# Kitab al-aʿlaq al-nafisa > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Kitab al-aʿlaq al-nafisa (verk:arabisk:ibn_rusta) - **Upphov:** Ibn Rusta - **Datering:** 0903/0913 - **Källsamling:** Arabiska källor om rus och Norden (OpenITI) - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från arabiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY-NC-SA 4.0 ## rus (al-Rusiya) (maskinöversättning) Vad rus beträffar bor de på en ö som omges av en sjö. Ön där de bor är tre dagsresor stor, full av skogar och snår. Den är osund och fuktig; när någon sätter foten på marken gungar den av fukten. De har en konung som kallas khaqan rus. De anfaller saqaliba; de färdas på skepp tills de kommer fram till dem, tar dem till fånga och för dem till Khazaran och Bulkar, där de säljer dem. De har inga åkrar, utan lever av det de för bort från saqalibas land. När en man bland dem får ett barn går han fram till det nyfödda med ett draget svärd, lägger det framför barnet och säger: ”Jag lämnar inget arv efter mig åt dig. Du har inget annat än det du förvärvar åt dig själv med detta ditt svärd.” De har varken jordegendomar, byar eller åkrar; deras enda näring är handel med sobel, gråverk och andra skinn. Dessa säljer de till sina köpare, och som betalning tar de mynt, som de binder fast i sina bälten. De håller sina kläder rena, och männen bär armringar av guld. De behandlar sina slavar väl och är omsorgsfulla med sina kläder, eftersom de ägnar sig åt handel. De har många städer. De lever i överflöd, hedrar sina gäster och behandlar väl de främlingar som söker skydd hos dem och alla som besöker dem. De låter ingen bland sig förtrycka eller förorätta dem, och om någon gör dem ont eller orätt bistår de dem och försvarar dem. De har sulaymaniska svärd. Om en del av dem kallas ut i strid drar de ut allesammans och skingras inte, utan håller ihop som en enda hand mot sin fiende tills de har besegrat den. Om en av dem för talan mot en annan, stämmer han honom inför deras konung, och de tvistar inför honom. Fäller konungen ett avgörande mellan dem, gäller det han vill. Kan de inte enas om hans utslag, befaller han dem att låta sina svärd avgöra saken: vilket svärd som än är skarpast, dess ägare vinner. Då går de två släkterna ut och ställer upp med sina vapen, och de två kämpar mot varandra. Den av dem som visar sig överlägsen sin motpart får bestämma över honom som han vill. Bland dem finns läkare som har makt över deras konung, som om de vore deras herrar. De befaller dem att offra åt sin skapare det de vill av kvinnor, män och boskap. När läkarna har fällt sitt avgörande finns det ingen möjlighet att undandra sig deras befallning. Läkaren tar då människan eller djuret, lägger repet om dess hals och hänger upp det i en trästolpe tills livet har gått ur det, och säger: ”Detta är ett offer åt Gud.” De är manhaftiga och tappra. När de slår ned på ett folk lämnar de det inte förrän de har förintat det, tagit dess kvinnor och gjort det till slavar. De är storvuxna, ståtliga och djärva. Men sin djärvhet visar de inte till häst; sina räder och strider utför de på skepp. De bär byxor som vart och ett görs av hundra alnar (dhira). När någon av dem tar på sig dem samlar han ihop dem vid knäna och binder fast dem där. Ingen av dem går ensam ut för att förrätta sina behov, utan tre av hans kamrater följer med honom och vaktar honom sinsemellan, var och en med sitt svärd, eftersom de så lite litar på varandra och det finns så mycket svek bland dem. Om en man har bara lite egendom åtrår nämligen hans bror och kamraten som är med honom att döda honom och plundra honom. När en framstående man bland dem dör gräver de en grav åt honom som är som ett rymligt hus och lägger honom i den. Med honom lägger de in hans kroppskläder, guldarmringen som han bar, mycket mat, kannor med dryck och även mynt. I graven lägger de också hans hustru, den han älskade, medan hon ännu är vid liv. Sedan stängs gravens ingång över henne, och där dör hon. ## slaverna (al-Saqaliba) (maskinöversättning) Mellan pechenegernas land och saqalibas land är det tio dagars resa. Vid början av saqalibas område ligger en stad som heter Wabib [osäker tolkning]. Dit färdas man genom ödemarker och obanade trakter, förbi källor och genom täta skogar, tills man kommer till deras land. Saqalibas land är slättland och skogsland, och där bor de. De har varken vingårdar eller åkrar. De har ett slags stora krukor gjorda av trä, i vilka det finns kupor för deras bin och deras honung. Dem kallar de alishj [osäker tolkning], och ur en enda kruka får man omkring tio kannor. De är ett folk som vallar svin liksom får. När någon bland dem dör bränner de honom i eld. När kvinnorna mister en anhörig skär de sig i händer och ansikte med kniv. Dagen efter att den döde har bränts går de till platsen, tar askan och lägger den i en urna och ställer den på en kulle. När ett år har gått sedan dödsfallet tar de omkring tjugo krukor honung, färre eller fler, och bär dem till kullen. Den dödes familj samlas och äter och dricker där och går sedan hem. Om den döde hade tre hustrur och en av dem påstår att hon älskade honom, tar hon vid hans död två trästolpar och reser dem i marken, lägger sedan en tredje stolpe tvärs över deras toppar och hänger från dess mitt ett rep, vars ena ände hon binder om sin hals medan hon står på en pall. När hon har gjort det dras pallen bort under henne, och hon blir hängande tills hon kvävs och dör. När hon är död kastas hon i elden och bränns. De är alla eldsdyrkare. Det mesta de odlar är hirs. När skördetiden kommer tar de hirskorn i en slev, lyfter den mot himlen och säger: ”Herre, det är du som har gett oss vårt uppehälle; fullborda det åt oss.” De har olika slags lutor, tanburer och flöjter. Deras flöjt är två alnar lång, och deras luta har åtta strängar. Deras berusande dryck görs av honung. De gör sig glada när den döde bränns och påstår att de gläder sig över den barmhärtighet hans herre visar honom. De har bara få hästar, och endast den man som nämnts har något riddjur. Deras vapen är kastspjut, sköldar och lansar; andra vapen har de inte. Deras hövding är subanj [osäker tolkning]; honom lyder de och efter hans ord rättar de sig. Han bor mitt i saqalibas land. Den nämnde, välkände bland dem, som kallas hövdingarnas hövding, kallar de suwayt balk [osäker tolkning]. Han står över subanj, och subanj är hans ställföreträdare. Denne konung har riddjur, och han äter ingen annan föda än mjölken från dem. Han har goda, starka och dyrbara brynjor. Staden där han bor heter Jarwab [osäker tolkning]. Där har de en marknad tre dagar i månaden, där de köper och säljer. I deras land tar kylan fast grepp och blir så sträng att en man bland dem gräver något som liknar en jordkula under marken, sätter ett tak av trä över den, likt taket på en kyrka, och lägger jord ovanpå. Där går mannen in med sin familj. Han tar med sig ved och några stenar och tänder en eld i den tills stenarna blir heta och glödande. När de har nått full hetta stänker han vatten på dem, så att ångan sprider sig och huset blir varmt. Då tar de av sig kläderna, och de stannar i detta hus ända till våren. Deras konung tar ut skatt av dem varje år. Har en man en dotter tar konungen en klädnad av hennes kläder en gång om året, och har han en son tar han en klädnad av hans kläder ytterligare en gång om året. Har han varken son eller dotter tar han en klädnad av hans hustrus eller hans slavflickas kläder. Griper konungen en tjuv i sitt rike befaller han att han ska strypas, eller förvisar honom under ståthållaren i de mest avlägsna av hans länder [osäker tolkning].