätt uddarna så högt att de är mitt emot en mans mitt. Och de som står bakom i fylkingen skall också sätta sina spjutskaft i jorden och uddarna mot deras hästars bringor. Låt oss nu alla sätta våra spjut (kesjur) framför dem, och låt bågskyttarna vara i flyglarna bakom fylkingen, och låt oss stå fast och inte vika ett fotsteg, utan alltid sträva framåt." Och när man hade fylkat, hade också engelsmännens här kommit. De som red först stannade färden och väntade på dem som for efter. Kap. 58. Här ordnar Harald sin fylking ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 20 (maskinöversättning) Kung Harald Sigurdsson red på en svart häst med bläs framför sin fylking och såg hur styrkan stod och ställde dem längre fram som han då ville. Och under denna ritt föll hästen under honom, och kungen framöver. Och han sade: "Fall är färdens lycka." Då sade Harald, engelsmännens kung, till de norrmän som var med honom: "Kände ni igen den store mannen med den blå kjorteln och den vackra hjälmen, som störtade fram av hästen?" De svarade: "Vi känner igen honom; det var norrmännens kung." Då sade engelsmännens kung: "En stor man och hövdingalik är han, och det är nu troligt att det är slut med hans lycka." Nu rider tjugo riddare fram framför norrmännens fylking, och alla fullt brynjeklädda. Då sade en av riddarna: "Var är jarl Tostig, är han med i styrkan eller inte?" Han svarade: "Det går inte att dölja; här kan ni finna honom." Då sade riddaren åter: "Kung Harald, er broder, sände er hälsning och därmed detta: att ni skall ha grid och hela Northumberland, och hellre än att ni två strider vill han ge er en tredjedel av sitt rike tillsammans med honom." Då svarade jarlen: "Då är det något annat som bjuds än ofred och vanära, som i vintras. Och om detta hade bjudits förut, då skulle mången man vara frisk och vid liv som nu inte är det, och då skulle Englands rike inte stå sämre. Nu tar vi detta villkor. Men vad vill ni nu bjuda kung Harald för hans möda?" Då svarade riddaren: "Han har sagt något om hur mycket han kommer att unna honom av England: han skall ha sju fots längd, och så mycket längre som han är högre än andra män." Då svarade jarlen: "Far nu och säg kung Harald att han skall göra sig redo till strid, därför att det skall visa sig vara annorlunda än det som norrmännen sade, att jarl Tostig skulle svika kung Harald och skiljas från honom så snart han skulle strida och då fylla hans fienders skara. Hellre skall vi nu alla ta ett och samma råd: dö hellre med ära eller få England med seger." Nu red riddarna tillbaka. Då sade kung Harald Sigurdsson till jarlen: "Vem var denne talföre man?" Då svarade jarlen: "Det var kung Harald Godwinsson." Då sade kung Harald: "Alltför länge doldes detta för mig. De hade kommit så nära vår styrka att denne Harald inte skulle ha kunnat berätta om våra mäns död." "Det är sant, herre," sade jarlen, "ovarligt for en sådan hövding, och det kunde vara så som ni nu säger, det medger vi. Men han ville ändå bjuda sin broder grid och stor makt, och jag skulle visst då kallas en sämre hövding, om vi tog emot det villkoret, hellre än att jag väntade så länge att jag blev min broders baneman. [osäker tolkning] Men ändå är det bättre att ta emot döden av sin broder än att ge honom döden." "En liten kung var denne," sade kung Harald, "och han stod väl i sina stigbyglar." Det säger man att kung Harald kvad denna visa. 238. Framåt går vi i fylkingen utan brynjor mot blå eggar; hjälmarna skiner, jag har inte min; nu ligger vår rustning nere vid skeppen. Emma hette hans brynja. Den räckte ned till mitten av hans ben och var så stark att inget vapen fäste på den. Då sade kung Harald: "Detta är illa diktat, och nu skall jag göra en annan, bättre visa," och kvad då detta. 239. Vi kryper inte för vapnens brak i sköldens krök, så bjöd den ordhållna Hildr, i striden på valfältet; högt bad mig fordom halsringens stöd bära hjälmstallet i metallernas gny, där Hlǫkks is och skallar möttes. [osäker tolkning] Då diktade Þjóðólfr denna visa. 240. Jag skall inte vika undan från furstens unga arvingar, fastän fursten faller ned på marken – det går som Gud vill; solen skiner inte på bättre kungaämnen än dessa båda; den rådsnabbe Haralds hökar är redo att bli hämnare. [osäker tolkning] Kap. 59. Om kung Haralds och engelsmännens kungs strid och kung Haralds fall ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 21 (maskinöversättning) Nu gör engelsmännen anfall till häst mot norrmännen, och de möttes av hårt motstånd, och spjuten (kesjur) var satta så som förut sades, och det drabbade mest hästarna. Båda parter stred dock med all sin kraft, och manfallet kom sent igång, och skillnaden i styrka var sådan att en mycket stor mängd engelsmän slog en ring om dem och red i flockar mot dem. Och när de kom i ryggen på dem, löstes fylkingen upp, och det blev stort manfall i båda styrkorna. Och i brytningen gick kung Harald fram med sin sköld och sitt svärd och högg åt båda händer både män och hästar, så att inget stod emot. Så säger Stúfr skald. 241. Han gick, som i vind, den glade i striden, därifrån, han som väntade spjutstormens byar och inte skonade livet; [osäker tolkning] fursten flydde – det sågs sedan – heder, om det fanns exempel därpå, [osäker tolkning] under ingen stol av stormen, varken eld eller järn som fällde. [osäker tolkning] Och detta kvad Arnórr jarlaskald. 242. Fursten hade inget klent bröst, och kungens stridssnabba hjärta bävade inte i hjälmdånet, den som var ovillig att vika; [osäker tolkning] där hären såg att den djärves blodiga svärd bet mot hersarnas furste och männens förmän. [osäker tolkning] Då blev kung Harald skjuten framtill i strupen, så att blod genast kom ut ur munnen. Detta var hans banesår, och därnäst föll han till jorden. När dessa händelser nu hade skett, angrep engelsmännen så hårt att hela den styrka föll som hade stått närmast kungen. Kap. 60. Om den strid som jarl Tostig utkämpade mot Harald, engelsmännens kung Men nu blev jarl Tostig varse att kungen hade fallit. Han vände genast dit där han såg fälttecknet Landöda och eggade ivrigt till framryckning och bad att man åter skulle bära samma fälttecken framför honom, och då blev det en skarp strid, därför att alla norrmän eggade och sade till varandra att de inte ville fly. Då lät Harald Godwinsson blåsa i sin lur och bad att man skulle stoppa striden och bjöd jarl Tostig, sin broder, och hela hans styrka grid. Men alla norrmän ropade på en gång och sade att de inte ville ta emot någon grid av honom; de sade att de hellre skulle segra över sina ovänner eller ligga där alla kring sin kung. Så säger Arnórr. 243. Inte blev den fruktansvärde kungens död utan förlust; [osäker tolkning] guldbeslagna spetsar skonade inte rövarnas dräpare; hellre valde den ärorike, givmilde furstens män, alla krigsmännen, att falla kring den stridssnabbe fursten än att vilja ha grid. Under detta uppehåll, innan fylkingarna drabbade samman, diktade Þjóðólfr denna visa. 244. Folket har betalat en ond gäld; nu säger jag att hären är gäckad; [osäker tolkning] Harald bjöd folken onödigt denna färd österifrån; så slutade den raske furstens liv att vi alla är – den lovade fursten fick livets skada – i ett svårt läge. Striden började då för andra gången och blev den hårdaste, och det dröjde inte länge innan jarl Tostig föll. Kap. 61. Hur Eysteinn orri stred mot Harald, engelsmännens kung, för tredje gången ## Haralds saga harðráða Sigurðarsonar, kap. 22 (maskinöversättning) Nu i detta ögonblick kom Eysteinn orri dit med den styrka som hade varit på skeppen, och de var alla fullt brynjeklädda, och då stod striden för tredje gången. Och Eysteinn fick kungens fälttecken Landöda, och då var striden mycket hårdast, och de engelska männen föll mest, och det var nära att de skulle fly. Nu blev också Eysteinn och hans män mycket trötta, därför att de hade gått länge i ringbrynjor, och vädret blev mycket hett av solen, så att de då nästan var oförmögna, och då kastade de alla av sig sina brynjor. Men denna strid gick som det var att vänta, att de fick övertaget som hade större styrka och bättre utrustning med vapen, och där föll nu Eysteinn orri och nästan alla stormän. Och denna strid kallades Orres anfall (Orrahríð), och det var i den sista delen av dagen. Det var som man säger, att alltid kommer någon undan, varifrån det än är, [osäker tolkning] och därför att somliga var förunnade längre livsdagar, kom de därmed undan. Styrkárr stallare kom undan därifrån, den mest berömde mannen, ty han fick sig en häst och red bort om kvällen. Och då blåste det upp en kall vind, men Styrkárr hade bara en skjorta till kläder och hjälm på huvudet och ett draget svärd i handen. Nu dröjde han när tröttheten gick ur honom, och då kom en vagnkarl fram till honom i en lång pälsrock (kosungr). Nu frågade Styrkárr: "Vill du sälja din pälsrock, bonde?" Han svarade: "Visst inte åt dig; du är nog en norrman, jag känner igen ditt tal." Då svarade Styrkárr: "Vad vill du då, om jag är norrman?" Han svarade: "Jag skulle vilja dräpa dig, men nu har det gått så illa att jag inte har något vapen som duger." Då sade Styrkárr: "Om du inte kan dräpa mig, bonde, så skall jag försöka om jag kan dräpa dig." Han svängde då svärdet och så på bondens hals att huvudet flög av. Sedan tog han där skinnrocken åt sig och sprang sedan på sin häst och red så i sporrsträck till skeppen. ## Ólafs saga kyrra, kap. 1 (maskinöversättning) Gerhard Munthe: Olav Haraldsson. Olav, kung Haralds son, hade inte gått upp på land, och med honom var Skúli, son till Tostig jarl. När nyheterna nu kom till dem gjorde de sig redo för bortfärd med det folk som var kvar ofallet av norrmännen och lade sina skepp ut till havs, och så snart det blev vind på hösten seglade de till Orkneyöarna och var där om vintern. Samma dag som kung Harald föll i England dog Maria, hans dotter, på Orkneyöarna; det sade man att de båda skulle ha haft en enda mans liv. Men nästa sommar därefter for Olav med hela sitt folk till Norge. Samma sommar tog Olav kungadömet i Norge tillsammans med sin bror Magnus; de var två kungar en tid innan kung Magnus fick sin dödssjukdom, och han var sjuk någon tid, eftersom han hade den sortens sjukdom som man kallar reforma [osäker tolkning]. Han hade en son efter sig som hette Håkon; han var i fostran uppe i Gudbrandsdalen hos Steigar-Þórir. K. 63. Magnus hade haft den norra delen av landet tillsammans med Olav, sin bror, och Olav den östra. Nu var Olav ensam kung i Norge efter sin bror Magnus död. Han var stor i hela sin växt, och det är allas sägen i Norge att ingen har sett en vackrare man eller ståtligare att se på. Gult hår hade han och ljus hy, de vackraste ögonen och välbyggda lemmar; han var oftast fåordig och inte mångtalig på tingen, glad vid ölet och vänlig i tal mot sina vänner och måttfull i allting. K. 64. Om de engelska kungarnas ättartal Samma sommar som följde närmast efter att kung Harald hårdråde föll i England kom Vilhelm bastard, jarl av Rouen, till England med sin här. Hans far var Robert lougha ipe [osäker tolkning], och hans far var Rikard, son till en annan Rikard, och hans far var Vilhelm, son till Gånge-Rolf. Han vann det rike i Valland som sedan kallades Normandie och var jarl där sedan, och så alla de fäderneleden. Gånge-Rolf jarl var son till Rǫgnvaldr Møre-jarl, bror till Þórir jarl tegjandi och Torf-Einarr på Orkneyöarna, och en hette Hrollaugr, såsom Einarr säger när han hade dräpt Halvdan högben, son till Harald hårfagre, som tidigare hade dräpt hans far. 245. Jag ser inte ur Rolfs hand och inte ur Hrollaugs flyga spjut mot fiendernas mängd; det anstår oss att hämnas fadern; men i kväll, medan vi kämpar kring karets ström [osäker tolkning] i striden, sitter tigande denne Þórir jarl på Møre. 246. Hämnats har jag Rǫgnvaldrs död, men nornorna rådde för det; nu har folkstödet fallit till min fjärdedel; kasta upp, kloka män, – för vi rår om segern – en hård skatt väljer jag åt honom, sten på Hǫfði [osäker tolkning]. 247. Alltid skall jag vara glad över att spjuten – gott är det för en man att utföra dåd – de stridslystna kämparnas bet furstens unge son; jag förnekar inte, om det inte tycks [osäker tolkning] – där flög pilar ur sår – att rovfalken kring holmarna blir fodrad av hålsårens falk [osäker tolkning]. K. 65. Om Harald Godwinssons fall Vilhelm bastard och Edvard den helige, englarnas kung, var syskonbarn. Robert jarl och drottning Emma var båda Rikards barn. Emma hade tidigare Ethelred, englarnas kung; deras söner var Edmund och Edvard den helige. Sedan hade Knut den gamle Emma; deras söner var Harald och Hardeknut. Nitton nätter efter kung Harald hårdrådes fall stred kung Harald Godwinsson och Vilhelm bastard söderut i England. Där föll kung Harald och Gyrðr jarl, hans bror, och största delen av hans folk. Då hade kung Harald varit kung i nio och en halv månad. Valþjófr jarl Godwinsson kom undan på flykt med sin skara, och samma natt red jarlen längs en ekskog. Då red valska män emot dem, och de stred, och valerna flydde in i skogen, och jarlen lät genast tända eld i skogen, och där brann mer än hundra män; och han såg till att ingen kom bort ur skogen. K. 66. Hur Valþjófr jarl blev sviken av Vilhelm bast. ## Ólafs saga kyrra, kap. 2 (maskinöversättning) Genast efter detta togs Vilhelm bastard till kung i England. Litet senare for Valþjófr till kungen och hade dessförinnan låtit ta emot grid för sig av kungen, och två riddare red med honom. Kung Vilhelm tog väl emot honom, och vid avskedet gav kungen honom jarldöme i Northumberland; där hade han tidigare varit jarl. Och när jarlen hade tagit emot brev och sigill for han bort och kom till en hed. Där kom emot honom tolv fullt beväpnade riddare och många svenner. Dessa riddare hade kung Vilhelm sänt efter honom för att låta dräpa honom. Jarlen hoppade av hästen, eftersom han inte hade någon härutrustning. Han drog svärdet och värjde sig en stund. Men eftersom många vällde omkring honom blev jarlen tillfångatagen, och en riddare gjorde sig redo att hugga honom. Och när jarlen visste vem som skulle hugga honom förlät han den riddaren uppriktigt, och så kungen och alla andra som hade farit efter honom, och som tecken gav han den riddare som skulle hugga honom sin silkeskjortel. Därnäst lade han sig på marken i kors och sträckte båda händerna ut från sig, och han blev då halshuggen. Och av hans blod fick många män bot, och Valþjófr är en sannhelig man. Om dessa händelser berättar ingående Þorkell, son till Þórðr skalli; han var Valþjófr jarls hirdman, och han diktade ett kväde efter jarlens fall, och detta står däri. 248. Visst har den djärve Valþjófr Vilhelm, den som rödde metallerna, den som skar havet söderifrån, svikit i trygd [osäker tolkning]. Samma höst lät kung Harald Godwinsson sitt liv och hans fyra bröder. K. 67. Här börjar danakungarnas ättartal Efter dessa fem hövdingar levde inte flera av Godwin jarls ätt, så att vi kan berätta om det, än kung Haralds dotter Gyða och Tostig jarls son Skúli konungsfostre. Gyða, kung Haralds dotter, fick kung Valdemar, son till kung Jarisleif i Holmgård och Ingigerðr, dotter till kung Olof den svenske. Valdemars och Gyðas son var kung Harald, som fick Kristin, dotter till kung Inge Stenkilsson. Deras döttrar var Malmfrid och Ingeborg. Malmfrid hade först kung Sigurd jorsalafarare och sedan Erik emune, danernas kung, Eriksson. Ingeborg, Haralds dotter, syster till Malmfrid, fick Knut lavard, bror till Erik emune. Deras barn var kung Valdemar och Kristin och Katarina och Margareta. Valdemar, danernas kung, fick Sofia, dotter till kung Valad i Polen och drottning Rikissa. Kung Valdemars och Sofias barn var kung Knut och kung Valdemar och drottning Rikissa. Margareta, Knut lavards dotter, hade Stig hvítaleðr, far till Nikulás och Kristin, som kung Karl Sverkersson hade. Deras son var kung Sverker, far till kung Johan. Kung Karls mor var drottning Ulvhild, dotter till Håkon, son till Finnr, son till Hárekr från Þjótta. Ulvhild hade först Niels, danernas kung, och sedan Inge, sveakungen, Hallstens son, och sist kung Sverker Kolsson. Drottning Rikissa hade kung Erik i Svitjod, Knuts son. K. 68. Om de gåvor som kung Olav gav Skúli konungsfostre ## Ólafs saga kyrra, kap. 3 (maskinöversättning) När Skúli konungsfostre, Tostig jarls son, kom till Norge gav kung Olav, som kallades bonde, honom Guðrún, sin frände, Nefsteinns dotter, till hustru. Hennes mor var Ingerid, syster till den helige Olav och kung Harald och dotter till Sigurd syr och Ásta. Skúli konungsfostre var den klokaste och mest vältalige av alla män. Han talade alla kungens ärenden på ting och möten, eftersom kung Olav inte var en talför man, och inte var han så djupt klok som hans far var, och därför rättade han sig på många punkter efter det som Skúli konungsfostre rådde. Kung Olav satte så stort värde på Skúli att han erbjöd sig att ge honom ett helt fylke i Norge med alla avgifter och skatter och överlåta (skeyta) det till honom och hans arvingar. Han svarade på detta sätt, sade att han inte tyckte det osannolikt att det skulle brytas om hövdingabyte skedde, och vidare sade han å andra sidan att eftersom han ständigt var med kungen var det bättre för honom att ta emot förläningar (veizlur) av kungen nära de köpstäder där kungen brukade sitta om vintrarna. Nu bad kungen honom nämna de jordar som han ville ta emot, och så gjorde han; han nämnde några österut i Viken, några på Hordaland, några i Trondheim, så att i varje köpstad där kungen var ägde Skúli nästan de bästa jordarna och tillräckliga landskylder för all verksamhet och kostnad i köpstäderna. Tillägg IV. K. 69. Efter kung Harald hårdrådes fall ansåg Sven, danernas kung, att freden mellan norrmän och daner var bruten och att freden inte hade varit avtalad för längre tid än så länge han och kung Harald båda levde. Då var det utbåd i båda rikena; kung Olav hade allmänt uppbåd (almenningr) ute i Norge av folk och skepp, såsom Steinn säger. 249. Sitt odal skall för Sven den stridsstarke i Kaupangen – där den helige fursten vilar – han är en mäktig kung, förbjuda; en gång skall unna kung Olav männen [osäker tolkning] Ulfs arvinge att där kräva hela Norge [osäker tolkning]. Detta minns också Steinn, att kung Olav värjde sitt land med ledungar (leiðangr) och härskepp. 250. Den präktige härskaren värjer med metall – jag skall förkunna sköldungens lov för männen – Raumarnas mark, och sköldarna rådde den mäktige över [osäker tolkning]. Och vidare detta: 251. Agdernas styresman ber de eggdjärva männens följe, den stridsglade, fylla alla sund framför sitt land med spjutens skepp [osäker tolkning]; jorden skall inte bli lättvunnen för Fjalirs herre [osäker tolkning] åt svärdens sånghärdare [osäker tolkning]; sig långt den bäste fursten. Då sände kung Olav kung Sven förlikningsbud. De bestämde ett möte med varandra i Konungahälla, såsom det var sed för kungar. Då sade kung Olav till danakungen att han ville hålla samma förlikning som hans far tog av danerna, men inte öka den; men i annat fall sade han att man kunde vänta att norrmännen ännu skulle försöka kämpa mot danerna, och han sade att det var större skäl att vänta att danerna kunde minnas att förlikningen var gjord så att de bad och norrmännen samtyckte. Han sade också att det var att vänta att norrmännen ännu skulle ge danerna rikligt med storm ur sin hand, fast kung Harald hade gått bort. I detta samtal gjorde kungarna förlikning en andra gång, och kung Sven trolovade då sin dotter Ingerid med kung Olav. Där berör Steinn saken så i sin drápa. 252. Tröndrarnas furste vill – det behagar männen väl – alla länder med riklig klokskap, den eggdjärve, lägga i frid; det behagar folket att tägnarnas trotsige till fredssamtal tvingar englarnas skräck [osäker tolkning], Olav, född under solen [osäker tolkning]. ## Ólafs saga kyrra, kap. 4 (maskinöversättning) Denna fred stod länge mellan daner och norrmän. Kung Olav och alla hans män hade då lugn (kyrrseta) och bekvämt liv mer än det tidigare hade varit i Norge. Då prydes hela landet och växte i kraft; folket blev förmöget och rikt. Då grundades den stad i Norge som är den mest ärorika och som förut nämnts, Nidaros. I köpstaden i Bergen blev där snart ett stort säte för förmögna män, och det blev mycket införsel dit från andra länder. Vid den tiden växte alla köpstäder, och somliga grundades från början. Då började dryckeslag och gillen (skytningar) i köpstäderna mycket mer än det tidigare hade varit. Då hade män praktbyxor (drambhosur) snörda vid benet, och somliga spände guldringar om sina smalben. Det var forn sed i Norge, liksom i Danmark och i Sveaväldet, där det fanns kungsgårdar och gästningsstugor, att det var dörrar i båda ändarna av stugan, och kungens högsäte var mitt på den långbänk som vette mot solen. Drottningen satt då på kungens vänstra sida; det kallades då högsätet (ǫndvegi), och den mest framstående platsen utåt åt vardera hållet för kvinnor och män var den som var närmast högsätet, men den minst ärofulla var den som var närmast dörrarna. Den förnämste mannen, den som var gammal och klok, kallades kungens rådgivare, såsom det vid den tiden var brukligt för kungar att ha med sig gamla vise män för att känna till forna seder och sina förfäders domar. Denne man skulle sitta på den andra långbänken mitt emot kungen, och det hette det lägre högsätet. Kvinnorna satt på hans högra sida, men på vänstra sidan satt männen. Då var det brukligt för hövdingar att bära öl över elden och dricka till sin högsätesman. Det ansågs vara den största hedern att sitta framför kungens tilldrickning. För att detta inte skall vara lögn säger Arnórr jarlaskáld hur han satt hos Þorfinnr jarl. 253. Jag fick löfte, när vi satt varje vinter, om den starkes gåvors värde alltid [osäker tolkning]; fursten drack till följet mitt emot skeppens besättningar [osäker tolkning]. Kung Olav lät sätta upp en högbänk (hápallr) i sina gästningsstugor; han satte då sitt högsäte mitt på tvärbänken. Han förordnade framför sig skutelsvenner (skutilsveinar) och ljussvenner; han lät också hålla ljus framför varje förnäm man som satt vid hans bord, och han lät också skutelsvennerna stå med lika många bordljus som det var förnäma män vid hans bord. Han lät också göra stallarstolar och satte där stallarna och de vise männen. Kung Olav hade med sig hundra hirdmän, men det fanns forna lagar om att kungen skulle ha sextio hirdmän. Han hade också sextio gäster (gestir), men hans far hade trettio, och vidare sextio av de män som inte var handgångna och i mindre ställning; de forslade det som kungen eller hans förvaltare (ármenn) behövde, eller for i köpfärder, och var skyldiga till allt kungens arbete. Och när bönderna frågade kungen av vilket skäl han hade större hird än det tidigare hade varit, svarade han på det sättet, sade att han var så mycket mindre mäktig än sin far att han inte fick riket bättre ordnat eller styrt med tvåhundra man än kung Harald med nittio eller hundra man. Kung Olav satt länge österut i Ranrike på en mäktig kungsgård. Kung Olav gifte bort sin syster Ingegerd med Olav, son till danakungen Sven, som sedan var kung i Danmark efter Knut, sin bror. Kung Olav fick en son med sin frilla Þóra, dotter till Árni laga [osäker tolkning]. Han hette Magnus och kallades barfot, men somliga kallade honom Ofreds-Magnus (Styrjaldar-Magnús) innan det upphörde. Han var den vackraste av alla män att se på och den längste av alla män, och det var gjort ett märke för höjden på de tre fäderneleden, kung Harald, kung Olav och Magnus barfot: på Mariakyrkan norrut i Kaupangen, den som kung Harald lät göra, var vid dörren på stenväggen inristat ett kors där kung Harald nådde att kyssa, och ett annat där kung Olav kysste, men det tredje var lägst [osäker tolkning], och ändå var det lika långt mellan alla; det tillhörde kung Magnus. Han var den mest höviske av alla män. Kung Olav fick sin dödssjukdom på det ställe som heter Haukbœr, och hans lik fördes norrut till Nidaros och jordades vid Kristkyrkan. Då hade tjugosju vintrar gått sedan hans far kung Haralds fall. ## Saga Sigurðar jórsalafara, Eysteins ok Ólafs, kap. 1 (maskinöversättning) Gerhard Munthe: När dessa tre kungar hade styrt riket i tre vintrar hade kung Sigurd rustat sin färd från landet med stor kostnad. Många lendermän och många mäktiga bönder följde honom; han hade sammanlagt sextio skepp. (N)är dessa tre kungar hade styrt riket i tre vintrar hade kung Sigurd rustat sin färd från landet med stor kostnad. Många lendermän (lendir menn) och många mäktiga bönder följde honom; han hade sammanlagt sextio skepp, och de blev inte tidigt färdiga om sommaren. Kung Sigurd seglade på hösten från Norge och västerut till England och kom dit med hela sitt folk. Henrik, englarnas kung, son till Vilhelm bastard, tog väl emot honom. Kung Sigurd stannade över vintern i England, men på våren därefter började han sin färd till Valland och for västerut hela vägen tills han kom till Jakobsland. Där var han en andra vinter. Då blev han osams med en jarl, och deras mellanhavanden gick så att jarlen bröt förlikningen om hösten, men kung Sigurd dräpte många av jarlens män, och jarlen kom med nöd undan. Där tog kung Sigurd mycket gods, en del som rov och en del som lösen för de män som han hade tagit i strid. Nästa vår därefter började han sin färd västerut till Spanien, och när han kom till den stad som heter Lissabon lade han till där med sin här och hade strid där och vann staden och fick där mycket gods. Därifrån for kung Sigurd ut till det hedniska Spanien. Där gick han upp på land med hela sitt folk och hade där en andra strid och vann seger. Så hände det litet senare att en dag kom många vikingagalejer emot kung Sigurd och hans folk och lade till mot dem och stred med dem; där blev ett stort manfall, och nästan allt av hedningar. Där tog kung Sigurd åtta galejer och dräpte varje människa. Den fjärde striden hade kung Sigurd vid ett kastell på det ställe som heter Alkasse. Han vann det kastellet och fick mycket gods. När kung Sigurd nu seglade genom Norvasund kom en här av hedningar emot honom, och han hade där den femte striden och vann seger. Någon tid senare kom kung Sigurd till det ställe som heter Formentera. Där fann de en håla i ett berg, och där satt mycket folk, både blåmän och serker. Det var ett starkt försvarsverk, eftersom det var både högt och brant att gå till, och en stenmur stod tvärs över hålan. De sköt mot varandra en stund, och då såg kungen att de inte skulle uträtta något på det sättet. Då lät kungen ta några skepp som heter barkar och lät binda dem med starka rep kring båda stävarna; sedan lät han dra skeppen upp på berget ovanför hålans öppning, och män gick i skeppen med sina vapen och bar sten i dem, och sedan lät de skeppen sänkas ned framför berget, och de som var i skeppen kastade ned över hedningarna både vapen och sten, och hedningarna drevs bort från stenväggarna. Då gick kung Sigurd nedifrån in i hålan och kom upp på stenmuren. Så säger Halldórr skvaldri. 260. Den stridsstarke lät barkarna – furstens verk mot serkerna, folket hade gjort det – framför jättinnans motstig sänkas ned ovanifrån [osäker tolkning], där i sluttningen mot hålan den raske hären, med många män, Gǫndlas tings följe, larmskaran, därifrån anföll. Hedningarna drog sig då längre in i hålan, till det försvarsverk som de hade gjort sig där, men kung Sigurd lät föra upp stora stockar i hålan, och de gjorde ett stort bål och tände eld. Då blev den elden så stor att alla hedningarna brann där, utom de som gick upp på de kristnas vapen. Detta har kallats ett av de största hjältedåden. K. 73. Om kung Sigurds färd till Sicilien ## Saga Sigurðar jórsalafara, Eysteins ok Ólafs, kap. 2 (maskinöversättning) Nu for kung Sigurd söderut till Sicilien, och där var då Roger jarl hövding. Där stannade kung Sigurd över vintern hos jarlen, och den åttonde dagen av julen ledde kung Sigurd Roger jarl till högsätet med sig och gav honom kungs namn. Kung Roger höll sedan länge kungadömet och ökade mycket sitt rike på många håll; han kallades Roger den mäktige. Hans son var kung Vilhelm på Sicilien. Kung Vilhelms döttrar var tre; en av dem fick kejsar Henrik, en annan av kung Vilhelms döttrar hade jarlen av Kapr [osäker tolkning], den tredje av hans döttrar hade korsaren Margariz. K. 74. Nu kommer kung Sigurd till Akkon Kung Sigurd for sedan ut över havet och höll sina skepp till Akkon, for därifrån landvägen till Jerusalem och träffade där Balduin, som då var kung över Jerusalems land. Kung Sigurd var där väl mottagen, och kung Balduin själv följde honom ut till floden Jordan och tillbaka till Jerusalem. Kung Balduin gav med patriarkens råd en del av det heliga korset och många andra reliker. K. 75. Nu far de båda till Sidon, kung Sigurd och så Balduin Vid samma tid for kung Balduin med sin här till den stad i Syrien som heter Sidon. Kung Sigurd for också med kungen till samma stad med sin här, och på den färden vann de staden, kung Balduin och kung Sigurd. Och genast gav kung Sigurd kung Balduin staden och satte kristna män till att vakta staden. Så säger Halldórr skvaldri. 261. Den hedniska borgen vann du, du som bräcker [oklart] med makt; striden fördes av var och en med prakt [osäker tolkning], men du gav den bort av mildhet. K. 76. Nu far han till Garðr Sedan for kung Sigurd tillbaka till Akkon, och där tog de sina skepp och for bort från landet, och då for kung Sigurd med sitt folk till Konstantinopel, och innan han seglade upp i sundet låg han en halv månad och väntade på önskad vind, eftersom han ville segla när hans segel var dragna långt fram på skeppet [osäker tolkning], eftersom man då kunde se alla hans segel från båda länderna, eftersom de alla var av purpurtyg. Och när han seglade till Konstantinopel lät kejsar Alexios öppna den stadsport som heter Gullvarta. Då gick kung Sigurd in i staden, och alla gator framför honom var behängda med purpurtyg. Kung Sigurd sade till sina män att de skulle visa sig föga imponerade, fast de såg sådant som inte ofta sågs i Nordlanden, och så gjorde de; de gick så på purpurtygen som om gatan vore bar. Kejsar Alexios tog väl emot kung Sigurd och gav honom och hans folk präktiga hallar. K. 77. Om hippodromens lek Nu erbjöd kejsar Alexios kung Sigurd att välja om han ville att det skulle anordnas den lek som kallas hippodromens lek (paðreimsleikr), eller om han ville ta emot lika mycket guld av honom som leken kostade, och det var sex skeppund guld. Kung Sigurd valde leken, och det behagade kejsaren väl, och han lät nu ordna leken, och sällan hade en sådan lek förut setts [osäker tolkning]. Där var en stor mängd av norrmännen som gick [oläslig] [oläslig] gjort i Norge. Han lät också göra försvarsverket vid Agdenes och en kyrka norrut i Vågan och lade egendomar till den. Kung Öystein lät också göra ett skepp i Nidaros efter mönster av Ormen långe; han lät där göra ett drakhuvud och pryda det med guld och kallade det Draken. Kung Öystein lade Jämtland under sig, först av Norges kungar. K. 78. Om kung Sigurds och hans bröders död och om Harald gilles järnbörd ## Saga Sigurðar jórsalafara, Eysteins ok Ólafs, kap. 3 (maskinöversättning) (U)nder det trettonde året av brödernas, kung Sigurds och kung Öysteins, regering blev kung Olav, deras bror, sjuk och dog; hans lik jordades i Nidaros vid Kristkyrkan. Men sju vintrar senare blev kung Öystein sjuk och dog söderut på Stim på Hustaðir; sedan fördes hans lik norrut till Nidaros och jordades vid Kristkyrkan. Hans död sörjdes av varje man i Norge, och sedan styrde kung Sigurd ensam landet. Några få vintrar efter kung Öysteins död kom västerifrån från Irland en man som kallades Harald och sade sig vara son till Magnus barfot. Han hade på Irland kallats gillikrist. Och när Harald kom till kung Sigurd och förde fram sin sak inför honom och begärde att få göra järnbörd (skírsl) för sitt fädernes skull, förde kung Sigurd denna sak fram inför sina vänner, och det rådslogs länge innan det tilläts att Harald skulle trampa på skrár [osäker tolkning] och så bevisa sitt fädernes. Och det var sju glödande plogbillar, och där gick Harald efter med bara fötter, och två biskopar ledde honom, och denna järnbörd har varit den svåraste som gjorts i Norge. Harald blev väl renad och visade då kung Sigurd sina hela fötter och alla dem som var närvarande. Kung Sigurd erkände då väl Haralds släktskap och hade honom med sig inom hirden och talade väl om honom, men för Magnus, kung Sigurds son, var Harald tung att tåla, och många andra höll med Magnus i samma sak. Magnus, kung Sigurds son, fick Kristin, dotter till Knut lavard och Ingeborg, dotter till kung Harald, syster till drottning Malmfrid, som kung Sigurd, hans far, hade. När kung Sigurd uppehöll sig österut i Viken blev han sjuk och dog, och han hade dock länge dessförinnan haft stor ohälsa. Kung Sigurds lik fördes till Oslo, och han vilar i Hallvardskyrkan i stenväggen på södra sidan utanför koret. Då hade kung Sigurd styrt Norge i tjugosju vintrar sedan kung Magnus barfot, hans far, föll ifrån. ## Magnús saga blinda ok Haralds gilla, kap. 1 (maskinöversättning) (E)fter kung Sigurds död togs till kungar Magnus, kung Sigurds son, och Harald Magnusson, kung Sigurds bror, och var och en av dem hade sin hird. Och inte länge hade de båda varit kungar innan oenighet uppstod mellan dem, och det gick så långt att var och en av dem högg ned den andres gårdar, och därnäst blev män dräpta. Under det fjärde året av deras regering var kung Harald långt österut i Viken och samlade folk. Kung Magnus drog samman en stor här och for emot kung Harald, sin frände. De möttes på det ställe som heter Fyrileif. Kung Magnus hade mycket mer folk. Där stred de, och det blev ett stort manfall. Där föll Kristrøðr, kung Haralds bror på mödernet, och inte färre av hans hirdmän än sextio. Men kung Harald själv kom undan på flykt. Kung Harald flydde söderut till Danmark till Erik, danernas kung, Eriksson; de hade tidigare blivit edsbröder. Kung Erik gav kung Harald hela Halland att fara över och gav honom sex långskepp utan rigg. Efter slaget vid Fyrileif lade kung Magnus hela Norge under sig och for på hösten norrut till Bergen, och då for de flesta lendermännen hem till sina gårdar. Samma höst kom kung Harald söderifrån från Danmark, och när han kom till Konungahälla fanns där en samling mot honom, men det blev ändå ingen strid, eftersom stadsborna gav upp och tog emot kung Harald. Då började kung Harald sin färd norrut genom Viken och dräpte många män, men av några tog han mycket gods. Då skaffade kung Harald sig skepp, och mycket folk strömmade till honom, och när han kom österifrån Borg tog han bröderna Nereiðr och Ásbjǫrn och bad dem välja vilken av dem som ville bli hängd eller fara i Sarpen. Nereiðr blev hängd, men Ásbjǫrn for i Sarpen; han var äldre, och den döden tycktes ännu grymmare. Sedan for kung Harald norrut längs landet och lade hela landet under sig där han for. När kung Magnus fick höra dessa nyheter sände han bud efter sina lendermän och bjöd ut ledung (leiðangr), men de flesta lendermännen stannade hemma; så kom också få från bygderna till honom. Då kallade han till sig Sigurðr, son till Sigurðr, son till Nefsteinn; han var en stor hövding och den klokaste av alla män, och kung Magnus frågade honom om råd om hur han skulle göra. Och han svarade på det sättet: ”Herre”, sade han, ”till detta kan jag ge ett gott råd, om ni vill använda det. Sänd mig eller en annan lenderman till Harald, er frände, och låt bjuda honom förlikning, så som de bästa männen ger råd om på båda sidor; bjud honom det rike som han med rätta äger att ha, och det finns så många kloka och välvilliga män hos kung Harald att de gärna kommer att framföra detta ärende till honom.” Då svarade kung Magnus: ”En kort tid njuter vi då av den seger som vi vann när vi lade hela landet under oss i höstas, om vi nu skall ge upp utan att det prövats; och det vill jag inte. Ge ett annat råd om hur jag skall hålla landet.” Då svarade Sigurðr: ”Det är då mitt råd att fara bort härifrån ur Gulatingslagen och norrut till Trondheim och pröva om ni får stöd av tröndrarna.” Då svarade kungen: ”Kommer inte kung Harald då att lägga hela landet österifrån under sig, om vi flyr undan?” Då svarade Sigurðr: ”Ännu finns ett råd, och det är illa: sänd gäster (gestir) och låt dräpa en eller två lendermän som nu sitter hemma och inte vill komma till er, och ge de förläningar som de har haft åt några av dem som är här med er och som ni litar väl på. Det kan då vara att andra tar sig i akt och inte vill vänta hemma på sådana hemsökelser.” Då svarade kungen: ”Detta råd blir illa omtyckt, och det kan vara att, även om jag låter dräpa mina lendermän och ger andra deras län, de inte blir bättre mot mig.” Då stod Sigurðr upp och gick bort och sade: ”Varför skulle jag inte ge er det råd, herre, som jag ser att ni vill ha: sitt här i Bergen tills Harald kommer med hela sitt folk, och då kommer du antingen att få fly eller tåla stympning, eller döden som tredje utväg.” ## Magnús saga blinda ok Haralds gilla, kap. 2 (maskinöversättning) K. 80. Ännu om Harald gille och Magnus (K)ung Harald kom då med hela sitt folk till Bergen på julafton, och han ville inte lägga till vid staden för att strida för helgens skull, utan lade till i Florevåg och låg där över julen och hade mycket folk; och ännu kom till honom från bygderna elva hundra män under julen. Denna vinter kallades folkhopens vinter. Kung Magnus hade också stora förberedelser i staden och lät alla dagar under julen ha mycket arbete. Han lät göra en kastmaskin (valslǫngva) ute på holmen, och han lät stänga allt utifrån Kristkyrkan och över till Munkbryggan med stockar och en del med järnkedjor, så att man inte kunde fara med skepp in i viken. Han lät också göra många fotanglar (hersporar) och kasta ut över Johannesvallen, och han höll ting med stadsborna och bad om folk, och alla lovade gott om det. På julens avslutningsdag lade kung Harald till mot staden med hela sin här, och de backade skeppen vid Nordnes. Men kung Magnus hade sina fylkingar ute på holmen; men då trodde kung Magnus och hans män att kung Harald och hans män ville gå upp på Nordnes. Då vände kung Magnus med hela sitt folk inåt längs staden, och när de kom in i vikens botten såg de att kung Harald hade lagt alla sina skepp till holmen, och hans folk hade då alla kommit i land. Då anföll kung Harald utifrån längs staden, men många stadsbor smög in i sina gårdar och hus när kung Magnus for inåt längs staden, och då var det inte lätt att få tag i dem. Men när kung Magnus män såg vilken övermakt av här som kung Harald hade, flydde hela kung Magnus folk, en del upp på fjället och en del tillbaka in i staden och en del ut på fotanglarna; men kung Magnus gick då ut på sitt skepp och satte sig i akterkastellet, och få män med honom. Men de hade ingen möjlighet att fara bort med skeppet, och så hindrade den spärr som var gjord tvärs över viken. Så säger Einarr Skúlason. 262. De stängde viken – det fanns ingen utväg att fara, brynjans [osäker tolkning], från Bergen bort med de högt prydda skeppen. Då kom kung Haralds män på skeppet, och kung Magnus blev då tillfångatagen och var i kung Haralds förvar en tid, och då rådslogs det om hans sak. I detta möte föll inte många män, och de flesta fick grid. Så säger Halldórr skvaldri. 263. Ni kunde, män, när fruktan den stridsfrämste kungen väckte, – hären sprang på flykt för härskarens vapen – inte värja staden [osäker tolkning]. Eilif Peterssen: Biskop Reinaldr från Stavanger hängdes ute på holmen vid kastmaskinen. Efter detta blev kung Magnus både bländad och gälld, och biskop Reinaldr från Stavanger hängdes ute på holmen vid kastmaskinen. Kung Magnus for då norrut till Trondheim och tog där munkkläder, och kung Harald lade då hela landet under sig. Kung Harald fick Ingerid, dotter till Ragnvald, son till Inge Stenkilsson. Ingerid hade tidigare Henrik skadelår, son till Sven Svensson, danernas kung; deras söner var Magnus sveakungen och Ragnvald jarl och Buris. Kung Harald hade en son med Þóra, dotter till Guðormr grábarði; han hette Sigurd. Två vintrar senare fick han en annan son med drottning Ingerid; han hette Inge. K. 81. Om Sigurd slembedjäkne (S)igurd, som kallades slembedjäkne, kom till Norge västerifrån över havet. Han for söderut till Danmark och bar där järn för sitt fädernes, att han var son till Magnus barfot, och vid denna järnbörd (skírsl) var fem biskopar närvarande, och han blev väl renad. Så säger Ívarr Ingimundarson. 264. Järnbörd gjorde om sköldungens släkt fem biskopar, de som tycktes främst; så visade prövningarna att den mäktige kungens, den milde, far var Magnus. ## Magnús saga blinda ok Haralds gilla, kap. 3 (maskinöversättning) Därifrån for Sigurd slembedjäkne till Norge och kom till kung Harald, sin bror; men han blev illa mottagen, och kung Harald och hans rådgivare satte ingen tilltro till hans järnbörd, och Sigurd blev då tillfångatagen och förd ombord på en skuta, och män rodde bort med honom. Och när de kom långt från staden Bergen satt Sigurd i förrummet och hade över sig en kappa utan pälsfoder; han såg ned på tiljan framför sig och hade händerna på kappans band och förde dem upp till halsen. Och då stod han upp och bad att få gå till relingen; två män stod upp med honom och höll i hans kläder. Men så snart han kom till relingen tog han var och en av dem med en hand och störtade sig överbord med dem båda. Men eftersom skutan gick snabbt och det tog dem lång tid att vända henne, skildes de åt den gången. Sigurd dök en förvånansvärt lång sträcka, och när han kom upp var han nära land, och han var i land innan de hunnit ta sina män upp i skutan. Sigurd var den snabbfotadaste av alla män, och de kom inte nära honom den gången; de for tillbaka till Bergen till kung Harald och berättade för honom hur det stod till, och deras färd fick föga lov. Sigurd for då i hemlighet till sina vänner och hade då några män med sig. Och när det led mot jul kom han i hemlighet till Bergen, och stadsborna dolde honom. Kvällen före Luciamässan, när Harald satt vid matbordet, sade den man som satt närmast honom till honom: ”Herre”, sade han, ”vi har trätt tills vi har slagit vad om en mark, och detta kan ingen avgöra utom ni ensam”, och han sade det till honom ensam. ”Jag sade det, herre, att ni skulle ligga hos drottning Ingerid i natt, men de säger att du skall ligga hos Þóra.” Då svarade kungen: ”Du kommer att förlora det du satt i pant”, och så fick de veta att han skulle ligga hos Þóra. Dessa män hade Sigurd slembedjäkne satt inom hirden som spejare. Samma natt lade Sigurd så en fälla för kung Harald och hans män, att kung Haralds huvudvakt stod framför det härbärge som alla trodde att han sov i, men där han själv var inne var det vaktlöst. Dit kom Sigurd om natten med sina män till härbärget, och de kom in innan kungen vaknade och bar genast vapen på honom. Så lät kung Harald gille sitt liv, att han hade många sår. Detta var sent på natten. Sedan gick Sigurd och hans män och tog sig en skuta, och när det dagades om morgonen rodde de ut på viken framför Bergens brygga, och Sigurd tog på sig dråpet på kung Harald, sin bror, och begärde av lendermännen och hirden och stadsborna att de skulle ta honom till kung, såsom hans bror tidigare hade varit. Men alla svarade samtidigt att han aldrig skulle bli kung, och de sade så: ”Två saker gör att du aldrig kan bli kung. Den ena är att vi tror att du inte är son till kung Magnus; men den andra, om det har gått så illa att kung Magnus har fått en son med Þóra Saxadóttir, syster till Sigríðr, då har din avlelse varit olycksalig, och så har det nu visat sig, när du nu har mördat din bror.” Och när Sigurd såg att han inte skulle uträtta något där den gången rodde han bort. Kung Haralds lik jordades i den gamla Kristkyrkan. Efter detta tog bergensarna Inge, Haralds son, till kung, och han var då på sin första vinter. Men när tröndrarna fick höra om kung Haralds död tog de till kung Sigurd, kung Haralds son; han var då på sin tredje vinter. Då hade Harald varit kung i sex vintrar när han föll, fyra tillsammans med Magnus, sin frände, men två sedan ensam. Einarr Skúlason omtalar också att kung Harald hade stridit två gånger i Danmark, den ena gången vid Ven mot några vikingar. 265. Mot de trolösa lät du eggarna, du ihärdige, under håret [osäker tolkning] vid Ven bli röda på männen, de tunna [oklart]. Vidare säger Einarr så: 266. Ni hade strid vid den släta – du härmärkets sårrödjare – den hårde, där mot männen vid Läsö [osäker tolkning] det blåste. ## Magnús saga blinda ok Haralds gilla, kap. 4 (maskinöversättning) Så sägs att kung Harald vann seger i båda striderna. Efter kung Haralds fall for Sigurd slembedjäkne till Nordhordland och in i Sogn, och män strömmade till honom. Sigurd höll ting med sygnerna och nordhordarna, och på det tinget gavs honom kungs namn, och där gick många honom till handa och blev hans svärdtagare. Så säger Ívarr Ingimundarson. 267. De tog emot den milde Magnus son, hordarna och sygnerna, efter att Harald fallit; många män svor på tinget åt furstens son i broderns ställe. Då fick Sigurd ett skepp med tjugo bänkar (tvítugsessa) och några små skutor; han vände då norrut längs landet, och så snart han kom norrut reste sig mörerna mot honom, eftersom de tillsammans med tröndrarna hade lovat lydnad åt kung Sigurd. Då for Sigurd i hast och tänkte komma oväntat norrut till Nidaros och kom om natten till Nidarholm. Där sades honom att varsel om honom torde ha kommit till staden. Då tog han ut ur klostret kung Magnus, som var bländad, och hade honom med sig och trodde att då skulle mer folk strömma till honom än förut, och så blev det. De vände sedan ut ur Trondheim, och litet senare skildes Magnus och Sigurd åt. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 1 (maskinöversättning) [oläslig] oenighet i hopen, att det oerhörda dådet hade begåtts. Han var den mest vältalige av alla män, och det talet fick stor verkan [osäker tolkning]. Erling höll gästabud om vintern i Tunsberg, och han betalade ut sold vid kyndelsmässan. Sigurðr for med sitt vackraste folk ovanifrån ned till Viken, och mycket folk gick under honom för övermaktens skull, men många betalade gods, och så for han vida omkring. Det fanns några i flocken som i hemlighet sökte grid hos Erling, men där fick de det svaret att alla män som sökte det skulle ha livsgrid, men av dem som var i de största sakerna skulle ingen få landsvist. Och när de fick höra det höll det samman folket, eftersom det var många som i sanning visste med sig att Erling skulle tycka att de var sakbitna mot honom. Philippus Gyrðsson gick till förlikning med Erling och fick tillbaka sina egendomar och for till sina gårdar. K. 89. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 2 (maskinöversättning) Litet senare kom Sigurðrs män och dräpte honom, och båda sidor gav varandra många slag i förföljanden eller avrättningar av män, men hövdingarna var inte med i det, och därför är sådant inte skrivet. I början av fastan kom varsel till Erling att Sigurðr jarl skulle komma med sin här mot honom, och ibland hördes det om honom nära och ibland längre bort. Erling satte då ut spejare var de än skulle komma fram och lät blåsa ut hela folket varje kväll ur staden, och de låg om nätterna samlade, och allt var ordnat till fylking. Då kom varsel till Erling att Sigurðr jarl och hans män var uppe vid Re. Då rustar Erling färden ur staden, och han hade med sig hela stadens folk, allt som kunde bära vapen, utom att tolv män blev kvar för att vakta staden. Han for ur staden tisdagen i andra veckan av långfastan efter nona. De for då om natten, och två män fick dela på en häst och en sköld; tretton tiotal män räknades. Och då kom ett varsel emot dem att jarlen var på Dinnduxstaðir med femhundra män [osäker tolkning]. Då lät jarlen kalla samman folket och sade det som han hade fått höra. Folket eggade att de skulle skynda sig och ta itu med saken där om natten [osäker tolkning]. Erling talade och sade så: ”Det torde tyckas er troligare att vårt möte kommer till stånd. Där i deras flock finns många män som vi kan ha föga skäl att glömma för deras händers verk, när de högg ned kung Inge eller andra av våra vänner, och det tar lång tid att räkna upp. De gjorde det med djävulens verk och bistånd och med nidingsskap, ty det står här i våra lagar att ingen man har förbrutit sig så, att det inte kallas nidingsdåd eller mördarverk när män dräps om nätterna. Och denna flock har sökt sig den lyckan genom anvisning av trollkunniga män att strida om nätterna och inte under solen. De har också med sådant tillvägagångssätt vunnit den segern att stiga över en sådan hövding som de nu har lagt i jorden. Vi har ofta sett sådant, och nu har det blivit synligt hur det är med deras sätt. Vi skall hellre följa det råd som är oss mer känt, att strida i ljusa dagen med fylking och inte smyga oss på män om nätterna. Vi har tillräckligt med folk, inte mot en större skara [osäker tolkning]; vi skall vänta på dag och dagsljus och hålla samman fylkingarna, om de vill.” Efter det satte sig folket ned; några tog isär höstackar och gjorde sig bäddar, några satt på sina sköldar, men vädret var kallt och det föll blött regn. Sigurðr och hans män fick varslet först när folket nästan hade kommit fram till dem, och de stod upp och väpnade sig och visste inte hur mycket folk Erling hade. Några ville fly, men de flesta ville vänta. Sigurðr ensam kallades vältalig men ingen stor man att gå till handling; han var då inte heller ovilligare att fly, och han fick därför mycket klander av folket. Men när det började ljusna hade jarlen ställt upp sitt folk på en backe ovanför källan och mellan gården [osäker tolkning]. Där rann en liten å. Men Erling och hans män ställde upp på andra sidan ån, och bakom deras fylking var män till häst. Jarlens män såg att skillnaden i folk var stor och ansåg det rådligt att söka sig till skogen. Jarlen svarar: ”Ni säger att det inte finns något mod i fylkingen [osäker tolkning], och det skall nu prövas. Var och en akte sig för att fly eller vackla före mig. Vi har en god försvarsställning; låt dem gå över källan, och när märket kommer över källan, då störtar vi oss över dem, och ingen fly nu från den andre.” Sigurðr hade en brun skjortel och en röd kappa och skinnskor (fitskór) på fötterna. Han hade sköld på sidan [osäker tolkning] och svärd i handen, som hette Bastarðr, och sade: ”Det vet Gud, hellre än att ta emot mycket guld ville jag komma åt att ge Erling skakke ett enda sår med Bastarðr.” K. 90. Erlings folk ville gå fram till källan, men han, Sigurðr [osäker tolkning], bad dem vända uppåt längs ån; så gjordes. Jarlens folk gick upp längs backen och upp på bankarna som går ut över ån. Då bad Erling att hans folk skulle sjunga Pater noster och be att de skulle få seger, om Gud ville. Och de sjöng då alla Kyrie eleison högt och slog sina vapen mot sina sköldar, men vid det dånet smet trehundra män av jarlens folk bort och flydde. Erling och hans män följde dem över ån; då bröt anstormningen fram mot backen, och männen möttes på backens krön. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 3 (maskinöversättning) K. 91. Här talas vidare om striden Då började en stor strid; först var det spjutkastning och strax därefter huggstrid, och jarlens märke gick bakåt, och Erlings män kom upp på backen. Striden blev kort innan jarlens män flydde till skogen som var bakom dem. Då bad de jarlen fly. Då svarade han: ”Framåt nu medan vi kan”, och han högg åt båda håll, och han föll där och med honom Jón Sveinsson och nära sextio män. Erling och hans män förlorade få män och förföljde de flyende i skogen. Då stannade Erling och hans folk när de kom till skogen. Då vände folket tillbaka och kom dit där trälar ville dra kläderna av Sigurðr, och han var inte död och visste ändå ingenting; han hade gömt svärdet i skidan, och det låg där bredvid honom. Erling tog upp det och slog dem då med det och bad dem kräla bort. Efter det vände Erling tillbaka med sitt folk och satte sig i Tunsberg. Sju nätter senare tog Erlings män Eindriði unge; han blev dräpt och hela hans skeppsbesättning. På våren därefter håller Markús och hans män den övre vägen till Viken och skaffar sig där skepp. På hösten därefter, när Erling fick höra det, far han österut, och de möts i Konungahälla. Markús och hans män flyr upp på ön Hisingen. Där strömmade landsfolket, Hisingsborna, ned och gick i fylking med Markús män. Då sköt de på Erling när han rodde mot land. Då sade Erling till sina män: ”Låt oss ta deras skepp och inte gå upp för att strida här mot en landshär. Hisingsborna är onda och häftiga och oförståndiga; de kommer bara en kort stund att hålla denna flock hos sig [osäker tolkning], eftersom Hisingen är ett litet land.” Så görs det, att deras skepp tas och förs över till Konungahälla. Erling satte sig med sitt folk i Konungahälla. Markús och hans folk for upp till Markerna och tänker på överfall, och båda hade spejare ute mot den andre. K. 92. Erling hade mycket folk och tog folk från bygderna. I början av vintern for han ut på ön Hisingen med stor mängd folk och krävde ting. Hisingsborna kom ned och höll tinget. Erling lade dem till last att de hade löpt i flock med Markús, och till slut lovade de böter, och han satte dem en stämmodag med en veckas frist i staden, och de utsåg tolv bönder till ombud. Men när de kom till Erling dömde han Hisingsborna att betala trehundra nötkreatur. Nu far bönderna hem och säger att deras färd inte varit god. Litet senare blev det stark köld och isen lade sig på älven, och Erlings skepp frös fast. Då höll bönderna inne med böterna och låg samlade på Hisingen. Erling var i staden och höll julgästabudet, men Hisingsborna höll samdryckeslag och gillen på Hisingen under julen. Men dagen efter femtondedagen for Erling mot dem ut på ön, tog husen och brände dem och dräpte män och for med det tillbaka till staden. Markús vände sig då till Upplanden och stannade där en tid. Då for de norrut den övre vägen till Trondheim och blev där väl mottagna och skaffade sig där skepp; Sigurd togs där till kung, och till flocken kom där många dugande män, och när det led på våren höll Sigurd och Markús söderut norrifrån. K. 93. Om Erlings färd österifrån ## Magnús saga Erlingssonar, avsnitt 4 (maskinöversättning) Erling gjorde sig också redo österifrån om våren; han hade mycket folk och stora skepp. Men när han kom norrut i Viken fick han motvind, och han låg där en stor del av sommaren, men en del av hans folk for norrut till Bergen till landsvärn. Där var Nikulás Skjaldvararson, Nǫkkvi Pálsson, Þórólfr dryllr, Þorbjǫrn kjalkari och många andra lendermän. Markús och hans män seglade den norra yttre leden förbi Bergen; man talade mycket om att de hade vind dit de ville, men Erlings män fick motvind. Men när Markús kom österut till Lista fick de höra att Erling hade en oslagen här i Viken; de vänder då tillbaka och tänker lägga till vid Bergen. Men när de kommer utanför staden ser de många stora långskepp ro emot sig, och de ser då ingen annan utväg än att ro undan, och så gör de. Nikulás och hans följeslagare ror efter dem och förföljer dem. Markús och nästan hela hans folk gick i land söderut på Skorpa; några rodde söderut i sundet. Där tar de skeppen och dräper så många de får tag i. Några dagar senare fann Eindriði heiðafylja Sigurd och Markús; de fördes till staden. Sigurd blev huggen på Hvarfsnes, men Markús hängd utanför Grafdal. Då var Magnus ensam kung över Norge. Erling skakke hade då ensam landsstyrelsen i sina händer och allt kungens gods, men andra lendermän satt i sina förläningar så som det tidigare hade varit under kung Inges dagar. Erling upphöjde mycket sina fränder och gav många av dem jordar. Erling var en mycket klok man och en stor stridsman, han var förmögen och vältalig, en grym och straffbenägen man. Det var hans sed med sina ovänner att han gjorde alla stormän landsflyktiga. Av detta blev hans rike mycket härjat, eftersom de hövdingar som hade varit med kung Håkon eller Sigurd flydde till Danmark eller upp till Götaland och härjade därifrån på Viken. Där var Ǫgmundr Símunarson och Friðrekr kœna, Arnulfr skorpa och Bjarni den onde och många andra. När Erling var i Tunsberg fick han höra om dem österut i Viken att de rövade. Då for han österut för att söka dem och fick tag i Friðrekr och Bjarni med två skepp, och han lät binda Friðrekr vid ett ankare och störta honom överbord, och Bjarni blev hängd, och det sörjdes inte av någon man. Men Friðrekr var en man av stor ätt, och han sörjdes mycket i Trøndelagen, såsom det senare skall omtalas. Valdemar, danernas kung, och Erling skakke gjorde den privata överenskommelsen (einkamál) sinsemellan, och den var bunden med eder från Erlings och hans främsta mäns sida, att om Magnus Erlingsson blev kung över Norge skulle kung Valdemar få äga hela det land som ligger mellan Líðandisnes och Danmark, med skatter och avgifter, såsom danernas kungar hade haft det i forntiden. Kung Valdemar skulle ge honom, Erling, och hans flock stöd till att vinna Norge och ha fristad i Danmark för sitt folk. Då sände danakungen sina män med brev till Erling och krävde landdelning såsom ederna gällde. Den saken förde Erling fram inför sina rådsmän (landráðamenn), de som var mäktigast och skulle råda mest på kung Magnus vägnar, och då lästes de breven upp på ting och möten så att hela allmogen hörde, och det var allas samfällda mening att de sade sig inte vilja ha landsvärn mot en utländsk här eller tjäna danakungen och inte dela Norge i två, och de sade att de skulle följa honom. Erling gav till slut det svaret att hela landsfolket reste sig emot och vägrade att gå under danakungen; han erbjöd honom sin vänskap och penninggåvor, men sade att han inte kunde råda över landsfolket så att han kunde dela av landet åt honom. Men när danakungen fick höra det behagade det honom illa, och han svarade med fiendskap och kallade Erlings män och hans son edsbrytare. En vinter efter kung Håkons fall kom legaten Stefanus till Norge; han blev väl mottagen av kung Magnus och biskopen. Då var Eysteinn ärkebiskop. Eysteinn for i sitt ämbetsområde (sýsla) norrut till Hålogaland. Då sökte han hos bönderna att de skulle öka den rätt och de sakören (sakeyrir) som skulle betalas till biskopen. Men eftersom biskop Eysteinn var en mycket vältalig man och av hög ätt, förmögen och omtyckt på samma gång, följde Erling nu mycket denna sak och fick med sig mäktiga män, sina fränder och vänner. Då genomfördes det han krävde, att man fick det av bönderna, att alla sakören som han skulle ta emot skulle vara silvervärderade öre, men förut var biskopens sakören detsamma som kungens lagöre, och mellan dessa lagöre blir det en skillnad på hälften. Men fast det inte fanns någon som vägrade från böndernas sida, fick Erling av det mycket [oläslig] hos alla män som stödde detta ärende. Och på våren därefter kom Erling skakke norrut till Kaupangen. Då klagade många män över detta inför honom. Erling gav inget svar på det och lyssnade på vad män sade. Men när han kom till rådsmötet talade de om många saker som gällde landets styrelse. Då sade Erling skakke: ”Herre”, sade han, ”ni torde känna till tröndrarnas lagbok. Nu, allt det som där är pålagt [osäker tolkning] – ni torde vilja bryta den helige kung Olavs lag?” Ärkebiskopen svarar: ”Inte är hans lag bruten genom att hans rätt är ökad. Det är lagbrott att den kung inte är över Norge som står i lagen.” Erling svarar: ”Inte gjordes det mycket mot ert råd att Magnus togs till kung, och alla samtyckte till det, såväl biskopar som annat landsfolk.” Ärkebiskopen svarar: ”Inte vill jag tala emot att Magnus kan vara kung, om du vet att tröndrarna inte tycker att det rubbar deras lagar att den är kung som inte är kungason. Men det fruktar jag, att inte alla blir ense, om några kommer som är äkta och begär land och rike.” Erling säger: ”Herre, det är inte skrivet i alla lagböcker att den skall vara kung som inte är kungason [osäker tolkning]. Och vore det ert och andra biskopars råd att Magnus togs till kung över hela landet, då kan ni så stärka honom och hans rike att det är Guds lag att han är kung. Om ni ville smörja honom och kröna honom och ge honom kungavigning, då kan ingen vägra det, eftersom det är både Guds lag och människors. Och han och jag skall ge er fullt stöd till allt genomförande där ni vill ha kraft.” Ärkebiskopen övervägde denna sak och talade med Erling tills allt var bestämt, och det mötet utlystes om sommaren i Bergen. Dit kom då kung Magnus och legaten, ärkebiskop Eysteinn och många andra goda män. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 5 (maskinöversättning) Erik Werenskiold: Kung Magnus vigning förrättades, och han var då sju vintrar gammal. K. 94. Om kung Magnus vigning Kung Magnus vigning förrättades, och han var då sju vintrar gammal. Valdemar, danernas kung, var nu en stor ovän till Erling, eftersom han hade svurit laglig ed och ändå svikit hela deras överenskommelse. K. 95. Om danakungens brev På hösten därefter, och dock i början av vintern, kom danakungens män till Trondheim med brev. De förde breven fram inför stormännen och vängåvor med, som danakungen hade sänt dem; och det stod i breven att danakungen tänkte fara med sin här till Norge och vill lägga landet under sig och kallar det sitt släktarv. Han lovar tröndrarna sin vänskap och att de skall vara sådana män i Norge som de förut har varit i forntiden och som de har börd till. Han ger större förhoppning om att han kommer att ta någon av dem till kung eller landshövding. K. 96. Om brevskrivning Många ställde sig väl till detta och skriver brev till svar på hans tecken och lovar att gå under honom, och till slut ges det svaret att om Erling skakke blir så djärv att han kommer in förbi Agdenes, då skall han inte fara bort med livet. K. 97. Om tröndrarnas illvilja mot Erling Erling var om vintern i Bergen med sitt folk. På våren därefter kommer hans vänner till honom och säger honom att tröndrarna var illvilliga mot honom och lägger honom till last att han tog livet av Friðrekr kœna; de ber honom akta sig och inte komma i tröndrarnas våld, eftersom de hade gjort många stordåd, sådana som de behagade. Erling svarar och sade att det var stor lögn. På våren gjorde Erling sig redo att fara söderut till Anarheims ting och hade Bœkisúðin fullt bemannad och dessutom en skuta med femton bänkar, och båda väl bemannade. Sunnanvind låg ständigt på, och männen tyckte illa om att ro i motvind och talade emot att ro och sade att Erling inte hade något ärende dit. Måndagen under gångdagarna efter mässan lät Erling blåsa sitt folk till skepps; han satte liv och lem på spel för varje man som inte kom dit där han var uppskriven. Han ville lägga ut ur staden efter nona, men han lade ändå inte ut ur staden förrän den tredje dagen därefter tidigt på morgonen, och då var hela hans folk redo. De rodde ut till Biskopsnes hamn. Då talade Erling med sina män och sade så: ”Mycket knorr hör jag av er, att ni tycker det är illa att ro i motvind. Ta nu och res masterna, och låt oss se hur snäckan kan gå under segel.” Så gjordes; de seglade sedan norrut längs landet i god vind och så vidare natten därefter och så onsdagen, och natten därefter seglar de in förbi Agdenes, och då var det många skepp i följe, eftersom vaktfolket for in till staden där. De kom upp i älven mycket oväntat. De såg seglen och trodde att det var vaktfolket, och då pågick sången uppe vid Kristkyrkan, och där var det mesta av stadsfolket. K. 98. Om Álfrs och hans mäns fall ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 6 (maskinöversättning) Erling och hans män fick spejarbesked om vad som hände i staden. Men Álfr satt med sin skara och drack, och Erling och hans män gick dit där han drack och dräpte honom och nästan allt folk som var där. Sedan gick de och genomsökte och dräpte så många som de fann för gott och som Erling tyckte att det fanns sakskäl mot. Några flydde och kom så undan. Erling lät blåsa hela folket till Øyratinget, och där var mycket folk. Erling talar och lägger tröndrarna saker till last och sade att de var hans livsfiender. Där talade de emot och sade att det var lögn och påfund. Razzabarðr värjde sig mot anklagelserna, eftersom han var vältalig, tills Erling sade att han inte skulle hålla fast vid anklagelserna mot dem om de värjde sig med vittnen och eder. Då talade Erling och bad sin kaplan stå upp, och så gjorde han. Han tar så till orda: ”Känner ni, tröndrar, igen detta sigill, som jag tror att ni själva har låtit göra och gav i danska mäns händer?” Då lästes breven upp, och de sade att de band sig vid det rådet att dräpa kungen och Erling om de kom åt. Och detta sade Erling till slut: ”Ur din mun, Razzabarðr, kom dessa ord.” Barðr svarar: ”Jag ångrar nu det, min herre, om jag sade det; men allt är nu i Guds och ert våld.” Alla gick nu till att ingå förpliktelse med Erling om att böta så mycket som hans nåd medgav. Han lät döma Álfr och alla som hade fallit som ogilda (ógildr), tog mycket gods av många och fick inget motstånd den gången och stannade ingen tid den gången, utan for tillbaka söderut. Men tröndrarna var sedan ständigt hans ovänner. Valdemar, danernas kung, gjorde sig redo med sin här och hade en stor här och for österifrån till Viken. Han låter skära upp tingsbud och kräver av bönderna land och mottagande. Men älvborna österut säger så att de vill tjäna den kung som de samtycker till norrut i Viken. Nu håller kungen Borgarting. Kungen far lugnt och fredligt norrut genom Viken, men bönderna hade samlat allt folk i de övre bygderna och ville inte gå under. Nu sänds bud så fort som möjligt norrut, och budet om hären kom till Erling. Då lät han bjuda ut allmänt uppbåd (almenningr) av folk och skepp till landsvärn. Då gjordes många långskepp i varje fylke; då togs varje långskepp i bruk, fast det inte var färdigbyggt [osäker tolkning], och nu kom samman en mycket stor mängd folk, och hären drog norrifrån längs landet. K. 99. Valdemar kom ända till Tunsberg, och så sade män att landsfolket var så ivrigt mot dem att när de kom nära land sprang en man eller två tillsammans fram och sköt på dem; och kungen tyckte att full illvilja syntes där, och han sade att han märkte på det att de inte på något villkor ville gå under honom, och han räknade upp två utvägar som stod till buds: den ena att vända tillbaka till Danmark med det, den andra att fara genom landet med rån och mandråp. Och han sade att det var mer hans vilja att inte härja på ett kristet land, och sade att det låg tillräckligt vitt österut i Österled att härja på och skaffa sig gods. Han tillkännager saken och säger att han vill vända tillbaka söderut, och så gjorde han; han for tillbaka söderut till Danmark och gav då ledungen hemlov. Nu sades det Erling att danakungen hade vänt tillbaka; då utser han med sig lendermän och andra skarehövdingar och seglar söderut efter kungen, och de kom till det ställe som heter Dyrsá, och där låg det av danakungens folk som då hade fått hemlov. Erling lade till mot dem och stred med dem. Där föll Sigurðr och många av danerna, men alla flydde, och Erling och hans män tog där mycket stort härbyte och for tillbaka till Norge. K. 100. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 7 (maskinöversättning) Efter det förbjöd danakungen vikverjarna köpfärd till Danmark; likaså förbjöd han att föra korn till Norge eller andra sådana saker som var nödvändiga för dem. Men vikverjarna kunde inte undvara handeln med Danmark. Många bad Erling att han skulle sluta fred med danakungen på något sätt. Erling utförde det snilledrag som alla säger har varit det största i mannaminne, att han for i en sådan fara med ett enda skepp till Danmark och kom dit mycket oväntat. De tog på sig ringbrynjor och hade hjälmar och därutanpå hattar och lätta kappor och dragna svärd därunder. De gick in i staden och in i kungens stuga; då satt kungen till bords och alla var vapenlösa, och ingen gav akt på var de gick förrän de kom fram för kungen. Då sade Erling: ”God dag, herre; ge oss grid och alla våra män.” Kung Valdemar sade: ”Grid skall du få, Erling; ingen av dem som har kommit till mig har jag svikit. Tala om vad du vill, och far som du kom, och dina män.” Erling svarar: ”Ni har nu gett griden; därefter vill jag tala med er i större lugn, eftersom jag har ärende från kung Magnus och andra Norges hövdingar.” Erling gick sedan till sitt skepp. Han stannade där en tid och var ofta inför danakungen och begärde av honom förlikning och fred; han berättade för kungen forna exempel och visade honom hur fred hade varit avtalad mellan Danmark och Norge. Han påminde om att Håkon den mäktige jarl hade hållit Norges välde som län av danakungen. Erling fick många mäns stöd, och så kom det till sist att de beslöt att Erling skulle sätta sig som gisslan hos danakungen tills förlikning var gjord. Då sände danakungen Ásbjǫrn snara till Norge, och han stannade där över vintern. På våren gav danakungen Erling hemlov, och med det villkoret att brev skulle komma från kung Magnus om att danakungen skulle få äga så mycket av Norge som han gjorde anspråk på och som det tidigare hade varit i forntiden och i deras privata överenskommelser. K. 101. Här ges Erling jarldöme Han gav Erling makt över riket [osäker tolkning] och därtill jarldöme, och Erling skulle vara jarl under Valdemar, danernas kung. Erling svor honom också trohetsed. Vid deras avsked fördes gisslan från båda håll tillbaka. Men Erling var jarl till sin dödsdag och höll vänskap med danakungen, och han rådde och styrde ensam över Norge på kung Magnus, sin sons, vägnar, och han blev en mäktig hövding och så mycket större man än förut som han då var förnämare. K. 102. Här talas om Olav Skafhoggsson Olav hette son till Guðbrandr skafhogg och Maria, dotter till Knut Magnusson. Honom hade Sigurðr agnhǫttr fostrat, en mäktig man österut i Viken. Olav reste sig med en flock i Viken och Sigurðr med honom. Till det rådet vände sig många män, och de vände upp till Markerna och drog sig till Upplanden och fick där mottagande. K. 103. Folk drog sig snart till dem och de fick stor styrka, men de kom inte till sjön, eftersom lendermännen och de som rådde över köpstäderna var fullkomliga vänner till kung Magnus. Och när Erling fick höra sådant om dem satte han ut folk för att vakta köpstäderna och skeppsflottan, men han for in i Viken och var omväxlande i Oslo och Tunsberg; han stannade där en tid under vintern. Olav lät göra ett gästabud långt uppe i landet. Jarlen for till gästabudet på hemmabjudning av en präst och hade mycket stort folk och med honom Ormr konungsbror, och de kom på kvällen före kyndelsmässan till det ställe som heter Ryðjǫkull. De hade fört sig över ett vatten; gården ligger ett kort stycke från vattenstranden. K. 104. De drack hårt om kvällen starkt öl. Men den präst som gjorde gästabudet hade tidigare sänt Olav och hans män varsel om jarlens färd. Olav och hans män for om natten och om kvällen sju raster, och man tyckte det var underligt hur snabbt det var färdat. K. 105. Här talas om jarlen ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 8 (maskinöversättning) Jarlen sov i en stuga (stofa) med sitt följe och steg upp till ottesången vid midnatt. Men prästen sade att det var kväll och sade sig inte kunna sova, och så gick det tre gånger. Men en lång stund före dagningen steg jarlen upp och klädde sig och bad dem ta sina vapen. Då gick prästen till kyrkan. Jarlen gick till ottesången med sitt följe, och Ormr kungsbroder, men somliga låg kvar i sina sängar. Och i dagningen kom då Olav och hans män; de vänder genast mot den stora hallen, springer in där och dräper dem som var inne. Då ropade de härrop, och jarlen blev inte förr varse ofreden; han sprang genast ut ur kyrkan och ned till skeppen. Men det var så mörkt att de knappt kände igen varandra. Olav och hans män sätter efter, och när jarlens män springer över ett gärdesgårdsstängsel, då vände de sig emot dem, jarlens män [osäker tolkning]. Jarlen var omgjordad med svärd; då grep han till det och drog, och svärdet vred sig mot hans sida, och han skadade sig svårt. Ormr blev också svårt sårad, och mycket av deras folk föll. Men han kom själv undan, och Ormr kungsbroder, med stor nöd, och de rodde tillbaka över sjön. Men Olav och hans folk for som förut. Sedan kallade man honom Olav otur, därför att jarlen då hade kommit undan, så nära som det hade varit för honom [osäker tolkning]. Och något senare fick Erling höra om Olav och hans män österut i Viken och for för att söka dem och träffade dem på det ställe som heter Stangir. Där blev strid, och jarlen hade fler, och han fick också större seger. Då föll Sigurðr agnhǫttr och många andra män, men Olav flydde upp på land, och därefter skingrades flocken. Olav for söderut till Danmark, fick där en sjukdom och dog i Århus, och danerna kallar honom helig. K. 106. Harald hette en son till kung Sigurd Haraldsson; hans mor var Kristín kungsdotter, och han var broder till kung Magnus. Han var fostrad på Upplanden. Nikulás kufungr tog den gossen och förde honom till Erling. Det var ett mycket vackert barn, och kungen tog väl emot honom och fattade kärlek till honom och bad om nåd för honom, och många andra män också. Men jarlen sade att han inte kunde råda för sådant och sade att det snart skulle vara gjort med hans dagar, om han tänkte gå fram med sådana råd [osäker tolkning], och sade att alla ville ha denne till kung, men honom åt yxans egg. Det blev också verklighet att den gossen dräptes, och den gärningen lastades mycket. K. 107. Här börjar flocken Under kung Magnus regering började den flock (flokkr) som samlades österut i Markerna. Där kallades till hövding för den Eystein, son till kung Eystein Haraldsson. Han var en vacker man till utseendet. Han kallades Eystein meyla. Till den flocken sprang många dugande män. De sade att de hade mist sina bröder och fäder och andra fränder och sitt gods, de flesta unga män, mer prövade i mod än i förstånd. K. 108. Men eftersom de inte hade någon stor styrka i manskap, lät de färden gå vida och mycket genom obygder, så att kläderna nöttes av dem, så att de alla var barfota och spände näver om sina ben. Men när Magnus män fick höra detta, kallade de dem birkebeinar (Byrkibeinar). De for mest den östligaste vägen genom Markerna och störtade ned i Viken. De kom fram där bönderna hade samlat sig mot dem österut i Älvsysslorna, och de gjorde anfall mot dem och mot varandra, och män dräptes. Birkebeinarna hade alltid övertaget när inte mängden var emot dem. Men när de ofta drabbade samman, då vek bönderna oftast hårt undan [osäker tolkning]. Bönderna fällde bråte för dem på Krókaskógr; det var nästan ofarbart för dem där, och de miste sina män och kom undan springande. Med kung eller jarl eller stormän hade de inget att skaffa. K. 109. Vintern därefter for de omkring med flocken, men den tredje sommaren därefter skaffade de sig skepp och fick skutor och lätta skepp och for den yttre vägen längs landet ända norrut till Tröndelag. De tog på många ställen gods och män och kom så helt oväntat till Nidaros (Kaupangr) att alla som var där var oförberedda. Det var den senare Mariamässan, före högmässan. K. 110. ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 9 (maskinöversättning) Eiríkr Dagsson gick upp till kyrkan och träffade Nikulás Skjaldvararson, sin svåger (mágr), och sade honom att några fiskare hade kommit till staden, som sade att de hade sett många skeppssegel fara utåt längs fjorden, ”och jag tror att det måste vara birkebeinar”. Nikulás svarar: ”Alltför lättrogen för rykten är du, svåger; du följer varje flygande rykte som fiskare säger. Hellre väntar jag att de är österut i Markerna än att de far hit i händerna på oss trönder. Och låt oss höra mässan först och skicka ut en skuta, om ni så tycker.” Nikulás gick till kyrkan, men Eiríkr lät spana. K. 111. Om birkebeinarna Birkebeinarna kom helt oväntat när mässan var sjungen. Då gick Eiríkr in och sade honom att de som var ute på spaning tyckte sig veta säkert att ofred var på väg. ”Nu är hästarna redo,” säger han, ”låt oss rida bort, svåger, och in i bygden.” Nikulás sade: ”Jag vill hålla ting med stadsborna och se vad manskap eller vapen som finns i staden; men låt oss gå till mat först.” Därefter försvann Eiríkr bort och till sin gård, och han och hans män sprang upp på sina hästar och red ut ur staden. Men Nikulás gick till bords och satte ut vakt på Eyrarna. Men innan han hade ätit, sades det honom att de var uppe i ån. Då sade Nikulás att de skulle väpna sig och ta sig upp i hans stora loft, och så gjorde de. Men birkebeinarna for genom gatorna och somliga över bryggorna och kom så in i Nikulás gård, och de visste inte förrän gården överallt var full av män, och ingen kunde komma dem till hjälp. Birkebeinarna ropade på dem och bjöd Nikulás grid, men han vägrade. Därefter angrep birkebeinarna loftet både med skott och med stormning, och somliga högg på husen och sköt på dem. De försvarade sig väl med skott, men sten bars fram mot dem, och folk föll på båda sidor. Det slutade med att loftet blev intaget. Där föll Nikulás och en stor skara män. K. 112. Därefter höll birkebeinarna ting i staden, och hela stadens folk gick under dem. Och Eystein togs till kung på Öreting (Eyraþing). Han dröjde där en tid, och mycket folk kom dit och blev hans handgångna män (handgengnir); där fanns både stadsbor och ett gott urval män som kommit från bygderna. Då kom till flocken Saltnessvennerna, Jón ketlingr och hans bröder, och om hösten därefter for de med flocken in i Tröndelag och lade hela landet under sig. Då kom till flocken Þorfiðr från Snos, Helgi, hans son, och många andra mäktigare män, och det är sannast att alla de bästa bondesönerna i hela Tröndelag kom till dem då, så att det räknades, när de kom tillbaka ut till Orkadal, nära tjugo hundra män. K. 113. Om färden upp till Upplanden De gör nu sin färd upp till fjälls och far så till Upplanden, lägger under sig hela landet. Kung Magnus var i Viken, och Ormr kungsbroder och många lendmän (lendir menn). Men Erling var i Bergen och hade en stor styrka. Birkebeinarna sökte sig ut till Viken och styr färden den övre vägen genom landet; de tänker så ta sig till Tönsberg för att möta kung Magnus, och det var vid jultiden. Men när kung Magnus fick höra om dem, stämmer han samman sin styrka till sig; till honom kom då Ormr kungsbroder med sitt följe och många andra. Han hade en stor styrka. Kungen for ut ur staden emot dem och ända upp till Re. De får då underrättelse om att birkebeinarna hade kommit nära. Men vädret var förfärligt kallt och det låg så mycket snö att allt var djupsnö så snart man gick av vägarna. K. 114. Om snövallen ## Magnús saga Erlingssonar, kap. 10 (maskinöversättning) Kung Magnus män trampar upp en snövall (gaddr) åt sig ovanför gården, och tvärs över vägen ställer de upp styrkan i fylkingar. Nu ställer sig birkebeinarna i fylkingar vid gården och gjorde sig redo när de såg kungens styrka framför sig. Kung Eysteins fälttecken for mycket långt fram i styrkan, och eftersom åkervägen inte var bred och det var svårt att ta sig fram vid sidorna, gick den skara som följde kungens fälttecken först, och de kom först fram på snövallen. Men kung Magnus män rusade fram emot dem i fylking. Där började striden, och det var svårt för birkebeinarna att komma åt, och styrkan for mycket splittrad, då de inte hade rum på snövallen. Manfallet vände sig då snart mot dem, och de birkebeinar som var främst föll. Kung Magnus män angrep då framåt. Det var då som ofta annars, att fastän män är vapendjärva och raska, kommer det föga till hjälp så snart flykten bryter ut. Då tog huvudstyrkan hos Eystein och hans män till att fly. Då började manfallet på nytt att vända sig mycket mot deras styrka, därför att vägen var smal. Men kung Magnus män var inte särskilt fridsamma; nästan alla som de nådde dräptes, och de förföljde de flyende länge. Eystein var bland de flyende, och när han var så hårt trängd, sprang han in i ett hus och bad om grid. Men den man som var inne sade att han skulle göra det som han var mer hågad för, och dräpte honom. Då fann kung Magnus män honom snart, och hans lik togs och bars in i den stuga där kung Magnus var. En eld var gjord mitt på golvet, och kungen hade tagit av sig sina kläder och värmde sig vid elden. Då gick några av birkebeinarna fram för att känna igen liket, de som var så sårade att de inte kunde springa. Men när man helt hade känt igen liket, vände sig kungen från elden. Men en man satt på bänken (pallr) bakom dem, och man gav inte akt på honom. Men just när man minst väntade det, stod han upp och grep en yxa och högg mot kung Magnus över skuldrorna på några män. Det kom på kungens hals, och hugget vände sig ned i skuldrorna och tog nyckelbenet, och det var ett stort sår. Men genast lyfte han till ett andra och högg mot Ormr kungsbroder och siktade på hans skenben uppe vid knät. Men när Ormr såg det, kastar han fötterna fram över huvudet, och hugget tog i bänkstocken, och yxan satt fast där. Då dröjde det inte länge mellan väldiga hugg och stick på honom, och när han föll, fann man på bänken där han hade stått att han hade dragit sina inälvor efter sig över golvet. K. 115. Den flock som kom undan flydde österut till Markerna, och de flesta sökte sig österut till Götaland, och mest därför att de inte visste sig ha hopp om frid i Norge, mer än de andra som hade fått full fiendskap av Erling. Men det bidrog också att i Sverige var Birger jarl, han som var gift med Brigida, dotter till Harald gille, och som hade gett kung Eystein stort stöd både med manskap och med penninggåvor. ---- Noter: ## Tillæg, kap. 1 (maskinöversättning) Dagr hette en man som bodde på den gård på Hadeland som heter Þengilsstaðir, och han kallades Dagr den vise, och han var en mäktig herse (hersir). Dagr den vise hade två barn, en son och en dotter. Hans son hette Guðormr den rådkloke, och det sade man att man inte visste någon ung man mer lovande till förstånd än Guðormr. Helga den sedesamma hette hans dotter; somliga kallade Helga den ståtliga [osäker tolkning]. Det sades också om Helga att man inte visste någon annan kvinna som var bättre i fråga om sin hållning och sitt utseende och i hela sitt uppträdande än Helga. Kung Halvdan fattade tycke för Helga och friade till henne, och så fick han henne och fick med henne den son, som många män har hört nämnas, som hette Harald hårfagre. Harald vann redan i sin barndom stor vänsälla, både för sin skönhets skull och för den blidhet som han visade varje man. Kung Halvdan blev en vänsäll man i sitt rike, ty han var en mäktig man och klok, och man visste inte om någon kung som var mer årsäll än han. Dagr hette en man som bodde på den gård på Hadeland som heter Þengilsstaðir, och han kallades Dagr den vise, och han var en mäktig herse (hersir). Dagr den vise hade två barn, en son och en dotter. Hans son hette Guðormr den rådkloke, och det sade man att man inte visste någon ung man mer lovande till förstånd än Guðormr. Helga den sedesamma hette hans dotter; somliga kallade Helga den ståtliga [osäker tolkning]. Det sades också om Helga att man inte visste någon annan kvinna som var bättre i fråga om sin hållning och sitt utseende och i hela sitt uppträdande än Helga. Kung Halvdan fattade tycke för Helga och friade till henne, och så fick han henne och fick med henne den son, som många män har hört nämnas, som hette Harald hårfagre. Harald vann redan i sin barndom stor vänsälla, både för sin skönhets skull och för den blidhet som han visade varje man. Kung Halvdan blev en vänsäll man i sitt rike, ty han var en mäktig man och klok, och man visste inte om någon kung som var mer årsäll än han. ===II.=== se (Hálfdanar saga svarta) Om en olyckshändelse Så skedde en gång en olyckshändelse. Det var om våren, den tid då isen börjar lossna på vattnen. Då hade kungen farit till gästning (veizla) i den bygd som heter Brandabu på Hadeland. Och han for från gästningen med en stor skara. Då åkte de över isen på den sjö som heter Rǫnd. Men när de kommer dit där det heter Rykinsvík, då brast isen under honom och under hans häst. Och så snart de såg det, ville alla rädda kungen, och en stor mängd druckna män trängdes dit. Isen brast desto mer och vidare, och kungen fick ingen annan hjälp av druckna män än att kungen omkom där, och Dagr den vise, hans svärfar (mágr), och ett tjugotal män med dem. Dessa tidender tyckte alla som fick höra dem var onda, därför att han var en årsäll och vänsäll man. Men så stor var kungens årsäld att så snart de fann hans lik, delade de hans kropp, och hans inälvor jordades på Þengilsstaðir på Hadeland, men hans kropp jordades på Steinn på Ringerike, och hans huvud fördes till Skírnssalr i Vestfold och jordades där. Och de delade hans kropp därför att de trodde att hans årsäld alltid skulle vara med honom, vare sig han var levande eller död. ===III.=== Se (Haralds saga hárfagra) Här berättas om Ragnas ägor ## Tillæg, kap. 2 (maskinöversättning) Ragna den stolta hette en mö som ägde nästan hela den bygd som kallas Toten och den som heter Land, och hela den ö som nu kallas Eyjarbygden. Det sades också om Ragna att hon var den vackraste av alla mör. Ragna var dotter till Áðils den rike. Áðils var son till Ása, Þóras dotter, och Þóra var dotter till kung Eysteinn och Ástríðr, dotter till kung Áðils, som kallades Áðils svarte. Men Áðils, Ragnas far, var då avliden, och Ragna var hans enda barn. Och kung Harald var tolv vintrar gammal när detta var, och Ragna var då också tolv vintrar, jämnårig med Harald. Och Harald fattade stor kärlek till Ragna. Men när Harald gav sina kärleksord till känna för Ragna, svarade hon på detta sätt: ”Det säger jag visst med sanning att jag inte är värd en bättre älskare än ni är; det beror både på er kungliga börd och på all den kungliga värdighet och skönhet som finns hos er. Men ändå, innan jag fäster full kärlek vid er, vill jag bli varse detta: vilka som snarare skall bli arvingar efter Neriðr den rådkloke, er frände, herre kung, ni eller Gandálfrs söner.” Då svarade Harald vred och sade så: ”Det tänkte jag, Ragna, att du för kärleks skull skulle ledas till min säng med utmärkt ära. Men eftersom du har kastat dessa förebråelser i ansiktet på mig, så är det nu tillbörligt att du leds till min säng som en fattig frilla.” Nu talar Ragna med kungen Det sade Ragna till kungen: ”Ni skall inte, herre kung, vredgas på oss fastän vi talar för nöjes skull, och det passar inte ert kungadöme att tävla med kvinnfolk, och allra minst med små flickebarn som jag är; mer är det er ära, herre kung, att tävla med andra kungar, som nu sitter överallt inom landet. Det vill jag också säga er: om jag får råda mig själv, då blir jag varken er frilla eller någon annan mans, och antingen skall jag ha den till äkta man som gör alla Norges män till sina undersåtar (þegnar), eller skall jag ingen ha.” När kung Harald hörde dessa ord, avlade han genast ett löfte och svor vid sitt huvud att han inte skulle ha någon äkta hustru i Norge utom Ragna, och ändå på det villkoret att han gjorde alla män i Norge till sina undersåtar. Det lät han också följa att den kvinnan var mer värd att äga en utmärkt kung än någon häradshöld (heraðs hǫldr), hon som har så skarpsinniga ord i sin mun som Ragna. Om nya lagar Då gjorde Harald också nya lagar om kvinnors rätt: att den man som tar en kvinna med våld, för honom skall det bli en fredlöshetssak (útlegðarsǫk), och han skall köpa sig tillbaka i frid med fyrtio mark av sexalnsören (sex alna eyrir). Men den kvinna som ligger med någon i hemlighet, hon skall gå in i kungsgården och mista sin frihet tills hon löses ut därifrån med tre mark sexalnsören. Och därför sätter jag dessa lagar, att varje kvinna som vill vara god, hon vill att hon har självbestämmande över sig att hålla sin kvinnodygd mot varje man [osäker tolkning]; men den kvinna som vill vara ond, hon skall gälda för sin brist på kvinnodygd efter det som jag nu har sagt. ## Tillæg, kap. 3 (maskinöversättning) Det lovar jag också, att åt ingen gud av dem som män nu dyrkar skall jag föra blot, utom åt honom ensam som gjorde solen och ordnade världen och skapade den. Och eftersom jag företar mig att jag vill vara envåldskung i Norge och lägga under mig alla andra kungar, som hittills är både mäktiga och förmögna, så skall jag göra alla ting i förtröstan på den som är mäktigast och råder över allt. Ingen skall heller vara mig mycket kär i vänskap som dyrkar en annan gud än honom, ty jag tycker mig se det för sant att den gud kan inte hjälpa mig och inte någon annan, som inte har större välde än en sten eller en skog. Jag är en man ensam, och jag vet att jag skall dö som andra män, och jag känner ett övergirigt sinne hos mig; men om jag visste att jag skulle leva alltid så som jag vet att Gud lever, då skulle jag inte nöja mig förrän jag hade hela världen under mig och min makt. Därför är detta att märka om dessa gudar: om de hade någon gudom eller kraft hos sig, då skulle de inte nöja sig med så litet välde som att råda över en sten eller en liten lund. Därför skall varje vetande man låta sig förstå detta, en kung som har fått något förstånd, att den ende är sann Gud som har skapat alla ting; han ensam kan ge människan full hjälp, ty han har gjort människan liksom allt annat. Därför skall jag sträva efter det så länge jag lever, att såsom mitt sinne strävar mot den som är mäktigare än alla, så väntar jag också att jag i förtröstan på honom skall bli mäktigare än alla småkungar som nu finns i Norge. Men när Guðormr, kung Haralds frände, hörde dessa ord, då stod Guðormr upp och talade högt inför hela kung Haralds hird och många bönder och en stor mängd andra män, och detta möte var på Hadeland den åttonde juldagen. Och Guðormr började tala så: ”Knappast tror man sig förut ha hört så kloka ord ur två barns mun, som inte är äldre än tolv vintrar gamla, som vi nu har hört ur kung Haralds och Ragna Áðilsdotters mun. Och det kan visst sägas med sanning att ingen man i våra dagar har hört, varken av ung man eller gammal, ord som kan tyckas så tillbörliga som de som kung Harald har sagt i dag. Och han har sagt somliga sådana ord som mycket kommer att öka mödan för de män som vill följa honom, utöver vad någon av hans fränder har haft före honom, och ändå har de alla varit nog oroliga män. Men eftersom kung Haralds tal har blivit så hövdingamässigt, så är det nu inte tillbörligt för någon av dem som förut har tjänat honom eller hans fränder att skiljas från följet med honom, så länge livet kan räcka, förrän det är prövat om detta, som kung Harald har sagt, kan fullbordas helt med lycka.” Om en ed På samma ställe svär Guðormr vid sitt huvud att han aldrig skulle skiljas från kung Harald så länge han hade liv, och inte dyrka någon annan gud än den som råder över allt. Kung Harald gav den dagen Guðormr, sin frände, det rike som Skjǫldr hade rått över, som på den tiden kallades Óðinssalr, och därtill den vik som kallades Saltvík, som nu heter Øslve, och alla de stränder därtill som kallades Saltvíkstränderna. Hela detta rike gav kung Harald Guðormr, sin frände, och österut till Svinesund, och han gjorde där Guðormr till hertig (hertogi) däröver. ===IV.=== Se (Ólafs saga kyrra) ## Tillæg, kap. 4 (maskinöversättning) Barn till Skúli kungafosterfar och Guðrún var Ásúlfr på Rein och Ragnhildr, som var gift med Kyrpinga-Ormr. Kyrpinga-Ormrs dotter var Ása, mor till Bjǫrn bukkr. Barn till Ásúlfr och Þóra Skoptadotter var Guðormr på Rein och Sigríðr, som var gift med Hallkell húkr. Deras son var Jón, far till Hallkell och Ragnvaldr och Gregorius. Guðormr på Rein fick först Eldríðr, syster till Hallkell húkr. Deras döttrar var Ragnríðr och Ingiríðr (!) och Guðrún. Ragnríðr fick Bjarni byrðarsveinn. Deras döttrar var Eldríðr och Ingibjǫrg. Dotter till kung Magnus och Eldríðr var Kristín, som var gift med Reiðarr sendemannen. Þórir skinnfeldr hade varit gift med Eldríðr. Deras söner var Kynaðr och Þorgrímr klaufi. Sedan blev hon gift med lagmannen (lǫgmaðr) på Gauland. Deras son var Haraldr. Ingibjǫrgs söner var Þorsteinn skalmǫld och hans bröder. Ragnríðr blev senare gift med Friðrekr kœna. Deras dotter var Ástríðr, och hon var nunna. Ingiríðr Guðormsdotter på Rein fick Guðormr Austmannsson österifrån Jämtland. Guðormr på Rein fick senare Bergljót. Deras son var Ásúlfr, far till Þorbjǫrg, som var gift med Eiríkr gryfill. Deras son var Ásúlfr. Senare var Þorbjǫrg gift med Róarr kungafrände. Guðormr på Rein var senare gift med Sigríðr, dotter till Þorkell och Hallkatla. Hallkatla var dotter till Sveinn Brynjúlfsson, broder till Serkr i Sogn, och till Ingiríðr, syster till Knut den store, danernas kung. Bárðr Guðormsson fick först Úlfhildr, dotter till biskop Páll, och därnäst Cecilia, dotter till kung Sigurd. Deras son var kung Inge. Här börjar Arnmœðlingatal ## Tillæg, kap. 5 (maskinöversättning) Det var en man som hette Finnviðr hittebarnet. Han hittades i ett örnbo och var lindad i sidenlindor, och man vet inte hans släkt. Från honom härstammar den släkt som kallas Arnungaätten. Hans son var Þórarinn bullibak, far till Arnviðr, far till Arnmóðr jarl. Från honom härstammar den släkt som heter Arnmœðlingar. Hans son hette Árni. Árnis söner var Kálfr på Egg, Þorbergr, Þorbjǫrn, Finnr jarl och Árni. Þorbergr Árnason var gift med Ástríðr den välborna, dotter till Erlingr på Sola och Ástríðr Tryggvadotter, syster till Olav Tryggvason. Árni Árnason var gift med Geirþrúðr, syster till Ástríðr den ofrälse [osäker tolkning]. Dessa var Þorbergr Árnasons barn: Eysteinn orri, Ǫgmundr, Þóra och Jórunn. Kung Harald hårdråde var gift med Þóra. Deras söner var kung Magnus, far till kung Håkon, Steigar-Þórirs fosterson, och kung Olav, som kallades bonde. Han var far till Magnus barfot. Han var far till kung Sigurd, Jorsala-Sigurd, och kung Eystein och kung Olav, kung Harald och Sigurd slembidiakn och Magnus röde. Barn till Þóra och kung Sigurd var kung Magnus, som kallades Borghildarson [osäker tolkning]. Hans mor var Borghildr, dotter till Óláfr från Dal. Magnus fick Kristín, dotter till Knútr lávarðr. De hade inget barn. Dotter till kung Sigurd och Málfríðr Haraldsdotter var Kristín, som var gift med Erling jarl. Deras barn var kung Magnus och Ragnhildr, som var gift med Hallkell Jónsson. Dotter till kung Eystein Magnusson var María, som var gift med Guðbrandr skafhǫggsson. Deras son var Olav, som kallades otur. Kung Harald gilles barn var kung Inge och kung Sigurd, kung Eystein och kung Magnus, och Brigida, som var gift med Magnus, kung Inges broder på mödernet, men sedan var Birger brosa jarl gift med henne. Deras barn var Filip jarl och Knut jarl och Ingegerd, som var gift med kung Sverker. Deras son var kung Johan. Kung Sigurds barn var kung Håkon och kung Sverre, Sigurðr Markúsfóstri och Cecilia, som först var gift med Folkviðr lagman. Kung Sverres barn var kung Håkon, far till kung Håkon, och Sigurd lávarðr, far till kung Guttorm, och Kristín, som var gift med kung Filippus, och Cecilia, som först var gift med Einarr, men sedan med Gregorius kíkr. Son till Folkviðr och Cecilia, kung Sigurds dotter, var Håkon jarl. Han var gift med fru Kristín, och deras son var Knut jarl. Senare var Cecilia gift med Bárðr Guðormsson på Rein. Deras son var kung Inge, far till Guðormr. Þóra, dotter till Magnus barfot, var gift med Loftr präst. Deras son var Jón, far till biskop Páll, Sæmundr och Ormr. Dotter till Sigurd slembidiakn var Ingigerðr, som var gift med Hákon kló. Deras söner var Hávarðr halte, Sigurðr, Haraldr, Eiríkr. Ǫgmundr, son till Þorbergr Árnason, var far till Skopti på Giske. Dessa var Skoptis barn: Ǫgmundr, Þórðr, Finnr, Páll, Ragnhildr och Þóra, som var gift med Ásúlfr Skúlason. Deras son var Guðormr på Rein, far till Bárðr, far till kung Inge och hertig Skúli, Guðormr och Sigríðr. Skúlis barn: drottning Margrete, som kung Håkon är gift med, Ingiríðr, Ragnríðr. Son till Páll Skoptason var Nikulás kufungr, far till Páll flíða och Ragnhildr. Dotter till Ásúlfr och Þóra Skoptadotter var Sigríðr, mor till Ívarr Hallkelsson, far till Gregorius. Ragnhildr Skoptadotter var gift med Dagr Eilífsson. Deras barn var Gregorius, Gyríðr, Baugeið och Sigríðr, som var gift med Halldórr Brynjúlfsson på Vettaland. Gunnarr hette Gregorius son. Jórunn Þorbergsdotter var gift med Úlfr stallare. Deras barn var Jón sterki och Brigiða. Jóns son var Erlendr himaldi, far till ärkebiskop Eysteinn och till Þorbergr, far till Erlendr. Brigiðas son var Sauðaúlfr, far till Pétr byrðarsveinn, far till Úlfr flý och Sigríðr, mor till ärkebiskop Pétr. Dotter till Finnr jarl Árnason var Ingibjǫrg jarlamoder, som var gift med Þorfinnr jarl Sigurðarson. Deras söner var Páll jarl och Erlendr jarl, far till Magnus jarl den helige och Erlingr och Gunnhildr, mor till Ragnvaldr jarl, far till Ingigerðr, som var gift med Eiríkr stagbrellir. Deras söner var Haraldr jarl, som föll i Vík, och Magnus mangi, som föll i Sogn. Páll jarl Þorfinnsson var gift med en dotter till Hákon jarl Ívarsson. Deras son var Hákon jarl. Hans barn var Páll jarl och Haraldr jarl, far till Erlendr jarl, som föll på Damsey, Ingibjǫrg och Margréta. Ingibjǫrg var gift med Óláfr, Sydöarnas kung, och Margréta var gift med Maddaðr jarl. Deras son var Haraldr jarl, far till Jón jarl och Davíð jarl. Son till Árni Árnason var Jón på Bjarkey, far till Sigurðr hundr och Víðkunnr, far till Erlingr, far till Víðkunnr och Ragna, som var gift med Bjarni Marðarson. ## Tillæg, kap. 6 (maskinöversättning) ---- Noter: ## Jnga saga ok brœðra hans, kap. 1 (maskinöversättning) Efter dråpet på Harald gille togs Sigurd, hans son, till kung i Tröndelag, när han var i sin fjärde vinter, och kung Inge togs till kung österut i Viken, när han var i sin andra vinter. Sigurds fosterfar var Guðormr Bárðarson, far till Filippus. Kung Sigurd stöddes av Óttarr birtingr och Ǫgmundr sviptir och Pétr byrðarsveinn; Inge stöddes av Ǫgmundr, hans fosterfar, och Þjóstólfr Álason. Den närmaste sommaren efter att Inge hade tagits till kung höll hans män strid mot kung Magnus den blinde på Upplanden vid Minne och fick seger. Där föll av Magnus folk Halldórr Sigurðarson, Bjǫrn Erlingsson, Gunnarr från Gimsar och många andra män. Magnus flydde österut till Götaland. En andra strid höll Inges män mot Karl Sónason på Krókaskógr och fick seger. Där föll Munán Ǫgmundarson och många götar. Wilhelm Wetlesen: Striden vid Minne. K. 83. Här kommer Erik söderifrån Vid denna tid kom Erik emune söderifrån från Danmark och Magnus den blinde med honom, och de hade en oräknelig styrka. De höll styrkan till Tönsberg. Där stod Ormr Dagsson emot dem, och de fick inte gå i land. Därifrån höll de in till Oslo. Där var Þjóstólfr Álason för. Där träffade Þjóstólfr Áskell, Eriks stävkämpe (stafnbúi), med en pil. Då fördes den helige Hallvards skrin upp till Raumarike till Fors och var där i tre månader. Då brände Erik hela Oslo stad och Hallvardskyrkan. Då kom Þjóstólfr ned från Raumarike med en stor styrka, och Erik fick inte gå i land för landsmännens uppbåd och lade bort med sin styrka och söderut längs landet, och de höll strid i Hornborusund mot kung Inge och Ámundi, hans fosterfar, och Gyrðr Lǫgbersason. De fällde många män för Erik, och han flydde till Danmark med stor skam. K. 84. Nu far Sigurd slembidiakn till Älven ## Jnga saga ok brœðra hans, avsnitt 2 (maskinöversättning) Sigurd slembidiakn kom samma sommar till Danmark och hade två strider mot vender och fick seger i båda. Sedan höll han in i Älven och tog där tre skepp av Þórir hvinantorðis och Óláfr Haraldsson kesjas folk; denne var gift med Ragnhildr, dotter till kung Magnus Olavsson. Där jagade Sigurd Óláfr upp på land, och Þórir for till Kungahälla. Dit höll Sigurd efter med sin styrka, och de sköt på varandra; där föll mycket folk av båda styrkorna. Där föll Úlfheðinn Saxólfsson, en nordländsk man, Sigurds stävkämpe (stafnbúi). Men när Sigurd låg i Portyrja vid Lingarssíða, då samlade kung Magnus folk mot honom från Tönsberg, och där kom Sigurd med nöd undan. Där föll mycket av Sigurds folk, Fiðr keit och Áskell Smiðsson. Men Sigurd seglade söderut till Danmark. Där omkom Kolbeinn Þorljótsson vid Batalden; han var på en efterbåt när de seglade hårt. Då förliste Sigurd sitt skepp när han kom söderut. Om vintern var han i Ålborg. Sommaren därefter for de båda tillsammans söderifrån, Magnus och Sigurd, med sju skepp och kom till Lista. Där dräpte de Beinteinn Kolbeinsson. Där for Inge själv emot dem och jagade Hákon pungelta upp på land och hela hans styrka. De flydde in undan, in i fjordarna: Sigurðr stokkr, son till Eindriði i Gausdal, och Eiríkr hæll, hans broder, och Andréas kelduskítr. Sedan seglade Sigurd och Magnus norrut den yttre vägen med tre skepp till Hålogaland. Den vintern var kung Magnus på Bjarkey hos Víðkunnr Jónsson, men Sigurd for norrut till Finnmark med tjugo män. Om våren därefter höll Sigurd norrifrån med två skutor som finnarna hade gett honom. Då for Sigurd in i Vágar och tog där Sigurðr präst och hans söner; han lät då dräpa dem alla. Därifrån for han österut till Viken och tog där Vilhjálmr skinnari, en lendman (lendr maðr), och en annan, Þóraldi hæsi, och de dräpte båda. Sedan mötte han Styrkárr glæsirófa och dräpte honom. Utanför Valsmiðsbœr träffade de Svínagrímr; av honom lät Sigurd hugga den vänstra handen. Söderut på Møre tog Sigurd Heðinn harðmagi och Kálfr kringluauga; Heðinn dräpte de men inte Kálfr. Men söderut på Herðla hade Einarr, son till Laxa-Páll, en gård. Han hade farit till gångdagstinget i Hamarsfjord. Då tog Sigurd och hans män allt hans gods som var hemma och ett tjugofemsessigt långskepp och hans fyra vintrar gamla son, som låg hos hans arbetskarl. Men arbetskarlarna sade att det var deras son; då gav de inte akt på gossen. Åt arbetskarlen gav Einarr, när han kom hem, två öre guld. Sigurd och hans män for österut till Viken och tog där österut vid Kvildir Finnr, Sauðaúlfrs son, när han for för att kräva in kung Inges landskyld (landskyldir). Finnr hängde de upp och for sedan söderut till Danmark. Vid denna tid sände Inge brev till Sigurd med en stark uppmaning att han skulle komma till hjälp åt honom. Men samma sommar därefter kom kung Magnus och Sigurd söderifrån med trettio skepp nära vinternätterna, både danskt folk och norrmän. Då for Inge och Sigurd emot dem med tjugo mycket stora skepp, och de möttes söndagen närmast efter Mårtensmässan vid Hvaler, öster om fjorden, vid Holmen grå, och stred där. I den första omgången lade danerna bort med arton skepp hem söderut. Då rensades Sigurds och Magnus skepp. De som stod längst framför Magnus, där han låg i sin säng, var Reiðarr Grjótgarðsson och Sauppruðr, men alla andra föll där. Där föll Brúsi, Sigurds stävkämpe, Hallvarðr fagr och Róarr Kolbeinsson. Ívarr gick in mot Harald och angrep honom först [osäker tolkning]. Där föll en stor del av Sigurds och Magnus folk; på holmen föll mer än sextio män. Där dräptes Sigurðr präst, son till Bergþórr Másson, och Klemetr, son till Ari Einarsson. Ívarr Kálfsson tog sig ombord på Jón Bergþórssons skepp, han som då var gift med Cecilia, dotter till Gyrðr Bárðarson, och Ásbjǫrn ambi och Ívarr dynta Starason. Gods utlovades för Arnbjǫrn, men Ívarr dynta dräpte de. Men när Inge och Sigurd hade varit hövdingar i sex vintrar, då kom Eystein, deras broder, från Skottland; det var norrut i Tröndelag. De som for efter honom var Árni sturla, Þorleifr Brynjólfsson och Kolbeinn hrúga. Och han togs till kung på Öreting om gångdagarna, så att han skulle vara kung över en tredjedel av landet, och om det förlikades bröderna när de möttes. Inga gudsdomsprov (skírslur) gjordes för Eystein om hans faderskap, ty man trodde Harald i det han sade. Och mellan bröderna gick det väl så länge de rådde över riket. Men efter Guðrøðrs, Ámundis, Þjóstólfrs och Óttarr birtingrs död – han som var gift med Ingiríðr, kung Inges mor –, och Ǫgmundr sviptis och Ǫgmundr drengrs, Kyrpinga-Ormrs sons, då skilde Inge och Sigurd sina hirdar åt. Inge var puckelryggig och var ändå den mest omtyckte av dem. Strax därefter vände sig Gregorius, son till Dagr och Ragnhildr Skoptadotter, till rikets skydd tillsammans med Inge och blev för honom det största stödet hela hans liv. Vid denna tid kom den gode kardinalen Nikolaus till Norge och gav pallium åt Jón Birgisson, och han var den förste ärkebiskopen i Norge. Men när Nikolaus kom söderut, blev han påve och hette då Adrianus. Men de bestämde ett möte sinsemellan en vinter på Upplanden och skulle förlikas där. Sigurd hade dräpt två av kung Eysteins män, Haraldr víkverski i Bergen och norrut i Nidaros prästen Jón tappr, son till Bjarni Sigurðarson. Där förliktes de och satt länge och överlade. Det kom fram av deras samtal att det tycktes dem att de skulle ta kungadömet från Inge och låta honom ha tre och tjugo gårdar och trettio huskarlar [osäker tolkning], ty de tyckte att han inte hade hälsa att vara kung. De tänkte hålla ett möte om det i Bergen på sommaren, om det kunde ske. Den saken kom till Inges och Gregorius kännedom, och de for till Bergen med en stor styrka. Litet senare kom Sigurd dit, och med mycket mindre styrka. Eystein kom senare till det mötet än det var avtalat. Kung Inge lät blåsa till ting ute på holmen, och dit kom de båda, Sigurd och Inge, och tinget var talrikt besökt. Gregorius gick till tinget med förgylld hjälm, och hela hans styrka var hjälmklädd, nittio män [oklart]. Kung Inge stod upp och sade männen vad han hade hört, hur hans bröder hade tänkt bestämma över honom. Han bad om stöd och sade att han hellre ville mista sitt liv än sitt fädernearv. Männen gav sitt bifall till hans tal och sade att de ville följa honom. Då stod kung Sigurd upp och sade att bröderna var oskyldiga till det som Inge beskyllde dem för. Han sade att Gregorius ljög ihop sådant och sade att det inte skulle dröja länge innan han skulle få honom att ta av den förgyllda hjälmen. Och han sade så, att de inte länge skulle gå så. Gregorius svarade kort och sade att han inte var ovillig att de möttes. Men få dagar senare dräpte en huskarl till Sigurd en huskarl till Gregorius, och Gregorius ville anfalla Sigurd, men kung Inge avrådde, och det blev inte av. I samma veva dräpte Sigurðr travali, son till Eysteinn travali, kung Sigurds hirdman, Sigurðr skrúðhyrna, kung Inges hirdman, en gammal man och mycket omtyckt, och man tillskrev kung Sigurd rådet. Av dessa skäl gjorde de sig redo att anfalla kung Sigurd, och ivrigast i det var Gregorius. Kung Sigurd drack i Sigríðr sætas gård innanför Sandbro litla. Dessa män gjorde anfall mot Sigurd tillsammans med kung Inge: Gregorius och Árni Ívarsson och Áslákr Erlendsson. Men Sigurd och hans män gick upp i det loft som fanns på gården och sköt ut genom fönstren och bröt upp ugnar och kastade stenarna på dem. Där föll Einarr Laxa-Pálsson av Sigurds folk, och Hallvarðr Gunnarsson blev skjuten i loftet. Inge och hans män högg på husen mot dem, och folket gick mest till grid. Då gick kung Sigurd ut och bad om att få tala. Han hade en förgylld sköld, och man kände snart igen honom och ville inte lyssna på honom, och män sköt på honom som i drivsnö. När folket till stor del hade gått från honom, då höggs husen hårt; då gick han ut och framför honom Þórðr húsfreyja. De ville dit där Inge var, och Sigurd ropade om grid av sin broder, och han ville ge honom grid, men det lyssnade man inte på, och de höggs genast ned. Då talades det illa om denna gärning, och man tillskrev kung Inge rådet. Men de flesta män håller det för sant att det inte hade varit något av hans råd, såsom Einarr Skúlason vittnar. ## Jnga saga ok brœðra hans, kap. 3 (maskinöversättning) 268. Alls ingen behöver Inge, vargens födare, det tillvita (må varje man fråga sant om striden) att eggar bet fursten; striden kunde härskaren inte hejda, den i striden milde, fastän han ville; [osäker tolkning] ivrig var hövdingens skara att ge fursten livsförlust. ---- Nedan återges versernas troligen riktiga form här och i det följande. ---- Alls ingen behöver Inge, vargens födare, det tillvita (må varje man fråga sant om striden) att eggar bet fursten; striden kunde härskaren inte hejda, den i striden milde, fastän han ville; [osäker tolkning] ivrig var hövdingens skara att ge fursten livsförlust. Då frågade männen vem som hade låtit bära ut kungens fälttecken. Einarr kvad då denna visa. 269. Ut lät stången på gatan – stark – med de härliga fälttecknen – spjuten skakades – i vrede Dags son bära, den vackra; män sjönk i dånet från Gunns gås för bågsträngens hagel; bröder har stridit mitt i Bergen i onödan. Ut lät stången på gatan – stark – med de härliga fälttecknen – spjuten skakades – i vrede Dags son bära, den vackra; män sjönk i dånet från Gunns gås för bågsträngens hagel; bröder har stridit mitt i Bergen i onödan. Och Einarr kvad en annan visa. 270. Inte hade guldets sändare så snart mist (spjut flög långt i den fula) sitt liv (bågens drivsnö), om den ypperlige Eysteins flotta österifrån hade förts loss rakt till Bergen söderifrån av en bör två dagar förr. [osäker tolkning] Inte hade guldets sändare så snart mist (spjut flög långt i den fula) sitt liv (bågens drivsnö), om den ypperlige Eysteins flotta österifrån hade förts loss rakt till Bergen söderifrån av en bör två dagar förr. [osäker tolkning] Men tre nätter senare kom kung Eystein österifrån ur Viken med trettio skepp till Flóruvágar. Då bar män bud mellan dem och förlikade dem, men de möttes inte. Sigurd Haraldsson var kung i nitton vintrar och begrovs vid Kristkyrkan ute på holmen. Men när Eystein låg i Flóruvágar, erbjöd sig Gregorius att göra anfall mot honom, fastän Inge inte förordade det; han sade att det senare inte skulle bli bättre. Det avrådde många, och det blev inte av. Då for Eystein österut till Viken och Inge norrut till Tröndelag, och de var då så när som förlikade, men ändå möttes de inte. Gregorius for österut till Viken och var på sin gård på Bratsberg. Då gjorde kung Eystein en färd mot honom och ville ta honom av daga. Men han blev varse det och flydde undan till Upplanden med nittio män och sökte sig sedan till kung Inge norrut till Nidaros och kom norrut före julen. Inge blev glad över honom och bad honom ta av hans gods vad han ville. Då brände kung Eystein Gregorius gård och högg ned boskapen. Samma vinter brändes de stora och goda båthus (naust) som kung Eystein ägde. Där brann också skepp som kung Inge ägde. De råden tillskrevs kung Eystein och Filippus Gyrðsson, kung Sigurds fosterbror. K. 85. Nu möts kungarna i Seløyar ## Jnga saga ok brœðra hans, kap. 4 (maskinöversättning) Men sommaren därefter möttes kungarna i Seløyar, och Inge kom norrifrån och Eystein österifrån. Då hade de mycket folk, men Inge mycket mer folk. Då var det nära att de skulle strida, men ändå förliktes de så när som, och Eystein skulle betala tillbaka Inges och Gregorius gods, men det blev inte av, och hela den förlikningen bröts. Då for kung Inge österut till Viken och Eystein norrut till Tröndelag. Då gick onda ord mellan dem, och båda lät dräpa några män för den andre. Vid denna tid lockades mycket folk från kung Eystein över till kung Inge, och i den skaran var Bárðr standali och Símon skalpr, son till Hallkell húkr. Men när två vintrar hade gått sedan kung Sigurds fall, samlade båda kungarna styrka, och Inge for österifrån med åttio skepp, men Eystein norrifrån med fyrtiofem skepp. Inge låg söderut vid Mostr, men Eystein låg litet söderut i Grœningasund. Eystein sände Áslákr ungi och Árni sturla till Inge, och de hade ett skepp. Men när Inges män kände igen dem, lade de till mot dem och dräpte många av deras män och tog skeppet från dem. Men Áslákr och Árni sprang i land och kom till Eystein och sade honom vad som hade hänt. Eystein höll då husting och sade vilken ofred de bjöd och bad männen att de skulle hjälpa honom: ”Och vi har en stor och god styrka, och jag vill ingenstans fly undan, om ni vill följa mig.” Då fick hans tal inget bifall. Men natten därefter rodde många skepp bort i hemlighet, somliga till Inge, men somliga till Bergen och somliga till Fjordane. Men när det ljusnade, var tio skepp kvar hos Eystein. Där lämnade han kvar den stora drake som han hade låtit göra och ännu andra skepp, och de högg på draken och skadade den mycket. Då gick Eystein ombord på Eindriði Jónssons skepp, och de for in i Sogn och därifrån österut till Viken. K. 86. Då tog Inge skeppen och höll med styrkan österut den yttre vägen till Viken. Eystein var öster om Folden och hade nära tolv hundra män. Men när de såg Inges skeppsstyrka, blev de rädda och tog till skogarna, var och en åt sitt håll; kungen var kvar med en annan man. Då letade Inges män efter honom. Símon skalpr fann honom när han gick undan i ett snår. Símon och hans män var många tillsammans. Men när de grep kungen, bad kung Eystein att han skulle låta honom slippa undan och sade att det skulle passa honom bättre. Símon svarade och sade att det inte skulle bli av. Då bad kungen att få höra mässa innan han fick sin bane, och så gjorde de. Sedan lade han sig ned framstupa och bredde ut händerna från sig och bad att de skulle hugga honom i kors mellan skuldrorna, och det skedde, och man tyckte att kungen bar sig väl åt. Men Símon fick ett dåligt rykte av den saken, såsom Einarr Skúlason vittnar. 271. Sent kommer han som vande sig vid mord, den mycket onde, och svek fursten, efter sådana råd, Símon skalpr, att bli frälst. Sent kommer han som vande sig vid mord, den mycket onde, och svek fursten, efter sådana råd, Símon skalpr, att bli frälst. Kung Eysteins lik jordades på Fors. K. 87. Mot kung Inge stödde Ǫgmundr, Sigurðr på Røyrr, Filippus Gyrðsson, Eindriði Jónsson och många andra hövdingar Håkon herdebrei, kung Sigurds son, och gav honom kungsnamn. Inge och hans män höll en stor strid österut i Älven. Där var då båda med i Inges styrka, Gregorius Dagsson och Erling skakke. Där föll Eindriði Jónsson och en stor mängd av Håkons folk. Därefter blev mellanhavandena mellan Håkon och Inge svåra så länge båda levde. Ändå förliktes de på många sätt, och det blev mycket dråp. Men den sista vintern som Inge levde var Inge och Gregorius i Bergen. Då fick de höra att Håkon . . . . . . . . . . . . . . . . ---- Noter: ## Magnús saga berfœtts, kap. 1 (maskinöversättning) Då togs Magnus Olavsson till kung österut i Viken, men trönderna tog till kung Håkon, Magnus son, som var fosterson till Steigar-Þórir. Han var den mest omtyckte av alla män bland bönderna. Håkon hade farit till Bjarmaland och stridit där och fått seger. Samma år som Magnus tog kungadömet härjade han hos danerna, på Fyn och Själland, och brände Viskardalr och tog där mycket gods. Kung Håkon gav trönderna rättarbättringar (réttarbœtr) på många sätt, och därför höll de mest fast vid hans kungadöme. Den andra vintern av fränderna Magnus och Håkons regering var de båda om julen norrut i Nidaros. Magnus var i kungsgården, men kung Håkon i Skúlagården nedanför Klemenskyrkan. Men därnäst började Magnus sinne bli oroligt, därför att han hade mindre av landet än hans far hade haft, och han tänkte på svek mot Håkon och höll hela vintern sju långskepp i en öppen vak i Nidaros. Men om våren, nära kyndelsmässan, lade han bort med sina skepp i nattfrosten och med ljus under tälten och lade till vid Hefring. Han låg där över natten och lät göra stora eldar uppe på land. Men då trodde Håkon och den styrka som var i staden att det var gjort för att svika dem, och han lät blåsa folket ut, och hela folket i Nidaros kom till, och de var samlade under natten. Men om morgonen, när det ljusnade och kung Magnus såg en stor styrka på Eyrarna, höll han ut ur fjorden och så söderut till Gulatingslagen. Därnäst började kung Håkon sin färd österut till Viken den övre vägen, och han höll först möte i Nidaros och satt på hästen och lovade alla vänskap och bad om detsamma och sade att han anade en skugga över sin frändes vilja. Och alla män lovade honom vänskap med god vilja och sitt följe om han behövde, och hela folket följde honom ut under Steinbjǫrg. Men han tog sig då upp till fjälls och for en dag efter en ripa och fick en plötslig sjukdom och dog där på fjället. Och inom en halv månad kom hans män tillbaka till Nidaros med de tidenderna att man skulle gå emot kung Håkons lik, och så gick hela folket, och nästan alla gråtande, ty var man älskade honom innerligt. Men hans lik sattes ned i Kristkyrkan. Men efter kung Håkons frånfälle kunde Steigar-Þórir inte vända sitt sinne till kung Magnus, som då tog vid riket, utan reste upp en man som hette Sveinn; han var son till Haraldr flettir. Till detta råd anslöt sig med Þórir Egill Áskelsson och Skjálgr från Jæren. Så säger Þorkell hamarskáld. 254. Vida drog sin skara samman den storsinte Þórir; föga var de för hölderna lyckliga råd, med Egill; skarpt hörde jag att därom, när uppe en gång Skjálgs vänner, lendmännen, männen vid mordvalens brynja [osäker tolkning] skada [oklart] sten. [osäker tolkning] De fick förstärkning från Upplanden och kom ned i Romsdal och på Sunnmøre och skaffade sig där skepp och höll norrut till Tröndelag. Men när Sigurðr ullstrengr och andra av kungens vänner fick höra det, samlade de med pilbud (ǫrvarskurðr) all den styrka de kunde och stämde till Vigg. Men Sveinn och Þórir höll också dit med sin styrka och kom i land och blev överlägsna och vållade stort manspillan. Men Sigurðr flydde till kung Magnus, och Sveinn och Þórir tog sig till Nidaros och kretsade där i fjorden. Men när de hade kommit ut ur fjorden och lagt sina skepp vid Hefring, då kom kung Magnus utifrån in i fjorden, och Þórir och hans män lade sina skepp i Vagnvíkar och kom ned i den dal som heter Þeksdalr i Seljuhverfi, och Þórir bars då på bår över fjället. De samlade sedan skepp och tog sig till Hålogaland, men kungen for efter dem och såg var flocken for på den fjord som heter Harmr. Þórir och Sveinn lade sina skepp till Essiutunir och trodde att det var fastland, men det var ändå en ö. Då blev många tillfångatagna, och Þórir blev också tillfångatagen, och Egill på den holme som heter Vambarholmr. Och Egill ville inte fly från Ingibjǫrg, sin hustru, Ǫgmundrs dotter, Skoptis syster. När Steigar-Þórir hade tillfångatagits, sade Sigurðr ullstrengr till honom: ”Är du frisk, Steigar-Þórir?” Han svarade: ”Frisk om händerna men vid om fötterna [osäker tolkning].” Då restes galgträd, och Þórir såg att hela hans styrka då hade flytt bort och att döden var honom ämnad. Då talade Þórir och log hånfullt. 255. ## Magnús saga berfœtts, kap. 2 (maskinöversättning) Vi var fyra kamrater, vi förde en vid styret. Många hånord sade män till Þórir, de som han förut hade gjort skada: för somliga hade han huggit ned boskapen, somliga rånat eller bränt för, dräpt deras fränder eller vänner. Så säger man att Víðkunnr Jónsson sade, när Þórir leddes till galgen och han vek av från vägen, då han var stel i fötterna: ”Mer åt styrbord, Þórir, mer åt babord.” Detta sade Víðkunnr därför att Þórir hade bränt hans gård på Bjarkey och ett gott skepp som han ägde, och Þórir hade sagt, när snäckan brann: ”Håll mer åt styrbord, Víðkunnr, nu mer åt babord.” Víðkunnr hade flytt undan, och Jón, hans far, såsom det sägs här. 256. Det brinner mitt på Bjarkey den gård som jag vet är präktigast; det är så att för Þórir käppens sus olycka står; [osäker tolkning] Jón skall inte fly eld eller rån, när kvällen kommer; [osäker tolkning] den ljusa lågan skär den brända gården, röken stiger mot skyarna. När Þórir leddes in under galgen, sade han: ”Onda är onda råd.” Och när galgträdet reste sig upp, var Þórir så tung att halsen slets av, och därnäst leddes Egill in under galgen, och kungens trälar skulle hänga honom. Då sade Egill: ”Inte hänger ni mig därför att inte var och en av er vore mer förtjänt av det.” Så säger skalden. 257. Ord hörde jag i Egills, vågens dags [osäker tolkning], mun – sant – mot furstens trälar, den som inte saknade beslutsamhet; [osäker tolkning] var och en av dem sade han, stridsglansens förödare, långt mer än sig själv – han led alltför stor sorg – förtjänt att hänga. ## Magnús saga berfœtts, kap. 3 (maskinöversättning) Kung Magnus satt nära när de hängdes, och han var så vred att ingen av hans män vågade be om liv för Þórir eller Egill. Och när Egill sparkade i galgen, sade kungen: ”Illa kommer goda fränder er till hjälp.” Därav syntes att han ville ha blivit bedd om att Egill skulle få livet. Men Sveinn höll ut till havs och till Danmark i kung Niels skydd, och han var där tills han kom i förlikning med kung Eystein, son till kung Magnus, och han blev kung Eysteins skutilsven (skutilsveinn) och blev kär för kungen. Sedan rådde kung Magnus ensam över riket till sin dödsdag. Han blev en mäktig man och sträng i att straffa, både inom landet och ändå mest utom landet. Några vintrar senare gjorde kung Magnus sig redo till färd ur landet och hade med sig många lendmän och en stor styrka och for västerut över havet, först till Orkneyöarna, och tog där jarlarna Magnus och Erlingr, söner till Erlendr jarl, och hade dem med sig. Han for då med styrkan till Sydöarna och kom till Ljóðhús, härjade där och tog ön och all makt över den. Han for därifrån till Skíð, tog där strandhugg och mycket gods och tog allt av det landet som han gjorde anspråk på. Då for han genom ytteröarna, Tyrvist och Ívist, innan han kom till den heliga ön. Han gick där upp i köpstaden och gav frid åt varje mans egendom. Det säger man att han lät låsa upp Columcilles lilla kyrka och gick in och sade att ingen man skulle vara så djärv att gå in i kyrkan. Kyrkan blev då så låst att dess dörr aldrig kom upp sedan. Då lade han sig med hären ute mellan häradena och brände vida, och när kung Magnus hade vunnit alla Nordöarna, höll han styrkan ut till Íl, brände mycket där och ödelade innan han fick makten där. Lǫgmaðr, son till kung Guðrøðr, som förut hade haft Nordöarna, flydde undan söderut och ut till havs och fick inget fäste, och innan han upphörde tog kung Magnus honom med sitt skeppsfolk. Efter detta höll han flottan söderut förbi Satíri och härjade på båda sidor, upp i Skottland och ut mot Irland. Han gjorde där många storverk i båda rikena. Då seglade han söderut till Man med styrkan, tog den och lade under sig alla de öar som fanns där. Därefter höll han styrkan söderut till Bretland och lade sig i Ǫngulseyjarsund. Han härjar där på båda länderna, upp i Bretland och ut på Ǫngulsey. Där kom en stor här emot honom, och två jarlar styrde styrkan; den ene hette Hugi den tjocke och den andre Hugi den stolte. Där blev en hård och lång strid, och den slutade med det, som är berömt, att Hugi den stolte blev skjuten med en pil i ögat, så att den kom ut vid nacken, och det har kallats ett lyckoskott för den som sköt, därför att inget annat var bart på honom. Och detta skott tillskriver de flesta män kung Magnus. En hålogaländsk man stod nära kungen, och de sköt båda samtidigt, och den ene av dem träffade med pilen. Och ändå visar Hamarskáld på att kungen ägde det, såsom det sägs här. 258. Spetsen dånade mot brynjan, fursten sköt med kraft; agdernas härskare böjde almbågen, blod stänkte på hjälmar; strängens hagel flög i ringbrynjor, och lät färden bli [osäker tolkning] hordernas furste i den hårda svärdsstriden jarlens bane. ## Magnús saga berfœtts, kap. 4 (maskinöversättning) Den andra pilen kom i hjälmens nässkydd och fastnade där. Därför tvistar man något om vilken av dem kungen sköt, då de stod nära varandra, och om det ena skottet följde det andra. Efter Hugi den stoltes fall flydde Hugi den tjocke och alla bretar. Efter denna strid lade kung Magnus under sig Ǫngulsey, som kallas en tredjedel av Bretlands rike. Då vände han tillbaka den sydligare och östligare vägen. Då kom bud från skottarnas kung om förlikning, att han inte skulle härja hans rike, och kungen ville överlåta åt honom alla öar väster om Skottland som han kunde fara mellan och fastlandet med ett skepp med rodret på. Då satte kung Magnus sina män över dem och lade dessa riken under skatt åt sig. Och när han vände tillbaka söderifrån, lade han till vid Satírisejdet (eið) och lät där dra en skuta över, men han satte sig själv i lyftingen, och när skeppet hade dragits till den norra sjön, sade han att hela Satíri var hans och sade att han då hade farit med ett skepp med rodret på mellan det och Skottland. Han lät då hålla flottan utanför Satírismúli och vann så Satíri, och det är ett stort land, men ett ed ovanför är så smalt att man ofta drar skepp över där. Satíri anses vara ett bättre rike än den bästa ön på Sydöarna. Efter detta far kung Magnus norrut till öarna och vände den inre vägen längs Skottland och vann så alla ytteröarna. Hans män for in i varje fjord och till alla de öar som låg i fjordarna och lade allt under kung Magnus, så att de for med skepp mellan fastlandet och öarna, vare sig de var bebyggda eller obebyggda. Han dröjde om vintern på Sydöarna, men sommaren därefter for han tillbaka till Norge och lämnade kvar på Orkneyöarna Erlingr, son till Erlendr jarl. Men Magnus, Erlingrs broder, hade rymt till skottarnas kung från kung Magnus sommaren förut. När kung Magnus var på Orkneyöarna, sände Malcolm, skottarnas kung, sin dotter ut till Orkneyöarna. Henne gifte kung Magnus bort med Sigurd, sin son, och han var då nio vintrar gammal och mön fem vintrar. Då satte kung Magnus Sigurd till hövding över alla öarna, både Sydöarna och Orkneyöarna, och gav honom kungsnamn och överlämnade honom åt Hákon Pálsson, sin frände, och Erlingr. Med skottarnas kungs stöd var därmed förlikning och vänskap bunden mellan kung Magnus och skottarnas kung. Kung Malcolm var far till David, som sedan var kung i Skottland. Då for kung Magnus till Norge och var vintern därefter österut i Viken och hade mycket folk. Han gjorde sig då redo att rida upp i Västra Götaland och lägga det under sig, och han hade härjat mycket, och västgötarna gick under honom överallt i den norra bygden. Och innan han red österut över sjön till huvudbygden, sökte han råd hos sina vänner, och de tyckte att han hade för liten styrka för att fara till fastlandet. Han satte där kvar en del av sin styrka för att skydda det land som han hade vunnit av svearnas kungs rike, och där var Finnr Skoptason och Sigurðr ullstrengr hövdingar för den, och de gjorde sig en jordborg innan kung Magnus for till Norge. Nu fick norrmännen höra att Inge, svearnas kung, skulle dra samman styrka och tänkte rida mot dem, och de tyckte att det var löjligt, därför att de hade rustat sig väl och inte fruktade götarnas här. Och när kungens färd dröjde, kvad de detta. 259. Alltför länge dröjer Inge att rida ned, den lårbrede. Litet senare red kung Inge ned med en oövervinnelig här mot norrmännen, och eftersom de inte hade möjlighet till annat, gav de sig i kung Inges våld. Han gav dem livet och vapen och kläder och hästar, men allt annat gods som de hade fått tog han. De for så norrut till kung Magnus. En annan gång for kung Magnus österut till Götaland och hade en stor styrka, härjade vida och brände. Då kom götarnas här emot honom österut vid Foxen. Då for kung Magnus tillbaka med sin styrka och hade förut gjort dem stor skada i Götaland med rån och mandråp och landbränning. Han hade också mist många män innan han upphörde. K. 70. Om förlikningen mellan kung Magnus och Erik, danernas kung, och Inge, svearnas kung ## Magnús saga berfœtts, kap. 5 (maskinöversättning) Christian Krohg: När kung Magnus hade rått över Norge i nio vintrar, började han sin färd för andra gången västerut över havet och hade då en både stor och vacker styrka. Då följde honom alla de mäktigaste männen. Efter detta for förlikningsbud från danernas kung och svearnas kung till kung Magnus, att de ville sätta frid mellan länderna, och de bad att han inte skulle åtrå deras riken. Efter detta bestämdes ett kungamöte vid landamärena i Älven. Då kom kung Magnus norrifrån och Erik, danernas kung, söderifrån och kung Inge Stenkilsson ovanifrån. Och det sägs att med så stora stortal och så mycken ofred som dessa hövdingar kom samman, vände det sig på kort stund så att dessa tre kungar gick till samtal och enskilt samtal, och inte under så lång stund som en halv måltidsstund innan de alla var förlikta och alla rikena i frid. Och var och en av dem skulle äga sitt fädernearv oavkortat, och var och en av hövdingarna skulle bota det som han själv hade brutit mot sina landsmän, och kungarna själva skulle jämka sig sinsemellan därefter. När dessa tre kungar stod alla tillsammans på en slätt, sade deras män att det inte skulle finnas tre andra mer ståtliga till utseendet. Kung Inge var den äldste av dem; han var också störst både till höjd och till grovlek. Men kung Erik hade det vackraste utseendet av dem alla. Kung Magnus var den mest krigarlike och hårdaste av dem alla, och ändå var alla stora män och ståtliga. Då trolovade kung Inge sin dotter Margareta med kung Magnus, och med henne följde hemifrån de jordar och röjningar som de hade tvistat om. Margareta kallades då fredkulla (friðkolla). Denna förlikning gjordes efter den som tidigare hade gjorts mellan kung Olav och svearnas kung. När kung Magnus hade rått över Norge i nio vintrar, började han sin färd för andra gången västerut över havet och hade då en både stor och vacker styrka. Då följde honom alla de mäktigaste männen som fanns i landet: Sigurðr Hranason, Víðkunnr Jónsson, Dagr Eilífsson, Serkr från Sogn, Eyvindr olbogi, kungens stallare, och många andra rikemän. Han for först västerut till Orkneyöarna och hade därifrån med sig Erlingr jarl, son till Erlendr jarl, och något folk med honom. Han seglade sedan till Sydöarna och därifrån ut till Irland. Han lade sig då vid Irland och härjade, hade många strider och fick alltid seger. Sedan seglade han söderut till Dublin och vann den om hösten och satte där sina män till att bevaka den. Men kungen själv for upp till Kunnaktir och var där länge om vintern hos kung Myrkjartan, och kung Magnus hade frid där. Han for då vida omkring i Ulfastir och härjade där och hade vunnit en stor del av landet och tagit gisslan. Han gjorde sig då redo att om sommaren fara tillbaka till Norge. Han satte sin gisslan och väktare i Dublin. Men han härjade vida kring i Ulfastir och tänkte då segla norrut till Öarna. Kung Magnus tyckte sig behöva strandhugg innan han seglade norrut, och kungen av Kunnaktir skulle sända honom det, och han väntade en tid, och det dröjde och kom inte. Då sände han åter sina män, och dessa män blev senare än han väntade. Då gick kung Magnus upp på land med största delen av sin styrka; han ville leta efter sina män och strandhuggen. Och när kungen fann sina män, såg han att de förde strandhugg till honom, och han vände då tillbaka med sin styrka, och de for genom några kärr, och där var myrar och djupa fen, och däröver fanns stenspänger. Då hade en irländsk här samlats mot honom och hade kommit nära, mellan dem och skeppen. Då blev det en stor strid, och irerna fick så mycket folk till sig, fastän somliga dräptes, att de var hälften fler då än i början, och manfallet vände sig då mot norrmännen, och somliga flydde. K. 71. Om kung Magnus barfots fall på Irland ## Magnús saga berfœtts, kap. 6 (maskinöversättning) Kung Magnus ville inte fly och höll ihop sin skara och en sköldborg framför sitt fälttecken och trodde att de upplänningar som först hade farit över fenet skulle skjuta med sina bågar. Men de kastade hellre sköldarna på ryggen och sprang till skeppen. Då ropade kung Magnus på Þorgrímr húfa och sade: ”En oklok man var jag den dag då jag gjorde Sigurðr hundr fredlös, och det var ändå mycket oklokare att jag gjorde dig till lendman, och ovärdigt skiljs du nu från mig, och det är som man kunde vänta, och Sigurðr hundr skulle inte skiljas så från mig.” Efter detta flydde alla de som stod längre bak och de som hade kommit över fenet. Men kungen själv stod i den främsta fylkingen och stred och trodde alltjämt att det skulle lyckas, därför att länge högg norrmännen irerna som boskap. Men alltid där en blev nedhuggen, kom två i hans ställe från landet ovanifrån. Och när det tunnades ut kring fälttecknet, fick kungen ett stick av ett spjut genom båda skenbenen. Han bröt av spjutskaftet genom att ta med handen ned mellan fötterna och trycka, och sade: ”Så bryter vi alla spirbenen.” Och han ropade då på sitt folk, bad dem strida väl och sade att han inte skulle vara illa skadad. Kung Magnus var lätt att känna igen. Han hade en förgylld hjälm, och på den var ett lejon av guld avbildat. Hans svärd kallades Leggbítr; det hade parerstång av tand och kavlen lindad med guld, och det var det skarpaste av alla svärd. Han hade dragit en ärmlös röd sidentröja över skjortan, och det var alla mäns mening att man inte hade sett en mer krigisk man med lika många vapen, eller raskare eller ståtligare. Då fick kung Magnus ett hugg av en irländsk yxa på halsen vid skuldrorna; det var hans banesår, och kung Magnus föll då. Víðkunnr Jónsson högg den mannen i två delar och tog då kung Magnus svärd Leggbítr, men hans sköld var oduglig. Efter detta flydde alla. Så sade Víðkunnr Jónsson själv, att när han och Sigurðr Hranason sprang, skulle få av dem som då var kvar kunna berätta tidender. Där föll Erlingr, son till Erlendr jarl, och många stormän och mycket annat folk. Men de som kom till skeppen höll bort från landet och vände så norrut till Öarna för att möta kung Sigurd, kung Magnus son, och hade honom om hösten med sig österut till Norge. Efter kung Magnus fall togs hans tre söner till kungar, Sigurd och Eystein och Olav. Sigurd lämnade kvar skottarnas kungs dotter väster om havet och ville då inte ha henne. Kung Sigurd hade den östra delen av landet och Eystein den norra, men båda förvaltade de sin broder Olavs del, ty han var inte äldre än tre vintrar när han togs till kung. Då var kung Sigurd fjorton vintrar gammal och Eystein sexton vintrar. Kung Olavs mor var Sigríðr, dotter till Saxi i Vík.