# Beowulf - **Verk:** Beowulf (verk:beowulf) - **Datering:** 0700/1025 - **Källsamling:** Beowulf och Finnsburgfragmentet (Harrison & Sharp 1894; Wickberg 1914) - **Utgåva:** Rudolf Wickberg (övers.), Beowulf: en fornengelsk hjältedikt, 2 uppl. 1914. Svenska Wikisource. - **Språk:** swe - **Typ:** oversattning - **Översättare:** Rudolf Wickberg - **Licens:** Public domain; transkription CC BY-SA 4.0 ## fitt 1, rad 1–52 Ja, vi ha sport spjutdanernas Folkkonungars bragder i flydda dagar, Huru de ädle övade mandom. Ofta ryckte Scefingen Scyld mjödbänkarna Från fiendeskaror, från många stammar, Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit Funnen hjälplös, fick han tröst därför, Växte under molnen, vann allt större ära, Till dess att alla kringboende Över valarnas väg måste lyda honom, Gälda gärder: det var en god konung! Åt honom föddes sedan en son, Ung i gården, vilken Gud sände Folket till tröst; han såg den stora nöd, Som de herrelöse länge lidit. Honom gav därför livets herre, Härlighetens konung, världsära. Konung Scylds son Beowulf blev frejdad, Hans rykte for vida i Scedelanden. Så skall den unge öva frikostighet Med rika gåvor åt sin faders vänner, Att på ålderdomen honom sedan omgiva Villiga följeslagare, och folket följer, Då striden kommer: i lovvärda dåd Skall mannen gå fram bland alla stammar! Sedan gick Scyld efter många strider, I dödsstunden i herrens vård. Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten Hade länge ägt dem — buro honom då Till havets svall, som han själv bett, Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala. Där stod i hamnen med ringad stäv Den ädles isblanka skepp och längtade ut. De lade sedan på skeppets barm Den dyre kungen, ringarnas utdelare, Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken, Klenoder bragta från fjärran vägar. Ej jag har hört, att man präktigare utrustat En köl med stridsvapen och med härkläder, Med svärd och brynjor; på hans barm låg En mängd smycken, som skulle med honom Fara fjärran i havets våld. Ej utstyrde de honom med ringare gåvor Eller mindre folkskatter, än de hade gjort, Som i livets vår, då han ännu var barn, Sänt honom åstad ensam över vågorna. Vidare satte de ett gyllene fälttecken Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom, Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster, Sorgset sinnet. Ej kunna män, Hjältar under himlen, boende i salar, Säga för sant vem som fick denna last. ## fitt 2, rad 53–114 Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes Dyre folkkonung, under lång tid Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått, Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde, Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne. Åt honom fyra barn efter varandra Föddes till världen: härskarornas hövding Heorogar och Hroðgar och Halga den gode; Hört har jag, att hans dotter som maka delade Strids-scylfingen Onelas bädd. Sedan vart stridslycka given Hroðgar, Ära i striden, så att hans stamfränder Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt, En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp Viljan att bjuda männen uppföra En salsbyggnad, ett större mjödhus, Än människors barn någonsin sport, Samt därinne åt unga och gamla Utdela allt, som Gud honom givit Utom folklandet och männens liv. Jag har sport, att han vida bjöd mången stam På denna jord att sira verket, Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt Inom utsatt tid få fullständigt färdig Den största av salar. Han som vida hade Bud och välde, gav den namnet Hjort. Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar, Smycken vid gästabudet. Salen reste sig, Hög och vid mellan hornen, bidade den leda Lågans vågor. Ej dröjde det länge, Innan svärdshatet mellan måg och svärfader Väcktes till liv av dödlig fiendskap. En tid fördrog då den starke gasten, Som bidade i mörker, med stor förargelse Att varje dygn höra högljutt Jubel i salen: där var harpans klang, Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja Människornas ursprung i forna tider, Kvad, att den allsmäktige skapade jorden, Den skimrande marken, som vattnet famnar; Satte segerstolt solens och månens Ljus att lysa dem som bo på jorden, Samt smyckade markens sköte Med grenar och löv och skapade liv I alla de släkter, som levande vandra. Så levde då hirdmännen I jubel och överflöd, tills en började, En fiende i helvetet, öva illdåd. Den vilde gasten hette Grendel, En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste I kärr och träsk; den osalige mannen Bebodde en tid trollsläktets hem, Sedan skaparen hade fördömt det. På Kains ätt hämnades den evige Herren det mordet, att han dräpte Abel: Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna. Av honom hava kommit alla onda släkten, Jättar och alver och havsvidunder Samt giganterna, som kämpade med Gud En lång tid; han gav dem lön därför. ## fitt 3, rad 115–188 Då det blev natt, gick Grendel att söka Det höga huset, se till huru ring-danerna Hade inrett sig där efter dryckeslaget. Han fann då därinne en skara ädlingar Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg, Människors elände, något slags olycka. Vild och lysten, var han snart redo, Hätsk och rasande, tog han från bädden Trettio män; begav sig sedan därifrån Att stolt över bytet återvända hem, Söka sin bostad med denna likhög. Sedan blev arla, vid dagens gryning, Grendels stridskraft uppenbar för männen. Då blev klagan höjd efter festen, Stort morgonlarm. Den frejdade fursten, Ädel och vördad, satt nu oblid; Den starke led stor sorg över kämparne, När de fått skåda den onde, eländige Gastens spår; olyckan var för svår, Led och långvarig. Ej dröjde det längre, Utan efter en natt begick han åter Flere mord och bävade icke För strid och brott: han var för hårdnackad därmed. Då var lättfunnen den som annanstädes Sökte en mera avlägsen viloplats, Bädd i rummen, då honom yppat blivit, Sagt sanningsenligt med tydligt tecken Salskämpens hat; han höll sig sedan På säkrare avstånd och undkom fienden. Sålunda rådde och stred orättfärdigt En mot alla, till dess tomt stod Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid Fick Scyldingarnes vän tåla nesa, Allt slags ont och svåra sorger — Det var en lång tid. — Sålunda vart det För människors barn uppenbart känt Sorgligt i sånger, att Grendel en tid Stred emot Hroðgar, bar hätsk fiendskap, Brott och fejd många halvår, Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid Eller fjärma döden från någon man Av danernas styrka, taga gods i stället. Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen Hoppas lysande bot från mördarens händer; Utan skräckbringaren förföljde ständigt Gamla och unga; det hemska dödstrollet Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt I töckniga träsk; människor ej veta Var trollkarlarne vandra omkring. Så övade ofta människosläktets fiende, Den hemske enstöringen en mängd illdåd Ett hårt förtryck, bebodde Hjort, Den guldskimrande salen, om svarta nätter. Ej fick han för skaparen nalkas skatten, Konungastolen, och trådde ej därefter. Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän Och stort själskval. Ofta sutto många Mäktige till råds, överlade om bot, Vad som väl vore bäst för de djärve Att vidtaga emot de hemska överfallen. Stundom lovade de på heliga orter Offer åt gudarne, bådo ivrigt, Att gastdödaren skulle lämna hjälp För folkets lidanden. Sådan var deras sed, Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de I sinneshugen, de kände ej skaparen, Gärningarnas domare, ej herren Gud. Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn, Härlighetens konung. Ve den som skall Genom olycksdiger strävan driva sin själ I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse, Ej någon återvändo! Väl den som får Efter dödsdagen söka herren Och bedja om frid i faderns famn. ## fitt 4, rad 189–257 Så ruvade oavlåtligt Healfdenes son Över denna sorg; ej kunde den vise Avvända det onda: olyckan var för svår, Led och långvarig, som drabbade folket, Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. — Dessa Grendels dåd sporde i hemmet Hygelacs hirdman, god bland götar. Han var bland människor den kraftfullaste I de dagarne av detta livet, Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig En god vågvandrare, sade sig vilja Över svanens väg söka stridskonungen, Den frejdade fursten, då denne behövde män. Föga avrådde honom vise män Från denna färd, fastän han var dem kär; De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud. Den gode hade ur götarnes folk Utvalt kämpar, de käckaste, som Han kunde finna. Själv femtonde Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen Ledde kämparne till landets gräns. Tiden förrann, farkosten låg på vågorna Vid bergets fot. Rustade stego Kämparne uppå stäven; havets strömmar Böljade mot sanden. Männen buro I skeppets sköte glänsande smycken, Ståtliga rustningar, sköto sedan ut På önskad färd det timrade skeppet. Över havsvågor gick då, drivet av vinden, Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel, Tills vid samma tid på nästa dygn Det buktade skeppet hade gått så långt, Att de sjöfarande sågo land, Blänkande havsklippor, branta berg Och breda uddar. Då var havet lagt tillrygga, Sjöresan slut. Därifrån stego Väder-götarne snabbt uppå landet, Bundo havsträdet. Pansarskjortorna, Krigskläderna rasslade. De tackade Gud, Att färden över vågorna gått lätt för dem. Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost, Som skulle hålla vakt över havsklipporna, Glänsande sköldar och redda rustningar Bäras över plankan. Han vart nyfiken I hugen att veta vad det var för män. Sittande till häst, begav sig då till stranden Hroðgars tjänare, svängde med kraft Den starka lansen, talade och sporde: »Vad ären I för rustningbärande, »Brynjeklädde män, som så kommit styrande »Den stupande kölen över havets stråt »Hit över vågorna? Jag har varit en tid »Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet, »Att ej någon fiende måtte med skeppshär »Göra danernas land någon skada. »Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av »Ord och löfte av stridens främjare, »Fränders bifall. Aldrig såg jag större »Jarl på jorden än en av eder är, »En man i rustning; ej är det en huskarl, »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger, »Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta »Eder härkomst, innan I fån gå »Som löse spejare härifrån vidare »I danernas land. I, fjärran boende »Havsbefarare, hören nu min »Rättframma tanke: att ju förr dess bättre »Giva tillkänna varifrån I kommen.» ## fitt 5, rad 258–319 Honom den ypperste svarade då; Skarans hövding upplät sin ordskatt: »Vi äro män av götarnes folk. »Och vår konung Hygelacs hirdmän. »Min fader var berömd bland krigare, »Den ädle fursten hette Ecgtheow. »Många vintrar bidade den gamle, innan han »Lämnade sin gård; honom minnas fullväl »Alla stormän vida över jorden. »Med välvillig hug hava vi kommit »Att söka din herre, Healfdenes son, »Folkets värn. Giv du oss goda upplysningar! »Viktigt ärende hava vi till danernas »Frejdade herre; ej skall något därav »Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är »Så som vi hört sägas sanningsenligt, »Att bland Scyldingarne en okänd skademan, »En dold förföljare om mörka nätter »Visar fasaväckande, oerhörd fiendskap »Med skam och manspillan. För detta kan jag »Storsinnat giva råd åt Hroðgar, »Huru den vise och gode skall överväldiga fienden, »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse »Skall få en återvändo, hjälp ännu komma, »Och sorgens bränningar varda svalare; »Eller allt framgent han skall lida stor nöd, »En bekymmersam tid, så länge där reser sig »På härskarens mark det yppersta av hus.» Sittande på hästen, talade utposten, Den orädde tjänaren — om båda delarna, Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe, Som tänker väl, veta noga besked —: »Jag hör, att detta är en skara huld »Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande »Vapen och rustningar; jag skall visa vägen. »Även skall jag bjuda mina hirdmän »Att väl skydda mot varje fiende »Eder farkost, det nytjärade »Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan »Skall bära tillbaka över havets strömmar »Till väder-götarnes kust den dyre man, »Den stridsfrämjare, som det förunnas »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.» De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten, Fast vid ankaret; det rymliga skeppet Var bundet med linan. Över kindskyddarne Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna, Härdade i eld, vakade över De stridslystnes liv. I sluten trupp skyndade Kämparna mot dalen, tills de kunde se Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande. Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade Hus under himlen, och där bodde den mäktige; Dess glans lyste över många land. Då visade dem den stridsdjärve de modiges Glänsande gård, på det att de måtte Kunna gå ditåt; sedan vände Krigaren sin häst och talade så: »Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern »Uti sin nåd hålle eder oskadde »I edra företag! Jag vill till sjön »Att hålla vakt mot fienders skara.» ## fitt 6, rad 320–370 Över skimrande stenar förde vägen kämparne Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken, Hård och flätad; de blanka järnringarna Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående I sina skräckinjagande dräkter fram till salen. De sjötrötte satte sina sida sköldar, De mycket hårda, mot husets vägg Och gingo till bänken; männens stridskläder, Brynjorna rasslade; sjömännens vapen, De ovantill grå lansarna av ask Ställdes tillsammans. Den järnklädda skaran Var prydd med vapen. Då sporde där En stolt hjälte efter kämparnes börd: »Varifrån fören I pansrade sköldar, »Gråa brynjor och visirhjälmar, »En hop av spjut? Jag är Hroðgars »Bud och tjänare. Ej har jag sett så många »Utländske män mera modiga. »Jag tror, att I av mandom och ej i landsflykt, »Utan av hugstorhet uppsökt Hroðgar.» Honom svarade då den kraftberömde; Hård under hjälmen, talade väder-götarnes Stolte hövding: »Vi äro Hygelacs »Bordskamrater; Beowulf är mitt namn. »Jag vill nämna mitt ärende »För Healfdenes son, den frejdade fursten, »Din konung, om han ville unna oss, »Att vi få hälsa honom, den gode.» Wulfgar talade — det var en Vendelhövding; Hans sinneshug var känd av många, Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja, »Såsom du beder, danernas vän, »Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare, »Den frejdade fursten, om ditt företag »Och strax förkunna för dig det svar, »Som den gode tänker giva mig.» Han gick sedan skyndsamt dit där Hroðdgar satt, Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara. Den kraftberömde gick och ställde sig framför Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed. Wulfgar talade till sin vän och herre: »Hit ha färdats män av götafolket, »Komna från fjärran över havets vidd. »Den ypperste av dem giva krigarne »Namnet Beowulf. De bedja nu, »Att de måtte få växla ord »Med dig, min konung. Neka icke, »Hulde Hroðdgar! att ge dem svar. »I sina rustningar synas de värda »Jarlars aktning; särskilt utmärkt »Är hövdingen, som hitfört dessa kämpar.» ## fitt 7, rad 371–455 Scyldingarnes värn Hroðdgar talade: »Jag kände honom, då han var ett barn. »Hans gamla fader hette Ecgtheow; »Honom gav göten Hreðel till äkta »Sin enda dotter; hans starke son »Är nu hitkommen, har uppsökt en huld vän. »Det sade då sjöfarande, »Som förde över götarnes gåvor »Dit efter önskan, att den stridsberömde »Hade trettio männers styrka I sitt nävtag. Den helige Gud »Har i sin nåd sänt honom till väst-danerna, »Så jag hoppas, att hjälpa oss »Mot Grendels fasa. Jag vill bjuda »Den gode smycken för hans djärva mod. »Skynda du dig, bed dem gå in, »Att jag må se den samlade kretsen av fränder. »Säg dem också, att de äro välkomna »Till danamännen.» Då gick Wulfgar Till salsdörren och hälsade inifrån: »Eder lät säga min segerherre, »Öst-danernas furste, att han känner eder börd, »Och att I tappre ären välkomna »Över havets vågor till honom. »Nu mån I gå i edra rustningar »Under hjälmarna att se Hroðgar. »Låten sköldarne och de dödsbringande spjuten »Bida här på samtalets utgång!» Upp steg då den mäktige, kring honom mången man, En ståtlig kämpaskara; några stannade där Att vakta rustningarna, som den starke bjöd dem. De skyndade samlade efter mannens anvisning Under Hjorts tak; den hugstarke gick, Hård under hjälmen, och ställde sig inom hörhåll. Beowulf talade — på honom sken brynjan, Ett stridsnät flätat av smedens konstflit —: »Hell dig, Hroðgar! Jag är Hygelacs »Frände och hirdman; jag har i min ungdom »Utfört många bragder. På min odalgård »Fick jag noga reda på Grendels sak. »Sjöfarande säga, att denna sal, »Det yppersta av hus, står tom och gagnlös »För alla män, sedan aftonljuset »Varder dolt under himlens valv. »Då rådde mig mina stamfränder, »De yppersta män, kloka karlar, »Att jag skulle söka dig, konung Hroðgar; »Förty de kände min stora styrka, »Hade själve sett, då jag kom ur striden, »Blodbestänkt av fiender; fem band jag där, »Ödde jättarnes släkt och slog om natten »Havstrollen på vågorna, led stort trångmål, »Hämnades fiendskapen mot vädergötarne, som råkat illa ut, »Krossade deras fiender. Och nu skall jag ensam »Avgöra saken med jätten Grendel, »Skräckbringaren. Nu vill jag då »Bedja dig, furste över lysande daner, »Scyldingarnes skydd, en enda bön: »Att du, krigarnes värn, männens herre och vän, »Ej vägrar mig nu, då jag kommit så fjärran från, »Att få ensam med mina jarlars skara, »Denna hårda hop, rensa salen Hjort. »Jag har också sport, att skräckbringaren »I sin sorglöshet ej bryr sig om vapen. »Jag försmår då, så sant mig Hygelac, »Min folkkonung, vare blid i hågen, »Att bära svärdet eller den sida, gula »Skölden i striden, utan med näven skall jag »Fatta tag i fienden och kämpa om livet, »Bröst emot bröst; där får den lita »Till herrens dom, som döden rycker bort. »Jag tror nog, att han vill, om han får råda, »Uppäta götamännen i denna stridssal »Oförfärat, som han ofta gjort »Med kraftstolte män. Ej behöver du hålla »Vakt över mitt huvud; han vill nog ha mig, »Bestänkt med blod, om döden bortrycker mig: »Enslingen bär bort det blodiga liket, »Tänker kalasa, äter det sorglöst, »Nedblodar kärrets skrymslen. Ej behöver du då längre »Sörja för vården utav min kropp. »Sänd till Hygelac, om striden bortrycker mig, »Den bästa av stridsskrudar, som värnar mitt bröst, »Den yppersta brynja, ett arv efter Hreðla, »Welands verk. Alltid går ödet som det skall.» ## fitt 8, rad 456–498 Scyldingarnes värn Hroðdgar talade: »I och för strider, min vän Beowulf, »Och till vår hjälp har du uppsökt oss. »Din fader kämpade den största fejd: »Hans hand vart Heaðolafs bane »Bland Wylfingarne; då vågade ej »Väder-götarne behålla honom av fruktan för krig. »Då uppsökte han de ärorika Scyldingarnes, »Syddanernas folk över vågornas svall. »Just då rådde jag över danernas folk »Och innehade ung det vida riket, »Hjältarnes borg; då var Heregar död, »Min äldre broder, Healfdenes son, »Ej mer i livet; han var bättre än jag »Sedan bilade jag denna fejd med skatter; »Jag sände till Wylfingarne över vattnets rygg »Gamla smycken; han svor mig eder. »Sorg i mitt sinne är mig att säga »Till vem det vara må, vilken våldsam fiendskap »Och nesa Grendel berett mig i Hjort »Med sina hätska anslag. Min krigarehop, »Min salsskara har smält samman; ödet har bortsopat dem »I Grendels fasansfulla våld; men Gud kan lätt »Hejda den djärve fienden i hans dåd. »Rätt ofta hava, druckna av öl, »Kämparne lovat vid dryckeskannan »Att i ölsalen vilja bida »Striden mot Grendel med svärdseggarnas fasor. »Då var denna hirdens mjödsal blodfärgad »Vid morgontiden, då dager lyste, »Varje bänktilja övergjuten med blod. »Så mycket färre trogna ägde jag, »Dyra kämpar, som dem döden bortryckt. »Sitt nu ned till gästabudet och tänk i tid »På segerära åt männen, som din håg bjuder!» Sedan gavs de samlade götamännen Plats på en bänk uti ölsalen; Dit gingo de tappre, de mycket stolte Att sätta sig ned. En sven passade upp, Bar i handen en sirad ölkanna, Iskänkte den klara drycken. Skalden sjöng stundom Klart uti Hjort. Där var kämpajubel, En talrik skara daner och väder-götar. ## fitt 9, rad 499–558 Ecglafs son Unferð talade; Vid Scyldingafurstens fötter satt han, Löste stridsrunan — den modige sjöfaranden Beowulfs företag förtröt honom mycket, Förty han unnade ej, att någon annan man Under himlen skulle någonsin vinna Större ära på jorden än han själv —: »Är du den Beowulf, som mätte sig med Breca »I kappsimning över det vida havet, »Där I övermodigt prövaden vågorna »Och för djärft skryt vågaden livet »I det djupa vattnet? Ej kunde någon man, »Ljuv eller led, förmå eder att avstå »Från den sorgfulla färden. Sedan summen I i havet, »Där I med armarna famnaden havsströmmen, »Mätten havsvågorna, svängden händerna, »Gleden över havsytan; vintersvallet »Sjöd i vågorna. I strävaden sju nätter »I havets våld; han övervann dig i simning, » Hade större styrka. Sedan vid morgontiden »Bar havet upp honom till strids-rämerna. »Därifrån uppsökte han, dyr för de sina, »Sitt kära arvgods i brondingarnes land, »Den fagra skyddsborgen, där han hade folk, »Borg och ringar. Hela sitt vad med dig »Fullgjorde noga Beanstans son. »Nu väntar jag för dig, så dugande du än varit »I alla stridsstormar, en sämre utgång »Av den vilda kampen, om du vågar bida »Grendel på nära håll natten i ända.» Ecgtheows son Beowulf talade: »Sådan lång rad, min vän Unferð, »Du, drucken av öl, har talat om Breca, »Sagt om hans färd! Sant jag säger, »Att jag hade större styrka på havet, »Strävan på vågorna än någon annan man. »Vi två sade det såsom ynglingar, »Och vi lovade — bådas vårt liv »Var då ännu ungt — att våga livet »Ute på havet och gjorde det också. »Då vi summo ut, hade vi det hårda svärdet »Naket i handen: vi ärnade värja oss »Mot valfiskarna. Han kunde ej alls »Flyta ifrån mig längre bort på vågorna, »Snabbare i havet, och ej ville jag ifrån honom. »Sedan voro vi tillsammans på havet »Fem nätters tid, tills strömmen drev oss åtskils, »De svallande vågorna, det kallaste väder, »Den mörka natten och den vilda nordan »Kastade sig mot oss; vågorna voro upprörda. »Havsfiskarnas mod vart uppeggat; »Då lämnade mig min hårda, flätade »Pansarskjorta skydd mot de lede; »Den virkade stridsdräkten, smyckad med guld, »Låg på mitt bröst. Mot botten drog mig »En hätsk fiende; den vilde höll mig »Fast i sitt tag. Dock vart mig unnat »Att träffa skräckbringaren med svärdets spets. »Den stormande striden bortryckte då »Det väldiga havsdjufet genom min hand. ## fitt 10, rad 559–662 » Sålunda ansatte mig ofta och hårt »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjänst »Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var. »Ej fingo de illdådarne njuta glädjen »Utav den måltiden att få taga mig »Och sätta sig till gästabud nära havsbottnen; »Utan om morgonen lågo de uppe, »Sårade av klingan, bland vågornas skum, »Sövda av svärdet, så att de icke »Sedan hindrade sjöfarande »På den stupande vägen. Från östan kom ljuset, »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —, »Så att jag kunde se lantuddarna, »De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälser ofta »Mannen från döden, då hans mandom duger. »Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl »Nio havstroll. Aldrig har jag sport hårdare »Nattlig strid under himlens valv »Eller armare människa i havets strömmar. »Dock undkom jag med livet fiendernas tag, »Trött av färden. Sedan bar mig »Havet på sin ström, de svallande vågorna »Till finnarnes land. Om dig har jag icke »Hört förtäljas sådana strider, »Svärdens fasor. Ingen av er båda, »Breca och du, har ännu i stridsleken »Någonsin utfört så dyrköpt bragd »Med de blanka svärden — ej jag yves däröver — »Du däremot har blivit dina närmaste fränders, »Dina bröders bane; därför skall du i helvetet »Lida fördömelse, fastän ditt vett duger. »Jag säger dig för sant, du Ecglafs son, »Att aldrig skulle Grendel, den hemske skräckbringaren, »Vållat din härskare så mycken fasa »Och nesa i Hjort, om din hug vore »Så stridslysten som du själv säger. »Men han har funnit, att han ej behöver »Synnerligen frukta för fejden med eder, »Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne; »Han tager tvångspanter, skonar ingen »Av danernas folk, utan kämpar med lust, »Dödar och fråssar, väntar ej strid »Av spjut-danerna. Men nu skall jag snart »Bjuda honom på götarnes kraft »Och mandom i striden. Tillbaka går den som kan, »Modig till mjödet, när morgonljuset, »Den strålande solen följande dygnet »Skiner från sunnan över människors barn.» Lycklig var då skatternas utdelare, De glänsande danernas tappre gråhårsfurste Hoppades på hjälp, sedan folkets herde Hade hört Beowulfs fasta beslut. Där var skratt bland hjältarne, sången ljöd, Orden voro glada. Fram gick Wealhtheow, Hroðgars gemål, med höviskt skick, Hälsade guldsmyckad männen i salen; Och då gav den friborna makan en bägare Först åt öst-danernas odals skyddsherre, Bad honom vara blid vid detta ölgille, Vänlig mot männen. Den segerrike konungen Mottog med glädje den bjudna salsbägaren. Helmingarnes dam gick sedan omkring Till hela skaran, gamla och unga, Utdelade skatter; tills så fogade sig, Att den ringprydda, högsinnade drottningen Bar en mjödbägare fram till Beowulf; Hälsade götarnes furste och tackade Gud med visa ord, att nu blivit uppfylld Hennes önskan och hopp att av någon jarl Få hjälp emot dåden. Den stridsdjärve kämpen Mottog bägaren utav Wealhtheow, Och sedan talade Beowulf högtidligt, Ecgtheows son, lysten efter strid: »Det var min föresats, då jag gick till sjöss, »Satte mig i farkosten med min skara, »Att jag fullständigt skulle uppfylla »Edert folks önskan eller falla på valplatsen, »Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra »En manlig bragd eller också bida »Min sista dag i denna mjödsal.» Dessa stolta ord av göten Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick Den friborna drottningen och satte sig hos sin gemål. Därefter, liksom förut, talades käcka ord Inne i salen; det segerrika folket Var glatt och bullersamt, till dess med ens Healfdenes son ville söka Sin aftonro. Han visste, att strid Väntade skräckbringaren i den höga salen, När de ej kunde se solens ljus, Och den mörka nattens skugglika skepnader Kommo skridande dystra under molnen Hän över alla. Hela skaran reste sig. Då hälsade den ene mannen den andre, Hroðgar Beowulf, och önskade honom lycka, Gav i hans våld salen och sade: »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat »Höja hand och sköld, överlåtit åt någon »Danernas ståtliga hus förrän nu åt dig. »Tag nu i din vård det yppersta av hus, »Minns din hjälteära, visa din mannakraft, »Håll vakt mot fienden! Intet du önskar skall du sakna, »Om du med livet genomgår detta hjältedåd.» Sedan gick Hroðgar, Scyldingarnes furste, ## fitt 11, rad 663–710 Men sin kämpaskara ut ur salen. Stridsfursten ville söka vilan Hos drottning Wealhtheow. Härlighetens konung Hade mot Grendel, som männen sport, Utställt en salsvakt, höll särskild vård Om danernas furste, vakt emot jätten. Ja, fast förtröstade götarnes hövding På sitt mod och sin kraft, på skaparens huldhet. Han tog då av sig sin järnbrynja, Sin hjälm av huvudet, räckte sitt sirade svärd, Det yppersta stål, åt en tjänare Och bad honom förvara stridsrustningen. Sedan talade den gode göten Beowulf Några stolta ord, innan han steg i bädden: »Ej räknar jag mig ringare i hjältekraft »Och stridsbedrifter än den där Grendel. »Därför vill jag icke med svärd döda honom, »Taga hans liv, även om jag kan det. »Han känner ej sådana fördelar som att ge slag tillbaka, »Sönderhugga skölden, så stark han än är »I nidingsdåd; utan vi skola i natt »Bägge sakna svärd, om han vågar söka »Strid utan vapen; och sedan tilldöme »Den vise Gud, den helige herren, »Äran åt den sidan, som honom gott synes!» Sedan lade sig den tappre, huvudkudden mottog Jarlens anlete, och kring honom lutade sig Mången rask sjöman till vila i salen. Ingen av dem trodde, att han någonsin skulle Återkomma därifrån till sitt kära hem, Sitt folk och skyddsborgen, där han blivit uppfödd; Ty de hade sport, att en blodig död Förut hade bortryckt alltför många danamän I denna vinsal. Men herren gav Väder-götamännen stridslyckans vävnad, Tröst och stöd, så att de alla Genom ens kraft, hans egen styrka Övervunno sin fiende: sant visade sig, Att den mäktige Gud alltid har rått Över människors släkte. — I den mörka natten kom Skuggvandraren skridande. Skyttarne sovo, Som skulle vakta det hornprydda huset, Alla utom en. Då blev känt för människor, Att den oförsonlige fienden ej fick sända dem Till skuggornas rike, då skaparen ej ville det; Utan den vredgade bidade vaken På stridsmötet fienden till harm. Då kom Grendel gångande från träskets ## fitt 12, rad 711–791 Töckniga stränder, bar på Guds vrede. Illdådaren trodde sig skola ombringa Någon av männen i den höga salen; Gick under molnen åt det håll, där han visste Sig säkert skola finna vinhuset och männens Guldskimrande sal. Ej var detta första gången, Som han uppsökte Hroðgars hem. Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare, Fann han hårdare hjälte bland männen i salen. Glädjeberövad kom då mannen Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord Med eldsmidda band, sprang genast upp, Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred, Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter Trädde fienden in på det brokiga golvet, Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod En vidrig glans, snarlik en eldslåga. I huset såg han många kämpar, En skara av fränder sova tillsammans, Manliga hjältar; då log hans sinne. Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle, Innan dagen komme, skilja vars och ens Liv från kroppen, nu då han fått hopp Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet, Att han skulle få taga flera människor Efter denna natt. Hygelacs starke Frände såg då huru illdådaren Ärnade anbringa sina våldsamma tag. Skräckbringaren ville ej dröja, Utan tog raskt första gången En sovande man, slet sönder honom ostörd, Bet i benhöljena, drack blodet ur ådrorna, Svalde bit efter bit; snart hade han Helt och hållet förtärt den döde mannen, Hans fötter och händer. Han gick närmare fram Och fattade sedan med handen den modige Kämpen i bädden, sträckte sin hand Fram emot fienden, som strax tog emot Det lömska anfallet och stödde sig mot armen. Snart kunde illdådens herde märka, Att han ej träffat uti midgård, På jordens sköte, hos någon annan Starkare handtag. Han vart då rädd I hugen, men kunde ej mera fly därifrån. Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle, Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här Sådant som han förut havt i sina livsdagar. Då mindes Hygelacs modige frände Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd, Tog fast i honom. Fingrarna knakade; Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram. Den beryktade varelsen ville fly vidare, Vart han än kunde och bort därifrån Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd, Som illdådaren styrt till Hjort. Hirdsalen dånade; för alla de djärva Danajarlar, som bodde i borgen, Vart ölet bittert; vreda kämpade De två om salen. Huset dånade, Och stort under var, att denna vinsal Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden Ej föll till marken; utan så fast var den Innan- och utantill konstrikt hopsmidd Med band av järn. Från underlaget bröts, Där fienderna kämpade, så har jag sport, Mången mjödbänk, smyckad med guld. Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän, Att det någonsin skulle stå i någon människas makt Att nedriva det härliga, hornprydda huset, Med svek förstöra det, om ej lågans famn Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört Dån uppstod; hemsk fasa Grep var och en av nord-danerna, Som från muren hörde verop, Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla, Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade Klaga sin smärta. Honom höll för fast Den som bland människor var den starkaste I de dagarna av detta livet. På intet villkor ville jarlarnes värn ## fitt 13, rad 792–837 Låta den mordiske gästen få gå med livet Och ansåg icke hans levnadsdagar Nyttiga för någon. Där svängde mången Av Beowulfs män sitt gamla svärd, Ville värna den frejdade furstens, Hövdingens liv, om så de kunde. De visste det ej, de tappre krigarne, Då de kämpade denna strid Och ville hugga den skuldbelastade fienden På alla håll och nå hans själ, Att intet det bästa stål på jorden, Ingen klinga ville bita på honom; Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla Segervapens eggar. Ömkligt skulle Hans levnads slut bliva den dagen Av detta livet och den främmande gasten Fara fjärran i fiendernas våld. Då kunde märka han som förut Med fröjd i hågen övat många illdåd Mot människosläktet — han var fiende till Gud —, Att hans kropp icke ville följa honom, Utan Hygelacs modige frände Höll honom med sin hand: den enes liv Var den andre okärt. Kroppssmärta led Den hemske skräckbringaren: på hans axel skönjdes Ett oläkligt sår; senorna sprungo, Benhöljena knakade. Stridsära vart Given Beowulf; dödssjuk måste Grendel fly därifrån till träskets stränder, Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl, Att hans levnads slut nu hade kommit, Hans dagars tal. Alla daners önskan Blev nu uppfylld genom denna stridsstorm. Den vise och tappre, som kommit från fjärran, Hade då rensat Hroðgars sal, Frälst den från fiendskap. Han gladde sig åt nattarbetet Och sin hjälteära. Götarnes hövding Hade hållit sitt ord till öst-danerna Och även avhjälpt allt det lidande, Den smygande sorg, som de förut lidit Och i sin stora nöd hade måst tåla, En stor nesa. Som uppenbart tecken Framlade kämpen Grendels arm, Hand och axel — allt vad som hörde Till Grendels grepp — under det vida taket. Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport, ## fitt 14, rad 838–925 Mången kämpe kring tronsalen. Hövdingarne kommo från fjärran och nära Vida vägar att skåda undret, Den ledes spår. Hans levnads slut Tycktes ej smärtsamt för någon man Bland dem som skådade den ärelöses steg, Huru, trött i sinnet, övervunnen i striden, Flyende och livdömd, han burit dödsspår Bort därifrån till sjötrollens hem. Där var vattenytan svallande av blod, En hemsk virvel, helt upprörd, Sjöd av svärdsblod, av heta blodvågor; Den dödsvigde dök ned och lade glädjelös Ned sitt liv, sin hedniska själ I träskets fristad, där helvetet mottog honom. Därifrån återvände de gamle hirdmännen Och mången ung efter glädjerik färd. Från sjön redo de modige männen På ljusa hästar. Där blev talat Om Beowulfs ära: ofta sade mången, Att i norr och söder vid de tvenne haven, På den vida jorden ingen annan Sköldbärare under himlens vidd Vore bättre och mera värd att härska. Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre, Den blide Hroðgar, utan det var en god konung. Stundom läto de stridsberömde Sina ljusa hästar löpa i kapp, Där landsvägarna tycktes dem fagra Och välkända; stundom var det En konungens hirdman, höljd utav lov, Som mindes sånger och en hel mängd Av gamla sagor och nu fann nya Och sanna ord. Han började nämligen Vist ordna Beowulfs företag Och skickligt tälja konstrikt tal Med växlande ord. Han kvad också Rätt mycket okänt, som han hört sägas Om Sigemund och hans bragder, Välsingens kamp, hans vida färder, Hans fejd och brott, som människors barn Ej noga kände, utom Fitela jämte honom, Då morbrodern ville omtala något dylikt För sin systerson, såsom de alltid voro Fasta vapenbröder i varje strid. Men svärd hade de fällt en hel mängd Av jättesläktet. Ej liten ära Upprann för Sigemund efter hans dödsdag, Sedan den stridshårde dödat ormen, Skattens vårdare: ensam vågade Ädlingens son det djärva dådet Under den grå klippan: ej var Fitela med honom. Dock lyckades det honom med svärdet genomborra Den underbara ormen, så att det dråpliga stålet Stod fast i väggen: draken fick banesår. Skräckbringaren hade genom mandom vunnit, Att han fick nyttja efter eget behag Ormens ringskatt: sonen till Väls Lastade en farkost, bar i skeppets sköte De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan. Bland vandrande hjältar var denne, kämparnes värn, Mest frejdad vida bland människosläktet För sina bragder: därför växte hans rykte. — Sedan Heremods kraft och mandom I striden sjunkit, vart han inom kort Svekfullt utlämnad till jutarne, I fiendernas våld. Honom hade sorgens svall Alltför länge förlamat. Han blev för sina män, För alla ädlingar en källa till livssorg, Och ofta beklagades i forna tider Den tappres färd av mången vis man, Som av honom hoppats hjälp i olyckorna, Och att detta furstebarn skulle få växa och övertaga Sin faders värdighet, vård om folket, Skatt och skyddsborg, hjältarnes rike, Scyldingarnes arvland. Hygelacs släkting Var då kärare för alla vänner, För människosläktet: över den förre kom sveket. — Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset Hastigt skjutit fram. Mången tapper Tjänare gick till den höga salen Att se stridsundret; även konungen själv, Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik Och högt frejdad, med stort följe Ur frustugan, och med honom gick Hans gemål mjödstigen, ledsagad av tärnor. Hroðgar talade — han gick till salen, ## fitt 15, rad 926–991 Ställde sig vid en pelare, såg på det guldsmyckade, Höga taket och Grendels hand —: »Den allsmäktige vare genast tackad »För denna åsyn! Mycket ont och sorgligt »Har jag lidit av Grendel: städse kan Gud verka, »Härlighetens herde, under efter under. »Det var ej länge sedan, som jag ej hoppades »I hela mitt liv få någon bot »För mina olyckor, när det yppersta »Bland alla hus stod stänkt av stridsblod, — »En olycka, som vida bortskrämt alla stormän, »Som icke hoppades någonsin kunna »Värja männens härskareborg »Mot leda gastar. Nu har en hirdman »Genom herrens makt utfört en bragd, »Som vi alla förut ej kunde med vår klokhet »Sätta i verket. Ja, det kan verkligen »Den kvinna, som fött denne son i världen, »Säga, om ännu hon finnes i livet, »Att den evige skaparen varit henne huld »Vid barnsbörden. Nu vill jag i livet »Älska dig, Beowulf, såsom en son, »Du den bäste av män! Bevara hädanefter väl »Denna nya frändskap! Ej skall du i världen »Behöva sakna något, som ligger i min makt. »Rätt ofta har jag hedrat som lön för mindre bragd »Med dyrbara skatter en ringare kämpe, »Sämre i striden. Du har själv åstadkommit »Genom dina bragder, att din ära skall leva »Ständigt i livet. Den allsmäktige vedergälle »Dig med goda gåvor, såsom han hittills gjort!» Ecgtheows son Beowulf talade: »Vi ha utkämpat detta hjältedåd »Med stor glädje, djärvt prövat på »Den okändes styrka. Helst skulle jag velat, »Att du hade fått se honom själv, »Den rustade fienden, trött till döden. »Jag ville snabbt fjättra honom »Med hårda nävar på dödsbädden, »Så att han skulle ligga i dödskval »Under mitt tag, om ej hans kropp glidit undan. »Jag kunde icke, då ej skaparen ville det, »Hindra hans gång: så fast höll jag icke »Dödsfienden; utan denne var alltför »Stark på foten. Dock lämnade han kvar, »För att rädda livet, såsom spår sin hand, »Arm och axel; likväl fick icke »Den eländige mannen någon hjälp därav. »Ej längre lever missdådaren, »Hemsökt för sina synder, utan honom har smärtan »Under tvingande grepp hårt omsnärt »I svåra band. Där skall han bida, »Den skuldbefläckade mannen, på den stora domen, »Som den härlige skaparen skall fälla över honom.» Då blev Ecglafs son tystare Med sitt skrytsamma tal om stridsbedrifter, När ädlingarne, tack vare jarlens kraft, Fingo skåda fiendens hand och fingrar Högt uppe i taket. Framtill var var och en Av de fasta naglarna snarlik stål; Den hedniske kämpens handsporre var Otäck och hemsk. Var och en sade, Att intet beprövat kämpasvärd Ville bita på honom samt avhugga Skräckbringarens blodiga stridsnäve. Sedan lät man snabbt händerna smycka ## fitt 16, rad 992–1050 Hjort innantill: det fanns en mängd Män och kvinnor, som satte i stånd Den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno Bonader längs väggarna, många underbara syner För alla män, som skåda på dem. Det härliga huset, fullständigt innantill Hopfäst med järnband, var illa skadat, Gångjärnen sprängda; taket ensamt Blev alldeles oskadat, då skräckbringaren, Skuldbelastad, tog till flykten, Misströstande om sitt liv. Ej är det lätt Att fly undan döden — göre det den som vill! —; Utan drivet av tvång, skall varje människobarn, 1005 Som hyser en själ och bor på jorden, Nödgas söka den redda bädden, Där hans kroppshydda, vilande på lägret, Skall sova efter gästabudet. — Då var rätta tiden För Healfdenes son att gå till salen: Konungen själv ville intaga sitt mål. Ej har jag sport, att en större skara Uppfört sig bättre kring sin skatt-utdelare. De ärorika männen gingo till bänken, Gladde sig åt måltiden, mottogo höviskt Mången mjödbägare; de tappre fränderna Hrodgar och Hroðulf voro då där, I den höga salen. Hjorts inre Fylldes av vänner: då hade Scyldingarne Ännu ej övat förrädiska anslag. Healfdenes son gav sedan Beowulf Till segerlön ett gyllene fälttecken, Ett smyckat banér, hjälm och brynja, Ett frejdat och sirat svärd: många sågo dessa Bäras fram för hjälten. Beowulf mottog En bägare i salen; ej behövde han skämmas Inför skyttarne för dessa gåvor. Ej har jag sport, att många män Hjärtligare givit på ölbänken en annan Fyra smycken, sirade med guld. Kring hjälmens krön höll en rundad valk, Omlindad av metallband, skyddsvakt över huvudet, Att ej filarnas alster, hårda i stridsskuren, Måtte förmätet skada honom, då hjälten, Väpnad med sköld, skulle gå mot fienderna. Jarlarnes värn lät vidare föra In uti huset åtta hästar Med guldsmidda betsel; på en av dem låg En guldsmyckad sadel, konstrikt arbetad. Det var den höge konungens säte i striden, Då Healfdenes son ville öva svärdslek: Aldrig vilade i härens spets Den vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo. Och då lämnade Ingvinernas skyddsherre Båda delarna, hästar och vapen, I Beowulfs våld, med sin välönskan därtill. Så värdigt vedergällde den frejdade fursten, Hjältarnes skattvårdare, stridsstormarna Med hästar och skatter, att det aldrig kan klandras Av den man, som rätt vill säga sanning. Dessutom gav jarlarnes drott ## fitt 17, rad 1051–1125 Åt var och en av dem på mjödbänken, Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet, Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda Med guld den man, som Grendel nyss Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere, Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt Från dem detta öde: skaparen rådde Över alla människor, såsom han ännu gör. Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett Måste den röna, som lever länge Här uti världen strävsamma dagar. — Där var sång och musik på en gång därinne Om Healfdenes häranförare; Harpan anslogs, ofta klingade sången, Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen Längs mjödbänken, då han talade Om Finns söner, när olyckan drabbade dem. »Healfdenes hjälte, Scyldingen Hnäf »Föll för ödet på frisernas valplats. »Ja, ingalunda kunde Hildeburg prisa »Jutarnes tro: oförskylt miste »Hon sina kära, barn och bröder »I denna sköldlek; de föllo för ödet, »Sårade av spjutet; sorgsen var kvinnan. »Och ej utan skäl klagade Hocs dotter »Över skickelsen, då morgonen kom, »Och hon kunde se under den ljusa himlen »De sinas olyckliga död, av vilka hon förr haft »Den största glädje i världen. Striden hade bortryckt »Alla Finns kämpar utom några få, »Så att han ej kunde på valplatsen »På något sätt utkämpa striden med Hengest, »Mot konungens man; utan de erbjödo dem fördrag: »Att de helt skulle inrymma ett annat hus åt dem »Med sal och högsäte, så att de skulle äga »I sitt våld hälften mot jutarnes söner; »Och vid skattutdelningar skulle varje dygn »Folcevaldas son hedra danerna, »Skänka ringar och dyrbara skatter »Av drivet guld åt Hengests skara »Jämt lika mycket som han ville elda »Frisernas stam med gåvor i ölsalen. »Så slöto de högtidligt å ömse sidor »Fast fredsfördrag. Finn bekräftade »För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart, »Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd »De olyckliga spillrorna, och ingen man där »Med ord eller dåd bryta fördraget »Eller någonsin bakslugt omnämna detta, »Att de dock följde sin ringutdelares baneman, »Herrelöse, då de så måste. »Om då någon friser med utmanande tal »Väckte minnet av dödshatet, »Skulle svärdets egg straffa detta. »Eden avlades, och glänsande guld »Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes »Bäste kämpe var redo för bålet. »Lätt skönjbara voro på detta bål »Den blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin »Av hårt järn samt mången ädling, »Död av sina sår: ej få föllo på valplatsen. »Då lät Hildeburg åt lågan överlämna »På Hnäfs bål sin egen son, »Bränna hans kropp, lägga den på bålet. »Den arma modern sörjde vid hans skuldra »Med klagande ord. Kämpen besteg bålet. »Mot molnen virvlade den största bland liklågor, »Susade framför högen; huvudena smälte, »Sårens portar brusto, då blodet sprang ut »Ur leda bett på kroppen. Den glupskaste av andar, »Lågan svalde alla, som striden där bortryckt »Av båda folken; deras kraft var förbi. »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner, ## fitt 18, rad 1126–1192 »Att uppsöka sina bostäder och se Frisland, »Hemmen och härskareborgen. Hengest bodde »Då ännu hos Finn över den blodiga vintern »Utan någon söndring: tänkte på hembygden, »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet »Den ringade stäven, — havet upprördes av stormen, »Kämpade med vinden; vintern omslöt vattnet »Med isfjättrar, — till dess ett nytt år »Kom till gårdarna, som det ännu gör, »Det klara väder, som ständigt kommer »I sinom tid. Då var vintern förbi, »Jordens barm fager. Den främmande gästen »Längtade från gårdarna; han tänkte dock mera »På hämnd för sitt lidande än på sjöresan, »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning »Och i denna hågkomma jutarnes söner, »Om blott han ej bröte mot världens ordning. »Då lade Hunlafs son i hans sköte »Stridens glans, det yppersta av svärd; »Dess eggar voro kända bland jutarne. »Också drabbade sedan bitter svärdsdöd »Den djärve Finn i hans eget hem, »Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan »Klagade sin sorg, det hätska angreppet, »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro »Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen »Av fienders lik; Finn dödades, »Konungen bland sin hird, och drottningen rövades. »Scyldingarnes skyttar förde till skeppen »Landskonungens hela bohag, »De smycken och juveler, som de kunde finna »I Finns hem. På havets stråt »Förde de sedan den ädla kvinnan » Till danernas folk.» Så slutade kvädet, Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet Högljutt från bänkarna: svenner ihällde Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram Under ett gyllene pannband dit där de båda gode, Farbror och brorson, suto. Då rådde ännu fred Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning: »Tag denna bägare, min herre och konung, »Du skatt-utdelare, hell vare dig, »Männens guldvän, och tala till götarne »Hulda ord: så skall mannen göra! »Var blid mot götarne och tänk på gåvor; »Nära och fjärran har du nu fred. »Man har sagt mig, att du ville hålla »Hjälten som en son. Den strålande ringsalen »Hjort är rensad: giv, medan du kan, »Många belöningar och lämna dina söner »Folk och rike, då du skall bort att skåda »Skaparens skickelse. Jag känner min »Blide Hroðulf, att han vill hålla »Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän! »Du förr än han lämnar denna värld. »Jag hoppas, att han skall med godhet vedergälla »Bådas våra barn, om han minnes all »Den huldhet vi förut visat honom som barn »Efter hans önskan och till hans ära.» Sedan vände hon sig till den bänk, där hennes söner, Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga Söner suto samman; där satt den gode Göten Beowulf bredvid de två bröderna. Till honom bars en bägare och framsades ## fitt 19, rad 1193–1251 En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds Virat guld, tvänne armsmycken, En ringbrynja och den största halsring, Som jag någonsin sport på jorden. Ej har jag hört talas om någon bättre skatt Bland hjältar under himlen, sedan Hama förde Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet, Det strålande smycket. Han flydde undan Eormenrics försåt, valde evigt liv. Denna ring hade göten Hygelac, Svertings sonson, för sista gången, Då han under fälttecknet skyddade skatterna, Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet, Sedan han av övermod utstått nöd Och strid med friserna. Den mäktige fursten Bar smyckena, ädelstenarna Över vågornas bäcken, men stupade under skölden. I frankernas våld kom då konungens lik, Hans bröstbeklädnad och även denna ring: Sämre kämpar plundrade de döde Efter slaktningen; götamännen Lågo på valplatsen. — Salen fylldes av sorl. Wealhtheow talade och sade inför skaran: »Bär med lycka denna ring, käre Beowulf, »Du unge kämpe! och begagna denna brynja »(De äro stora skatter) och gå framåt! »Visa din kraft och var vänlig i råd »Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön. »Du har bragt det därhän, att nära och fjärran »I alla tider män skola ära dig »Lika vida som havet omsluter »Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lever, »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl »De rika skatterna. Bliv för min son »En hjälp i dåd, du som lever i glädje! »Här äro alla jarlar trofasta mot varandra, »Vänliga till sinnes, tillgivna sin furste; »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo, »Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!» Gick så till sin plats. Där var ett utsökt gille, Männen drucko vin; de kände icke Det grymma öde, som drabbat mången Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen, Och den mäktige Hroðgar gick till vila Uti sin boning. En mängd jarlar Vaktade huset, som de ofta gjort förut, Bortflyttade bänkarna, överallt breddes Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden. Vid sina huvuden satte krigarne De glänsande sköldarna. Där var på bänken Lätt skönjbar över ädlingen Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja Och väldiga spjut. Det var deras sed, Att de voro ständigt rustade till strid Hemma och i härfärd, båda delarna, Så ofta som behovet fogade sig så För deras furste: detta krigsfolk var gott. De lade sig till vila. En fick bittert böta ## fitt 20, rad 1252–1321 För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem, Sedan Grendel rådde över guldsalen, Övade orätt, tills slutet kom, Döden efter synderna. Det vart skönjbart, Vida känt bland män, att då ännu levde En hämnare av den lede en lång tid Efter stridssorgen. Grendels moder, Skräckbringerskan tänkte på sin olycka, Hon som bebodde vattnets fasa, Kalla strömmar, sedan Kain blivit Svärdsbane åt sin ende broder, Son av samme fader; dödskorad gick han sedan Med mordets märke att fly människors glädje, Bodde i öknen. Från honom stamma många Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel. Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne I Hjort en vakande man bida på strid. Där angrep skräckbringaren honom; Han mindes emellertid sin kroppsstyrka, Den mäktiga gåva, som Gud honom givit, Och av den allrådande hoppades han nåd, Tröst och stöd: därför övervann han fienden, Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige, Glädjeberövad, människosläktets fiende, Att se sin dödsort. Men glupsk och dyster, Ville hans moder då ännu vandra En sorgfull stråt, hämnas sonens död. Hon kom så till Hjort, där ring-danerna Sovo längs salen. Då blev där snart En återgång för jarlarne, när Grendels moder Smugit sig dit in. Denna fasa var Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft Mot väpnade män i stridens fasa, Då det sirade svärdet, smitt av hammaren, Färgat av blod, med duktiga eggar Klyver vildsvinet över fiendens hjälm. Då drogs i salen ovan sätena Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes, Fast i handen. På hjälm ej tänkte Eller sid brynja den som denna fasa drabbade. Hon hade bråttom, ville bärga livet Ut därifrån, då hon blivit upptäckt. Snabbt hade hon fått ett fast tag I en av ädlingarna, när hon gick till träsket. Denne var för Hroðgar den käraste hjälte, Såsom följesman, vid de tvänne haven, En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden, En ärorik kämpe. Ej var Beowulf där, Utan annat härbärge hade förut anvisats Den frejdade göten efter skatt-utdelningen. Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga, Välkända handen. Sorgen hade blivit Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte Att å tvänne händer nödgas betala Med vänners liv. Den vise konungen, Den grå kämpen var sorgsen till mods, När han fick veta, att hans käraste Rådgivare var död, skild ifrån livet. Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen, Hämtad till rummet. Vid dagens gryning Gick denne jarl själv, den högättade kämpen, Men sina följeslagare dit där den vise väntade Om den allsvåldige skulle någonsin vilja Efter lidandet åvägabringa en omkastning. Då gick längs golvet den utmärkte krigaren Med sitt trogna följe — salstimret dånade — För att med ord hälsa konungen, Ingvinernas furste, sporde om väl natten Varit honom lugn, som han innerligt önskat. Scyldingarnes värn Hroðgar talade: ## fitt 21, rad 1322–1383 »Spörj ej efter lycka! Sorgen är förnyad »För danernas folk: död är Äschere, »Yrmenlafs äldre broder, »Min förtrogne rådgivare, »Min sidokamrat, då vi i striden »Värjde våra huvuden, när kämparne stötte samman, »Sönderhuggo vildsvinen. Sådan bör en jarl vara, »En beprövad ädling, som Äschere var. »Hans mördare vart uti Hjort »En spöklik mordgast. Jag vet icke vart, »Stolt över rovet, den hemska drog sig tillbaka, »Glad åt sin måltid. Hon hämnades den strid, »I vilken du i går natt dödade Grendel »På våldsamt sätt med hårda nävar, »Därföre att han alltför länge dödat »Och minskat mina män. Han föll i striden, »Pliktade med livet; men nu har en annan »Mäktig illdådare kommit, som ville hämnas sin son, »Och har vidare fullföljt fejden, »Så att för mången hirdman, som sörjer i sinnet »Efter skatt-utdelaren, må det väl synas »En hård olycka: nu vilar den hand, »Som var villig att främja alla edra önskningar. »Jag har hört landets invånare, »Salsbeboarne, mina män säga, »Att de sett tvänne sådana »Väldiga gränsboar, främmande gastar » Hålla till i träsk: av dem var den ena, »Så visst som de kunde veta det, »En kvinnogestalt; den andra uslingen »Trampade i mansskepnad landsflyktens spår, »Blott att han var större än någon annan man. »Honom kallade i forna dagar »Invånarne Grendel: ej känna de hans fader, »Om förut någon av mörka gastar »Blivit född åt denne. De bebo dolda trakter, »Vargens klippbranter, blåsiga uddar, »Farliga träskvägar, där bergets ström »Under uddarnas töcken flyter »Ned under jorden. Ej är det härifrån »Många mils väg, som denna sjö ligger; »Över den hänga rimfrostklädda träd, »En rotfast skog, och överskugga vattnet. »Där kan man varje natt se ett hemskt under, »Eld på vågorna. Ej lever någon så vis »Bland människors barn, att han känner bottnen. »Fastän hedens vandrare, den hornprydde hjorten, »Jagad av hundar, uppsöker skogen, »Flyende från fjärran, giver han förr »Sitt liv på stranden, än han vill dit in »Att skydda sitt huvud. Ej är det en trygg plats. » Därifrån stiga mörka vågsvall » Upp till molnen, då vinden drager »Oväder samman, tills luften mörknar »Och himlen gråter. Nu finnes råd »Åter ensamt hos dig. Du känner ej ännu »Den farliga platsen, där du kan finna Den skuldbelastade varelsen : sök, om du vågar! »Jag skall löna dig för denna strid, »Såsom jag förut gjort, med gamla skatter, »Med vridet guld, om du kommer därur.» Ecgtheows son Beowulf talade: ## fitt 22, rad 1384–1473 »Sörj ej, du vise! Bättre är för var och en »Att hämnas sin vän än sörja mycket. »Var och en av oss skall bida slutet »Av jordelivet: vinne den som kan »Rykte före döden! det skall sedan »Bliva det bästa för den döde kämpen. »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara »Att skåda Grendels frändes gång! »Jag lovar dig detta: ej skall han fly undan »I jordens famn eller bergets skog »Eller havets botten, han må gå vart han vill. »Hav blott tålamod detta dygn »Med allt det onda; det hoppas jag av dig». Upp sprang då den gamle, tackade Gud, Den mäktige herren, för vad mannen sagt. Därpå sadlades åt Hroðgar en häst Med lockig man. Ståtlig red Den vise fursten; efteråt kom Sköldbärarnes skara. Spår voro där Längs skogsvägarna vida synliga Av gång över marken; hon hade vandrat Över ett mörkt träsk, bar då en livlös, Den ypperste av de hirdmän, Som med Hroðgar rådde i hemmet. Ädlingars son gick sedan över Branta bergsluttningar, smala vägar, Trånga stigar, en okänd väg, Stupande uddar, många sjötrolls-boningar. Jämte några få vise män Gick han förut att skärskåda platsen, Tills han plötsligt fann bergets träd Luta sig över den grå stenen, En glädjelös skog; under stod vattnet, Blodigt och upprört. Alla danerna, Scyldingarnes vänner blevo dystra till mods; Mången hirdman, alla jarlar Måste lida smärta, då de funno Äscheres huvud uppå strandklippan. Strömmen sjöd — krigarne åsågo det — Av hett blod. Stundom sjöng hornet En eggande stridssång. Hela skaran satte sig. De sågo på vattenytan en mängd ormar, Sällsamma havsdrakar pröva djupet Samt på uddarnas sluttningar sjötroll ligga, Vilka vid middagstiden ofta företaga En sorgfull färd på segelstråten, Ormar och vilddjur. De rusade i väg I bitter vrede, då de hörde den gälla Klangen av stridshornet. Götarnes furste Skilde med sin pilbåge en av dessa från livet, Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen Stod i hjärtat: han blev mycket långsammare I simning på vågen, då döden bortryckte honom. Snabbt blev på böljorna den sällsamme simmaren Hårt ansatt med vasshakade Vildsvinsspjut, och den i striden kuvade Dragen upp på udden; männen beskådade Den hemske främlingen. Beowulf klädde sig I jarlarustning: han ängslades ej för sitt liv. Den handflätade stridsbrynjan skulle, Sid och konstrikt smyckad, pröva djupet, Hon som kunde skydda hans kropp, På det att den vredgade fiendens lömska stridsgrepp Ej måtte skada hans bröst och liv. Huvudet åter värjdes av den vita hjälmen, Som skulle uppröra sjöbottnen, Söka brusande vågor, smyckad med guld, Omsluten av pannband, såsom vapensmeden Underbart arbetat den i forna dagar, Satt på den vildsvinsbilder, så att ej sedan Svärd eller klinga kunde bita därpå. Ej var då ringast ibland kraftstöd Det som Hroðgars talare lånade honom för striden: Detta häftprydda svärd hette Hrunting Och var ypperst bland gamla skatter. Eggen var av järn, skimrande av giftstrimmor, Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden Svikit någon man, som omslöt det med händerna Och vågade gå den fasansfulla färden Över fiendernas slagfält; ej var det första gången Som det skulle utföra hjältedåd. Ej tänkte då Ecglafs son, Den kraftige mannen, när han lånade vapnet Åt en bättre svärdskämpe, på vad han förut sagt, Drucken av vin: själv tordes han ej Våga sitt liv under de brusande vågorna, Öva mannamod. Då miste han Sitt hjälterykte. Ej gick det den andre så, Sedan han hade rustat sig till striden. Ecgtheows son Beowulf talade: ## fitt 23, rad 1474–1557 »Minns nu, du Healfdenes frejdade son, »Vise furste, nu då jag är redo till färden, »Du männens guldvän, vad vi förut sagt: »Att om i denna din sak jag skulle »Mista livet, du alltid skulle vara mig »Efter min bortgång i faders ställe. »Bliv en beskyddare för mina hirdmän, »Mina följesvenner, om striden bortrycker mig, »Och sänd även, käre Hroðgar, »Till Hygelac de skatter, som du givit mig! »Då kan Hredels son, götarnes furste, »När han skådar på detta guld, »Se, att jag funnit en synnerligt god »Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde. »Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen, »Få det gamla, konstrika slagsvärdet, »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting »Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.» Efter dessa ord skyndade väder-götarnes Furste käckt åstad, ville för ingen del Bida på svar. Den brusande bränningen Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund, Innan han kunde se sjöns botten. Nu märkte snart den som, vild och glupsk Och stridslysten, rått i hundra halvår Över strömmarnas rymd, att en människa från ovan Hemsökte sällsamma väsens bostad. Hon grep då emot och fattade kämpen Med hemska klor, men skadade ej därmed Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt, Så att hon ej kunde med sina leda fingrar Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan. Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen, Ringarnas furste till sin egen gård, Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter — Sköta sina vapen; ty en mängd vidunder Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja; Skräckbringarne förföljde honom. Sedan märkte jarlen, Att han var i någon sal på djupet, Där intet vatten skadade honom, Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom För den täckta salen. Han såg ett eldsken, En skimrande låga lysa klart. Den käcke blev då varse djupets varginna, Det starka sjörået; lade hjältekraft I slagsvärdet. Handen svek ej slaget, Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud En lysten stridssång. Då märkte främlingen, Att stridens glans ej ville bita Och skada livet; utan eggen svek Fursten i nöden. Förut hade det tålt Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen, Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången, Som den dyrbara skattens ära sjönk. Hygelacs frände var åter fast beslutsam, Ej trög i kraft, betänkt på bragder. Den vredgade kämpen kastade svärdet, Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka, Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra, När han tänker i striden vinna Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv. Stridsgötarnes furste fattade i axeln — Ej räddes han för striden — Grendels moder. Vredgad som han var, slängde den stridshårde Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet. Men strax gav hon honom åter lön i handom Med vilda nävar och grep tag i honom. Med tröttat mod föll då omkull Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda, Bruneggade dolk, ville hämnas sin son, Enda barnet. På hans skuldra låg Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet, Hindrade udd och egg från att intränga. Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe, Ha farit under det gapande djupet, Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet, Skänkt honom skydd, och den helige Gud, Den vise herren, rått över seger i striden. Himlarnes herre avgjorde det rättvist; Med lätthet reste kämpen sig sedan åter. Han fick då bland rustningar se jättars gamla ## fitt 24, rad 1558–1651 Segerrika svärd med vassa eggar, En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen, Ett gott och präktigt verk av giganterna; — Blott att det var för stort för att någon annan man Skulle kunna bära det till stridsleken. Vild av striden, förtvivlande om sitt liv, Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet, Svängde ringsvärdet och slog till vilt, Så att det tog hårt i hennes hals, Krossade kotorna; svärdet genomskar helt Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet. Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt verk. En glans lyste, ett ljus stod därinne, Just som från himlen klart skiner Fästets ljus. Hygelacs kämpe Blickade längs salen, vände sig till väggen, Lyfte vid fästet det hårda vapnet, Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt Vedergälla Grendel de många stridsstormar, Som denne anställt mycket oftare Än en enda gång mot väst-danerna, Då han slog Hroðgars hirdmän Ihjäl i sömnen, uppåt femton I sömn sänkta män av danafolket Samt bar ut lika många andra Lidande offer. Den vrede kämpen Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte Grendel ligga livlös på bädden, Sådan som förut striden i Hjort Tilltygat honom. Liket flög vida, Då det efter döden måste lida Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. — Snart sågo då de vise männen, Som med Hroðgar blickade på sjön, Att vågsvallet blev helt upprört, Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne Talade med varandra om den käcke, Att de ej väntade ädlingen åter, Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka Den frejdade fursten; många anade, Att havsvarginnan hade dödat honom. Så kom nionde timmen; de käcka Scyldingarne Övergåvo udden; männens guldvän Gav sig hem därifrån . Hugsjuka sutto Främlingarne där och stirrade på vattnet. De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se Sin vän och furste. — Då började det i striden Utgjutna blodet, som stelnat i tappar, Upplösa slagsvärdet: det var ett under, Att det helt och hållet smälte likt is, Då frostens band och vågens bojor Lösas av fadern, som har makt över Tider och tillfällen: han är sann Gud. Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste Flere skatter, fastän han såg där många, Än Grendels huvud och tillika fästet, Det guldskimrande: svärdet hade förut smält, Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet, Så giftig den främmande gasten, som dött därinne. Snart kom simmande han som förut i striden Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet. Då hade vågsvallet, den vida boplatsen Fullkomligt renats, när den främmande gasten Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro. Sjömännens värn kom sedan i land, Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet, Den väldiga börda, som han hade med sig. Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran, Tackade Gud och gladde sig åt fursten, Att de fått se honom åter oskadd. Strax löstes sedan hjälm och brynja Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt Trögt under molnen, färgat av livsblod. Glada i sinnet, gingo de därifrån I sina fotspår, lade tillrygga Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen Buro från strandklippan Grendels huvud Med stort besvär för var och en Av de mycket modige. Fyra kunde Men nöd forsla fiendens huvud — På stridsspjutet till guldsalen; — Tills plötsligen de fjorton käcka Och krigiska götarne kommo gående Fram till salen; bland skaran trädde Mannafursten modig in på mjödplatsen. Så kom ingående hirdmännens hövding, Den dåddjärve mannen, höljd av ära, Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar. Sedan bars Grendels fasansfulla huvud Vid håret in i salen, där männen drucko, Inför jarlarne och för drottningen också. Männen beskådade den sällsamma synen. Ecgtheows son Beowulf talade: ## fitt 25, rad 1652–1745 »Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste, »Vi ha fört med fröjd till dig detta sjöbyte, »Som du här skådar, såsom ett äretecken. »Men knapp nöd kom jag undan med livet »I striden under vattnet; med stor möda »Utförde jag värvet; hade så när blivit »Skild från kampen, om ej Gud skyddat mig. »Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting »Uträtta något, fastän det vapnet är gott. »Men människornas herre unnade mig »Att få se hängande på väggen ett glänsande, »Gammalt och väldigt svärd — oftast har han lett »Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag. »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig, »Husets invånare. Sedan brann det sirade »Slagsvärdet upp, just som det glödheta »Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört »Med mig från fienderna, hämnades illdåden, »Morden på danerna, såsom vederbörligt var. »Jag lovar dig nu, att du kan sova »Sorglöst i Hjort med din kämpaskara »Och varje hirdman bland ditt folk, »Gammal och ung, så att du ej behöver, »Scyldinga-konung! från det hållet frukta »Livsskada för jarlarne, såsom du förut gjort.» I den gamle kämpens, den grånade härförarens Hand gavs sedan det gyllene fästet, Jättars forna verk; i danakungens ägo Kom detta smedernas underbara verk Efter djävlarnes fall, då Guds fiende Med hat i hjärtat, hemfallen åt döden, Lämnade denna världen, och hans moder också. Så kom detta fäste att tillfalla den bäste Av de världskonungar vid de tvänne haven, Som i Scedenig utdelade skatter. Hroðgar talade, betraktade fästet, Det gamla arvet. På det var ristad början Av den forna striden; sedan dödade floden, Det strömmande havet, giganternas släkt. De hade levat vilt, det var ett folk fientligt Mot den evige herren; dem gav därföre Härskaren slutlön genom vattnets svall. Även var på beslagen av rent guld Med runstavar riktigt ristat, Satt och sagt åt vem detta svärd, Det yppersta af stål, ormprytt och med vridet fäste, Först blivit arbetat. — Då sade Healfdenes Vise son — alla tego —: »Det kan väl säga den som främjar rätt »Och sanning bland folket — den gamle landsherren »Minnes allt förflutet —, att denne jarl blivit »Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd »Över vida vägar, min vän Beowulf, »Bland alla folk: du bevarar stadigt »Styrka och vishet. Jag skall visa dig min vänskap, »Såsom vi förut avtalat. Du skall i långa tider »Varda ditt folk till tröst och dina männer, »Hjältarne till hjälp. Ej vart Heremod sådan »Mot Ecgwelas barn, de ärorika Scyldingarne. »Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall »Och till dödskval för danamännen; »Dödade i vredesmod sina bordskamrater, »Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen »Ensam försvann från männens glada jubel. »Fastän den mäktige Gud upphöjde honom, »Ställde honom vida över alla män »Genom härlig hjältekraft, växte dock i hans sinne »Blodtörstig bröstskatt: ej gav han danerna ringar »Efter övlig sed. Glädjelös fick han »För denna fientlighet röna ett svårt »Och långvarigt lidande. Lär du dig därav »Mannadygder! Vis av vintrar, »Har jag sagt om dig dessa ord. Underbart är att säga »Huru den mäktige Gud åt människors släkte »Storsinnat utdelar visdom och gods »Och herravälde: han råder över allt. »Understundom låter han den högättade »Mannens tankar vända sig till njutning; »Ger honom på hans arvgods jordisk lycka: »Att innehava männens skyddsborg; »Låter honom så råda över delar av världen, »Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd »Ej kan tänka sig slutet på detta. »Han lever i överflöd, intet trycker honom, »Varken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg »Fördystrar hans sinne: ej framkallar strid »Någon hatfull fiendskap, utan hela världen vänder sig »Honom till behag. Han känner ej det värsta, »Till dess övermodet växer och skjuter »Uti hans inre, då väktaren sover, »Själens herde. Denna sömn är för djup, »Hemsökt av anfäktelser, banemannen mycket nära, »Han som från pilbågen skjuter bakslugt. »Då träffas han i bröstet under skyddande pansar ## fitt 26, rad 1746–1817 »Av den bittra pilen, — han kan ej värja sig — »Av den fredlöse andens förvända, gåtfulla bud. »Vad han så länge ägt, synes honom för litet, »Illvillig snålar han och ger ej med stolta ord »Sirade ringar, förgäter och föraktar »Det kommande ödet, därför att härlighetens herre, »Gud förut givit honom hans andel av ära. »Sedan händer det så till slut, »Att den bräckliga kroppen sjunker samman, »Hemfaller åt döden. En annan tillägnar sig »Och utdelar sorglöst smyckena, »Jarlens gamla skatter, utan att skrämmas. »Akta dig, käre Beowulf, bäst bland män, »För denna onda ävlan och välj dig det bättre, »Evigt väl! Undvik övermod, »Du frejdade kämpe! Nu varar en tid »Din styrkas blomma: snart blir det så, »Att sjukdom eller svärdsegg skiljer dig från din kraft, »Eller eldens grepp eller flodens svall »Eller svärdets bett eller spjutets flykt »Eller hemsk ålderdom; eller ögonens glans »Försvinner och mörknar; plötsligt händer, »Att döden överväldigar dig, o kämpe! »Så har jag härskat i hundra halvår »Över ring-danerna under molnen och i strid skyddat dem »Mot många stammar på denna jord »Med spjut och svärdseggar, så att jag ej räknade »Någon motståndare under himlens vidd. »Dock fick jag i mitt arvland en ändring däruti, »Sorg efter gamman, då en gammal fiende »Grendel började uppsöka mitt hem. »För denna hemsökelse bar jag ständigt »Stort bekymmer. Tack vare skaparen, »Den evige herren, för att jag i livet fått »Efter långvarig nöd med mina ögon skåda »Detta av svärdet blodade huvud! »Gå nu till din plats, njut av gästabudsglädjen, »Ärad genom striden! Många skatter »Skall jag dela med dig, då morgonen kommer.» Göten blev glad till mods och gick strax fram Att söka sin plats, som den vise bjöd. Sedan blevo åter de kraftberömde, I salen sittande, höviskt undfägnade Likasom förut. Nattens hölje Mörknade över kämparne; hela skaran reste sig. Den gamle grånade Scyldingen ville Söka bädden. Även lyste det göten, Den frejdade sköldkämpen, högligen att sova. Genast fördes den av färden trötte Främlingen bort av en salstjänare, Vilken höviskt sörjde för alla Kämpens behov, som detta dygn De krigiska sjömännen skulle hava. Så vilade den hugstore; vitt och guldprytt, Höjde sig taket: därinne sov gästen, Tills den svarta korpen, blid i hjärtat, Bådade himlens fröjd; då kom det strålande ljuset Glidande efter mörkret. Krigarne skyndade sig, Ädlingarne voro hågade att fara Åter till sitt folk; den högsinnade gästen Ville pröva kölen fjärran därifrån. Då lät den starke bära fram Hrunting, Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd, Det kära stålet; tackade honom för lånet, Sade, att han skattade det som en god stridsvän, Kraftig i krig, klandrade ej Svärdets egg: det var en ädel man. Och när kämparne voro rustade Och resfärdiga, gick den av danerna ärade Äntligen till högsätet, där den andre satt, Den tappre hjälten, och hälsade Hroðgar. Ecgtheows son Beowulf talade: ## fitt 27, rad 1818–1888 »Nu vilja vi sjöfarande, »Komna från fjärran, säga, att vi längta Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats »Väl efter önskan: du har varit god emot oss. »Om jag någonsin kan på jorden med något »Vinna av dig, mannafurste, »Genom stridsbragder större kärlek, »Än jag hittills gjort, är jag strax färdig. »Om jag får spörja över vågornas ban, »Att dina grannar hota dig med stridens fara, »Som hätska fiender stundom gjort med dig, »Så skall jag bringa dig tusen kämpar, »Hjältar till din hjälp. Jag vet, att Hygelac, »Götarnes furste, fastän folkets herde »Ännu är ung, vill hjälpa mig »Med råd och dåd att ära dig väl »Och dig till hjälp bära spjutet, »Kraftens stöd, om du behöver män. »Om nu furstebarnet Hreðric ärnar sig »Till götarnes gårdar, kan han där finna »Många vänner: bäst är att söka »Främmande länder för den som litar på sig själv.» Hroðgar talade och svarade honom: »Dessa ord har den vise Gud »Lagt i ditt sinne; ej har jag hört någon man »Vid så unga år tala visare; »Du är stark till kroppen och klok till sinnes, »Vis i orden. Jag hyser förhoppning, »Om det går så, att sjukdom eller stål »Eller spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen »Hreðels son, din egen konung, »Folkets herde, och du är vid liv, »Att sjö-götarne ej hava någon »Bättre att välja till sin konung, »Hjältarnes skattvårdare, om du vill råda »Över frändernas rike. Ju längre dess bättre »Likar mig ditt sinne, käre Beowulf! »Du har uträttat det, att för dessa folk, »Götamännen och spjut-danerna, »Skall fred vara gemensam, och vila skall den fejd, »Den lömska fiendskap de förut hyst, »Och så länge jag råder över mitt vida rike, »Skatter vara gemensamma, mången man uppsöka »En annan med gåvor över dykandens bad. »Den ringade farkosten skall föra över haven »Skänker och kärlekstecken: jag vet, att männen »Stå fast slutna mot fiende och vän »I allo otadligt efter gammal sed.» Ytterligare gav honom Healfdenes son, Jarlarnes värn, därinne tolv smycken, Bad honom med dessa skänker välbehållen uppsöka Sina kära landsmän och snart komma åter. Därpå kysste Scyldingarnes furste, Den högättade konungen, den bäste av hjältar Och föll honom om halsen. Den gråhåriges Tårar strömmade; den åldrige väntade Båda delarna, dock mera det ena, Att de modige skulle åter få se Varandra i samtal. Så kär var honom den mannen, Att han ej kunde hämma sin själsrörelse, Utan fäst i hjärtat med hugens bojor, Längtar hjälten hemligen efter den käre mannen I strid mot blodet. — Därifrån skred då Den guldstolte kämpen Beowulf över ängen; Han yvdes över skatterna. Havsvandraren Låg för ankar, bidade sin ägare. Då vart under gången Hroðgars gåva Ofta prisad: det var en konung, I allo otadlig, tills ålderdomen berövade honom, Den som skadat många, hjältekraftens härlighet. Kom så till havet hirdmännens ## fitt 28, rad 1889–1963 Modiga hop, bar de flätade Ringnäten. Kustvakten märkte Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort. Ej ohöviskt hälsade han gästerna Från klippudden, utan red dem till mötes, Sade, att välkomna till väder-götarne foro I glänsande rustningar kämparne till skeppet. Sedan blev på sanden den ring-stävade, Rymliga farkosten lastad med rustningar, Hästar och smycken; masten reste sig Över Hroðgars dyrbara skatter. Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd, Inlagt med guld, så att han sedan blev Dess mera aktad på mjödbänken För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord Att uppröra djupet, övergav Danalandet. Vid masten fästes havsduken, Seglet med en lina. Skeppet knakade; Ej hindrade vinden seglarens färd Hän över vågorna. Havsvandraren for Bort över böljorna, den fast timrade stäven Flöt med skummig hals över havsströmmarna, Tills de kunde se götarnes klippor, De kända uddarna. Driven av vinden, Trängde kölen upp, så att han stod på land. Snabbt var vid havet redo en hamnvakt, Som förut en lång tid, längtande på stranden Efter de kära männen, skådat ut i fjärran. Han band vid stranden det vitt buktade skeppet Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft Skulle driva bort från dem den kära farkosten. Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter, Smycken och drivet guld: ej hade han långt Därifrån att söka skatternas utdelare, Hreðlingen Hygelac, där han bor i hemmet Med sina följeslagare nära sjövallen. Huset var ståtligt, konungen kraftig I den höga salen; Hygd var mycket ung, Vis och värdig, fastän Häreðs dotter Hade bidat blott få vintrar Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig Eller för karg med gåvor av kostbara smycken Till götamännen. Den härliga folkdrottningen Hade ej Thryðs fruktansvärda sinnelag. Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare Utom hennes gemål djärvdes med sina Ögon skåda henne rakt i ögat; Ty då höll han handvridna dödsbojor Beredda åt sig; snabbt blev sedan Efter fängslandet svärdet påkallat, Så att den sirade klingan måste avgöra, Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna, Hur härlig hon ock är, att öva sådant, Att en fridväverska för diktad kränkning Straffar till livet en tillgiven tjänare. Dock detta hämmade Hemmings frände. Vid ölbägaren sade männen vidare, Att hon övat färre lömska fientligheter, Illdåd mot folket, sedan väl en gång Den högättade kvinnan guldsmyckad givits Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt Enligt faderns bud Offas sal på sin färd Över det askgrå havet. Där tillryggalade Hon sedan väl sitt levnadslopp På furstestolen, frejdad för frikostighet, Hyste hög kärlek till hjältarnes furste, Den ypperste, efter vad jag sport, Bland alla människors vitt utbredda ätt Vid de tvänne haven. Förty Offa var, Den spjutdjärve mannen, vida berömd Genom gåvor och strider, styrde med vishet Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær, Garmunds sonson och Hemmings frände, Kraftig i striden, hjältarne till hjälp . — Sedan gick den starke med sin skara ## fitt 29, rad 1964–2032 Att längs efter sanden vandra över sjövången, Den vida stranden. Sunnan sken solen, Världens ljus. De lade tillrygga Vägen med fart dit där de sporde, Att jarlarnes värn, Ongentheows bane, Den unge stridskonungen inne i borgen Utdelade ringar. För Hygelac vart Beowulfs färd snabbt förkunnad: Att vapenbrodern, kämparnes värn, Kommit med livet dit till godset, Gående till borgen oskadd från stridsleken. Snabbt reddes rum, som den mäktige bjöd, Inne i salen åt de ankomna gästerna. Sedan satte sig fränden, som överstått striden, Mitt emot franden, då mannafursten Med högtidligt tal hälsat den hulde, Med valda ord. Med mjödkannor gick Hän genom salen Häreðs dotter, Vänlig mot folket, satte dryckeskärlet I hjältarnes hand. Hygelac började Höviskt spörja sin bordskamrat I den höga salen — han plågades av nyfikenhet — Vilka äventyr sjö-götarne haft: »Hur gick det er på vägen, käre Beowulf, »Då du plötsligt beslöt att söka »Strid i fjärran över det salta vattnet, »Kamp uti Hjort? Har du väl i någon mån »Avhjälpt för Hroðgar, den frejdade konungen, »Det vitt kända lidandet? Svallande sjöd »Min sorg däröver, jag hade ej hopp »Om den käres företag. Jag bad dig länge, »Att du ej skulle uppsöka den mordiske gasten, »Utan låta syd-danerna själva utkämpa »Striden mot Grendel. Gud tackar jag »För att jag fått se dig oskadd.» Ecgtheows son Beowulf talade: »Vilkänt är, o konung Hygelac, »För många män det frejdade mötet, »Vilken kamp mellan mig och Grendel »Vart på den plats, där han berett »Seger-scyldingarne mycken sorg, »Elände för livet: jag hämnades allt detta, »Så att ingen av Grendels fränder på jorden, »Som lever längst av det leda släktet »I träskets famn kan skryta över »Det gryningslarmet. — Jag kom då först Till ringsalen att hälsa Hroðdgar. »Strax anvisade mig Healfdenes frejdade son, »Då han hade lärt känna min hug, »Plats vid sin sidan av sin egen son. »Skaran var glad: ej har jag i mitt liv »Under himlens valv sett större dryckesglädje »Bland salsgäster. Än skred folkens fridkulla, »Den frejdade drottningen genom hela salen, »Uppmuntrade de unge; ofta gav hon en kämpe »En vriden ring, innan hon gick till sin plats. »An bar Hroðgars dotter ölkannan »Fram till krigarne med jarlarne i spetsen. »Henne hörde jag salsgästerna »Kalla Freawaru, där hon gav hjältarne »Sirade smycken. Hon är trolovad, »Den unga guldsmyckade, med Frodas blide son. »Så har det synts Scyldingarnes vän, »Rikets herde, och han anser det gagneligt »Att med denna kvinna i någon mån bilägga » Dödlig fiendskap. Mycket sällan vilar »Någonstädes dödsspjutet en liten tid »Efter furstens fall, så utmärkt än bruden är. »Sedan kan det såra strids-bardernas konung ## fitt 30, rad 2033–2144 »Och var och en av kämparne i folket, »När danernas hirdsven går med gemålen »Nådde fram till Korpskogen. »Med en väldig här omslöt han sedan svärdens »Sårtrötta lämningar, lovade ofta ve »Åt den arma skaran natten i ända: »Sade, att han om morgonen skulle avliva dem »Sina kära vapenbröder och sitt eget liv. »Då säger vid ölet en gammal spjutkämpe, »Som ser ringsmycket och fullständigt minnes »Männens spjutdöd — vilt blir hans sinne —, »Börjar med dyster håg och hjärtats traktan »Fresta den unge kämpens sinne, »Väcka stridsve och talar så: »’Kan du, min vän, igenkänna det svärd, »’Det dyrbara stål, som din fader »’Bar till drabbningen under stridsmasken »’För sista gången, då danerna fällde honom, »’Och de käcka Scyldingarne fingo råda över valplatsen »’Efter hjältarnes fall? Sedan har vedergällningen vilat. »’Nu går här i salen en son till någon »’Av dessa banemän, stolt över sina prydnader, »’Skryter över mordet och bär den skatt, »’Som du med rätta skulle råda över’. »Så manar och erinrar han oavlåtligt »Med bittra ord, tills den tid kommer, »Då gemålens hovsven för sin faders gärningar »Sover blodbestänkt av svärdets bett, »Hemfallen åt döden, den andre svennen »Flyr levande därifrån, känner väl till landet. »Då varda brutna å båda sidor »Jarlarnes eder; sedan sjuder i Ingeld »Dödlig fiendskap, och hans kärlek till makan »Varder svalare av sorgens vågor. »Därför anser jag ej strids-bardernas tillgivenhet »Och freden mellan folken ofarlig för danerna, »Ej vänskapen fast. — Men nu skall jag tala »Vidare om Grendel, att du, skatt-utdelare, »Må noga lära känna huru sedan hjältarnes »Handgemäng utföll. Sedan himlens smycke »Glidit hän över jorden, kom den vrede gasten, »Hemsk och aftonvild, att uppsöka oss, »Där vi vaktade salen, friska och sunda. »Där blev striden ödesdiger för Hondscio, »Den dödskorade. Den bältprydde kämpen »Föll allra först: Grendel vart »Munsbane för den frejdade hirdmannen, »Svalde den käre mannens hela kropp. »Med blodad tand, betänkt på illdåd, »Ville dock banemannen ännu ej gå tillbaka »Med tomma händer ut ur guldsalen, »Utan frestade på mig sin vilda styrka, »Grep mig med lysten hand. En vante hängde, »Sid och sällsam, fäst med konstrika band; »Den var till alla delar skickligt förfärdigad »Med djävulskonster utav drakhudar. »Dit in ville den hemske missdådaren »Stoppa mig oskyldige »Tillika med andra. Det kunde han dock ej, »Då jag i vredesmod reste mig upprätt. »För långt är att omtala hur jag med min hand »Gav detta folkgissel lön för alla illdåd. »Då, min konung, hedrade jag ditt folk »Genom mina bragder. Han flydde sin väg; »Njöt blott liten tid av livets glädje. »Dock lämnade han som spår sin högra »Hand i Hjort, då med sorg i sinnet »Den eländige sjönk därifrån till sjöbottnen. »Mig lönade rikligt Scyldingarnes vän »För denna dödsstorm med drivet guld, »Med många skatter, då morgonen kom, »Och vi hade satt oss ned till gästabud. »Där var sång och glädje: den gamle Scyldingen, »Som sport mycket, berättade gamla minnen. »Stundom grep den stridsdjärve i glädjeträdet, »Den tjusande harpan, kvad stundom en sång, »Sann och sorgsen; stundom omtalade »Den hugstore konungen en sällsam saga sant. »Stundom åter började den gamle kämpen, »Tyngd av åldern, klaga över sin flydda »Ungdoms stridskraft: hans inre sjöd, »Då han, vis av vintrar, mindes mycket. »Så hade vi dagen i ända »Vår fröjd därinne, tills en ny natt »Kom över människorna. Snart blev då Grendels »Moder redo till hämnd för lidandet. »Sorgfull färdades den hemska kvinnan »—Väder-götarnes stridshat hade bortryckt hennes son »Hämnades sitt barn och dödade »Med kraft en kämpe: då flydde livet »Ur den vise Äschere, den gamle rådgivaren. »Och icke fingo danamännen, »Då morgonen kom, i eld förbränna »Eller lägga på bål den käre mannen, »Vars kraft döden tagit. Hon bar bort liket »I fiendefamn under fjällströmmen. »Det var för Hroðgar den bittraste sorg, »Som sedan länge drabbat folkfursten. »Då anropade mig den sorgsne konungen, »Att jag med din tillåtelse skulle öva jarlabragd »Bland vågornas svall, våga mitt liv »Och utföra hjältedåd; han lovade mig lön. »Jag fann då den vitt kända bränningens »Fasansfulla, vilda väkterska i djupet. »Där voro vi båda en stund i handgemäng »— Vattnet sjöd av blod —, och i djupets sal »Avskar jag huvudet av Grendels moder »Med väldig svärdsegg, kom med nöd »Levande därifrån: ej ännu var jag dödskorad, »Och Healfdenes son, jarlarnes värn, »Gav mig sedan många skatter. — »Så levde denne folkkonung efter gammal sed; ## fitt 31, rad 2145–2222 »Och ej gick jag miste om lönen »För min styrka, ty Healfdenes son »Gav mig skatter efter eget val. »Dessa vill jag med glädje överlämna åt dig, »O hjältekonung! ännu beror all »Min ynnest av dig: jag har blott få »Blodsfränder utom dig, Hygelac.» Sedan lät han bära in fälttecknet med vildsvinshuvud, Hjälmen, hög i striden, den grå brynjan, Det dråpliga slagsvärdet och talade högtidligt: »Mig gav Hroðgar denna krigsklädnad; »Den vise fursten bad mig med månget ord, »Att jag skulle för dig omtala hans gåva. »Han sade, att Heorogar, Scyldingarnes furste, »Haft densamma en lång tid. »Dock ville han ej giva bröstklädnaden »Åt sin egen son, den käcke Heoroweard, »Fastän han var honom huld. Bär den med lycka!» Jag har hört, att i spåren på dessa dyrbarheter följde Fyra hästar, appelkastade, Fullkomligt lika: han förärade honom Dessa hästar och skatter. Så skall en frände göra Och ej utlägga illistigt nät för en annan, Ej bereda med hemliga konster Vapenbroderns död. Mot den stridshårde Hygelac var hans frände mycket huld Och vardera betänkt på den andres glädje. Jag har hört, att han gav Hygd halsringen, Det underbara smycket, som han fått av Wealhtheow, Furstedottern, jämte trenne sirliga, Sadelbjärta hästar: sedan var hennes Bröst smyckat efter ringens mottagande . — Så utmärkte sig Ecgtheows son, Den stridsberömde mannen, genom käcka bragder, Levde i ära och dräpte ej vid dryckesgillet Sina hirdkamrater: hans sinne var ej vilt, Utan den stridsdjärve bevarade med den största kraft Bland människors släkte den mäktiga gåva, Som Gud honom givit. Föraktad var han länge, Så att götarnes barn ej räknade honom för god, Och krigsskarornas furste ej ville Anse honom mycket värd på mjödbänken. Man trodde fast, att han var en trög Och håglös ädling; men upprättelse fick För all nesa den ärorike mannen — Sedan lät jarlarnes värn, den tappre konungen Hämta in Hreðels efterlämnade, Guldbeslagna svärd: ej fanns då bland götarne En bättre skatt i fråga om svärd. Detta lade han i Beowulfs sköte Och gav honom sedan sju tusen, Hus och furstestol. Genom börd hade de Båda tillika bland folket land, Gods och odalrätt, det vida riket, Den ene dock mer, han som var den bättre. Detta åter hände i senare dagar Stridshjältarne: när Hygelac stupat, Och slagsvärden blivit hans son Heardreds bane under sköldens skydd, Då Strids-scilfingarne, de hårda kämparne, Bland det segerrika folket angrepo Och i striden kuvade Hererics frände; Då övergick det vida riket I Beowulfs hand; han styrde det väl I femtio vintrar — gammal var då konungen, Landets herre — till dess en drake, Som bevakade en skatt i den stupande högens Omstridda håla, började härska Om mörka nätter. Vid högens fot gick en stig, Okänd för människor. Dit in gick en gång En man, jag vet ej vem, grep med iver Den hedniska skatten — — — — — — — — — — — — — — — Ej av egen drift och frivilligt plundrade ## fitt 32, rad 2223–2312 Denne man drakskatten till sin stora skada, Utan av nödtvång flydde någon Hjältesons tjänare för hätska slag, Och, saknande hem, dolde sig därinne Den skuldbelastade mannen. Snart skådade han in, Och främlingen greps av skräck och fasa. Dock såg den olycklige, — — — — — — då skräcken föll över honom, Ett dyrbart kärl. Där fanns en mängd sådana Gamla skatter i denna jordhåla, Ett ofantligt arv från en ädel släkt Av dyrbara klenoder, som i forna dagar En okänd man hade gömt därinne Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt I flydda tider, och den ende kvarblivne Av hjälteskaran, han som levde längst, Sörjde sina vänner, väntade detsamma: Att blott en liten tid längre få njuta Av de samlade skatterna. Där stod alldeles redo En gravhög på fältet nära vågorna, Nyuppförd vid näset, sinnrikt skyddad. Dit in bar då ringarnas herde De många härliga jarlaskatterna Av drivet guld, kvad de få orden: »Behåll du nu, jord, då hjältarne ej få det, »Jarlarnes ägodelar! Dugande män ha förut »Vunnit dem av dig. En våldsam död »I striden har bortryckt varenda man »Utav de mina, som lämnade detta liv; »De hade sett salsglädje. Jag har ingen, som kan bära »Svärdet eller feja den guldbeslagna skålen , »Det dyrbara dryckeskärlet: hjältarne ha gått bort. »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjälmen »Mista sina beslag, vårdarne sova, »De som skulle feja stridsmasken, »Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröva »Svärdens bett över sköldarnes brak, »Falla sönder efter hjälten: ej kan ringbrynjan »Efter härförarens död fara vida »Vid hjältarnes sida. Ej finns harpans tjusning, »Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode »Falken genom salen, ej stampar den snabbe »Springaren på borggården. En våldsam död »Har bortsänt många levande släkter.» Så klagade han sin sorg, dyster i hågen, Ensam efter alla, jämrade sig oblid Dag och natt, tills dödens svallvåg Slog honom i hjärtat. Den härliga skatten Fanns stående öppen av ett gammalt skadedjur, En naken stridsdrake, som brinnande Hemsöker högarna och, omvärvd av eld, Flyger om natten. Honom frukta högligen Jordens invånare. Han brukar söka Skatten i jorden, där han, tyngd av vintrar, Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det. Så bevakade folkfienden i jorden I tre hundra vintrar den ofantligt stora Skattkammaren, tills en man förtörnade Honom i hans sinne. Han bar till sin herre En guldbeslagen bägare samt bad honom Om frid och skydd. Så fanns skatten, Och minskades dyrbarheterna. Bönen villfors Den arme mannen; hans herre skådade För första gången mäns forna verk. Då draken vaknade, började striden. Den modige vädrade längs högen och fann Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt Med hemlig konst nära drakens huvud. Så lätt kan den man, som äger Herrens huldhet, med livet bestå Lidande och landsflykt. — Skattevårdaren sökte Ivrigt längs marken, ville finna den man, Som hade vållat honom skada under sömnen. Het och vildsint, omkretsade han ofta Hela högen utantill: ej fanns där någon man På den öde platsen. Dock gladde han sig åt striden, Åt kamparbetet. Stundom återvände han till högen Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock, Att någon människa hade uppletat guldet, De härliga skatterna. Skattevårdaren Bidade med nöd, tills aftonen kom. Förbittrad var då högens herde; Den lede ville med låga vedergälla Det dyrbara dryckeskärlet. Så slutade dagen Draken till fröjd, ej ville han bida Längre vid muren, utan for med eld, Omvärvd av lågor. Denna början var hemsk För männen i landet, liksom det snart Blev ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare. Då började gasten utspy glöder, ## fitt 33, rad 2313–2391 Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig Till människornas fasa . Ej ville då den lede Luftflygaren lämna något levande. Drakens anfall, den ilskna fejden Nära och fjärran var vida synlig, Hur skadegöraren hatade och färföljde Götamännen; sedan for han till skatten I den hemliga salen före dagens inbrott. Med eld och brand hade han omsnärt Landets invånare, litade på högen, På striden och muren: detta hopp svek honom. — Snart blev för Beowulf sanningsenligt Fasan förkunnad: att hans eget hem, Det yppersta hus, götarnes konungasäte, Gått upp i lågor. Detta var för den gode Bittert i hugen, den största hjärtesorg. Den vise trodde, att han mot gammal rätt Bittert förtörnat den allrådande, Evige herren. I hans inre sjöd bröstet Av dystra tankar, som eljest ej var hans vana. Elddraken hade med lågor förstört Folkets fäste, ön utanför, Landets ägor; härför ärnade stridskonungen, Väder-götarnes herre, hämnas på honom. Kämparnes värn, jarlarnes herre Lät då göra åt sig en konstrik sköld Helt och hållet av järn: väl han visste, Att en sköld av lind ej kunde hjälpa Honom mot lågan. Den vördnadsvärde fursten Skulle nå slutet på jordelivets Förgängliga dagar, och draken även, Fastän han länge förvarat den rika skatten. Då försmådde ringarnas herre Att uppsöka den vittflygande Med stor härskara: ej fruktade han för denna strid Eller räknade för något drakens kraft Och styrka i striden; ty hjälten hade förut Vågat sig i faror och hade överstått Många strider, sedan den segerrike Mannen rensade Hroðgars sal Och i striden angrep Grendels fränder, Det leda släktet. Ej var det det minsta Av handgemäng, där man dödade Hygelac, När götarnes konung, männens herre och vän, Hreðels son i stridens stormar I Frisland dog av svärdsdrycken, Träffad av klingan. Beowulf kom undan Genom sin egen kraft och skicklighet i simning. På sin arm bar han ensam trettio Stridsrustningar, då han steg i havet. Ej hade hetvarerna, som burit fram Sköldar emot honom, skäl att yvas Över fotkampen: från denne kämpe Kommo blott få åter till hemmet. Arm och ensam sam då Ecgtheows son Över havets vidd åter till sitt folk, Där Hygd tillbjöd honom skatt och rike, Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn Att kunna försvara den ärvda tronen Mot främmande folk, då Hygelac var död. Det oaktat kunde ej de hjälplöse På något sätt förmå ädlingen Att bliva herre över Heardred Eller mottaga kungadömet. Dock hjälpte han honom bland folket med vänliga råd, Höll honom hult i ära, tills han blev äldre Och styrde väder-götarne. Honom uppsökte Över havet Ohteres landsflyktiga söner. De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn, Den frejdade fursten och den ypperste Av de sjökonungar, som i Svearike Utdelade skatter. Detta blev hans slut: Hygelacs son fick dödssår Utav svärdshugg för sin gästvänskap; Och Ongentheows son begav sig Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit, Lät Beowulf intaga konungastolen, Råda över götarne: det var en god konung. I senare dagar tänkte han på lön ## fitt 34, rad 2392–2460 För furstefallet, blev en vän Till den arme Eadgils, understödde med folk, Med krigare och vapen Ohteres son Över det vida havet: han hämnades sedan Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet. — Så hade Ecgtheows son överstått Alla strider, farliga fältslag Och hjältedåd intill denna dag, Då han skulle kämpa med ormen. Då gick själv tolvte götarnes herre, Svällande av harm, att skåda draken. Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit Det härliga kärlet genom tjuvens hand. Trettonde mannen i skaran var Denne, som vållat stridens början. Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han Till en viss jordsal, som han kände, En håla under marken nära vågsvallet, Havets brus. Den var inuti full Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle Väktaren förvarade, redo till strid, Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp För någon människa att förvärva dem. Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen, Götarnes guldvän, sade farväl Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset, Och förutsåg döden, som var helt nära, Och som snart skulle nalkas den gamle, Söka själens skatt och skilja isär Livet från kroppen: ej länge var hädanefter Den ädles själ omhöljd av kött. Ecgtheows son Beowulf talade: »Många stridsstormar har jag överstått »I min ungdom: jag minnes det allt. »Jag var sju vintrar, då skatternas herre, »Männens furste och vän tog mig till sig från min fader. »Konung Hreðel behöll mig sedan, »Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap; »Och jag var i livet en kämpe i borgen, »Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner, »Herebeald och Hædcyn eller min Hygelac. »Åt den äldste breddes dödsbädd » Mot all rätt och sed genom broderns dåd, » Då Hæðcyn med pilen från hornbågen »Träffade honom, sin herre och vän, »Förfelade målet och ihjälsköt sin frände, »En broder den andre med det blodiga vapnet. »Det var urbota dåd, och det syndiga brottet »Tyngde på bröstet; det oaktat skulle »Ädlingen ohämnad mista livet. »Så smärtsamt är det för den gamle mannen »Att uthärda, att hans unge son »Skulle rida på galgen: då skulle han sjunga »En sorgesång, när hans son hänger »Korpen till fröjd, och den grånade gubben »Icke kan giva honom någon hjälp. »Ständigt erinras han varje morgon »Om sitt barns bortgång; tänker ej på »Att vänta någon annan arvtagare »Uti sin borg, då den ene har »Genom dödens tvång fått böta för dåden. »Sorgsen ser han i sin sons boning »Vinsalen öde och glädjeberövad, »Ett tillhåll för vindar. I graven sova »De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang, » Gamman i gården , som där förut varit. »Då går han i sovrummet, sjunger en sorgesång, ## fitt 35, rad 2461–2602 »Fadern över sonen; allt tycktes honom för rymligt, »Fält och bostad. Så bar väder-götarnes »Värn sin sjudande hjärtesorg »Efter Herebeald, kunde ej alls förmå sig »Att hämnas dådet på banemannen: »Han kunde dock ej förfölja kämpen »Med onda dåd, fastän han ej var honom kär. »Med detta sorgesår, som givits honom, »Övergav han männens fröjd, valde Guds ljus; »Lämnade sina barn, som den rike gör, »Land och fursteborg, då han gick ur livet. — »Sedan blev det brott och tvist mellan svear och götar, »Ömsesidig fiendskap och hård härkamp »Över det vida vattnet, då Hreðel dött, »Och Ongentheows söner voro »Tappra och krigiska, ville ej hålla »Fred över haven, utan anställde ofta »Bakslugt blodbad kring Hreosna-berget. »Denna lömska fejd hämnades mina »Fränder och vänner, såsom det sports, »Fastän den ene betalade med sitt liv, »Ett hårt köp: striden medförde »Götafursten Hæðcyns fall. — »Jag har sport, att på morgonen broder hämnades broder »Med svärdets eggar på banemannen, »Då Ongentheow angrep Eofor. »Stridshjälmen klövs i tu, den gamle Scilfingen »Nedsjönk blek; handen var betänkt »På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget. »De skatter, som min konung hade givit mig, »Har jag gäldat honom i striden, såvitt mig förunnats, »Med det blanka svärdet: han skänkte mig land »Och härligt odalgods. Och ej behövde han »Hos gepider eller spjut-daner »Eller i Svearike söka efter »Och köpa med skatter sämre kämpar. »Ständigt ville jag i hären vara framför honom, »Ensam i spetsen och skall så till min död »Utkämpa strider, så länge detta svärd håller, »Som ofta förr och senare hjälpt mig, »Sedan tack vare min kraft jag med min hand »Dödade Däghrefn, hugernas kämpe. »Ej fick han bära det dyrbara »Bröstsmycket till frisernas konung, »Utan standar-bäraren, den starke ädlingen »Föll i kampen. Ej gav svärdet banesår, »Utan krigarens famntag krossade benhuset, »Hjärtats svallvågor. Nu skall handen »Och den hårda svärdseggen strida om skatten.» Beowulf talade löftes-ord För sista gången: »Jag har vågat många »Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag, »Folkets gamle vårdare, söka fejd »Och kämpa med ära, om skadedjuret »Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.» Sedan hälsade han för sista gången Alla männen, sina kära följeslagare, De käcka hjälmbärarne: »Ej ville jag bära »Vapen mot draken, om jag visste huru »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte »Mot skräckbringaren, som jag förut gjort mot Grendel. »Men jag väntar där het fiendeeld, »Giftig andedräkt; därför har jag på mig »Brynja och sköld. Ej vill jag fly »För högens vaktare det minsta fotsteg; »Utan vår strid blir vid muren, som ödet för oss fogar, »Alla människors herre. Jag är så käck till sinnes, »Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden. »Biden på berget, I rustade män, »Värnade av brynjor, vem av oss båda »Bäst skall kunna uthärda sår »Efter stridsstormen. Det är ej ett värv för er »Och anstår ej någon utom mig ensam »Att med skräckbringaren mäta sig i styrka »Och öva mandom.Jag skall med min kraft »Tillkämpa mig guld, eller ock skall i striden »En våldsam död bortrycka er herre. Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen, Hård under hjälmen, bar stridsskjortan Hän under klipporna, litade blott På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd! Vid muren såg då den utmärkte hjälten, Som hade utstått stridernas larm Så många gånger, då kämpar stötte samman, Ett stenvalv stå och en ström därifrån Bryta fram ur högen. Den källans svall Var hett av stridslågor: ej kunde han obränd Vid någon tid nå fram till djupet I skattens närhet för drakens låga. Då lät ur bröstet, vredgad som han var, Väder-götarnes herre orden fara ut; Den modige ropade: manande till strid, Kom rösten ljudande in under den grå stenen. Hat väcktes, skattevårdaren hörde En människoröst; ej var det mera tid Att söka vänskap. Först kom då Skräckbringarens andedräkt, het stridssvett Ut ur klippan. Marken dånade. Vid högens fot svängde götarnes Herre sin sköld mot den hemske gästen. Då kände den ringlade ormens hjärta Lust att söka strid. Dessförinnan drog Den gode stridskonungen det gamla arvsvärdet Med vassa eggar. Båda de hätska Fienderna grepos av skräck för varandra. Med fast mod stod vännernas furste Vid den stupande skölden, då ormen krökte Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen. I lågor kom ormen skridande i bukter, Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl Den frejdade furstens liv och lemmar Mindre tid än han själv önskade. Där skulle han för första gången Då få erfara, att ödet ej gav honom Ära i striden. Götarnes herre Lyfte upp handen, slog med svärdet Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen Vek mot benet, bet mindre hårt Än folkkonungen väl behövde, Nödställd i striden. Efter svärdsslaget Blev högens vaktare vild till sinnes, Utspydde dödseld; vida sprungo Stridslågorna. Över segerära jublade ej Götarnes guldvän, då det nakna slagsvärdet Svek i striden, som det beprövade stålet Ej hade bort. Ej var det en lätt Färd för Ecgtheows frejdade son Att övergiva denna mark Och annanstädes mot sin vilja Taga sin bostad, så som varje människa måste Lämna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge, Innan skräckbringarne åter möttes. Skattevårdaren fattade mod på nytt — Bröstet hävdes av andedräkten —; nöd led då, Omvärvd av eld, folkets gamle herde. Ej stodo i en hop hans vapenbröder, Ädlingars söner runtom honom Med mod i striden; utan flydde till skogen Att bärga livet. I en av dem sjöd dock Sinnet av sorger: för den vältänkande Kan intet någonsin fjärma frändskapen. Wiglaf hette en avhållen sköldkämpe, ## fitt 36, rad 2603–2694 Scilfingafurste, Weohstans son, Älfheres frände. Han såg sin konung. Lida av hettan under härmasken. Han mindes då den ynnest, denne förut visat honom, Givit honom Wägmundingarnes rika hemvist Och alla rättigheter bland folket, som hans fader ägt. Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden, Den gula linden, och drog det gamla svärdet. Detta var bland männen ett arv efter Eanmund, Ohteres son: dennes, den vänlöse Flyktingens baneman vart Weohstan i striden Med svärdets eggar och bar till sina fränder Den brunglänsande hjälmen och ringbrynjan, Det gamla jättesvärdet, som Onela gav honom: Sin egen frändes stridsklädnad, Färdig för kamp. Ej talade han om denna fejd, Fastän Weohstan fällt hans egen brorson Många halvår behöll han skatterna, Svärd och brynja, tills hans son kunde Öva mandom, liksom hans gamle fader. Då gav han honom bland götarne en ofantlig mängd Av alla slags stridsklädnader, när den gamle gick Sin väg ur livet. Det var nu första gången, Som den unge kämpen skulle pröva på Stridens storm med sin herre och furste. Ej veknade hans sinne, och ej svek hans faders Arv i striden: det rönte draken, Sedan de hade drabbat samman. Viglaf talade många sanna ord Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —: »Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd, »Och vi lovade i ölsalen. »Vår herre, som gav oss de ringar vi bära, »Att vi ville gälda, om han finge »Behov av sådant, dessa stridsrustningar, »Hjälmar och hårda svärd. Därför har han valt oss »Självmant ur hären till denna färd, »Manat oss till bragder och givit mig dessa skatter, »Att han höll oss för goda spjutkämpar, »Käcka hjälmbärare, om också vår herre, »Folkets herde tänkte ensam »Utföra åt oss detta hjältedåd, »Därför att bland människor han utfört de flesta »Djärva bragder. Nu är den dag kommen, »Då vår konung behöver goda »Kämpars styrka. Låtom oss gå fram »Och hjälpa stridshövdingen, medan ännu varar »Den hemska glöden. Gud vet med mig, »Att mig är mycket kärare, att glöden famnar »Min kropp tillika med min guldgivare. »Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar »Tillbaka till hemmet, om vi ej dessförinnan »Kunna fälla fienden, skydda väder-götarnes »Furstes liv. Jag vet väl, att han ej »Av gammalt förtjänat att nödgas ensam »Bland götarnes skara lida trångmål »Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjälm, »Brynja och stridsskrud vara gemensamma.» Sedan gick han genom dödsröken, bärande hjälmen Sin herre till stöd, sade få ord: »Käre Beowulf, fullgör väl allt, »Som du fordom sagt i din ungdom: »Att aldrig i livet du skulle låta »Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme, »Dådstarke ädling av alla krafter »Värna ditt liv; jag skall hjälpa dig.» Efter dessa ord kom draken vred, Det hemska odjuret, för andra gången Att glänsande i lågors svall anfalla fienderna, De hatade männen. Av eldvågor förbrändes Skölden intill bucklan; brynjan kunde då Ej giva skydd åt den unge spjutkämpen, Utan den unge mannen ilade skyndsamt Under sin släktings sköld, då hans egen blivit Förtärd av glöden. Då tänkte stridskonungen Än en gång på sin ära, och med hjältekraft Slog han till med svärdet, så att det, drivet av hatets makt, Stod i huvudet. Då brast Nägling, I striden svek Beowulfs gamla Stålgrå svärd. Honom unnades det ej, Att stålens eggar skulle kunna hjälpa Uti striden den man, — för stark var hans hand Som, efter vad jag sport, i hugg övergick Varje svärd, då till striden han bar Det i blod härdade vapnet; ej gick det honom bättre för det. Då blev folkfienden, den vilde elddraken För tredje gången betänkt på fejd: Het och stridslysten, rusade han på kämpen, Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela Hans hals med tänderna. Han vart då färgad Av livsblodet, som svallade i vågor. Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd ## fitt 37, rad 2695–2752 Jarlen högrest visade mandom, Kraft och djärvhet, som voro honom medfödda. Ej frågade han efter sitt liv, utan den modige mannens Hand brann upp, då han hjälpte sin frände, Och den rustade mannen slog den fientlige främlingen Litet längre ned, så att det glänsande Guldbelagda svärdet inträngde; då började Elden lägga sig. Än en gång blev då konungen Mäktig sig själv, drog sin skarpa, Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan, Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu. De fällde fienden — deras kraft utdrev livet —, Och då hade de båda befryndade ädlingarne Dödat honom: sådan bör en hjälte Vara i nöden. Detta var för konungen Hans sista seger genom egna bragder Och verk i världen. Då började det sår, Som jorddraken förut hade givit honom, Bränna och svälla. Snart märkte han, Att dödsbringande etter sjöd Inne i hans bröst. Då gick ädlingen, Den vist tänkande, och satte sig ned På en plats vid muren, såg på jättarnes verk: Huru stenbågarne, stödda på pelare, Uppburo den eviga jordsalen innantill. Med vatten ur sin hand vederkvickte då Den utmärkte mannen den svärdsblodige Frejdade konungen, sin stridsmätte Vän och herre, samt uppspände hans hjälm. Beowulf talade och sade i trots av Sitt dödliga sår — han visste väl, Att han genomlevat alla sina dagar, Sin jordiska glädje: hans dagars tal Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära: »Nu skulle jag vilja giva min son »Mina stridsdräkter, om mig förunnats »Efter min död någon arvinge, »Avlad av mig. Jag har styrt detta folk »I femtio vintrar. Ej har funnits någon »Sådan folkkonung bland de kringboende, »Att han med stridsvänner vågat angripa mig »Och hota med strid. På min gård har jag bidat »Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt, »Ej sökt lömska strider, ej svurit orättfärdigt »En mängd eder. Sjuk av dödssår, »Kan jag ha glädje av allt detta; »Ty människornas konung kan ej tillvita mig »Mord på fränder, nu då mitt liv »Lämnar min kropp. Gå du nu genast, »Käre Wiglaf, och skåda skatten » Under den grå klippan, nu då draken ligger »Och slumrar sårad, berövad sina skatter. »Skynda dig nu, att jag ännu må få »Noga beskåda den gamla guldrikedomen, »De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare, »Sedan jag vunnit skatten, må lämna »Mitt liv och mitt folk, som jag länge rått över.» Jag har sport, att efter dessa ord ## fitt 38, rad 2753–2821 Wihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke Och sårade furste, bar ringnätet, Den flätade stridsskjortan under högens tak. Då såg den segerstolte, modige kämpen, När han gick till platsen, en mängd dyrbara smycken Och guld glittra, liggande på marken, Underbara verk å muren, den i gryningen flygande Gamle drakens håla, samt kärl stå där, Forna mäns krus, som mist sina prydnader Och aldrig rengjorts. Där fanns mången hjälm, Gammal och rostig, en mängd armringar, Flätade med konst. Lätt kunna guldets Skatter på marken göra vilken som helst Människa övermodig: akte sig den som vill! Även såg han resa sig högt över skatten Ett fälttecken av guld, det yppersta av handens under Och konstrikt virkat. Från detta stod en glans, Så att han kunde betrakta marken Och överblicka smyckena. Ej var nu där Draken att skåda: honom hade ståleggen bortryckt. Jag har sport, att då plundrade en enda man Skatten i hålan, jättars gamla verk, Samt lastade i sitt sköte efter eget val Bägare och fat; även tog han fälttecknet, Det mest lysande i sitt slag. Hans gamla herres svärd — Dess egg var av järn — hade förut fällt Den som en lång tid hade värnat om Dessa skatter, och i stridsflammor Om midnätterna spritt för skattens skull Den heta lågans fasa, till dess han dödades. Budet skyndade sig, längtande att återvända, Påskyndad av smyckena. Den högsinte plågades Av nyfikenhet huruvida han skulle få träffa Väder-götarnes kraftsjuke konung levande På den plats i det fria, där han lämnat honom förut. Med dessa skatter fann han sin frejdade Konung och herre blödande av sår Vid sin levnads slut. Han började åter Bestänka honom med vatten, till dess ordets spets Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade Den gamle hjälten på guldet och sade: »Jag tackar med ord härlighetens konung, »Den evige fursten för alla dessa »Rika skatter, som jag här skådar, »Samt för det jag fått före min dödsdag »Förvärva dylikt åt mina män. »Nu har jag sålt mitt gamla liv »För denna skatt, främjen I nu »Folkets tarv; ej får jag vara här längre. »Bjuden de stridsberömde efter bålets brand uppkasta »En lysande hög på havsudden! »Den skall till ett minne för mina män »Resa sig hög på Valudden, »Att den sedan må kallas Beowulfs gravhög »Av sjöfarande, som föra höga »Fartyg från fjärran över vågornas töcken.» Av halsen tog sedan den modige konungen En gyllene ring och lämnade den Jämte sin guldglänsande hjälm, armring och brynja Åt den unge spjutkämpen, önskade honom glädje av dem. »Du är den siste utav vår släkt, »Av Vägmundingarne. Alla mina fränder, »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat »I skaparens skickelse; jag följer dem nu.» Detta var den gamles sista ord Och hjärtetanke, innan han valde bålet, De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick Själen att söka sanningsvittnenas härlighet. Så hade det hänt den unge mannen, ## fitt 39, rad 2822–2892 Att han till sin sorg fått se den han hade kärast, Ligga på marken vid livets slut I hjälplöst skick. Även låg hans bane, Den hemske jorddraken berövad livet, Kuvad i striden. Ej fick den ringlade ormen Längre råda över ringskatterna, Utan honom bortryckte svärdens hårda, Hammarsmidda eggar, skårade i strider; Så att den vittflygande, stillad av såren, Föll på marken nära skattehärden Och ej längre for flygande genom luften Och visade sig om midnätterna, Stolt över sina skatter: han föll till jorden För denne kämpes kraftiga hand. I sanning skulle det — så har jag sport — Ha lyckats för få kämpar i landet, Även om de vågat varje bragd, Att storma fram mot etterfiendens andedräkt Eller med händerna antasta ringsalen, Om de funnit väktaren vaken Bo i högen. Beowulf fick Med livet gälda de härliga skatterna; Båda hade då nått till slutet Av det förgängliga livet. — Sedan dröjde det ej länge, Innan de stridströga, trolösa stackarne Lämnade skogen, tio tillsammans, Som förut ej vågat leka med spjuten Uti sin furstes stora nöd; Men som nu skamsna buro sköldar Och stridskläder dit där den gamle låg, Samt blickade på Wiglaf. Utmattad satt Fotkämpen nära sin herres axlar, Sökte väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom. Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det, Kvarhålla livet hos spjutfursten, Kunde ej ändra herrens vilja. Guds makt ville i gärningar råda Över varje människa, såsom han ännu gör. Då var lätt att få av den unge mannen Vredgat tilltal till den vars mod hade sviktat. Weohstans son Wiglaf talade Med sorgset sinne — såg på okära —: »Det kan väl säga den som vill tala sant, »Att den furste, som gav eder dessa skatter »Och stridsrustningar, i vilka I här stån, »När på ölbänken konungen ofta »Gav sina hirdmän, som sutto i salen, »Hjälm och brynja, de yppersta han kunde »Någonstädes finna, fjärran eller nära, »Att han alldeles onyttigt bortkastat »Krigskläderna, då striden nådde honom. »Ej hade folkkonungen skäl att yvas »Över sina vapenbröder; dock unnade honom Gud, »Segrarnas herre, att han ensam hämnades »Sig själv med svärdseggen, då hjältekraft krävdes. »Jag kunde giva honom blott föga »Livsskydd i striden, men sökte likväl »Över min förmåga hjälpa min frände. »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden, »Blev han allt mattare; elden svallade »Svagare ur bröstet. För få försvarare »Trängdes kring fursten, då tid var att strida. »Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande »Och svärds givande, härligt arvgods, »Det kära hemmet. Varje man »Utav denna stam skall vandra förlustig »Sin njutna landsrätt, när ädlingarne »Från fjärran spörja eder flykt, »Ert ärelösa dåd. Döden är bättre »För varje jarl än ett liv i nesa.» Han lät sedan förkunna striden i skansen ## fitt 40, rad 2893–2946 Upp över havsklippan, där jarlaskaran Satt med sköldar, sorgsen i hågen, Den morgonlånga dagen, bidande båda delarna: Den käre mannens sista dag Och hans återkomst. Nyheterna Förteg föga den som red upp på udden, Utan talade sanningsenligt hän över alla: »Nu är väder-götarnes givmilde herre »Och furste fast på dödsbädden, »Vilar på liklägret genom drakens dåd. »Bredvid honom ligger dödsfienden, »Sjuk av dolksår: med svärdet kunde han ej »På något vis giva skräckbringaren »Något sår. Weohstans son »Wiglaf sitter lutad över Beowulf, »Den ene jarlen över den andre döde, »Håller hugtrött huvudvakt »Över ljuv och led. Nu har folket »Att vänta örlig, när konungens fall »Varder vida känt av våra fiender, »Franker och friser. Den hårda fiendskapen »Mot hugerna började, då Hygelac kom farande »Med flotta och här till frisernas land, »Där hetvarerna kuvade honom i striden, » Vållade genom sin kraft och övermakt, »Att brynjekämpen måste böja sig »Och föll i hären. Ej gav då fursten. »Smycken åt sin skara. Sedan dess ha vi aldrig »Att vänta välvilja av Merovingen. — »Ej heller hoppas jag alls på fred eller tro »Av sveafolket: vida blev känt, »Att Ongentheow berövade Hreðlingen »Hedcyn livet vid Korpskogen, »Då götamännen av övermod »Först anföllo Strids-scilfingarne. »Snart gav honom Ohteres gamle »Fruktansvärde fader ett slag tillbaka, »Dödade sjökonungen, befriade sin maka, »Den guldberövade forna jungfrun, »Onelas och Ohteres moder, »Och förföljde sedan dödsfienderna, »Tills de herrelöse med knapp nöd »Med svärdets eggar, några på galgar »Fåglarna till gamman. Tröst kom åter »Till de sorgsne i daggryningen, »Då de fingo höra Hygelacs horn »Och trumpetens klang, när den gode kämpen »Kom tågande i hjälteskarans spår. »Detta svears och götars blodspår, ## fitt 41, rad 2947–3058 »Männens stridsstorm var vida synlig, »Den fejd dessa folk sinsemellan väckte. »Då gick den tappre, sorgtyngde gubben »Med sina stamfränder att söka en fast plats: »Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt. »Han hade sport Hygelacs härtåg, »Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd, »Att han skulle kunna värja och försvara »Mot de sjöfarande männen sin skatt, »Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån »Tillbaka under jordvallen. Då bjöds förföljelse »Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen. »Hän över skyddsfältet gingo då Hreðlingarne »Och trängde fram till inhägnaden. »Där vart Ongentheow, den grånade kämpen, »Av svärdens eggar tvingad att bida, »Så att folkkonungen måste ge vika för »Eofors ensamma kraft. Vilt slog »Honom med vapnet Wonredingen Wulf, »Så att av hugget blodet sprang i strömmar »Fram under håret. Rädd blev dock icke »Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt »Med värre växling detta dråpslag, »När folkkonungen vände sig ditåt. »Ej kunde Wonreds raske son giva »Den gamle något mothugg, ty denne skar »Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud, »Så att han måste blodbestänkt böja sig, »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad, »Utan hämtade sig, fastän träffad av sår. »Då lät Hygelacs hårde hirdman, »När hans broder fallit, den breda klingan, »Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm »Över sköldmuren. Då sjönk konungen, »Folkets herde, träffad till döds. »Då var det många, som förbundo hans broder, »Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum »Och fingo råda över valplatsen. »Under tiden plundrade en man den andre, »Tog av Ongentheow hans järnbrynja, »Hårda häftsvärd och hans hjälm tillika »Samt bar den grånades rustning till Hygelac. »Denne mottog skatterna och lovade honom vänligt »Lön inför folket och fullgjorde vad han lovat: »När han kommit hem, vedergällde Hreðels son, »Götarnes herre, Eofor och Wulf »Denna stridsstorm med överdådiga skatter, »Gav dem vardera hundra tusen »I land och flätade ringar — ej hövdes någon man på jorden »Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära — »Vidare gav han Eofor sin enda dotter, »Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet. »Detta är den fejd och den fiendskap, »Det dödshat mellan männen, för vars skull jag väntar, »Att efter hjältarnes fall de käcka Scylfingarne, »Sveamännen skola hemsöka oss, »Då de få spörja, att vår härskare »Nu är livlös, han som fordom skyddade »Skatt och rike mot hätska fiender, »Främjade folkets väl och än vidare »Övade mandom. Nu är bäst, att vi »Med snaraste skåda folkkonungen »Och på bålet bringa den man, »Som gav oss ringar. Ej skall blott en del »Smälta med den modige, utan hela skatten, »Tallöst guld bittert vunnet, »Och nu senast har han köpt ringar »Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära, »Elden omsvepa, ej någon jarl bära »Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna »Bära kring halsen en ringprydnad, »Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet, »Ofta, ej en gång, trampa främmande land, »Nu då härföraren nedlagt sitt leende, »Glam och gamman. Därför skall månget »Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat »Och lyft i handen; ej harpans klang »Väcka kämparne, utan den svarta korpen, »Lysten efter de stupade, tala mycket, »Säga örnen huru gott det var vid måltiden, »Då han jämte vargen roffade de fallne.» Sådana dystra ord talade Den käcke mannen: ej ljög han mycket I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig. Sorgsna gingo de med strömmande tårar Till foten av Örnudden att skåda undret. De funno då på sanden utsträckt livlös På sin vilobädd den som i flydda tider Givit dem ringar. Då hade sista dagen Kommit för den gode, och stridskonungen, Väder-götarnes furste, dött en underbar död. Dessförinnan sågo de där på fältet En sällsammare varelse, den lede ormen Ligga mitt emot: den lågande draken, Vild och hemsk, var förbränd av glöden. Han var femtio fot i längd Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd Nattetid i luften och sedan farit ned Att söka sin håla: nu var han dödens Och njöt ej mer av jordhålorna. Bredvid honom stodo bägare och skålar, Där lågo fat och dyrbara svärd, Uppfrätta av rost, som i jordens famn De vilat där under tusen vintrar. Så var då detta ofantliga arv, Forna mäns guld, bundet med trollsånger, Att ingen människa finge röra Vid ringsalen, om ej Gud själv, Den sanne segerkonungen, förunnade vem han ville, Just den man, som honom gott syntes, — Han är hjältarnes skydd — att öppna skatten. Då var skönjbart, att denna färd ej utföll lyckligt ## fitt 42, rad 3059–3137 För den som med orätt därinne förvarade Smycken vid murens fot. Förut hade väktaren Dödat en och annan: nu hämnades Hårt denna fejd. Underbart är det var Den kraftberömde jarlen når slutet Av sina levnadsöden, då han ej längre får Med sina fränder bebo mjödhuset. Så gick det Beowulf, då han sökte bitter strid Med bergets väktare: själv visste han ej Vad som skulle vålla hans skilsmässa från livet. Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna, Belagt dem till domedag med djup förbannelse: Att den man, som plundrade detta fält, skulle vara Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter, Fastgjord med helvetesfjättrar och straffad för sina synder. Ej var han guldgirig: hellre hade han Förut skådat herrens huldhet. Weohstans son Wiglaf talade: »Ofta måste mången jarl för ens skull »Lida trångmål, såsom oss vederfarits. »Ej kunde vi övertala med något råd »Den käre fursten, rikets herde, »Att ej angripa den där guldväktaren, »Låta honom ligga, där han länge varit, »Bebo sitt hemvist till världens ända. »Det höga ödet har rått. Den bittert förvärvade »Skatten har skådats: för mäktigt var det öde, »Som drog hit denne furste. »Jag var därinne och överblickade alla »Husets smycken, då jag fått tillfälle, »Och den ej behagliga färden stod fri »In under jordmuren. I hast fattade jag »Med mina händer en väldig börda »Av dyrbara skatter och bar den hit ut »Till min konung. Han var då ännu levande, »Vid sans och medveten. Sorgsen talade då »Den gamle rätt mycket, lät hälsa eder, »Bad eder uppföra efter den döde vännen »På bålets plats en reslig hög, »Stor och härlig, liksom han varit bland män »Den ärorikaste kämpe vida över jorden, »Medan han fick njuta borgskatterna. »Låtom oss än en gång skynda att se »Och uppsöka de konstrika skatterna, »Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen, »Att I på nära håll mån skåda nog »Ringar och guldplåtar. Må båren bliva »Genast färdiggjord, då vi komma ut, »Och må vi sedan bära vår furste, »Den käre mannen, dit där han länge »Skall få vila i herrens skydd!» Wihstans son, den stridsdjärve mannen, Lät sedan bjuda många tappra Odalmän, att stridsskarornas herrar Skulle från fjärran forsla ved Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära »— Den mörka lågan växa — kämparnes härskare, »Som ofta uthärdat järnskuren, »Då pilarnas storm, driven av strängarna, »Susade över sköldmuren, och spjutet gjorde nytta, »Följde, fjäderprytt, pilen på hans färd.» — Och nu kallade Wihstans vise Son ur konungens följe sju De yppersta hirdmän samman kring sig, Gick själv den åttonde stridskämpen Under fiendens tak. En gick i spetsen Och bar i handen en brinnande fackla. Ej blev där då lottning om vem som skulle Plundra skatten, när kämparne Fingo se en del ligga utan väktare, Förgänglig i salen. Föga sörjde någon Över att de skyndsamt buro ut ur högen De dyrbara skatterna. Även sköto de draken Över klippmuren, läto havet taga, Floden famna smyckenas herde. Där lastades på vagn en otalig mängd Vridet guld, och ädlingen bars, Den grånade kämpen, till Valudden. Åt honom uppförde götamännen sedan ## fitt 43, rad 3138–3184 På jorden ett fast och starkt bål, Behängt med hjälmar och stridssköldar, Glänsande brynjor, såsom han bett. De sörjande hjältarne lade sedan i mitten Den frejdade fursten, sin käre herre. Sedan började krigarne tända på berget Den största av båleldar. Upp ur branden steg Vedens svarta rök, susande låga, Omgiven av verop — vindens brus lade sig —, Till dess hon hade brutit benhuset, Hett i sitt inre. Dystra i hågen, Klagade de sin sorg, sin herres död. Och även makan med bundna lockar Knöt, bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Himlen svalde röken. Sedan uppförde väder-götarne på klipputsprånget En gravkulle, som var hög och bred, Vida synlig för sjöfarande, Samt upptimrade på tio dagar Den stridsdjärves vård, omgåvo med en mur Brändernas lämningar, såsom de högvise Männen kunde finna det värdigast. I högen lade de ringar och smycken, Alla de prydnader, som de stridslystne Männen förut hade tagit av skatten; Lämnade jarlaskatterna i jordens sköte, Guldet i gruset, där det ännu lever, Så gagnlöst för människorna som det förut varit. Sedan redo de stridsdjärve, Inalles tolv ädlingar kring högen, Ville klaga sin sorg över konungen Och i högstämda ord tala om mannen. De prisade högt hans jarlaväsen Och hans manliga dåd, såsom det höves, Att man med ord ärar sin vän och herre, Älskar honom av hjärtat, när han skall bort Och skiljas från sin förgängliga kropp. Så sörjde götarnes kämpar, Hirdkamraterna över härskarens fall, Sade, att han varit den givmildaste Och mannablidaste, folkvänligaste Och mest lovlystne konung i världen.