# Vita Karoli Magni > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Vita Karoli Magni (verk:einhard_vita_karoli) - **Upphov:** Einhard - **Datering:** 0817/0833 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## prolog (MGH s. 1–2) (maskinöversättning) Sedan jag fått i sinnet att skriva om min herre och fosterfar Karls, den mest framstående och med rätta mest berömde konungens, liv och levnadssätt och i ej ringa mån hans bedrifter, har jag sammanfattat dem så kortfattat jag kunnat, och jag har vinnlagt mig om att inte utelämna något av det som kunnat komma till min kännedom och inte heller genom en vidlyftig berättelse stöta dem som ringaktar allt nytt; om det nu på något sätt kan undvikas att de som ringaktar även gamla minnesverk, som de lärdaste och vältaligaste män har författat, stöts av en ny skrift. Och fastän jag inte tvivlar på att det finns många som, hängivna åt lärd fritid och litteratur, inte anser att den närvarande tidens tillstånd bör försummas så att allt som nu sker helt och hållet överlämnas åt tystnad och glömska som om det inte vore värt någon hågkomst, och som hellre, lockade av kärlek till eftervärldens minne, vill föra in andras lysande gärningar i vilka skrifter det än må vara än att genom att inte skriva något undandra sitt eget namns rykte från eftervärldens minne, har jag ändå inte ansett att jag borde avhålla mig från en skrift av detta slag, eftersom jag var medveten om att ingen kunde skriva sannare än jag om det som jag själv varit med om och som jag personligen lärt känna genom, som man säger, ögonvittnets vittnesbörd, och jag kunde inte med säkerhet veta huruvida det skulle skrivas av någon annan eller inte. Och jag ansåg det bättre att överlämna detta åt eftervärldens minne, nedtecknat så att säga gemensamt med andra, än att låta den mest framstående konungens, den störste av alla i hans tid, mest lysande liv och utomordentliga gärningar, som knappast kan efterliknas av människorna i vår tid, utplånas i glömskans mörker. Det fanns också ett annat, som jag tror, inte orimligt skäl, som ensamt kunde räcka för att driva mig att skriva detta, nämligen den uppfostran som jag fått och den ständiga vänskapen med honom själv och hans barn sedan jag började vistas vid hans hov; genom den band han mig så vid sig och gjorde mig till sin gäldenär, både medan han levde och sedan han dött, att jag med rätta kunde anses och bedömas som otacksam, om jag, glömsk av så många välgärningar som bevisats mig, med tystnad förbigick de mest lysande och ärorika gärningarna hos en man som förtjänat så väl av mig, och lät hans liv förbli utan skrift och tillbörligt lov, som om han aldrig hade levat; för att beskriva och framställa detta liv hade det inte anstått mitt ringa förstånd, som är klent och litet, ja nästan intet, att möda sig, utan en vältalighet som Ciceros. Här har du en bok som innehåller minnet av en mycket lysande och mycket stor man; i den finns det, förutom hans gärningar, ingenting som du kan beundra, utom möjligen att jag, en barbar och mycket litet övad i det romerska språket, har trott mig kunna skriva något passande eller lämpligt på latin och har förfallit till en så stor oförskämdhet att jag har ansett mig kunna ringakta det som Cicero, enligt vad man läser, sade i Tuskulanska samtalens första bok, när han talade om de latinska författarna: Att någon nedtecknar sina tankar, säger han, som varken kan ordna dem eller ge dem glans eller locka läsaren med någon behaglighet, det är kännetecknet på en människa som omåttligt missbrukar både fritid och litteratur. Denne utomordentlige talares uttalande kunde visserligen ha avskräckt mig från att skriva, om jag inte i förväg hade bestämt mig för att hellre pröva människornas omdömen och genom att skriva detta sätta mitt ringa förstånd på prov än att genom att skona mig själv förbigå minnet av en så stor man. ## kap. 1 (MGH s. 2–4) (maskinöversättning) 1. Merovingernas släkt, ur vilken frankerna brukade välja sina konungar, anses ha varat fram till konung Hildricus, som på befallning av den romerske påven (pontifex) Stephanus avsattes, klipptes och stöttes in i ett kloster. Fastän den kan synas ha upphört med honom, hade den likväl sedan länge inte haft någon kraft och uppvisade ingenting lysande hos sig utom konungens tomma titel. Ty både rikets tillgångar och makt låg i händerna på palatsföreståndarna (palatii praefecti), som kallades majordomus (maiores domus) och som den högsta makten tillkom. Och åt konungen lämnades inget annat än att han, nöjd med blott konungsnamnet, med utslaget hår och nedhängande skägg skulle sitta på tronen och spela härskare, ta emot sändebud som kom varifrån som helst och, när de for, ge dem de svar som han blivit lärd eller till och med befalld att ge, som om det vore av egen makt; ty utöver det gagnlösa konungsnamnet och ett osäkert livsuppehälle, som hovföreståndaren gav honom efter vad han fann gott, ägde han inget annat eget än ett enda gods (villa), och det med mycket liten avkastning, där han hade ett hus och därifrån han hade tjänare, få till antalet, som skötte om hans behov och betygade honom sin tjänst. Vart han än skulle bege sig färdades han i en vagn som drogs av ett par oxar och som en oxdrivare körde på bondemanér. Så brukade han fara till palatset, så till sitt folks allmänna sammankomst, som hölls årligen till rikets gagn, och så återvända hem. Men rikets förvaltning och allt som skulle utföras och ordnas, hemma eller utomlands, sköttes av hovföreståndaren. ## kap. 2 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) 2. Detta ämbete innehade vid den tid då Hildricus avsattes Pippin, konung Karls far, redan som genom arv. Ty hans far Karl, som slog ned de tyranner som gjorde anspråk på väldet i hela Frankerriket och som besegrade saracenerna, när de försökte ockupera Gallien, i två stora slag, det ena i Aquitanien vid staden Poitiers, det andra nära Narbonne vid floden Birra, så att han tvingade dem att återvända till Spanien, hade utomordentligt väl förvaltat samma ämbete (magistratus), som hans far Pippin hade lämnat efter sig åt honom. Denna värdighet brukade folket inte ge åt andra än dem som utmärkte sig framför de övriga genom både släktens glans och rikedomens omfång. Sedan Pippin, konung Karls far, under några år så att säga under den nämnde konungen hade innehaft denna värdighet, som hans farfar och far lämnat åt honom och hans bror Karloman och som han delat med denne i största endräkt, drog sig hans bror Karloman – det är ovisst av vilka skäl, men det synes som om han var upptänd av kärlek till ett kontemplativt liv – undan, sedan han lämnat den mödosamma förvaltningen av det timliga riket, till Rom för att leva i stillhet, och där bytte han dräkt och blev munk, och sedan han byggt ett kloster på berget Soracte vid den helige Silvesters kyrka, njöt han under några år den efterlängtade stillheten tillsammans med de bröder som kommit dit med honom för detta ändamål. Men eftersom många av de förnäma från Frankerriket högtidligen färdades till Rom för att infria löften och inte ville gå förbi honom, som en gång varit deras herre, avbröt de genom täta besök den stillhet som han mest av allt gladde sig åt och tvingade honom att byta plats. Ty när han såg att en sådan tillströmning hindrade hans föresats, lämnade han berget och drog sig undan till provinsen Samnium, till den helige Benedictus kloster som ligger i borgen Casinum, och där fullbordade han det som återstod av hans timliga liv i from levnad. ## kap. 3 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning) 3. Men Pippin, som genom den romerske påvens myndighet från palatsföreståndare blivit insatt som konung, dog, sedan han ensam härskat över frankerna i femton år eller mer och sedan det aquitanska kriget, som han hade påbörjat mot Waifarius, hertig (dux) av Aquitanien, och som fördes i nio år i sträck, hade avslutats, i Paris av vattusot, och efterlämnade barnen Karl och Karloman, åt vilka genom Guds vilja efterträdandet i riket hade tillfallit. Frankerna höll nämligen högtidligen en allmän sammankomst och insatte båda till sina konungar, med det på förhand fastställda villkoret att de skulle dela hela riket lika, och att Karl skulle överta den del som deras far Pippin hade innehaft och Karloman den som deras farbror Karloman hade förestått, för att styra dem. Villkoren antogs av båda parter, och var och en av dem mottog sin del av det delade riket på det sätt som hade föreslagits honom. Och denna endräkt bestod, fastän med största svårighet, eftersom många på Karlomans sida försökte bryta samförståndet, så att somliga till och med planerade att föra dem i krig mot varandra. Men att det i detta låg mer misstanke än fara visade själva utgången, då Karlomans hustru och söner efter hans död tillsammans med några av dem som var de främsta bland hans stormän flydde till Italien och utan att några skäl förelåg, med förakt för sin makes bror, ställde sig och sina barn under Desiderius', langobardernas konungs, beskydd. Och Karloman dog visserligen av sjukdom efter att ha förvaltat riket gemensamt i två år; men Karl blev efter broderns död insatt som konung med samtliga frankers samtycke. ## kap. 4 (MGH s. 6–7) (maskinöversättning) 4. Eftersom ingenting har framställts i skrift någonstans om hans födelse och späda barndom eller ens om hans gossår, och ingen nu finns kvar i livet som säger sig ha kännedom om detta, anser jag det olämpligt att skriva om det, och jag har beslutat att, med förbigående av det okända, övergå till att utveckla och framställa hans gärningar, seder och övriga sidor av hans liv; dock så att jag, genom att först berätta om hans bedrifter både hemma och utomlands, därefter om hans seder och intressen och sedan om rikets förvaltning och hans död, inte förbigår något av det som är värt eller nödvändigt att känna till. ## kap. 5 (MGH s. 7–9) (maskinöversättning) 5. Av alla de krig som han förde åtog han sig först det aquitanska, som hans far påbörjat men ännu inte avslutat, eftersom det syntes kunna fullföljas snabbt, medan hans bror ännu levde, och han bad även denne att lämna hjälp. Och fastän brodern svek honom på den utlovade hjälpen, fullföljde han det påbörjade fälttåget med största kraft och ville inte avstå från det han påbörjat eller vika för den möda han en gång åtagit sig, förrän han genom en viss uthållighet och ihärdighet hade fört det han strävade att uppnå till ett fullständigt slut. Ty han tvingade också Hunoldus, som efter Waifarius död hade försökt ockupera Aquitanien och återuppta det krig som redan nästan var avslutat, att lämna Aquitanien och bege sig till Wasconia. Men då han inte tålde att denne stannade där, gick han över floden Garonne och sände genom sändebud bud till Lupus, wasconernas hertig, att han skulle utlämna flyktingen; om han inte gjorde det skyndsamt skulle han kräva räkenskap av honom med krig. Men Lupus följde ett klokare råd och utlämnade inte bara Hunoldus utan överlämnade också sig själv tillsammans med den provins som han förestod i hans våld. 6. Sedan förhållandena i Aquitanien ordnats och detta krig avslutats, och sedan även hans medregent redan lämnat det mänskliga, åtog han sig, bevekt av Hadrianus, biskopen av staden Rom, och hans böner, kriget mot langobarderna. Detta hade tidigare också hans far, på påven Stephanus' bön, åtagit sig med stor svårighet, eftersom några av de främsta bland frankerna, som han brukade rådgöra med, i så hög grad motsatte sig hans vilja att de öppet förkunnade att de skulle överge konungen och återvända hem. Det åtogs likväl då mot konung Haistulfus och fullbordades mycket snabbt. Men fastän han och hans far tycktes ha ett liknande, ja snarare samma, skäl att börja kriget, är det känt att det likväl inte utkämpades med liknande möda och inte heller fullbordades med liknande utgång. Pippin tvingade nämligen konung Haistulfus genom några dagars belägring vid Pavia både att ställa gisslan och att återlämna de städer och borgar som tagits från romarna och att med ed ge försäkran om att han inte skulle återkräva det som återlämnats; men Karl upphörde inte med det krig han påbörjat förrän han både tog emot konung Desiderius, som han hade uttröttat med en lång belägring, i underkastelse, tvingade hans son Adalgisus, till vilken allas förhoppningar syntes vända, att lämna inte bara riket utan också Italien, återlämnade allt som tagits från romarna, slog ned Hruodgausus, föreståndare för det foroiulianska hertigdömet (ducatus), som planerade uppror, och underlade hela Italien sitt välde och insatte sin son Pippin till konung över det underkuvade landet. Hur svår övergången av Alperna var för honom när han tog sig in i Italien, och med hur stor möda frankerna övervann de väglösa bergsryggarna, klipporna som höjde sig mot himlen och de skrovliga klippblocken, skulle jag beskriva på detta ställe, om jag inte i detta verk hade föresatt mig att åt minnet överlämna hans levnadssätt snarare än utgången av de krig som han förde. Slutet på detta krig blev likväl att Italien underkuvades, att konung Desiderius fördes bort i livslång landsflykt, att hans son Adalgisus fördrevs från Italien och att det som tagits av langobardernas konungar återlämnades åt Hadrianus, den romerska kyrkans styresman. ## kap. 7 (MGH s. 9–13) (maskinöversättning) 7. Efter dess slut återupptogs det sachsiska kriget, som tycktes ha liksom avbrutits. Inget krig har åtagits som var långvarigare eller grymmare eller mer mödosamt för frankernas folk; ty sachsarna, liksom nästan alla folk som bor i Germanien, var både vilda till sin natur och hängivna åt dyrkan av demoner och fientliga mot vår religion, och de ansåg det inte ohederligt att vare sig vanhelga eller överträda gudomliga och mänskliga lagar. Det fanns också orsaker som dagligen kunde störa freden, nämligen att våra och deras gränser nästan överallt stötte samman på slät mark, utom på några få ställen där antingen större skogar eller mellanliggande bergsryggar skiljer bådas marker åt med en bestämd gräns; där upphörde inte dråp, rov och mordbränder att begås från båda håll. Av detta blev frankerna så förbittrade att de inte längre ansåg det tillräckligt att ge igen, utan fann det rätt att föra öppet krig mot dem. Därför började man ett krig mot dem, som fördes med stor förbittring på båda sidor, men med större skada för sachsarna än för frankerna, i trettiotre år i sträck. Det kunde nämligen ha avslutats snabbare, om sachsarnas trolöshet hade tillåtit det. Det är svårt att säga hur ofta de, besegrade och bönfallande, överlämnade sig åt konungen, lovade att göra vad som befalldes, utan dröjsmål ställde den gisslan som krävdes och tog emot de sändebud som sändes, ibland så kuvade och mjukade att de till och med lovade att de ville överge dyrkan av demoner och underkasta sig den kristna religionen. Men liksom de ibland var benägna att göra detta, så var de alltid snabba att omintetgöra det, så att man inte tillräckligt kan bedöma till vilket av de två de med större sanning kan sägas ha varit mer benägna; ty sedan kriget med dem hade börjat förflöt knappast något år under vilket de inte gjorde en sådan omsvängning. Men konungens storsinthet och hans ständiga själsstyrka, både i motgång och i medgång, kunde inte besegras av någon ombytlighet från deras sida eller tröttas ut från det han börjat utföra. Ty aldrig lät han dem ostraffat begå något sådant, utan han hämnades deras trolöshet och utkrävde ett tillbörligt straff av dem genom att antingen själv leda en här eller sända en under sina grevar (comites), ända till dess att han, sedan alla som brukade göra motstånd hade slagits ned och bringats under hans välde, förde bort tio tusen människor av dem som bodde på båda stränderna av floden Elbe, med hustrur och små barn, och fördelade dem hit och dit genom Gallien och Germanien på mångahanda sätt. Och det är känt att kriget, som dragit ut i så många år, avslutades på det villkor, som konungen föreslog och de antog, att de skulle överge dyrkan av demoner och lämna sina fäderneärvda ceremonier, ta emot den kristna trons och religionens sakrament och förenas med frankerna och bli ett folk med dem. 8. I detta krig drabbade han, fastän det drog ut under en mycket lång tid, själv inte samman med fienden i fältslag mer än två gånger, en gång nära berget som kallas Osneggi på den plats som heter Theotmelli, och en andra gång vid floden Hasa, och detta inom en enda månad, med endast några få dagar emellan. I dessa två slag blev fienderna så slagna och besegrade att de inte längre vågade utmana konungen eller göra motstånd när han kom, om de inte var skyddade av någon befästning på platsen. I detta krig omkom likväl många, både av frankernas och av sachsarnas adel, och män som innehaft de högsta ämbetena. Och slutligen avslutades det det trettiotredje året, medan under tiden så många och så stora krig i olika delar av världen både hade uppstått mot frankerna och letts med konungens skicklighet, att de som betraktar detta med rätta kan komma i tvivel om huruvida man hos honom mer bör beundra hans uthållighet i mödor eller hans lycka. Ty två år före detta började det italienska kriget, och fastän det fördes utan avbrott, försummades likväl ingenting av det som skulle utföras på andra håll, och man upphörde inte på något håll med den lika mödosamma striden. Ty konungen, den störste i klokhet och den mest framstående i storsinthet av alla som i hans tid härskade över folken, drog sig inte undan något av det som skulle åtas eller utföras för mödans skull och ryggade inte tillbaka för faran, utan han hade lärt sig att möta och bära varje sak efter dess beskaffenhet och brukade varken vika i motgång eller i medgång ge efter för den falskt smickrande lyckan. 9. Ty medan kriget med sachsarna fördes oavbrutet och nästan utan uppehåll, angrep han, sedan han förlagt besättningar på lämpliga platser vid gränserna, Spanien med så stor krigsrustning som han förmådde; och sedan han tagit sig över Pyrenéernas bergspass och tagit emot alla städer och borgar som han kommit till i underkastelse, återvände han med hären i behåll och oskadd; utom att han under återtåget, just på Pyrenéernas bergsrygg, fick erfara wasconernas trolöshet en kort stund. Ty när hären marscherade utsträckt i en lång kolonn, såsom platsens och de trånga passens läge tillät, lade wasconerna ett bakhåll på bergets högsta topp – platsen är nämligen på grund av skogarnas täthet, och där finns mycket skog, lämplig för att lägga bakhåll – och anföll ovanifrån den yttersta delen av trossen och dem som gick i eftertruppen och skyddade dem framför, och kastade ned dem i dalen nedanför, och sedan de inlett strid med dem dödade de alla till sista man, plundrade trossen och skingrades, skyddade av nattens hjälp, som redan var nära, med största hastighet åt olika håll. Wasconerna hjälptes i detta dåd både av sina vapens lätthet och av läget på den plats där det skedde; frankerna däremot gjorde både vapnens tyngd och platsens ogynnsamhet i allt underlägsna wasconerna. I detta slag dödades Eggihardus, föreståndare för konungens bord, Anshelmus, palatsgreve (comes palatii), [och Hruodlandus, föreståndare för den bretonska gränsmarken] jämte många andra. Och detta dåd kunde inte för tillfället hämnas, ty fienden hade efter dådet skingrats så att inte ens ryktet fanns kvar om var i världen den kunde ha sökts. ## kap. 10 (MGH s. 13–14) (maskinöversättning) 10. Han kuvade också bretonerna, som bor västerut i en av Galliens yttersta delar vid oceanens strand och som inte var lydiga, genom att sända ett fälttåg mot dem, genom vilket de tvingades både att ställa gisslan och att lova att göra vad som befalldes. Själv tog han sig senare med en här in i Italien, och färdades genom Rom och kom till Capua, en stad i Kampanien, och sedan han slagit läger där hotade han beneventanerna med krig om de inte underkastade sig. Folkets hertig Aragisus förekom detta: han sände sina söner Rumoldus och Grimoldus till mötes till konungen med en stor summa pengar och bad att han skulle ta emot sönerna som gisslan, och han lovade att han tillsammans med folket skulle göra vad som befalldes, utom endast detta, om han själv skulle tvingas att infinna sig inför honom. Konungen, som tog mer hänsyn till folkets nytta än till hans halsstarrighet, tog både emot den gisslan som erbjöds honom och beviljade honom som en stor gåva att han inte skulle tvingas infinna sig inför honom; och han behöll den ene av sönerna, den som var yngre, som gisslan och sände den äldre tillbaka till fadern; och sedan han sänt sändebud tillsammans med Aragisus för att avkräva och ta emot trohetseder av beneventanerna, återvände han till Rom, och sedan han där tillbringat några dagar med att vörda de heliga platserna, vände han tillbaka till Gallien. ## kap. 11 (MGH s. 14–15) (maskinöversättning) 11. Därefter både uppstod det bajerska kriget plötsligt och fullbordades med en snabb utgång. Det framkallades av hertig Tassilos högmod och tillika slöhet; uppeggad av sin hustru, som var dotter till konung Desiderius och trodde att hon genom sin make kunde hämnas faderns landsflykt, slöt han förbund med hunnerna, som gränsar till bajrarna i öster, och försökte inte bara att inte göra vad som befalldes, utan även att utmana konungen till krig. Hans motspänstighet kunde konungens stolthet inte tåla, eftersom den syntes alltför stor, och därför drog han samman trupper från alla håll och kom själv, för att bege sig till Bajern, med en stor här till floden Lech. Denna flod skiljer bajrarna från alemannerna. Sedan han slagit läger på dess strand beslöt han att genom sändebud pröva hertigens sinnelag innan han trängde in i provinsen. Men denne ansåg det inte gagnligt vare sig för sig själv eller för folket att framhärda, utan överlämnade sig bönfallande åt konungen, ställde den gisslan som krävdes, bland dem också sin son Theodo, och gav dessutom med ed sitt löfte om att han inte skulle ge efter för någon som uppmanade honom att avfalla från hans välde. Och så blev ett krig, som tycktes skola bli ytterst stort, mycket snabbt avslutat. Tassilo kallades likväl därefter till konungen och fick inte återvända, och provinsen som han hade innehaft överläts inte längre åt en hertig utan åt grevar att styra. 12. Sedan dessa oroligheter ordnats på så sätt fördes krig mot de slaver som enligt vår sedvänja kallas wilzer, men i egentlig mening, det vill säga på deras eget språk, welataber. I detta krig deltog också sachsarna som hjälptrupper bland de övriga folk som var beordrade att följa konungens fälttecken, fastän med en låtsad och föga hängiven lydnad. Orsaken till kriget var att de med ständiga infall ansatte abodriterna, som sedan gammalt var förbundna med frankerna, och inte kunde hållas i styr genom befallningar. En havsvik sträcker sig från den västra oceanen mot öster, av okänd längd men av en bredd som ingenstans överstiger hundra tusen steg (passus), medan den på många ställen befinns vara smalare. Runt denna bor många folk; daner och svear, som vi kallar nordmän, innehar nämligen både den norra stranden och alla öar i den. Men den södra stranden bebos av slaver och aister och andra olika folk; bland dem är de främsta welataberna, mot vilka konungen då förde krig. Dem krossade och kuvade han med ett enda fälttåg, som han ledde själv, så att de därefter inte alls ansåg att de borde vägra att göra vad som befalldes. ## kap. 13 (MGH s. 15–17) (maskinöversättning) 13. Det största av alla de krig som han förde, utom det sachsiska, följde efter detta krig, nämligen det som åtogs mot avarerna eller hunnerna. Det ledde han både med större kraft än de övriga och med långt större rustningar. Själv gjorde han likväl endast ett fälttåg till Pannonien – ty denna provins bebodde detta folk då –, resten överlät han åt sin son Pippin och åt provinsernas ståthållare (praefecti), även åt grevar och sändebud, att fullfölja. Sedan detta letts med största kraft av dem, fullbordades det slutligen det åttonde året. Hur många slag som utkämpades i det och hur mycket blod som utgöts vittnar Pannonien, tömt på varje invånare, och den plats där kaganens (kagan) residens låg, så ödelagd att inte ens ett spår av mänsklig boning synes där. Hela hunnernas adel gick under i detta krig, all deras ära föll. Alla pengar och de skatter som samlats under lång tid plundrades. Och mänskligt minne kan inte erinra sig något krig som uppstått mot frankerna genom vilket de blivit rikare och mer förökade i tillgångar. Ty fastän de fram till denna tid syntes nästan fattiga, fann man så mycket guld och silver i residenset och tog så många dyrbara byten i slagen, att man med rätta kan tro att frankerna med rätta tog från hunnerna det som hunnerna tidigare med orätt hade tagit från andra folk. Endast två av frankernas stormän omkom i detta krig: Ericus, hertig av Foroiulium, som i Liburnien nära kuststaden Tharsatica blev överfallen i ett bakhåll av stadens invånare, och Geroldus, Bajerns ståthållare, som dödades i Pannonien, det är ovisst av vem, medan han ställde upp slaglinjen för att strida mot hunnerna, tillsammans med endast två som följde honom när han red fram och uppmuntrade var och en. I övrigt var detta krig nästan oblodigt för frankerna och fick en mycket lycklig utgång, fastän det på grund av sin storlek drog ut längre. Efter det fick även det sachsiska kriget ett slut som motsvarade dess längd. Det böhmiska och det linoniska kriget, som uppstod senare, kunde inte heller vara länge. Båda fullbordades med en snabb utgång under ledning av Karl den yngre. ## kap. 14 (MGH s. 17) (maskinöversättning) 14. Det sista kriget åtogs mot de nordmän som kallas daner, vilka först bedrev sjöröveri och sedan med en större flotta härjade Galliens och Germaniens kuster. Deras konung Godfred var så uppblåst av fåfänga förhoppningar att han lovade sig själv väldet över hela Germanien. Även Frisland och Sachsen betraktade han inte annorlunda än som sina egna provinser. Redan hade han bringat abodriterna, sina grannar, under sitt välde, redan hade han gjort dem skattskyldiga åt sig. Han skröt också med att han inom kort skulle komma med mycket stora styrkor till Aachen, där konungens hov befann sig. Och man vägrade inte helt att tro hans ord, hur fåfänga de än var, utan man trodde snarare att han skulle ha påbörjat något sådant, om han inte hade förekommits av en hastig död. Ty han dödades av en av sina egna män och påskyndade så slutet både på sitt liv och på det krig han påbörjat. ## kap. 15 (MGH s. 17–20) (maskinöversättning) 15. Detta är de krig som den mäktigaste konungen under fyrtiosju år – så många år hade han nämligen regerat – förde i olika delar av världen med största klokhet och lycka. Genom dem utvidgade han frankernas rike, som han efter sin far Pippin hade övertagit visserligen stort och starkt, så ärofullt att han nästan fördubblade det. Ty medan tidigare inte mer hörde under frankernas rikes välde än den del av Gallien som ligger mellan Rhen och Loire och oceanen och det baleariska havet, och den del av Germanien som ligger mellan Sachsen och Donau och Rhen och floden Saale, som skiljer thüringar och sorber, och som bebos av de franker som kallas östfranker, och därutöver alemannerna och bajrarna, så kuvade han själv genom de nämnda krigen först Aquitanien och Wasconia och hela Pyrenéernas bergsrygg ända till floden Ebro, som har sin källa hos navarrerna och skär genom Spaniens bördigaste fält och flyter ut i det baleariska havet nedanför staden Tortosas murar; därefter hela Italien, som sträcker sig från Aosta ända till nedre Kalabrien, där grekernas och beneventanernas gränser som bekant möts, i en längd av tio gånger hundra tusen steg och mer; sedan Sachsen, som är en inte ringa del av Germanien och anses vara dubbelt så bred som den del som bebos av frankerna, medan den kan vara ungefär lika lång; efter det båda Pannonierna och Dakien, som ligger på andra sidan Donau, även Istrien och Liburnien och Dalmatien, med undantag för kuststäderna, som han för vänskapens och det med honom ingångna förbundets skull lät kejsaren i Konstantinopel behålla; därefter alla de barbariska och vilda folk som bor i Germanien mellan floderna Rhen och Weichsel och oceanen och Donau, nästan lika i språk men mycket olika i seder och levnadssätt, så att han gjorde dem skattskyldiga; bland dem är de främsta welataber, sorber, abodriter och böhmare – med dessa drabbade han nämligen samman i krig –; de övriga, vars antal är mycket större, tog han emot i underkastelse. 16. Han ökade också sitt rikes ära genom att vinna vissa konungar och folk till vänner. Ty Hadefonsus, konung av Galicien och Asturien, knöt han så till sig genom förbund att denne, när han sände brev eller sändebud till honom, befallde att han inte skulle kallas annat hos honom än hans egen man. Även skotternas konungar hade han genom sin frikostighet så böjda för sin vilja att de aldrig kallade honom annat än herre och sig själva hans undersåtar och tjänare. Det finns brev bevarade som de sänt till honom, i vilka en sådan tillgivenhet från deras sida mot honom kommer till uttryck. Med Aaron, persernas konung, som med undantag för Indien innehade nästan hela Orienten, hade han en sådan endräkt i vänskap att denne satte hans ynnest framför vänskapen med alla konungar och furstar som fanns i hela världen och ansåg att han ensam borde hedras av honom med ära och frikostighet. Och därför, när hans sändebud, som han hade sänt med gåvor till vår Herres och frälsares allra heligaste grav och uppståndelsens plats, kom till honom och framförde sin herres vilja, tillät han inte bara att det som begärdes skedde, utan medgav också att denna heliga och frälsningsbringande plats skulle tillskrivas hans välde; och när sändebuden återvände lät han sina egna följa med dem och sände honom väldiga gåvor, bland dem kläder och kryddor och andra rikedomar från de österländska länderna, liksom han några år tidigare, när han bad om det, hade sänt honom den elefant som han då ensam hade. Även kejsarna i Konstantinopel, Nikeforos, Mikael och Leo, sökte självmant hans vänskap och förbund och sände många sändebud till honom. Med dem slöt han likväl, eftersom han genom att anta kejsartiteln blivit mycket misstänkt för [dem], som om han ville rycka väldet från dem, ett mycket fast förbund, så att det inte skulle finnas kvar någon anledning till förargelse av något slag mellan parterna. Ty frankernas makt var alltid misstänkt för romarna och grekerna. Därav finns också detta grekiska ordspråk: Har du en frank till vän, har du honom inte till granne. ## kap. 17 (MGH s. 20–21) (maskinöversättning) 17. Fastän han var så stor i att utvidga riket och underkuva främmande folk och ständigt var sysselsatt med sådana uppgifter, påbörjade han likväl på olika platser mycket många verk som hörde till rikets prydnad och nytta, och somliga fullbordade han också. Bland dem kan [nästan] med rätta som de förnämsta anses den heliga Guds moders basilika i Aachen, uppförd med underbar konst, och bron över Rhen vid Mainz, femhundra steg lång – ty så stor är flodens bredd där –; den brann likväl upp i en eldsvåda ett år innan han dog, och kunde inte återuppbyggas på grund av hans hastiga död, fastän han hade för avsikt att ersätta den av trä med en av sten. Han påbörjade också palats av utomordentligt arbete, ett inte långt från staden Mainz, nära godset (villa) som heter Ingilenheim, ett annat i Nijmegen vid floden Waal, som flyter förbi batavernas ö på dess södra sida. Särskilt befallde han likväl att de heliga byggnader som han fick veta hade förfallit av ålder, var som helst i hela hans rike, skulle restaureras av de biskopar och fäder (patres) som hade ansvaret för dem, och han såg genom sändebud till att de utförde det som befallts. Han byggde också upp en flotta för kriget mot nordmännen, och för detta byggdes skepp vid de floder som från Gallien och Germanien flyter ut i den nordliga oceanen. Och eftersom nordmännen härjade den galliska och germanska kusten med ständiga anfall, förlade han poster och vakter vid alla hamnar och flodmynningar, där skepp syntes kunna tas in, och hindrade genom ett sådant skydd fienden från att kunna gå i land någonstans. Detsamma gjorde han i söder på kusten av provinsen Narbonensis och Septimanien, och även längs hela Italiens kust ända till Rom, mot morerna, som nyligen hade börjat bedriva sjöröveri; och därigenom drabbades under hans tid varken Italien av någon svår skada från morerna eller Gallien och Germanien från nordmännen, utom att staden Civitavecchia i Etrurien genom förräderi intogs och ödelades av morerna, och att i Frisland några öar nära den germanska kusten plundrades av nordmännen. ## kap. 18 (MGH s. 21–23) (maskinöversättning) 18. Sådan är det känt att han var i att skydda och utvidga och samtidigt pryda riket. Om hans själsgåvor och hans största ståndaktighet vid varje utgång, lycklig som olycklig, och om det övriga som hör till hans inre liv och hemliv skall jag nu börja tala. Efter faderns död delade han riket med sin bror och bar dennes fiendskap och avund med sådant tålamod att det föreföll alla förunderligt att han inte ens kunde reta honom till vrede. Därefter, sedan han på sin moders uppmaning hade tagit en dotter till Desiderius, langobardernas konung, till hustru, förskötte han henne efter ett år, det är ovisst av vilken anledning, och tog till hustru Hildigarda, en kvinna av svabernas folk och av utomordentligt förnäm börd; med henne fick han tre söner, nämligen Karl, Pippin och Ludvig, och lika många döttrar, Hruodtrud, Berhta och Gisla. Han hade också tre andra döttrar, Theoderada, Hiltrud och Hruodhaid, två med sin hustru Fastrada, som var av östfrankernas, det vill säga germanernas, folk, den tredje med en frilla vars namn jag nu inte minns. Efter Fastradas död tog han alemannen Liutgarda till hustru, med vilken han inte fick några barn. Efter hennes död hade han tre frillor, Gersuinda av sachsisk härkomst, med vilken en dotter vid namn Adaltrud föddes åt honom, och Regina, som födde honom Drogo och Hugus, och Adallind, med vilken han fick Theodericus. Även hans mor Berhtrada blev gammal i stor ära hos honom. Han hedrade henne nämligen med största vördnad, så att aldrig någon oenighet uppstod mellan dem, utom vid skilsmässan från konung Desiderius dotter, som han hade tagit till hustru på hennes inrådan. Hon dog till slut efter Hildigardas död, sedan hon redan hade sett tre sonsöner och lika många sondöttrar i sin sons hus. Henne lät han med stor ära begravas i samma basilika där hans far är lagd, vid Sankt Dionysius. Han hade en enda syster vid namn Gisla, som från flickåren hade vigts åt ett andligt liv, och henne hedrade han med stor tillgivenhet på samma sätt som modern. Hon dog också några år före hans död i det kloster där hon levde. ## kap. 19 (MGH s. 23–25) (maskinöversättning) 19. Han ansåg att hans barn skulle uppfostras så att både söner och döttrar först skulle undervisas i de fria konsterna, som han också själv ägnade sig åt. Sedan lät han sönerna, så snart åldern tillät, enligt frankernas sed öva sig i att rida och i vapen och jakt, men döttrarna befallde han att vänja sig vid ullarbete och ägna sig åt slända och spinnrock, för att de inte skulle bli slöa av sysslolöshet, och att fostras till all dygd. Av alla dessa förlorade han, innan han dog, endast två söner och en dotter: Karl, som var den äldste, och Pippin, som han hade satt till konung över Italien, och Hruodtrud, som var den förstfödda av hans döttrar och hade trolovats med Konstantin, grekernas kejsare. Av dem efterlämnade Pippin en son, Bernhardus, och fem döttrar, Adalhaid, Atula, Gundrada, Berhthaid och Theoderada. Mot dem visade konungen ett utomordentligt prov på sin tillgivenhet, då han efter sonens död lät sonsonen efterträda fadern och lät sondöttrarna uppfostras bland sina döttrar. Sönernas och dotterns död bar han mindre tåligt än man kunde vänta av den storsinthet som utmärkte honom, ty han drevs till tårar av sin tillgivenhet, i vilken han var inte mindre framstående. När han fick budet om att Hadrianus, den romerske påven, som han hade som sin främste vän, hade dött, grät han som om han hade förlorat en bror eller en mycket kär son. Han var nämligen utomordentligt avvägd i vänskap, så att han både lätt ingick vänskap och mycket ståndaktigt bevarade den, och han hedrade på det heligaste alla som han hade förenat med sig genom ett sådant band. För sina söners och döttrars uppfostran hade han så stor omsorg att han aldrig, när han var hemma, åt middag utan dem och aldrig reste utan dem. Sönerna red vid hans sida, men döttrarna följde efter, och slutet av deras tåg skyddades av män ur livvakten som förordnats till detta. Fastän de var mycket vackra och älskades högt av honom, är det förunderligt att säga att han inte ville gifta bort någon av dem med någon, vare sig av sina egna eller av främlingar, utan behöll dem alla hos sig i sitt hus ända till sin död och sade att han inte kunde vara utan deras sällskap. Och därför fick han, fastän han i övrigt var lycklig, erfara en ogynnsam lyckas ondska. Detta dolde han likväl som om det aldrig hade uppstått någon misstanke om någon skam hos dem eller något rykte hade spritts. ## kap. 20 (MGH s. 25–26) (maskinöversättning) 20. Han hade en son vid namn Pippin, född av en frilla, som jag har uppskjutit att nämna bland de övriga, vacker visserligen till ansiktet men vanställd av en puckel. Denne sammansvor sig, medan fadern efter att ha börjat kriget mot hunnerna övervintrade i Bajern, under förevändning av sjukdom, mot sin far tillsammans med några av de främsta bland frankerna, som hade lockat honom med ett fåfängt löfte om riket. Sedan bedrägeriet avslöjats och de sammansvurna dömts lät han honom klippas och tillät honom att i klostret Prumia ägna sig åt ett andligt liv, vilket han då redan själv ville. Även en annan kraftig sammansvärjning hade tidigare ingåtts mot honom i Germanien. Dess upphovsmän berövades delvis synen, delvis lämnades de med lemmarna oskadda, men alla fördes bort i landsflykt; och ingen av dem dödades utom endast tre; dessa dödades, eftersom de försvarade sig med dragna svärd för att inte gripas och till och med hade dräpt några, då de inte kunde hållas i styr på annat sätt. Man tror likväl att drottning Fastradas grymhet var orsaken och upphovet till dessa sammansvärjningar. Och därför sammansvor man sig i båda fallen mot konungen, att han, genom att ge efter för sin hustrus grymhet, tycktes ha avvikit oerhört från sin naturs godhet och sin vanliga mildhet. I övrigt levde han under hela sin livstid, både hemma och utomlands, med allas största kärlek och ynnest, så att aldrig någon förebrådde honom ens den minsta fläck av orättfärdig grymhet. ## kap. 21 (MGH s. 26) (maskinöversättning) 21. Han älskade främlingar och hade stor omsorg om att ta emot dem, så att deras mängd med rätta tycktes betungande inte bara för palatset utan också för riket. Själv besvärades han likväl på grund av sin storsinthet inte alls av en sådan börda, eftersom han uppvägde även väldiga olägenheter med berömmet för sin frikostighet och lönen av ett gott rykte. ## kap. 22 (MGH s. 26–27) (maskinöversättning) 22. Han var till kroppen stor och kraftig, av hög växt, som dock inte överskred det rätta måttet – ty det är känt att hans längd mätte sju av hans egna fötter –, med rund hjässa, mycket stora och livliga ögon, en näsa som något överskred medelmåttet, vackert grått hår och ett glatt och muntert ansikte. Därigenom vann hans gestalt mycket stor myndighet och värdighet, både när han stod och när han satt; fastän nacken föreföll tjock och något kort och magen något framskjutande, doldes detta likväl av de övriga lemmarnas jämna proportioner. Han hade en fast gång och en manlig hållning i hela kroppen; hans röst var klar, men passade mindre väl till kroppens gestalt. Hans hälsa var god, utom att han under de fyra åren innan han dog ofta angreps av feber och till sist också haltade på ena foten. Och då gjorde han visserligen mer efter eget gottfinnande än efter läkarnas råd, som han nästan hatade, eftersom de rådde honom att avstå från den stekta mat han var van vid och vänja sig vid kokt. Han övade sig flitigt i ridning och jakt; detta var nedärvt hos hans folk, ty knappast något folk på jorden finns som i denna konst kan mäta sig med frankerna. Han gladde sig också åt ångorna från naturligt varma vatten och övade kroppen genom att ofta simma; i detta var han så skicklig att ingen med rätta kan sättas framför honom. Därför byggde han också ett palats i Aachen och bodde där oavbrutet under sina sista levnadsår ända till sin död. Och han bjöd inte bara sina söner till badet utan också stormännen och vännerna, ibland också en skara av sina följeslagare och livvakter, så att ibland hundra eller fler människor badade tillsammans. ## kap. 23 (MGH s. 27–28) (maskinöversättning) 23. Han bar sitt fädernesland dräkt, det vill säga den frankiska. På kroppen bar han en linneskjorta och linnebyxor, sedan en tunika som var kantad med en silkesbård, och strumpor; sedan lindade han benen med band och fötterna med skor, och om vintern skyddade han axlar och bröst med en tröja gjord av utter- eller mårdskinn [osäker tolkning], klädd i en blå mantel (sagum) och alltid omgjordad med ett svärd, vars fäste och gehäng var av guld eller silver. Ibland bar han också ett juvelbesatt svärd, men detta endast vid de främsta högtiderna eller om främmande folks sändebud hade kommit. Utländska klädedräkter däremot, hur vackra de än var, försmådde han och tillät aldrig att han kläddes i dem, utom att han i Rom en gång på påven Hadrianus begäran och en andra gång på hans efterträdare Leos bön klädde sig i en lång tunika och en klamys och bar skor formade på romerskt sätt. Vid högtiderna gick han klädd i en guldvävd dräkt och juvelbesatta skor och med ett guldspänne som höll samman manteln, och prydd med ett diadem av guld och ädelstenar. Men andra dagar skilde sig hans dräkt föga från den vanliga och folkliga. ## kap. 24 (MGH s. 28–30) (maskinöversättning) 24. Han var måttlig i mat och dryck, men måttligare i dryck, eftersom han i högsta grad avskydde berusning hos vilken människa som helst, för att inte tala om hos sig själv och de sina. Från mat kunde han nämligen inte i samma grad avhålla sig, så att han ofta klagade över att fastor var skadliga för hans kropp. Gästabud höll han mycket sällan, och detta endast vid de främsta högtiderna, men då likväl med ett stort antal människor. Den dagliga middagen serverades med endast fyra rätter, utom steken, som jägarna brukade bära in på spett, och den åt han hellre än någon annan mat. Under middagen lyssnade han antingen på någon underhållning eller på en uppläsare. Man läste för honom historiska verk och de gamlas bedrifter. Han gladde sig också åt den helige Augustinus böcker, och framför allt åt dem som har titeln Om Guds stad. I fråga om vin och all dryck var han så sparsam att han under middagen sällan drack mer än tre gånger. Om sommaren tog han efter middagsmåltiden lite frukt och drack en gång, lade av kläder och skor, såsom han brukade om natten, och vilade i två eller tre timmar. Om nätterna sov han så att han avbröt sömnen fyra eller fem gånger, inte bara genom att vakna utan också genom att stiga upp. Medan han tog på sig skor och kläder tog han inte bara emot vänner, utan om palatsgreven (comes palatii) sade att det fanns någon tvist som inte kunde avgöras utan hans befallning, befallde han genast att de tvistande skulle föras in och avkunnade, sedan han tagit kännedom om tvisten, sin dom, som om han satt på domarsätet; och inte bara detta gjorde han vid den tiden, utan han ordnade också allt som den dagen skulle utföras inom vilket ämbete som helst eller åläggas någon av tjänstemännen. 25. Han var rik och överflödande i vältalighet och kunde uttrycka allt han ville på det tydligaste sätt. Och han nöjde sig inte bara med sitt modersmål, utan lade också ned möda på att lära sig främmande språk. Bland dem lärde han sig latin så väl att han brukade tala det lika väl som sitt modersmål, men grekiska kunde han bättre förstå än uttala. Han var så vältalig att han till och med verkade pratsam. De fria konsterna odlade han med största iver, och han vördade deras lärare högt och bevisade dem stora hedersbetygelser. För att lära sig grammatik lyssnade han på diakonen Petrus Pisanus, en gammal man; i de övriga ämnena hade han till lärare Albinus, med tillnamnet Alcoinus, likaledes diakon, en man av sachsisk härkomst från Britannien, i allt en mycket lärd man, och hos honom ägnade han mycket tid och möda åt att lära sig retorik och dialektik, men framför allt astronomi. Han lärde sig räknekonsten och utforskade med skarpsinnig uppmärksamhet mycket noggrant stjärnornas lopp. Han försökte också skriva och brukade för detta ändamål bära med sig tavlor och små skrivhäften i sängen under huvudkuddarna, för att, när han hade ledig tid, vänja handen vid att forma bokstäver, men mödan, som var bakvänd och påbörjad sent, lyckades föga. ## kap. 26 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning) 26. Den kristna religionen, som han hade fostrats i från barndomen, utövade han på det heligaste och med största fromhet, och därför byggde han en basilika av mycket stor skönhet i Aachen och prydde den med guld och silver och ljus och med skrank och dörrar av massiv brons. Då han inte kunde få pelare och marmor till dess byggnad från annat håll, lät han föra dem dit från Rom och Ravenna. Kyrkan besökte han flitigt både morgon och kväll, likaså vid nattens tidegärdsbön och vid tiden för mässoffret, så länge hälsan tillät honom, och han sörjde i hög grad för att allt som utfördes i den skulle ske med största möjliga värdighet, och han förmanade mycket ofta kyrkvaktarna att inte tillåta att något otillbörligt eller orent bars in eller blev kvar i den. Han skaffade till den en så stor mängd heliga kärl av guld och silver och prästerliga dräkter att det vid mässofferts firande inte ens var nödvändigt för dörrvaktarna (ianitores), som är den lägsta kyrkliga graden, att tjänstgöra i vardagsdräkt. Ordningen för läsning och psalmsång förbättrade han mycket omsorgsfullt. Han var nämligen mycket kunnig i båda, fastän han själv varken läste offentligt eller sjöng annat än med låg röst och tillsammans med de andra. ## kap. 27 (MGH s. 31–32) (maskinöversättning) 27. I fråga om att understödja de fattiga och den oegennyttiga frikostighet som grekerna kallar eleemosyne var han mycket hängiven, så att han inte bara sörjde för att göra detta i sitt fädernesland och i sitt rike, utan också brukade sända pengar över haven till Syrien och Egypten och Afrika, till Jerusalem, Alexandria och Karthago, där han fått veta att kristna levde i fattigdom, av medlidande med deras nöd; och just därför sökte han vänskap med konungarna på andra sidan haven, för att någon lindring och lättnad skulle komma de kristna som levde under deras välde. Framför andra heliga och vördnadsvärda platser hedrade han i Rom aposteln den helige Petrus kyrka; till dess skattkammare samlade han en stor mängd pengar, både i guld och silver och även i ädelstenar. Många och otaliga gåvor sändes till påvarna. Och under hela sin regeringstid ansåg han ingenting viktigare än att staden Rom genom hans verksamhet och möda skulle åtnjuta sin gamla myndighet, och att den helige Petrus kyrka genom honom inte bara skulle vara trygg och försvarad, utan också genom hans rikedomar vara prydd och berikad framför alla kyrkor. Fastän han värderade den så högt, begav han sig likväl under de fyrtiosju år som han regerade endast fyra gånger dit för att infria löften och för att be. ## kap. 28 (MGH s. 32–33) (maskinöversättning) 28. Orsakerna till hans sista besök var inte bara dessa, utan också att romarna hade tillfogat påven Leo många oförrätter, nämligen stuckit ut hans ögon och skurit av hans tunga, och tvingat honom att bönfalla om konungens beskydd. Därför kom han till Rom för att återställa kyrkans tillstånd, som var mycket förvirrat, och tillbringade där hela vintern. Vid den tiden mottog han kejsarens och augustus titel. Detta var han till en början så avogt inställd till att han försäkrade att han den dagen inte skulle ha gått in i kyrkan, fastän det var en av de främsta högtiderna, om han i förväg hade kunnat känna till påvens avsikt. Den ovilja som den antagna titeln väckte, då de romerska kejsarna var förbittrade över detta, bar han likväl med stort tålamod. Och han övervann deras motspänstighet genom sin storsinthet, i vilken han utan tvivel var dem långt överlägsen, genom att sända täta beskickningar till dem och kalla dem bröder i sina brev. ## kap. 29 (MGH s. 33–34) (maskinöversättning) 29. Sedan han antagit kejsartiteln och märkte att mycket fattades i hans folks lagar – ty frankerna har två lagar, på mycket många punkter högst olika –, tänkte han lägga till det som fattades och förena det som var motstridigt, och även rätta det som var felaktigt och oriktigt framställt, men av detta blev inget annat gjort av honom än att han lade till några få kapitel (capitula), och dessa ofullständiga, till lagarna. Han lät likväl teckna upp och nedskriva de rättsregler hos alla folk under hans välde som inte var nedskrivna. Likaså lät han skriva ned och bevara åt minnet de barbariska och mycket gamla sånger i vilka forna konungars gärningar och krig besjöngs. Han påbörjade också en grammatik för sitt modersmål. Även månaderna gav han namn på sitt eget språk, då de före denna tid hos frankerna betecknades delvis med latinska, delvis med barbariska namn. Likaså betecknade han de tolv vindarna med egna benämningar, då man tidigare knappt kunde finna namn för mer än fyra vindar. Och av månaderna kallade han januari Wintarmanoth, februari Hornung, mars Lentzinmanoth, april Ostarmanoth, maj Winnemanoth, juni Brachmanoth, juli Heuuimanoth, augusti Aranmanoth, september Witumanoth, oktober Windumemanoth, november Herbistmanoth, december Heilagmanoth. Men vindarna gav han namn på detta sätt, att han kallade subsolanus ostroniwint, eurus ostsundroni, euroauster sundostroni, auster sundroni, austroafricus sundwestroni, africus westsundroni, zephyrus westroni, chorus westnordroni, circius nordwestroni, septentrio nordroni, aquilo nordostroni och vulturnus ostnordroni. ## kap. 30 (MGH s. 34–35) (maskinöversättning) 30. I slutet av sitt liv, när han redan tyngdes av både sjukdom och ålderdom, kallade han till sig sin son Ludvig, konung av Aquitanien, som ensam av Hildigardas söner var kvar i livet, och sedan de främsta från hela frankernas rike högtidligen hade samlats, insatte han honom med allas råd till sin medregent över hela riket och arvinge till kejsartiteln, och sedan han satt diademet på hans huvud befallde han att han skulle kallas kejsare och augustus. Detta hans beslut mottogs med stort bifall av alla som var närvarande; ty det föreföll vara ingivet honom av Gud för rikets gagn. Och denna handling ökade hans majestät och injagade inte minsta skräck hos främmande folk. Sedan han därefter sänt sonen tillbaka till Aquitanien, begav han sig själv enligt sin vana, fastän nedbruten av ålderdom, på jakt inte långt från palatset i Aachen, och sedan han tillbringat det som återstod av hösten med en sådan sysselsättning, återvände han omkring den första november (Kalendae Novembris) till Aachen. Och medan han övervintrade där, angreps han i januari månad av svår feber och blev sängliggande. Han ålade sig genast, som han brukade vid feber, att avstå från mat, i tron att sjukdomen genom denna återhållsamhet kunde drivas bort eller åtminstone lindras. Men när till febern kom en smärta i sidan, som grekerna kallar pleuresis, och han fortfarande höll fast vid fastan och inte uppehöll kroppen på annat sätt än med mycket sällsynt dryck, dog han den sjunde dagen sedan han blivit sängliggande, efter att ha mottagit den heliga kommunionen, i sitt sjuttioandra levnadsår och det fyrtiosjunde sedan han började regera, den femte dagen före februari kalendae, vid dagens tredje timme. ## kap. 31 (MGH s. 35–36) (maskinöversättning) 31. Kroppen tvättades och ombesörjdes på högtidligt sätt och bars under hela folkets största sorg in i kyrkan och begravdes. Man var först oviss om var den borde läggas, eftersom han själv medan han levde inte hade föreskrivit något om detta. Till slut enades alla om att han ingenstans kunde begravas med större värdighet än i den basilika som han själv av kärlek till Gud och vår Herre Jesus Kristus och till ära för den heliga och eviga jungfrun, hans moder, hade byggt på egen bekostnad i samma by (vicus). I den begravdes han samma dag som han dog, och en förgylld båge med bild och inskrift restes över graven. Inskriften var avfattad på detta sätt: UNDER DETTA GRAVMONUMENT LIGGER KROPPEN AV KARL, DEN STORE OCH RÄTTROGNE KEJSAREN, SOM ÄROFULLT UTVIDGADE FRANKERNAS RIKE OCH LYCKLIGT STYRDE DET I FYRTIOSJU ÅR. HAN DOG SJUTTIO ÅR GAMMAL I [HERRENS] ÅR [814], I DEN [7:E] INDIKTIONEN, DEN FEMTE DAGEN FÖRE FEBRUARI KALENDAE. ## kap. 32 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) 32. Det förekom mycket många järtecken på det annalkande slutet, så att inte bara andra utan också han själv märkte att det hotade. Under tre år i följd, de närmast före hans levnads slut, sågs mycket täta förmörkelser av både solen och månen, och en fläck av svart färg i solen under sju dagars tid. Pelargången, som han med mödosam byggnad hade uppfört mellan basilikan och palatset, rasade på Kristi himmelsfärdsdag plötsligt samman ända ned till grunden. Likaså brann bron över Rhen vid Mainz, som han själv under tio år med väldig möda och underbar konst hade byggt av trä så att den syntes kunna bestå för evigt, upp i en vådeld på tre timmar så att, utom det som täcktes av vattnet, inte ens en enda spån blev kvar av den. Även han själv såg, när han företog sitt sista fälttåg till Sachsen mot Godfred, danernas konung, en dag, när han före soluppgången hade gått ut ur lägret och börjat marschera, plötsligt en fackla falla ned från himlen med väldigt sken och fara från höger till vänster genom den klara luften. Och medan alla undrade vad detta tecken förebådade, föll plötsligt hästen som han satt på med huvudet nedåt och kastade honom så hårt mot marken att spännet på hans mantel brast och svärdsgehänget slets sönder, och han lyftes upp avväpnad och utan mantel av de tjänare som var närvarande och skyndade till. Även spjutet som han då råkade hålla i handen gled ur den så att det låg tjugo eller fler fot bort. Därtill kom täta skakningar i palatset i Aachen och ett ständigt knakande i takbjälkarna i de hus där han vistades. Även basilikan, där han senare begravdes, träffades av blixten, och det gyllene äpple som prydde takets topp slogs sönder av blixtslaget och kastades över på biskopens hus, som låg intill basilikan. I samma basilika fanns på kanten av den list som löpte runt byggnadens inre mellan de övre och de nedre bågarna en inskrift skriven med rödfärg, som angav vem som var upphovsman till detta tempel, och i dess sista vers lästes: KAROLUS PRINCEPS. Några lade märke till att de bokstäver som utgjorde PRINCEPS samma år som han dog, några månader före hans död, hade utplånats så att de inte alls syntes. Men allt detta ovan nämnda antingen låtsades han inte om eller ringaktade han, som om inget av det på något sätt angick hans angelägenheter. ## kap. 33 (MGH s. 37–41) (maskinöversättning) 33. Han började upprätta testamenten (testamenta), genom vilka han skulle göra sina döttrar och sina barn med frillorna till arvingar åt sig till någon del, men eftersom de påbörjades sent kunde de inte fullbordas. Likväl gjorde han tre år innan han dog en delning av sina skatter och pengar och kläder och övriga lösöre inför sina vänner och tjänstemän, och tog dem till vittnen på att den fördelning han gjort genom deras stöd skulle förbli giltig efter hans död. Och vad han ville skulle ske med det som han hade fördelat sammanfattade han i en kort förteckning (breviarium); dess innehåll och lydelse är följande: I HERRENS, DEN ALLSMÄKTIGE GUDENS, NAMN, FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES. Den förteckning och delning som har gjorts av den mest ärorike och mest fromme herren Karl, kejsare och augustus, i året 811 efter vår Herre Jesu Kristi människoblivande, i det 43:e året av hans regering i Frankerriket och det 36:e i Italien, och det 11:e av hans kejsardöme, i den 4:e indiktionen, som han i from och klok övervägan beslöt att göra och med Herrens bistånd fullbordade, av hans skatter och pengar som den dagen fanns i hans skattkammare. I denna ville han framför allt sörja för att inte bara utdelningen av allmosor, som högtidligen sker bland de kristna av deras ägodelar, skulle fullgöras även för hans räkning av hans pengar med ordning och förnuft, utan också att hans arvingar, sedan all oklarhet undanröjts, tydligt skulle kunna veta vad som borde tillkomma dem och utan tvist och strid kunna dela det sinsemellan i en lämplig fördelning. Med denna avsikt och föresats delade han därför först hela sin egendom och sitt lösöre, som den dagen, som sagt, kunde finnas i hans skattkammare i guld och silver och ädelstenar och kunglig skrud, i tre delar. Därefter delade han dessa delar vidare och gjorde av två delar tjugoen delar, medan han behöll den tredje hel. Och delningen av de två delarna i tjugoen delar har skett på så sätt att, eftersom det som bekant finns tjugoen metropolitanstäder i hans rike, var och en av dessa delar skall komma till var och en av metropolerna genom hans arvingars och vänners händer under namn av allmosa, och att den ärkebiskop som då är styresman för den kyrkan skall ta emot den del som getts till hans kyrka och dela den med sina suffraganer (suffraganei), nämligen på så sätt att en tredjedel tillfaller hans kyrka och två delar delas mellan suffraganerna. Av dessa delar, som har gjorts av de två första delarna och som är tjugoen till antalet efter metropolitanstädernas antal, ligger var och en avskild från den andra och förvarad för sig i sitt eget förvaringsrum med en påskrift om vilken stad den skall föras till. Namnen på de metropoler till vilka denna allmosa eller utdelning skall göras är följande: Rom, Ravenna, Milano, Cividale, Grado, Köln, Mainz, Iuvavum, som också kallas Salzburg, Trier, Sens, Besançon, Lyon, Rouen, Reims, Arles, Vienne, Moûtiers, Embrun, Bordeaux, Tours, Bourges. Men med den ena delen, som han ville skulle behållas hel, förhåller det sig så, att medan de två andra fördelats i de ovannämnda delarna och förvarats under sigill, skulle denna tredje vara i dagligt bruk, som en egendom om vilken det stod klart att den inte genom någon förpliktelse av löfte hade avhänts ägarens äganderätt, och detta så länge som han antingen var kvar i kroppen eller ansåg att han behövde använda den. Men efter hans död eller hans frivilliga avstående från de världsliga tingen skulle samma del delas i fyra underdelar, och en av dem skulle läggas till de ovannämnda tjugoen delarna, den andra skulle tas av hans söner och döttrar och hans söners söner och döttrar och delas mellan dem i en rättvis och förnuftig fördelning, den tredje skulle enligt de kristnas sedvänja delas ut till de fattigas bruk, och den fjärde skulle på liknande sätt under namn av allmosa fördelas till uppehälle för de trälar och trälinnor som tjänade i palatset. Till denna tredje del av hela summan, som liksom de övriga består av guld och silver, ville han att man skulle lägga alla kärl och redskap av brons och järn och andra metaller jämte vapen och kläder och annat lösöre, dyrbart eller ringa, gjort för olika ändamål, såsom förhängen, täcken, tapeter, filtar, läderhudar, packsadlar [osäker tolkning], och allt som den dagen fanns i hans skattkammare och klädkammare, så att delarna av denna del därigenom skulle bli större och allmoseutdelningen skulle kunna nå fler. Kapellet (capella), det vill säga kyrkoutrustningen, både det som han själv hade låtit göra och samlat och det som hade kommit till honom genom fädernearv, förordnade han skulle vara helt och inte splittras genom någon delning. Men om några kärl eller böcker eller andra prydnader skulle påträffas om vilka det stod klart att de inte hade skänkts av honom till detta kapell, skulle den som ville ha dem köpa dem mot ett rättvist värderat pris och behålla dem. Likaså bestämde han om böckerna, av vilka han hade samlat en stor mängd i sitt bibliotek, att de skulle lösas in till ett rättvist pris av dem som ville ha dem, och priset delas ut till de fattiga. Bland de övriga skatterna och pengarna är det känt att det fanns tre silverbord och ett guldbord av utomordentlig storlek och vikt. Om dem bestämde och beslöt han att ett av dem, som är fyrkantigt och innehåller en bild av staden Konstantinopel, skulle föras till Rom till aposteln den helige Petrus basilika bland de övriga gåvor som avsetts för detta, och att det andra, som är runt och prytt med en bild av staden Rom, skulle skänkas till biskopssätet i Ravennas kyrka. Det tredje, som vida överträffar de övriga både i arbetets skönhet och i viktens tyngd, och som, sammanfogat av tre cirklar, omfattar en framställning av hela världen i fin och detaljerad bild, och det guldbord som sades vara det fjärde, bestämde han skulle utgöra ett tillskott till den tredje delen, den som skulle delas mellan hans arvingar och som allmosa. Denna bestämmelse och förordning gjorde och fastställde han inför de biskopar, abbotar och grevar som då kunde vara närvarande och vars namn här har tecknats upp. Biskopar: Hildibaldus, Richolfus, Arn, Wolfarius, Bernoinus, Laidradus, Iohannes, Theodulfus, Iesse, Heito, Waltgaudus. Abbotar: Fridugisus, Adalungus, Engilbertus, Irmino. Grevar: Walah, Meginheri, Otulfus, Stephanus, Unruocus, Burchardus, Meginhardus, Hatto, Rihwinus, Edo, Ercangarius, Geroldus, Bero, Hildigernus, Hroccolfus. Allt detta sörjde hans son Ludvig, som efterträdde honom genom Guds befallning, för att med största hängivenhet så snabbt han kunde fullgöra efter hans död, sedan han tagit del av denna förteckning. SLUT.