# Erikskrönikan > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Erikskrönikan (verk:erikskronikan) - **Datering:** 1320/1335 - **Källsamling:** Fornsvenska textbankens material: krönikor och Konungastyrelsen - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från fornsvenskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 ## s. 1 (maskinöversättning) Heliga Maria, stå mig bi i det jag har börjat. Gud ha heder, ära och lov, han är upphovet till all slags dygd, all jordens glädje och himmelrikets nåd, ty han är väldig över dem båda att ge och låna åt vem han unnar det. Väl är den som kan förtjäna det. Världen har han ordnat så väl: var man än lever här, är man salig om man håller hans heliga bud; då får man himmelrikets frid hos Gud. Världen har han skapat så vid, skog och mark, berg och lider, löv och gräs, vatten och sand, ## s. 2 (maskinöversättning) mycken glädje och många länder, och därtill ett som heter Sverige. Den som letar norrut i världen, han får då finna var det ligger. Goda kämpar (tiägna) finner man där, ridderskap och goda hjältar som väl skulle ha stått sig mot Didrik av Bern. Hur herrar och furstar har levat där, det finner man skrivet här i boken; hur de har levat, handlat och farit, här står det skrivet hur det har varit. Den som inte förut har hört det berättas, nu kan han höra det, om han ger akt på det, för nöjet att höra vackra ord och till förströelse för oss innan vi går till bords. Först om en kung som hette Erik; han hade hela riket under sig, så att han var väldig över allt, vad han gjorde, gav och betalade. Som han bestämde det, så skulle det stå; de som sade emot det var få, utom Knut och Karl och ännu fler, både Harald och likaså Holmger. ## s. 3 (maskinöversättning) Det var då folkungarnas skara (rothe); de var mest emot kungen. De stred med honom och vann seger och gjorde stor och svår skada. Vid Olustra stod deras strid så hård att kung Erik flydde till Danmark. Kungen och hans män flydde; de var då fler som lydde Knut. Sedan blev Knut vald till kung och levde därefter en kort tid, levde därefter en kort stund. Och sedan blev det åter en annan strid. Kung Erik var då inte sen och kom då tillbaka igen till riket. ## s. 4 (maskinöversättning) Folkungarna samlade sig också då och ville en annan gång stå emot kungen. Kung Erik hade då bättre lycka och vann då seger vid Sparsätra. Folkungarna flydde och hade förlorat; den blev död som det var förutbestämt. Till Gästrikland flydde Holmger då; där lät kung Erik gripa honom och lät sedan hugga huvudet av honom och lät honom vänligt följas till graven, lät begå hans begravning med heder med de präster han kunde få. I ett kloster som heter Sko, där bad han att bli lagd innan han dog. Gud gav honom nåd och gjorde honom helig; den som tjänar Gud är salig. Kung Erik var något läspande och ## s. 5 (maskinöversättning) halt; det var också hans sätt. Han stärkte gärna skäl och rätt och älskade gärna sin egen ätt. Han höll ett ärofullt hushåll och ädla seder, och bönderna gav han god frid. I allvarliga ting kunde han väl förstå sig, med tornerspel kunde han inte mycket umgås. Ingeborg hette hans syster; henne hände det, som många har lust till, att bli gift när hon kom till rätt ålder; därpå tror jag att världen står. Då var de många som friade till henne; då blev det kungens beslut att han gav henne åt en östgötsk man; Birger kallade folket honom. Han var född i Bjälbo och blev jarl innan han dog. De blev på rätt sätt vigda samman ## s. 6 (maskinöversättning) enligt kyrkans rätt, som den står skriven, och enligt den lag som då gällde, och levde tillsammans i många år. Då lät kung Erik över hela sitt rike, både riddare och riddares likar, likaså bönder och tjänstemän, såsom herrar plägar ännu säga till sina män när de vill föra ett krig (örlogh), så bjöd han dem ut till hedningarnas land och lade det i sin svågers hand att han skulle vara deras anförare, eftersom han litade mest på honom. Hans svåger tog gärna emot det; han ville också gärna främja hans heder [osäker tolkning]. Och då rustade sig med vapen och utrustning raska och oförskräckta hjältar. Hjälmar, harnesk och pansar blev då eftersökta och fler gjordes [osäker tolkning]. ## s. 7 (maskinöversättning) Var och en rustade sig då på sin ort och gjorde gärna vad kungen bad. Och de sköt ut snäckor och snabba skutor. Mången stor penningknut blev då löst och given åt dem som då skulle skiljas från sitt hem och inte visste när de skulle komma tillbaka. Vridna händer och svår gråt sågs då hos mången fru. Ändå gladdes de åt att Guds ära skulle ökas genom den färden. Mångt ett gammalt fädernesvärd togs då ned från spikarna där det hade hängt i många dagar. De blev då vänligt följda till stranden, ## s. 8 (maskinöversättning) hälsades väl och togs i hand. Mången röd mun blev då kysst som aldrig sedan kysstes av hjärtans lust, ty somliga såg varandra aldrig mer; av en sådan skilsmässa sker sådant. De fick medvind och seglade därifrån. Hedningarna rustade sig under tiden; de visste väl att de skulle komma till deras skada och till ingen nytta. De kristna lade till där i hamnen. Många, otaliga förgyllda stävar fick hedniska män se där, som hellre fick sörja än le. De tog sina baner och gick i land; för de kristna gick det väl där. Sina sköldar lät de skina där över hela det landet, och sina hjälmar. De ville gärna pröva sina svärd på de hedniska tavasterna, vilket jag tror att de gjorde, ## s. 9 (maskinöversättning) guld och silver och starka hjordar [osäker tolkning]. Tavasterna sprang då undan; hedningarna förlorade, de kristna vann. Den som ville underkasta sig dem och bli kristen och ta emot dopet, honom lät de behålla gods och liv och frid att leva helt utan strid. Den hedning som inte ville det, honom lät de gå döden till mötes. De kristna byggde där en fästning och satte där in vänner och fränder. Det huset heter Tavasteborg; hedningarna har ännu sorg för det. De befolkade landet med kristna män, och jag tror att det står så ännu. Samma land blev helt kristnat; ## s. 10 (maskinöversättning) jag tror att ryska kungen miste det. Kung Erik dog hemma under tiden. Raskt for budbärarna därifrån och dit där herren då var. Den som bar budet dröjde inte. När den kom som förde budet, beklagade det var man som hörde det, och alla bad väl för hans själ, ty han levde med rätt och skäl. Var ska vi nu få en kung som kan förstå sig på riket så väl? Då var hemma en god riddare och såg till hur riket stod. Han hette herr Joar Blå; han var då så mäktig i riket att vad han gjorde och vad han lät göra, det var allmogen inte alls emot. Han valde då Birgers son Valdemar till kung, som det med rätta tillkom. ## s. 11 (maskinöversättning) När Birger jarl kom hem blev han vred på somliga av dem som hade tagit hans son till kung, och sade: ”Varför inte hellre jag?”, ty han ville råda över riket, som han också gjorde för dem båda. Och han frågade vem som vågat göra det. Herr Joar sade: ”Det var jag som gjorde det. Vi ser att du är en äldre man, och det är troligare att du dör förr än han. Därför ville vi ge honom riket; vi hoppas att han ska leva längre. Därför ska du inte bli vred. Vill du inte ha det på detta sätt, då vet vi var en annan sitter, och du får göra av detta vad du förmår.” Då tänkte Birger jarl en stund och svarade sedan på detta sätt: ”Vem vill ni då ska vara kung ## s. 12 (maskinöversättning) jag vet att ni inte kan vara utan kung.” Då svarade herr Joar Blå: ”Ur den här kjorteln som jag har på mig, ur den vill jag ta fram en kung. Och låter du dig inte nöja” – då föll jarlen till föga: ”Ha den som ni har tagit, vi kan inte förkasta honom.” Birger jarl hade fyra söner, en som skulle styra riket. Den äldste hette Valdemar, som bar kungens namn och krona. Ändå var de barn och omyndiga och ännu inte så komna till sina dagar att de ännu kunde råda över landen, utan litade till sin faders nåd. Då kom Birger jarl till makten; ## s. 13 (maskinöversättning) sedan ville de förnämsta hålla med honom. Vad ska man råda över innan man känner tukt och klokskap och ädelhet? Då satte han åt honom en tuktomästare, en riddare som var honom bäst, som lärde honom tukt och ädla seder och gav honom vad han behövde därtill: ollonskogar och fisksjöar, gårdsfogdar (brytia), kvarnar och landbor; han gav honom gott om gods och räntor, riddare och svenner som tjänade honom. Den andre hette Bengt; dem fattades inte gods eller rikedom. Den tredje hette Magnus och den fjärde Erik. Vare det i skämt eller lek, så höll de alltid båda samman, vare det till vrede eller gamman. De var alla jämlikt ställda, och var och en av dem visste vilken del han ägde. Fadern gav dem en skälig del; ## s. 14 (maskinöversättning) när de hade för lite, lade han till åt dem. Folke jarl var en ärlig man; rikets förman var han då. Han var så hövisk, duglig och vis att alla män gav honom pris, att han var en ärlig herre. Han dog plötsligt, och det var värre. Han hade en stark och mäktig släkt; de levde sedan med stor oro. Och de stred ofta med stor makt, såsom det har sagts tidigare här i boken. En av dem hette junker Karl; han satte sig emot Birger jarl. Birger jarl ville också fördriva honom och alla dem som ville stanna hos honom. Folkungarna samlade sig åter då ## s. 15 (maskinöversättning) och tog folk var de kunde få, upplänningar, danskar och somliga norrmän och tyska män som kom från annat håll [osäker tolkning]. De blev då svikna i god tro i Västmanland vid Herrevadsbro. Birger jarl och biskop Kol – vår Herre gav dem ett redskap till det [osäker tolkning]. De lovade dem trohet och svor dem eder och ville leda dem till sig utan fara. Och de talade fullt vänligt till dem och sade att de ville göra förlikning (säät) om det. Så lade folkungarna ned sina vapen, ty biskop Kol hade svurit dem frid. Och de gick till dem över en å; där lät jarlen slå huvudet av dem. Junker Karl var inte där; där var då mycket många närvarande. ## s. 16 (maskinöversättning) Då gick över folkungaätten våld och mycken orätt. Folkungarna och deras fränder, många av dem dog då alla på en gång. Och de fick då så svåra förluster att de inte har repat sig ännu i dag. Sedan vågade ingen stå emot jarlen i vad han än ville ha i sin hand. Junker Karl och han blev sedan förlikta, ty han såg att han förmådde mer. Ändå drog var och en med den andre i kiv med ond vilja och ont sinne. Och var och en av dem misstrodde den andre och var och en fruktade svek från den andre. Då ville jarlen låta förgifta honom och unnade honom inte att leva väl. En riddare lät honom få veta det och rådde honom att han skulle fara ## s. 17 (maskinöversättning) dit där han kunde leva utan strid och vara säker om sitt liv, och ändå låta sitt gods ge honom ränta, silver och guld, och låta hämta det alltid dit där han var, det som med rätta tillkom honom; det skulle ingen man förvägra honom, och därmed kläda sig och sina svenner, tills världen ännu kunde vända sig och högre lycka kunde hända honom. Till Guds riddare for han då över. En här av litauer, väldig och stor, drog då mot Guds riddare och hade då kommit in på deras land. När bröderna hörde det sägas, ## s. 18 (maskinöversättning) då samlade de sin makt och ville gärna möta dem där och visa dem hem till deras land. Då talade Guds riddare om det till junker Karl, som var kommen från Sverige: ”Junker, vill ni strida med oss, eller vill ni vänta på oss här hemma?” ”Jag vill gå med er i den striden; jag gör alltid någon litauer ont. Vad jag ville, det låter jag ogärna bli [osäker tolkning]. Min hjälm, min brynja och mitt harnesk ska bli stötta av hedniska män; kan jag därmed bota för mina synder, då är mitt liv inte sparat för det. Gud må också vilja att jag kan värja mig väl; ska jag dö, är det mig förutbestämt, då får jag himmelriket; jag har inte förlorat.” Striden drabbade samman och stod hårt, så att man kunde vada över foten i blod. ## s. 19 (maskinöversättning) Svärden bet och hjälmarna klang; hedningarna stred, de kristna föll. Bröderna sade: ”Junker, fly! Vi förlorar striden, jag säger varför: därför att vi är alldeles för få.” Junkern svarade och såg sig om: ”Nu ser jag ingen av er fly; jag undrar varför man ber mig att jag ska göra mig den skammen.” Av hedniska män mången hög blev där sammandragen och bränd, av dem som den dagen dog för hans händer. ”Junker, du ska förstå det så att vår orden säger så att vi inte får frukta någon död; aldrig kommer vi i så hård nöd för några hedniska mäns hand; vi är här en borg för kristet land. ## s. 20 (maskinöversättning) Om hedningar och vi kommer samman, och de är hundra och vi är tio, då får vi inte fly för det heller. Den kittel som sjuder i helvetet, den är hedniska mäns del, och vi hör vår Herre till. Så säger oss skriften och det heliga ordet att förrän vårt blod har kallnat på jorden, då är vår själ i himmelriket.” Junkern svarade: ”Vad säger du mig? Detsamma är också mitt hopp; jag tror också på den Gud som skapade mig, att lider jag här döden för hans skull, ger han mig himmelrikets rikedom hos sig. Har ni detta till villkor för er, då är det mitt arv och påbördat mig [osäker tolkning] att ingen man får fly av er; det ska ni veta, jag flyr än mindre.” Den dagen stred han tills han dog; nu är han i himmelriket, det är min tro. ## s. 21 (maskinöversättning) När Birger jarl fick veta detta, talade han och såg upp mot himlen: ”Gud ha hans själ i himmelriket, och ha tack för att han är skild från mig.” Hans hustru lät begå hans begravning väl med alla de präster hon kunde få. Han var hennes frände, därför gjorde hon så, fastän de inte kom väl överens. En gång kom Birger jarl att tänka på att han skulle tala med sin hustru, och han talade till henne på detta sätt: ”Kvinnor finner också gott råd ibland. Hur tycker du att det ska vara härom? Det ska du svara mig väl på: om vår son som är kung – han är oss båda makar kär – var han kunde få en jungfru ## s. 22 (maskinöversättning) så att riket kunde stå desto bättre. Ingeborg, vad säger du mig? Kung Erik av Danmark, han har fem vackra döttrar; min son får väl en av dem.” Då svarade hon, som hon väl kunde, med söta ord och röd mun: ”Ni ska fråga era män till råds, både biskopar och riddare och svenner; vad de säger, det kan ni höra; som det passar er, så kan ni göra.” Han lät då sina män komma till sig, som gärna ville främja hans nytta, och frågade dem alla till råds om hans son och kungens dotter båda, hur de alla tyckte om det, om han skulle pröva den lyckan. De sade alla: ”Det kan väl vara så; rikena passar desto bättre ihop. Vill han ge honom henne, ska han trolova sig med henne; det tycks dem alla vara det bästa.” ## s. 23 (maskinöversättning) Riddare och svenner blev då klädda, fromma hjältar och oförskräckta män, som skulle fara i hans ärende och kunde svara vänligt vad kungen än tog upp; det skulle de alla väl förstå. De fick där vänligt och gott svar. Han frågade hur gammal kungen var. De sade: ”Han är på tionde året. Liv och kropp och likaså hans hår har Gud skapat så väl; vett följer honom, klokskap och förstånd. Tukt och sans håller han kärt; han gläder alla som umgås med honom. Mild och manlig är han båda.” Kung Erik sade: ”Det är stor Guds nåd. Han är den bäste jag vet, har Gud lagt så mycken värdighet på den första unga åldern [osäker tolkning] som jag har hört att ni har sagt. ## s. 24 (maskinöversättning) Jag tror väl att ni säger sant; jag kan inte gifta bort min dotter bättre. Jag vill gärna ge honom henne; Gud låte dem leva länge tillsammans med glädje och fröjd i många år.” Då blev kung Valdemar glad när han hörde de nyheterna; den som förde honom nyheterna for inte utan lön. Jungfrun var vacker och stolt; nu bar hon ett hjärta hult till kungen mycket mer än förr. Den är glad som får höra gott. När hon fick höra att hon skulle bli drottning i Sverige och bära krona, då bad hon drottningen i himmelriket: ”Ge mig lycka med honom och honom med mig.” Hon fördes vänligt till landet med stor fröjd och utan fara, ## s. 25 (maskinöversättning) med mycken heder och mycken tukt. Och hennes fader hade tänkt att ge med henne silver och guld, jag vet inte hur många tunnor fulla. Då blev det hans beslut att han inte ville betunga sina bönder, utan gav med henne två köpstäder som Danmark hade liten skada av, Trelleborg och Malmö; därmed lät kungen sig nöja. I Ymninge var deras bröllop. Bröllopskläder, mångt ett par, var skurna till det bröllopet, som herrar och riddare bar, av baldakin och sendal; där var också en präktig sal där herrarna satt inne medan de både drack och åt. ## s. 26 (maskinöversättning) Där var dyst och bohort, dans och lekar och vackra ord hörde man både ute och inne, tukt och höviskt sätt och sans, god kost och ädla seder, mycken disciplin och fast frid. Jungfrun hette Sofia; hon blev sedan drottning över götar och svear. Då gav Birger jarl de lagar som sedan har stått mången dag: att syster skulle ärva med broder en tredjedel (tridiwngh) efter både fader och moder, och likaså annan släkting; då ska hon ärva lika fast som han. Därtill gav han hemfrid: vad som sker innanför grind och gårdsled – blir man dräpt eller sårad, då är det utan böter vad han får, ## s. 27 (maskinöversättning) den som kommer dit utifrån om han vill göra husbonden förfång. Blir den som äger hemmet antingen blodig eller blå, eller får han större men, då ska han fly och aldrig komma igen förrän han har gottgjort det han bröt och bett den om förlåtelse som led skadan. Sverige hade mycken fara och mycken ofärd av karelerna. De for från havet och upp i Mälaren både i lugnt väder och i oväder, helt i hemlighet in i svearnas skär och oftast alltid med en smygande här. En gång föll det sig så lyckligt för dem att de brände upp Sigtuna, ## s. 28 (maskinöversättning) och brände det så helt i grund att den staden ännu inte har fått bot. Ärkebiskop Jon blev dräpt där; det var mången hedning glad för att det gick så illa för de kristna; det gladde Karelen och Ryssland. Och de förlitade sig alla på det och skyndade sig alltid att göra ofrid. Det är så sant som jag läser här: Jon jarl blev dräpt i Askanäs. Han hade varit därute i nio år, så att han aldrig var hemma emellan, och stridit mot ryssar och ingrer för Guds skull och för den heliga tron. Första natten när han kom hem, då blev han slagen ihjäl av dem. Hans hustru flydde till Hundhamra; hon hade sorg och mycken jämmer i sitt hjärta och i sitt sinne. Då tog den ädla, rena frun ## s. 29 (maskinöversättning) och samlade folk och mycken makt och dräpte dem alla, så är mig sagt, på ett berg som heter Estaskär. Alla lät de livet där. Och hon lät dra deras skepp i land och bränna dem, ty sorgen hade då kommit till henne. Sådan fara gjorde han slut på, Birger jarl, den vise mannen; han lät bygga Stockholms stad med stort förstånd och mycken eftertanke, ett vackert hus och en god stad. Alla delar gjordes så som han bad. Det är ett lås för den sjön, så att karelerna inte gör dem någon oro. Den sjön är god, jag säger varför: nitton kyrksocknar ligger i den, och runt om sjön sju köpstäder. Där är nu fröjd och mycken glädje, där det förut var sorg och mycken ångest ## s. 30 (maskinöversättning) som hedniska män vållade dem. Birger jarl dog i Jälbolung. Det beklagade både gammal och ung att hans liv inte kunde räcka längre. Mycket gott bad kvinnor för honom. Han gav dem en så stark rätt och straffade mången som gjorde orätt, så att ingen kunde göra dem ofrid utan att han satte halsen på spel. Till ett kloster förde de honom; mången ärlig man följde honom. Munkarna där är grå och bor på landet och plöjer och sår. Det klostret heter Varnhem; jag tror att han vilar där hos dem. När Birger jarl var död, då samlades alla bröderna. Kung Valdemar tog då emot riket, såsom fadern hade bestämt det. ## s. 31 (maskinöversättning) Och han blev hertig Magnus över Södermanland och Nyköpingshus och över allt som låg under hertigdömet; så kom alla bröderna överens. Junker Erik fick också sin del, först sitt fädernearv och sedan län därtill. Hertigens följe blev då större, och riddare och svenner blev då fler som hörde hertigen till och som han förde med sig till tornerspel. Hertigen ville då råda mer; då började de båda först att skiljas åt. Och kungen ville inte låta honom råda mer än med måtta. Drottningen bar också agg mot dem; de gjorde henne sällan något till tack. Kungen var stolt och vacker, och hertigen något mörk och mager. Därför kallade hon honom Kittellappare (ketla böter), ## s. 32 (maskinöversättning) fastän han var både till händer och fötter välskapad i alla leder, och helst i tukt och goda seder. Hans broder kallade hon Erik Allsintet. Vad han tänkte mot henne för det, det vet jag inte annat än på gissning, men hellre hade jag ingenting än det [osäker tolkning]. Danmark fick stor skada av att kung Erik av Ringsted [osäker tolkning] blev så jämmerligt död; han blev förrådd av sin broder. Hans broder hette hertig Abel; han gav sitt råd och sin vilja därtill att man sänkte honom ned i Slien. Ve honom att han tänkte det! Fattiga fiskare hittade hans lik där det låg på botten ## s. 33 (maskinöversättning) och förde det i land i sin båt, ömkligt död och illa våt. Var man än förde eller bar honom, där brann ljus, var han än var, som Gud sände ned från himlen och de heliga änglarna tände. Gud har gjort honom så salig att han är helig i himmelriket. Abel var då kung en liten tid; sedan blev han dräpt i strid. Han blev slagen ihjäl av friser. Nu har han ingen lindring i helvetet. Ve den som jordens rikedom blir sådan att han ska lida nöd i helvetet. Den helige kung Erik, han hade två döttrar efter sig som var ogifta och bar jungfrunamn. Den ena hette Jutta och den andra Agnes. ## s. 34 (maskinöversättning) De kunde väl båda ha pris för det att Gud hade gjort dem mycket vackra, mer än det står skrivet om dem här. Jutta fick så stor längtan; hon sade att hon inte kunde få bot utan att hon fick se sin syster, vare sig det blev henne till väl eller ve, som var drottning i Sverige och som kung Valdemar hade till hustru. De ville gifta bort henne med en man; hon sade att hon ville förbli jungfru. Då blev det deras allas beslut, eftersom hon så längtade och trånade: ”Vill hon fara till sin syster, varför ska vi neka henne det?” Och de rustade passgångare och förgyllt smide och goda kläder som hon skulle rida i. ## s. 35 (maskinöversättning) Kung Valdemar lät fara emot henne riddare och svenner, en vacker skara, som skulle leda hennes passgångare; vad hon bjöd, det skulle de göra. När hon kom till Sverige, då var hon inte annat än som en ängel från himmelriket, så stolt och fager var hon. Hon kom dit med heder och anstånd, och alla fröjdades över hennes ankomst. Med kungen var hon då så kär att han kom henne alltför nära. När drottningen fick veta det, röda och bleka och många färger fick hon på sina vackra kinder. ”Ack, den sorgen kommer jag aldrig över”, sade hennes syster, ”ve mig för evigt att hon någonsin skulle se Sverige.” Kung Valdemar hade tre barn, de vackraste som kunde finnas. ## s. 36 (maskinöversättning) En son hette junker Erik, en stolt och hövisk man; en dotter som hette Rikissa, och den andra hette Marina. Rikissa blev bortgift med mycken ära; hon fick hertigen av Kaliss. Marina var en stolt jungfru; hon fick en herre av Deeffholt. Deras bröllop var i Nyköping med den heder som tillkom dem. Vad han skulle få med henne, guld och silver och andra ägodelar, kläder och klenoder av många slag, det förde de med sig hem till sitt land. De fyra bröderna höll ett möte; den platsen vill jag nämna för er. Mötet var på Tränonäs om sommaren, den tid då löv och gräs hade spritt sig vitt över världen. ## s. 37 (maskinöversättning) Det var somliga kärt och somliga ledsamt att hertig Magnus där sade upp sig mot kungen, och där var de som bidrog med gott för att de skulle komma väl överens. Sju biskopar var där då; det var emot deras vilja att något skulle skilja dem åt. Biskop Bengt sade så: ”Mina bröder, ni ska förstå mig så att jag är er rätte broder både på faderns och på moderns sida. Jag vill ge er min del av riket, för att ni ska leva i nåd. Kyrkan förmår väl föda mig i mina dagar ända till min död.” Ändå skildes de oförlikta; ## s. 38 (maskinöversättning) var och en skyndade därifrån så fort han kunde. Kungen for därifrån till Stockholm, och hertigen red under tiden till Nyköping, och så därifrån och till Danmark, och samlade sig där fullt stark. Sjuhundra hästar lät han ta i sold; han prövade att han inte behövde fler, både tyskar och likaså danskar, raska hjältar, fromma och vackra. Och han for så in i Västergötland och tänkte att kungen skulle möta honom, och lät så säga till sin broder att han ville antingen ligga död eller vinna riket. Hans broder sade att han skulle få mindre. När kung Valdemar hörde det sägas, då samlade han också sin makt och sade att han ville behålla riket, ## s. 39 (maskinöversättning) om Gud och lyckan ville råda det, och att han gärna ville strida med honom, så framt danskarna vågade vänta. Och han började då samla en stor skara. I Sverige ligger stora skogar; en skog heter Tiveden; där slog kungens här läger vid en by som heter Hova. Den har mången man lite att prisa som miste fader och fränder där. Det hände där, som ofta händer när en strid ska drabba samman, att den förlorar som förmår mindre. Kungens folk fick där mindre, och hertigen var det beskärt att vinna. Kungen var under tiden i Romundaboda och hade med sig goda hjältar som väl hade värnat riket med honom, ## s. 40 (maskinöversättning) och deras liv var inte sparat för kungens ära och hans heder. Då lade kungen sig ned och blev där så länge och sov att striden var avslutad i Hova. Somliga hörde mässa och somliga satt, somliga gick och somliga åt. Drottningen spelade brädspel (skaptawel) och trodde att hertigen inte hade kraft. Då lappade han kittlarna under tiden. Den var glad som först kom därifrån. Då kom en springande från den striden, illa huggen och svårt sårad, och rådde kungen att han skulle fly och söka ett annat värn på nytt: ”Vårt folk flyr alla ut i mossar och kärr; ## s. 41 (maskinöversättning) vi har förlorat segern, därför är det värre.” De tog sina baner och sina fälttecken och flydde därifrån och in i Närke. Och kungen flydde till Värmland, och riket föll helt i hertigens hand, borgar och land och starka städer; det var för kungen liten glädje. Hertigen lät sända efter honom sina män, var de kunde få tag på honom. De skulle gripa honom och föra honom till honom; så tror jag att de också skulle göra. De red också genast efter honom dit där de anade att han var. Och de kom en afton när han satt till bords och tog sig mat. Då kom de alla rusande in; ## s. 42 (maskinöversättning) då hade han ingen av sina män som kunde försvara honom. De hade alla väpnat sig väl, ty när det går en man illa, då är det mycket som står honom emot. De bad honom ge sig fången, så framt han ville leva längre. ”Ska jag ge mig, så säg mig åt vem, antingen åt er eller åt dem som är er herre eller er förman; är det min broder, så nämn honom för mig.” ”Ge dig fången åt din broder; vi hoppas att det ska gå dig helt väl.” De dröjde då inte där; sörjande red han då från Dala och dit där de fann hertigen. De red före som kände vägen. ## s. 43 (maskinöversättning) När han såg sin broder, hälsade han honom och sade så: ”Jag har kommit hit på er nåd; vår Herre ge er råd därtill att ni inte sätter tro till onda mäns lögn, utan tar er till er egen dygd och ger mig hälften av det min fader ägde, så att vi är vänner och väl förlikta.” Hertigen svarade på detta sätt, inte ovänligt och inte alltför vred: ”Jag vet väl att jag är er broder både på faderns och på moderns sida. Hade ni låtit mig få det som tillkom mig av riket och som med rätta borde, då hade jag inte tvingat er till något. Nu är er föga hjälpt med detta att ni lät er skiljas från mig, utan ni har gjort er hustrus vilja. ## s. 44 (maskinöversättning) Att ni drev bort mig, det var för hats skull; hon hjälpte också till så mycket hon kunde. Nu vill jag ändå visa er nåd, så att alla dugande män som hör det ska säga att jag inte gör er orätt, utan tacka mig om jag gör väl.” Då kallade hertigen samman ett möte och fick mycket lov av många. I Västergötland bestämdes det så, som rikets män alla kom överens om. Så lät han honom, så sades mig, få halva riket vid sidan av sig själv och överlämnade i hans hand Västergötland och Småland, både Värmland och Dala, och hertigen fick Svitjod och Uppsala. ## s. 45 (maskinöversättning) Allt som låg utanför skogen, det fick då kung Valdemar, och därmed skulle det då vara förlikning; sedan skulle ingen göra den andre orätt. Hertig Magnus hade kär kärlek i Tyskland till en jungfru, gamle greve Gerts dotter, en from och beprövad hjälte både i tornerspel och i strid; han var en hjälte på sin tid. Jungfrun hette Helvig; mången stig var henne okänd som hon sedan for i Sverige. Det prisar var man som bor där att hon skulle komma till Sverige; hon var dem alla till ära och nytta. ## s. 46 (maskinöversättning) Hennes fader lät henne fara över till en stad som heter Kalmar. När hertigen såg henne tackade han Gud och sade så: ”Jag vill låta mig vigas med henne innan jag far ut för att bränna i Danmark.” Då lät hertig Magnus laga till mat och tända bloss och höll ett gott bröllop i hast [osäker tolkning], och ändå så att ingen man fattades det han där med rätta skulle ha. Dävö var hennes morgongåva och tre härader som ligger därtill; det godset ska hon ha så länge Gud vill. Efter bröllopet, genast på stället, lät hertig Magnus kungöra och bjöd ## s. 47 (maskinöversättning) sina hulda och trogna tjänstemän att skaffa sina hästar täcken och sig själva hosor och skor och bad dem alla vara redo och följa honom dit han ville fara. Kung Erik och han var ovänner, därför att han krävde det silver han var skyldig honom för det folk han hade lånat honom och sänt med honom till Hova. Det krävde han och kunde inte få; det var det som skilde dem åt. I Halland och i Skåne brände han då; vid Ryna bro vände han då tillbaka och for åter hem till Sverige och gav hemlov åt alla dem som då hade varit därute och hade farit med honom på färden. ## s. 48 (maskinöversättning) Det året dog junker Erik; sedan var de åter tre bröder. Den sommar som kom närmast därefter hade mången from hjälte i Danmark rustat sig med hästar och utrustning; det var kungen av Danmark ledsamt att hans land var härjat och bränt för det silver som skulle ha sänts honom, och de satt redo till språng. Då red kung Valdemar till ett möte som hölls i Sanda och vållade själv sin egen olycka och lät sin broder förstå att han inte längre ville ha det så; han ville antingen vara kung över hela riket eller avstå från allt. Och han sade där upp sin del och höll med kungen av Danmark. Till kungen av Danmark red han då ## s. 49 (maskinöversättning) och tänkte få hela riket tillbaka och ville inte ha det som det var bestämt, och följde hans här upp i riket. Det var deras största ärende att de brände i Finnveden och i Värend. Han vållade att Växjö kyrka brann; det gottgjorde han sedan som en man: tullarna gav han till bot för det han gjorde mot kyrkan. Vid Ätaka var en strid då vid samma tid. Danskarna hade då kommit dit, herr Bengt av Alsö och Palne Hvit och andra riddare och fler svenner, ## s. 50 (maskinöversättning) väl hundra hästar och ännu fler. Och de gav sig alla god tröst och hade löst av sig sina harnesk och satt vid bordet och fick sig mat. Då ropade den man som satt i trädet och sade dem alla nyheterna: att upplänningarna kom ridande dit. Herr Ulf Karlsson, en god hjälte – vilken kamp han bestod där mellan gården och en bro, därom talade han alltid tills han dog. Väl tvåhundra hästar var de. Herr Peder Porse av Halland, en rask hjälte, from och stark, han var utdriven från Danmark, och Ove Djur och andra sådana, de hade då flytt till Sverige och hade ett stöd hos hertigen; hertigen förlänade dem gods och makt, så att de väl kunde försörja sig, och älskade dem väl och höll dem kära. Borden blev då raskt undanskjutna ## s. 51 (maskinöversättning) och mången dörr sönderbruten. Somliga hade låtit sina hästar stå i stall; deras svenner sprang omkull varandra. Deras hästar blev då raskt hämtade; mången harnesk blev där ospänd. De kom alla till sina hästar och band på sig sina hjälmar; det var deras bästa. Kungens baner var upprest; att fly hade de inte tänkt. Herr Palne Hvit var först redo och red från gården i fullt lopp och dit där han såg fiender. Norr om gården ligger en å; där blev han fångad mellan gården och den, ty han red obetänksamt bort från sina kamrater och följde inte dem; därför red han hem som fånge. Där drabbade då en hård lek samman; mången tät brynja blänkte, ## s. 52 (maskinöversättning) färgades röd av mäns blod; hästar blev döda på båda sidor. Danskarna blev där till största delen fångna. Herr Bengt av Alsö var den bäste riddare som fanns på slagfältet; man sade att han bar priset. Han hade en häst som var så god, jag tror att han hade prövat den förut. Var han stormade mot en skara, där föll allt ned som ett vindfälle för den häst han satt på. Den som ska bestå en sådan riddare, han ska inte trä pärlor under tiden, så framt han vill komma levande därifrån. När han inte förmådde strida längre, lät de honom rida därifrån ofångad, och när han såg att han hade lite hjälp, ## s. 53 (maskinöversättning) då bjöd han dem alla god natt. De lät honom fara i god frid; de behövde inte längre strida där. Var och en dansk som var fångad där, dem alla gav man ett års frist att rida och fara hem till sitt och komma in till Söderköping. Kung Erik låg under tiden på Axevall. På detta sätt var hans läge: att han hade väntat där länge och gärna ville ha strid, och hertigen ville inte möta honom; han ville inte heller hem till sitt land förrän han hade stridit eller bränt mer; förr ville han inte vända tillbaka. Då blev det dagtingan och utsatt dag, och det kom då i ett mjukare läge. På detta sätt blev det förlikt: att de sade att han hade hämnats tillräckligt för att de hade bränt i Danmark; det skulle vara jämnt och därmed slut. ## s. 54 (maskinöversättning) Och han skulle få det silver som var lovat honom. De herrarna hade länge överlagt om det innan de kunde ordna det så att kung Erik lät sig nöja med det. Sedan for danskarna åter hem, och kung Valdemar följde dem. När upplänningarna förstod att han inte gjorde det i godo och inte ville komma tillbaka igen, då valde de vid Mora sten kung Magnus, hans yngre broder. Han var en mild och god kung. Han älskade gärna utländska män, som ädla herrar plägar ännu. När riddare och svenner blir fördrivna, fromma hjältar, raska och dugliga, då söker de gärna en ädel herre för det bättres skull och inte för det värres, för att han ska dagtinga frid åt dem och ge dem det de behöver, ## s. 55 (maskinöversättning) och de ska vara honom till tjänst; det stärker hans heder och hans ära. Så var herr Peder Porse ännu då hos kung Magnus och kunde inte få frid eller förlikning i Danmark. Då hade kung Magnus förlänat honom ett hus ute vid landets ände; vad han ville göra där, det kunde man inte väl värja sig för. Kung Eriks gods sparade han inte; var han visste att det troligen fanns, tog han det hellre än han lämnade det åt honom. Kung Magnus litade väl på herr Peder, som på en vän framför andra. Och herr Peder tänkte för sig själv: ”Samma silver som du har lovat mig, det har jag bett om och kan inte få; jag gör därom det bästa jag kan.” För det silver han hade utlovat honom, därför bjöd han kungen till gäst på det hus han hade förlänat honom. ## s. 56 (maskinöversättning) Gjorde han orätt eller rätt – då grep han honom där han satt vid bordet allra vänligast och tog sig mat. Då tog kung Magnus och pantsatte åt honom Lödöse hus och en del av det som låg därtill; sedan lät han honom rida och gå alltid dit han själv fann för gott, och därmed förliktes de båda och blev lika goda vänner som förut; den är djärv som gör sådant. Sedan hade han andra som var utländska, riddare som bar hans kläder, och en som var från Danmark; denne hette herr Ingemar. Kung Magnus höll honom så kär, särskilt framför andra riddare, ## s. 57 (maskinöversättning) så som han allra bäst förmådde, av alla de män han hade. Han gav honom sin fränka; lever nu några män som minns det, då svär jag inte för att de är grå. Frun hette Elena. Han gav honom mer än han kunde begära. Då började upplänningarna bli ledsna på det, och folkungarna var då med och bar hat mot de utländska och sade: ”Ni gör det för berömmets skull att ni älskar de utländska mer än oss.” Och de sade så till herr Ingemar: ”Herre, ni ska förstå det så att vi är jämbördiga med er; ## s. 58 (maskinöversättning) vi vill gärna veta varför han vill dra er över vårt huvud. Ska vi leva några dagar, om han inte vill vända om innan ett år går till ända, det ska man både höra och se att det ska ske händelser efteråt.” Herr Ingemar svarade tvärt: ”Ni har klagat över mig inför kungen och har sagt detta inför honom; det hade ni hellre kunnat tiga med. Han håller mig kär och dyr framför var man som är upplänning. Därför tackar jag honom, att han vill det; ingenting har jag er att tacka för det. Och var vreda så mycket ni förmår; jag hoppas att det ska gagna er föga.” Därefter kom drottningen till Skara och hade tänkt att vara där länge, ## s. 59 (maskinöversättning) och greve Gert, kungens svärfar; han var där med sin dotter. Herr Ingemar var också där, en stolt riddare, skön och klok. Och de skulle vänta där tills kungen kom. Då hade somliga av folkungarna kommit samman och beslutat att herr Ingemar skulle gå till skada. Herr Jon Filipsson och herr Jon Karlsson och herr Anund Tuvasson och herr Filip av Rumby, de gjorde då en ny plan hur de skulle ordna det så att de kunde få tag i greve Gert. Och de gjorde en färd dit han var och dräpte herr Ingemar. Och drottningen flydde då till klostret; hon såg att det ville gå illa. Greve Gert fick de tag i, ## s. 60 (maskinöversättning) men han var då en främmande man, utom att kungen var hans svärson, såsom den som har en annans dotter. De förde honom till olika borgar. Kungen hade ängslan och sorg över hur han skulle få honom därifrån. Drottningen fick också stor längtan och ville gärna se sin fader och hade ångest för att de skulle göra honom ont. Kung Magnus lade då till med dagtingan, som den som väl vill gärna lösa sin vän ur tvång, så att hans pina inte blev lång, och han talade fullt vänligt till dem och sade då att de hade gjort helt rätt, så att greve Gert blev då fri, en duglig man med goda seder. Därefter lät kungen skriva brev och sätta i dem sköna och goda ord ## s. 61 (maskinöversättning) och bad herrarna fara till sig och möta sig i Skara, i en gård som hette Gälakvist, där herr Ingemar hade mist livet. När de kom och han såg dem, då lät han genast gripa dem och lät genast sända dem till Stockholm. Deras liv fick där ett slut i ett torn vid Norrbro; där tror jag att herr Jon Filipsson dog och herr Jon Karlsson, de två; vilka ärliga riddare de var! De blev där båda halshuggna; vår Herre ge deras själar ro och nåd. Herr Filip av Rumby, han betalade i böter en stor del av det som han ägde i Sverige, innan kungen och han blev förlikta. Kungen av Danmark och kungen av Sverige, de ville båda förlikas bättre. ## s. 62 (maskinöversättning) De höll ett möte vid landamärket med manlig makt och stor styrka. Riddarna visade sin lek, danskar och upplänningar sinsemellan, med dyster så att lansarna gick sönder och elden flög som när man tänder fnöske ur deras hjälmar av mången stöt. En riddare tröttnade aldrig på dyst; herr Peder Skanung hette han. Honom bestod en ung man, Holmger Karlsson, en glad hjälte; herr Karl lagman hette hans fader. En dansk hette Magnus Dysewald; han var en stark och djärv hjälte. Han lät ropa och kungöra om det bland upplänningarna fanns någon som ville bestå honom om de hästar de satt på ## s. 63 (maskinöversättning) och om hundra mark därtill: ”Finns här någon man som vill det?” Då svarade en sven som hette Erengisle Plata: ”Du har nu kommit väl till pass. Jag vill gärna bestå dig här, göra din vilja och lösa din knipa.” De dröjde då inte länge sedan, och det blev en stolt och kraftig ritt, så att upplänningen vann och dansken föll. Jag tänker att han fick ett olyckligt fall och miste både häst och penningsäck; skamligt låg han smutsig i träcket. Kung Valdemar var då inne i landet och fick vänskap med bröder och fränder. Kungen av Danmark dagtingade så att han skulle få tillbaka allt sitt gods, allt sitt fädernearv som tillhörde honom och annat som med rätta borde tillkomma honom; det skulle han själv råda över ## s. 64 (maskinöversättning) och sitta hemma och leva i nåd. Drottning Sofia var död förut; Gud frälse hennes själ från pina och nöd. Och han var sedan gift i Danmark och var väl förlänad av kronan. Ändå fick han inte behålla henne längre för ödets lag och dödens plåga. Den frun hette Kristina. Sedan fick han en som hette Katarina; hon var grevens dotter av Getskog. Som fru kastade hon bort sig [osäker tolkning] och för inget högre namn än ett sådant och lät sig nöja med föga rikedom. Kung Magnus ville ge till Guds tjänst ett av sina barn, som skulle leva i renhet. Då hölls i Stockholm ett hov med makt, ## s. 65 (maskinöversättning) så att mäns hjärtan blev milda [osäker tolkning] och mycken glädje för den som såg det. Hertigen av Braunschweig var där då. Kung Birger blev där dubbad till riddare rätt på samma jord där klostret nu står; många dugande män var där då. Han blev riddare av sin fader; nu är där ett kloster, en helig plats. Sedan blev av kung Birgers hand en furste från främmande land riddare, hertig Albrekt av Braunschweig, en stolt och hövisk herre. Sedan blev åter av hans händer väl fyrtio riddare dubbade innan han vände. Sedan blev där förströelse och bohort ända tills herrarna gick till bords. ## s. 66 (maskinöversättning) Där var tukt och ädla seder och all den glädje man behövde. Sedan var där en hövisk dans; en del av dagen gick åt till den. Sedan lät han bygga ett kloster där och föra samman mycket timmer och samlade många timmermän; de byggde det väl, det står där ännu. När klostret var byggt och allt hade kommit väl till slut, gav de det åt Sankta Klara. Hans dotter var då på sjätte året. Han ställde till gästabud med mycket vin och gav så sin dotter in där; lade därunder fisksjöar, gårdsfogdar och kvarnar och landbor och många andra goda saker, ## s. 67 (maskinöversättning) så att de har nog i sina dagar. På Norrmalm står det klostret och har stått där i många år. Sedan ingav Gud honom i sinnet, för sin själ och för sin hustrus, på en holme som heter Kidaskär där lät han mura ett kloster, så vackert och så höviskt att det i hans rike inte fanns något annat sådant. Kyrkan är vacker och stor och har ett fagert, ljust kor. Valven är alla belagda med guld; där är mycket folk när den är full. Det klostret gav han åt barfotabröder; där bad han att bli lagd när han var död. I Arboga började han det tredje, ## s. 68 (maskinöversättning) munkarna kunde gärna önska att han hade levat tusen år, eftersom han var dem så välvillig. I Linköping byggdes det fjärde; han började det, när det än blir färdigt, och gav det åt de bröder som var där då, så länge som klostret kunde stå. Därför är de skyldiga att be för honom; desto hellre har han himmelriket att vänta. Ett nunnekloster vid Skänninge näs – vad gott man sjunger eller läser där, därav give Gud honom hans del, ty han hjälpte till där manligt. De flyttade sitt kloster från staden och satte det där kungen bad, på ett näs vid en sjö; där har de en vackrare plats att bo. Han lade där den första stenen; ## s. 69 (maskinöversättning) det var inte emot nunnornas vilja; han gav dem där kontant i händerna hundra mark silver alla på en gång. Dessa allmosor och andra sådana, de möter honom nu i himmelriket. Kung Magnus hade tre söner; utvalda furstar var två. Birger hette den som var äldst. Man sade att det med rätta tillkom honom att vara kung efter sin fader. Helsingborg är en köpstad; där möttes kungarna och höll ett möte. De kom väl överens, Gud ha lov för det. Sina barn gav de där åt varandra; här står allas deras namn. Erik hette kung Eriks son; ## s. 70 (maskinöversättning) hans syster hette Märta; henne gav de åt kung Erik, Magnus son [osäker tolkning]. Då skildes hon från sina syskon och var i Sverige mången år innan hennes bröllop stod. Ingeborg gav de åt Erik i gengäld; hon blev drottning och till bot för danskarna [osäker tolkning]. Hon förbättrade varje sak hon fick höra, såsom det med rätta anstod henne. Hon stärkte gärna rätt och skäl; Gud i himmelriket ha hennes själ. Kung Magnus dog på Visingsö. Det beklagade många att han skulle dö. Han gav god rätt i sina livsdagar, mycken frid och stark disciplin. De män som plägade göra illa, dem ville han varken se eller höra. När han märkte att hans sjukdom var så svår att han inte kunde undkomma, ## s. 71 (maskinöversättning) då valde han innan han dog en vis man, huld och trogen, som skulle förestå riket, ty hans barn var alla små, och överlämnade i hans hand hustru och barn och alla sina länder, att han skulle råda och se till dem, såsom Gud ville; han och de ädla herrar som bodde i riket, att de skulle göra som han litade på dem, tills hans söner kom till sina år, kung Birger, Erik och Valdemar. Sedan bad han dem att de skulle föra honom till det kloster som han själv lät bygga. Till Stockholm förde de honom då; mången ädel man följde honom. Framför högaltaret begrov de honom; ## s. 72 (maskinöversättning) vad gott man sjunger eller beder där, därav låte Gud honom få sin del, vad gott som görs där så länge det kan stå. Då var det herr Torgils Knutsson, en vis och sammanhållande man; bönder och präster, riddare och svenner, de drog då alla väl överens. Fröjd och dans och tornerspel, korn och fläsk, det fattades inte. Sill och fisk kom i överflöd till landet. Då stod riket utan fara med frid och nåd och med försoning; ingen vågade göra den andre orätt. Då blev kung Valdemar åter fångad; på Nyköpings hus lät de honom gå ## s. 73 (maskinöversättning) osmidd och utan fängsel och gav honom vad han kunde begära. Han hade sitt stekhus och sin stuga och sitt härbärge som han skulle sova i. De gav honom småsvenner och kamrerare som skulle vara honom till tjänst, att duka hans bord och bära hans bägare, och en duglig man som var nära honom. Såg man därtill vad honom fattades, skulle man hämta det i en hast; man gav honom gärna vad han begärde, om man inte hade det i huset. Man lät skära goda kläder åt honom, alltid sådana som anstod honom väl att bära; med kläder och kost sköttes han väl. ## s. 74 (maskinöversättning) Man svalt honom inte ihjäl. Ändå fick han inte gå längre än så långt som han såg ut i huset. Junker Erik lät de också gripa; för den skull gjorde de så: fastän det ändå var förlikt, då misstänkte herrarna om riket att om en av dem kom till makten, skulle han hålla riket för dem. De förde honom till Stockholm och satte honom där i det torn som står i huset och lät honom gå fri och lös och lät hans bord stå fullt väl dukat; i kungens stekhus lagades hans mat, alltid sådan kost som kungen åt. Då gav man honom vid hans bord därtill glädje och vackra ord. ## s. 75 (maskinöversättning) Sådan dryck som man bar till kungen, sådan lät man också i hans bägare. Ändå hade man alltid stark vakt därvid, så att han inte kom ned ur tornet. Gott om kläder och bröd hade han; man svalt honom inte till döds. Sedan stod Sverige så väl att det sent ska stå bättre. Sedan for de till hedningarnas land och avvärjde skada och mycken fara. De hedniska männen gick dem alltför nära; det var deras största ärende där. Och de byggde ett hus vid den ände där kristet land vänder åter och hedniskt land tar vid. Där är nu så god frid, mer lindring och mer ro och fler som tror på Gud. Det huset heter Viborg och ligger österut; därifrån blir mången fånge löst. ## s. 76 (maskinöversättning) Det huset är ett återhåll för hedniska män, så att de nu har mindre makt där, ryssarna, än de hade förr, utan finner skada utanför sin dörr. De lät mura hela huset av sten, och sedan for herrarna åter hem och satte en fogde där som väl vågade se vreda män och mot hedningar inte var alltför oförskräckt [osäker tolkning]. Han tvingade karelerna så runt omkring och allt som låg därunder med fjorton gisslanslag (gislaslagh), stora och små. Kexholm blev då vunnet av kristna män och stod obränt. Där blev mången hedning slagen och skjuten ihjäl samma dag. De som blev fångna av dem, ## s. 77 (maskinöversättning) dem förde de med sig hem till Viborg. De kristna ville då att somliga skulle stanna kvar och somliga fara hem och föra dem kost tillbaka igen. Då blev deras anförare alltför försumlig. Och ryssarna rustade sig under tiden därtill som den som vill hämna sin skada. Och under tiden fick de ont om kost, och ryssarna kom då plötsligt och stormade både natt och dag; det hade de kristna väl gärna sluppit. Sex dagar levde de utan mat; det är underligt att någon man förmådde det. Sedan gick de ut för att strida; det var ändå värre att vänta längre, ty de hade liten kraft och var dessutom nästan döda av svält. ## s. 78 (maskinöversättning) Ryssarna fick där stor skada, såsom de får överallt när upplänningar och de möts; den som då är rysk, honom är det ve. De kristna blev där alla dräpta; i helvetet blir ryssarna glada över att de kristna skulle lida så stor skada. Där kom ingen undan utom två. Sigge Loke blev där död; Gud give hans själ himmelrikets rikedom, och var kristen man som dog där för Guds skull och den heliga tron. Sedan har ryssarna haft holmen och byggt den fast med mycken kraft och satt dit visa och fromma män, så att de kristna inte ska komma dem närmare. ## s. 79 (maskinöversättning) Kung Birgers bröllop stod därefter inom det tredje året. I Stockholm var då mycken glädje, och deras bröllopskläder var av baldakin och bliant; därmed löste lekarna sin pant. Där var mången präktig rad, och deras hästar bar täcken av baldakin och sendal; vore där Gawain eller Perceval, de kunde inte ha skickat sig bättre. Kungens baner var där utstucket, ett förgyllt lejon med tre vita strömmar; därunder var många ädla som hörde kungen till. En riddare förde hans baner. Både hörde man och såg man ## s. 80 (maskinöversättning) pipare, trumslagare och trumpetare. De gjorde larm och mycket buller; av hästar var damm och mycken trängsel, och mången blev där illa riden. Den dagen var mer än halvt liden innan bohorten var slut och herrarna gick till bords. Där var god kost och ädla seder och all den glädje man behövde, mjöd och öl och körsbärsdryck och vin både rött och vitt. Och stolta herrar bar deras bägare, såsom det tillkom dem. Där fattades ingen glädje. Den dagen förgick, då kom natten; var man sökte sitt härbärge, var och en gjorde som han tyckte. ## s. 81 (maskinöversättning) Somliga drack och somliga gick för att sova; på gatan slogs bovarna. Arla om morgonen, när dagen kom, mången stolt och from hjälte, då var i hertig Eriks skara både riddare och riddares gelikar. Först ville de höra mässa; sedan lät de föra fram sina hästar. I hertig Eriks härbärge var det då hovligt; hans tukt kan ingen man prisa nog eller säga hur stor den var; hans milda hjärta och vänliga svar, det förskönade alla hans gärningar så som guldet de stenar som sitter däri. Kungen dröjde inte då längre. En baldakin på fyra stänger var där vackert utbredd, den vackraste man har sett. ## s. 82 (maskinöversättning) Den bars då över kungen. Mången häst var där sporrad i sidan så att den for i språng och i skutt, så att den ena störtade över den andra på den plats där kungen höll, i mycken ära, glad och stolt. Man såg där utanför komma och fara riddare och svenner, en hövisk skara. Hans broder hertig Erik, vore det en ängel från himmelriket, han skulle inte skicka sig bättre än så; var man bad väl för honom där han såg honom. Han blev då riddare av kungens hand, sedan många andra från främmande land. Drottning Märta ville inget annat ha ## s. 83 (maskinöversättning) av kungen till morgongåva: hon bad att Magnus Algotsson skulle bli lös; nu lever ingen man som minns det. Henne tackade var man som hörde det för den ädelhet hon då visade. Om pingstdagarna som kom därefter, då ville marsken Torgils fara; å kungens vägnar hade han rustat den vackraste skeppshär man har sett och ville inte längre skona hedningarna. De for då och byggde Landskrona med elva hundra styrmän; det förmår kungen av Sverige väl ännu. Jag tror väl att man aldrig såg fler goda skepp på nytt än då. ## s. 84 (maskinöversättning) Där är också en så ädel hamn att bord vid bord och stäv vid stäv lade de där sina bryggplatser under tiden, så att ingen storm drev dem därifrån. Mellan Nyen och Svartån, där ville de att huset skulle stå, på ett näs där de båda möttes; det blev då deras allas beslut, så att Nyen rann söder därom och Svartån rann ned norr om huset. När ryssarna fick höra detta, gjorde de då en stark färd både på skepp och likaså med hästar och räknade med att de skulle göra sitt bästa. Då ville de kristna fara på en färd och ville inte längre skona hedningarna. ## s. 85 (maskinöversättning) De sände ut en måttligt stor styrka som for upp i Vita träsket. Åttahundra man och inte fler; deras anförare hette Harald. Mer makt hade de inte där. Om en holme blev dem då sagt att väl tusen hedningar låg där; dit hade de tänkt sig och ville slå dem. Vita träsket är som ett hav, såsom boken säger härom. Ryssland ligger söder och öster därom och Karelen norr om, så att sjön skiljer dem. När de hade kommit så långt från sin här som trettio veckosjöar är långt, då hade de inte kommit halvvägs dit. Vinden blåste och sjön gick vit. ## s. 86 (maskinöversättning) Då kom en storm och blåste så att de knappt kunde nå land. Karelens land sökte de då och kom i land en morgon vid ett torp vid en å, just som man först såg dagen. Hade de inte dragit sina skepp upp på land, då hade sjön slagit dem alla sönder. Där var mången man våt och trött; där låg de då fem nätter, dräpte folk där och brände deras by och många båtar [osäker tolkning], gamla och nya. De högg sönder deras hapa [oklart] och brände dem; då fick de lugnt väder och vände tillbaka, ty de hade ätit upp sin mat, ## s. 87 (maskinöversättning) så att den inte räckte längre. När de kom tillbaka till Pekkinsär, där låg deras egen förpost (forvardh). Somliga lade sig då ned där, och somliga for ned till huvudhären. En stund medan de låg där och såg ut längs landet, då såg de komma farande dit mer än tusen lodjor i allt. Där dugde det då inte att vänta längre; man vet gärna sitt bästa när det tränger. Och de lät då flyta ned för strömmen – ryssarna gjorde av torrt virke flottar högre än något hus och satte eld på dem så att de brann ljust ## s. 88 (maskinöversättning) och lät dem så driva ned för strömmen och tänkte därmed bränna deras skepp. Flottarna fastnade, de flesta, ty en stor bom låg i älven; den var fäst där för den sakens skull att flottarna inte skulle driva på skeppen. När ryssarna kom dit såg man där mången vit brynja; deras hjälmar glimmade och deras svärd; jag tror att de for en ryssfärd. De hade trettio tusen man och ett tusen, så sade deras tolk. Upplänningarna var mycket färre, och ryssarna var mycket fler och värre. De sprang till storms mot en vallgrav; där drog alltid två den tredje ifrån. ## s. 89 (maskinöversättning) På den graven stod ett plank och åtta bröstvärn (bardfriid) med skottgluggar (wiikskard). Den graven gick mellan två åar; där innanför låg hela hären. Hälsingarna låg alla i en hop vid södra änden vid den graven. Och ryssarna sprang rakt och fast fram, just som om de ville säga ”jag vill” däröver utan någon mans motstånd, vad hälsingen än sköt, högg eller stack. När ryssarna alltid ville hålla sitt krigsrop, då blandade sig hovmännen däri. Mattias Kettilmundsson kom då med sin skara, en ung, stark och from hjälte, Henrik van Kyrna och Iwan; de slog då ryssarna bort därifrån, ## s. 90 (maskinöversättning) Peder unge Porse och fler, så att deras skara blev då större, och de gick till dem över graven. En liten stund, innan de visste av, då var ryssarnas kompani mellan dem och graven väl tio gånger så stort som dessa upplänningar var. Ändå värjde de sig ändå och högg sig igenom det hedniska uppbådet, så att mången ryss fick röd svett, och kom alla därifrån utan skada, alla hem till sina tältplatser [osäker tolkning]. Väl tio tusen ryssar i en skara höll under en skog vid ett vindfälle; som en sol så glimmade de, och de höll och såg upp mot huset. ## s. 91 (maskinöversättning) En kristen sade: ”Jag vill bestå en av dem, den bäste av dem alla, eller han föra mig fången hem med sig, så framt marsken lovar mig det; då vill jag väcka honom om han sover.” Och han gjorde sig då raskt redo och lät leda ut sin häst framför sig, lät sätta täcke på den, och på sig själv hosor och skor, och stegade makligt över en bro. När han kom utanför bommen, då vände sig den stolte hjälten om och bad sina kamrater leva väl: ”Vill Gud ge oss lycka, ska ni se mig här igen, och en annan med mig; det kan väl ske. Ska det gå över mig, det står till Gud i himmelriket.” Drotsen Mattias var då sven; han var den som stegade fram ensam. ## s. 92 (maskinöversättning) Han sände fram en tolk som bar hans ärende och hörde ryssarnas svar. Han sade: ”Här håller en ädel man; en av våra bästa är han; han håller här helt redo och väntar och vill bestå en, den bäste av er, om liv, gods och fångenskap. Han håller här nära, det kan ni se. Sticker någon av er ned honom, ger han sig fången och följer er. Faller någon av er, om det sker, göre denne honom detsamma; han begär inte mer.” ”Vi ser väl att han håller här och har stegat fullt nära oss.” Och de ryckte då samman och talade med varandra. Kungen sade: ”Finns det någon av er som vill bestå honom, så tänke han sig för; vi ser att det är en from hjälte. ## s. 93 (maskinöversättning) Jag vet det väl, det är ute med den; de har inte sänt oss den sämste. Jag tänker inte annat än att om någon består honom, får vi de nyheterna att det går honom illa.” Ryssarna svarade: ”Vi tar oss inte an det; här finns ingen som vill bestå honom.” Han höll där ända tills natten kom; sedan vände den ädle mannen om och red åter hem till sin här. Han blev väl mottagen när han kom dit. Jag prisar den hjälten för hans dristighet; föga prisar jag det usla hedniska uppbådet. Ryssarna sköt då upp det en dag [osäker tolkning], annars hade det blivit ett mansfall där. Upplänningarna ville då ha strid, så framt ryssarna hade väntat. ## s. 94 (maskinöversättning) De flydde då bort en natt och sade att de hade kommit dit alltför hastigt. När huset var byggt och väl färdigställt och väl provianterat och väl bemannat, då ville huvudhären hem. En god anförare satte de över dem, en god riddare som hette herr Sten; därmed vände herrarna åter igen. Trehundra man lät de bli kvar där, både de större och likaså de små: tvåhundra män väl stridsdugliga och hundra som skulle utföra arbete. De skulle mälta, brygga och baka och de skulle vaka om natten. Då seglade deras huvudhär ut ur mynningen och lade sig där. ## s. 95 (maskinöversättning) De låg där och väntade på medvind, såsom mången man ännu gör. Medan medvinden inte ville komma, då förtröt det somliga hjältar, Mattias Kettilmundsson och hans kompani, unga, raska och fria hjältar. De ville alltid ha något för händer och lät föra sina hästar i land och red då med härjning och brand genom Ingermanland och Watland, och brände och högg ned alla som där ville sätta sig emot. Så red de till skepps och seglade hem; hedningarna satt kvar och rörde i bränderna. De kom hem omkring Sankt Mikaels tid; kungen tog väl emot dem och var helt glad. Drottning Märta gick då i kyrkan efter sitt första barn som hon då fick; ## s. 96 (maskinöversättning) han hette junker Magnus; han var född på Stockholms hus. De som var kvar på Landskrona, de ville ha mycket av det de saknade. Sommaren hade gjort deras kost skämd och deras mjöl låg sammanpressat. Husen var nya och mjölet var varmt och möglade snabbt; det var dem ledsamt. Och maltet låg mycket samman och blev varmt; därav fördärvades mången man. De fick då en svår sjukdom; skörbjugg gör ingen man gott. Medan de satt vid bordet och tycktes friska, drack och åt, då föll deras tänder ned på bordet. Vilken människa kunde stå ut med det? ## s. 97 (maskinöversättning) Många av dem dog av det, så att huset låg nästan öde. Då gick de samman och klagade över sin nöd: ”Vill vi inte sända bud hem till landet och kungöra vår vedermöda för marsken? Jag vet att han inte vill dröja, så snart skeppen kan gå; han låter lasta frisk kost hit, levande nötkreatur, svin och får, och sänder hit friskt folk i vår och för det sjuka härifrån och hem.” Då svarade en riddare bland dem: ”Vi vill inte bedröva marskens hjärta; Gud kan ändå väl bota vårt bekymmer.” Ryssarna samlade sig då på nytt, och kareler och hedniska män, därför att huset låg dem så illa till ## s. 98 (maskinöversättning) att de i det landet inte hade någon annan möjlighet än att de skulle ge sig in under det eller också fly, om de ville leva. Då samlade de en väldig här och kom först dit med en liten skara och ville åter påla mynningen; det var så nära huset, två mils väg eller två veckosjöar, vare sig man skulle rida eller ro. När de från huset såg dem rida, då ville dessa inte vänta längre, utan drog på sig sin utrustning; inte tjugo tillsammans, så få var de. Och de red och ville utforska vad ryssarna ville ha för händer. De visste inte av några andra läger än dem som de såg rida. När de kom till mynningen, ## s. 99 (maskinöversättning) då såg de ingen man där, utan timmer huggit och framdraget och pålar som de skulle ha slagit ned. När de inte såg något till dem, då vände de om och ville åter hem. Då hade de lagt sina bakhåll; på detta sätt stod deras avsikt: att de inte skulle nå huset igen, och att de skulle gripa eller slå dem. De höll i skogen inte långt borta; hundra ryssar var i vardera. De kristna lät det stå till på dem och högg sig genast igenom två; i det tredje bakhållet blev han sårad, herr Sten, som var deras anförare. Då kom de igenom dem alla tre; mången ryss gjorde de ve. Ryssarna följde dem hela vägen; deras hjälmar klingade som ett städ. ## s. 100 (maskinöversättning) där man brukar smida på. De hade övermakt att strida mot; vilken skara som än for mot dem, vare sig den var liten eller stor, slog de dem alltid ur sadlarna så att de fick ta till att gå till fots. De följde dem hem ända till porten; sedan vände ryssarna om och red bort igen. Därefter blev huset belägrat av ryssarna och av deras makt. När ryssarna kom, var det då ännu sexton stridsdugliga män där. Ryssarna stormade natt och dag; där utdelades mångt ett ängsligt slag. De kristna var få och huset var vidsträckt; ## s. 101 (maskinöversättning) hedningarna växlade ofta och tätt; en skara gick fram och en annan ifrån; så lät de dag och natt gå. De kristna blev då så trötta – ni kan väl pröva vad det innebar: den som arbetar dag och natt, det är inte underligt att han blir trött och har ingen vila eller rast; han uthärdar det inte länge. Då kom eld i huset och det brann, och ryssarna gick in man efter man. Då flydde de kristna från värnet och in i en källare och värjde sig där. Somliga blev också döda på värnet och blev då åtskilda och kringströdda. Var och en blev död i sin vrå. ## s. 102 (maskinöversättning) Mången blev där dräpt som låg sjuk. Herr Sten talade så till ryssarna: ”Plägar ni inte ta goda män till fånga?” De lade ifrån sig sina vapen och ville ge sig, ty för var och en var det kärt att leva: ”Vi kan väl träla i våra dagar, arbeta, bära, lyfta och dra.” Torkel Andersson svarade då: ”Bedröva inte marskens hjärta så.” En ryss sköt han med ett spjut in i bröstet och ut genom ryggen, så att han störtade ned på stället. Sedan fick de som var i källaren ett bad. En from hjälte hette Karl Hake; hans egen kamrat stack ihjäl honom; han hade ryska kläder på sig och ville gå in i källaren; ## s. 103 (maskinöversättning) han blev dräpt därför att han inte kände igen honom. Gud beklage den stora skada som hände där! Gud ömke den jämmerliga nöden att så mången hjälte blev död där. Då värjde de sig i källaren så att ryssarna inte kunde få tag i dem, förrän de svor dem eder och bad dem ge sig och lovade dem trohet att de skulle leva, och att de skulle ta dem till fånga och föra dem med sig och inte göra deras liv någon skada. Då gick de ut och gav sig. Gud give deras själar himmelriket, dem som led döden på det slagfältet, och ömke deras jämmerliga missöde, att det skulle gå dem så illa att hedningar skulle få makt över dem. ## s. 104 (maskinöversättning) När fångarna var fördelade och det var slut och de hade bytt ägodelarna och bränt huset, då for ryssarna alla hem, och fångarna förde de bort med sig. Det var lite som blev obränt där. På detta sätt blev huset vunnet. Därefter, på det tredje året, var ett hov i Söderköping, så höviskt, vackert och rikt – kunde jag väga detta så jämnt att ingen sade att jag hade misstagit mig – herrarna och furstarna hade klätt sig i baldakin och dyra kläder. Där var fröjd och mycken glädje med god kost och ädla seder, mycken disciplin och fast frid, så att män som har farit vitt och har varit på många platser ## s. 105 (maskinöversättning) gav det därför pris och lov: de hade inte sett ett vackrare hov. Kung Birger kröntes där med mycket pris och stor ära. Hans broder hertig Valdemar blev riddare, och hans bröllop stod; Torgils Knutssons dotter fick han då; därför var det värre att det sedan gick henne illa, att hon skildes från sin man, han från henne och hon från honom. Lekarna fick där dyra gåvor, hästar och passgångare och andra gåvor, kläder och silver och annat slag, så att de for glada hem till sina land. Här sägs att hertig Erik hade trolovat sig med en jungfru som han unnade bäst, den vackraste man kunde se, ## s. 106 (maskinöversättning) kungens dotter av Norge. Jag tror inte att hon var äldre än då på sitt femte år. Kung Håkan sände dit brev; däri stod fagra och goda ord, och han hälsade hertig Erik, bad honom vara hos sig över julen och inte vänta längre, utan genast rida från hovet och till honom, så fort han förmådde. Bröderna skildes åt väl förlikta. Kungen for sin väg, och hertigen red till Norge. Drotsen Abjörn var med honom och herrar som med rätta tillhörde honom, herr Mattias och herr Arvid; de riddarna hade då till sed att de alltid följde sin rätte herre, vare sig det gick till det bättre eller värre. Greve Jakob kom också i hans följe; ## s. 107 (maskinöversättning) han tog väl emot honom som han var värd. Fastän världen gick honom illa i hand, hade han ändå borgar och land och var en ädelboren herre, då han var utsvuren ur Danmark, och andra hjältar, fullt dugliga, som var fördrivna från Danmark, Peder unge Porse och andra fler, så att hertigens skara blev då större. De följde honom alla då gärna, ty han hade kungens dotter i förväntan, så att han förde en vackrare skara, riddare och svenner och riddares gelikar, till Oslo, till den staden. Han gjorde så som kungen bad. Var man tog väl emot honom där, och kungen gick ut emot honom och tog emot honom med mycken heder. ## s. 108 (maskinöversättning) ty han var sällan sedd där. Därför förundrade folket sig mycket över honom och sade: ”Är det den ädle mannen, den milde hertig Erik?” Och mången tänkte för sig själv: ”Gud har väl skapat honom för världen”, där de så länge hade stirrat på honom. Då önskade var man som såg honom honom gott: ”Gud låte hans vilja gå väl här, och låte han få fram vad han vill; därtill give Gud honom lycka.” Då gick han dit där drottningen var med den tukt som med rätta tillkom honom. Hon tog väl emot honom, som hon väl kunde, med söta ord och röd mun, som kom av hjärtans kärlek. Hur de tog emot den ädle fursten, ## s. 109 (maskinöversättning) det kan jag inte säga en tusendel av, ty min konst räcker inte till för det. Därvid levde de som de hade tänkt, med heder och ära och mycken tukt. Herr Vinzlev låg där sjuk och dog på femte juldagen i Oslo. Till Vårfrukyrkan bar de honom, de ädla herrar som var där, och lade honom ned framför högaltaret, som ännu är sed i många länder, att man plägar begå en herres begravning väl; de kunde inte få mer av världen. Nionde dag jul tog han avsked, som det står skrivet här i denna bok, med tukt, som aldrig fattades honom. Kungen sade: ”Det är mig ledsamt att ni inte vill stanna här hela julen.” Han sade: ”Mitt läge är sådant ## s. 110 (maskinöversättning) att jag inte kan vänta här längre; jag vill också se hur det står till där hemma.” ”Vill du inte stanna här längre, då låte Gud dig fara väl och låte dig få lycka och ära och unne mig att snart se dig igen med fröjd och glädje, som jag unnar dig.” Då gick den ädle, vise mannen till drottningen där hon stod. Då sade det ädla, rena blodet: ”Far väl, son och julbroder.” Han sade: ”Min kära, söta moder, nu vill jag ge er i Guds våld för er dygd, så mångfaldig, som jag har rönt och sett av er, och mycken glädje har ni visat mig. Min tjänst är er, var jag än är.” Hon höll honom kär i sitt hjärta helt utan falskhet; så rönte han det när han behövde det. ## s. 111 (maskinöversättning) Han hälsade var man han såg. Fruarna gick alla för att stå, var och en i sitt fönster, med kärt sinne och god håg, och såg alla efter honom. Fullgott härbärge var honom att vänta, och de läste alla för honom och bad att Gud skulle med sin nåd sända honom väl hem till landet. På detta sätt skildes han från dem och red så därifrån och hem till landet. Vad han sedan hade för händer, det blir er framdeles sagt; till dygd och ära stod all hans håg. Herr Torgils Knutsson var ännu då mäktig och såg till riket och till dem, bröderna alla tre. ## s. 112 (maskinöversättning) I Tyskland fanns en grevedotter som han friade till, från Ravensborg, ett hus och en stad. Hon fördes vänligt till honom i landet med guld och klenoder av många slag, penningar och silver i god mängd; ändå hade han mer hemma än han sände dit. Han hade också förut en hustru; hon blev sjuk och dog plötsligt; därför satt han ogift mången dag. Nu ingick han ett annat äktenskap. I Stockholm var hans bröllop; god kost sparades inte där åt var man som hade kommit dit. Om morgonen gav brudgummen sin hustru till morgongåva ett gods som hon ville ha; ## s. 113 (maskinöversättning) huvudgården heter Gum, och elva gårdar ligger därikring och goda kvarnar och landbor, ollonskogar och fisksjöar; därav skulle hon kläda och föda sig om hon levde efter hans död. Tredje dagen var bröllopet förbi och en del av folket bortridet. Då gick herrarna och talade med varandra i ett hus och satte sig ned. Torgils Knutsson började då: ”Gud vet väl att jag gärna vill vara er alla bröder till tjänst; vad jag vet vara till er heder och ära, det vill jag göra så gott jag kan. Nu hoppas jag få lov av er att jag får sköta mitt eget bo; jag behövde väl nåd och ro. Er fader gav mig er i hand ## s. 114 (maskinöversättning) och era borgar och era länder; jag har länge förestått dem. Är det annat än väl, så är det mig ledsamt; är det väl, så är det för sig. Det är ingen så kärt som mig. Har jag sedan köpt gods eller samlat ihop silver, det står allt till er nåd, och ge mig vad ni beslutar. Och tag en annan duglig man som väl vill och som väl kan och är ung och kan arbeta; åldern börjar gå hårt åt mig. Därför vill jag ha lov av er och tigger om det som en gåva, och jag tjänar er gärna, det vet Gud väl, och kommer till hovet när jag får bud.” ## s. 115 (maskinöversättning) De svarade alla med en mun: ”Vi har ingen som så väl kunde se till riket som han, ty han är en klok man. Han ser framåt för kungen; kronans ägor är långa och breda; han vet väl var de skiljer sig från det som hör hertigarna till.” Hertigarna har beslutat, med Guds tröst och kungens nåd, att de vill ha sitt hertigdöme, båda bröderna, som det väl anstår dem, och ta till drots vem de kan få. Då sade hertigen: ”Jag vet ingen som vore dem så väl rätt som herr Abjörn, om han ställer sig till min tjänst [osäker tolkning]. Då ger vi honom våra sysslor i händer. ## s. 116 (maskinöversättning) om ingen man förvanskar det för oss.” Marsken Torgils såg då till för kungen, drotsen Abjörn för de två bröderna. Då stod riket ärligt väl; bönder levde med rätt och skäl; herrarna stärkte frid och förlikning; ingen vågade göra den andre orätt. Utländska män, de bad att osämja skulle uppstå i riket. Därför, värre är det, blev deras bön alltför sann; det fick mången duglig man betala för. Förmännen kom inte överens med varandra; då började det stå illa till i riket. Tranäs, det var ett fäste; där var bröderna alla gäster. Marsken hade bjudit dem alla till sig. Öl och must, mjöd och vin ## s. 117 (maskinöversättning) sparades inte för någon där. Vad man talade öppet, det kunde allmogen väl förstå. Om morgonen talade kungen så till sin broder i hemlighet: ”En sak har då kommit till mig; jag säger er väl vad som är mig sagt: på detta sätt står er avsikt, att ni vill fara ut ur riket och vill vara till min skada. Är det så, så var på er vakt mot mig. Vill ni ha frid med mig, så ge mig brev därpå; era insegel ska stå därför att ni inte ska vara emot mig i något.” Dessa brev lät han skriva, och de var då redo på stället på alla sätt som kungen bad. Hade han talat emot där, då var ett råd så uppgjort, ## s. 118 (maskinöversättning) och det hade kommit fullt nära att kungen ville ha hållit honom kvar där. Därifrån for de alla på en gång, hälsade väl och tog varandra i hand. Folket skingrade sig; kungen red till Visingsö, och hertigarna red till Rakkaby. Då kom dit brev och bud på nytt att de skulle fara till kungen och själva svara och fria sig från den sak som man talade om bakom deras rygg. Herr Abjörn och herr Arvid, de litade inte väl på kungens frid. De red då till ett annat ställe, dit som hertigen bad. När hertigen kom till kungen, satt hans kläder höviskt på honom, ## s. 119 (maskinöversättning) på hans kropp och alla hans leder; honom följde tukt och ädla seder. Han hälsade kungen höviskt; han svarade honom föga och dystert och bad en biskop tala hans ord och avsluta det innan vi går till bords. Biskopen sade: ”Nej, jag är en präst och får inte; tag därtill en annan man som bättre kan tala era ord.” En riddare började då och sade, och hertigen stod alltjämt kvar och teg: ”Den första sak som min herre lägger er till last, det vågade ingen som nu lever göra i Sverige, det som ni har låtit göra: ni har låtit föra kost ut ur landet, fläsk och smör, korn och råg; jag undrar varför det kom er i hågen, medan min herre hade förbjudit det. ## s. 120 (maskinöversättning) Ni har inte tänkt er för noga att ni vill handla emot min herre; nu är det för sent att råda bot. Han lägger er också en annan sak till last för den vedermöda och omak som han har haft av ert högmod; han vore inte värd att tåla det av er eller av andra heller. Ni har retat hans hjärta mot er genom att ni red med väpnad hand [osäker tolkning] med hans ovänner genom hans land; ni har brutit kungens edsöre; ni har inte haft så mycket nytta av det och får heller ingen nytta av det framöver, så framt kungen är vred på er. Den tredje saken är denna här ## s. 121 (maskinöversättning) som min herre kungen klagar över er: er riddare slog hans portvakt, som vaktade hans hus och var honom kär, därför att han inte ville släppa in honom; han fick en puff vid sin kind; honom tycktes som om hans öra brann; han säger att han ännu inte har kommit över det. Det hade varit mycket bättre att låta det vara och att kungens tjänare hade varit oslagen; då hade er sak inte varit så stor. Nu är min tunga inte så slug att jag dömer någon rätt därom, utan kungen göre som han vill. Den fjärde saken är denna; jag vet att det kommer en träta av den; det har varit och är och är ännu ## s. 122 (maskinöversättning) att en herre och hans män håller ett tornerspel; vad det vållar, det vet jag inte. När era män och vi möts, är vi hälften fler än ni; ändå blir vi nedtrampade och förlorar allt vi sätter emot. Det gör ni allt för ett hats skull; herr Mattias är där hövitsman därvid, och andra fler som jag vet, alltsammans till kungens förödmjukelse. Detta är den sak han klagar över er för. Nu är jag en som gärna ber till min herre kungen, er broder, att han vore nådig och god mot er.” Då stod kungen upp, illa vred, och sade som en man som är svårt uppbragt [osäker tolkning]: ”Hade jag inte kallat er hit, då skulle ni raskt ha fått se den rätt som hörde till. ## s. 123 (maskinöversättning) Nu är det så att jag inte vill ge er frid längre än i dag tills solen går ned; får jag tag i er därefter, då ska ni veta att det går er illa.” Hertig Erik började då svara: ”Får vi då fara säkra härifrån?” Kungen svarade: ”Ge er härifrån; jag tänker ändå något under tiden.” Sedan blev de utsvurna ur riket, två ädla och välborna furstar. De visste inte vart de skulle vända sig, dit där deras bekymmer fick ett slut. Till Danmark föll då deras väg, såsom fördrivna män plägar fly dit där de väntar sig stöd. Väl hade kungen haft makt att hjälpa dem om han ville och trösta hertig Erik den milde, eftersom kungen var hans svåger, såsom den som har en annans syster. ## s. 124 (maskinöversättning) När de kom dit där kungen var, gjorde de det som med rätta tillkom dem: de gick fram för att stå inför kungen. Kungen såg dystert på dem. Ändå hälsade han dem båda. De sade: ”Herre, på er nåd har vi nu kommit hit.” Han sade: ”Jag vet väl hur det är med er.” Deras ärende och deras läge, dem kände kungen grundligt i allt. Att kungarna båda höll samman, det tycktes dem inte vara något gamman; att kungen inte ville hålla med dem, det torde drottning Märta ha vållat. Då blev Nyköping belägrat av kungens män och hans makt. Det blev uppgivet på kort tid, som det står skrivet här i boken. ## s. 125 (maskinöversättning) Därefter inom kort tid, rätt samma sommartid, då hölls ett möte i Fagerdal; där fanns ett fullgott urval av herrar. Kung Birger kom först dit och med honom mången from hjälte. Dit kom också drottning Märta; kungen av Danmark kom också då med riddare och svenner, en vacker skara, och man såg fara framför kungen pipare, trumslagare och trumpetare; man hörde dem långt innan man såg dem. Tolv bloss förde man framför honom, och tolv riddare dubbade han där. För lekarna gick det väl där; ## s. 126 (maskinöversättning) deras täcken och deras rännetyg var brunt och till hälften baldakin och väl fodrat med ekorrskinn. När bohorten var slut och de hade ränt sina hästar så och så hovligt som de hade tänkt, då visade kungen sin artighet och gick dit där drottningen var. Hon gjorde som med rätta tillkom henne, gick ut emot sin broder; de var syskon på faderns och moderns sida. Sedan gick herrarna och talade med varandra. Den som har tålamod och väntan och måtta, han har halva visheten. Hertig Erik ville inte dit, ty kungarna ville båda ett och hade båda lika gärna sett att den ene skulle råda som den andre. ## s. 127 (maskinöversättning) Därför var den ädle, vise mannen inte där under tiden, men ändå var han inte långt därifrån och hörde hur hans dagtingan stod. När han hörde att den inte var god, tog de den väg som låg till Norge och lät kungen förstå att de hade kommit på hans nåd, om Gud gav honom det till råd att han ville hålla dem där en stund tills världen ordnade sig på annat sätt. Och de klagade att deras broder hade fördrivit dem från det gods som Gud hade givit dem och som deras fader hade lämnat dem i arv, och att han ville fördärva dem på detta sätt: ”Och han vill inte ge oss något av riket.” ## s. 128 (maskinöversättning) Hertigen sade: ”Om jag får leva ett år, ska jag in i riket, även om jag inte kommer in denna gång.” Kung Håkan svarade dem väl: ”Eftersom kung Birger plågar er så, då är ni välkomna, inte desto mindre. Jag vill medla mellan er, så framt jag förmår det. Är kungen så ovis att han vill låta er gå under, vill jag hjälpa er så gott jag förmår.” Och han förlänade dem ett hus och en stad; det hjälpte också mycket att drottningen bad att kungen skulle vara god mot dem; hon var huld mot dem som deras moder. Och så mycket av landet som han ville, det tog hertig Erik den milde och provianterade slottet så gott han kunde, så att han var orädd för mat ett år. ## s. 129 (maskinöversättning) Det huset och den staden hette Konungahälla. Där är inte två mil emellan Lödöse och dit; så nära ligger det ena det andra. Kung Birger fick nys om att huset var förlänat åt hertigarna. Han sade: ”Det ligger oss alltför nära; nu vet jag grundligt hur det går. Sverige får nu besök av dem; de rider ännu ända in i härbärget till oss.” Då byggde de ett hus på Gullbergs hed, starkt och fast på det sättet att landet skulle ha tröst av det; ändå löste det föga hans bekymmer. Ändå var hertigens män så djärva – ## s. 130 (maskinöversättning) vem vet hur det är innan han prövar det? Litet innan Lödöse brann, då grep de herr Bengt lagman i Agnatorp, hemma hos sig. Skulle man leta ända ut till Rhen, kunde man inte få bättre hjältar än hertigarna då hade med sig. Sedan brände de Lödöse helt i grund, så att somliga män aldrig fick ersättning för det. Sedan dröjde de inte längre; de gästade ett land som heter Dala och byggde ett hus som hette Dalaborg. Bönderna var inte utan sorg; de skulle både bära och dra dit och arbeta därtill både natt och dag, tills huset var byggt och allt hade kommit väl till slut. ## s. 131 (maskinöversättning) När kung Birger fick veta detta, då sände han åtta riddare som var honom hulda och trogna; de lade sig ned vid Angnabro och skulle riva bron och värja den om någon man ville härja i landet. När hertigen hörde att de var där, sade han: ”Se efter var herr Mattias är och be honom gå hit till mig; jag säger honom var han kan finna äventyr.” Herr Mattias blev då glad och gick till hertigen på samma ställe. Hertigen sade: ”Var inte så djärv för den skull, jag säger varför: de har brutit sönder bron ## s. 132 (maskinöversättning) och timret har allt flutit bort; därför vet jag inte hur du kommer över.” Herr Mattias sade: ”Så framt jag lever, fastän de hade bränt dem alla, ska jag över, det är därmed slut. Så framt jag finner ett vad, söker jag upp dem på deras tältplats.” Han tog med sig dem han ville ha; de hade en lång väg att trava. När de kom till ån, då var det så mörkt att ingen såg den andre som red framför honom. Ån var både djup och bred och var fullt illa att rida i. Somliga ville vänta på dagen. Herr Mattias sade: ”Vi ska härtill ## s. 133 (maskinöversättning) det gå som vår Herre vill.” Deras hästar vadade och ibland simmade de; då hjälpte Gud dem så att de kom över på den andra stranden. För en man gick det så illa att han drunknade i strömmen; det gav de inte akt på. Deras fiender låg alla i en by och hade lä för regn och väder, riddarna alla i en gård, och de höll en stark vakt över sig. Där var det då ljust inne i gården [osäker tolkning]: en eld hade vaktmännen tänt; den låg mitt på gården och brann. Då sprang en av deras vaktmän till stugan där herrarna låg. När hertigens män såg detta, ## s. 134 (maskinöversättning) det hus som herrarna var inne i, sprang de av hästarna, mer än tio, och sprang alla fram till dörren. Ändå hade de fått budet förut att hertigens män var så nära; då vore det bättre att vara därifrån än där. Somliga fick på sig sina tröjor och sina harnesk. ”Vi ser nu väl att det ser illa ut; vi ska ge oss fångna här, annars har vi liten utsikt att leva.” Karl Elinasson blev sårad där; han hörde till hertig Valdemar. De blev där alla hertigens fångar och lovade Gud att det skulle gå så att de inte fick döda och sårade män fler än de då var. Deras hästar och deras hingstar, ## s. 135 (maskinöversättning) dem förde de bort, alla de bästa, harnesk och plåtar och annat mer, både kopparkärl och väskor [osäker tolkning], kläder, silver och reda penningar. Då började kung Birger rasa illa när han fick de nyheterna att det gick så illa för hans män. Och han sände då brev till alla landskap och lät sina män förstå det och bad dem alla vara redo: kungen ville fara på en färd och ville belägra Dalaborg; därifrån ville han inte låta någon man utebli [osäker tolkning]. De gjorde som kungen bad och möttes alla på ett ställe, en annan gång vid Angnabro; ## s. 136 (maskinöversättning) de räknades till tio tusen man [osäker tolkning], både hovmän och bönder bland dem; så for de genom Värmland och hade bekymmer och mycket kval innan de kom bort till Dal, dit där huset var. Hertig Erik och hertig Valdemar, de hade då ridit till Norge; jag tror att de gjorde det helt oombedda. Och de sade så till kungen och lät honom förstå att huset var belägrat. Då samlade kungen sin makt och gav den i hertig Eriks hand; han drog också genast in i det land där kung Birger låg. När kungen fick veta det, ## s. 137 (maskinöversättning) då rustade han sig så som den man som vill strida. När hertig Erik kom dit, på en halv mils avstånd, då blev det bestämt en dag för förhandling, och det kom då i ett mjukare läge, och de förlikte sig då där, kung Birger och hertig Erik och deras broder hertig Valdemar. Vad som då med rätta tillkom dem av riket, det skulle de få tillbaka, och kungens hyllning och hans gåva, hans kläder och hans gods till län för deras tjänst, det är min tro. På detta sätt blev de förlikta; det gjorde Gud, som bäst förmådde. Konungahälla behöll hertigen; ville han dit eller vart som helst, ## s. 138 (maskinöversättning) ville han fara i Norge, det ville kungen inte neka honom, till hans eller till en annan stad; vad det än var han bad kungen om, det var honom inte förvägrat, utan allt var honom väl unnat. En gång bad hertig Erik kungen, när han var glad: ”Kunde ni förläna mig Varberg, det vore mig fullt väl rätt.” Kungen svarade: ”Gärna, vad mig angår; men det hör greve Jakob till. Ville han låta det gå för silver, det vore mig väl lagom.” Kungen sade: ”Jag ger honom visst silvret, om han kan mista huset.” Greven lät kungen få huset; det var inte alls emot hertigens vilja. ## s. 139 (maskinöversättning) Han gav det i hertigens hand och därmed halva Halland. Då inom samma år skildes hertig Valdemar från sin hustru, såsom de skiljs som inte får vara samman för de skäl som jag nu inte kan nämna alla. Jag vet att de inte skildes åt för osämja eller ont uppförande. De hade gärna velat slippa det. De skildes på grund av lagen om andlig släktskap (gudzsitzwa): hennes fader hade hållit honom till dopet; det har vållat det. De var unga när han gav dem åt varandra och visste ingenting om det. Ändå lovade biskoparna dem båda att de fick gifta sig om de beslöt det. ## s. 140 (maskinöversättning) Då började marsken misstänka, eftersom hertigen vill ha sin vilja, att de skulle vålla honom ångest, och han var varnad alla dagar att hertigen inte var god mot honom. Han kallade kungen sin broder: ”Han är min broder, jag är hans man. Jag hoppas att ingen kan bevisa fullt mot mig att jag har begått några förbrytelser utan att det var kungens bud. Jag ville att jag hade tjänat Gud så som jag har tjänat honom; då vore mig bättre lön att vänta.” Härnäst kom kungen till Lena och med honom många riddare och svenner ## s. 141 (maskinöversättning) och hans bröder, hertigarna båda. Då lydde kungen deras råd och lät gripa herr Torgils Knutsson; sedan började det gå honom illa. Inne inför honom, där han stod, sade han: ”Ädle, gode kung, att ni så skändligt utlämnar mig, det har ni skam av så länge ni lever.” Hans dagtingan hjälpte honom inte ett hår. När det går en man illa, då blir han sällan hörd. Om natten blev han förd därifrån och blev satt på en häst, och hans fötter låstes under buken. Det gjorde de för den sakens skull att man inte skulle ta honom från dem. Och de red över Tiveden och fruktade starkt ofrid ## s. 142 (maskinöversättning) från hans fränder och från hans svågrar, att de skulle lägga bakhåll för dem. Därför red de både dag och natt; mången ädel häst blev där trött innan de nådde Stockholm. Många dugande män bad då väl för honom, var han än såg, att han skulle få god dagtingan. I Stockholms torn satte de honom. Han gjorde som en vis man: ofta sitt skriftemål, och tänkte på sin själ. Han väntade sig ingen räddning, utan att han skulle dö för svärd. Före julen var detta här; mot fastlagen kom då dit herr Folke Jonsson av Fånö. ## s. 143 (maskinöversättning) och sade till honom att han skulle dö och bad honom göra sig redo för det, eftersom min herre konungen vill inte låta dig leva längre. Därför skall ni förlåta mig att jag gör som konungen befallde; jag sörjer över er död. De ledde honom söder om staden och gjorde så som konungen bad. Först grävde de hans grav, sedan högg de huvudet av honom. Ack, värld, hur du brukar löna den man som vill pröva dig till fullo [osäker tolkning]: din vänlighet och ditt fagra sätt slutar ofta med sorg och gråt. Över den grav han låg i lät de slå upp ett tält och lät göra ett altare där ## s. 144 (maskinöversättning) för den som ville höra mässa där. Där kunde man få höra den alla dagar. Är hans själ i någon plåga, då give Gud honom himmelriket för den död han led. Ett kors såg man stå där; vem som än for till staden eller därifrån bad desto hellre för honom; han hade desto mer nåd att vänta [osäker tolkning]. Han låg där i ovigd jord, där stadens boskap och deras hjord gick, ända till strax före pingst. Då bad hans fränder och hans svågrar att konungen skulle vara så god och tillåta dem att föra honom därifrån och till barfotabröderna: vem skadar det, eftersom han är död, att man gräver ned hans ben där ## s. 145 (maskinöversättning) där man ber för alla själar? Jag tror på Gud, som allt förmår, att han skall få sin del av det goda som görs där, så att han får himmelriket desto förr, om vår Herre så vill. Då gav konungen sitt ja till det. De tog upp honom ur den marken, hans kista och likaså hans skrin. När de bar honom därifrån gick alla de präster som var i staden, de gick alla hans lik till mötes; han var en ädel och mäktig herre medan han levde. Till det klostret bar man honom då och lät högtidligt begå hans begravning där med mässor och med psaltare och lade honom ned i koret. Gud, som i himmelriket bor, ## s. 146 (maskinöversättning) tage hans själ i sitt beskydd för den nöd han led här i livet. Den senare vårfrudagen [osäker tolkning] hände det som ofta sker: då var det en fest i Bjälbo, där var mången man glad och nöjd. Hertigen höll för sina män bröllop, som herrar brukade och ännu brukar för de män som de prövat och funnit goda; det är rimligt att man skall löna dem. Det är visserligen ädla herrars sed, och helst när herren behöver mannen. Där hölls fem bröllop på en gång. Väl är den man som får god lycka och åt vilken den stora glädjen skall vederfaras att välja sig en av alla de kvinnor som finns i världen ## s. 147 (maskinöversättning) och ha henne kär i sitt hjärta, och som av hjärtans kärlek vill vara honom god tills döden skiljer dem [osäker tolkning]. När den festen var slut, då hade hertigarna sänt sina män upp i Sverige och red med få män i hemlighet, så att inget ord skulle gå om det, och lät sina män förstå på vilken plats de skulle möta dem, och de hade tänkt gottgöra sin skada. De red upp i Svitjod; konungen lät inte bjuda dit dem, ändå ville de gärna träffa konungen. Därför red de till Hundhammar, deras gård; den ligger långt norr om Kolmården. ## s. 148 (maskinöversättning) Där lät de sina hästar stå och tog de skepp de kunde få, så många som väl bar dem, och rodde dit där konungen var. Konungen var i Håtuna, och hertigen kom just i det ögonblick då konungen skulle gå till bords. När konungen såg dem tog han emot dem med stor höviskhet; han visste inte vad de hade i sinnet. Sina kläder bar de upp, alla de hertigens män som var där, och gick ut i det hus där de skulle ha sovit. När de alla kommit dit drog de på sig sina vapen så att ingen av konungens män såg det. Den dagen var då nästan förgången; då blev kung Birger tillfångatagen och drottning Märta med honom. ## s. 149 (maskinöversättning) Sedan fanns det krig nog att vänta. En småländsk sven hette Arvid; när han såg den ofreden och förstod att det såg illa ut, då gick han därifrån till fots med konungens son på sin rygg. Han sprang och hade mycken möda; han var en ung man och stark och bar honom därifrån och till Danmark och lade honom i konungens sköte. Tårar flöt ned på hans kinder, och han berättade för honom vad han hade sett. Då sörjde kung Erik när han fick veta vad som hänt där. De nyheterna flög då vida omkring. Lever någon man som minns det: det barnet var konungens förstfödde son. Vid mickelsmäss skedde detta. ## s. 150 (maskinöversättning) Fångenskapen hade detta till villkor [osäker tolkning], att de ville hämnas sin skada så: vad man än ville nämna för konungen, det gjorde han; han hade inget annat val. De sade: Gör som din bror vill, upplåt för dem både borgar och land och överlämna dem i hertig Eriks hand. Till Stockholm förde de honom då. När borgarna hörde detta sade de: Vi vill inte uppge borgen så länge vi vet att konungen lever. Till Nyköping förde de honom därifrån. Herr Mattias låg under tiden framför Stockholm, framför borgen, och hade staden; han gjorde som hertigen bad honom. Konungen satte de i Nyköping och gav honom vad han behövde för sitt uppehälle, både öl och mat, så att fångat folk inte kunde ha det bättre än de båda hade det, ## s. 151 (maskinöversättning) både i fråga om mat, dryck och kläder. På samma plats var han då där kung Valdemar förut hade varit. De hade gott härbärge att sova i, kök och varm stuga, och en redbar man skulle vakta dem och sköta dem väl, så som det anstod dem, och skaffa dem allt de krävde. Var det så att fogden inte hade det, skulle han skaffa dem det varhelst det fanns, med vänligt sätt och gott svar, så att de hade det hedersamt bra. Man lät dem inte svälta i fångenskap [osäker tolkning]. Hela riket föll i hertigarnas händer, riddare och svenner och deras fränder; de följde honom vart han än ville. Då fick hertig Erik den milde veta att konungen av Danmark hade sänt ut många starka hjältar ## s. 152 (maskinöversättning) som trängde in i Sverige. Då samlades båda hertigarna och for mot gränsen med manlig makt och väldig styrka. Dock låg de där bara en kort tid; de danska for andra vägar men låg vid Kindahus en stund; sedan for de till Bawasund. Åtta dagar låg de där innan de danska kom så nära som en mil bort. Man såg där mången blank harnesk och många goda, nya plåtar. Upplänningarna hade inte tänkt fly. Danskarna sade att de ville strida; upplänningarna sade att de ville vänta på dem. Då kom man överens om stillestånd, ## s. 153 (maskinöversättning) annars hade det blivit ett dråp där. Danskarna for då hem igen, och hertigen gav dem lov att fara, de som hade varit ute med honom; de hade också gärna farit hem. De hade ingått stillestånd för ett år. Den sommar som kom därefter for hertig Valdemar till Tyskland; hur det gick honom där får ni höra längre fram. Hertig Erik ordnade sin färd vid olsmäss till Norge, och han tänkte att han skulle bli säker på att han skulle få sin mö, och mötte konungen i Kraxö. Då löd konungens villkor så: Kan jag inte få Varberg tillbaka, då kan du inte få min dotter. ## s. 154 (maskinöversättning) Vad skulle jag då längta efter? Då sade hertig Erik: Vill du inte ge mig henne? Gud give henne lycka, vem som än får henne; Varberg får du inte tillbaka i år, och desto senare, eftersom du beter dig så. Då vände hertig Erik tillbaka till Kungahälla och höll sitt gästabud; vin och mjöd, öl och must fanns där rikligt tillrett. Det tycktes mig att jag aldrig har sett ett vackrare gästabud än det som var där. Höviska kläder, mången uppsättning, bar hertigen och hertigens män där och gav dem till de kringvandrande gycklare som var där. Där var en präktig sal uppförd. Greve Jakob kom till dem den kvällen ## s. 155 (maskinöversättning) som ville ha borgen tillbaka; han miste den eftersom han var sen. De visade där därtill stor höviskhet; det gästabudet hade de tänkt sig till bröllop. Hertig Valdemar for på pilgrimsfärd och hedrade Vår Fru, som hon var värd. Under tiden lät han värva i sold åttahundra hästar och ännu fler, som for efter honom till Sverige. Många visa män svor på att de inte hade sett en vackrare här av så mycket folk som då kom dit. Femhundra hästar kom dit; man har sagt mig det, den som vill vittna med den man som såg det [osäker tolkning]. Den som skulle stå emot de femhundra, han behövde väl tiohundra. ## s. 156 (maskinöversättning) Av det skälet säger jag varför: bättre riddarskap vet jag inte i hela kristenheten. Det är hovmän från Uppland, från Östergötland och Småland; den som vill räkna upp all deras dygd, han säger, att det inte är lögn. Dessa förde hertig Erik alla med sig ut i Skåne mot julen, när stilleståndet gick ut. När kung Erik fick de nyheterna for han över Öresund och ville inte vänta en stund. Första dagen de kom dit fick de mat i god mängd, så att hertigarna och hela deras här hade nog allt medan de var där, ## s. 157 (maskinöversättning) en och en halv dag och en natt, så att ingen klagade på att något fattades honom. Odhkna Ljunga hette den byn; det förrådet var tillrett där för att konungen skulle ha nytta av det. Då kom hertig Erik lika snabbt och tog det utan konungens tack; mest var det trampöl [osäker tolkning] man drack där. Konungens bror var också där [osäker tolkning], med hundra hästar låg han där; han blev tillfångatagen där med flera andra, eftersom hertigens makt då var större. De brände allt de for över, både små byar och likaså stora. I Gräwie var de på juldagen. Bönderna hade gärna sluppit det, ## s. 158 (maskinöversättning) de som då sprang till skog och gömställen; jag tror de hade en usel jul. Sedan drog de genom Halland i god frid och utan brand, eftersom det tillhörde Kristoffer. Hertig Erik sade: Jag vill inte bränna för någon man som bor här [osäker tolkning]; han är min vän, som jag tror. Dock var det delat i två [osäker tolkning]. Så for han hem till sina länder med sitt folk och med sin här. De tyskar han hade där förlade han i köpstäderna, så att de inte skulle göra någon man skada, och satte en befälhavare över dem; vad som fattades dem, det krävde han ut. Köpmän skaffade dem öl och mat, var och en efter sin förmåga, som han kunde. Bönderna skulle föda deras hästar och förde foder åt dem med stor möda, ## s. 159 (maskinöversättning) åt dem som låg i Söderköping, som bönderna hörde, märkte och såg. Så levde tyskarna bland dem; de red ut på landet hem till dem, deras drängar och utskickade [osäker tolkning]. Den gör alltid illa som vet lite; de tog vad de fick för sig och gjorde dem våld och mycket ont. Bönderna började då ledsna vid det och började bli stötta och vreda och slog till slut en tysk så, att de andra blev alla vreda. Han red inte ut i bättre lynne än han kom tillbaka med blodig hjässa. Då blev tyskarna alla vreda ## s. 160 (maskinöversättning) och tyckte att det var illa att det skedde, och de tog på sig sina rustningar och ville angripa bönderna med en strid, om de kunde. De arma bönderna satt då hemma och skaftade sina klubbor och sina liar; den striden förlorade de, så var det. Tyskarna vann då segern; bönderna föll och somliga flydde. Härefter, de närmaste sommardagarna, lät konungen av Danmark dra sin här in i Sverige. Många riddare och riddares likar syntes då i Sverige för den konungs ära och heder som hade sänt ut dem. Grevens baner var känt där, från Holstein, ## s. 161 (maskinöversättning) och där bland dem såg man också hertigens av Slesvig baner, Valdemars, en mäktig furste. De två herrarna förde befäl över hären; i Lundby låg de då när hertig Erik kom, och med honom mången tapper hjälte. Där överenskoms då att det skulle råda stillestånd om konungen kunde komma ut; då skulle de vara väl förlikta, och han skulle ha tredjedelen av riket. Så blev det där förlikt. De ädla män som bor i Sverige höll ett möte i Örebro den fasta som kom därefter och gjorde det som rätteligen tillkom dem, och de kom alla överens om att de ville visa konungen nåd ## s. 162 (maskinöversättning) och släppa honom ur fångenskapen och ur det bedrövliga tvånget, om han ville lova och svära att han aldrig skulle härja riket med någon utländsk här, så vitt som riket är. Då skall han ha sin tredjedel och annat som tillkommer honom. Om han vill svära vid den Krist som skapade löv och kvist och vid det heliga brödet, Guds lekamen, som led döden för oss, då vill vi inte veta av hans skada utan av hans heder och ära på alla håll. Efter påsk kom rikets råd till Nyköping, så heter en stad, och till den borg där konungen var, och ville höra hans svar, om han ville gå in på det som de alla gemensamt kommit överens om. ## s. 163 (maskinöversättning) Han antog de villkor som de hade lagt fram för honom; han borde hellre ha betänkt sig [osäker tolkning] och umbärt sitt land en tid än att han hade svurit sig så till mened. Han svor fullständigt mened och gjorde mycket emot sin skapare, vid Guds lekamen och vid hans blod. Desto värre att han inte förstod att Gud inte skulle låta det vara ohämnat; han hade hellre bort lämna det onämnt än svära det han inte ville hålla. Därför föll mången plåga över honom. Han gav ut brev och lovade trohet och försatte sig själv i stor oro och gjorde som en oklok man: han gick in på det vid bann och bröt det strax därefter. ## s. 164 (maskinöversättning) Den var oklok som rådde honom till det. Det var inte lång tid mellan att han svor och att han for ut ur riket till sin svåger kung Erik. Konungen gav honom kläder hos sig [osäker tolkning] och tog emot honom med stor höviskhet, och kung Erik hade tänkt att hämnas all hans skada tillsammans med honom och sörjde över att han var så eländig och gav honom vad han behövde och hotade upplänningarna med ofred [osäker tolkning] och sade så till honom: Sörj inte, du har allt gott att vänta. Jag lägger en skatt på Danmark, vilket jag tror att han sade fullt sant, så högt som det förmår, eller också skall du få Sverige tillbaka. Detta stod så en tid och förblev. Då sände konungen av Norge ett brev ## s. 165 (maskinöversättning) till hertig Erik; han bad honom möta sig vid älven ovanför Kungahälla; den flyter mellan två länder, Sverige och Norge. På Munkholmen möttes de. De kom inte väl överens på någondera sidan; hertigen hade gärna velat stå i nåd, han hoppades få konungens dotter, och konungen ville inte så. Då ville konungen belägra honom; det blev sagt till hertig Erik. Hertigen hade ännu borgen då; herr Fikke var befälhavare där. Hertigen red till Lergasund och for över där på en liten stund och fruktade sedan inte hans vrede. ## s. 166 (maskinöversättning) Om sommaren var det som detta skedde. Kungahälla var då väl bemannat; hertig Erik trodde inte annat än att konungen ville vinna borgen. Då började han se sig för, eftersom där fanns raska hjältar på den och det var svårt att få den av dem. Fem veckor låg han där med en stor och väldig skeppshär. Bohus var då byggt där och dock ännu inte fullbordat. Det var av trä och inte av sten; det var hertigen mycket emot. ## s. 167 (maskinöversättning) att den borgen kom att stå där. Greve Jakob var där då; han viskade det i konungens öra att han skulle låta bygga upp den borgen. Sedan for konungen hem till sina länder, och borgen vållar de män bekymmer som far upp och ned på älven. Det är inte bara gott som man önskar honom som rådde till att bygga upp den: lön får han i helvetets gryta. Sedan samlade hertig Erik sin styrka, när vintern hade lagt is på sjöarna, så att man kunde rida och gå på dem. Han tog vägen som ledde till Norge och vände inte förrän vid Oslo. Norrmännen bröt ned mången bro; det hjälpte dem inte ett hår. ## s. 168 (maskinöversättning) De minns det så länge Norge står att hertig Erik var där; de tycker ännu att han far fram där. Framför Akershus lägrade han sig då och brydde sig inte om vad konungen sade och dubbade riddare och höll hov flitigt och fruktade inte norrmännen ett dugg. De män som bodde i den staden, de gjorde gärna vad hertigen bad; de hade inget annat val, eftersom mellan staden och borgen finns en liten havsvik. Staden var då rik nog och gjorde vad hans fogdar sade, vad han än lade på dem. Det skulle snabbt vara redo om de ville ha det väl, och de bryggde både dag och natt ## s. 169 (maskinöversättning) och tillredde mat, så att inget fattades [osäker tolkning]. Från landet tog de svin och nötboskap, hästfoder, så att det inte tröt. Då blev hertigen illa däran; dock hade han en läkare med sig som hjälpte honom mot dödlig sot och gav honom det som gjorde honom gott. Det var vid jul medan de var där. En å på en mils avstånd rann, och över den gick en bro. Norrmän, så som man räknade [osäker tolkning], höll till där under ett baner, väl tre tusen och ännu fler. När hertigens män blev varse att norrmännen kom i en väldig skara, då lät de leda ut sina hästar ## s. 170 (maskinöversättning) och blev raskt redo och red dit där fienderna var. Många av upplänningarna blev sårade. Norrmännen föll som gräs som bönder slår och lägger i stack; så drog man samman dem där i högar. Man må dock inte ge dem någon skuld: de hade gärna försvarat sitt land, fast det gick illa för dem; därför skall man inte ge dem någon skuld. De som ville leva längre flydde. De förde många fångar därifrån. Till slut började hertig Erik längta hem, eftersom han var sjuk; han kände att sjukdomen inte var mild och fruktade då dödens svek och for så hem igen till Sverige. ## s. 171 (maskinöversättning) Sedan slöt hela landet avtal och lovade det som man aldrig betalade, och gisslan förde de med sig hem. Fanns det något landskap bland dem som sade emot och inte ville så, där lät de branden gå fram. Så skildes han från norrmännen; jag tror väl att de minns det ännu. Sedan samlades norrmännen: Skall götarna här driva gäck med oss, att de har bränt vårt land? Av det har vi länge skada och skam om vi inte finner råd mot det; hela världen håller oss för spe. Vi vill bränna tillbaka i gengäld, så att de sent får bot för det. Och de samlades och for till Dal. ## s. 172 (maskinöversättning) Vad skall jag säga mer om det? De brände ett helt härad så att man inte såg ett hus stå kvar. En riddare var deras anförare, herr Ivar Jonsson hette han. De kom hem utan skada, som det ännu händer på många håll: lycka är bättre än guld; det går väl för den som lyckan är huld. En god man hette Helge Båt; han fick höra att det gick väl för dem. Då ville också han göra ett tåg; hur han for, det får ni höra. Han for också ned i Dal med stor här och stor ofred och tog där boskap, får och svin och ville var och en driva hem till sitt. När de var över bergsstigen en liten stund ## s. 173 (maskinöversättning) hörde de trummor under en lund på andra sidan vid ett kärr: Här kommer hertigen, det är desto värre. Då svarade deras anförare: Vad vet vi om det är han? Vare det nu vem som helst, jag hoppas att det skall gå oss väl. Dock var de inte alla utan oro. Det var fogden på Dalaborg; han hade satt upp hertigens baner och hade ställt upp sig så vackert att norrmännen gav vika [osäker tolkning] och då var och en tvivlade på sig själv, hur de skulle komma hem till sitt land, och de hade verkligen hamnat i nöd. Då släppte de all sin boskap; den som förut hade två hade då ingenting. Deras anförare sade: Dugande män, försvara er själva och fly inte ännu! ## s. 174 (maskinöversättning) De drabbade då samman på ett fält; svärden klingade och klingan skallade. Norrmännen förlorade segern där och prisade Gud att skogen var så nära och gömde sig i skog och snår. Hertigens män vann pris där. Den som bäst kände vägen av dem alla, jag tror att han kom snabbast hem. De pingstdagar som kom närmast därefter, när frost och snö och regn och blåst och vinterns tvång var förbi och fåglarna började sin sång, då ville konungen av Norge, och med honom andra fler, de som han då ville skulle fara med honom, ## s. 175 (maskinöversättning) många snäckor och stora buzor var då redo och seglade därifrån; somliga låg hemma under tiden. Han seglade mot Danmark; då var vinden motig och stark och drev många skepp in i Kalvsund. När de hade legat där en stund kom hertig Erik dit och började då en annan lek och tog varhelst han kunde få hellre större skepp än små och bemannade dem med sina män, unga hjältar, raska och fria. De rodde ut till dem på havet och vann sju skepp av dem och slog mycket folk ihjäl. Det behagade inte konungen. ## s. 176 (maskinöversättning) Herr Ivar Jonsson blev död där. Ack, Herre Gud, förbarma dig över den nöd som han kom i i den faran. Hertigen tog illa vid sig av att den dugande mannen var död. De bar honom till barfotabröderna och lät hedersamt begå hans begravning; mången dugande man såg det. Där var Erengisl av Skara, och de skulle då fara på ett tåg, och herr Magnus Kristinesson, den färden var inte lyckosam [osäker tolkning], och herr Magnus Algotsson med dem. De for då bort och kom aldrig hem, dit där norrmännen låg. När norrmännen såg att de alla var få ## s. 177 (maskinöversättning) och skeppen var små och ringa, då gjorde sig var och en redo så som den man som vill försvara sig. De rodde mitt in i hopen; där var larm och mycket rop. Norrmännen stod högt över dem med vad de kunde slå eller stöta och kasta ned med kaststenar, så att det var svårt att stå emot där. De tog då herrarna till fånga och lät dem gå upp på land och klädde av dem deras rustningar. Usla och ohederliga kämpar kom löpande dit i upphetsning och prövade om klingan bet. De högg dem alla så smått ## s. 178 (maskinöversättning) att det inte låg ett stycke där ett annat låg. Så brukar oädla män göra; varhelst dugande män hör det tackar de dem illa för deras gärning. De hade många skälmar i sitt följe. Gud give deras själar himmelriket för den hårda död de led. Då var konungen vid det mötet; utan sin hustrus lov gav han bort sin dotter åt junker Magnus, så har jag hört, henne som hertig Erik hade trolovat; det ångrade drottningen allra mest. Så seglade han hem till sitt land; då fick han nyheter om dem som hade stridit i Kalvsund; sådana nyheter fick han nog av. Samma år for hertig Erik på ett tåg av måttlig storlek ## s. 179 (maskinöversättning) eftersom det hade sagts honom att norrmännen med liten styrka ville stöta över mot Sverige för att göra skada och inte gottgöra något. Därför for han till Norge; de nyheterna hade sagts honom som säkra, att norrmännen ville strida med honom. Då flydde de och vågade inte vänta utan högg en fällning av träd framför honom; över den kom han med sin skara och till en by, den heter Ljungby; den tillhörde herr Tord unge. Där slog hertigen läger. Norrmännen tog illa vid sig och lät bygden stå helt öde, som om där hade varit en mandöd och folket hade dött ut helt; man mötte inte ett enda barn, ## s. 180 (maskinöversättning) fast man hade ridit många mil. Så stor ängslan hade de fått. Hertigen visste inte var de var; ändå var de alla samlade någonstans, i skogarna hade de hållit sig gömda [osäker tolkning], eftersom livet är kärt för de flesta. Hertigen skickade åt alla håll [osäker tolkning] och kunde inte få veta något om dem. Då skickade han ut tjugo i det syftet, som satt på goda hästar; de skulle rida och utforska var norrmännen var. Norrmännen låg på ett berg och såg vida ut över landet. När de såg att de inte var fler och att deras skara inte var större, då gick de genast mot dem ## s. 181 (maskinöversättning) och dräpte en man som hette Jöns Blå; tre av hertigens män dog där. Sådant är krigets lopp [osäker tolkning]. De andra kom väl undan från dem, så att norrmännen inte kunde få tag i dem, och kom dit där hertigen var. När man bar honom dessa budskap gjorde de som hertigen bad och satte sig genast upp på sina hästar och höll ute på fältet en lång stund och väntade att få en strid där. Därför flydde då norrmännen åt alla håll, vart och en kunde skydda sig. Hertigen for tillbaka hem eftersom de inte vågade stå emot honom, och brände så mycket han fann för gott. Sedan fattades det inte hertigen motgångar. Kung Erik av Danmark, ## s. 182 (maskinöversättning) han samlade starkt folk omkring sig, med danskar och tyskar däribland; mången man från främmande land for väl rustad i hans tjänst; därför var hans här stor och väldig. Arton landsherrar, somliga med fler hästar och somliga med färre, kom då till hans hjälp. Jag tror att deras pant blev väl inlöst; han gav dem särskilda gåvor och anvisade dem alla deras egendom [osäker tolkning]. Han gav ut silver med båda händerna, tusen mark lödigt åt gången. Den som har silver nog att ge ut, han finner många som stannar hos honom. När de hade kommit dit, ## s. 183 (maskinöversättning) de herrar som bodde nära honom, sade de: Se nu vad vi förmår. De hade trehundra hästar och tjugo som ville fara med honom till Sverige. Då red hertig Erik den milde ut mot gränsen med manlig makt och väldig styrka; han var då inte så stark att han kunde stå emot konungen. Kungar, hertigar och grevar, där såg man många goda hjältar följa konungen därifrån och gärna göra vad han bad. När de kom till Sverige gav hertigen vika och drog sig undan före dem in i landet; vad som fanns framför dem, mat och foder, det tog han allt; jag tror att konungens folk fick betala för det. ## s. 184 (maskinöversättning) Så långt de än kunde fara om dagen, där hade hertigen varit före dem och hade så tillrett det för dem att de gärna hade sett det bättre. Begav sig någon av deras här bort från dem, då kom genast hertigens män dit och dräpte, slog och högg allt ned. Därvid började de alla bli rädda och började till slut se sig för; av varje tjugo som red ut kom tre hem. Och ingen vågade gå så bort från hären utan att lita på att de kunde nå honom [osäker tolkning]. När hertigen kom till Värnamo, de män som var honom hulda och trogna, dem lät han en del fara till Lödöse och till Skara och besatte sina borgar med goda män, ## s. 185 (maskinöversättning) som herrar brukade och ännu brukar och väljer det bästa när det tränger på och de inte förmår vänta längre. Vid Kumblarum tog han upp en försvarsställning. Till slut kom konungen dit; då drog sig hertigen undan till Holaveden, och kung Birger slog läger i Jönköping med riddare och svenner. Eftersom det var svårt att få sten där byggde de en borg av trä. Nötboskap och får och annan boskap drev de upp dit och slaktade och fruktade ofred från hertigen. Konungen ville rida runt skogen, och hertigen hade tänkt vänta där och hade förlagt i Bjälbo tyskar; när de hörde det sägas ## s. 186 (maskinöversättning) kom de därför till hertigen vid Säm, som en by heter. Danskarna började snabbt gå över, och hertigen ville strida med dem. Herr Mattias bar hans baner; då hände det som ofta sker: hans häst störtade över en sten, det var dem alla mycket emot, och föll så ängsligt hårt att banerstången brast sönder. När konungens hela makt kom över, då vände hertigarna om och skildes åt där, båda två, och dock med bådas samtycke. Hertig Erik for till Kalmar; den andre ville fara till Stockholm. ## s. 187 (maskinöversättning) Framför Nyköping lägrade sig kung Erik och kung Birger och de herrar som var med dem; de fick döda och sårade män där och uträttade inget annat där, eftersom borgen var väl bemannad. När hertigen kom till Kalmar brydde han sig sedan mindre om det [osäker tolkning]. Två skepp med tyskar kom dit; han fick då folk i god mängd och lät också borgare fara med sig från Varberg och från Kalmar. Så red han ned till Jönköping; fogden där blev varse det, och i folket kom mycken fruktan [osäker tolkning]. Den borg som danskarna hade byggt, ## s. 188 (maskinöversättning) den brände han då ned i grunden. Döden är inte söt; det fick herr Ivan erfara, en hövisk och mycket duglig riddare; han blev skjuten ihjäl där. Det behagade inte hertigen. En riddare hette Gudzsärk; han fick också samma plåga där. Han tillhörde kung Birger; mannen dör, fast han inte vill. Där miste han sitt liv; fullt betalade han för deras kiv. När allt detta var slut och borgen vunnen och allt bränt, då lägrade sig hertigen på Axevall och med honom hela hans skara och kallade samman västgötarna och ville möta konungen där. ## s. 189 (maskinöversättning) När kung Erik fick veta att hertig Erik låg där och att Jönköping var vunnet och männen var borta och borgen nedbränd, sade han: Här duger nu ingen väntan. Jag har legat här ända sedan mickelsmäss, och nu är det jul. Mången häst och mycket guld [osäker tolkning] har jag mist här sedan dess; hade jag vetat detta förut hade jag inte kommit hit i år. Folket längtar och trånar härifrån. Vi har ödelagt hela landet omkring oss; vi kan inte längre föda oss här. Borgen är mig nu lika nära som första dagen jag kom hit. På åttondeaftonen bröt han upp; hästben fattades inte där. Det tycktes mig som om jag aldrig såg ## s. 190 (maskinöversättning) fler än som låg där på marken. Mången gick därifrån till fots som hade förlorat häst och hingst där. Konungen och hertigen möttes då och lät det råda stillestånd. Konungen skulle ordna det i förväg så att ingen skulle nämna det sedan, utan att de skulle vara vänner och väl förlikta och var och en ha det av riket som han ägde. Konungen red då hem till sitt land och försatte bönderna i stor nöd; han lade en mark silver på varje plog. Bonden sålde både jord och skog för den skatt han betalade, och ändå blev det inte fullt betalt därmed. När han hade lagt på den skatten, då besannade han det han förut hade sagt. ## s. 191 (maskinöversättning) Då red hertig Valdemar dit där hertig Erik var från Stockholm med en vacker skara, både riddare och riddares stallbröder, upplänningar och tyskar däribland, och de red till Västergötland. Då blev Kungahälla belägrat av hertigarna och deras styrka. Det hade nyligen gått förlorat för dem, och kung Håkon hade återtagit det kort före de samma dagar då kung Erik ville dra in i Sverige och hertigen var vid gränsen. Under tiden kom kung Håkon dit och belägrade borgen och tvingade dem så att fogden som var där gav upp den. Fogden var också en norrman, herr Tord unge hette han; han fruktade också konungens vrede. Här står det skrivet hur det skedde: ## s. 192 (maskinöversättning) om han inte kunde hålla borgen, skulle det vålla hans gods och hans fränder skada [osäker tolkning], det som han ägde i Norge. Konungen och han blev förlikta, och han var sedan fogde längre fram; därför var hertig Erik vred på honom och ville vinna borgen från honom och sade: Jag låter det inte bli med mindre, jag har den innan jag far härifrån. Norrmännen gjorde sig redo under tiden och ville undsätta borgen. Vintern hade fått älven att frysa så att man kunde både rida och gå på den. Norrmännen gjorde då ett tåg och hade sänt ut en riddare; det gick honom illa att vända tillbaka. Han hade mycket folk med sig. Då tog hertig Erik och sände herr Björn emot honom; ## s. 193 (maskinöversättning) han kände vägen och gjorde det gärna. Konungen hade också fördrivit honom; dock var hans namn skrivet i Paris som en magister i boklig konst. På det tåget hjälpte Kristus honom, så att de möttes under en sluttning vid ett berg en morgonstund. Konungens riddare blev sårad där, så att han hade nog av det hela det året. Norrmännen förlorade segern där, fast det tåget inte var stort; ändå var det skadligt för dem. Norrmännen tog det så illa att hela hären vände tillbaka. När man ser att det ser illa ut, då flyr man gärna och undviker skada; så händer det ofta på många håll. ## s. 194 (maskinöversättning) När fogden fick veta att han inte kunde få hjälp av dem, då gav han upp borgen, som hertigen bad. Då satte hertigen i hans ställe en riddare från Tyskland; honom satte han Kungahälla i händer. Herr Tord unge red så bort, den väg han kunde få veta till konungen, och sade till honom: Jag har gett upp borgen; nöd och tvång har drivit mig till det. Vill hertigen förhandla med er, så är det vad jag råder och ber er. Jag ville att ni hade sett hans makt som han belägrade borgen med. Han ligger i Kungahälla ännu och har mången tusen goda män, och hans vilja skall gå i fullbordan, ## s. 195 (maskinöversättning) och får vi inte förlikning, bränner han hela Viken ned i grunden, så att Norge sent får bot för det. Konungen svarade: Jag vill göra det, om han vill lyssna på mitt råd. Vi skulle mycket väl kunna enas, båda två. Han litar på utländska mäns råd; så länge han vill lyda dem och följa dem, skall det aldrig fattas honom tvist. Då kom bud till hertig Erik att konungen ville ha grid. De kom då samman och talade med varandra; då låg det också närmare till fred, och de lät det då råda stillestånd ## s. 196 (maskinöversättning) och fred skulle vara mellan länderna; det gjorde Gud, som förmådde bäst. Om sommaren blev de då förlikta; vid fastlagen var detta, att de talade om förlikning. Hertig Erik red då hem och lät kungöra för alla dem som hade varit i hans här, antingen på annat ställe eller där, att han skulle löna dem hedersamt; det skedde därefter vid påsk. De skulle stanna kvar den vintern och inte fara ut ur riket: Och var alla vid gott mod, er pant skall bli mycket väl inlöst. Vid påsk höll han en fest i Lödöse med mycket lov, som han fick av mången man ## s. 197 (maskinöversättning) för den höviskhet han visade där. Han dubbade många av dem till riddare och sände dem väl hem till sina länder med guld och silver och dyra kläder. Det är gods som är väl använt, det som man ger en dugande man, den som kan förtjäna det. Gycklarna blev alla rika där. Sent föddes då hans like, den så milde hertig Erik, som har så mycken dygd hos sig. Sedan for han till Stensö, och konungen gav honom sin mö, och de blev förlikta där av hela sitt hjärta, och sedan bar ingen groll mot den andre. Dessa tre konungariken kom då alla väl överens, därför att storm och strid tröt dem, vilket Gud ingav i deras hjärtan, så att de lät avund och agg fara ## s. 198 (maskinöversättning) och älskade höviskhet och god sed. Tornerspel och dans väcktes då till liv, och avund och agg lades ned. Vid den mickelsmäss som kom härnäst hände det som rätt var: kung Birger kom då in och lät sig väl nöja med det som var hans, med tredjedelen av konungariket, som det förut var förlikt. Den sommar som kom därefter for mången stolt och tapper hjälte med honom till Gotland, eftersom deras skatt inte var så stor som han ville att de skulle ge. De sade: Så länge vi lever kan du inte få mer av oss än vi är vana att gå in på. Han lät sitt folk gå i land där; ## s. 199 (maskinöversättning) själv var han med där bland dem. Och bönderna hade ställt upp sig väl och hade satt upp sitt baner, just som de män som vill försvara sig. Jag hörde visa män svära att han inte hade något annat att förebrå dem än att han inte ville nöja sig med den skatt de gett av gammalt; den bjöd de honom, han sade nej, han ville lägga mer på dem, och det ville de inte gå in på. Hovmännen tröttnade då på att vänta och ville hellre strida med dem. Bönderna fick övertaget där, så att konungen då rymde det landet och flydde tillbaka till skeppen. Den for illa som då var sen. ## s. 200 (maskinöversättning) Herr Bengt Pedersson blev död där, Gud frälse hans själ från all nöd, Peder Bengtsson och andra fler, och konungens skatt blev inte större för det. Konungen for då hem igen och fick ingen mer skatt av dem. Konungen av Norge tillredde då ett gästabud, som den man gör som gärna vill ta väl emot sina vänner, och lät hertigarna förstå att han ville hålla deras bröllop. Det tyckte de var gott att höra; de blev glada och nöjda över det. Dyra kläder och dyra smycken lät de då skära till och göra, som de ville föra med sig, och klädde alla sina riddare på nytt med två uppsättningar kläder och somliga med tre, och lät sko sina hästar; de hade en lång väg att gå. ## s. 201 (maskinöversättning) Vid mickelsmäss kom de dit, den som vet var Oslo ligger. Där var deras bröllop tillrett. De vackraste jungfrur man har sett var där, två kungadöttrar; ingen man var någonsin så illa bedrövad att hans hjärta inte kunde le, så vackra var de att se. Hertig Erik den milde, han fick den han ville ha. Den som var konungens brorsdotter, henne fick hertig Valdemar. Där var fröjd och mycken glädje; gycklarna fick dyra kläder där, hästar och passgångare i god mängd; rikare for de därifrån än dit. Där var tjost (dust) och behord (behordh), dans och lek och fagra ord, ## s. 202 (maskinöversättning) glädje vart man än vände sig. Den Gud som sände dem den glädjen, han glädje dem nu i himmelriket, Valdemar och hertig Erik. Därefter vid pingst lät hertigen hugga och dra fram timmer till att göra en sal; om den vore till salu för pengar vore den värd tusen mark. Länge stod den på gården. Där var då många timmermän; av dem alla var det en som hade varit mästare över dem. Så vitt jag har farit kring i länderna såg jag ännu aldrig någon annan sådan, så stor och präktig var den. När den var helt färdig lät man klä den invändigt med tyg och med baldakin; ## s. 203 (maskinöversättning) jag önskade att den vore min, första gången jag såg den. Förbi salen flöt en å vid ett berg, vid en borg. Man hade klätt alla väggarna med pell och med sendal. I källaren fanns ett mycket gott förråd. Man hade grävt där i marken där älven flöt ut i havet. Man förde dit från alla länder vin och mjöd och allehanda ting som man behövde; det lade man ned där vid salen. Ädlare gästabud har jag inte sett än det som furstarna hade tillrett där. Konungen av Norge tog då de vackraste skepp han kunde få och rustade dem präktigt, så som den man gör som gärna vill ## s. 204 (maskinöversättning) visa sina vänner heder. Jag tror att man skulle få leta vida innan man såg en vackrare skara än man då såg fara till Oslo av snäckor och karvar och löpskutor. Där en sådan flock brusar fram i havet, då är den präktig att se. De ville till Sverige. Fruarna följdes då till stranden, och konungen tog dem i hand, som det var sed i landet, och bad dem fara i Guds frid. Drottningen gjorde detsamma, andra fruar och hennes amma; henne gav hon goda gåvor, sådana klenoder som hon ville ha. Där var mycken kvinnogråt den dagen de skildes åt. På vårfrudagen kom de dit, ## s. 205 (maskinöversättning) den senare, som infaller om hösten, och lade till land i den å där de såg salen stå. Där var mycket larm av gycklare, av hästars rusk och mycken trängsel. Där hölls då hov med stor prakt, och mycken möda var lagd där på mat och på ståt. Sedan hade pipare och gycklare kommit dit från många länder; man gav dem gods med båda händerna, kläder och hästar gav man dem, så att de for alla rika hem. Den riddare som bar hertigens rätter, en präktig häst och en uppsättning kläder gav man bort med första rätten, och likaså alla de riddare som hade burit deras rätter och deras kärl. Mången präktig tjost var där, ## s. 206 (maskinöversättning) och mången riddare dubbades där den morgonen framför salens dörr. Två grevesöner från Tyskland, de blev riddare av hertigens hand. Den som var marsk och delade ut foder, han hade en stav av lödigt silver; han delade inte ut foder annat än så att han lät staven stå där inne och lät var och en ta som han ville; så bad hertig Erik den milde. När fodret inte räckte längre gav han staven åt en gycklare. Där rådde god rätt och stark frid; man fick där vad man behövde. Vin och mjöd sparades inte där åt någon människa som var där, så att ingen klagade på att något fattades honom, utom att vädret var dåligt och vått. Där man förut gick med låga skor, där behövde man då en bro. Huset var öppet ovantill; på en bjälke stod ljus; ## s. 207 (maskinöversättning) de brann upp genom salen så att man väl såg dem på en mils håll. Fyra dagar varade festen; då tog herrarna avsked. Var och en red dit han fann för gott, och hertigarna stannade båda kvar där. Hertig Valdemar red till Kalmar, och hertig Erik ville vara i Hagnatorp den julen och, som ödet ville, krypa stundom i gömsle [osäker tolkning] och inte alltid låta sig ses. Vad som skulle ske därefter, det visste de mycket lite om, utom den som först gav det rådet; han vare fördömd nu och för evigt med Judas och hans likar som sitter där nere i helvetets gryta och alltid har det ont och aldrig gott. ## s. 208 (maskinöversättning) Hertig Valdemar red en färd som är ledsam för mången man; han ville tala med konungen och kunde inte dröja med det utan red då till Nyköping. Gud klandre att han såg det; hade han vetat det förut hade han hellre gått miste om att tala med honom. Där tog man väl emot honom, och konungen gick ut emot honom och fägnade honom med vänliga svar; Gud vet vad som fanns i hans hjärta. Och drottningen likaledes på sitt sätt; hon sade: Välkommen, min bror! Hur mår min andre bror? Han går mig aldrig ur sinnet, den milde hertig Erik, ## s. 209 (maskinöversättning) att han vill sky mig så. Det gör mig särskilt ont att jag skall se honom så sällan. Gud vet väl att jag håller honom kär som den som är min köttslige bror. Hertigen låg kvar där den natten. Fattades hans folk något, fick den som krävde ett två. Då började det som de nu får erfara. Mjöd och vin, både rött och vitt, aktade man där mycket ringa; det gav man åt hästdrängar och fantar och åt varje man som kom dit med honom, med vänliga ord och fagert sätt. På morgonen skildes de åt. Hertig Valdemar red bort; till Stockholm hade de frågat sig fram, och därifrån till Dawö. ## s. 210 (maskinöversättning) Konungen sände under tiden också brev till hertig Erik och bad honom komma till sig. Där träffades båda bröderna. Då frågade hertig Erik till råds sin bror hertig Valdemar, eftersom han hade varit i Nyköping: Råder du oss att rida dit? Vi vill inte heller vänta på något annat ställe. Så snart han får första budet från oss, hoppas jag att han tar väl emot oss [osäker tolkning]. Hertig Valdemar svarade då: Tänk aldrig en stund på det. Den tanken behöver ni inte ha, att ni skall tvivla på konungen. Han har vänt sitt sinne helt och menar oss allt gott och håller oss kära och dyra; så tycktes det mig när jag var där. Då sade hertig Erik: ## s. 211 (maskinöversättning) Min bror, vad säger du mig? Vet du vad de får i sinnet, drottningen och Brunke? Du vet väl vad han har sagt: om han hade makt till det, då ville han oss inte väl, hur slätt han än talar inför oss. Även om han inte kan göra oss något, så har ändå somliga män fått erfara det om honom. Han svarade: Bror, var säker på att de aldrig gör oss eller råder oss något ont. De red då genom Stockholm. Gud klandre att det skulle ske att de kom så nära Nyköping; ovarsamt kom de då dit. När de red dit till Svärta ## s. 212 (maskinöversättning) och närmade sig Nyköping, då red en ung riddare fram till hertigarna och sade: Jag vill varna er, var inte vreda på mig, så som ni skall få erfara till slut: om ni båda rider in i borgen tillsammans, skall det ångra er och alla era fränder. Hertigen svarade: Inte mer! Somliga män skall hänga innan det sker. Jag hör det nog alla dagar, att man vill dra in ont mellan oss. Då red den riddaren bort och teg och ångrade att han hade sagt det till honom och ville då hellre ha tigit. De ville ha legat kvar där; då hade man fört provianten därifrån och till Nyköping, så har jag hört. Då kom konungens män ridande dit ## s. 213 (maskinöversättning) och sade nyheter till hertigarna, så som konungen hade sagt dem med hel vilja och söt avsikt: att ni är välkomna inför Gud och honom; han gläds att han vet att ni är att vänta och längtar och väntar på er; det är vad han gärna ber er, att ni inte tar härbärge någon annanstans än där, eftersom staden är er så nära, och låter er må desto bättre; ni har inte mer än en mil att rida. Hertigarna gjorde som han bad och red fram till den staden och fäste där inget avseende vid vad den andre riddaren hade sagt dem, att konungen ville förråda dem, och gick båda mot borgen. Konungen gick ut emot dem; ack, att han inte hellre lät bli ## s. 214 (maskinöversättning) och hade stängt porten för dem! Det hade varit en hälften så stor ohövlighet av honom. Han tog båda sina bröder i hand, och de gick alla tillsammans in i borgen, och han fägnade dem med fagert sätt. Deras hjärtan skilde sig mycket åt: hans hjärta hade en ond grund, eländig som han var hela tiden, att han skulle svika sina bröder så fult och så skändligt. Drotsen (drotzetin) sade: Min herre vill, eftersom det inte finns härbärgen, att riddarna alla ligger i staden. Det rådet gav de därför att de ville få sin vilja fram, synd och last, skada och skam. ## s. 215 (maskinöversättning) begick de med det rådet, omanligt, utan någon bedrift. När herrarna gick till bords var mycken uppassning och fagra ord då lagda fram för dem i överflöd; det kan ingen tunga säga. Deras ödmjukhet med falsk list hade de som Judas mot Kristus. Jag hörde före påsk att man läste i skriften om Judas att han svek vår Herre i tron; därför skall han bo i helvetet och ha evig plåga. Så skall också alla de som skändligt mördar och förråder komma i den pina dit aldrig nåd kommer. De må svårt tvivla om sig själva som förrådde hertig Erik. ## s. 216 (maskinöversättning) Mjöd och vin tröt inte där, ord fagra, vackra och söta. Man säger att man aldrig såg drottningen så glad som då; henne fattades ingen glädje. Det var långt fram på natten när hertigarna gick att sova; det må fler klandra än lova. Riddarna gick in i staden, som konungen ville och drotsen bad, alla hertigens män, både riddare och svenner. Portarna dröjde inte; Brunke stod själv bredvid medan de alla gick ned. Härnäst därefter, när de hade låst porten, drog de på sig sina rustningar och gick och ställde sig framför konungen och spände sina armborst, ## s. 217 (maskinöversättning) skyttarna och deras kompani. Då skickade konungen ut och bad att man skulle kalla herr Knut. När herr Knut kom vände sig konungen om och sade så till herr Knut: Vill ni hjälpa mig att gripa mina bröder? Herr Knut svarade på detta sätt: Herre, ni skall inte bli vred; går något emot er själv, det vill jag avvärja så länge jag kan. Detta ärende är nytt för mig; jag vet inte hur ni har fått det i er. Jag har aldrig förut hört här vem som gav er detta råd; han har gett er ett råd till stor oro. Vad, vill ni svika era bröder i deras tillit? De har kommit hit på ert ord; och ni må begå ett mord på dem? ## s. 218 (maskinöversättning) Har djävulen förvillat er så? Jag tror att det blir illa för er själva. Vare vred över det den som vill, aldrig hjälper jag till med det. Om du aldrig hade haft något otalt med dem [osäker tolkning] och de hade kommit hem till dig, skulle du inte ha så ful avsikt. När han hade sagt detta blev konungen vred på honom: Du vill inte bry dig om min heder. Vad som än må bli dig till heder, ingen kan du få av detta; gör du det, så är det min förmodan [osäker tolkning] att din heder blir mindre härefter. Och härmed gick han bort från dem: För min del skall de vara i frid. Två andra riddare sade också så: ## s. 219 (maskinöversättning) Ni får inte begå något brott mot dem och den skam som ni aldrig kommer över; ni må hellre besinna er och lägga bort sådan dårskap. Den herre som har det till sed att han försmår vänskapliga råd, det kan väl ske att det går honom illa. Då blev han så vred över det att han satte dem båda i tornet. De tog då ljus och gick därifrån. Hertigarna sov båda under tiden och låg nakna i sina sängar. Därvid vaknade de att dörren gick upp hårdhänt. Hertig Valdemar fick tag i en kjortel och kom i den. Då var det fler än tio där inne, och de hade dragit sina svärd; ## s. 220 (maskinöversättning) somliga ville hugga honom och somliga slå. Kolrat Isar var honom närmast; honom fick han tag i och kastade ned honom under sig och sade: Bror, hjälp mig nu! Då sprang fler än tjugo på honom; somliga ville sticka honom och somliga slå. Hertig Erik sade: Låt det vara som det är; vår strid duger inte här nu. De skulle ge sig fångna där om de ville leva längre. Där kom konungen gående ned, stirrade med ögonen, mycket vred: Minns ni något av Håtunaleken? Fullt tydligt minns jag den. Denna är inte bättre än den; ## s. 221 (maskinöversättning) ni skall nu följa mig för en gångs skull. De band då händerna på dem båda och ledde dem då båda tillsammans barfota in i tornet. En tysk som hette Valram Skytte, han satte bojor på deras ben; det var inte alls emot konungen. Så snart dagen började gry gick Brunke in i staden och med honom Ulf Gerlevs bror, helt beväpnade och med järnhosor, många svenner med vapen, och skyttar, och de skulle göra konungens ärende med stora bloss, så att de såg ## s. 222 (maskinöversättning) var hertigarnas män låg, och tog dem alla till fånga och lät dem alla gå upp på borgen och satte alla svennerna i en stock, en väldig skara, en stark flock, väl tjugo i en rad. Man gjorde som konungen bad. Somliga gav man frist att fara och inte vara någonstans till skada för konungen, och de kom tillbaka in som de hade sagt, på den dag man hade satt för dem. Riddarna sattes i tornet. En riddare hette herr Arvid; han visste inte av det förrän de bröt upp hans dörr. Han ville gripa ett vapen och hade gjort sig helt redo, som om han ville försvara sig. ## s. 223 (maskinöversättning) De hade alla beväpnat sig starkt. När de inte kunde få tag i honom lade en skytt an en pil och sköt honom genast ett hjärtskott, in genom bröstet och ut genom hjärtat. Den redbare riddaren blev död där; Gud give hans själ himmelrikets rikedom. Sedan gick de alla till att dela bytet; hästar och ägodelar fattades inte. De satte sig alla i en ring och delade mången dyrbar sak. Jag tror att de inte ville glömma hertigarnas fatabur och deras klenoder. När detta bråk var helt slut och all deras glädje hade fallit dem till del, då slog konungen ihop sina händer ## s. 224 (maskinöversättning) och skrattade högt och roade sig, just som om han vore en dåre som inte förstod sig på något gott: Min drots, den helige Ande välsigne dig, nu har jag Sverige i min hand! Då svarade en riddare som hette herr Knut: Jag tror att allt annat går dig ur händerna. En riddare hette Kristiern Skärbek; konungen gjorde sig själv till narr och litade alltför mycket på hans råd; det fick hans bröder båda betala för. Den riddaren var från Estland. Konungen gav honom sina bröder i händer, för att han skulle behandla dem illa medan han red andra vägar. Drottningen och Brunke, de tre, de hittade på mången ond plan på nytt. ## s. 225 (maskinöversättning) Hade konungen inte litat så mycket på dem hade han inte svikit sina bröder så. Då blev konungen så sinnad att han tog båda sina bröder och lät sätta dem i det nedersta rummet; det brydde sig konungen lite om, att de hade det ont både natt och dag. Den stocken fick mången stöt som hertig Erik satt i, och de gav honom lite mat därtill. Där satt var och en av dem i sin stock, en stor, väldig, bred kloss. Utöver att han låg i stocken hade var och en av dem en boja på sig; den var tung och inte god, så att var och en vägde sju lispund. Deras händer var fastspikade framtill på stocken; deras pina var svår och obarmhärtig. ## s. 226 (maskinöversättning) Om någon människa hade sett det hade det väl gjort en hedning ledsen. Hertig Eriks stock slog man så hårt att ett stycke brast ut ur den och träffade hertigen vid hans öga. Ack, den lasten och den ohöviskheten som de då begick mot honom! Blodet flöt ned över hans kind och så ned i hans barm. Ack, den nöd och den harm som de då såg på sig själva, och så jämmerligt låg de, fångna i dödens band. Den död som då stod dem för handen var bättre att gå in i än den pina de då led. Deras halsjärn var tjocka och breda; ## s. 227 (maskinöversättning) och fastslagna i muren likaledes, som om de skulle sitta där i evighet. Det lystade konungen väl att se deras pina och deras nöd; han var obekymrad om deras död. Tornet stod på en sten; en mycket oren pöl låg mellan dem båda. Gud, som allt förmår, give dem himmelrikets ära för den pina de led där. När hertigarnas män fick nyheterna att det först gått dem så illa, då flydde hon till borgen i Skara och hennes son junker Magnus. När hertigarnas män fick veta att hertigarna låg fångna, lät herr Karl av Kalmar ## s. 228 (maskinöversättning) bud fara runt i landet och samlade smålänningarna, och herr Karl Birgersson upplänningarna, och herr Mattias västgötarna, och de hade tänkt möta konungen och kom till slut alla samman. Då gick glädjen från konungen. Konungen började sin färd [osäker tolkning] och lät påbjuda gengärd (gengerd) och sade att han skulle fara till Stockholm och Kalmar och att hela landet skulle underkasta sig. Han miste det han inte kunde få. Till Stockholm red han då; det gick honom inte efter önskan där. Där vindade man upp bron för honom; stadsborna sade honom nog av sanningen. Och fogden som var på borgen, ## s. 229 (maskinöversättning) konungen begärde svar av honom om de ville ge honom borgen och staden som låg under borgen. De sade att de gärna ville upplåta den, de borgare som satt på borgen. Och de köpmän som bodde i staden, de beväpnade sig och tog på järnhosor och ville angripa konungen och ville slå honom bort från staden och gick ut på Norrmalm. Spjut och svärd och mången påk [osäker tolkning] bar de med sig ut ur staden och dit där konungens män var, och de började ett kiv med dem. Där miste Jöns Olofsson sitt liv. Konungen bröt då upp och drog därifrån, ## s. 230 (maskinöversättning) och hertigarnas män samlades under tiden, och han flydde då tillbaka till Nyköping: Nu märker jag att det ser illa ut; hertigarnas makt är mig övermäktig. Och han sände då bud till Danmark och bad konungen om folk och hjälp: silvret skulle väl bli betalt. Och han bad sin son fara hem och vinna riket åt sig. Kung Erik var hans morbror; därför var han honom huld och god. Sexhundra hästar gav han honom med sig; då satte han Visingsö i pant och en stor del av Småland, som hörde till Sveriges rike. Raska och djärva hjältar med goda hästar och god rustning följde den unge herren därifrån ## s. 231 (maskinöversättning) och gjorde gärna vad han bad. Herr Martin Duwa var deras anförare; han vet hur mycket han vann där. De tänkte vinna hela Sverige; de vände tillbaka och fick mindre. Sedan blev Nyköping belägrat; det gjorde konungen ont [osäker tolkning]. När konungen såg det gick han och ställde sig uppe i tornet och tänkte på sin illgärning, som han förut hade tänkt ut på oförnuftiga mäns råd, fast man bad honom lite om det. Man behövde inte länge locka honom till det; den är snart övertalad som vill illa. Då låste han tornet mycket säkert ## s. 232 (maskinöversättning) och gjorde sig själv stor skam och kastade nyckeln ut i ån, så att den inte var lätt att få igen. Till Stegeborg for han då. Gud, som bor i himmelriket, bote var och en den skada han fick och hämne det han begick mot dem. Då var hertig Erik nio dagar, så sade man mig, utan dryck och utan mat; det var ett under att han kunde det. Och hertig Valdemar elva dagar. Jag tror att det var av det skälet att hertig Eriks pina var större; därför blev hans dagar inte fler. På detta sätt lät han dem svälta ihjäl; ## s. 233 (maskinöversättning) få män säger att han gjorde väl. Vår Herre give dem himmelriket för den hårda död de led. Junker Magnus kom då och med honom mången tapper hjälte. Varhelst han låg med sin här om natten gav man honom det som fattades honom. Han ville inte bränna och inte röva; han ville hellre först pröva om han kunde besegra hertigarnas män; han ville ogärna skada landet. Konungen red emot dem långt in i Östergötland. När han mötte dem var deras hästar trötta; då lät han dem få andra och lade mycken skatt på, så mycket som han fann för gott. ## s. 234 (maskinöversättning) Då fick bönderna föga nåd. Varhelst de for, bad de att de skulle få se hertigarnas män. Vår Herre beviljade dem deras bön, som de själva fick erfara. Hertigarnas män kom då farande öppet och inte utan förvarning och ville gärna strida med honom. Då flydde konungen och vågade inte vänta. Detta var vid Skärkind. Vare han tysk eller vend, då red var och en ned den andre, och så flydde de förbi Holaveden och så in i Västergötland. Hur det gick dem där, det skall här genast sägas. Bönderna samlade sin styrka och slog läger i Karlaby och hade inte tänkt fly. ## s. 235 (maskinöversättning) Hovmännen var där mycket få. När konungen såg det tog han stillestånd till tredje dagen. Då for bönderna var och en sin väg för att hämta foder och somliga mat, och en del skildes långt åt. De bönder som låg kvar, de såg sig omkring en stund. Då såg de att konungens baner kom; det tog de mycket illa, att bönderna inte alla var där: Vi ser att konungen kommer hit. Och de ställde då alla upp sig tillsammans. Hovmännen tog på sig sina rustningar och var främst i spetsen. Det stillestånd som konungen hade bett om, det ville man då inte hålla. ## s. 236 (maskinöversättning) Jag tror att det skulle ha vållat annat, om konungen hade väntat längre och inte då hade stridit med dem; då hade bönderna blivit fler och deras här hade blivit större. De drabbade samman och stred hårt; natten kom och dagen tog slut. Då satte de eld på byn; det gjorde konungen för att hans folk skulle se desto bättre. De arma bönderna förlorade då. De hovmän som var där blev tillfångatagna där och somliga sårade, och många bönder blev döda där och for hem med blodiga hjässor. En ung riddare hette herr Bo, Gud give hans själ nåd och ro; han åstadkom stillestånd mellan dem, och sedan for bönderna hem. Kung Birger var inte sen och for genast tillbaka och förlade sitt folk i köpstäderna och väntade sig då god frid. ## s. 237 (maskinöversättning) När hertigarnas män fick veta, de som låg framför Nyköping, att striden hade stått och att bönderna hade farit så illa, då smärtade det dem alla. Detta skedde sent en afton, att bönderna skulle föra fram mat, sådant som de brukade göra, dit där hertigarnas män låg. När konungens män såg det, tog de maten ifrån dem och skickade dem tomhänta hem igen. Då uppstod ett kiv igen; det kostade somliga män gods och liv. Herr Knut Porse kom då dit; de visste inte att han var så nära. Han stred där med verklig manlighet; de hade hellre bort vara i Rom, ## s. 238 (maskinöversättning) somliga män, för så lång tid [osäker tolkning]. Till slut gick den striden över; konungens män hade förlorat. Den blev död där som det var bestämt för. De fick tag i nästan alla där och delade deras ägodelar och deras hästar. När de andra fick veta de nyheterna, de som låg i Linköping och Skänninge, bröt de upp och for hem, och konungen satt åter i nöd. Stegeborg belägrades då. Konungen och drottning Märta flydde då till Visby. Jag tror väl att de gjorde det för att de inte ville komma i klorna på de herrar som ännu bor i Sverige. Kvar på borgen var junker Magnus och herr Benedictus; ## s. 239 (maskinöversättning) och med dem många riddare och svenner. Så länge de hade skott och stenar delade de med sig åt dem som låg framför, så som de fick erfara och såg. Många fick stor skada där, som det ännu händer på många håll. Där man stormar natt och dag, jag tror att där delas ut mången stöt. Då lät konungen göra skepp redo, stora koggar och breda buzor, och lastade dem med mat och män och vapen i mängd och hoppades ännu att han skulle föra mat till borgarna och kunna få upp folk dit. När de kom in i Götaskär kom hertigarnas män dit lika snabbt ## s. 240 (maskinöversättning) och gick genast mot dem och fick tag i varenda en som var ombord och delade skepp, mat och kläder; det var konungen till liten glädje. Många tyskar var med där; de hade nästan satt i pant huvudet som pant för kroppen. Nu ville de hellre svära att de skulle fara hem till sitt land och sedan aldrig komma i den nöden att komma tillbaka till Sverige igen. Jag tror att någon svor sig till mened på det. Då fick konungen veta det; röd, blek och skiftande i färg blev drottningen när hon fick veta det: Vill Gud låta det gå oss så illa, vad skall vi då ta oss till? Drotsen sade: Oss skall inget skada. Jag vill nu själv fara på ett tåg ## s. 241 (maskinöversättning) och jag skall skona dem lika litet som de har skonat oss hittills. Konungen sade: Eftersom drotsen vill våga sitt liv för vår heder, skall alla de män som vår skada är ledsam för alla fara med honom, så att få skall vara hemma här. De tog skepp varhelst de kunde få, hellre större skepp än små, och lät förse dem väl med plank runtom och lastade så in sina saker, som om de skulle bestå en kamp, vinna eller förlora, vilket som än må ske. När de kom dit mot borgen i Götaskär, då kom hertigarnas män dit genast; ## s. 242 (maskinöversättning) jag tror att de fick ett bad där också. Där uppstod då en väldig ofred. De gjorde en flotte av torrt virke och lät den så flyta upp mot skeppen; skott och sten tröt inte där. De försvarade sig så länge stenarna räckte och ända tills koggen brann. Tre koggar brann alla på en gång; då gav de sig i hertigarnas mäns händer och blev då tillfångatagna alla på en gång; deras strid dugde inte längre. Brunke och Ulf Gerlevs bror och Lyder Foss, en god kämpe, och en skytt som hette Valram, de gästade då en annan hamn: Stockholms torn, så snabbt de kunde, ## s. 243 (maskinöversättning) där satt de så länge. Man gav dem mat och skötte dem väl; man lät dem inte svälta i fångenskap. Vid midsommar skulle det vara ett stort möte i Skara. Där kom större delen av riket och tog herr Mattias till drots och föreståndare; rikets råd valde honom. De ombesörjde där också annat sådant som riket behövde. När mötet var över och drotsen red därifrån, såg han efter i landet hur det stod till. Riket var vidsträckt nog; de hade nog att syssla med då. Dock låg mycket krig på. ## s. 244 (maskinöversättning) De som var på Nyköping, de tog hertigarna och bar dem ut ur borgen på en bår; en baldakin var över den. Och de satte ned dem utanför borgen: Här kan ni, herrar, känna igen att detta är era rätta herrar. De är döda, desto värre. Jag vet inte vem ni vill hålla er till; ni må skaffa er andra herrar och låta konungen ha sitt rike. De svarade: Sonen blir gärna lik fadern. Hertig Eriks son lever ännu; han är vår herre, vi är hans män. Vi vill tjäna honom, det är vår plikt; ingen kan dräpa sig till arv. I Stockholm lät de begrava dem i stadskyrkan, båda två. Därefter, vid vårfrudagen, ## s. 245 (maskinöversättning) av ängslan och blidornas slag, blev Nyköping uppgivet. Gott folk, raskt och duktigt, hade lägrat sig framför borgen och hade sagt på detta sätt, om de kunde se till det [osäker tolkning]: De ville aldrig fara därifrån förrän den borg låg öde där deras herrar dog. Och de slog sönder hela muren så smått att inte en sten låg där en annan låg. Där stod förut både mur och tinnar; där kan man nu inte finna en sten. De som var på Stegeborg, de höll ändå borgen, fast Nyköping var uppgivet. ## s. 246 (maskinöversättning) Belägrarna hade drivit fram verk där framför och rest starka blidor; det gick allt som de hade avsett. De stormade både dag och natt. Till slut fattades det mat för dem som satt uppe på borgen; det var dåligt och lite det de åt. De var trötta och svårt sårade och önskade att junkern vore på ett ställe där man inte kunde fånga honom, hur det än sedan kunde gå oss. Man gör mycket när man är trängd och inte kan vänta längre. Och de såg att det var avgjort och kunde inte uthärda det längre. Då förhandlade de en lång stund; sedan gav de upp borgen på det sättet att junkern skulle vara fången och de skulle fara ut ur borgen ## s. 247 (maskinöversättning) vart de ville med sina ägodelar. Jag förstår att de då gav upp borgen; vare det lekman eller präst, var och en är alltid sig själv närmast. De slog sönder hela muren så smått att de inte lät en sten stå kvar. Till Stockholm förde de honom, den unge ädle mannen, och lät honom gå i Stockholms torn och lät honom få all nåd som han behövde för sitt uppehälle. Hans far vållade honom det kivet. Mycket väl tror jag att de födde honom; de lät honom inte svälta ihjäl. Därefter, vid S:t Mikaels tid, blev det en stor och väldig strid mellan danskar och upplänningar; jag tror att Skänninge minns det ännu. ## s. 248 (maskinöversättning) Danskarna förlorade segern där; skadan är ofta nära. Vid Mjölkalånga, så heter en by, blev de tillfångatagna, de som inte ville fly: trehundra riddare och svenner blev tillfångatagna där, menar jag, danskar och tyskar däribland, och de lovade alla med förenad hand att de skulle inställa sig den dag man satte för dem till det, om det inte först kom till förlikning, så att de blev fria genom förhandling. Helsingborg blev då belägrat av upplänningar och deras styrka. Lund, Skanör och Malmö lät sig då gärna nöja med att de kunde köpa sig fria med sitt silver, ## s. 249 (maskinöversättning) så att de inte blev nedbrända i grunden. Skåningarna hade då stor oro; oxar och kor gick då åt för dem, hästfoder, öl och mat; vad de hade, det gick allt åt. Där fanns inte mycket mer kvar, och en del av folket ville också hem. Då for drotsen hem igen. Kung Birger vållade dem den nöden. Vid allhelgonamäss kom de hem; då lät drotsen ta itu med dem och fällde dem enligt rikets rätt till den död man hade tillmätt dem: drotsen Brunke och Valram och Lyder Foss, så var hans namn, ## s. 250 (maskinöversättning) och den fjärde, Ulv Svalabäck; hans ord gjorde honom till en narr. Dem satte man alla på en rad [osäker tolkning]. Jag ville att de satt på samma ställe, om det var fler med i rådet om att båda hertigarna blev förrådda. När kung Birger fick veta detta, de nyheterna, och drottning Märta, då tog de illa vid sig av deras död: Nu först har vi kommit i nöd. Till Danmark skyndade de sig; då var kung Erik död. De bad kung Kristoffer om nåd; då blev konungen sinnad ## s. 251 (maskinöversättning) att han förlänade dem en gård vid Skälskör; det är en god gärning, den som sådant gör. Och två härader hörde till den. Kung Kristoffer sade: Jag vill göra detta för syskonskapets skull, fast det är mången dag sedan, syster, som jag förstod det, att du var ond mot mig och inte god. Den gården hette Spikiborg. Hon fick sedan en större sorg: hon fick veta att junker Magnus dog; hon grät då över det som hon förut skrattat åt. En del var då hertigarna hämnade. Då var ett möte utlyst till Stockholm på elvatusen jungfrurs dag; då ville de inte längre ha överseende med det. ## s. 252 (maskinöversättning) Man ledde junkern ut ur tornet; den som ledde honom varnade honom för det och bad honom bikta sig (scriptamall) och ordna väl för sin själ: Som jag har hört av herrarna, får du gälda det som din far bröt. De lät förrätta allt mycket väl för honom med alla de präster de kunde få. Han offrade själv och bad till Kristus: Eftersom livet inte har längre frist, så ge själen himmelrikets rikedom, eftersom jag skall lida så hård död. Jag får också nåd, om Gud vill, eftersom brotten inte är fler än så. Gud vet att det var emot min vilja att hertig Erik miste sitt liv så, och hans bror hertig Valdemar; man vet väl att jag var i Danmark ## s. 253 (maskinöversättning) och visste mycket litet om det, utom det råd som min far gav mig, att jag skulle fara till Sverige och vara till skada för er. Nu skall jag dö, vad gör det; Gud give själen nåd och ro. Till Helgeandsholmen ledde man honom och bredde ut en tapet under honom. Där knäföll han vackert; där lät man slå huvudet av honom och lade honom sedan på en bår. En baldakin var redo, och den lade de på båren över hans lik; hans far var en mäktig konung. De fyra förnämsta herrar som var där bar honom därifrån och till bröderna och lade honom ned i samma grav ## s. 254 (maskinöversättning) som Gud gav hans farfar, den milde kung Magnus. De ligger båda i ett gudshus som barfotabröderna förestår, ett präktigt kloster, med Guds nåd. Vid den midsommar som kom därefter syntes mången stolt och tapper hjälte då i Uppland och många bönder därtill. Fyra bönder skulle vara redo i varje härad och skulle fara, och alla möttes vid Mora ting; det budet for runt hela riket. De möttes där på midsommardagen i god stund och i god ordning. En mäktig herre, en dugande man, talade så som den väl kan: Ni är välkomna hit inför Gud, bönder och hovmän, vem som här är. ## s. 255 (maskinöversättning) Vi har tänkt välja oss en konung och vill inte dröja längre med det. Jag har hört det sägas i hela mitt liv: den som blir vald till konung på Mora sten med alla landskapens vilja och lag, han skall bli god i sina dagar och få god lycka hos folket och bli mild och alltid lycklig och ge bönderna god frid. En sådan konung behöver vi väl. Gud give oss en sådan, sade de, så att riket kunde få glädje av det. Drotsen hade konungen i sin famn; han sade: Vi hoppas göra riket gagn och mycken nytta framöver, så att rikets ära blir vida känd. Vi hade två landsherrar; de är döda, desto värre, sådana som hertig Erik var ## s. 256 (maskinöversättning) och hans bror hertig Valdemar. Dem har vi till vår skada mist; de blev förrådda med falsk list. Vi vet väl vilka som är vållande till vår skada; vi har hämnats det och skall ännu hata dem så mycket vi kan så länge vi vet att de lever. Det har kung Birger gjort; vi har kört honom ur riket. Den lyckan har Gud gett oss att vi har drivit honom ur riket för det brott han begick mot sina bröder när han fick dem i sitt våld. Vi har vunnit land och borgar från honom med den hjälp som Gud unnade och gav oss, så att han aldrig skall och aldrig kan få mer makt i Sverige. Vi kan inte längre umbära en konung; Gud give honom lycka, hälsa och ära, den som vi i dag skall ta till konung. Det vill vi göra av det skälet att riket skall ha tröst av det. ## s. 257 (maskinöversättning) Gud har nu snart löst vår nöd, så att vi kan leva utan kiv. Gud give honom hälsa och långt liv och låte honom länge leva med oss, han som vi i dag vill ge konungs namn. Hovmän och bönder, alla tillsammans, ropade och sade alla: Amen. Om Gud i himmelriket vill kan han väl bli lik sin far. Då valde de kung Magnus, hertig Eriks son, så säger man oss. Han var inte äldre än att han då var i sitt tredje år. Herrarna gick honom alla till handa och upplät åt honom både borgar och land och blev alla hans män där och tjänade honom, som de gör ännu. Han blev vald vid Mora sten; sedan vände bönderna tillbaka igen ## s. 258 (maskinöversättning) och berättade var och en för sitt härad vilka män som så hade hedrat sin herre. De vore värda god lön, så att deras barn skulle få erfara det. Han skulle aldrig ha fått makt över Sverige, vore inte deras möda så mångfaldig och deras stora manlighet, som hela kristenheten vet, att de hämnades sina herrar så att hela världen tackar dem för det. Kung Håkon dog också då, före kung Erik, de var två bröder [osäker tolkning]; vår Herre kallade dem till sig, kung Håkon och kung Erik. Och riket stod utan konung, och de hade ingen annan tröst än kung Magnus, som var vald och bar konungs namn i Sverige. Han var släkt med kung Håkon ## s. 259 (maskinöversättning) så nära att han var hans dotterson. Hans far hette hertig Erik den milde. Det gick allt som vår Herre ville, och Sveriges män hjälpte till; det skall alltid gå som vår Herre vill. Han blev konung i Norge; det ville Gud skulle ske. Han är nu konung över två riken; få kristna konungar lever nu som han. Den ära han fick och har ännu, den vållade honom Gud och upplänningarna.