# Surat al-ard

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Surat al-ard (verk:arabisk:ibn_hawqal)
- **Upphov:** Ibn Hawqal
- **Datering:** 0967/0988
- **Källsamling:** Arabiska källor om rus och Norden (OpenITI)
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från arabiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** CC BY-NC-SA 4.0

## Kaspiska havet, khazarerna, Itil, burtas och rus (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_hawqal:1:sv -->

Detta hav har ingen förbindelse med något av haven på jordens yta, vare sig genom tillflöde eller sammanblandning, utom det som rinner in i det från rus flod, som är känd som Itil; den står i förbindelse med en gren som från den leder till det sund som går ut från Konstantinopels land till det omgivande världshavet. Om en man färdades runt detta hav skulle han komma tillbaka till den plats där han började utan att något hindrade honom eller skar av hans väg, utom en flod som drar till havet och faller ut i det. Det är ett salt hav utan ebb och flod, och dess botten är mörk, till skillnad från Qulzumhavet och andra hav, eftersom dess botten är unken, stinkande dy, medan man i Persiska havet på många ställen kan se botten tack vare klarheten hos de vita stenarna därunder. Ingenting utvinns ur detta hav utom fisk. Man seglar på det i handelsärenden från de muslimska länderna till khazarernas land, och det ligger mellan Arran, Jil, Tabaristan och Jurjan. I det finns ingen bebodd ö med bebyggelse, så som det i andra hav finns öar med invånare, vatten och städer; de öar som finns i det har vatten och träd, men ingen har bott på dem under islams tid. Bland dem finns ön Siyah Kuh, som är stor och har källor, träd, snår och vilda djur. Till dem hör också en ö mitt emot Kura och nära al-Bab, som även den är stor och har snår, träd och vatten; därifrån utvinns krapp, och människor som söker sitt uppehälle beger sig dit från trakterna kring Barda'a för att gräva upp krappen och arbeta där i många och långa dagar, och de för den till Warthan och Barda'a och får god förtjänst av den. Till ön vid al-Bab förs också boskap från trakterna kring Barda'a och Warthan och från många andra orter, och den släpps där på bete och blir fet av det rikliga gräset och betet. Från Abaskun till khazarerna, på högra sidan längs havsstranden, finns varken by eller stad, utom en plats femtio farsakh från Abaskun som kallas Dihistan och är som en by med få invånare; deras vatten ligger djupt, och havet är grunt i denna trakt. Platsen är som en vik in i havet, och fartygen ankrar där när vinden och havet är upprörda. Många människor från olika trakter söker sig till denna plats och uppehåller sig där för fiskets skull. Jag känner inte till någon annan plats där någon bor, utom Siyah Kuh, där en grupp oghuzturkar finns. De har inte bott där länge; det kom till en tvist mellan dem och de andra oghuzerna, så de bröt sig loss från dem och gjorde platsen till sitt hem och sin tillflykt. Där finns vidsträckta betesmarker, och de har källor. Denna plats ligger på havets högra sida från Abaskun räknat. Från Abaskun på vänstra sidan fram till khazarerna är bebyggelsen sammanhängande, utom en liten sträcka mellan Bab al-Abwab och khazarerna. Om du nämligen går från Abaskun längs gränserna mot Jurjan, Tabaristan, Daylam och Jil, kommer du in i Arrans gränsområde när du passerar Mughan i riktning mot Bab al-Abwab, två dagsresor från Shirvanshahs länder; och hans område fram till trakterna kring Samandar är fyra dagsresor, även det bebyggt, och från Samandar till Itil är det sju dagsresor genom öken. Detta hav har ett farligt trångt farvatten i trakten av Siyah Kuh, där man fruktar att fartygen ska förlisa om vinden griper dem där; och om fartygen förliser där går det inte att bärga något av dem, eftersom turkarna har övertaget där och lägger beslag på allt som finns i dem.

Vad khazarerna beträffar är det namnet på landet, och dess huvudstad heter Itil. Itil är också namnet på den flod som rinner till dem från rus och Bulghar och mynnar ut i khazarernas hav. Det sägs att denna flod har sina källor i mörkrets land; ingen känner dess början, och ingen har nått fram till dess källa. Staden består av två delar: den ena ligger väster om floden som kallas Itil, och den är den större av dem, och den andra öster om den. Kungen bor i den västra av dem, som kallas Khazaran, medan den östra kallas Itil, och kungen kallas på deras språk bak [osäker tolkning]. De två delarna sträcker sig tillsammans omkring en farsakh i längd och omges av en mur, men bebyggelsen är utspridd. Deras byggnader är som tält (khargah) av trä täckta med filt, utom ett fåtal som är byggda av lera. De har marknader och badhus, och bland dem finns många muslimer; det sägs att de är fler än tiotusen muslimer, och där finns omkring trettio moskéer. Deras kungs palats ligger långt från floden och är byggt av tegel; ingen annan har någon byggnad av tegel, och kungen tillåter det inte för någon annan. Stadsmuren har fyra portar; en av dem vetter mot floden och en annan mot öknen bakom staden. Kungen är jude, och det sägs att han har ett följe på omkring fyratusen män. I de två stadsdelarna finns muslimer, kristna och avgudadyrkare. Den minsta gruppen bland dem är judarna och den största muslimerna, men kungen och hans närmaste krets är judar. I sina seder liknar de mest avgudadyrkarna: de faller ned för varandra när de möts, och de tillämpar domslut enligt gamla sedvänjor som strider mot islams, judarnas och de kristnas religion. Det sägs att hela Khazarans här består av tolvtusen man som är upptagna i soldrullan; när en av dem dör sätts en annan i hans ställe. De har ingen regelbunden lön och inga fastställda underhåll i bestämda månader, utan det lilla de får når dem med långa mellanrum och sällan. När fara hotar dem eller krig drabbar dem samlas de för det. Denne kungs inkomstkällor är tullstationerna (arsad) och tiondet (ʿushur) på handelsvarorna enligt deras sedvänjor, från varje väg som leder till dem, och han har pålagor på invånarna i stadsdelarna och distrikten av varje slag av det han behöver i fråga om mat, dryck och annat. Kungen har sju domare (hukkam): judar, kristna, muslimer och avgudadyrkare. När en sak uppkommer för de förnäma eller för det vanliga folket dömer dessa domare i den. De som har ärenden når inte fram till kungen själv, utan endast till dessa, och med dem talar man om ärendena och om det som uppkommer. Mellan dessa män och kungen finns ett sändebud genom vilket de meddelar honom vad som händer och vilka tvister som uppstår mellan dem, och underrättar honom om vad de gör; han skickar då tillbaka sin befallning till dem om hur de ska handla.

Ibland förekommer i hans domar saker som liknar sagor. Till dessa hör det som al-Mu'tadid berättade [osäker tolkning]: det omtalades i hans närvaro, och den som berättade det föraktade det, men al-Mu'tadid sade: »Ingalunda. Det är överlämnat från Profeten, Gud välsigne honom, att han sade: Gud, upphöjt vare hans namn, har aldrig satt en man över ett folk utan att stödja honom med något slags rätt vägledning, även om han är otrogen.« Till de märkliga exemplen på detta hör följande. En man bland invånarna i Khazaran hade en son som ägnade sig åt handel och var skicklig i att köpa och sälja. Han sände honom till Inre Bulghar och fortsatte att utrusta handelsvaror åt honom. Sedan han sänt bort sin son tog han till son en slav som han ägde; han lärde upp honom och gav honom insikt, och slaven blev skicklig i den handel som mannen satte honom till, så att mannen kallade honom sin son, eftersom han stod honom nära i lydnad och i hjärtat. Sonens frånvaro blev lång, och slaven blev kvar i faderns tjänst tills mannen dog. Sonen fortsatte att sända varor utan att veta om faderns död, och slaven tog emot det som kom till honom utan att sända något i utbyte för det som sändes till honom. Sonen skrev till slaven att han skulle skicka honom varor på det vanliga sättet, men slaven svarade med en uppmaning att komma till honom, så att han kunde kräva honom på redovisning för det han hade i sina händer och ta emot det av faderns egendom som fanns hos honom. Då nådde sonen ett budskap som fick honom att skynda till sin faders boning i Khazaran. De två tvistade om saken och förde fram vittnesmål. Varje gång den ene lade fram något som han trodde vara tillräckligt bevis, kom den andre med en invändning som fick saken att stanna av, och de flesta av deras domslut bygger på sådant. Tvisten mellan dem drog ut ett helt år. När processen hade blivit långvarig och grälet och tvisten hade hamnat i ett dödläge tog kungen själv över domen mellan de två parterna. Han satte sig för att döma dem och kallade till sig alla domare och stadens invånare, och de två upprepade sina anspråk från det att tvisten började. Kungen fann inte att någon av dem hade företräde framför den andre, eftersom deras bevis vägde lika för honom. Då sade kungen till sonen: »Känner du verkligen till din faders grav?« Han svarade: »Jag känner till den, men jag var inte närvarande vid hans begravning, så att jag kan vara säker på den.« Sedan sade han till slaven som gjorde anspråk: »Känner du till din faders grav?« Han svarade: »Ja, det var jag som tog hand om hans begravning.« Kungen sade: »Hämta åt mig något av hans förmultnade kvarlevor, om ni finner dem.« Slaven gick till graven, tog upp några av hans förmultnade ben, och de fördes till kungen. Då sade han till slaven som gjorde anspråk på att vara köpmannens son: »Åderlåt dig.« Han åderlät sig, och sedan befallde kungen att hans blod skulle hällas på benet; blodet rann av det och fastnade inte på något av det. Sedan åderläts sonen, och hans blod hälldes på samma ben; benet sög upp det, och det fastnade på det. Då tuktade kungen slaven och straffade honom och överlämnade honom och hans egendom till sonen.

Denna stad har inte många byar, men deras odlingsmarker är utspridda. På sommaren går de alla ut till de marker de vill odla och plöjer och brukar dem; de ligger både nära och långt bort, upp till omkring tjugo farsakh. När de har skördat sin säd för de den med kärror till floden och till platser nära den; det som har samlats vid floden fraktas på fartyg, och det som ligger nära staden förs med kärror till staden. Deras huvudföda är ris och fisk. Den honung, det vax och det pälsverk som förs ut från dem förs till dem från rus och Bulghars trakter. Detsamma gäller de bäverskinn som förs ut över hela världen; de finns endast i de nordliga floderna i trakterna kring Bulghar, rus och Kuyaba. De bäverskinn som finns i al-Andalus kommer från floder i saqalibas trakter som mynnar ut i den havsvik vid vilken saqalibas land ligger; denna vik har redan beskrivits. Huvuddelen av dessa skinn, och de flesta, finns i rus land, och de kommer ned till dem och deras trakter från Gog och Magogs håll; de fördes också upp till Bulghar. Så var det ända till år 358, då rus förstörde Bulghar och Khazaran. Bäverskinn och dyrbart pälsverk förs också ut till Khwarazm, eftersom khwarazmierna ofta tar sig in hos bulgharerna och saqaliba, angriper dem, gör räder mot dem och tar dem som fångar. Russ handel strömmade ständigt till Khazaran, och för det som de förde in hade de att betala ungefär en tiondel av sina varor. Det har redan nämnts att kungen bor i den västra halvan av de två stadsdelarna, och att hans följe och hans trupper, de rena khazarerna, är med honom. Khazarernas språk skiljer sig från turkarnas språk och från persiskan, och inget av folkens språk delar något med deras språk.

Itilfloden har en gren på sin östra sida som kommer från kirgisernas trakter och rinner mellan kimäkerna och oghuzerna och utgör gränsen mellan kimäkerna och oghuzerna. Sedan går den västerut bakom Bulghar och vänder åter tillbaka mot öster, tills den passerar rus, sedan Bulghar och sedan Burtas, tills den faller ut i khazarernas hav. Det sägs att över sjuttio floder förgrenar sig från denna flod, medan flodens huvudfåra fortsätter att rinna till Khazaran tills den faller ut i havet. Det sägs att om dessa vatten var samlade i en enda flod i dess övre lopp skulle den överträffa Jayhun i vattenmängd, flöde och bredd på jordens yta. Så stort och rikligt är detta vatten att det når havet från platser som ligger nära varandra där det störtar ut i det, och det flyter i havet, inne i dess vatten, en sträcka av två dagsresor och tar överhanden över havsvattnet, så att det fryser på vintern mitt i havet på grund av sin sötma och friskhet, och dess färg kan skiljas från havsvattnets färg i havet.

Khazarerna har en trakt med en stad som heter Samandar, som ligger mellan deras land och Bab al-Abwab. Där fanns många trädgårdar; det sägs att de omfattade omkring fyrtiotusen vinstockar. Jag frågade om den i Jurjan år 358 en man som nyligen varit där, och han svarade: »Finns där vingård eller trädgård? Må allt jag äger ges som allmosa åt de fattiga om det finns ett enda löv kvar på en stjälk där.« [osäker tolkning] Rus hade gått fram över den, och inte en vindruva eller ett russin fanns kvar i staden. I denna stad bodde muslimer, människor av olika religiösa samfund och avgudadyrkare, men de flydde; men på grund av deras lands förträfflighet och dess goda avkastning kommer inte tre år att gå förrän den är som den var. I Samandar fanns moskéer, kyrkor och synagogor. Under detta sitt fälttåg gick rus fram över allt som fanns vid Itilfloden av khazarer, bulgharer och burtas och lade dem under sig. Invånarna i Itil tog sin tillflykt till ön vid Bab al-Abwab och förskansade sig där, och en del av dem till ön Siyah Kuh, och de uppehåller sig där i fruktan. Samandars bostäder var filttält, och deras byggnader var av flätat trä med välvda tak. Deras kung är släkt med khazarernas kung. Mellan dem och as-Sarirs gräns är det två farsakh, och mellan härskaren över as-Sarir och kungen av Samandar råder vapenvila. Folket i as-Sarir är kristna. Det sägs att denna tron (sarir) tillhörde en av de persiska kungarna och var av guld; när deras välde gick under fördes den till denna plats tillsammans med liknande skatter, och den som förde den dit var av Bahrams ätt. Kungadömet bär än i dag denna trons namn bland dem. Det sägs att det är en tron som tillverkades åt en av khosroerna under många år. Mellan folket i as-Sarir och muslimerna råder vapenvila. I hela khazarernas land finns ingen samlingsort för människor utom Samandar.

Burtas är folk som gränsar till khazarerna; mellan dem och khazarerna finns inget annat folk. De är ett folk som bor utspritt längs Itils dal. Burtas är namnet på trakten, och likaså är rus, khazar och as-Sarir namn på riket och trakten, inte på människorna och stammen. Khazarerna liknar inte turkarna, ty khazarerna är alla svarthåriga. De är av två slag: det ena slaget kallas kara-khazarer; de är mörkhyade och går på grund av sin mörka hy nästan i svart, som om de vore ett slags indier. Det andra slaget är vitt, med påfallande skönhet och fägring. De slavar som kommer från khazarerna är avgudadyrkarna, som anser det tillåtet att sälja sina barn och att förslava varandra; judarna och de kristna bland dem däremot har som religiös regel att det är förbjudet att förslava varandra. Från khazarernas eget land utvinns ingenting som förs till närmare eller avlägsnare orter utom fisklim; slavarna, honungen, vaxet, bäverskinnen och pälsverket förs alla dit från annat håll. Khazarernas och deras grannars klädsel är kortrockar och kaftaner. De har inga kläder utöver vad de själva behöver, utan kläderna förs till dem från trakterna kring Jurjan, Tabaristan, Azerbajdzjan, Rum och de angränsande provinserna.

Vad deras styre och rikets ordning angår, utgår det från deras store, som kallas khazarernas khaqan (khaqan khazar). Han står högre än khazarernas kung, eftersom khazarernas kung blir insatt genom honom; det är han som insätter honom och fostrar honom. När de vill insätta en kung efter det att deras kung har dött, för man honom till denne khaqan, som påminner honom om Gud, förmanar honom och låter honom veta vilka plikter och rättigheter kungadömet för med sig, vilka bördor det innebär, och vilken synd och skuld som drabbar honom i det han åtar sig om han försummar det, handlar i strid med vad som är hans plikt eller handlar orätt och oriktigt i sina domar. Ibland vägrar den som de har utsett till ämbetet när han hör dessa ord, av fromhet och försakelse och av motvilja mot det han hör om vad som kan drabba honom, i det han menar att Gud ger honom för att han avstår från ämbetet och är för svag att bära det [osäker tolkning]; och en annan tar då emot det, efter vad som synes honom gott i hans sinne och förstånd. När de för fram honom för att sätta honom på tronen och hälsa honom som kung, stryper khazarernas khaqan honom med ett silkesband. När hans andning nästan har upphört frågar de honom: »Hur länge vill du att din regering ska vara?« Han svarar: »Så och så länge.« Om han dör före utgången av denna tid har han dött genom Guds beslut; men om han lever längre än den tid han själv har nämnt, dödas han när tiden har gått ut.

Khaqanämbetet (khaqaniyya) kan endast tillfalla medlemmar av en känd släkt. Khaqan har inget att befalla eller förbjuda hos khazarerna, men han hålls i stor ära och alla faller ned för honom, till och med kungen när han träder in till honom. Ingen kommer till honom utom i något ärende, och när någon träder in till honom vältrar han sig i stoftet inför honom och faller ned, och står sedan på avstånd tills khaqan ger honom lov att sätta sig. När en stor sak eller ett krig drabbar dem förs khaqan ut i det, och ingen av turkarna eller de andra slagen av otrogna som är deras grannar ser honom utan att vända om och avstå från att strida mot honom av vördnad för honom. När en khaqan dör och har begravts går ingen förbi hans grav utan att stiga av och falla ned, och han sitter inte upp igen förrän graven är utom synhåll. Deras lydnad mot sin kung går så långt att om någon av dem har förtjänat döden, och han är en av dem som kungen håller kärast, som har störst anspråk på rätt och respekt och som har den högsta ställningen hos honom, och kungen inte vill låta döda honom öppet, så befaller kungen honom att ta sitt eget liv; då går han hem till sitt hus och tar sitt liv. Jag har nämnt att khaqanämbetet tillhör en släkt och kända personer och inte går utanför dem. Bland dem finns både rika och fattiga och utblottade, och när khaqanämbetet tillfaller någon blir han insatt i det, utan att man ser till hur hans villkor är. En man som jag litar på berättade för mig att han på en av deras marknader såg en ung man som sålde bröd, och man sade att om deras khaqan dog fanns ingen som hade större rätt till khaqanämbetet än han. Ändå var han muslim, och khaqanämbetet tillfaller endast judar. De har en tron i en kupol av guld som endast reses för khaqan när han träder fram, och hans tält står, när de drar ut i krig eller mot något som hotar dem, ovanför kungens tält, och hans bostad i staden är högre än kungens bostad. Han har underhåll och inkomster som når honom genom pålagor på dem alla.

Burtas är namnet på trakten, och de har hus av trä och bor utspridda i sina trakter, eftersom de är många och starka. Bashjirt är också namnet på en trakt, och basjkirerna är av två slag. Det ena slaget bor vid oghuzernas yttersta gräns bakom Bulghar; de är omkring tvåtusen man, oangripliga i snårskogar, så att ingen kan få makt över dem, och de lyder under Bulghar. Bashjirt har boplatser som gränsar till pechenegerna; de och pechenegerna är turkar och grannar till Rum. Bulgharernas språk är som khazarernas språk, och burtas har ett annat språk; likaså är rus språk ett annat än khazarernas och burtas språk. Bulghar är namnet både på trakten och på staden. De är muslimer, och i staden finns en fredagsmoské. Nära dem ligger en annan stad som heter Suwar, och även där finns en fredagsmoské. En man som brukade predika där berättade för mig att antalet människor i dessa två städer är omkring tiotusen män. Deras byggnader är av trä, och dem bor de i om vintern, men om sommaren bor de utspridda över marken i filttält. Predikanten (khatib) där berättade för mig att dagen där på vintern är så kort att en människa inte kan färdas två farsakh under den, medan dagen på sommaren blir lång och natten kort, så att sommarnatten är som vinterdagen. Jag har själv iakttagit något som bekräftar detta när jag var nära deras land: dagen varade bara så länge som det tog oss att förrätta de fyra bönerna, den ena omedelbart efter den andra, med några få böneböjningar [osäker tolkning] mellan böneutropet och bönens början.

Rus är av tre slag. Ett slag är de som bor närmast Bulghar, och deras kung residerar i en stad som heter Kuyaba, som är större än Bulghar. Ett annat slag, längre upp än dessa, kallas al-Salawiyya, och deras kung residerar i Sala, en stad som tillhör dem. Ett tredje slag av dem kallas al-Arthaniyya, och deras kung residerar i Artha, en stad som tillhör dem. Människor reser i handelsärenden till dem ända till Kuyaba och dess trakter. Vad Artha beträffar har jag aldrig hört någon berätta att någon främling har kommit in i den, eftersom de dödar varje främling som sätter sin fot i deras land. De far bara nedför vattnet för att handla och berättar ingenting om sina förhållanden och sina varor, och de låter ingen följa med dem eller komma in i deras land. Från Artha förs svart sobel, svarta rävar, bly och något kvicksilver. Rus är ett folk som bränner sig när de dör, och med deras rika bränns slavinnorna av egen fri vilja, så som indierna gör och folket i Ghana och Kugha med flera. En del av rus rakar sitt skägg, och en del av dem tvinnar det som hästars manar eller flätar det. Deras klädsel är korta kortrockar, medan khazarernas, bulgharernas och pechenegernas klädsel är hela kortrockar. Rus har alltid handlat med khazarerna och med Rum. Stora Bulghar gränsar till Rum i norr; de är ett talrikt folk och har sedan gammalt lagt skatter och tributer på de delar av Rums land som gränsar till dem. I Inre Bulghar finns kristna och muslimer. I vår tid finns ingenting kvar av bulgharerna, burtas eller khazarerna, utom spridda och decimerade rester, sedan rus har gått fram över dem; ty de angrep dem alla och nådde hos alla sina grannar längre än de själva hade hoppats. Jag har fått höra att många av dem har återvänt till Itil och Khazaran med stöd av Muhammad ibn Ahmad al-Azdi, Shirvanshahs herre, som har stärkt dem med sina män och sitt folk, och att de hoppas och väntar att få sluta fördrag med dem och stå under deras lydnad mot någon välgärning som de visar dem.