# Vita Hludowici imperatoris > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Vita Hludowici imperatoris (verk:astronomus_vita_hludowici) - **Upphov:** Astronomus - **Datering:** 0840/0841 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## inledning (MGH s. 280–284) (maskinöversättning) [FÖRORD] När forna mäns goda eller onda gärningar, i synnerhet furstarnas, återkallas i minnet, ger de läsarna en dubbel nytta: somliga av dem gagnar deras nytta och uppbyggelse, andra deras försiktighet. Eftersom de främsta står liksom på en hög utsiktspunkt och därför inte kan förbli dolda, sprids deras rykte desto vidare som det också syns mer utbrett, och desto fler lockas till det goda hos var och en av dem, ju mer de berömmer sig av att efterlikna dem som står över dem. Att det förhåller sig så visar förfädernas minnesskrifter, de som genom sin berättelse strävat efter att undervisa eftervärlden om vilken stig var och en av furstarna har trampat på de dödligas väg. Vi efterliknar deras strävan och vill varken vara otjänstvilliga mot de nu levande eller avundsjuka mot de kommande, utan överlämnar, om än med mindre lärd penna, åt skriften den Gud älskade och rättrogne kejsaren Ludvigs gärningar och liv. Jag erkänner nämligen och säger utan smickrets sminkning att inte bara min begåvning, som är mycket ringa, utan också de storas begåvning duker under inför ett så stort ämne. Ty genom den gudomliga skriftens auktoritet lär vi att den heliga visheten lär ut måttfullhet och klokhet och rättvisa och dygd, och inget är nyttigare än dessa för människorna i livet. Vid dessas följe höll han sig så odelat fast att man inte visste vilken man mest borde beundra hos honom. Ty vad är måttfullare än hans måttfullhet, som med ett annat namn kallas sparsamhet eller återhållsamhet? Han brukade den nämligen så att det uråldriga och ända till himlen prisade ordspråket, där det heter: Ingenting för mycket, var honom högst förtroget. Han fröjdade sig åt den vishet som han lärt av skriftens auktoritet, som säger: Se, Herrens fruktan, den är vishet. Med vilken hängivenhet han vidare odlade rättvisan vittnar de som kände den iver han brann av, att varje stånd av människor skulle ge sitt stånd vad som rättvist var och älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Dygden åter hade så vuxit samman med honom att, fastän han ansattes av så många och så stora olyckor och angreps av såväl enskilda som yttre oförrätter, kunde hans bröst, som med Gud som väktare var oövervinnerligt, likväl inte brytas av någon tyngd av oförrätter. Endast ett fel tillskrevs honom av hans avundsmän att ha fallit för, nämligen att han var alltför mild. Men vi må med aposteln säga till sådana: Förlåt honom denna orätt! Men om detta är sant eller inte kan var och en som läser igenom detta få veta. Vad jag vidare har skrivit fram till tiden för hans kejsardöme har jag inhämtat genom berättelse av Adhemarus, en mycket ädel och mycket from munk, som var hans jämnåring och uppfostrad tillsammans med honom; det senare däremot har jag, eftersom jag själv deltog i palatsets angelägenheter, överlämnat åt skriften såsom jag såg och kunde förvissa mig om. ## kap. 1 (MGH s. 284–286) (maskinöversättning) [1.] Karl, den mest berömde av kungar och inte underlägsen någon i sin tid, ansåg, sedan han efter faderns död och broderns Karlomans olyckliga bortgång hade övertagit den ensamma styrelsen över frankernas folk och rike, att han skulle få ett oövervinnerligt stöd för välgång och framgång om han, genom att främja kyrkans fred och endräkt, knöt de fredliga starkare samman i broderlig enhet, men slog de upproriska med rättvis stränghet, och dessutom bistod dem som förtrycktes av hedningarna, och även på något sätt förde den kristna tros fiender själva till insikt om och bekännelse av sanningen. Sedan han alltså hade invigt sitt rikes början åt dessa strävanden och anförtrott dem åt Kristus att skyddas och stärkas, och sedan han med Guds bifall hade ordnat Frankens angelägenheter såsom han önskade och fann nyttigt, drog han över till Aquitanien, som planerade att återuppta kriget och, på anstiftan av en viss tyrann Hunaldus, redan störtade till vapen. Genom skräcken för honom tvingades denne Hunaldus både att lämna Aquitanien och att rädda sitt liv med flyktens hjälp genom att gömma sig och irra omkring. ## kap. 2 (MGH s. 286–288) (maskinöversättning) [2.] Sedan detta var utfört och de offentliga såväl som de enskilda angelägenheterna var ordnade efter behov, lämnade kungen den mycket ädla och mycket fromma drottningen Hildegard, havande med tvillingar, i det kungliga godset (villa regia) som heter Cassinogilus, och gick över floden Garonne, gränsen mellan aquitaner och vaskoner, vilket område han redan länge sedan hade tagit emot i underkastelse, då fursten Lupus överlämnade sig och sitt åt hans vilja. Sedan han även där hade avklarat vad lägligheten och nyttan föreskrev, beslöt han att efter att ha övervunnit svårigheten med Pyreneernas berg dra till Spanien och, med Kristi bistånd, komma kyrkan till hjälp, som led under saracenernas mycket hårda ok. Fastän detta berg med sin höjd nästan når himlen, är fruktansvärt genom klippornas skrovlighet, mörkt genom skogarnas skugga och genom vägens eller snarare stigens trånghet nästan stänger passagen inte bara för en så stor här utan även för helt få, tog han sig ändå med Kristi bistånd över det på en lycklig färd. Ty kungens sinne, som genom Guds förädling var högsint, brydde sig inte om att vara vare sig underlägset Pompejus eller trögare än Hannibal, som en gång med stor möda och förlust för sig och de sina sökte övervinna detta ställes ogynnsamhet. Men denna lyckliga övergång befläckades, om man får säga så, av lyckans otrogna, osäkra och föränderliga utgång. Ty när det som kunde uträttas i Spanien var utfört och återfärden skett på en lycklig väg, råkade de sista av den kungliga hären genom en olycka ut för att huggas ned på samma berg. Deras namn har jag avstått från att nämna, eftersom de är allmänt kända. ## kap. 3 (MGH s. 288–292) (maskinöversättning) [3.] När kungen alltså återvände fann han att hans gemål Hildegard hade fött två söner, av vilka den ene ryckts bort av en för tidig död och nästan började dö innan han började leva i ljuset, medan den andre, sedan han med lycklig utgång kommit ut ur moderns liv, närdes med den omvårdnad som anstår spädbarn. De föddes i vår Herre Jesu Kristi människoblivelses år 778. Men den som lovade en livskraftig beskaffenhet behagade det fadern, när han hade blivit pånyttfödd genom dopets sakrament, att kalla Ludvig, och han överlät åt honom det rike som han redan genom sin födelse hade tillägnat honom. Den mycket vise och mycket skarpsynte kungen Karl, som visste att ett rike är liksom en kropp och kastas än av den ena, än av den andra olägenheten, om inte den mottagna hälsan skyddas av rådklokhet och styrka såsom av läkare, band biskoparna till sig på det sätt som var lämpligt. Han insatte vidare i hela Aquitanien grevar (comites) och abbotar och dessutom mycket många andra, som man i folkmun kallar vasaller (vassi), av frankernas folk, vilkas klokhet och styrka det inte skulle vara säkert för någon att motsätta sig vare sig med list eller med våld, och han anförtrodde åt dem omsorgen om riket, såsom han fann nyttigt, skyddet av gränserna och förvaltningen av de kungliga godsens lantbruk. Och över staden Bourges satte han först Umbertus, kort därefter Sturbius som greve, vidare över Poitiers Abbo, över Périgueux Widbodus, och över Clermont Iterius, dessutom över Vallagia Bullus, och över Toulouse Chorso, över Bordeaux Siguinus, över Albi Haimo och över Limoges Hrotgarius. ## kap. 4 (MGH s. 292–296) (maskinöversättning) [4.] Sedan detta behörigen var utfört, gick han med de övriga styrkorna över Loire och begav sig till Lutetia, som med ett annat namn kallas Paris. Inte särskilt lång tid därefter fick han lust att se Rom, som en gång var världens härskarinna, och besöka apostlafurstens och hednafolkens lärares trösklar och anbefalla sig själv och sina barn åt dem, för att han, stödd av sådana förespråkare, åt vilka makten över himmel och jord har givits, också skulle kunna ha omsorg om sina undersåtar och krossa de upproriskas fräckhet, om sådana skulle dyka upp; han ansåg också att det skulle ge honom ett inte ringa stöd om såväl han själv som hans söner mottog de kungliga insignierna av deras ställföreträdare med prästerlig välsignelse. Detta utföll med Guds hjälp enligt önskan, och där blev hans son Ludvig, som ännu bars i vagga, försedd med den välsignelse som anstår en blivande härskare och med det kungliga diademet genom den vördnadsvärde biskopen Hadrianus händer. Sedan alltså allt var utfört som syntes böra göras i Rom, återvände kung Karl med sönerna och hären i fred till Franken och sände sin son Ludvig som kung att regera i Aquitanien; han satte över honom Arnoldus som uppfostrare (baiulus) och tillsatte på ordnat och passande sätt andra tjänare, lämpliga för gossens beskydd. Han fördes ända till staden Orléans i vagga, men där omgjordades han med vapen som passade hans ålder, sattes på en häst och fördes med Guds bifall över till Aquitanien. Medan han uppehöll sig där i inte många år, nämligen 4, förde och återupptog den ärorike kungen Karl ständiga och hårda strider mot sachsarna. Under dessa tog han sig i akt för att antingen aquitanernas folk skulle bli övermodigt på grund av sonens långa frånvaro eller att sonen i sina späda år skulle lära sig något av främlingars seder, från vilka en ålder som en gång blivit präglad svårligen frigör sig, och han sände bud och kallade till sig sonen, som nu red väl, tillsammans med hela det krigsdugliga folket; endast markgrevarna (marchiones) lämnades kvar, för att de, som skyddade rikets gränser, skulle avvärja alla fiendernas angrepp, om sådana skulle komma. Sonen Ludvig, som lydigt efter förstånd och förmåga lydde honom, mötte honom vid Patrisbruna, klädd i vaskonernas dräkt tillsammans med jämnåriga gossar, nämligen med rund mantel, utsläppta skjortärmar, vida benkläder, sporrar fästa vid stövlarna och bärande ett kastspjut i handen; så hade nämligen faderns nöje och vilja förordnat. Han stannade alltså hos fadern och gick därifrån med honom ända till Herisburg, tills solen, som sjönk från himlens höjd, mildrade sommarens hetta genom höstens nedstigande. I slutet av denna tid fick han tillstånd av fadern och återvände till Aquitanien för att övervintra där. ## kap. 5 (MGH s. 296–300) (maskinöversättning) [5.] Vid den tiden blev Chorso, hertig (dux) av Toulouse, snärjd genom list av en viss vaskon vid namn Adelericus och bunden med edernas band, och först så släpptes han fri av honom. Men för att hämnas denna skamfläck utlyste kung Ludvig och stormännen, genom vilkas råd det aquitanska rikets offentliga angelägenheter förvaltades, en allmän församling (conventus generalis) på en plats i Septimanien som heter Mors-Gothorum. Men samme vaskon, som var medveten om sin gärning, dröjde när han kallades att komma, tills han slutligen, i förlitan på att gisslan ställts, infann sig. Men utan att ha lidit något till följd av risken för denna gisslan, dessutom beskänkt med gåvor, gav han tillbaka våra, fick tillbaka sina och drog sig så tillbaka. Följande sommar kom kung Ludvig på faderns befallning till Worms, i enkelhet och inte i härfärd, och stannade hos honom i vinterkvarteret. Där tillsades den nämnde Adelericus att föra sin talan inför kungarna och blev hörd, och då han ville men inte kunde rentvå sig från anklagelserna, blev han förklarad fredlös och förvisad i oåterkallelig landsflykt. Sedan vidare Chorso hade avsatts från hertigdömet över Toulouse, eftersom genom hans vårdslöshet så stor vanära hade drabbat kungen och frankerna, insattes Willelmus i hans ställe; han fann vaskonernas folk, lättsinniga som de är av naturen, mycket uppblåsta på grund av den ovannämnda händelsen och alltför förvildade på grund av Adelericus bestraffning. Dem underkuvade han dock inom kort både med list och med styrka och påtvingade detta folk fred. Kung Ludvig höll samma år en allmän tingsförsamling (placitum generale) i Toulouse, och medan han uppehöll sig där sände Abutaurus, saracenernas hertig, tillsammans med de övriga som gränsade till det aquitanska riket, sändebud till honom, bad om fred och sände kungliga gåvor. Sedan dessa hade tagits emot enligt kungens vilja, återvände sändebuden hem. ## kap. 6 (MGH s. 300–304) (maskinöversättning) [6.] Under tiden mötte kung Ludvig året därefter sin fader kungen i Engelheim och drog därifrån med honom till Hrenesburg. Där omgjordades han med svärd, då han redan nådde ynglingaålderns tid, och sedan han därefter hade följt fadern, som ledde en här mot avarerna, ända till Chuneberg, tillsades han att vända tillbaka och stanna hos drottning Fastrada tills fadern återvände. Han tillbringade därför den förestående vintern hos henne, medan fadern stannade kvar på den påbörjade härfärden. Men när denne återvände från härfärden mot avarerna, fick han av honom befallning att återvända till Aquitanien och med så stora styrkor han kunde dra till Italien till hjälp åt sin broder Pippin. Han lydde honom och återvände till Aquitanien under hösten, och sedan han hade ordnat allt som hörde till rikets skydd, fördes han genom Mont Cenis branta och slingrande krökar över till Italien, och efter att ha firat Herrens födelsedag i Ravenna kom han till sin broder. Förenade med honom och med förenade krafter tågade de in i provinsen Benevento, härjade allt som kom i deras väg och intog en borg (castrum). När vintern var över återvände de tillsammans lyckligt till fadern, och endast ett budskap fördunklade det mesta av deras glädje, nämligen att de fick veta att deras naturlige broder Pippin hade planerat uppror mot deras gemensamme fader och att flera av de förnäma hade varit medvetna om och invecklade i detta brott och hade störtats i fördärvet. De drog alltså skyndsamt vidare och kom till fadern i Baierns trakter, på en plats som heter Salz, och mottogs av honom mycket välkommet. Allt som återstod av sommaren, hösten och vintern tillbringade kung Ludvig hos sin fader kungen. Ty kungen, fadern, var mycket mån om att inte hans son kungen skulle gå miste om en hedervärd uppfostran eller att främmande seder som fastnade hos honom skulle vanhedra honom i något avseende. När han i början av våren fick avsked av fadern, tillfrågades han av honom varför han, fastän han var kung, var så torftig i sitt hushåll att han inte ens kunde erbjuda honom en välsignelsegåva annat än på begäran; och han fick veta av honom att, eftersom var och en av de främsta strävade efter sitt eget men försummade det allmänna, han genom ett bakvänt förhållande, medan det allmänna förvandlades till enskilt, blivit herre bara till namnet men lidit brist på nästan allt. Fadern ville avhjälpa denna nöd, men aktade sig för att sonens popularitet bland de förnäma skulle lida någon skada om han genom klokhet tog ifrån dem något som han genom okunnighet hade givit dem; därför sände han honom sina sändebud (missi), nämligen Willebertus, sedermera ärkebiskop av staden Rouen, och greve Richardus, förvaltare av hans gods, och befallde att de gods som dittills hade tjänat kungligt bruk skulle återställas till offentlig tjänst; och så skedde också. ## kap. 7 (MGH s. 304–306) (maskinöversättning) [7.] Sedan dessa återtagits gav kungen genast både ett bevis på sin klokhet och visade den känsla av barmhärtighet som bevisligen var honom medfödd. Ty han förordnade på vilket sätt han skulle tillbringa vintrarna på fyra platser, så att efter tre förflutna år först det fjärde året var och en av dessa platser skulle ta emot honom för övervintring, nämligen palatset Theotuadum, Cassinogilus, Andiacum och Eurogilum; när turen återkom till dem det fjärde året, tillhandahöll dessa platser tillräckliga utgifter för den kungliga tjänsten. Sedan detta mycket klokt var ordnat, förbjöd han att menige man längre skulle ge krigsmannaförnödenheter, som i folkmun kallas foder (foderum). Och fastän krigsmännen tog illa vid sig av detta, ansåg dock denne barmhärtighetens man, som betänkte både de givandes fattigdom och de krävandes grymhet och samtidigt bådas fördärv, det bättre att förse de sina av sitt eget än att genom att tillåta detta överflöd på spannmål låta de sina snärjas i faror. Vid denna tid befriade han genom sin frikostighet invånarna i Albi från den skatt som tyngde dem genom leverans av vin och spannmål. Han hade vid den tiden hos sig Meginarius, sänd till honom av fadern, en vis och driftig man som kände till vad som var nyttigt och hedersamt för kungen. Detta sägs ha behagat kungen, fadern, i så hög grad att han genom att efterlikna det förbjöd att krigsmannaförnödenheter skulle ges som avgift i Franken och befallde att mycket annat skulle rättas, varvid han gladde sig över sonens lyckliga framsteg. ## kap. 8 (MGH s. 306–308) (maskinöversättning) [8.] I den följande tiden kom kungen vidare till Toulouse och höll där en allmän församling. Han tog emot sändebuden från Alfonso, Galiciens furste, som denne sänt för att stärka vänskapen, med gåvor och sände dem i fred tillbaka. Likaså tog han emot och sände tillbaka sändebuden från Bahaluc, saracenernas hertig, som härskade över de bergiga trakterna närmast Aquitanien, och som bad om fred och förde gåvor. Vid den tiden, av fruktan att han, övermannad av kroppens naturliga hetta, skulle ryckas in i otuktens mångahanda irrvägar, förenade han sig med sina mäns råd med Hermingarda, den blivande drottningen, född av lysande börd, såsom dotter till greve Ingramnus. Han ordnade vid den tiden runtom vid aquitanernas gränser ett mycket starkt skydd; ty staden Vic, borgen Cardona, Castaserra och de övriga en gång övergivna fästena befäste han, lät bebo dem och anförtrodde dem åt greve Burrellus att försvaras med lämpliga hjälptrupper. [9.] När vintern var över sände kungen, fadern, bud till honom att komma till honom med det folk han kunde, då han skulle dra mot sachsarna. Han dröjde inte att fara och kom till honom i Aachen; med honom drog han till Fremersheim vid Rhens strand, där han höll en allmän tingsförsamling. I Sachsen stannade han med fadern ända till sankt Martins mässa. Därpå drog han med fadern ut ur Sachsen och begav sig till Aquitanien, sedan en stor del av vintern hade gått. ## kap. 10 (MGH s. 308–312) (maskinöversättning) [10.] Följande sommar sände kung Karl bud till honom och befallde att han skulle bege sig med honom till Italien, men efter ändrat beslut tillsades han att stanna hemma. När kungen drog till Rom och där mottog de kejserliga insignierna, drog kung Ludvig åter till Toulouse och skyndade därifrån till Spanien. När han närmade sig Barcelona mötte honom Zaddo, hertig av denna stad och redan underkastad, men han överlämnade likväl inte staden. Kungen gick förbi den och, när han kom till Lleida, underkuvade han den och förstörde den. Sedan den var nedriven och de övriga befästa orterna härjade och brända, drog han fram ända till Huesca. Dess åkrar, fulla av säd, skar krigsmännen ned, härjade och brände, och allt som fanns utanför staden förtärdes av den härjande elden. Sedan detta var fullbordat återvände han hem, då vintern redan nalkades. [11.] När sommartiden vidare återkom drog den mycket ärorike kejsaren Karl till Sachsen och befallde sin son att även han skulle följa efter honom, såsom för att övervintra i samma land. Han skyndade att göra detta och kom till Neuscia, gick där över Rhen och skyndade för att sammanträffa med fadern. Men innan han kom till honom mötte han faderns budbärare på en plats som heter Ostfaloa, med befallning att han inte längre skulle trötta sig med att färdas, utan hellre slå läger på en för honom lämplig plats och där invänta honom när han återvände. Ty sedan hela sachsarnas folk var underkuvat, var kejsar Karl redan på återväg som segrare. När sonen mötte honom kysste han honom under långa omfamningar, upphöjde honom med mycket tack och lov och, genom att ofta upprepa nyttan av hans tjänstvillighet, prisade han sig lycklig över en sådan son. Sedan det långvariga och mycket blodiga sachsiska kriget hade avslutats, vilket, som man säger, hade tagit en tid av trettiotre år, blev kung Ludvig entledigad av fadern och drog sig tillbaka med de sina till sitt eget rike för vintern. ## kap. 12 (MGH s. 312) (maskinöversättning) [12.] När vintern vidare var över började kejsar Karl, sedan han fått en lämplig tid, eftersom han hade ro från yttre krig, att resa runt i de trakter av sitt rike som gränsade till havet. När kung Ludvig fick veta detta, sände han Hademarus som sändebud till Rouen och bad honom ta vägen till Aquitanien och besöka det rike som han hade givit honom och komma till den plats som kallas Cassinogilus. Fadern tog emot hans begäran med heder och tackade sonen, men avslog likväl det begärda och befallde att han skulle möta honom i Tours. Dit kom sonen, mottogs av honom med mycket stor glädje och följde honom när han återvände till Franken ända till Uernum; när han skildes från honom återvände han till Aquitanien. ## kap. 13 (MGH s. 312–320) (maskinöversättning) [13.] Sommaren därpå blev Zaddo, hertig av Barcelona, övertalad av någon som han trodde var hans vän att dra fram ända till Narbonne. Där blev han gripen, förd till kung Ludvig och likaså vidare förd till fadern Karl. Vid samma tid samlade kung Ludvig sitt rikes folk i Toulouse och överlade och rådslog om det som syntes böra göras. Sedan nämligen Burgundio hade dött, hade hans grevskap Fedentiacus tilldelats Liutardus. Detta tog vaskonerna illa upp och bröt ut i en sådan fräckhet att de till och med dräpte somliga av hans män med svärd och brände andra i eld. När de kallades och först vägrade att komma, kom de likväl på något sätt för att föra sin talan och fick det straff de förtjänade för sådana dåd, så att somliga enligt vedergällningens lag brändes upp i eld. Sedan detta var utfört, syntes det i den följande tiden kungen och hans rådgivare att de borde dra ut för att belägra Barcelona; och sedan hären delats i tre delar, behöll han själv den ena hos sig och stannade i Ruscellio, åt den andra, som anfördes av greve Rotstagnus av Girona, ålade han belägringen av staden, och den tredje sände han i förväg att lägra sig bortom staden, för att inte de som belägrade staden oförmodat skulle överraskas av fienderna. De belägrade sände under tiden från staden bud till Córdoba och bad om hjälp. Saracenernas kung sände genast undsättning och en här. Men när de som hade sänts kom till Zaragoza, fick de underrättelse om en här som var uppställd mot dem på vägen. Där var nämligen Willelmus, den förste fanbäraren (signifer), Hademarus och med dem en stark hjälpstyrka. När de hörde detta vände de sig mot asturierna [osäker tolkning] och tillfogade dem oförmodat ett nederlag, men fick själva ett mycket svårare tillbaka. När de drog sig tillbaka, återvände våra till sina kamrater som belägrade staden och plågade den, förenade med dem, genom att så länge omringa staden och inte tillåta någon att gå in eller ut, tills invånarna av hungerns skärpa tvingades att till och med dra av de äldsta läderhudarna från dörrarna och göra dem till en ytterst eländig föda. Andra däremot, som föredrog döden framför ett ytterst eländigt liv, kastade sig handlöst ned från murarna, medan några uppmuntrades av ett fåfängt hopp, då de tänkte att frankerna skulle hindras från belägringen av staden av vinterns stränghet. Men detta deras hopp avskars av kloka mäns råd: sedan de nämligen fört dit virke från alla håll började de bygga hyddor, som om de skulle stanna där i vinterkvarter. När stadens invånare såg detta förlorade de hoppet och, förfallna till yttersta förtvivlan, överlämnade de sin furste, en släkting till Zaddo, som de hade insatt i hans ställe, vid namn Hamur, och gav upp sig själva och staden, sedan de fått möjlighet att dra bort i säkerhet, på följande sätt: När nämligen våra såg staden utmattad av den långa belägringen och trodde att den när som helst skulle intas eller överlämnas, följde de ett hedervärt råd, såsom det anstod, och kallade på kungen, för att en stad av så stort namn skulle sprida kungens ärorika namn, om det skulle hända att den övervanns i hans närvaro. Åt denna hemställan gav kungen med stor heder sitt bifall. Han kom alltså till sin här som omringade staden; och han höll ut mycket ihärdigt med oavbruten belägring i sex veckor, och slutligen gav staden, övervunnen, upp sig åt segraren. Sedan staden alltså var överlämnad och öppnad, satte kungen den första dagen vakter där, men avhöll sig själv från att gå in i den, tills han hade ordnat på vilket sätt han med ett Gud värdigt tacksägande skulle helga den eftertraktade och vunna segern åt hans namn. Följande dag, sedan präster och klerker hade gått före honom och hans här, gick han alltså med högtidlig ståt och lovsånger in genom stadens port och drog fram till den heliga och mest segerrika korsets kyrka för att tacka Gud för den seger som av Gud hade givits honom. Därefter lämnade han greve Bera kvar där för bevakningen med goternas hjälptrupper och återvände hem för att övervintra. Fadern, som hade fått veta att en fara syntes hota honom från saracenernas sida, sände hans broder Karl till hans hjälp; och när denne färdades vid Lyon och skyndade till broderns undsättning, mötte honom ett sändebud från hans broder kungen, meddelade att staden var intagen och tillsade honom att inte trötta sig längre. Han vände om från samma plats och återvände till fadern. ## kap. 14 (MGH s. 320–324) (maskinöversättning) [14.] Medan kung Ludvig vidare tillbringade vintertiden i Aquitanien, befallde hans fader kungen honom att komma till samtal med honom i Aachen vid den heliga Marias, Guds moders, kyrkogångsfest. Han mötte honom och stannade hos honom så länge det behagade, och återvände under fastetiden. Men följande sommar drog han till Spanien med så stor krigsutrustning som syntes lämplig, och sedan han dragit fram genom Barcelona och kommit till Tarragona, tog han dem han fann där till fånga, drev andra på flykten, och alla orter, kastell och befästa orter ända till Tortosa förstörde krigsmakten och den glupska elden förtärde. Under tiden delade han på en plats som heter Sancta Columba sina styrkor i två delar; den största delen ledde han själv mot Tortosa, medan han sände Isembardus, Hademarus, Bera och Burrellus med de övriga i största hast mot de övre trakterna, för att de, sedan de gått över floden Ebro, medan fienderna var fästa vid belägringen, skulle angripa dem oförmodat från ett bakhåll eller åtminstone, sedan trakten satts i oro, upplösa dem i skräck. Medan kungen alltså drog mot Tortosa, vandrade de nämnda männen så länge omkring i Ebros övre trakter, där de färdades om nätterna och om dagarna sökte sig till skogarnas gömslen, tills de simmande gick över både Cinga och Ebro. På denna väg tillbringade de sex dagar och gick över på den sjunde. När alla hade kommit över välbehållna, härjade de fiendernas land vida omkring och kom ända till deras största by (villa), som kallas Uilla Rubea; därifrån tog de ett mycket stort byte, eftersom fienderna var oförberedda och aldrig hade misstänkt något sådant. När detta var gjort och de som kunnat undkomma detta nederlag spred budskapet vitt och brett, samlades en inte ringa mängd saracener och morer och ställde sig mot dem vid mynningen av den dal som kallas Ualla Ibana. Denna dal är till sin natur sådan att den ligger djupt och på båda sidor omges av branta och höga berg. Om inte Guds försyn hade hindrat dem från att gå in i den, hade våra nästan utan någon möda för fienderna kunnat gå under genom stenkast eller falla i fiendernas händer. Men medan dessa spärrade vägen, och våra sökte en annan, öppnare och jämnare väg, förföljde morerna dem bakifrån, eftersom de trodde att våra gjorde detta inte bara för sin egen säkerhets skull utan snarare av fruktan för dem. Men våra lämnade bytet bakom sig, vände ansiktet mot fienderna, gjorde hårt motstånd och tvingade dem med Kristi hjälp att vända ryggen. Dem de fick tag i dräpte de, och glada återvände de till bytet som de hade lämnat, och slutligen, tjugo dagar efter sitt uppbrott, återvände de muntra till kungen efter att ha förlorat mycket få av sina män. Kung Ludvig återvände hem, sedan han glad hade tagit emot de sina och fiendelandet var härjat överallt. ## kap. 15 (MGH s. 324–328) (maskinöversättning) [15.] I den följande tiden förberedde kung Ludvig åter en härfärd till Spanien, men fadern hindrade honom från att dra dit personligen. Han hade nämligen vid den tiden befallt att skepp skulle byggas mot nordmännens anfall på alla floder som flöt ut i havet. Denna omsorg ålade han även sonen, på Rhône och Garonne och Silida. Han sände dock sitt sändebud Ingobertus till honom, för att denne skulle företräda sonens närvaro och i bådas ställe leda hären mot fienderna. Medan kungen stannade i Aquitanien av ovannämnda skäl, kom hans här på en lycklig väg till Barcelona, och sedan de där hade rådslagit sinsemellan om på vilket sätt de kunde överraska fienderna med ett hemligt anfall, fann de följande sätt, nämligen att de skulle bygga överfartsfartyg och dela vart och ett av dem i fyra delar, så att var fjärdedel kunde bäras av två hästar eller mulor och med förberedda spikar och hammare lätt kunde fogas samman, och sedan beck, vax och drev förberetts, kunde fogarnas skarvar tätas så snart man kom till floden. Så utrustade hade den största delen av dem dragit till Tortosa med det nämnda sändebudet Ingobertus. Men de som var utsedda till det ovannämnda värvet, nämligen Hademarus, Bera och de övriga, tillryggalade en väg på tre dagar – de var nämligen utan packdjur – med himlen som tak, avstående från eld för att inte upptäckas genom röken, gömmande sig om dagen i skogarna och färdandes om natten så långt det var möjligt, och på fjärde dagen sattes de själva över Ebro på de sammanfogade skeppen, medan de lät hästarna simma. Denna gärning hade givit stor framgång åt deras önskan, om den inte hade blivit mycket skarpsinnigt upptäckt. Ty när Abaidun, hertig av Tortosa, besatte stränderna vid floden Ebro för att hindra våra från att gå över, och de som vi har nämnt ovan gick över dess övre del på det nämnda sättet, gick en viss mor ut i floden för att tvätta sig och såg hästgödsel flyta med floden. När han såg det simmade han dit, som de är ytterst listiga, grep gödseln och förde den till näsan och utropade: ”Se”, sade han, ”o kamrater, jag förmanar er, tag er i akt! Ty denna spillning är varken från vildåsna eller från något djur som är vant vid gräsbete; utan det står klart att detta är hästspillning, som säkert har varit korn och därför foder för hästar eller mulor. Var därför mer vaksamma! Ty i de övre trakterna av denna flod, som jag ser det, bereds ett bakhåll för oss.” Genast sände de två av sina män till häst för att spana. Sedan dessa sett våra, meddelade de Abaidun det, som var sant. Men de, tvingade av fruktan, lämnade och övergav allt som lägret hade och tog till flykten, och våra bemäktigade sig allt som lämnats kvar och tog den natten härbärge i deras tält; men Abaidun samlade en stor skara fiender och gick dem till mötes följande dag för att strida. Våra förlitade sig dock på Guds hjälp, och fastän de var ojämlika och i antal mycket underlägsna, tvingade de likväl fienderna att fly och fyllde de flyendes väg med stort blodbad bland dem, och de höll inte händerna från att dräpa dem förrän solens och dagens ljus vek och mörkret täckte jorden och stjärnornas ljus följde för att trösta natten. Sedan detta var gjort samlades de med Kristi bistånd till de sina med stor glädje och rikedomar. Sedan de också länge tillsammans hade belägrat staden, vände de hem. ## kap. 16 (MGH s. 330) (maskinöversättning) [16.] Året därpå beslöt kung Ludvig vidare att själv åter dra mot Tortosa, med Heribertus, Liutardus, Isembardus och en stark förstärkning från Franken. När han kom dit ansatte han den med murbräckor, kastmaskiner, stormtak och andra murbrytande anordningar och nötte så ned den att dess invånare förlorade hoppet och, när de såg de sina krossade av ogynnsam krigslycka, överlämnade stadens nycklar, vilka han själv, när han återvände, förde till fadern under stort bifall. Denna sak injagade stor fruktan hos saracenerna och morerna för sådana gärningar, då de fruktade att samma öde skulle drabba var och en av städerna. Kungen återvände alltså från staden 40 dagar efter att belägringen inletts och begav sig till sitt eget rike. ## kap. 17 (MGH s. 330–332) (maskinöversättning) [17.] Men sedan det innevarande året hade förflutit ordnade han en här och beslöt att sända den till Huesca med faderns sändebud Heribertus. När de som hade sänts kom dit belägrade de staden och tog alla som kom i deras väg antingen levande till fånga eller drev dem på flykten. Men medan de låg runt staden och slappnade av i en lojare iver än som anstod, gick några oförsiktiga och lättsinniga bland de unga närmare murarna och försökte först utmana dem som bemannade bröstvärnen med ord och sedan ansätta dem med kastvapen. Stadsborna, som föraktade de närvarandes fåtalighet och beräknade att de frånvarande skulle komma sent till undsättning, öppnade portarna och störtade ut. Man stred på båda sidor; det föll folk på bägge håll, och slutligen drog sig de förra tillbaka in i staden, medan de senare återvände till lägret för att stanna där. Sedan belägringen alltså hade dragits ut, härjningen var utförd och de hade gjort allt som syntes dem böra göras mot fienderna för att tillfredsställa sin vrede, återvände de till kungen, som vid den tiden var sysselsatt med jaktnöjen i skogarna; det var nämligen höstens allra sista del. Sedan kungen alltså tagit emot de sina som återvände från den nämnda härfärden, tillbringade han den följande vintern i fred bland de sina. ## kap. 18 (MGH s. 332–334) (maskinöversättning) [18.] Men följande sommar sammankallade han sitt folks allmänna församling och berättade för dem om ett rykte som hade nått honom, att en viss del av vaskonerna, som för länge sedan hade tagits emot i underkastelse, nu planerade avfall och reste sig i uppror, och att det allmänna bästa krävde att man drog ut för att kuva deras envishet. Denna kungens vilja hyllade alla med lovord och betygade att sådant hos undersåtar inte borde ringaktas utan snarare skäras bort med största stränghet. Sedan hären alltså hade satts i rörelse och ordnats såsom det borde, kom han till godset Aquae och befallde att de som anklagades för otrohet skulle komma till honom. Men då de vägrade att komma, kom han till deras grannskap och lät krigsmännen härja allt deras. Till slut, sedan allt som syntes tillhöra dem var förtärt, kom de själva som bönfallande och förtjänade slutligen förlåtelse, sedan de förlorat allt, som en stor nåd. Sedan han hade övervunnit den nästan svåra övergången över Pyreneernas alper, steg han ned till Pamplona; och sedan han uppehållit sig så länge det syntes lämpligt i dessa trakter, ordnade han det som tjänade både det allmänna och det enskilda bästa. Men när man skulle återvända genom samma bergs trånga pass, försökte vaskonerna utöva sin medfödda och invanda sed att bedra, men upptäcktes snart genom klok list, och man aktade sig genom råd och undgick dem genom försiktighet. Sedan nämligen en av dem, som hade gått fram för att utmana, hade gripits och hängts, togs hustrur eller barn från nästan alla de övriga, tills våra hade kommit dit där deras svek inte kunde tillfoga kungen eller hären någon skada. ## kap. 19 (MGH s. 334–340) (maskinöversättning) [19.] Sedan detta var gjort begav sig kungen och hans folk med Guds nåd hem. Och kungens mycket fromma sinne drevs redan från tidig ålder, men då allra mest, till omsorg om gudstjänsten och den heliga kyrkans upphöjelse, så att man ropade ut honom inte bara som kung utan genom hans gärningar snarare som präst. Ty hela Aquitaniens prästerskap, så som det tedde sig, hade innan det anförtroddes honom, eftersom det levde under tyranner, förstått att ägna sig mer åt ridning, krigsövning och kastande av spjut än åt gudstjänsten. Men sedan genom kungens strävan lärare hade förts dit från alla håll, växte både studiet av läsning och sång och förståelsen av gudomlig och världslig litteratur fortare än man kunnat tro. Särskilt drogs han dock av tillgivenhet för dem som lämnade allt sitt för Herrens kärlek och strävade efter att bli delaktiga av det kontemplativa livet. Ty innan Aquitanien styrdes under honom hade denna sorts orden förfallit där; men under honom återhämtade den sig så att han själv, som ivrade att efterlikna det minnesvärda exemplet av sin farfars broder Karloman, också strävade efter att uppnå det kontemplativa livets höjder. Men att han skulle uppnå denna önskan hindrades av faderns motstånd eller snarare av den gudomliga viljans vink, som inte ville att en man av så stor fromhet skulle gömma sig undan i omsorgen om enbart sin egen frälsning, utan snarare att mångas frälsning skulle växa genom honom och under honom. Och många kloster blev, som sagt, av honom återställda i hans välde, ja byggda från grunden, men särskilt dessa: Sankt Filibertus kloster, Sankt Florentius kloster, klostret Carroffum, klostret Concae, Sankt Maxentius kloster, klostret Menate, klostret Magnum Locum, klostret Musciacum, Sankt Savinus kloster, klostret Masciacum, klostret Noviliacum, Sankt Theotfridus kloster, Sankt Pascentius kloster, klostret Dosora, klostret Sollempniacum, den heliga Marias nunnekloster, den heliga Radegundis nunnekloster, klostret Devera, klostret Deutera i Toulouses pagus, klostret Vadala, i Septimanien: klostret Aniana, klostret Galuna, Sankt Laurentius kloster, den heliga Marias kloster som kallas In Rubine, klostret Caunae och mycket många andra, genom vilka hela Aquitaniens rike pryds liksom av lampor. Detta hans exempel efterliknade inte bara många av biskoparna utan också mycket många av lekmännen; de återställde det som förfallit och tävlade om att grunda nya kloster, vilket man kan se med egna ögon. Till sist hade det aquitanska rikets offentliga angelägenheter nått en sådan lycka att, vart kungen än drog eller när han uppehöll sig i palatset, knappast någon fanns som klagade över att ha lidit något i strid med rätten. Tre dagar varje vecka deltog kungen nämligen i rättskipningen. Ty när en gång kejsaren hade sänt arkivarien (commentariensis) Archambaldus och anförtrott honom vissa befallningar att föra fram till sonen och vissa saker att rapportera tillbaka, och denne vid sin återkomst berättade för fadern om denna ordning såsom han hade sett den, sägs han ha jublat så att han av överväldigande glädje flöt i tårar och sade till de omkringstående: ”O kamrater, låt oss glädjas över att vi är övervunna av denne ynglings ålderdomliga klokhet.” Därför, eftersom han var en trogen tjänare hos Herren i det som anförtrotts honom och klok i att föröka det pund som givits honom, blev han satt att ha makt över husfaderns hela hus. ## kap. 20 (MGH s. 340–344) (maskinöversättning) [20.] Vid samma tid, sedan Pippin, Italiens kung, redan för en tid sedan hade dött och helt nyligen likaså brodern Karl hade lämnat det mänskliga livet, steg hoppet om att han skulle få makten över det hela. När han nämligen hade sänt Gerricus, föreståndare för kapellerna [osäker tolkning], för att rådfråga fadern om vissa nödvändiga saker, och denne uppehöll sig i palatset i väntan på svar på det framförda, blev han uppmanad av såväl franker som germaner att kungen skulle komma till fadern och stå honom nära; de sade att det syntes dem som om fadern, eftersom han redan lutade mot ålderdomen och bittert bar sina barns olyckliga bortgång, genom detta förebådade sin snara kroppsliga upplösning. När Gerricus berättade detta för kungen, och kungen för sina rådgivare, syntes förslaget somliga eller nästan alla vara hälsosamt. Men kungen dröjde med att handla, av ett högre övervägande, för att han inte genom detta skulle göra fadern misstänksam. Detta ordnade dock gudomen, av fruktan och kärlek för vilken han inte ville göra det, klokare – såsom den har för sed att upphöja dem som älskar den högre än man kan tänka sig. Åt dem som han hade brukat trötta ut med krig och som nu bad om fred beviljade kungen den gärna, med en fastställd frist på två år. Under tiden sände kejsar Karl, som betänkte att han lutade nedåt i ålderdomen och fruktade att han, om han rycktes bort ur det mänskliga livet, skulle lämna efter sig i förvirring det rike som genom Guds gåva var ädelt ordnat, nämligen att det antingen skulle skakas av yttre stormar eller plågas av inre splittringar, bud och kallade sin son från Aquitanien. När han kom tog han emot honom nådigt, behöll honom hos sig hela sommaren, undervisade honom om det som han ansåg att han behövde, förmanade honom nämligen om hur han skulle leva, regera, ordna riket och hålla det ordnat, och slutligen krönte han honom med det kejserliga diademet och kungjorde att den högsta makten med Kristi bistånd skulle komma att ligga hos honom, och sedan detta var utfört beviljade han honom återresa hem. I november månad skildes han från fadern och återvände till Aquitanien. Fadern däremot började, såsom nära döden, ansättas av täta och ovanliga krämpor. Ty döden förebådade liksom genom budbärare med sådana tecken att dess ankomst nu var nära förestående. Till slut gav alltså naturens svaghet vika, medan sjukdomarnas lidanden stred med varandra och angrep hans styrka; han lade sig till sängs och, för var dag och timme närmare döden, sedan han genom skrift fördelat sitt åt de sina såsom han ville, slöt han sin sista dag och lämnade åt frankernas rike en nästan otröstlig sorg. Men på hans efterträdare bevisades sanningen i skriften, som tröstar de bedrövades sinnen i sådana fall och säger: Den rättfärdige mannen är död, och det är som om han inte vore död, ty han har efterlämnat en son lik sig själv som arvinge. Denne mycket fromme kejsare Karl dog den 5 dagar före februari månads kalendae, i vår Herre Jesu Kristi människoblivelses år 814. Vid denna tid hade kejsar Ludvig, liksom av en föraning, utlyst en allmän församling för folket vid den heliga Guds moder Marias kyrkogångsfest, på en plats som heter Theotuadus. ## kap. 21 (MGH s. 346–350) (maskinöversättning) [21.] När hans fader av from åminnelse hade dött sändes Rampo till honom av dem som sörjde för hans begravning, nämligen barnen och palatsets stormän, för att han i god tid skulle få veta om hans död och på intet sätt skjuta upp sin ankomst. När denne kom till staden Orléans, förstod Theodulfus, biskop i denna stad, en i alla avseenden mycket lärd man, orsaken till hans ankomst och skyndade sig att genom en mycket snabbt sänd budbärare underrätta kejsaren, och lät endast fråga honom huruvida han skulle invänta honom när han kom till staden eller möta honom någonstans på vägen när han var på väg till staden. Denna fråga förstod han genast efter att ha överlagt och befallde honom att komma till honom. Sedan han därefter mottagit det ena sorgebudet efter det andra om denna sak, bröt han upp från samma plats efter den femte dagen och begav sig på väg med så mycket folk som tidens knapphet tillät. Man fruktade nämligen mest av allt Wala, som hade haft den högsta ställningen hos kejsar Karl, att han kanske skulle anstifta något ont mot kejsaren. Denne kom dock mycket snabbt till honom och underkastade sig hans vilja med den ödmjukaste underdånighet, i det han enligt frankernas sedvänja anbefallde sig åt honom. Efter hans ankomst till kejsaren tävlade alla frankernas stormän, som efterliknade honom, om att i kapp och i skaror gå honom till mötes. Slutligen kom han på en lycklig färd till Haristallium och satte på trettionde dagen efter att han brutit upp från Aquitanien lyckligt sin fot i palatset i Aachen. Hans sinne, fastän av naturen mycket milt, hade dock länge varit upprört över det som hans systrar bedrev i faderns hushåll, den enda fläck som brännmärkte faderns hus. Han ville bota detta onda och samtidigt förhindra att den skandal som en gång hade inträffat genom Hodilo och Hiltrudis skulle leva upp igen, och sände därför Wala och Warnarius samt Lantbertus och Ingobertus, för att de, när de kom till Aachen, med försiktighet skulle se till att sådant inte kunde inträffa, och att de skulle hålla några som var skyldiga till majestätsbrott genom otuktens vidrighet och högmodets stolthet försiktigt i förvar ända till hans ankomst. Ty några av dem förtjänade förlåtelse, sedan de bönfallande bett om den medan han färdades. Samtidigt befallde han också att folket som uppehöll sig där skulle invänta honom där utan fruktan, tills han kom. Men greve Warnarius sände, utan att Wala och Ingobertus visste om det och sedan han kallat till sig sin brorson Lantbertus, bud till Hodoinus, som var skyldig till det nämnda brottet, att komma till honom, liksom för att gripas och utlämnas åt den kungliga hämnden. Dennes försåt förutsåg han skarpsinnigt, eftersom samvetet gnagde honom; och eftersom han vägrade att undvika det, fick han både själv erfara det och tillfogade Warnarius själv det yttersta fördärvet. Ty när han kom till honom såsom denne hade befallt, dräpte han både Warnarius själv och gjorde Lantbertus genom ett sår i benet oförmögen under inte kort tid, och till slut blev han själv genomborrad med svärd och dog. När detta hade meddelats kejsaren, vände vännens undergång hans sinne bort från barmhärtighet i så hög grad att en viss Tullius bland sådana, som genom kejsarens mildhet redan nästan syntes förtjäna förlåtelse, straffades med att förlora synen. ## kap. 22 (MGH s. 350) (maskinöversättning) [22.] Kejsaren kom alltså till palatset i Aachen och mottogs av sina släktingar och många tusen franker under stort bifall och utropades för andra gången till kejsare. Sedan detta var fullbordat tackade han dem som hade sörjt för faderns begravning och skänkte släktingarna, som var nedbrutna av sorgens bitterhet, passande tröst och lindring. Men också det som fattades i faderns gravfirande fyllde han mycket beredvilligt ut: ty sedan faderns testamente hade upplästs, lämnades intet av faderns egendom som inte fördelades enligt hans uppdelning; inget hade nämligen lämnats av honom utan testamentariskt förordnande. Det som han bestämt skulle fördelas åt kyrkorna hade han indelat med metropoliternas namn ovanför, och dessa delar var 21. Det som tjänade till den kungliga prakten lämnade han åt en senare tid. Han bestämde också vad som enligt de kristnas sed skulle fördelas åt söner och sonsöner och döttrar, liksom åt kungliga trälar och trälinnor, och dessutom gemensamt åt alla fattiga. Allt detta fullbordade herr kejsar Ludvig i gärning, såsom han hade läst det skrivet. ## kap. 23 (MGH s. 352–354) (maskinöversättning) [23.] Sedan detta var utfört beslöt kejsaren att hela kvinnoskaran – som var mycket stor – skulle uteslutas från palatset, utom mycket få som han ansåg lämpliga för den kungliga tjänsten. Var och en av systrarna lät han dra sig tillbaka till de egendomar som hon hade fått av fadern; de som ännu inte hade erhållit något sådant fick det av kejsaren och begav sig till det de hade erhållit. Därefter hörde kejsaren noggrant de beskickningar som var avsända till fadern men som kom till honom och mottogs, sörjde frikostigt för dem och sände dem tillbaka rikt beskänkta. Bland dessa var den främsta beskickningen från kejsaren av Konstantinopel, vid namn Mikael, till vilken herr Karl hade sänt som sändebud Amallarius, biskop av Trier, och Petrus, abbot av Nonantula, för att bekräfta freden. Dessa förde vid sin återkomst med sig den nämnde Mikaels sändebud, protospatharen Cristoforus och diakonen Gregorius, som var sända till kejsar Karl och svarade angående allt som hade skrivits. När kejsaren sände dem tillbaka, sände han samtidigt med dem sina sändebud till Leo, den kejsare som hade insatts i hans ställe, Northbertus, biskop av Reggio, och Ricoinus, greve av Poitiers, och begärde vänskapens förbund och de gamla vänskapsbandens förnyande, och samtidigt fördragets bekräftelse. Samma år höll han en allmän församling i Aachen och sände till alla delar av sitt rike trogna och betrodda män från sin närmaste krets, för att de, fasthållande vid den rättvisa rätten, skulle rätta det som var förvänt och väga upp tillbörlig rätt åt alla med rättvis våg. Även sin brorson Bernardus, sedan länge kung av Italien, kallade han till sig, och när denne lydigt infann sig gav han honom rika gåvor och sände honom tillbaka till hans eget rike. Likaså band han beneventanernas furste Grimoaldus, som visserligen inte kom själv men sände sina sändebud, genom fördrag och eder att varje år betala sjutusen guldsolidi till den offentliga kassan. ## kap. 24 (MGH s. 356) (maskinöversättning) [24.] Samma år sände han också av sina söner Lothar till Baiern och Pippin till Aquitanien, medan han behöll den tredje, Ludvig, som ännu var i barnaåren, hos sig. Vid samma tid tog Heriold, åt vilken den högsta makten i danernas rike syntes tillkomma och som tidigare hade fördrivits från riket av Godfreds söner, sin tillflykt till kejsar Ludvig och överlämnade sig enligt frankernas sed i hans händer. Kungen tog emot honom och befallde honom att dra till Sachsen och där invänta den tid då han skulle kunna bistå honom med att återvinna hans furstendöme. Vid denna tid återgav han också av kejserlig mildhet åt sachsarna och frisierna rätten till fäderneärvd egendom, som de under hans fader lagligen hade förlorat på grund av trolöshet. Detta tillskrev somliga frikostighet, andra obetänksamhet, eftersom dessa folk, som var vana vid naturlig vildhet, borde hållas i styr med sådana tyglar, för att de nämligen inte otyglade skulle ryckas med i upprorets fräckhet. Men kejsaren, som ansåg att de skulle bindas desto fastare vid honom ju större välgärningar han skänkte dem, blev inte bedragen i sitt hopp: ty efter detta hade han alltid dessa folk som sina mest hängivna. ## kap. 25 (MGH s. 358–362) (maskinöversättning) [25.] När detta år led mot sitt slut fick kejsaren underrättelse om att några mäktiga bland romarna hade ingått onda sammansvärjningar mot den apostoliske Leo, och att samme apostoliske, sedan de angetts och överbevisats, hade dömt dem till dödsstraff, med romarnas lag i samklang därmed. Men när kejsaren hörde detta tog han illa vid sig, eftersom så stränga straff hade utmätts av världens förste präst; därför sände han dit Bernardus, Italiens kung, för att denne själv skulle ta reda på vad som var sant och vad som var falskt i det som ryktet spridit om denna sak och meddela honom det genom Geroldus. Kung Bernardus kom själv till Rom och meddelade genom det nämnda sändebudet det han hade sett. Men snart därefter följde sändebud från samme apostoliske Leo, Iohannes, biskop av Silva Candida, och nomenklatorn Theodorus samt hertigen Sergius, och rentvådde den apostoliske Leo från de anklagelser som framförts. Kejsaren hade vidare befallt att sachsiska grevar och abodriterna, som en gång varit underlydande herr Karl, skulle ställas till Heriolds förfogande, för att han skulle återinsättas i sitt eget rike, och sändebudet Baldricus hade sänts just för detta ändamål. När de hade gått över floden Egidora kom de in i nordmännens land, till en plats som heter Sinlendi. Men eftersom Godfreds söner, fastän de hade stora styrkor och tvåhundra skepp, inte ville gå i närkamp och anförtro sig åt striden, skildes man åt, sedan allt som kunde påträffas hade plundrats och bränts, och dessutom fyrtio gisslan hade tagits emot av samma folk. Sedan detta var gjort återvände de till kejsaren på den plats som kallas Patrisbrunno, där hela folket hade samlats till hans allmänna församling. Till denna plats kom alla de östliga slavernas furstar och stormän. Samma år begärde Abulat, saracenernas kung, en treårig fred av kejsaren; den beviljades först, men förkastades sedan som onyttig, och krig förklarades mot saracenerna. Vid denna tid återvände biskop Norbertus och greve Ricoinus från Konstantinopel och förde med sig ett mycket välkommet förbundsfördrag mellan denne och frankerna. Vid samma tid försökte romarna, medan den apostoliske Leo var tyngd av en svår sjukdom, att utan att avvakta någon domare plundra alla de lantgods som de kallar domuscultae och som nyligen hade inrättats av samme apostoliske, och även återta åt sig det som de klagade över hade tagits från dem i strid med rätten. Deras förehavanden motsatte sig kung Bernardus genom Wimigisus, hertig av Spoleto, och han sände kejsaren säkert besked om allt detta. ## kap. 26 (MGH s. 362–368) (maskinöversättning) [26.] Sedan kejsaren hade tillbringat vinterns stränghet vid god hälsa och med lugn framgång, och sommartidens mycket behagliga ljuvhet följde, sände han de så kallade östfrankerna och även grevar av sachsisk härkomst mot slaverna Sarabi, som sades ha avfallit från hans välde. Deras försök kuvades med Kristi gåva mycket snabbt och mycket lätt. Men också de närmaste av vaskonerna, som bebor trakterna nära Pyreneernas bergsrygg, avföll vid samma tid helt och hållet från oss, i enlighet med sin medfödda vana av lättsinne. Orsaken till upproret var att kejsaren hade avsatt deras greve Siguinus från ämbetet över dem för att straffa hans onda seder, genom vilka han var nästan outhärdlig för dem. De blev dock så tämjda genom två härfärder att de sent ångrade sitt företag och med stor iver bad om att få underkasta sig. Under tiden meddelades kejsaren att herr Leo, den romerske biskopen, hade insomnat, vilket skedde den 8 dagar före juni månads kalendae i hans episkopats 21:a år, och att diakonen Stephanus hade insatts i hans ställe. Denne dröjde inte efter sin vigning att komma till herr kejsaren; knappt två månader hade nämligen förflutit innan han med största brådska skyndade att möta honom. Han sände dock i förväg en beskickning som skulle ge kejsaren tillfredsställelse angående hans vigning. Men kejsaren, som i förväg hade fått veta om hans ankomst, befallde sin brorson Bernardus att ledsaga honom, och sände också, när han närmade sig, andra sändebud för att föra honom fram med tillbörlig heder; själv beslöt han att invänta hans ankomst i Reims. Han befallde också Hildeboldus, det heliga palatsets ärkekapellan, Theodulfus, biskop av Orléans, Iohannes av Arles och en mängd andra av kyrkans tjänare att gå honom till mötes, klädda i prästerlig skrud. Till sist gick kejsaren en mil fram från den helige bekännaren Remigius kloster och tog emot honom med största heder som den salige Petrus ställföreträdare, tog emot honom när han steg av hästen och stödde honom med egen hand när han gick in i kyrkan, medan kyrkans olika ordnar för så stor fröjd sjöng före: Te Deum laudamus och så vidare. När hymnen var slut ropade det romerska prästerskapet ut de lovsånger som tillkom kejsaren, och herr apostoliken avslutade dem med en bön. Sedan detta var fullbordat gick man in i husets inre, och sedan orsakerna till hans ankomst hade framlagts och de tillsammans hade tagit del av välsignelsen av bröd och vin, återvände kejsaren till staden, medan herr apostoliken stannade kvar där. Men följande dag kallade herr kejsaren herr apostoliken till sig, undfägnade honom med ett ytterst överdådigt gästabud och hedrade honom med mycket stora gåvor. Likaså blev herr kejsaren på tredje dagen inbjuden av herr apostoliken och beskänktes med många och olika gåvor, och följande dag, som var en söndag, kröntes han med det kejserliga diademet och utmärktes med välsignelse under mässans firande. Och när detta slutligen var fullbordat återvände herr apostoliken till Rom, sedan han fått allt han hade begärt. Kejsaren drog sig tillbaka till Compiègne och tog där emot och hörde sändebuden från Abdirahman, son till kung Abulaz. Sedan han uppehållit sig där i 20 dagar eller något mer, drog han till Aachen för att övervintra. ## kap. 27 (MGH s. 368–372) (maskinöversättning) [27.] Kejsaren hade befallt saracenerkungens sändebud att bege sig dit före honom, innan han själv kom. När de kom dit hölls de kvar i nästan tre månader; men därefter, då de redan var leda vid sin vistelse, återvände de med kejsarens tillstånd. Medan han uppehöll sig i detta palats tog han också emot ett sändebud från Leo, kejsaren av Konstantinopel, vid namn Niciforus, som kom till honom. Beskickningen gällde, utöver vänskap och förbund, dalmatinernas, romarnas och slavernas gränser; och eftersom varken dessa var närvarande eller Chadalo, gränsernas befälhavare, och detta inte kunde avgöras utan dem, sändes Albgarius till Dalmatien tillsammans med Cadalo, dessa gränsers furste, för att bilägga och ordna detta. Samma år sände Godfreds söner, en gång nordmännens kung, när de trängdes av Heriold, sändebud och bad kejsaren om fred. Denna beskickning förkastades av honom som onyttig och skenhelig, och hjälp gavs åt Heriold mot dem. Det året förmörkades månen den 5 februari [osäker tolkning] i nattens andra timme; en olycksbådande komet visade sig i Kuskens stjärnbild. Påven Stephanus slöt sin sista dag i tredje månaden efter att han återvänt från Franken till Rom, och Paschalis besteg i hans ställe den romerske påvens stol. Sedan den högtidliga vigningen var fullbordad sände denne sändebud till kejsaren med ett försvarsbrev och mycket stora gåvor, och lät förstå att det inte var av ärelystnad eller egen vilja, utan genom prästerskapets val och folkets acklamation, som han hade böjt sig under denna värdighet snarare än tagit den i besittning. Bärare av denna beskickning var nomenklatorn Theodorus, som återvände när ärendet var utfört och det begärda beviljat, nämligen angående bekräftelsen av fördraget och vänskapen på samma sätt som för hans företrädare. ## kap. 28 (MGH s. 372–378) (maskinöversättning) [28.] Samma år, när fastetiden redan nästan var förbi, på den sista veckans femte dag, då minnet av Herrens nattvard firas, och kejsaren efter att allt hade utförts som en så stor dags högtid krävde ville begiva sig från kyrkan till det kungliga palatset, störtade den trägång genom vilken man skulle gå tillbaka, som var förstörd av röta och ålder och murknad av ständig fukt, samman under kejsarens och hans följeslagares fötter, då de nedre delarna gav vika, och genom sitt brak injagade den stor skräck i hela palatset, eftersom var och en fruktade att kejsaren hade krossats av raset. Men han skyddades ur den överhängande faran av Gud, för vilken han var älskad. Ty fastän tjugo och fler av hans följeslagare föll med honom ända ned till marken och drabbades av olika olyckor, drabbades han själv inte av någon sorgligare skada än på platsen längst ned på bröstet, mot vilken svärdsfästet hade stötts, och att den yttersta delen av örat fick huden något avskavd, och även hans ben nära ljumsken hade slagit mot ett trästycke. Han fick dock mycket snabbt hjälp, ty genom läkarnas omsorg återställdes han inom kort till sin tidigare hälsa: efter tjugo dagar drog han nämligen till Noviomagus för att jaga. När detta var gjort höll kejsaren en allmän församling i Aachen, där han med all kraft visade hur stor glöd för gudstjänsten han bar i sitt bröst. Sedan biskoparna och den heliga kyrkans mycket ädla prästerskap hade samlats, lät han nämligen sammanställa och ordna en bok som innehåller regeln för det kanoniska livet, i vilken hela denna ordens fullkomlighet finns, såsom den själv vittnar för den som läser [osäker tolkning]. I den lät han också föra in mängden av mat och dryck och allt nödvändigt, för att alla, såväl män som nunnor, som tjänade Kristus under denna regel, inte skulle hindras av någon nöd utan komma ihåg att i fri tjänst kämpa för allas Herre. Denna bok sände han till alla städer och kloster av kanonisk ordning i sitt rike genom kloka sändebud, som skulle låta skriva av den på alla de nämnda platserna och kräva att de tillbörliga och föreskrivna underhållen skulle tillhandahållas. Denna sak gav kyrkan stor jublande glädje och den mycket fromme kejsaren ett odödligt minnesmärke med tillbörligt lov. Likaså tillsatte samme Gud älskade kejsare abbot Benedictus och med honom munkar som var driftiga i alla livets stycken, för att de, genom att gå och komma till och från alla munkarnas kloster, skulle överlämna åt alla kloster, såväl för män som för nunnor, en enhetlig och oföränderlig sed att leva enligt den helige Benedictus regel. Samme mycket fromme kejsare betänkte också att Kristi tjänare inte borde vara underkastade mänsklig träldom, men att många av girighet missbrukade den kyrkliga tjänsten för egen vinning, och bestämde därför att de som av ofri ställning, genom kunskap och redbara seder, upptogs till altarets tjänst först skulle frigivas av sina egna herrar, vare sig enskilda eller kyrkliga, och först då föras in i altarets grader. Då han också ville att varje kyrka skulle ha egna medel, för att inte gudstjänsten skulle försummas på grund av sådan brist, lade han in i den nämnda förordningen att åt varje kyrka skulle ges ett mansus (mansus) med laglig avgift [osäker tolkning] och en träl och en trälinna. Detta var den helige kejsarens övning, detta hans dagliga lek, detta hans brottarkamp, i det han såg till att staten [osäker tolkning] skulle lysa klarare i helig lära och verksamhet: han som prålade med upphöjd ödmjukhet framträdde högre genom att efterlikna Kristus i ödmjukhet [osäker tolkning]. Till sist började då biskopar och klerker att lägga av sina gördlar med guldbälten och knivar tyngda av ädelstenar, och att överge utsökta kläder och även sporrar som tyngde hälarna; han ansåg det nämligen likt ett vidunder om den som var avsedd för kyrkans tjänarskara strävade efter den världsliga härlighetens prydnader. ## kap. 29 (MGH s. 378–384) (maskinöversättning) [29.] Men människosläktets fiende tålde inte denna kejsarens heliga och Gud värdiga fromhet, som angrep honom från alla håll och förde krig mot honom från kyrkans alla ordnar, utan han började med all sin krafts styrkor att angripa den som bekämpade honom och genom sina lemmar ansätta Kristi mycket tappre kämpe med våld och list så gott han kunde. Ty sedan detta behörigen var ordnat, och sedan kejsaren vid samma tingsförsamling hade velat att hans förstfödde son Lothar skulle kallas och vara medkejsare, och hade sänt två av sina söner, Pippin till Aquitanien och Ludvig till Baiern, för att folket nämligen skulle veta vilken makt det skulle lyda, meddelades honom genast abodriternas avfall, som hade knutit vänskap med Godfreds söner och plågade Sachsen bortom Elbe. Kejsaren sände tillräckliga styrkor mot dem och kuvade deras resning med Guds bistånd, medan han själv drog ut för att jaga och genomströva Vosagus skogar. När jakten där var avslutad enligt frankernas sed och han skulle återvända till Aachen för att tillbringa vintern, meddelades honom att hans brorson Bernardus, Italiens kung, för vilken han själv hade varit den främsta orsaken hos fadern till att han blev kung, genom vissa onda mäns råd hade blivit så förvirrad att han hade avfallit från honom, och att alla stadsfurstar och stormän i Italiens rike hade svurit samman i detta syfte och även spärrat alla tillträden genom vilka man kommer in i Italien med uppställda hinder eller vakter. När han genom säkra budbärares berättelse, och framför allt genom biskop Rathaldus och Suppo, hade fått helt säker kunskap om detta, drog han samman styrkor från alla håll, både från Gallien och Germanien, och kom med en här av största styrka ända till Chalon. Men när Bernardus såg att han var underlägsen i styrka och oförmögen till det påbörjade, eftersom mycket många av hans män dagligen avföll från honom, kom han, sedan han misströstat om sin sak, till kejsaren, lade ned vapnen och kastade sig ned för hans fötter och bekände att han hade handlat orätt; hans exempel följde hans stormän och lade ned vapnen och underkastade sig hans makt och dom. Men också de anslag, hur de hade påbörjat upproret och varför de hade inlett det, och till vilket mål de hade velat föra det påbörjade och vilka medbrottslingar de hade lockat till sig, yppade de vid första förhöret. Upphovsmän till denna sammansvärjning var Eggideo, den främste av kungens vänner, Reginherius, en gång greve i kejsarens palats (comes palatii), son till greve Megnherius, och även Reginhardus, föreståndare för den kungliga kammaren. Medvetna om detta brott var mycket många klerker eller lekmän, bland vilka denna storms oväder drog med sig några av biskoparna: nämligen Anselmus av Milano, Wolfoldus av Cremona och även Theodulfus av Orléans. ## kap. 30 (MGH s. 384–386) (maskinöversättning) [30.] Sedan avfallets anstiftare hade avslöjats och satts i förvar, återvände kejsaren, såsom han hade beslutat, till Aachen för att övervintra, och uppehöll sig där tills han firade påskens heliga högtid. Sedan denna högtid hade firats, samtyckte han till att Bernardus, dittills kung, och hans anhängare i det nämnda brottet, fastän de enligt frankernas lag och dom borde drabbas av dödsstraff, under undertryckande av det strängare domslutet skulle berövas synen, fastän många motsatte sig detta och önskade att de skulle straffas med lagens hela stränghet. Men fastän kejsaren handlade mildare, fullbordades ändå det tillskurna straffet för några: Bernardus och Reginherius drog nämligen, då de alltför otåligt bar att ögonen togs från dem, dödens bitterhet över sig. Biskoparna vidare, som var bundna av denna vidriga gärning, avsattes av de övriga biskoparna, och han satte dem i kloster. Av de övriga befallde han ingen att berövas livet eller straffas med stympning av lemmar, utan efter vad skulden syntes kräva befallde han att somliga skulle landsförvisas och andra klippas till munkar. Därefter meddelades kejsaren de olydiga bretonernas fräckhet, som brutit ut i en sådan förmätenhet att de vågat kalla en av sina, vid namn Marmanus, kung och på alla sätt vägrade underkastelse. För att straffa deras förmätenhet samlade kejsaren krigsfolk från alla håll och drog ut för att angripa bretonernas gränsland, och sedan han hållit en allmän församling i Vannes, gick han in i provinsen och härjade allt på kort tid och med ringa möda, tills Marmanus dräptes av en av de kungliga stallvaktarna vid namn Choslus, medan han befann sig mitt bland lägrets packning, och hela Bretagne med honom besegrat gav efter och gav upp sig, för att åter tjäna på de villkor kejsaren ville. Ty också gisslan, de och så många som syntes lämpligt, gavs och mottogs, och hela landet ordnades efter hans vilja. ## kap. 31 (MGH s. 388–390) (maskinöversättning) [31.] Sedan detta var utfört drog sig kejsaren tillbaka från Bretagnes gränsland och återvände till staden Angers. Där, medan drottning Hermingarda plågades av en långvarig sjukdom, levde hon två dagar efter kejsarens återkomst och dog på tredje dagen, den 5 dagar före oktober månads nonae. Det året inträffade en solförmörkelse den 8 dagar före juli månads idus. Sedan drottningens begravning hade ombesörjts, begav sig kejsaren genom Rouen och staden Amiens raka vägen till vinterkvarteret i Aachen. När han återvände och kom in i palatset Heristallium, mötte honom sändebud från Sigo, hertig av Benevento, som förde mycket stora gåvor och rentvådde sin herre från skulden till hans företrädare Grimoaldus död. Dessutom var sändebud från andra folk där, nämligen från abodriterna och Goduscani och Timotiani, som hade lämnat förbundet med bulgarerna och nyligen anslutit sig till oss. Även sändebud från Liudewitus, styresman över nedre Pannonien, var där och anklagade Cadalus – falskeligen, som det senare visade sig – för att hans grymhet var outhärdlig för honom. Sedan dessa hade hörts, deras ärenden ordnats och de entledigats, begav sig kejsaren enligt sin plan till att övervintra i samma palats. Medan han uppehöll sig där fördes Sclaomirus, abodriternas kung, fram inför honom av sachsarnas hertigar. Eftersom han anklagades för avfall och inte kunde vederlägga anklagelserna, förvisades han i landsflykt, och hans rike överlämnades åt Ceadragus, son till Thrasco. ## kap. 32 (MGH s. 390–396) (maskinöversättning) [32.] Vid samma tid reste sig en viss vaskon, Lupus med tillnamnet Centulli, i uppror och angrep Werinus, greve av Clermont, och Berengarius av Toulouse i strid, och förlorade där tillsammans med mycket många andra även sin broder Garsandus. Och då undkom han visserligen med flyktens hjälp, men sedan fördes han till kejsaren och tillsades att föra sin talan, och då han hade blivit överbevisad genom rättsliga skäl, dömdes han till landsflykt. Den vintern höll kejsaren i samma palats en offentlig församling för sitt folk och hörde sändebuden från hela sitt rike rapportera, vilka han hade sänt för att återställa kyrkans tillstånd där det förfallit eller stärka det där det bestod, och allt han fann nyttigt lade han till, driven av helig fromhet, och han lämnade intet oberört som syntes kunna gagna den heliga Guds kyrkas ära. Under tiden lade han till lagarna vissa kapitel (capitula) på de punkter där rättssakerna syntes halta, vilka dittills hålls som synnerligen nödvändiga. Vid denna tid övervägde han på sina mäns uppmaning att ingå äktenskap; många fruktade nämligen att han ville lämna rikets styrelse. Men han blev tvingad och, då han slutligen tillmötesgick deras vilja och besåg stormännens döttrar, som förts dit från alla håll, ingick han äktenskap med Iudith, dotter till den mycket ädle greve Welpo. Följande sommar samlades hans folk hos honom i palatset Hengelimheim. Där tog han emot budbärare från sin här, som hade sänts för att kuva Liudewitus öppna uppror; men detta ärende förblev nästan ogjort. Men på grund av detta uppblåst av högmodets fåfänga meddelade Liudewitus kejsaren genom sina sändebud vissa villkor, som, om kejsaren uppfyllde dem, skulle få honom själv att också lyda hans befallningar som förut. Men dessa föraktades av honom som onyttiga och mottogs inte. Liudewitus däremot, som ansåg det rätt att förbli i sin trolöshet, förenade med sig alla han kunde till trolöshet. Efter härens återkomst från Pannoniens gränsland, medan Liudewitus förblev i sin trolöshet, föll Cadolh, hertig av Friuli, i feber och slöt sin sista dag, och Baldricus efterträdde honom. När denne först kom till provinsen och gick in i karantanernas trakter, skingrade han med få av sina män Liudewitus styrkor vid floden Drava och, sedan han fördrivit de övriga, tvingade han alla att dra bort från hans gränsland. Fördriven av Baldricus gick Liudewitus emot Borna, Dalmatiens hertig, som uppehöll sig vid floden Calapius. Men Borna, som övergavs av Goduscani – ovisst om av trolöshet eller av fruktan – undkom likväl, hjälpt av sina egna husfolks bistånd, den överhängande faran i säkerhet, och underkuvade sedan även dem som hade övergivit honom. Under tiden gick Liudewitus följande vinter åter in i Dalmatien och sökte härja allt, i det han dödade det levande med svärd och överlämnade det livlösa åt elden. Då Borna inte kunde möta hans styrka, sökte han med list ett sätt att skada honom; han förklarade honom nämligen inte öppet krig, utan nötte genom oförmodade anfall så ned både honom och hans här att denne skämdes och ångrade att ha företagit sådant. Ty sedan tretusen av hans här hade dräpts och mycket många hästar och olika förnödenheter hade plundrats, tvingade han honom att lämna sitt område. Allt detta hörde kejsaren med glädje medan han uppehöll sig i Aachen. Under tiden blev vaskonerna, som var oense genom sin medfödda upprorspest, samma år så tämjda av Pippin, kejsarens son, att ingen av dem vågade göra uppror; fadern hade nämligen bestämt honom till detta. Sedan detta var utfört upplöste kejsaren församlingen, ägnade sig vid lämplig tid åt jakt i Ardennerna och återvände till palatset i Aachen för att övervintra. ## kap. 33 (MGH s. 396–400) (maskinöversättning) [33.] I samma palats lät kejsaren, när vintern kom, en mängd folk samlas. Vid denna tid klagade Borna över Liudewitus angrepp och fick av kejsaren stora hjälpstyrkor, som skulle kunna nöta ned dennes land. Dessa delades i tre delar och härjade i början av våren nästan hela landet under dennes välde med svärd och eld, medan Liudewitus själv skyddade sig genom höjden hos ett visst kastell och varken kom ut till strid eller till samtal. När dessa hade återvänt hem, gav sig Carniolenses och några av karantanerna, som hade gått över till Liudewitus, åt vår hertig Baldricus. Vid denna tingsförsamling angreps Bera, greve av Barcelona, av en viss man vid namn Sanila och anklagades för otrohet, och han stred med denne till häst enligt sin egen lag – eftersom båda var goter – och blev besegrad; men fastän han enligt lagen borde straffas så att han drabbades av dödsdom som skyldig till majestätsbrott, skonades hans liv likväl genom kejsarens mildhet, och han befalldes att uppehålla sig i Rouen. Vid samma tid meddelades kejsaren att tretton sjörövarskepp från boplatserna i Nordmannia hade gått till sjöss och ville landa vid våra gränser för att plundra. När kejsaren hade befallt att man skulle hålla utkik och bevakning mot dem, blev de tillbakadrivna från flandrisk mark och likaså från Seines mynning, vände sig mot Aquitanien och, sedan de härjat en by (vicus) som heter Buin, återvände de lastade med mycket byte. ## kap. 34 (MGH s. 400–406) (maskinöversättning) [34.] Detta år tillbringade herr kejsaren vintertiden i Aachen. Samma vinter, i februari månad, hölls en församling i Aachen och tre truppavdelningar sändes för att härja Liudewitus land; och sedan den skenbara fred som syntes ha slutits med Abulat, saracenernas kung, hade brutits, förklarades krig mot honom. Samma år höll kejsaren den första maj en annan församling i Noviomagus, där han lät läsa upp offentligt den delning av riket som han redan länge sedan hade gjort mellan sina söner och lät den bekräftas av alla stormän som då var närvarande. Där tog han också emot, hörde och sände tillbaka den apostoliske Paschalis sändebud, Petrus, biskop av Civitavecchia, och nomenklatorn Leo. Och sedan han dragit därifrån återvände han till Aachen och tillbringade därifrån, genom Ardennerna ända till höjden av berget Rumericus och Vosagus mycket vidsträckta ödemark, hela den återstående sommartiden och halva hösten. Under tiden insatte kejsaren, sedan Borna hade berövats livet, som hans efterträdare hans brorson vid namn Ladasclaus. Vid denna tid fick han budskap om döden för Leo, kejsaren av Konstantinopel, som hade dräpts av sina egna hovmän och särskilt av Michael, och att Michael hade insatts i hans ställe med stöd av sina medsammansvurna och framför allt av pretorianerna. Samma år, i mitten av oktober, hölls en offentlig församling i Theodonis villa; och där gav herr kejsaren sin förstfödde son Lothar till hustru Hirmengarda, dotter till greve Hugo, med högtidlig ståt. Där var också den romerske påvens sändebud, primicerius Theodorus och Florus, närvarande med stora och olika gåvor. Kejsarens mildhet, som alltid lyste beundransvärd i andra ting, visade sig vidare allra tydligast vid denna församling, hur stor den var i hans bröst: ty sedan han hade kallat tillbaka alla som hade svurit samman mot hans liv och rike, skänkte han dem inte bara liv och lemmar, utan återgav dem också de ägor som de lagligen hade berövats, med stort vittnesbörd om frikostighet. Även Adalhardus, en gång abbot i klostret Corbeia, men då bosatt i Sankt Filibertus kloster, återgav han hans förra kloster och ämbete som föreståndare, och likaså kallade han hans broder Berharius från Sankt Benedictus kloster, försonade sig med honom och återställde honom till samma plats som brodern. Sedan detta var fullbordat och det övriga som nyttan krävde var avklarat, sände han sin son Lothar till Worms för att övervintra, medan han själv återvände till Aachen. ## kap. 35 (MGH s. 406–412) (maskinöversättning) [35.] Året därpå befallde herr kejsaren att en allmän församling skulle samlas på en plats som heter Attiniacus. Där kallade han samman biskopar, abbotar och andliga män, samt sitt rikes stormän, till råd, och sökte först försonas med sina bröder, som han mot deras vilja hade låtit klippa till munkar, och därefter med alla som han syntes ha tillfogat någon skada. Men därefter bekände han offentligt att han hade felat och, i efterföljd av kejsar Theodosius exempel, åtog han sig frivillig botgöring (paenitentia), såväl för detta som för det han hade gjort mot sin egen brorson Bernardus; och genom att rätta till det som han någonstans kunde finna av sådant som gjorts antingen av honom själv eller av hans fader, och även genom utdelning av mycket stora allmosor och genom Kristi tjänares ihärdiga böner, samt genom egen gottgörelse, sökte han blidka gudomen så, som om det som lagligen hade drabbat var och en hade skett genom hans grymhet. Vid samma tid sände han en här från Italien mot Liudewitus i Pannonien. Då denne inte förmådde stå emot den, lämnade han sin egen stad och kom till en viss furste i Dalmatien och mottogs av honom i hans stad; men han dödade i gengäld med list den som hade tagit emot honom och underkastade staden sitt välde. Och fastän han varken gav sig i strid med våra eller samtalade med dem, sände han likväl sändebud och sade att han hade felat och lovade att komma till herr kejsaren. Vid samma tid meddelades kejsaren att väktarna av den spanska gränsen hade gått över floden Sicoris, trängt in i Spaniens inre och lyckligt återvänt med stort byte, sedan de härjat och bränt allt som kom i deras väg. Likaså att de som skyddade det bretonska gränslandet hade gått in i Bretagne och härjat landet med både svärd och eld, på grund av upproret av en viss bretonsk man vars namn var Wiomarchus. Sedan detta var utfört återvände de lyckligt. När denna tingsförsamling var avslutad sände herr kejsaren sin son Lothar till Italien, och med honom sin släkting munken Wala och dörrvaktaren (hostiarius) Geruncus, för att han med deras råd skulle ordna, upprätta och skydda det italienska rikets angelägenheter, såväl offentliga som enskilda. Men då han hade beslutat att sända sin son Pippin till Aquitanien, gav han honom först till hustru en dotter till greve Theotbertus, och sände honom så slutligen för att styra de nämnda trakterna. Sedan detta var ordnat tillbringade han enligt frankiska kungars sed hösttiden med jakt och drog för att övervintra till en plats på andra sidan Rhen som heter Franconoford; och där befallde han att en församling skulle hållas med de omkringboende folken, nämligen alla som bodde bortom Rhens strömmar och lydde under frankernas välde. Med dem överlade han om allt som syntes tjäna nyttan och sörjde på lämpligt sätt för var och ens angelägenheter. Vid samma församling var en beskickning från avarerna närvarande med gåvor; inte heller saknades nordmännens sändebud, som förnyade och bekräftade freden. Sedan han hade hört dem och på lämpligt sätt sänt dem tillbaka, övervintrade han på samma plats i byggnader som nyligen uppförts, såsom det var värdigt och passade tiden. ## kap. 36 (MGH s. 412–416) (maskinöversättning) [36.] I samma gods (villa), nämligen Franconoford, höll kejsaren, när vintern var över, i maj månad en församling med de södra frankerna, sachsarna och andra folk som gränsade till dem; där avgjorde han med ett lämpligt slut tvisten mellan två bröder, som de förde sinsemellan om riket med stort käbbel. De var nämligen av wilzernas släkt, söner till Liubi, en gång kung; deras namn var Milegastus och Celeadragus; när deras fader Liubi hade förklarat abodriterna krig, dräptes han av dem, och riket överlämnades åt den förstfödde. Men då denne visade sig alltför trög i rikets förvaltning, mer än saken krävde, vände sig folkets gunst till den yngres värdighet. När de i denna tvist kom inför kejsarens närvaro, och folkets vilja hade efterfrågats och utrönts, förklarades den yngre som furste; men kejsaren beskänkte båda med rika gåvor, band dem med eder och sände dem bort som vänner både sinsemellan och till honom. Under tiden hade Lothar, herr kejsarens son, som, såsom ovan sagts, sänts av fadern till Italien, enligt rådet från de män som hade sänts med honom ordnat ärendenas lägligheter, och då han, sedan somligt var fullbordat och somligt ännu ofullbordat, tänkte på att återvända till fadern och avlägga besked om varje sak, drog han på påven Paschalis begäran till Rom, då påskens heliga högtid var nära förestående, och mottogs av samme påve med det mest lysande ceremoniel och mottog på själva den heliga dagen hos den salige Petrus det kejserliga diademet tillsammans med namnet augustus. När han därefter kom till Pavia, uppehöll han sig där en tid, då nödvändiga angelägenheter hindrade honom, och kom så till fadern i juni månad, där han meddelade det som var fullbordat och frågade om det påbörjade. För att fullborda det som var mindre fullbordat sändes Adalhardus, greve i palatset, med Mauringus som följeslagare. Sedan Gundulfus, biskop av Metz, hade dött vid samma tid, bad hela prästerskapet och folket i denna kyrka, liksom besjälade av en enda ande, att Drogo, kejsarens broder, som levde mycket ädelt i kanonisk dräkt, skulle ges dem som biskop; och på underbart sätt förenades såväl kejsarens som hans stormäns, och även hela folkets, samtycke liksom genom ett slags löpe till ett, så att alla befanns vilja detta och ingen icke vilja det. Därför biföll kejsaren med största glädje kyrkans begäran och gav dem den biskop de begärde. Vid samma församling meddelades tyrannen Liudewitus död, som hade dräpts genom list av någon. Kejsaren upplöste denna tingsförsamling och utlyste en annan församling i Compiègne under hösten. ## kap. 37 (MGH s. 416–422) (maskinöversättning) [37.] Vid denna tid kom också till kejsarens kännedom att Theodorus, den heliga romerska kyrkans primicerius, och nomenklatorn Leo hade berövats synen och därefter halshuggits i biskopshuset i Lateranen. Förhatlighet brännmärkte vidare mördarna, eftersom det sades att de som dräptes hade lidit sådant för sin trohet mot Lothar. I denna sak skadades också påvens rykte, då allt tillskrevs hans samtycke. Men när kejsaren sände Adelungus, abbot i Sankt Vedastus kloster, och Hunfridus, greve av Chur, för att utreda denna sak så grundligt som möjligt, anlände påven Paschalis sändebud, Iohannes, biskop av Silva Candida, och Benedictus, den heliga romerska kyrkans ärkediakon, som ställde ett försvar mot anklagelsen och erbjöd en kejserlig undersökning av saken. Sedan han hade hört dem och sänt tillbaka dem med ett lämpligt svar, befallde han de utsedda sändebuden att dra till Rom, såsom det hade befallts, för att utreda sanningen om det tvivelaktiga. Själv uppehöll han sig på de olika platserna så som det syntes lämpligt och kom på den fastställda tiden, nämligen den första november, till Compiègne. Vid denna tingsförsamling återvände de sändebud som hade sänts till Rom och meddelade att påven Paschalis tillsammans med mycket många biskopar genom ed hade rentvått sig från dråpet på de dräpta, men att han ingalunda kunnat utlämna dråparna, och att han dessutom hade försäkrat att de som dräpts hade lidit sådant som deras förtjänster krävde; och samtidigt förde de med sig sändebud som apostoliken hade sänt och som framförde liknande budskap. Sändebudens namn är: Iohannes, biskop av Silva Candida, bibliotekarien Sergius, subdiakonen Quirinus och Leo, krigsbefälhavare (magister militum). Kejsaren, som av naturen var mycket barmhärtig, ansåg alltså, då han inte förmådde förfölja hämnden för de dräpta längre, fastän han mycket ville, att man borde upphöra med en sådan undersökning, och entledigade de romerska sändebuden med lämpliga svar. Vid den tiden oroade vissa järtecken som visade sig kejsarens sinne, framför allt jordbävningar i palatset i Aachen och oerhörda ljud om natten, och en viss flickas fasta, som under 12 månader helt avstod från all föda, täta och ovanliga blixtar, stenfall tillsammans med hagel, pest bland människor och djur. På grund av var och en av dessa saker förmanade den mycket fromme kejsaren genom prästerskapets ämbete att man ofta skulle hålla fastor och blidka gudomen genom ihärdiga böner och utdelning av allmosor, i det han med största visshet sade att genom detta förebådades ett stort kommande nederlag för människosläktet. Samma år, i juni månad, föddes honom en son med drottning Iudith, som det vid dopet behagade honom att kalla Karl. Samma år befalldes grevarna Eblus och Asinarius att gå över Pyreneernas höjd. När de med stora styrkor hade dragit ända till Pamplona och återvände därifrån efter utfört ärende, fick de erfara platsens vanliga trolöshet och invånarnas medfödda svek; ty de blev omringade av invånarna på denna plats, förlorade alla sina styrkor och föll i fiendernas händer. Dessa sände Eblus till saracenernas kung i Córdoba, men skonade Asinarius, eftersom han var besläktad med dem genom blodsband. ## kap. 38 (MGH s. 422–424) (maskinöversättning) [38.] När Lothar under tiden, såsom ovan sagts, sänd av fadern hade kommit till Rom, mottogs han mycket villigt och mycket lysande av påven Eugenius. Och när han klagade över det som hade hänt, nämligen varför de som hade varit trogna mot kejsaren och honom själv och mot frankerna hade dödats genom orättfärdigt dråp, och de som överlevde var till åtlöje för de övriga, och varför också så stora klagomål ljöd mot de romerska påvarna och domarna, fann man att genom vissa påvars okunnighet eller försumlighet, och även genom domarnas blinda och omättliga girighet, mångas lantegendomar orättmätigt hade konfiskerats. Genom att återge det som orättmätigt hade tagits bort skapade Lothar därför stor glädje hos det romerska folket. Det bestämdes också enligt gammal sed att det från kejsarens närmaste krets skulle sändas män som, med utövande av domsmakt, skulle väga upp rättvisa åt hela folket med rättvis våg, vid den tid som syntes kejsaren lämplig. När sonen vid sin återkomst berättade detta för fadern, uppfylldes denne, såsom en älskare av rättvisa och utövare av fromhet, av stor glädje, eftersom fromhetens lindring hade kommit till hjälp för dem som orättfärdigt förtrycktes. ## kap. 39 (MGH s. 424–430) (maskinöversättning) [39.] I den följande tiden befallde herr kejsaren att en församling skulle hållas av hans folk i maj månad i Aachen. Medan han uppehöll sig där fördes en beskickning från bulgarerna, som länge hade fått stanna i Baiern enligt hans befallning, till honom för att höras; dess ärende gällde framför allt, efter fredens upprättande, gränserna mellan bulgarernas och frankernas länder som skulle iakttas. Där var också inte få av bretonernas stormän, som med många ord betygade underkastelse och lydnad. Bland dem var också Wiomarchus, som syntes överträffa de övriga i anseende och som med vanvettig dristighet och de dåraktigaste dåd hade gått så långt att han till och med hade föranlett kejsaren att företa en härfärd till dessa trakter för att kuva hans förmätenhet. Då denne alltså sade att han ångrade sin gärning och hade anförtrott sig åt kejsarens trohet, mottogs han av honom barmhärtigt, enligt den mildhet som han alltid var van att bruka, och beskänktes med gåvor tillsammans med de övriga landsmännen och fick tillstånd att återvända till sin födelsetrakt. Men denne, som sedan inte glömde sin vanliga trolöshet, glömde alla de välgärningar som han hade lovat och som han hade erfarit, och underlät inte att anfalla sina grannar, herr kejsarens trogna, och ansätta dem med ständiga ofärder, och kom så därhän att han, övermannad av Lantbertus män, i sitt eget hus fick ett slut på livet tillsammans med ett slut på alla sina ogärningar. Sedan kejsaren alltså hade entledigat såväl bulgarernas sändebud som bretonerna, ägnade han sig åt jaktens övning i Vosagus avskildheter, i tron att detta borde göras under tiden, tills han i augusti månad enligt överenskommelse återvände till Aachen för att hålla sitt folks allmänna församling. Vid den tiden befallde han att den fred som nordmännen bad om skulle bekräftas i oktober månad; och sedan allt var utfört som syntes böra både utföras och avgöras vid samma tingsförsamling, begav han sig med sin son Lothar till Noviomagus, sedan den yngre Ludvig hade sänts till Baiern; och sedan jakten under hösttiden var avslutad, återvände han i början av vintern till palatset i Aachen. När bulgarernas sändebud återvände från denna församling och förde med sig kejsarens brev, tog deras kung mindre väl emot det som var skrivet, eftersom han inte hade erhållit det han begärt. Han sände alltså med ett visst förtret tillbaka samma sändebud och lät meddela att antingen en gemensam gränslinje skulle fastställas, eller att han skulle försvara sina gränsers gränslinjer med vilken styrka han kunde. Men då ryktet hade spritt budskapet att den kung som sände sådana budskap hade förlorat sitt rike, höll kejsaren kvar sändebudet ända tills han, sedan han sänt Bertricus, greve i palatset, hade fått veta att det som utspriddes var falskt; men när han fått veta sanningen sände han tillbaka sändebudet med outrättat ärende. ## kap. 40 (MGH s. 430–436) (maskinöversättning) [40.] Samma år, den 1 februari, kom kejsarens son Pippin till sin far, som övervintrade i Aachen. Sedan kejsaren hade anförtrott honom uppgiften att vara beredd att möta det, om något nytt skulle uppstå från Spaniens trakter, återvände han. Kejsaren kom den 1 juni till Ingelheim, och där mötte honom hans folks församling (conventus), så som han hade befallt. Vid samma riksmöte (placitum) förmanade, stadgade och fastställde han enligt sin sed mycket som var nyttigt för kyrkan; och han tog emot, hörde och avfärdade beskickningar, såväl från den heliga romerska stolen som från Oljeberget, framförda av abboten Dominicus. Likaså sände han två hertigar (duces), Ceadragus, abodriternas, och Tunglo, sorbernas, tillrättavisade hem till sitt eget, eftersom de var anklagade men beviset inte framstod som tillräckligt klart. Likaså kom Heriold från Nordmanniens trakter med sin hustru och en inte liten skara daner, och i Mainz vid Sankt Alban överöstes han med alla sina med det heliga dopets vatten och fick många gåvor av kejsaren. Men den mycket fromme kejsaren fruktade att han på grund av en sådan gärning skulle förvägras att bo i sitt fädernesland, och han gav honom ett grevskap (comitatus) i Frisland, som heter Hriustri, dit han tryggt kunde ta sin tillflykt med sitt folk, om nödvändigheten krävde det. Under tiden, när Baldricus och Geroldus och de övriga väktarna av Pannoniens gränser var närvarande, förde Baldricus till herr kejsaren en präst vid namn Georgius, en man med gott leverne, som lovade att han kunde bygga en orgel på grekernas sätt. Kejsaren tog tacksamt emot honom och frambar tacksägelser, eftersom Gud tilldelade honom det som före honom hade varit okänt i frankernas rike, och han anförtrodde honom åt Tanculfus, föreståndaren för de heliga skrinen [osäker tolkning], och befallde att han skulle underhållas med offentliga medel och gav order om att det som behövdes för detta verk skulle förberedas. Samma år, i mitten av oktober, befallde han att det germanska folkets församling skulle samlas på andra sidan Rhen i en villa som heter Salz. Medan han uppehöll sig där, meddelades Aizos trolöshet och avfall; denne hade flytt från herr kejsarens palats och kommit till staden Vic och, sedan han tagits emot där, förstört Roda; han tillfogade också dem som försökte göra motstånd inte ringa skada, befäste kraftigt de borgar som han kunnat bryta sig in i genom att sätta in vaktstyrkor, och sedan han sänt sin bror till saracenernas kung, vid namn Abdiraman, fick han en stark härstyrka mot oss. Detta rörde visserligen upp kejsarens sinne och eggade honom till hämnd, men eftersom han ansåg att ingenting borde göras förhastat, beslöt han att invänta sina rådgivares mening om vad som krävdes vid en sådan gärning. Vid samma tid sände Hilduinus, abbot i den salige Dionysius kloster, munkar till Rom som bärare av sin begäran till Eugenius, den heliga romerska stolens biskop, och bad att den mycket salige martyren Sebastianus ben skulle sändas till honom. Herr påven (domnus apostolicus) tillmötesgick hans önskan och sände genom de nämnda sändebuden kvarlevorna av Kristi mycket heliga stridsman. Dessa togs med största vördnad emot av den nämnde mannen och placerades under tiden, i den bärbara kista i vilken de hade förts dit, bredvid den salige Medardus kropp. Medan de befann sig där, skänkte Gud genom deras ankomst och närvaro de dödliga ett så stort överflöd av under, att mängden överstiger allt antal. Och deras art skulle överstiga all tro, om de inte trodde med sina öron, de som är övertygade om att ingenting står emot Guds befallning och att allt är möjligt för den som tror. ## kap. 41 (MGH s. 436–442) (maskinöversättning) [41.] Vidare angrep Aizo dem som bodde inom våra gränser och härjade i synnerhet Ceritania och det Vallensiska området [osäker tolkning] överallt, och hans grymhet gick så långt, med hjälp av morernas och saracenernas undsättning, att några av de våra tvingades överge borgar och fästen (municipia) som de hittills hade hållit, och mycket många till och med avföll från oss och slöt sig till deras gemenskap; bland dem förenade sig Uuillemundus, Beras son, med många andra i deras uppror. För att kväva dessa oroligheter och stärka de våra beordrade herr kejsaren att en här skulle sändas dit, och han sände i förväg abboten Helisachar och greven Hildebrandus och även Donatus. Dessa, som gick i förväg, förenade sig med goternas och spaniorernas styrkor och gjorde ihärdigt motstånd mot deras fräckhet, medan i synnerhet Berhardus, greve av Barcelona, gjorde deras försök om intet. När Aizo såg detta, gick han för att begära en elitstyrka (exercitus praetorianus) av saracenerna; och när han hade fått den, förde han den med dess anförare Amaruan till Zaragoza och därifrån ända till Barcelona. Kejsaren sände då sin son Pippin, Aquitaniens kung, mot dem, och samtidigt greverna Hugo och Matfridus som sändebud från sin sida. Eftersom dessa mötte dem senare och räddare än det anstod, blev de så länge uppehållna genom dröjsmål, att morerna, sedan de härjat området kring Barcelona och Girona, oskadda drog sig tillbaka till Zaragoza. Före detta nederlag syntes förvisso de förfärliga slaglinjerna nattetid, rödglänsande av människoblod och flammande i eldens blekhet. Kejsaren tog emot de årliga gåvorna i Compiègne, och när han fått veta detta, sände han förstärkningar för att skydda den nämnda marken (marcha) och ägnade sig ända till vintertiden åt jakt i skogarna som gränsar till Compiègne och Carisiacum. Samma år, i augusti månad, slöt påven Eugenius sin sista dag; diakonen Valentinus efterträdde honom. Då denne knappt levde en månad, valdes i hans ställe Gregorius, präst vid Sankt Markus titelkyrka, och hans vigning sköts upp tills kejsaren rådfrågats; när denne gav sitt samtycke och godkände prästerskapets och folkets val, vigdes han i den förres ställe. Kejsar Mikaels sändebud kom samma år i september månad till Compiègne, förde med sig gåvor, mottogs ädelt, undfägnades mycket rikligt, begåvades frikostigt och sändes lyckligt tillbaka. Samma år sände Heinhardus, sin tids klokaste man, eggad av helig andakts glöd, till Rom och lät med påvens samtycke föra de heliga Marcellinus och Petrus kroppar till Frankien och gravsatte dem mycket värdigt på sitt eget område och på egen bekostnad. Genom deras förtjänster gör Herren där ännu många mirakler och under. ## kap. 42 (MGH s. 442–450) (maskinöversättning) [42.] I februari månad den följande vintern hölls en allmän församling i Aachen, där bland annat och i synnerhet frågan om det som nyligen hade utförts så räddhågat och skamligt i den spanska marken var het. När den hade dryftats och mycket noggrant undersökts, befanns de vara upphovsmän till denna skuld som av kejsaren hade satts som anförare; dessa befallde kejsaren därför att sona skulden för denna feghet endast genom att fråntas sina ämbeten (honores). Likaså, då det lades hertig Baldricus av Friaul till last och bevisades att vårt område hade härjats av bulgarerna genom hans feghet och försumlighet, drevs han bort från hertigdömet (ducatus), och dess makt delades mellan fyra grevar. Och förvisso strävade kejsarens sinne, som av naturen var mycket barmhärtigt, alltid efter att visa barmhärtighet mot dem som felade; men hur dessa, mot vilka sådant visades, missbrukade hans mildhet till grymhet, kommer att visa sig efter en kort stund, när det blir klart hur de, i stället för välgärningen att få leva, tillfogade honom, så mycket det stod i deras makt, det största fördärv. Vid samma tid återvände Halitgarius, biskop av Cambrai, och Ansfridus, abbot i klostret Nonantula, från trakterna på andra sidan havet och berättade att de hade tagits emot mycket vänligt av Mikael. Den följande sommaren höll kejsaren en allmän församling i Ingelheim, och där tog han emot och sände tillbaka den romerske påvens sändebud, primicerius Quirinus och nomenclator Theophilactus, som kom med stora gåvor. Och när han hade kommit till Thionville och ryktet hade spritt att saracenerna skulle komma in i våra gränser, sände han sin son Lothar till samma mark och gav honom starka och talrika styrkor av franker. När denne, lydande sin fars befallningar, hade kommit till Lyon och väntade på ett budskap från Spaniens trakter, kom hans bror Pippin för att samtala med honom. Medan de dröjde där, återkom sändebudet och sade att saracenerna och morerna visserligen hade satt en mycket stor här i rörelse, men hade hejdat sig och inte skulle gå längre in i våra gränser vid den tiden. När de hörde detta, återvände Pippin till Aquitanien, men Lothar lyckligt till sin far. Under tiden hade Godfreds söner, den forne danerkungens, fördrivit Heriold från riket. Men eftersom kejsaren både ville hjälpa Heriold och hade ingått ett fredsfördrag med Godfreds söner, sände han i just detta syfte sachsiska grevar tillsammans med Heriold själv och befallde dem att förhandla med de nämnda, så att de skulle ta upp honom i gemenskapen, så som de förut hade haft honom. Men Heriold, otålig över dessa dröjsmål, satte utan de våras vetskap eld på några av deras byar, brände ned dem och förde bort byte. Men de trodde att detta hade skett med de våras vilja, och de föll oförmodat över de våra, som inte misstänkte något sådant, och sedan de gått över floden Aegidora drev de dem ur lägret, jagade dem på flykt och, sedan de bemäktigat sig allt i lägret, drog de sig tillbaka till sitt eget. Men efter dessa händelser, då de fick veta sakens rätta förhållande och fruktade den hämnd som de förtjänade, sände de först till dem som de hade tillfogat detta, sedan till kejsaren, bekände sitt misstag och erbjöd därefter lämplig gottgörelse för hämnden. Gottgörelsens form överlät de åt kejsarens vilja, bara freden förblev fast och orubbad. Detta beviljade kejsaren dem enligt deras önskan och begäran. Greve Bonifatius, som av kejsaren satts över ön Korsika, gick tillsammans med sin bror Berhardus och andra som hade slutit sig till honom ombord på en liten flotta, och medan han genomsökte haven efter sjörövare och inte fann några, lade han till vid sardernas ö, som var vänligt sinnade; och sedan han därifrån tagit med sig några som var kunniga i sjövägen, fördes han över till Afrika mellan Utica och Kartago. Mot honom samlades en mängd afrikaner och stred fem gånger, blev lika många gånger besegrad och föll och förlorade en oräknelig mängd av sina; bland dessa hände det att också några av de våra stupade, som antingen alltför stor iver eller obetänksam lättsinnighet hade drivit till att våga för mycket. Bonifatius samlade dock sina följeslagare, drog sig tillbaka till skeppen, återvände till fäderneslandet och lämnade efter sig hos afrikanerna en förut oprövad och ohörd fruktan. Detta år inträffade två gånger förmörkelse av månen, den 1 juli och natten till Herrens födelse. Och dessutom fördes till kejsaren en sorts säd från Vasconiens område, mindre än vete och dock inte rund som ärtor, som de sade hade fallit från himlen. Vintern tillbringade herr kejsaren i Aachen. ## kap. 43 (MGH s. 450–454) (maskinöversättning) [43.] När vintern hade gått och fastans heliga dagar firades och påskens vördnadsvärda högtid stod för dörren, inträffade mitt i natten en jordbävning så våldsam att den hotade alla byggnader med förstörelse. Därpå följde en våldsam storm, som med sin häftighet skakade inte bara mindre byggnader utan också själva palatset i Aachen så, att den till största delen till och med blåste bort blyplattorna som täckte basilikan åt den heliga Guds moder Maria. Han uppehöll sig i detta palats, tvingad av mycket många nödvändigheter och allmänna behov, och beslöt att bege sig därifrån den 1 juli och skynda till Worms för att i augusti månad hålla folkets allmänna församling. Från denna plan tvingades han en kort tid att avvika av ett rykte som spred att nordmännen ville överträda fördragets bestämmelser och härja sina egna gränsområden och landet på andra sidan Elbe. Men då detta förhöll sig annorlunda, kom kejsaren enligt den bestämda platsen och tiden, behandlade med omsorg det som syntes nödvändigt, tog emot de årliga gåvorna och sände sin son Lothar till Italien. Vid samma församling fick han också veta att de som han hade skonat till livet i hemlighet smidde ränker mot honom, som smög fram som en kräfta och liksom genom underjordiska gångar uppviglade mångas sinnen, och han beslöt att resa liksom ett bålverk mot dem. Han satte nämligen Berhardus, som dittills varit greve över Spaniens trakter och gränser, över sin kammare (camera); men detta släckte inte grodden till splittring utan skapade snarare en ökning av den. Men eftersom de som tärdes av en sådan pest ännu inte kunde blotta sitt sår, då de inte hade några medel att genomföra det de åtrådde, beslöt de att skjuta upp detta till en annan tid. Kejsaren, sedan han ordnat det som tillfället krävde, gick över Rhen, begav sig till villan Frankfurt och ägnade sig där åt jakt så länge det syntes lämpligt och vinterns annalkande köld tillät, och vände sedan omkring Sankt Martins mässa till Aachen och firade där denna högtid och Sankt Andreas och Herrens födelses högtid tillsammans med de övriga med den glans som anstod. ## kap. 44 (MGH s. 454–458) (maskinöversättning) [44.] Omkring fastetiden, när kejsaren färdades runt i trakterna vid havet, kunde den orättfärdiga sammansvärjningens ledare inte längre uthärda, och de blottade det länge dolda såret. Först sammansvor sig nämligen stormännen inbördes i ett förbund, sedan drog de till sig de mindre, av vilka en del, som alltid är lysten på förändring, liksom hundar och rovfåglar söker att någon annans förlust ska bli ökning av deras egen tillgång. I förtröstan på mängden och mångas samtycke gick de därför till kejsarens son Pippin och framhöll att de själva hade blivit åsidosatta, Berhardus övermodiga uppträdande och föraktet för de övriga, och påstod till och med att han – vilket är ett brott att säga – hade besudlat faderns äktenskapssäng; fadern hade blivit så bedragen av vissa trollkonster, att han inte bara inte kunde straffa detta utan inte ens märka det. Det anstod därför, sade de, en god son att harmas över faderns vanära och, sedan sådana män röjts ur vägen, återställa fadern både till sitt förstånd och till sin värdighet, och den som gjorde detta skulle följas inte bara av ryktet om dygd utan också av en utvidgning av sitt jordiska rike – och med detta namn dolde de sitt brott. Lockad av sådana eggelser drog den unge mannen med dem och med stora styrkor av sina män genom staden Orléans, där Hodo avsattes och Matfridus återinsattes, ända till Verberie. Men när kejsaren fick veta att deras sammansvärjning mot honom, hans hustru och Berhardus var mycket envist och förödande beväpnad, tillät han Berhardus att ta sin tillflykt till flykten, men ville att hans hustru skulle vara i Laon och uppehålla sig i den heliga Marias kloster; själv kom han till Compiègne. De som hade kommit med Pippin till Verberie sände Uuerinus och Lantbertus och mycket många andra och lät drottning Judith föras ut ur staden och klostrets basilika och föras ända till dem. Efter straff av olika slag tvingade de henne genom att hota henne med döden att lova, att hon, om hon fick tillfälle att tala med kejsaren, skulle övertala honom att lägga ned vapnen, låta klippa sitt hår och gå i kloster, och att hon själv skulle göra likaså och lägga slöjan över sitt huvud. Ju mer de önskade detta, desto lättare trodde de det; de sände nämligen några av sina med henne och förde henne ända till kejsaren. När han hade gett henne tillåtelse att tala med honom i enrum, lade hon med hans tillstånd slöjan över sitt huvud för att kunna undgå döden, men för egen del bad kejsaren om betänketid angående sin klippning (attonsio). Kejsaren, som alltid levde välvilligt mot andra, led nämligen under ett så orättfärdigt hat, att de var leda vid hans liv, de som rättvist och lagligt skulle ha mist livet om de inte levde tack vare hans välgärning. När drottningen återkom till dem, avstod de visserligen från andra onda gärningar, men i samtycke med folkets rop befallde de att hon skulle föras i landsflykt och spärras in i den heliga Radegundis kloster. ## kap. 45 (MGH s. 460–464) (maskinöversättning) [45.] Omkring maj månad kom kejsarens son Lothar från Italien och fann honom i Compiègne. När han kom slöt sig hela den kejsaren fientliga sammansvärjningen till honom; han syntes dock vid den tiden inte ha tillfogat sin far någon vanära, men han godkände det som hade skett. Slutligen straffades Heribertus, Berhardus bror, med förlust av synen mot kejsarens önskan, och hans kusin Hodo fråntogs sina vapen och fördes i landsflykt, som om de hade varit medvetna om och gynnat det som ropades ut om Berhardus och drottningen. Under sådana förhållanden tillbringade kejsaren sommaren som kejsare endast till namnet. När höstvädret stod för dörren, ville de som var kejsaren emot att en allmän församling skulle hållas någonstans i Frankien. Kejsaren motsatte sig detta i hemlighet, eftersom han misstrodde frankerna och litade mer på germanerna. Kejsarens mening segrade dock, att folken skulle samlas i Nijmegen. Men eftersom han fruktade att motståndarnas mängd skulle överväldiga fåtalet av hans trogna, befallde han att var och en som kom till samma riksmöte skulle ha med sig endast ett enkelt följe. Han befallde också greve Lantbertus att sköta bevakningen av de gränser som anvisats honom, och sände likaså abboten Helisachar för att skipa rätt (iustitiae) tillsammans med honom. Till slut kom man så till Nijmegen, och hela Germanien strömmade dit för att bistå kejsaren. Kejsaren, som ville försvaga motståndarnas krafter ytterligare, klandrade abboten Hilduinus och frågade varför han, som hade befallts att komma enkelt, hade kommit som till krig. När denne inte kunde förneka det, befalldes han genast att lämna palatset och övervintra med mycket få män i ett fälttält nära Paderborn. Abboten Vualach befalldes att återvända till klostret Corbie och där leva enligt regeln. När de som hade kommit samman för att sätta sig upp mot kejsaren såg detta, vände de sig, brutna till krafterna, till yttersta förtvivlan; slutligen samlades de hela natten och kom till kejsarsonen Lothars bostad och uppmanade honom att antingen gå till strid eller dra sig undan någonstans utan kejsarens vilja. Sedan de tillbringat hela natten med denna överläggning, sände kejsaren på morgonen bud till sin son att han inte skulle lita på deras gemensamma fiender, utan komma till honom som en son till sin far. När han hörde detta, kom han till sin far, fastän de som var omkring honom avrådde honom; och han blev inte angripen med sträng förebråelse av honom, utan tillrättavisad med måttfull mildhet. Men när han hade gått in i det kungliga husets inre, började folket genom djävulens anstiftan rasa mot sig självt, och raseriet skulle ha gått ända till ömsesidigt dräpande, om inte den kejserliga klokheten hade förutsett det: medan de tumultuariskt bråkade sinsemellan och nästan störtade in i vansinnigt raseri, trädde kejsaren nämligen fram med sin son inför allas åsyn. När detta skedde, lade sig hela denna förödande upprördhet; när man hade hört kejsarens tal, upphörde nämligen allt folkets tumult. Därefter befallde kejsaren att alla dessa ledare för denna ogudaktiga sammansvärjning skulle hållas i enskild förvaring. När de sedan förts till rättegång och alla rättens domare och kejsarens söner genom lagligt domslut beslöt att de, som skyldiga till majestätsbrott, skulle drabbas av dödsstraff, tillät han inte att någon av dem dödades; utan han visade, som det syntes många, mildare fromhet än han borde, men enligt sin vana av godhet och mildhet, och befallde att lekmännen skulle klippas på lämpliga platser och prästerna likaså hållas i förvar i lämpliga kloster. ## kap. 46 (MGH s. 464–468) (maskinöversättning) [46.] När detta var gjort, drog kejsaren till Aachen för att övervintra. Under samma tid hade han ständigt sin son Lothar hos sig. Under tiden sände han till Aquitanien och kallade tillbaka sin hustru och hennes bröder Chonradus och Rodulfus, som sedan länge var klippta; henne värdigades han dock inte hustruns ära, förrän hon hade renat sig från anklagelserna på det sätt som lagen föreskrev. Sedan detta hade skett, skänkte han vid den heliga Marias rening livet åt alla som hade dömts till döden, och tillät Lothar att gå till Italien, Pippin till Aquitanien och Ludvig till Bayern; själv firade han fastetiden och påskens högtid på samma plats. När påskhögtiden var firad, begav sig kejsaren till Ingelheim. Vid just den tiden var han inte glömsk av sin vanliga barmhärtighet, som, så som Job säger om sig själv, växte upp med honom från begynnelsen och synes ha gått ut ur moderlivet tillsammans med honom; han kallade tillbaka dem som han för en tid sedan, så som deras förtjänster krävde, hade förvisat till olika platser, och återställde dem till deras egna egendomar, och om några hade blivit klippta, gav han dem möjlighet att välja om de ville förbli så eller återgå till sin tidigare dräkt. Därefter drog kejsaren genom Vosagus till trakterna kring Rumericus berg (Rumerici mons), och där ägnade han sig åt fiske och jakt så länge det behagade honom, och sände sin son Lothar till Italien. På hösten befallde han sitt folk att samlas allmänt i Thionville. Till denna plats kom tre sändebud från saracenerna från trakterna på andra sidan havet, av vilka två var saracener och en kristen, och de förde med sig stora gåvor från sitt land, nämligen olika slags välluktande ämnen och tyger; sedan de bett om och fått fred sändes de tillbaka. Där var också Berhardus närvarande, som, sedan han räddat sig genom flykt på det nämnda sättet, länge hade levt i landsflykt i Spaniens gränstrakter. Han gick alltså till kejsaren och begärde av honom ett sätt att rena sig på det sätt som var brukligt hos frankerna, nämligen att han ville ställa sig mot den som anklagade honom för brottet och med vapen avtvå det som lagts honom till last; men då det saknades en anklagare, fastän en sådan efterlystes, uteblev vapnen och reningen skedde genom eder. Kejsaren hade befallt att hans son Pippin skulle närvara vid detta riksmöte, men denne undandrog sig församlingen och kom först efter riksmötet. Kejsaren, som ville straffa både denna olydnad och hans mycket stora övermod i uppträdandet, befallde honom att stanna hos honom och höll honom hos sig i Aachen ända till Herrens födelse; men denne, som tog illa vid sig av att hållas kvar mot sin vilja, tog till flykten och drog utan faderns vetskap till Aquitanien. Kejsaren stannade i vinterkvarteret i Aachen, så som han hade börjat. ## kap. 47 (MGH s. 468–472) (maskinöversättning) [47.] När vinterns stränghet hade gått över och våren återvänt i sin ordning, meddelades kejsaren att vissa oroligheter hade uppväckts i Bayern; för att kväva dem drog han skyndsamt i väg, kom ända till Augsburg, dämpade upproret, återvände genast och befallde att en allmän församling skulle hållas i Orléans och gav order om att Pippin skulle möta honom där, vilket denne gjorde, fastän ovilligt. Men kejsaren tog i betraktande vissa onda människors råd, som skyndade att förvända sonens sinne till det sämre med både hot och löften, och fruktade mest Berhardus, vars råd Pippin då sades följa och som själv då uppehöll sig i Aquitanien; han gick över Loire med sitt följe och kom till palatset Iucundiacum, beläget i Limoges område. Sedan bådas sak hade dryftats där, berövades Berhardus sina ämbeten, eftersom han anklagades för otrohet och anklagaren ändå inte ville gå så långt som till envig, och Pippin befalldes att föras under enskild bevakning till Trier för att få sitt onda uppträdande tillrättat. När han fördes dit och behandlades ganska milt, fördes han om natten bort ur förvaret av sina män och strövade omkring vart han kunde och ville, ända till kejsarens återkomst från Aquitanien. Och då fastställde kejsaren en delning av riket mellan sina söner Lothar och Karl; denna gick dock inte alls som han önskade, eftersom hinder trädde emellan, som ska omtalas. Och vid lämplig tid syntes det kejsaren lämpligt att dra sig undan från Aquitanien, men efter en kort tid, det vill säga vid Sankt Martins mässa, kallade han samman folket och ville på något sätt kalla tillbaka sin son Pippin, som flydde, till sig. Men medan denne undvek detta, föll vinterns mycket stränga obarmhärtighet in: först en översvämning av mycket många regn, sedan band isens köld jordens fukt; och den var så skadlig, att hästarnas hovar nöttes ned och knappt någon kunde färdas till häst. Då hären därför var mycket bruten av mödans olägenhet och därtill led svårt av aquitanernas oförmodade utfall, beslöt kejsaren att komma till en villa som heter Restis, och att där gå över floden Loire och återvända till Frankien för att övervintra. Detta gjorde han också, fastän mindre hedersamt än det anstod. ## kap. 48 (MGH s. 472–480) (maskinöversättning) [48.] Djävulen, människosläktets och fridens fiende, upphörde ingalunda att ansätta kejsaren, utan uppviglade genom sina hantlangares listighet sönerna och intalade dem att fadern av egen vilja ville förgöra dem, utan att de betänkte att den som var mildare än alla mot främlingar inte kunde bli omänsklig mot sina egna. Men eftersom onda samtal fördärvar goda seder och den mjuka vattendroppen, som ofta slår mot den, brukar borra igenom till och med stenarnas hårdhet, kom det till slut därhän att de fick kejsarens söner att samlas på ett ställe med de styrkor de kunde, och kallade på påven Gregorius, under förevändning att han ensam borde och kunde försona sönerna med fadern; sakens rätta förhållande blev dock klart senare. Kejsaren å sin sida kom i maj månad till Worms med en stark styrka, och där överlade han länge om vad han borde göra. Sedan han sänt ut sändebud, nämligen biskop Bernardus med de övriga, uppmanade han sönerna att återvända till honom, och han vände sig också till påven i den romerska stolen och frågade varför han, om han kom på sina föregångares sätt, gjorde så långa dröjsmål med att inte komma och möta honom. Men när ryktet, spritt överallt, utsåde om de övriga det som var sant, och om den romerske påven att han kom för att han ville snärja både kejsaren och biskoparna i bannlysningens band, om några var olydiga mot hans och kejsarsönernas vilja, smög sig något av förmätenhetens djärvhet in hos kejsarens biskopar, och de försäkrade att de på intet sätt ville böja sig för hans myndighet, utan att han, om han kom för att bannlysa, skulle gå därifrån bannlyst, eftersom de gamla kanonernas myndighet förhåller sig annorlunda. Till slut kom man vid högtiden för Kristi heliga förelöpare Johannes till en plats som, efter det som skedde där, har märkts med ett namn av evig vanära, så att den kallas Campus-Mentitus (Lögnfältet); eftersom de som lovade kejsaren trohet ljög, har platsen där detta inträffade nämligen förblivit ett vittne om ondskan i sitt namn. När de stod inte långt från varandra med slaglinjerna uppställda på båda sidor och man trodde att man vilket ögonblick som helst skulle störta till vapen, meddelades kejsaren att den romerske påven var på väg. När han kom, tog kejsaren, som stod i själva slaglinjen, emot honom, fastän mindre värdigt än han borde, och lade honom till last att han själv hade berett sig ett sådant mottagande, eftersom han hade kommit till honom på ett ovanligt sätt. Men när påven hade förts in i lägerbostaden, försäkrade han med många intyganden att han inte hade företagit en så lång resa av annat skäl än att det sades att kejsaren led av en oförsonlig osämja med sina söner, och att han därför ville så fred mellan båda parter. Sedan han hört kejsarens sida, stannade han hos honom några dagar. Men när han av kejsaren sänts tillbaka till sönerna för att knyta ömsesidig fred, och nästan hela folket, dels draget bort av gåvor, dels lockat av löften, dels skrämt av hot, strömmade som en fors till dem och till folket som var med dem, fick han ingalunda återvända, så som han hade befallts. Då så många styrkor hade förts dit och dragits bort från kejsaren, tilltog avfallet dag för dag så mycket, att det menige folket vid Sankt Pauls högtid, för att smickra hans söner, hotade att göra ett anfall mot kejsaren. Eftersom kejsaren inte kunde stå emot dem med våld, sände han bud till sönerna att de inte skulle utsätta honom för folkets plundring. De svarade honom att han skulle lämna lägret och komma till dem, och att de själva mycket snart skulle gå honom till mötes. När de möttes från båda håll, förmanade kejsaren sönerna, som hoppade av hästarna och kom honom till mötes, att de skulle minnas sitt löfte och bevara oskadat åt honom, åt hans son och åt hans hustru det som de en gång hade lovat. När de svarade lämpligt, kysste han dem och följde dem till deras läger. När han kom dit, fördes hans hustru bort från honom och fördes till Ludvigs tält, men honom själv förde Lothar med den helt unge Karl till sitt eget och lät honom uppehålla sig med mycket få i ett tält som anvisats för detta. Därefter, sedan folket redan bundits med eder, delade bröderna riket mellan sig i tre delar. Faderns hustru, som hade tagits emot av kung Ludvig, fördes åter i landsflykt till staden Tortona i Italien. När påven Gregorius såg sådant, återvände han under mycket stor sorg till Rom, och av de två bröderna återvände Pippin till Aquitanien, Ludvig till Bayern. Lothar tog med sig fadern, som red för sig själv med dem som anvisats och bodde avskilt, och kom till villan Merlegium; och sedan han uppehållit sig där som det behagade honom, ordnat det som syntes lämpligt, avfärdat folket och också utlyst en församling för folket i Compiègne, drog han över Vosagus genom Mauri monasterium och kom till Mediomatricum, som med ett annat namn kallas Metis. Sedan han lämnat denna stad, kom han till Verdun och begav sig till staden Soissons, och där befallde han att hans far skulle hållas under sträng bevakning i den helige Medardus kloster, och Karl anförtroddes åt Prumia, dock utan att klippas. Själv ägnade han sig åt jakt, tills han på hösten, det vill säga den 1 oktober, så som det var bestämt, kom till Compiègne och förde sin far med sig. ## kap. 49 (MGH s. 480–484) (maskinöversättning) [49.] Medan han uppehöll sig där, mötte honom en beskickning från kejsaren i Konstantinopel, Marcus, ärkebiskop av Efesos, och kejsarens protospatharius (protospatarius), som var sänd till fadern; han överlämnade de gåvor som var avsedda för honom själv, men undanhöll dem som var sända till fadern. Honom tog Lothar emot och hörde, eftersom han kom till honom, fastän han var sänd till fadern, och sände honom tillbaka med berättelsen om en nästan ohörd tragedi. Vid samma församling, då många anklagades för trofasthet mot fadern och avfall från sonen, avtvådde några anklagelserna med enkla ord, andra med eder. Medlidande med denna sak och en sådan omkastning av förhållandena grep dock alla utom upphovsmännen. Därför fruktade de som hade sammansvurit sig till det ohörda brottet att det som hade skett skulle vändas om och glida tillbaka, och de använde tillsammans med några av biskoparna ett, som det syntes dem, listigt argument: att kejsaren för det som han redan hade gjort bot för, ånyo skulle dömas att genom offentlig botgöring (publica penitentia), sedan han lagt ned vapnen, på ett sätt oåterkalleligt göra kyrkan fyllest, fastän både den världsliga rättens lagar inte dömer två gånger för ett enda brott som begåtts en gång, och vår lag innehåller att Gud inte dömer två gånger för samma sak. Detta domslut motsade få, fler gav sitt samtycke, men den största delen, som brukligt är i sådana fall, samtyckte till orden för att inte stöta sig med stormännen. Sedan han alltså dömts frånvarande och ohörd, varken bekännande eller överbevisad, tvingade de honom att lägga ned vapnen inför den helige bekännaren Medardus och den helige martyren Sebastianus kroppar och lägga dem framför altaret, och sedan han klätts i mörk dräkt, spärrade de in honom under ett visst tak under stark bevakning. När denna sak var avslutad, fick folket vid Sankt Martins mässa tillåtelse att gå och återvände bedrövat över sådana gärningar till sitt eget, men Lothar återvände med sin far till Aachen för att övervintra. Under denna vinter samlades folk i skaror, såväl från Frankien som från Burgund, också från Aquitanien och dessutom från Germanien, och klagade med jämmerfulla klagomål över kejsarens olycka. I Frankien förenade greve Eggardus och Uuillelmus, stallgreve (comes stabuli), alla de kunde i den gemensamma viljan att återinsätta kejsaren; från Germanien sändes abbot Hugo till Aquitanien av Ludvig och av dem som hade flytt dit, nämligen biskop Drogo och de övriga, och han eggade Pippin till just detta; vidare upptände Berhardus och Uuerinus folket som bodde i Burgund med övertalningar, lockade dem med löften, band dem med eder och förenade dem i en och samma vilja. ## kap. 50 (MGH s. 484) (maskinöversättning) [50.] När vintern var över och våren redan visade sitt rosiga ansikte, tog Lothar med sig sin far, begav sig på väg genom pagus Hasbaniensis och styrde mot staden Paris, där han befallde att alla hans trogna skulle möta honom. Greve Eggebardus och andra stormän i detta område gick honom till mötes med en stor samlad styrka för att strida för kejsarens befrielse; och saken hade kommit till utförande, om inte den mycket fromme kejsaren, som såg upp med både mångas fara och sin egen, med befallning och besvärjelse hade hindrat dem från detta företag. Till slut kom man så till den helige martyren Dionysius kloster. ## kap. 51 (MGH s. 486–490) (maskinöversättning) [51.] Pippin drog ut från Aquitanien med en mycket stor styrka och kom ända till Seine, men stannade, eftersom förstörda broar och skepp som sänkts i djupet hindrade övergången. Greverna Uuerinus och Berhardus, som hade samlat mycket många bundsförvanter från Burgunds trakter, kom ända till floden Marne, och där slog de sig ned några dagar i villan Bonogilum och de gods (praedia) som ligger runt omkring, dels uppehållna av luftens stränghet och oväder, dels kvarhållna för att samla bundsförvanter. Den heliga fastans tid stod för dörren; i dess första vecka, på torsdagen, sände de sändebud, abbot Adrebaldus och greve Gautselmus, till kejsarsonen Lothar och begärde att kejsaren skulle befrias från förvarets bojor och lämnas till dem. Om han gick med på deras begäran, skulle också de vara honom till hjälp hos fadern för att hans välfärd och hans ära, som en gång hade bestämts, skulle bevaras; men om inte, skulle de, även om det måste ske med fara för dem själva, söka upp honom och möta dem som stod emot dem i denna sak med vapen, med Gud som domare. På detta budskap svarade Lothar att ingen mer än han både led med faderns olycka och gladdes med hans lycka, och att skulden för den herravälde (senioratus) som erbjudits honom inte borde läggas honom till last, eftersom de själva hade övergett och förrått fadern, och att fläcken av fängelseförvaret inte med rätta kunde brännmärkas på honom, eftersom det var känt att detta hade skett genom biskoparnas dom. Med detta svar sändes de nämnda sändebuden tillbaka till dem som hade sänt dem; det uppdrogs åt dem att greve Vuarinus och Odo, liksom abbotarna Fulco och Hugo, skulle komma till honom, så att man med dem kunde överlägga om hur deras begäran kunde uppfyllas; samme kejsarson Lothar befallde också att sändebud skulle skickas till honom följande dag, som skulle få veta av honom tiden för de nämnda männens ankomst och så möta honom på den överenskomna dagen för att förhandla om den nämnda saken. Men sedan han ändrat sin plan, lämnade han fadern i Sankt Dionysius kloster och begav sig själv med dem som följde honom av gunst till Burgund, kom ända till Vienne och valde att slå sitt läger där. Men de som hade stannat kvar hos kejsaren uppmanade honom att åter ta emot de kejserliga insignierna. Men kejsaren, fastän han på det sätt som har sagts hade uteslutits ur kyrkans gemenskap, ville ingalunda förhastat gå med på deras mening, utan ville på söndagen, som inföll följande dag, i Sankt Dionysius kyrka försonas genom biskoparnas tjänst, och samtyckte till att omgjordas med vapnen genom biskoparnas händer. Vid detta växte folkets jubel så mycket, att till och med själva elementen syntes både lida med honom i hans orätt och glädjas med honom när han upprättades: ända till den tiden hade nämligen ett så starkt våld av stormar och en sådan häftighet av regn rått, att vattnens överflöd växte utöver det vanliga och vindarnas blåst gjorde flodernas fåror ofarbara; men vid hans avlösning syntes elementen på något sätt ha sammansvurit sig så, att de rasande vindarna genast mildrades och himlens ansikte återvände till sin forna och sedan länge osedda klarhet. ## kap. 52 (MGH s. 490–496) (maskinöversättning) [52.] Kejsaren begav sig alltså på väg från den platsen, men ville ingalunda förfölja sin son som drog bort, fastän många uppmanade honom till det. Därifrån kom han alltså till Nantogilum och sedan till den kungliga villan Carisiacum; medan han uppehöll sig där, väntade han på sin son Pippin och på dem som bodde på andra sidan Marne, och också på dem som hade tagit sin tillflykt över Rhen till hans son Ludvig, och också på sonen Ludvig själv, som var på väg till honom. Medan han uppehöll sig där mitt i fastetiden, då också dagens glädje log och kyrkans sång vid gudstjänsten uppmanade och sade: ”Gläd dig, Jerusalem, och fira högtid, alla ni som älskar henne”, kom en mycket stor mängd av hans trogna dit och gladdes med den gemensamma glädjen. Kejsaren tog välvilligt emot dem och tackade dem för deras obrutna trohet, och sände sin son Pippin med glädje till Aquitanien, men tillät de övriga att glada återvända till de platser som passade dem. Själv kom han till Aachen, och där tog han emot kejsarinnan (augusta) Judith, som biskop Rataldus och Bonefatius förde tillbaka från Italien, och också Pippin – sonen Karl hade han redan länge haft hos sig –, och där firade han påskens högtid med sin vanliga andakt. Efter dess firande övade han sig med jakt i Ardennerna, och efter den heliga pingstens högtid ägnade han sig åt jakt och fiske i trakterna kring Romericus berg (Romerici mons). Men när kejsarsonen Lothar drog sig undan från fadern och begav sig till de nämnda trakterna, hade greve Lantbertus och Matfridus och mycket många andra stannat kvar i Neustriens trakter, och de försökte hålla dessa trakter med egen kraft. Detta tog greve Odo och många andra som gynnade kejsarens sida illa upp, och de grep till vapen mot dem och försökte driva bort dem från dessa platser eller åtminstone drabba samman med dem. Eftersom denna sak sköttes slappare än det anstod och sågs över mindre varsamt, tillfogade den dem en inte ringa olycka: medan fienderna nämligen oväntat föll över dem och de själva iakttog mindre försiktighet än saken krävde, vände de ryggen åt fienderna som trängde på; och där omkom Odo själv med sin bror Uuillelmus och mycket många andra, och de övriga satte sin räddning i flyktens hjälp. När denna sak var avklarad, sände de som hade vunnit segern så snart som möjligt till Lothar, eftersom det varken syntes dem tryggt att stanna där eller de kunde förena sig med Lothar, då de fruktade att kejsaren antingen skulle falla över dem om de stannade där, eller åtminstone möta dem på vägen om de skyndade till sina egna; de bad att han skulle bistå dem, som omringades av fruktan för en så stor fara. När han hade hört om deras fara och om det som hade skett, beslöt han att komma dem till hjälp. Vid den tiden befäste greve Vuerinus med mycket många bundsförvanter borgen Chalon så gott han kunde, för att den skulle vara en tillflykt och ett skydd för honom och hans män, om något nytt skulle företas av anhängarna av den motsatta sidan. När Lothar hade fått veta detta, beslöt han att oförmodat komma dit, vilket han dock inte kunde göra. Han kom dock och omringade staden (oppidum); det som låg runt omkring staden brändes upp av eld. Man stred häftigt i fem dagar, och till slut togs staden först emot på villkor att den gav sig; men sedan, tvärtom, på grymma segrares sätt, härjades först kyrkorna genom plundringar, skatterna plundrades och de gemensamma förråden rövades, och till sist förtärdes staden av en glupsk eld, utom en liten basilika, som genom ett häpnadsväckande under inte kunde brinna, fastän den var omgiven av rasande lågor från alla håll och lågorna slickade den; den var helgad åt Gud till den salige martyren Georgius ära. Det var dock inte Lothars vilja att staden skulle sättas i brand. Efter stadens intagande halshöggs genom krigarnas rop greve Gotselmus och likaså greve Sanila och även herrens vasall (vasallus dominicus) Madalelmus, och Gerberga, den framlidne greve Uuillelmus dotter, dränktes i vattnet som giftblanderska (venefica). ## kap. 53 (MGH s. 496–500) (maskinöversättning) [53.] Medan detta skedde, hade kejsaren med sin son Ludvig kommit till staden Langres, och i denna stad mottog han ett sådant budskap, som gjorde honom mycket bedrövad. Hans son Lothar begav sig från Chalon på väg till Autun, och därifrån kom han till staden Orléans, och sedan kom han till pagus Cenomannicus, till en villa som heter Matualis. Men kejsaren förföljde honom med sina män och mycket stora styrkor och samtidigt med sonen Ludvig. När hans son Lothar hörde detta, slog han, sedan han redan fått tillbaka sina män, läger på inte långt avstånd från fadern; och där dröjde man i fyra dagar medan sändebud gick fram och tillbaka. Den fjärde natten började Lothar med alla sina män att dra sig tillbaka. Mot honom drog fadern, kejsaren, fram på en genare väg, tills man kom till floden Loire vid borgen Blesense, där floden Ciza flyter samman med Loire. Sedan läger slagits där på båda sidor, mötte också sonen Pippin fadern med så stor krigisk utrustning som han kunnat få. Bruten till krafterna kom Lothar alltså som en bönfallande till sin far; denne tuktade honom med ord och band både honom själv och hans stormän, dem han ville, med eder, och sände honom tillbaka till Italien, sedan de trånga passvägar som leder över till Italien hade spärrats, så att ingen kunde gå över utan väktarnas tillåtelse. När detta var gjort, kom han med sin son Ludvig ända till Orléans, och där, sedan han tillåtit både sonen och de andra att återvända till sitt eget, kom han själv till Paris. Vid den tiden, omkring Sankt Martins mässa, höll han en allmän församling i palatset Attiniacum, och där beslöt han att rensa ut mycket som felaktigt hade vuxit in, både i kyrkliga och allmänna angelägenheter, och i synnerhet var det följande: han befallde sin son Pippin genom abbot Hermoldus att de kyrkliga egendomar som fanns i hans rike, vilka han antingen själv hade tilldelat sina män eller dessa själva hade rövat åt sig, utan dröjsmål skulle återställas till kyrkorna. Han sände också sändebud (missi) genom städerna och klostren och befallde att det kyrkliga tillståndet, som nästan hade fallit samman, skulle resas upp till sitt forna tillstånd. Likaså befallde han att sändebud skulle gå genom varje grevskap för att hejda rövarnas och tjuvarnas vildhet, som hade uppstått i ohörd grad, och att de, där deras större våld hade fallit in, också skulle ta till hjälp de närliggande greverna och biskoparnas män för att besegra och krossa sådana. Och om vart och ett av detta skulle de rapportera till honom vid det nästa allmänna riksmötet i Worms, som han utlyste att hållas när vintern hade gått och vårens behag inbjöd till det. ## kap. 54 (MGH s. 500–506) (maskinöversättning) [54.] Kejsaren tillbringade alltså den största delen av vintertiden i Aachen, och därifrån begav han sig till Thionville före Herrens födelse, vilken högtid han firade i Metz med sin bror Drogo; men den heliga Marias renings högtid bestämde han att fira i samma Thionville, dit också folket kom, som det hade befallts. Medan han uppehöll sig där, klagade han över vissa biskopar för sitt avsättande, men eftersom några hade flytt till Italien och några, som kallats, inte velat lyda, var endast Ebo närvarande av dem som anklagades. När denne trängdes att avlägga räkenskap för sådant, klagade han över att han ensam trängdes, medan alla de i vilkas närvaro detta hade skett lämnades i fred. Men när de övriga biskoparna invände att hans närvaro var nödvändig, men ursäktade honom för att ha en oskyldig vilja [osäker tolkning], tog samme Ebo till slut illa vid sig att plågas med sådant, och sedan han begärt några biskopars råd, avlade han själv en viss bekännelse mot sig själv och bekräftade att han var ovärdig prästämbetet och dömde sig att oåterkalleligt avstå från det; detta överlämnade han till biskoparna och genom dem till kejsaren. När detta skett, avlägsnades Agobardus, ärkebiskop av Lyon, som hade kallats men dröjde med att komma, från biskopsämbetet i kyrkan, eftersom han tre gånger hade kallats att göra fyllest, medan de övriga, som vi har sagt, flydde till Italien. Den följande söndagen, som föregick början av den heliga fastan, kom herr kejsaren och också biskoparna och hela folket vid denna församling till staden Metz, och under mässans firande sjöng sju ärkebiskopar de sju bönerna för kyrklig försoning över honom, och när alla folk såg detta tackade de Gud mycket för kejsarens fullständiga återupprättelse. Efter allt detta återvände såväl herr kejsaren som hans folk jublande till Thionville, och när den heliga fastetidens söndag inföll, befallde han var och en att återvända till sitt eget. Själv tillbringade han fastetiden där, men firade påskens högtid i Metz. Efter påskhögtiden och pingstens vördnadsvärda dag begav han sig enligt överenskommelsen till staden Uuangionum, som nu kallas Uuarmatia, för att hålla en allmän församling; där mötte honom också hans son Pippin, och inte heller hans andre son Ludvig saknades. Enligt sin vana lät kejsaren ingalunda denna församling vara utan allmän nytta: han strävade nämligen efter att noggrant undersöka vad vart och ett av de sändebud som skickats till olika trakter hade gjort. Och eftersom några av greverna befanns slappa i att tillrättavisa och utrota rövare, tuktade han deras slapphet med olika domslut och med välförtjänt klander; och han förmanade sönerna och folket att älska rättvisan och att befria alla goda från förtrycket av de rövare som förtryckte dem; han hotade också att han skulle fälla ett strängare domslut över dem som inte ville lyda denna förmaning. Och när han avfärdade folket från detta riksmöte och hade bestämt det följande i Thionville efter påsk, begav han sig till Aachen för att övervintra, och sände bud till sin son Lothar att han skulle sända några av de förnämsta av sina män till samma plats, så att ett sätt för ömsesidig försoning mellan honom och den andre kunde utforskas. Kejsarinnan Judith överlade med kejsarens rådgivare, eftersom kraften, som det syntes, övergav kejsarens kropp, och om döden skulle komma, skulle fara hota både henne själv och Karl, om de inte vann någon av bröderna för sig; och då de förmodade att ingen av kejsarens söner var så lämplig för denna sak som Lothar, uppmanade de kejsaren att sända fredliga sändebud till honom och inbjuda honom till just detta; och kejsaren, som alltid strävade efter fred och alltid var en vän av fred och en älskare av enhet, sökte att inte bara sönerna utan också fienderna skulle förenas med honom i kärlek. ## kap. 55 (MGH s. 506–510) (maskinöversättning) [55.] I den överenskomna villan och vid den förut bestämda tiden kom mycket många sändebud från sonen, de som han själv hade befallt; bland dem var också Uuala den förste. När den ovannämnda saken hade dryftats och förts till sitt slut, ville kejsaren med sin hustru försonas först med Uuala själv, och de förlät med stor beredvillighet och hjärtats godhet alla de förseelser som han hade begått mot dem; och han sände bud genom honom och de övriga sändebuden till sonen att han så snart som möjligt skulle komma; om han gjorde det, skulle han veta att det skulle vara högst till hans fördel. De återvände och rapporterade saken för sonen. Men för att kejsarens budskap inte skulle föras till utförande, trädde sjukdom och feber emellan, och den förde Uuala bort från de mänskliga tingen, men kastade Lothar i sängen och lät honom tyna under mycket lång tid. Men kejsaren, som av naturen var mycket mild, besökte, när han hörde att sonen hade gripits av dålig hälsa, honom genom mycket trogna sändebud, nämligen sin bror Hugo och greve Adalgarius, och strävade efter att få veta allt om hans besvär, och efterliknade därmed den salige David, som, fastän han ansattes av sin son med många förföljelser, ändå tog hans död mycket svårt. Men sedan Lothar tillfrisknat när sjukdomen hade upphört att rasa, meddelades kejsaren att han bröt mot villkoren i de eder som han tidigare hade lovat, och att hans män framför allt plågade Sankt Petrus kyrka, som både hans farfar Pippin och hans far Karl och även han själv hade tagit i sitt beskydd, med mycket grym förödelse. Detta förbittrade hans mycket milda sinne så mycket, att han på ett sätt, som det syntes, utöver det vanliga sände sändebud och gav dem nästan ingen tid att fullborda en så lång resa. Han sände till Lothar och förmanade honom att inte tillåta att sådant skedde, och påminde honom om att han, när han gav honom Italiens rike, samtidigt också anförtrott honom omsorgen om den heliga romerska kyrkan, och att han ingalunda borde tillåta att den som han hade åtagit sig att försvara mot motståndare plundrades av hans egna. Han påminde honom också om de eder som han nyligen hade lovat honom, så att han inte, genom att glömma eller ringakta dem, skulle förolämpa gudomen, vilket han inte skulle vara okunnig om att inte skulle bli ostraffat för honom. Samtidigt befallde han också att underhållsförråd (stipendiariae annonae) och lämpliga rastplatser skulle förberedas för honom längs hela vägen som leder till Rom; han sade nämligen att han ville besöka de saliga apostlarnas trösklar. Att detta skedde hindrades av nordmännens infall i Frisland. När han drog i väg för att kväva deras övermod, sände han sändebud till Lothar, nämligen abbot Fulco och greve Richardus och även abbot Adrebaldus; av dessa skulle Fulco och Richardus föra tillbaka svar till honom från Lothar, men Adrebaldus skulle bege sig till Rom för att rådfråga påven Gregorius om det nödvändiga och framföra kejsarens vilja och det övriga som ålagts honom. Men när Lothar tillfrågades om detta, och också om de egendomar som tagits från vissa kyrkor som ligger i Italien, gick han med på en del, men svarade att han inte kunde iaktta en del. Och Fulco och Richardus meddelade detta för kejsaren, när han återvände från Frisland efter nordmännens flykt, i palatset Frankfurt; där ägnade han sig åt höstjakt och vände sig sedan till Aachen för att övervintra. ## kap. 56 (MGH s. 510–516) (maskinöversättning) [56.] Adrebaldus kom till Rom, så som det hade befallts honom, och fann herr påven Gregorius sjuk, i synnerhet av ett blodflöde som flöt ur näsan, visserligen sakta men oavbrutet; men av kejsarens ord och hans medlidande blev han så upplivad av glädje, att han förklarade att han nästan hade glömt sitt eget besvär. Därför undfägnade han också sändebudet mycket rikligt medan det uppehöll sig hos honom, och begåvade honom mycket rikt när han drog därifrån, och sände med honom två biskopar, Petrus av staden Civitavecchia och Georgius, regionarius i staden Rom och tillika biskop. Men när Lothar hörde om de nämnda biskoparnas resa till herr kejsaren, sände han Leo – som då hade ett högt anseende hos honom – till Bologna, och denne hindrade biskoparna under stora hotelser att resa vidare. Adrebaldus tog dock i hemlighet emot det brev som var avsett för kejsaren av dem och anförtrodde det åt en av sina män att bära under sken av att vara tiggare tills han hade passerat Alperna, och lämnade sedan över det till kejsaren. Det är förunderligt att säga hur stor en dödlig farsot som vid den tiden angrep det folk som hade följt Lothar. På kort tid, från den 1 september till Sankt Martins mässa, gick nämligen dessa hans stormän ur livet: Iesse, förut biskop av Amiens, Helias, biskop av staden Troyes, Uuala, abbot i klostret Corbie, Matfridus, Hugo, Lantbertus, Godefridus och likaså hans son Godefridus, Agimbertus, greve av Pertensis, Burgaritus, förut föreståndare för de kungliga jägarna; och också Richardus kom knappt undan, och inte långt därefter dog också han. Det var nämligen dessa om vars bortgång det sades: Frankien har berövats sin adel, liksom urkraftats till sin styrka med avskurna senor, och klokheten har gjorts om intet genom deras död. Men när de på detta sätt fälldes som av ett grymt tveeggat svärd, visade Gud hur hälsosamt och hur nyktert det är att iaktta det som bevisligen utgår ur hans mun: ”Den vise”, säger han, ”berömme sig inte av sin vishet, inte heller den starke av sin styrka, inte heller den rike av sin rikedom.” Men vem kan på värdigt sätt beundra kejsarens sinne, med vilken stor besinning den gudomliga mildheten styrde det? När han nämligen fick detta budskap, jublade han varken inom sig eller hånade fiendernas död, utan slog sig för bröstet med knytnäven, och med ögonen fyllda av tårar bad han med stor suck att Gud skulle bli dem nådig. Vid samma tid sattes ett anfall från bretonerna i rörelse, men det lade sig lika lätt som kejsaren satte sitt hopp till honom, om vilken det med största sanning sägs: ”Ty du förmår, Herre, när du vill.” Under just de dagar då den saligaste ständiga jungfrun Marias rening firas, samlades en församling i Aachen, stor visserligen, men i synnerhet av biskopar; där klagade man bland annat över andra för kyrkan nödvändiga angelägenheter, men i synnerhet över de övergrepp som Pippin och hans män hade gjort mot kyrkorna. Därför utfärdades en kejserlig befallning och en påminnelseskrift (commonitorium) från det gemensamma kyrkomötet, genom vilka Pippin och hans män skulle påminnas om med hur stor fara för dem själva de hade tillskansat sig de kyrkliga egendomarna. Denna sak fick ett lyckligt slut; ty Pippin tog villigt emot sin fromme fars och de heliga männens förmaningar, lydde hörsamt och förordnade, också genom avtryck av sin ring, att allt som tagits i besittning skulle återställas. ## kap. 57 (MGH s. 516–518) (maskinöversättning) [57.] Närmast därefter höll kejsaren ett riksmöte i pagus Lugdunensis på sommaren, på en plats som kallas Stramiacus, med sönerna Pippin och Ludvig; att Lothar inte var närvarande hindrades nämligen av den nämnda sjukdomens kraft. Där lät han dryfta saken om kyrkorna i Lyon och Vienne, som stod tomma, eftersom deras tidigare biskopar, Agobardus, inte hade kommit för att avlägga räkenskap när han befallts, och Bernardus av Vienne visserligen hade varit närvarande, men åter hade tagit till flykten; men denna sak förblev ofullbordad på grund av biskoparnas frånvaro, som har sagts. Men också goternas sak dryftades där; av dem gynnade några Berhardus sida, medan andra drevs av gunst för Beringarius, son till den framlidne greve Hunrocus; men sedan Beringarius ryckts bort av en förtidig död, förblev makten över Septimanien i mycket hög grad hos Berhardus, sedan sändebud hade sänts dit för att föra det som behövde rättelse till ett bättre tillstånd. När detta var gjort och också sönerna och folket hade avfärdats, återvände kejsaren efter avslutad höstjakt vid Sankt Martins mässa till Aachen och tillbringade vintern där; Herrens födelses och likaså påskens högtid firade han nämligen där enligt den sed som var tillbörlig och alltid mycket förtrogen för honom. ## kap. 58 (MGH s. 518–524) (maskinöversättning) [58.] Mitt under påskhögtiden visade sig ett alltid fruktansvärt och sorgligt järtecken, nämligen en komet (cometes), i Jungfruns stjärnbild, i den del av samma stjärnbild där Ormens stjärt och likaså Korpen omsluter hennes mantel nedtill [osäker tolkning]. När den inte, på de sju vandrande stjärnornas sätt, styrde mot öster, gick samma stjärna under 25 dagar – vilket är förunderligt att säga – genom Lejonets och Kräftans och även Tvillingarnas stjärnbilder, och lade till slut i Oxens huvud, under Kuskens fötter, ned sitt eldklot och sina långa strålar, som den hade sträckt ut åt alla håll. När kejsaren, som var mycket intresserad av sådant, först av alla såg den, så snart den visade sig, strävade han, innan han gav sina lemmar åt vilan, efter att kalla till sig en viss person – nämligen mig, som har skrivit detta och som troddes ha kunskap i denna sak – och fråga vad jag ansåg om detta. När jag bad honom om tid för att betrakta stjärnans utseende och därigenom utforska sakens sanning och meddela den följande dag, när jag fått veta den, trodde kejsaren – vilket var sant – att jag ville vinna tid, för att inte tvingas svara något sorgligt, och han sade: ”Gå ut på balkongen (meniana) som gränsar till detta hus och meddela oss det du ser! Jag vet nämligen att denna stjärna ingalunda sågs av mig i går kväll eller visades av dig, men jag vet att detta tecken är kometernas, om vilket vi redan talade under de gångna dagarna. Men säg vad det synes dig förebåda!” Och när jag hade sagt något och tystnat, sade han: ”Det finns en sak som du ännu förtiger: det sägs nämligen att en förändring av riket och furstens död visas genom detta järtecken.” Och när jag hade framfört profetens vittnesbörd, där det sägs: ”Frukta inte för himlens tecken, som folken bävar för”, sade han, endast med storsinthet och klokhet: ”Vi bör inte frukta någon annan än honom som är skaparen av oss och av denna stjärna. Men vi kan inte nog förundra oss över och prisa hans mildhet, som värdigas förmana vår tröghet med sådana tecken, fastän vi är syndare och obotfärdiga. Eftersom detta järtecken alltså angår både mig och alla gemensamt, låt oss alla, efter förmåga och förstånd, skynda till det bättre, för att vi inte, medan han visar sin barmhärtighet och vår obotfärdighet står i vägen, ska befinnas ovärdiga den.” När han hade sagt detta, unnade han sig själv en liten stund vin och befallde alla att göra detsamma, och befallde var och en att dra sig tillbaka till sitt eget; och den natten, så som det har berättats för oss, överlämnade han nästan helt vaken och fylld med lovsånger och böner till Gud åt det följande dagsljuset. I dess gryning kallade han till sig hovets tjänare och befallde att allmosor så rikligt som möjligt skulle ges åt de fattiga och åt Guds tjänare, såväl munkar som kaniker, och lät mässor firas av alla han kunde, inte så mycket av fruktan för sig själv som av omsorg om den kyrka som anförtrotts honom. När detta hade ordnats på rätt sätt, begav han sig, så som han hade bestämt, på jakt i Ardennerna; och den gick, som man sade, utöver det vanliga mycket lyckligt för honom, och allt som behagade honom vid den tiden fick en lycklig utgång. ## kap. 59 (MGH s. 524–528) (maskinöversättning) [59.] Vidare, på kejsarinnans och palatsämbetsmännens enträgna uppmaning, överlämnade kejsaren i Aachen en viss del av riket åt sin älskade son Karl, men eftersom den förblev verkningslös, förtigs den också av oss. När hans bröder hörde detta och tog illa vid sig av det, inledde de ett samtal med varandra, men då de såg att de inte kunde göra något emot det och dolde sitt uppsåt, dämpade de mycket lätt faderns förstämning, som syntes ha uppstått av detta. Medan kejsaren uppehöll sig med detta hela sommaren, utlyste han en allmän församling på hösten, det vill säga i mitten av september, i Carisiacum. Till denna plats och vid denna tid kom hans son Pippin till honom från Aquitanien och deltog i själva församlingen. Där omgjordade herr kejsaren sin son Karl med mannens vapen, det vill säga med svärdet, smyckade hans huvud med den kungliga kronan och tilldelade honom den del av riket som hans namne Karl hade haft, det vill säga Neustrien. Så sände herr kejsaren, sedan han så mycket som stod i hans makt hade befäst välviljans band mellan sönerna, Pippin till Aquitanien, men Karl till den del av riket som tilldelats honom. Och de närvarande stormännen i provinsen Neustrien gav Karl sina händer och band sin trohet med ed, och var och en av de frånvarande gjorde likaså senare. På samma plats och vid samma tid var nästan alla Septimaniens adelsmän närvarande och klagade över Berhardus, hertig i dessa trakter, för att hans män efter behag missbrukade såväl kyrkliga som enskilda egendomar utan någon hänsyn till gudomligt eller mänskligt. Därför begärde de att herr kejsaren skulle ta dem under sitt beskydds värn och därefter sända sådana sändebud till samma land, som både med makt och klokhet skulle väga det som tagits med rättvis våg och bevara deras fäderneärvda lag åt dem. För att utföra detta sändes, enligt deras begäran och herr kejsarens val, greve Bonifatius och likaså greve Donatus, och också Adrebaldus, abbot i klostret Flauiniacum. När detta hade utförts på rätt sätt, drog kejsaren bort från den platsen och ägnade sig enligt sed åt höstjakt och samlade sig till Aachen för att tillbringa vintertiden. Den vintern, nämligen den 1 januari, visade sig en komets grymma eld i Skorpionens stjärnbild inte långt efter solnedgången. Dess hotfulla ansikte följdes inte långt därefter av Pippins bortgång. Under tiden var kejsarinnan Judith ingalunda glömsk av det råd som hon tidigare hade fattat med hovets rådgivare och de övriga adelsmännen i frankernas rike, och de övertalade kejsaren att sända sändebud till sin son Lothar, som skulle inbjuda honom till fadern på det villkoret, att han, om han ville vara sin bror Karls vän och hjälpare, förmyndare och beskyddare, skulle komma till fadern och veta att han av honom skulle få förlåtelse för allt som han felaktigt hade gjort och samtidigt få hälften av riket, med undantag av Bayern. Denna sak syntes både Lothar och hans män i allt fördelaktig. ## kap. 60 (MGH s. 530–532) (maskinöversättning) [60.] Han kom alltså, enligt överenskommelsen, till Worms efter påskhögtiden. Fadern tog emot honom med stor glädje och befallde att hans män skulle undfägnas rikligt, och han utförde allt så som han hade utlovat, i så hög grad att han, sedan han gett honom tre dagars frist, själv skulle dela hela hans rike med sina män, om det behagade honom, dock så att valet av delarna förblev hos kejsaren och Karl; men om inte, skulle han hellre anse att delningen borde göras av kejsaren och Karl. Lothar och hans män överlät därför delningen av riket åt herr kejsaren efter hans eget behag och försäkrade att de ingalunda kunde utföra denna delning på grund av okunnighet om orterna. Kejsaren delade därför hela sitt rike med en, som det syntes honom och hans män, rättvis vågskål, utom Bayern, som han lämnade åt Ludvig och därför inte överlät åt någon i deras del. När detta var gjort och sönerna och hela folket hade kallats samman och valet hade getts honom, valde Lothar att hålla den södra delen från floden Maas, men lämnade den västra åt sin bror Karl att ha, och betygade inför hela folket med ord att han ville att han skulle ha den. Kejsaren gladde sig alltså över detta, och hela folket applåderade sådana gärningar och sade att allt behagade dem; men Ludvigs sinne sårades inte litet av dessa händelser. Kejsaren frambar tack till Gud för dessa händelser och förmanade sönerna att vara eniga och skydda varandra, och att Lothar skulle bära omsorg om sin yngre bror, vars andlige fader han borde minnas att han var, och att Karl skulle visa honom den ära som tillkom en andlig fader och en äldre bror. Och när han som en sann fredens älskare hade utfört detta och sått ömsesidig kärlek mellan bröderna och mellan båda sönernas folk, så mycket som det stod i hans makt, sände han glad den glade Lothar till Italien, rikt begåvad med många gåvor, välsignad med faderns välsignelser och förmanad att åtminstone inte glömma det som han nyligen hade lovat. Han firade alltså Herrens födelses och påskens högtider i Aachen med stor glans. ## kap. 61 (MGH s. 532–540) (maskinöversättning) [61.] Men när Ludvig hörde om sådan vilja hos fadern mot hans bröder och om delningen av riket mellan dem, fördrog han det inte, och därför beslöt han att göra anspråk på allt av riket som låg på andra sidan Rhen. När detta hade rapporterats för kejsaren, beslöt han att det skulle skjutas upp till efter påskhögtiden. När den var firad, ansåg han att man ingalunda borde dröja i sådana saker, och gick med stora styrkor över Rhen och Main och kom till Triburae, och där slog han sig ned en tid för att samla en här. När den hade samlats, drog han ända till Bodomia, och där kom sonen, fastän ovilligt, som en bönfallande, och när han blev tillrättavisad av honom bekände han att han hade handlat illa och förklarade att han skulle rätta till det som felaktigt hade gjorts. Men kejsaren, som använde den mildhet som var honom vanlig och alltid kär, både förlät sonen och tillrättavisade honom först med något stränga ord, så som det var tillbörligt, men lämnade honom sedan, lugnad med mildare ord, i hans rike, och på återvägen gick han över Rhen på en plats som kallas Confluentes, för att utföra sin vanliga jakt i Ardennerna. Medan han ägnade sig åt den, kom mycket pålitliga budbärare till honom och försäkrade – vilket var sant – att några av aquitanerna väntade på hans beslut om hur det aquitanska rikets angelägenheter skulle ordnas, men att andra tog illa vid sig av att de hade hört att samma rike hade överlämnats åt Karl av fadern. Ty till kejsaren, som var bekymrad över sådant, kom Ebroinus, den mycket förnäme biskopen av Poitiers, till Flatera och meddelade att både han själv och de övriga stormännen i samma rike väntade på kejsarens vilja och ville utföra härskarens befallning. I denna vilja var nämligen alla de största av stormännen eniga; av dem var de främsta själve Ebroinus, den vördnadsvärde biskopen, greve Reginardus, Gerardus, likaså greve och den framlidne Pippins svärson, och även Ratharius, likaså greve och Pippins svärson, och också mycket många andra som följde deras vilja och på intet sätt kunde skiljas från dem. Men den andra delen av folket, av vilka en viss Emenus var den störste, tog med sig den framlidne kung Pippins son, som likaså hette Pippin, och strövade omkring åt alla håll, så som det är sed hos sådana, och ägnade sig åt plundring och tyranni. Den nämnde biskopen Ebroinus bad därför kejsaren att inte länge skjuta upp denna krypande sjukdom, utan i tid bota en sådan olägenhet genom sin ankomst, innan en så stor farsot kunde smitta mycket många. Kejsaren sände den nämnde biskopen tillbaka till Aquitanien med många tacksägelser, och gav sina trogna de befallningar som syntes lämpliga och befallde att några av dem skulle möta honom på hösten i Chalon; där utlyste han nämligen en allmän församling. Ingen må vredgas på kejsaren för att han, på grymhetens bud, ville beröva sin sonson riket, eftersom han själv kände folkets medfödda sed, då han hade vuxit upp tillsammans med dem, och visste att de, ivriga i lättsinne och andra laster, helt hade avsagt sig allvar och stadga; och för att de skulle kunna göra hans far Pippin sådan, drev de bort från Aquitaniens gränser nästan alla som hade sänts för att vaka över honom, så som de en gång hade getts honom av fadern Karl. Hur stora och hur beskaffade vidunder av ondska och laster, både offentliga och enskilda, som uppstod i samma rike efter deras bortgång, visar också de nuvarande människornas sätt i våra dagar. Den mycket fromme kejsaren ville att gossen skulle uppfostras fromt och förnuftigt, för att han inte, hemfallen åt laster, sedan varken skulle kunna styra och gagna sig själv eller andra, och han tänkte på det som man läser att en viss man sade till sitt försvar, när han inte ville överlämna riket åt sina söner, som ännu var i en späd ålder: ”Jag förbjuder nämligen inte att de som är födda av mig hålls i ära därför att jag avundas dem, utan därför att jag vet att dessa sysselsättningar ger de unga näring åt vildhet.” Kejsaren begav sig alltså, så som han hade bestämt, på hösten till staden Chalon och ordnade både kyrkliga och allmänna angelägenheter på sitt sätt, och vände sig sedan till ordnandet av det aquitanska riket. Han bröt nämligen upp från samma plats med drottningen och sonen Karl och en stark styrka, och sedan han gått över floden Loire, begav han sig till arvernernas stad, Clermont, och där tog han välvilligt emot sina trogna som kom honom till mötes, enligt sin vanliga sed, och lät dem anförtros åt sin son Karl med de vanliga ederna. Några, som vägrade att komma honom till mötes som de borde och visa honom trohet, utan därtill strövade omkring kring hären med röveri och tog allt byte de kunde, lät han gripa och befallde att de skulle underkastas laglig rannsakan. ## kap. 62 (MGH s. 540–546) (maskinöversättning) [62.] Medan han höll på med detta, återkom högtiden för Herrens födelse, och samma högtid firade han i Poitiers med tillbörlig och vanlig ära. Medan han dröjde där och ordnade det som nyttan krävde, kom ett budskap till honom som sade att hans son Ludvig hade tagit med sig några sachsare och thüringar och fallit in i Alemannien. Denna sak vållade honom det största besvär; ty då han redan tyngdes av ålderdomen och hans lungor tyngdes mer än vanligt av ett överflöd av slem (flegma) – som ökar om vintern – och hans bröst skakades, tillkom också detta sorgliga budskap. Genom berättelsen om det greps han av så stor bitterhet, fastän han av naturen var mild nästan över mänskligt mått, storsint i sin styrka och mycket varsam i sin fromhet, att slemmet (pituita) växte ut till en böld (apostema) och hårdnade och ett dödligt sår bildades i hans inre organ. Hans obesegrade sinne gav dock, när han fick veta att Guds kyrka oroades och det kristna folket plågades av en sådan pest, varken vika för leda eller föll bruten av smärta, utan sedan han hade börjat den heliga fastan med sin hustru och sonen Karl, ställde han sig som ett hinder för att dämpa denna storm; och han som brukade göra hela denna tid högtidlig med psalmsång, ihärdiga böner, mässfirande och frikostighet med allmosor, så att han knappt en eller två dagar unnade sig att rida för motionens skull, ville nu inte ha någon dag ledig för att driva bort osämjan och återkalla freden. Ty han följde den gode herdens exempel och drog sig inte undan att bära förlusten av sin egen kropp för den hjord som anförtrotts honom. Därför är det inte att betvivla att den lön har getts honom som den störste och främste av herdar har lovat att ge dem som arbetar så. Med mycket stor möda, medan de nämnda olyckorna angrep hans kraft, kom han alltså till Aachen när den heligaste påskhögtiden stod för dörren, och där firade han den med sin vanliga andakt. När den var avslutad, påskyndade han att fullfölja det påbörjade företaget; ty sedan han gått över Rhen, begav han sig i hast till Thüringen, där han fick veta att Ludvig då uppehöll sig. Eftersom denne inte stod ut med att stanna där, då fadern redan närmade sig, och misströstade om sin sak, satte han sin räddning i flyktens hjälp; han köpte sig nämligen fri väg genom slavernas land och återvände till sitt eget. När han på så sätt hade återvänt, befallde kejsaren att en allmän församling skulle samlas i staden Uuangionum, som nu kallas Vuarmatia. Och eftersom Ludvigs sak förhöll sig så, men hans son Karl vistades med sin mor i Aquitanien, sände kejsaren till sin son Lothar i Italien och befallde honom att vara närvarande vid samma riksmöte, så att han kunde överlägga med honom om denna sak och om andra. Vid den tiden inträffade på tredje dagen av den stora litanian (letania maior) en ovanlig solförmörkelse: mörkret tog nämligen så överhand när ljuset drog sig tillbaka, att det inte syntes skilja sig från verklig natt. Stjärnornas fastställda ordning syntes nämligen så, att ingen stjärna led av att solljuset skymde den, utan snarare gav månen, som hade ställt sig emot den, så småningom, medan den rörde sig mot öster, ljuset tillbaka åt den från den västra sidan i form av en skära, så som den själv ser ut när den syns den första eller andra dagen, och så återfick hela skivan genom tillväxt hela sin skönhet. Fastän detta under tillskrivs naturen, fullbordades det dock med en sorglig utgång: genom det förebådades nämligen att detta människornas största ljus, som var ställt på ljusstaken i Guds hus och lyste för alla – jag menar kejsaren av mycket from åminnelse –, mycket snart skulle ryckas bort från de mänskliga tingen och att världen genom hans bortgång skulle lämnas i bedrövelsernas mörker. Han började alltså tyna bort av leda, och med en illamående mage vända sig från mat och dryck, ansättas av täta suckar, skakas av hicka och därigenom berövas sin kraft. Ty när naturen har övergetts av sina följeslagare, måste den nödvändigtvis besegrad mattas av. När han såg detta, befallde han att sommar- och fältbostäder skulle förberedas åt honom på en ö som gränsar till staden Mainz, och där anförtrodde han sig, övergiven av krafterna, åt sängen. ## kap. 63 (MGH s. 546–550) (maskinöversättning) [63.] Vem kan förklara hans omsorg om kyrkans tillstånd eller hans sorg över att den skakades? Vem kan berätta om de strömmar av tårar som han göt för att den gudomliga mildheten skulle skynda? Han sörjde nämligen inte över att han skulle gå bort, utan han jämrade sig över det som han visste skulle komma, och kallade sig olycklig, eftersom hans sista dagar avslutades med sådana olyckor. Till hans tröst var vördnadsvärda biskopar och mycket många andra Guds tjänare närvarande; bland dem var Heti, Triers vördnadsvärde ärkebiskop, Otgarius, likaså ärkebiskop av Mainz, och också Drogo, herr kejsarens bror, biskop av Metz och det heliga palatsets ärkekaplan (archicapellanus), åt vilken han anförtrodde allt sitt och sig själv desto förtroligare, ju närmare han visste att han stod honom. Genom honom frambar han dagligen sin bekännelses gåva och offret av en förkrossad ande och ett ödmjukat hjärta, som Gud inte föraktar. Hans föda var under 40 dagar endast Herrens kropp, medan han prisade Guds rättvisa och sade: ”Du är rättvis, Herre, så att jag, eftersom jag inte fastade under fastetiden, åtminstone tvingad betalar dig samma fasta.” Han befallde sin vördnadsvärde bror Drogo att låta kalla till sig tjänarna i hans kammare och befalla att hans egendom (res familiaris), som bestod av kungliga prydnader, nämligen kronor och vapen, kärl, böcker och prästerliga dräkter, skulle förtecknas i detalj. Åt honom förklarade han, så som det syntes honom, vad han borde skänka åt kyrkorna, vad åt de fattiga och slutligen vad åt sönerna, nämligen Lothar och Karl. Och åt Lothar sände han en krona och ett svärd prytt med guld och ädelstenar att ha på det villkoret, att han skulle hålla tro mot Karl och Judith och medge och skydda åt honom hela den del av riket som han med Gud och palatsets stormän som vittnen hade skänkt honom tillsammans med sig själv och inför sig själv [osäker tolkning]. När detta hade utförts på rätt sätt, tackade han Gud, eftersom han visste att ingenting eget fanns kvar åt honom. Under detta, medan såväl den vördnadsvärde biskopen Drogo som de övriga biskoparna frambar tack till Gud i allt som skedde – eftersom de såg att han, som dygdernas kör alltid hade följt, nu genom den efterföljande ståndaktigheten, liksom offerdjurets svans, gjorde hela sitt livs offer helt välbehagligt för Gud –, fanns det en sak som skymde deras glädje: de fruktade nämligen att han kanske ville vara oförsonlig mot sin son Ludvig, eftersom de visste att ett sår som ofta skärs upp eller bränns med brännjärn vållar den som bär det en bittrare smärta. I förtröstan på hans obesegrade tålamod, som han alltid hade visat, rörde de dock varsamt vid hans sinne genom hans bror Drogo, vars ord han inte ville förakta. Han visade först sitt sinnes bitterhet, men sedan han överlagt en liten stund och samlat de krafter han hade, försökte han räkna upp hur många och hur stora besvär han hade plågats med av honom, och vad han hade förtjänat genom att göra sådant mot naturen och Herrens bud. ”Men eftersom han själv”, sade han, ”inte kan komma till mig för att göra bot, gör jag det som tillkommer mig: med er och Gud som vittnen förlåter jag honom allt som han har syndat mot mig. Men det blir er sak att förmana honom, att han, om jag så ofta har förlåtit honom hans felsteg, ändå inte glömmer sig själv, han som för sin fars grå hår med sorg till döden och i sådant har föraktat den gemensamme Fadern Guds bud och hot.” ## kap. 64 (MGH s. 550–554) (maskinöversättning) [64.] När detta var gjort och sagt – det var nämligen lördagskvällen – befallde han att nattvigilierna skulle firas inför honom och att hans bröst skulle skyddas med det heliga korsets trä; och så länge han förmådde, märkte han med egen hand både pannan och bröstet med samma tecken, men när han tröttnade, bad han med en vink att det skulle göras genom hans bror Drogos händer. Han förblev alltså hela den natten berövad all kroppslig kraft, mäktig endast sinnets nykterhet. Följande dag, som var en söndag, befallde han att altartjänsten skulle förberedas och att mässan skulle firas genom Drogos tjänst, och att den heliga kommunionen enligt sed skulle ges honom genom hans händer, och därefter att han skulle få en klunk av en liten varm dryck. Sedan han smakat helt litet av den, bad han sin bror och de som stod omkring att ägna sig åt att vårda sina kroppar; han skulle vänta så länge som de behövde för att förfriska sig. Men när ögonblicket för hans bortgång stod för dörren, kallade han på Drogo genom att föra samman tummen med fingrarna – detta brukade han nämligen göra när han kallade på sin bror med en vink. När denne kom, och de övriga prästerna, anbefallde han sig med de ord och vinkar han kunde, bad att bli välsignad och begärde att det skulle göras som brukar göras vid själens utgång. Medan de gjorde detta, vände han, som många har berättat för mig, blicken åt vänster och sade, liksom förtörnad, med så stor kraft som han kunde, två gånger: ”Huz! huz!”, vilket betyder ”ut”. Därav är det uppenbart att han såg en ond ande, vars sällskap han varken ville ha levande eller döende. Men sedan han lyft ögonen mot himlen, såg han ditåt desto gladare, ju hotfullare han hade sett åt det andra hållet, så att han inte syntes skilja sig från en som log. Under sådana omständigheter fick han sitt nuvarande livs slut och gick, som vi tror, lyckligt bort till vilan, eftersom det sannerligen har sagts av den sanningsenlige läraren: ”Den kan inte dö illa som har levt väl.” Han dog den 20 juni i sitt 64:e levnadsår; och han styrde Aquitanien i 37 år, men som kejsare i 27. När själen hade gått bort, lät Drogo, kejsarens bror och biskop av Metz, tillsammans med andra biskopar, abbotar, grevar, herrens vasaller (vassi dominici) och en mycket stor skara av såväl prästerskap som folk, ta de kejserliga kvarlevorna och föra dem med stor ära till Metz, och han begravde dem värdigt i den helige Arnulfus basilika, där också hans mor var begravd.