# Nuzhat al-mushtaq > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Nuzhat al-mushtaq (verk:arabisk:idrisi) - **Upphov:** al-Sharif al-Idrisi - **Datering:** 1154 - **Källsamling:** Arabiska källor om rus och Norden (OpenITI) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från arabiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-NC-SA 4.0 ## sjunde klimatet, tredje delen (maskinöversättning) I denna tredje del av det sjunde klimatet finns kusten av landet Buluniya, landet Zuwada, landet Fimark, ön Dar Marsha och ön Narfagha. Vi skall beskriva dessa kuster och öar på samma sätt som vi tidigare har gjort, med Guds den Högstes makt. Staden Wazra ligger vid sin flod, och mellan den och havet är det femton mīl. Likaså är det från staden Wazra till staden Niyubrik tjugofem mīl, från Wazra till floden Albas mynning hundra mīl och från floden Alba till inloppet vid den ö som kallas Dar Marsha sextio mīl. Ön Dar Marsha är i sig rund till formen och sandig. På den finns fyra huvudstäder, många byar och skyddade, bebodda ankarplatser. Den första sträckan går från öns inlopp till staden al-Sila, på vänster hand för den som kommer in, tjugofem mīl. Det är en liten stad med stadsliv, med stående marknader och fast bebyggelse, och den ligger vid havets kust. Därifrån längs kusten till hamnen Tardhira är det femtio mīl; det är en hamn som ger skydd mot alla vindar, och där finns bebyggelse. Från denna hamn till hamnen Khur är det hundra mīl; det är en hamn som ger skydd mot alla vindar, och där finns brunnar med sött vatten. Från denna hamn till hamnen Wandalsqadha är det tvåhundra mīl; det är en bebodd hamn. Från denna hamn tar man sig över till ön Narfagha, och mellan dem ligger en överfart vars längd är en halv dagsseglats (majra). Från denna hamn till staden Harsh Hant är det tvåhundra mīl; det är en vacker liten stad. Därifrån till borgen Landwina är det åttio mīl, från denna borg till staden Sisbuli hundra mīl och därifrån till öns inlopp tolv mīl. Omkretsen av denna ö är alltså sjuhundrafemtio mīl. Från denna ös inlopp längs kusten till staden Jurta är det hundra mīl; det är en liten stad med stadsliv, marknader och bebyggelse. Därifrån till staden Land Shudhan är det tvåhundra mīl; det är en stor och blomstrande stad. Från denna stad till floden Qatlus mynning, där det finns en stad som heter Saqtun, är det hundranittio mīl; det är en vacker stad. Därifrån till staden Qalmar är det tvåhundra mīl. Vi skall utförligt beskriva var denna kust slutar, med Guds hjälp och bistånd. Låt oss nu återvända och säga att det från kuststaden Jurta till staden Zarada [osäker tolkning] österut är hundra mīl. Staden Zuwada är en stor huvudstad [osäker tolkning], och efter den har dess land fått sitt namn. Det är ett land med lite bebyggelse och mycket köld och is. Mellan Zuwada och staden Alba är det hundra mīl, och Alba ligger öster om den. Därifrån, också österut, till staden Fimiya är det hundra mīl. Mellan Fimiya och havet är det hundra mīl, och mitt emot den i norr, vid Mörkrets hav, ligger staden Land Shudhan. Från staden Land Shudhan till floden Qatlus mynning – den kallas också Qatrlu – vid vilken staden Saqtun ligger, är det hundranittio mīl, och från floden Qatrlus mynning till staden Qalmar likaså tvåhundra mīl. Vi kommer att behandla de kuster som följer därefter längre fram. Floden Qatrlu har fått sitt namn efter en stad som ligger vid den. Det är en stor flod som flyter från väster mot öster och sedan mynnar i det Mörka havet, och mellan mynningen av den ena och den andra grenen av denna flod är det trehundra mīl. Vad gäller den stora ön Narfagha är den till största delen öde. Det är ett stort land med två ändar. Den ena ansluter i väster till ön Dar Marsha och ligger mitt emot dess hamn som kallas Wandalsqadha; mellan dem finns en liten överfart på omkring en halv dagsseglats. Den andra änden ansluter till den stora kusten av landet Fimark. På denna ö finns tre bebodda städer: två av dem ligger mot landet Fimark och den tredje mot ön Dar Marsha. De är alla städer av likartad beskaffenhet. Få besöker dem, och deras utkomst är knapp på grund av de myckna regnen och de ständiga ovädren. De sår och skördar sin säd medan den ännu är grön och torkar den sedan i hus där de tänder eld, eftersom solens strålar är så svaga hos dem. På denna ö finns många träd med väldiga stammar, av ett slag som inte finns på andra platser. Det sägs att det på denna ö finns ett vilt folk som bor i ödemarkerna; deras huvuden sitter direkt på axlarna och de har inga halsar alls. De tar sin tillflykt till träden, gör sig bostäder i deras ihåliga inre och bor där, och deras föda är ekollon och kastanjer. På denna ö finns också det djur som kallas babr, och där finns mycket gott om det, men det är mindre än babr vid Fam al-Rusiya, som vi har nämnt tidigare. ## sjunde klimatet, fjärde delen (maskinöversättning) I denna fjärde del av det sjunde klimatet finns större delen av rus land, landet Finmark, landet Tabast, landet Astlanda och majus land. Dessa länder består till största delen av ödemark och vildmark, bebodda byar och ständig snö, och städerna är få. Vad gäller landet Finmark är det ett land med många byar, bosättningar och får. Där finns inga städer utom staden Abura och staden Qalmar. Det är två stora städer, men de bär tydligt lantlig prägel, och armod råder bland deras invånare. De livsmedel som finns där räcker inte till för dem, och regnet faller ständigt och oupphörligt över dem. Från staden Qalmar västerut till staden Saqtun är det tvåhundra mīl. Finmarks kung har städer och bosättningar på ön Narbagha, som har nämnts tidigare. Från staden Qalmar till mynningen av den andra grenen av floden Qatulu är det åttio mīl. Från floden Qatulu till staden Raghwalda är det hundra mīl. Raghwalda är en stor och blomstrande stad vid havets flod [osäker tolkning], och den räknas till landet Tabast. Detta land har många byar och bosättningar, men dess städer är få. Det är kallare än landet Finmark, och is och regn lämnar dem knappt ett ögonblick. Från staden Anhu till staden Raghwalda är det tvåhundra mīl. Anhu är en vacker, ansenlig och blomstrande stad och hör till Astlandas land. Bland Astlandas städer finns staden Qaluri, en liten stad som liknar en stor borg. Dess invånare är bönder och deras skördar är små, men de har många får. Från staden Anhu dit, söderut åt öster, är det sex dagsetapper (marahil). Likaså är det från staden Anhu, för den som följer kustvägen, till floden Barnus mynning femtio mīl. Därifrån till borgen Falmus, som ligger en bit från kusten, är det hundra mīl. Det är en borg som står öde vintertid; dess invånare flyr därifrån till grottor långt från havet, där de tar sin tillflykt och tänder eldar under vinterns dagar och den kalla årstiden, och de upphör aldrig att hålla elden vid liv. När sommaren kommer, diset lättar från kusten och regnen upphör, återvänder de till sin borg. Från denna borg till staden Madsuna är det trehundra mīl. Madsuna är en stor huvudstad [osäker tolkning], blomstrande och folkrik, och dess invånare är majus som tillber elden. Därifrån till staden Sunu i majus land, vid kusten, är det sjuttio mīl. Bland majus städer som ligger långt från havet finns staden Qabi; mellan den och havet är det sex dagsetapper. Från staden Qabi till staden Qaluri är det fyra dagar. Från staden Qaluri västerut till staden Jantiyar är det sju dagar. Det är en stor och blomstrande stad uppe på ett berg som inte går att bestiga, och dess invånare har förskansat sig där mot rus räder. Denna stad lyder inte under någon kung. I rus land finns staden Marturi, som ligger där floden Danast har sitt utlopp. Från staden Marturi till staden Ramsli är det fyra dagar söderut. Ramsli kallas på rumernas språk Tuwayh. Ramsli och Marturi hör till rus land, och rus land är vidsträckt både på längden och på bredden. I det Mörka havet finns många obebodda öar. Bland de bebodda öarna där finns två öar som kallas Amzaniyus majus öar. Den västra ön bebos endast av män, och där finns ingen kvinna; på den andra ön finns kvinnorna, och ingen man bor hos dem. Varje år, om våren, korsar männen överfarten mellan öarna i sina båtar. Varje man söker då upp sin hustru, ligger med henne och stannar hos henne några dagar, omkring en månad. Sedan reser männen tillbaka till sin ö och stannar där till samma tid året därpå, då de åter söker sig till den ö där deras kvinnor finns och gör med dem som de gjorde året innan: mannen ligger med sin hustru, stannar hos henne en hel månad och återvänder sedan till den ö där han bodde. Så gör de alla; det är en känd sed hos dem och en fast ordning bland dem. Närmast når man dem från staden Anhu, varifrån det är tre dagsseglatser (majari) till dem; man kan också nå dem från staden Qalmar och från staden Raghwalda. Dessa öar hittas knappast av någon som söker sig dit, på grund av de myckna molnen över detta hav, dess djupa mörker och bristen på ljus där.