# Muruj al-dhahab > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Muruj al-dhahab (verk:arabisk:masudi) - **Upphov:** al-Masʿudi - **Datering:** 0943/0956 - **Källsamling:** Arabiska källor om rus och Norden (OpenITI) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från arabiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-NC-SA 4.0 ## Svarta havet och rus (maskinöversättning) Vad Nitash beträffar sträcker det sig från Lazikas land till Konstantinopel. Dess längd är ettusenetthundra mīl och dess bredd vid utgångspunkten trehundra mīl. I det mynnar den stora flod som är känd som Atanabis, som vi redan har nämnt. Detta havs början ligger i norr, och längs det bor många av Jafets, Noas sons, efterkommande. Floden har sitt ursprung i en stor sjö i norr, ur källor och berg, och dess lopp över jordens yta är omkring trehundra farsakh, med sammanhängande bosättningar av Jafets efterkommande. Manitash-havet flyter, enligt vad några av dem som ägnat sig åt dessa frågor hävdar, tills det mynnar i Nitash-havet. Detta är ett stort hav, och i det finns olika slags stenar, örter och läkemedel; en rad av de forna filosoferna har omtalat det. Somliga kallar Manitash-havet en sjö och anger dess längd till trehundra mīl och dess bredd till hundra mīl. Ur det bryter Konstantinopels sund fram, som mynnar i Rumhavet; dess längd är trehundra mīl och dess bredd omkring femtio mīl. Vid det ligger Konstantinopel och bebyggelse från dess början till dess slut. Konstantinopel ligger på den västra sidan av detta sund och hänger samman med Rumiyas fastland, al-Andalus och andra länder. Därav följer – Gud vet bäst – enligt de astronomer som sammanställt tabellverk och andra av de äldre, att bulgharernas och rus hav, och Bajnas, pechenegernas och Bughrads hav – de är tre slags turkar – är Nitash-havet. Dessa folk kommer att omtalas längre fram i denna bok, om Gud den Högste vill, så som de förtjänar att omtalas, liksom hur deras bosättningar hänger samman och vilka av dem som seglar på detta hav och vilka som inte gör det. Gud vet bäst. ## al-Andalus och majus (maskinöversättning) Abd al-Rahman ibn Muawiya ibn Hisham ibn Abd al-Malik ibn Marwan hade dragit till al-Andalus år 139 och härskade där i trettiotre år och fyra månader; sedan dog han. Därefter härskade hans son Hisham ibn Abd al-Rahman där i sju år, och sedan dennes son al-Hakam ibn Hisham i omkring tjugo år. Hans ättlingar är dess härskare än i dag, så som vi nämnt att dess härskare är Abd al-Rahman ibn Muhammad. Abd al-Rahmans tronföljare är vid denna tid hans unge son al-Hakam [osäker tolkning], den bäste av människor i sin vandel och den mest rättrådige. Abd al-Rahman, al-Andalus härskare vid den nämnda tiden, gick år 327 i fält med mer än hundratusen ryttare och slog läger vid galiciernas huvudstad, en stad som kallas Samura. Den omges av sju murar av underbar byggnadskonst, som forna kungar har befäst, och mellan murarna finns mellanrum, vallgravar och vida vatten. Han intog två av murarna, men sedan gick invånarna till anfall mot muslimerna och dödade av dem – räknat bland dem som kunde räknas och som var kända – fyrtiotusen, eller enligt andra femtiotusen. Segern föll på galiciernas och al-Washkands lott mot muslimerna. Den sista av al-Andalus städer och gränsfästen mot frankerna som var i muslimernas händer var staden Arbuna; den gick ur muslimernas händer år 330 tillsammans med andra städer och borgar som de hade innehaft. Muslimernas gränsfäste i östra al-Andalus är vid denna tid, som är år 332, Turtusha, och vid Rumhavets kust intill Turtusha, norrut, Ifragha vid en stor flod, och sedan Larida. Jag har sedan fått höra om dessa gränsfästen att de gränsar mot frankerna och att de är de smalaste delarna av al-Andalus. Före år 300 kom till al-Andalus fartyg över havet med tusentals människor ombord, som plundrade deras kuster. Folket i al-Andalus hävdade att de var ett folk av majus som kommer till dem över detta hav vart tvåhundrade år, och att de når deras land genom ett sund som går ut från Oceanen, men som inte är det sund där kopparfyren står. Jag tror – Gud vet bäst – att detta sund står i förbindelse med Maytas och Nitas hav, och att detta folk är de rus som vi har omtalat tidigare i denna bok, eftersom ingen annan än de färdas över dessa hav som står i förbindelse med Oceanen. I Rumhavet, vid ön Iqritish, har man funnit genomborrade plankor av teak, sydda samman med kokosfiber, från fartyg som förlist och som vågorna drivit omkring i havens vatten. Sådana förekommer endast i Abessiniska havet, eftersom Rumhavets och arabernas fartyg alla har spikar, medan järn inte håller i det Abessiniska havets fartyg; havsvattnet fräter nämligen på järnet så att spikarna tunnas ut och försvagas i havet. Därför har folket där i stället tagit till att sy samman fartygen med fiber, och de har smorts med talg och kalk. Detta tyder – Gud vet bäst – på att haven hänger samman, och att havet vid Kina och al-Silas land vänder runt mot turkarnas land och mynnar ut i Västerns hav genom någon av den omgivande Oceanens vikar. Vid Syriens kust har man också funnit ambra som havet kastat upp; detta är något mycket ovanligt i Rumhavet, där något sådant aldrig förekommit sedan forna tider. Det kan vara så att ambran har hamnat i detta hav på samma sätt som de plankor från Kinesiska havets fartyg som vi nämnt. Gud vet bäst hur det förhåller sig och har kunskap därom. Om Västerns hav och de närbelägna bosättningarna av svarta och Maghribs yttersta länder finns det underbara berättelser. ## khazarernas huvudstad, rus och likbränning (maskinöversättning) Vi har omtalat detta i våra tidigare böcker. De hedningar som finns i hans land är av flera slag. Bland dem finns saqaliba och rus, och de bor på den ena sidan av denna stad. De bränner sina döda tillsammans med den dödes riddjur, redskap och smycken. När en man dör bränns hans hustru med honom medan hon ännu lever, men om kvinnan dör bränns inte mannen. Om en ogift man bland dem dör blir han bortgift efter sin död. Kvinnorna önskar själva att bli brända, eftersom de enligt sin egen tro därigenom kommer in i paradiset. Detta är en av indiernas sedvänjor, så som vi nyss nämnt, med den skillnaden att det inte hör till indiernas sed att kvinnan bränns med sin make om hon inte själv vill det. Den övervägande delen i detta land är muslimer, eftersom de utgör kungens trupper. De är i detta land kända som al-Larisiyya och är inflyttade från trakten av Khwarizm. I forna tider, efter islams framträdande, drabbades deras land av torka och farsot, och de flyttade till khazarernas kung. De är ett folk med kraft och stridsduglighet, och khazarernas kung förlitar sig på dem i sina krig. De bosatte sig i hans land [osäker tolkning] på vissa villkor som de kom överens om. Det första var att de fick utöva sin religion öppet, med moskéer och böneutrop. Det andra var att kungens vesirämbete skulle innehas av en av dem; vesiren i vår tid är en av dem, Ahmad ibn Kuwayh. Det tredje var att när khazarernas kung för krig mot muslimerna skulle de stå för sig själva i hans här, avskilda från de övriga, och inte strida mot sina trosfränder; de strider mot okunnigheten i sin religion [oklart], och de strider med honom mot alla övriga människor bland de otrogna. Med kungen rider vid denna tid sjutusen av dem, bågskyttar med harnesk, brynjor och hjälmar; bland dem finns också lansbärare, och de är utrustade med vapen på samma sätt som muslimerna. De har muslimska domare (qudat). Det är sed i khazarernas huvudstad att där ska finnas sju domare: två för muslimerna; två för khazarerna, som dömer enligt Toran; två för de kristna som bor där, som dömer enligt kristen lag; och en för saqaliba, rus och övriga hedningar, som dömer enligt hedningarnas lagar, vilka är avgöranden grundade på förnuftet. När de ställs inför stora ärenden som de saknar kunskap om samlas de hos muslimernas domare, låter dem döma och underkastar sig det som islams lag föreskriver. Bland österns kungar i denna trakt finns ingen utom khazarernas kung som har avlönade trupper. Varje muslim i dessa länder är känd under detta folks namn, al-Larisiyya. Rus och saqaliba, som vi har sagt är hedningar, är kungens trupper och slavar. I hans land finns också en mängd muslimer utöver al-Larisiyya, köpmän och hantverkare, som har flytt till hans land för hans rättvisas och den trygghet som råder där skull. De har en fredagsmoské, vars minaret höjer sig över kungens palats, och andra moskéer med skolor där barnen undervisas i Koranen. Om muslimerna och de kristna där håller samman förmår kungen ingenting mot dem. ## rus och deras folk (maskinöversättning) Rus utgör många folk av skilda slag. Bland dem finns de som kallas al-Ludhana, och de är de flesta; de reser i handelsärenden till al-Andalus, Rumiya, Konstantinopel och khazarerna. Efter år 300 kom omkring femhundra fartyg, med hundra man i varje fartyg, och de gick in i Nitas sund, som står i förbindelse med Khazarhavet. Där finns khazarernas kungs män, stationerade med stark utrustning, för att avvärja dem som kommer från detta hav och dem som kommer från det hållet över land, där en gren av Khazarhavet står i förbindelse med Nitas hav. De nomadiserande oghuzturkarna kommer nämligen till det landet och övervintrar där. Ibland fryser detta vatten som förbinder Khazarfloden med Nitas sund, och då går oghuzerna över det med sina hästar – det är ett stort vatten, men det brister inte under dem, eftersom det har frusit så hårt som sten – och de plundrar khazarernas land. Ibland drar khazarernas kung själv ut mot dem, när hans män som är stationerade där inte förmår driva dem tillbaka och hindra dem från att gå över isen. Om sommaren har turkarna däremot ingen möjlighet att ta sig över. När rus fartyg nådde khazarernas män som var stationerade vid sundets mynning, sände de bud till khazarernas kung och bad att få passera genom landet och fara nedför hans flod, för att komma in i Khazarfloden och nå Khazarhavet, som är havet vid Jurjan, Tabaristan och andra persiska länder, så som vi har nämnt; i gengäld skulle de ge khazarernas kung hälften av det byte de tog från folken vid detta hav. Han tillät dem det. De gick in i sundet och nådde den plats där floden mynnar i det, och de färdades uppför denna vattengren tills de nådde Khazarfloden. Sedan for de nedför den till staden Amul [osäker tolkning], passerade den och kom fram till flodens mynning, där den rinner ut i Khazarhavet; från flodens mynning upp till staden Amul är det en stor flod med mycket vatten. Rus fartyg spred sig över detta hav, och de sände ut sina strövkårer mot al-Jil och al-Daylam, mot Tabaristans land och Abaskun, som ligger vid Jurjans kust, mot oljelandet och i riktning mot Azerbajdzjans land; från Ardabil i Azerbajdzjan till detta hav är det nämligen omkring tre dagsresor. Rus utgöt blod, tog kvinnor och barn som byte, rövade egendom, gjorde räder, förstörde och brände. Folken runt detta hav ropade i förtvivlan, eftersom de aldrig i forna tider hade upplevt att någon fiende anföll dem där; endast köpmäns och fiskares fartyg brukade färdas där. Rus utkämpade många strider mot al-Jil och al-Daylam, med en befälhavare hos Ibn Abi l-Saj [osäker tolkning]. Sedan nådde de oljekusten i Shirwans rike, den som är känd som Baka. När rus återvände från sina räder brukade de ta sin tillflykt till några öar nära oljefältet, några mīl därifrån. Shirwans kung var vid denna tid Ali ibn al-Haytham. Folket rustade sig, steg ombord på båtar och köpmansfartyg och for mot dessa öar, men rus vände sig mot dem, och tusentals muslimer dödades eller drunknade. Rus stannade många månader på detta hav på det sätt vi har beskrivit, och ingen av de folk som bodde vid havet kunde komma åt dem. Folket fruktade dem och var på sin vakt mot dem, eftersom havet är omgivet av tätt befolkade folk [osäker tolkning]. När de hade tagit byte och tröttnat på sin tillvaro där, for de till Khazarflodens mynning, sände bud till khazarernas kung och förde till honom pengar och byte enligt vad som hade avtalats med dem. Khazarernas kung har inga fartyg, och hans män är inte vana vid dem; vore det inte så, skulle muslimerna ha drabbats av en stor olycka från deras sida. Al-Larisiyya och de muslimer som fanns i khazarernas land fick kännedom om saken och sade till khazarernas kung: ”Lämna oss att göra upp med dessa människor. De har plundrat våra muslimska bröders länder, utgjutit blod och tagit kvinnor och barn till fånga.” Kungen kunde inte hindra dem. Han skickade bud till rus och lät dem veta vad muslimerna hade beslutat, nämligen att strida mot dem. Muslimerna samlade en här och drog ut för att söka upp dem, nedströms. När de fick syn på varandra steg rus ur sina fartyg och ställde upp sig i slagordning mot muslimerna. Med muslimerna fanns en mängd kristna som bodde i staden Amul. Muslimerna var omkring femtontusen, med hästar och utrustning. Striden mellan dem varade i tre dagar, och Gud gav muslimerna seger över dem. Svärdet tog dem: somliga dödades och andra drunknade. Omkring femtusen av dem kom undan; de steg i fartygen och for till den andra sidan, mot Burtas land. Där lämnade de sina fartyg och tog sig upp på land. Somliga av dem dödades av Burtas folk, och andra kom till al-Burghaz land, till muslimerna, som dödade dem. Av dem som muslimerna dödade vid Khazarflodens strand räknade man omkring trettiotusen. Efter det året har rus inte återkommit till det vi har beskrivit. Al-Masudi säger: Vi har berättat denna historia för att vederlägga påståendet hos den som hävdar att Khazarhavet står i förbindelse med Maytas hav och med Konstantinopels sund via Maytas och Nitas hav. Om detta hav hade haft förbindelse med Konstantinopels sund via Maytas eller Nitas hav, skulle rus ha kommit ut i det den vägen, eftersom det är deras hav, så som vi har nämnt. Det råder ingen oenighet bland de folk vi har nämnt som bor vid detta hav om att persernas hav inte har något sund som förbinder det med andra hav, eftersom det är ett litet hav vars hela omfång är känt. Det vi har berättat om rus fartyg är allmänt känt i dessa länder bland alla folk, och året är känt; det var efter år 300, men det exakta datumet har jag glömt. Kanske menar den som säger att Khazarhavet står i förbindelse med Konstantinopels sund att Khazarhavet är Maytas och Nitas hav, som är al-Burghaz och rus hav. Gud vet bäst hur det förhåller sig. Tabaristans kust ligger vid detta hav, och där finns en stad som heter al-Hum, en hamn nära kusten; mellan den och staden Amul är det en timmes färd. Vid Jurjans kust mot detta hav ligger en stad som heter Abaskun, omkring tre dagsresor från Jurjan. Vid detta hav bor också al-Jil och al-Daylam. Fartyg färdas på det med handelsvaror till staden Amul och går in i Khazarfloden för att nå den, och fartyg färdas på det med handelsvaror från de platser vid dess kust som vi har nämnt till Baka, som är fyndort för vit nafta och annat; det finns i världen – Gud vet bäst – ingen vit nafta utom på denna plats. Den ligger vid kusten av Shirwans rike. I detta oljefält finns en atma, det vill säga en eldkälla som aldrig vilar utan ständigt flammar upp mot höjden.