# Risala (reseberättelse till Volgabulgarerna)

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Risala (reseberättelse till Volgabulgarerna) (verk:arabisk:ibn_fadlan)
- **Upphov:** Ahmad ibn Fadlan
- **Datering:** 0922/0923
- **Källsamling:** Arabiska källor om rus och Norden (OpenITI)
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från arabiskan. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** CC BY-NC-SA 4.0

## inledning (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_fadlan:1:sv -->

Ahmad ibn Fadlan säger: När brevet från Almish ibn Yiltawar, saqalibas kung, nådde de troendes befälhavare (amir al-mu'minin) al-Muqtadir – ett brev där han bad honom sända någon som kunde undervisa honom i religionen och göra honom förtrogen med islams lagar, bygga en moské åt honom och resa en predikstol (minbar) åt honom, så att han från den kunde förkunna åkallan (da'wa) för honom i sitt land och i hela sitt rike, och där han dessutom bad att man skulle bygga en borg åt honom där han kunde förskansa sig mot de kungar som var hans fiender – då beviljades han det han bett om. Hans mellanhand var Nadhir al-Harami. Jag utsågs att läsa upp brevet för honom, att överlämna de gåvor som sändes till honom och att ha uppsikt över de rättslärda och lärarna. Till honom anvisades de pengar som skulle föras till honom för att bygga det vi nämnt och för att avlöna de rättslärda och lärarna; anvisningen gällde godset Arthakhshmithin [osäker tolkning] i Khwarazms land, ett av Ibn al-Furats gods. Sändebudet till al-Muqtadir från saqalibas härskare var en man som hette Abdallah ibn Bashtu al-Khazari. Sändebuden från sultanens sida var Sawsan al-Rassi, Nadhir al-Haramis frigivne, Takin al-Turki och Baris al-Saqlabi, och jag var med dem i den egenskap jag har nämnt. Jag överlämnade sedan till honom gåvorna åt honom själv, hans hustru, hans barn, hans bröder och hans befälhavare, liksom de läkemedel som han hade skrivit till Nadhir och bett om.

## resan genom perser och turkfolk (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_fadlan:2:sv -->

Vi bröt upp från Bagdad torsdagen då elva nätter hade förflutit av månaden safar år 309. Vi stannade i al-Nahrawan en dag och färdades sedan i ilmarsch tills vi nådde al-Daskara, där vi stannade i tre dagar. Därefter färdades vi målmedvetet vidare, utan att låta något uppehålla oss, tills vi kom till Hulwan, där vi stannade i två dagar. Därifrån färdades vi till Qirmisin, där vi stannade i två dagar. Sedan bröt vi upp och färdades tills vi nådde Hamadhan, där vi stannade i tre dagar. Sedan färdades vi tills vi kom till Sawa, där vi stannade i två dagar, och därifrån till al-Rayy, där vi stannade i elva dagar och väntade på Ahmad ibn Ali, Su’luks bror, eftersom han befann sig i Khuwar al-Rayy. Sedan bröt vi upp till Khuwar al-Rayy och stannade där i tre dagar. Därefter bröt vi upp till Simnan och därifrån till al-Damghan. Där stötte vi på Ibn Qarin, som var där på al-Da’is vägnar, så vi höll oss dolda i karavanen och färdades i ilmarsch tills vi kom till Nishapur. Där hade Layla ibn Nu’man blivit dödad, och vi träffade där Hamawayh Kusa, befälhavaren för Khurasans här. Sedan bröt vi upp till Sarakhs, därifrån till Marw och därifrån till Qushmahan, som ligger i utkanten av Amul-öknen. Där stannade vi i tre dagar för att vila kamelerna inför färden genom öknen. Sedan korsade vi öknen till Amul, gick därefter över Jayhun och kom till Afrir, Tahir ibn Alis karavanstation (ribat). Sedan bröt vi upp till Baykand och kom därefter in i Bukhara. Vi begav oss till al-Jayhani, som är Khurasans emirs sekreterare (katib) och som i Khurasan kallas ”den ärevördige schejken” (al-shaykh al-'amid). Han gav order om att ett hus skulle tas i anspråk åt oss och satte en man till att sköta våra ärenden och avhjälpa allt vi kunde behöva, och vi stannade där några dagar. Sedan utverkade han audiens för oss hos Nasr ibn Ahmad. Vi trädde in till honom – han var en skägglös yngling – och hälsade honom som emir. Han bad oss sätta oss, och det första han sade till oss var: ”Hur stod det till med min herre, de troendes befälhavare (amir al-mu'minin) – må Gud förlänga hans liv – när ni lämnade honom, och hur står det till med honom själv, hans unga tjänare och hans förtrogna?” Vi svarade: ”Väl.” Han sade: ”Må Gud låta det gå honom ännu bättre.” Sedan lästes brevet upp för honom. Det gällde att Arthakhshmithin [osäker tolkning] skulle tas ifrån al-Fadl ibn Musa, den kristne, Ibn al-Furats förvaltare, och överlämnas till Ahmad ibn Musa al-Khwarazmi, att vi skulle sändas vidare med ett brev till hans ståthållare i Khwarazm om att vi inte skulle hindras, och ett brev till Turkarnas port om att vi skulle få eskort och inte hindras. Han frågade: ”Och var är Ahmad ibn Musa?” Vi svarade: ”Vi lämnade honom i Bagdad; han skulle ge sig av fem dagar efter oss.” Han sade: ”Jag hör och lyder det som min herre, de troendes befälhavare – må Gud förlänga hans liv – har befallt.” Han säger: Underrättelsen om detta nådde al-Fadl ibn Musa, den kristne, Ibn al-Furats förvaltare, och han tog till list i fråga om Ahmad ibn Musa. Han skrev till ämbetsmännen vid ordningsmakten längs Khurasanvägen, från distriktet (jund) Sarakhs till Baykand: ”Håll spejare på vakt efter Ahmad ibn Musa al-Khwarazmi i karavanserajerna och vid vaktposterna. Han är en man med det och det utseendet och de och de kännetecknen. Den som får tag i honom ska hålla honom fängslad tills vårt brev i ärendet når honom.” Han greps i Marw och sattes i fängsligt förvar. Vi stannade för vår del i Bukhara i tjugoåtta dagar. Al-Fadl ibn Musa hade också kommit överens med Abdallah ibn Bashtu och andra i vårt sällskap om att de skulle säga: ”Om vi stannar kommer vintern över oss och vi går miste om möjligheten att ta oss in; Ahmad ibn Musa kommer att hinna ifatt oss när han kommer.” Han säger: Jag såg dirhamer av många olika slag i Bukhara. Bland dem finns dirhamer som kallas ghitrifi. De är av koppar, mässing och gulmetall och tas emot efter antal, inte efter vikt; hundra av dem motsvarar en silverdirham. I deras villkor för sina kvinnors brudgåvor heter det: ”Den och den, son till den och den, har äktat den och den, dotter till den och den, mot så och så många tusen ghitrifi-dirhamer.” På samma sätt vid köp av deras fasta egendom och deras slavar: de nämner inga andra dirhamer än dessa. De har också andra dirhamer, enbart av gulmetall, av vilka fyrtio motsvarar en daniq, och dessutom dirhamer av gulmetall som kallas samarqandi, av vilka sex motsvarar en daniq. När jag hade hört vad Abdallah ibn Bashtu och de andra sade, när de varnade mig för att vintern skulle komma över oss, bröt vi upp från Bukhara och vände tillbaka till floden. Vi hyrde ett fartyg till Khwarazm. Avståndet dit från den plats där vi hyrde fartyget är mer än tvåhundra farsakh. Vi färdades en del av dagen, men kunde inte färdas hela dagen på grund av kylan och dess stränghet, tills vi kom till Khwarazm. Vi trädde in till dess emir, Muhammad ibn Iraq, Khwarazmshah. Han tog emot oss med heder, lät oss komma nära och inkvarterade oss i ett hus. Efter tre dagar kallade han oss till sig och diskuterade med oss om vår färd in i turkarnas land. Han sade: ”Jag ger er inte tillstånd till detta, och det är inte tillåtet för mig att låta er sätta ert liv på spel. Jag vet att det här är ett knep som den där ynglingen har hittat på” – han menade Takin – ”för han var smed hos oss och har satt sig in i handeln med järn i de otrognas land. Det är han som har lurat Nadhir och fått honom att tala med de troendes befälhavare och överlämna saqalibas kungs brev till honom. Den högädle emiren” – han menade Khurasans emir – ”hade haft större rätt att förkunna åkallan (da'wa) för de troendes befälhavare i det landet, om han hade funnit någon utväg. Dessutom ligger det mellan er och det land ni talar om tusen stammar av otrogna. Detta är ett bedrägeri mot sultanen, och jag har nu gett er mitt råd. Jag måste skriva till den högädle emiren, så att han i sin tur kan vända sig till sultanen – må Gud stödja honom – i en skrivelse, och ni ska stanna här tills svaret kommer.” Vi lämnade honom den dagen. Sedan återvände vi till honom och fortsatte att gå varsamt fram med honom och säga: ”Detta är de troendes befälhavares befallning och hans brev; vad finns det för skäl att ifrågasätta det?” – tills han gav oss tillstånd. Vi färdades då nedför floden från Khwarazm till Jurjaniya. Avståndet mellan Jurjaniya och Khwarazm är femtio farsakh på vattnet. Jag såg att Khwarazms dirhamer var förfalskade: av bly, falska och av gulmetall. De kallar dirhamen tazija, och den väger fyra och en halv daniq. Växlarna hos dem säljer tärningar av knotor, snurror och dirhamer. De är de mest motbjudande människorna både i tal och i sätt; deras tal liknar mest av allt starars skrik. En dagsresa därifrån ligger en by som heter Ardaku, vars invånare kallas kardaliya. Deras tal liknar mest av allt grodors kväkande. Efter varje bön tar de avstånd från de troendes befälhavare Ali ibn Abi Talib, må Gud vara nöjd med honom. Vi stannade i Jurjaniya i flera dagar, och floden Jayhun frös från sin början till sitt slut. Isen var sjutton spann (shibr) tjock, och hästar, mulåsnor, åsnor och vagnar färdades över den som man färdas på vägar; den låg fast och rubbades inte. Så förblev den i tre månader. Vi såg ett land om vilket vi inte kunde tro annat än att en port till den bitande kölden hade öppnats över oss därifrån. Där faller ingen snö utan att den åtföljs av en våldsam stormvind. När en man där vill visa sin vän ynnest och göra honom väl, säger han till honom: ”Kom till mig så att vi kan prata, för jag har en god eld.” Det är när han verkligen vill överösa honom med välvilja och gästfrihet. Men Gud den Upphöjde har varit nådig mot dem i fråga om ved och gjort den billig för dem: ett vagnslass tagh-ved, omkring tretusen ratl, kostar två av deras dirhamer. Det är brukligt bland deras tiggare att tiggaren inte stannar vid dörren, utan går in i någons hus och sitter en stund vid hans eld och värmer sig. Sedan säger han: ”Bakand”, det vill säga bröd. Om de ger honom något tar han emot det, annars går han ut. Vår vistelse i Jurjaniya drog ut på tiden: vi stannade där en del av rajab, sha’ban, ramadan och shawwal, och det långa uppehållet berodde på kylan och dess stränghet. Det har kommit till min kännedom att två män drev tolv kameler för att lasta dem med ved från en skog, men glömde att ta med sig eldstål och fnöske. De övernattade utan eld, och när morgonen kom var kamelerna döda av den stränga kylan. Jag såg hur kylan i luften där gjorde att marknaden och gatorna låg öde, så att man kunde vandra genom de flesta gator och marknader utan att finna någon och utan att möta en enda människa. När jag kom ut från badhuset och gick in i huset såg jag på mitt skägg att det var ett enda stycke is, tills jag höll det nära elden. Jag sov i ett rum inne i ett annat rum, där det fanns ett kupoltält av turkisk filt, insvept i mantlar och pälsar, och ändå hände det att min kind frös fast vid kudden. Jag såg att man där klädde cisternerna med pälsar av fårskinn för att de inte skulle spricka och gå sönder, men det hjälpte inte alls. Jag såg att jorden sprack upp så att väldiga raviner bildades på grund av den stränga kylan, och att ett stort, urgammalt träd kunde klyvas i två halvor av den. När halva shawwal år 309 hade gått började vädret att slå om. Floden Jayhun tinade upp, och vi tog itu med att skaffa det vi behövde av reseutrustning. Vi köpte turkiska kameler och lät tillverka båtar [osäker tolkning] av kamelhudar för att ta oss över de floder vi skulle behöva korsa i turkarnas land, och vi försåg oss med bröd, hirs och saltat kött för tre månader. De bland stadens invånare som vi hade gjort bekantskap med uppmanade oss att förse oss väl med kläder och skaffa många. De målade upp saken som skrämmande och gjorde en stor sak av den, men när vi själva fick uppleva det var det mångdubbelt värre än vad som hade beskrivits för oss. Var och en av oss bar en tunika (qurtaq), över den en kaftan, över den en päls (pustin), över den en filtkappa och en luva (burnus) som bara lämnade ögonen fria, ett par enkla byxor och ett par fodrade, benlindor och stövlar av shagrängläder och ovanpå stövlarna ytterligare ett par stövlar. När någon av oss satt upp på kamelen kunde han inte röra sig för alla kläder han hade på sig. Den rättslärde, läraren och de unga tjänare som hade gett sig av med oss från Bagdad stannade kvar, eftersom de var rädda för att ta sig in i det landet. Jag färdades vidare tillsammans med sändebudet, hans svåger och de två unga tjänarna Takin och Baris. Den dag då vi hade bestämt oss för att bryta upp sade jag till dem: ”Ni män, ni har kungens unge tjänare med er, och han känner till alla era förehavanden. Ni har också sultanens brev med er, och jag tvivlar inte på att det i dem nämns att fyratusen musayyabi-dinarer ska sändas till honom. Ni är på väg till en främmande kung som kommer att kräva er på dem.” De svarade: ”Var inte rädd för det, han kommer inte att kräva oss.” Jag varnade dem och sade: ”Jag vet att han kommer att kräva er”, men de lyssnade inte. Karavanens förberedelser blev klara. Vi hyrde en vägvisare från Jurjaniya som hette Qilwas. Sedan förtröstade vi på Gud, den Mäktige och Majestätiske, och överlät vår sak åt honom. Vi bröt upp från Jurjaniya måndagen då två nätter hade förflutit av dhu l-qa’da år 309 och slog läger vid en karavanstation (ribat) som heter Zamjan; den ligger vid Turkarnas port. Nästa dag bröt vi upp och slog läger på en rastplats som heter Jit. Snön föll över oss så att kamelerna gick i den ända upp till knäna, och vi stannade på denna rastplats i två dagar. Sedan trängde vi djupt in i turkarnas land utan att låta något uppehålla oss, och ingen mötte oss i en öde ödemark utan berg. Vi färdades genom den i tio dagar. Vi utstod sådan nöd och möda, sådan sträng kyla och sådana oavbrutna snöfall att kylan i Khwarazm i jämförelse var som sommardagar. Vi glömde allt vi tidigare hade gått igenom och var nära att gå under. En dag drabbades vi av sträng kyla. Takin red bredvid mig, och vid hans sida red en man av turkarna som talade med honom på turkiska. Takin skrattade och sade: ”Den här turken säger till dig: Vad vill vår Herre oss? Se, han dödar oss med kyla. Om vi visste vad han ville skulle vi ge honom det.” Jag sade till honom: ”Säg till honom att han vill att ni ska säga: Det finns ingen gud utom Gud.” Han skrattade och sade: ”Om vi visste det skulle vi göra det.” Därefter kom vi till en plats där det fanns en väldig mängd tagh-ved, och där slog vi läger. Karavanens folk tände eld, värmde sig, tog av sig kläderna och bredde ut dem för att torka. Sedan bröt vi upp och färdades varje natt från midnatt till tiden för eftermiddagsbönen eller till middagstid, i den hårdaste och mest ansträngande marsch som tänkas kan, och slog sedan läger. När vi hade färdats i femton nätter nådde vi ett väldigt berg med mycket sten. På det fanns källor som forsade fram över det, och i en sänka samlades vattnet. När vi hade korsat det kom vi fram till en stam av turkarna som är kända som oghuzerna. De är nomader och har tält av hår; de slår läger och bryter upp, och man ser deras tält på ett ställe och likadana på ett annat, så som nomaderna gör när de flyttar runt. De lever i elände, och dessutom är de som vilsekomna åsnor. De bekänner sig inte till någon religion inför Gud, de låter sig inte vägledas av förnuftet och de dyrkar ingenting, utan kallar sina stormän för herrar. När någon av dem rådfrågar sin hövding om något säger han till honom: ”O herre, vad ska jag göra i det och det?” Deras angelägenheter avgörs genom rådslag mellan dem, men när de har enats om något och beslutat sig för det kommer den ringaste och usligaste bland dem och river upp det som de har enats om. Jag hörde dem säga: ”Det finns ingen gud utom Gud, Muhammad är Guds sändebud”, för att ställa sig in hos de muslimer som färdas förbi dem, inte för att de tror på det. Om någon av dem utsätts för orätt eller råkar ut för något han ogillar, lyfter han huvudet mot himlen och säger: ”Bir tengri”, vilket på turkiska betyder ”den ende Guden”, eftersom bir på turkiska betyder ”en” och tengri betyder ”Gud” på turkarnas språk. De tvättar sig inte efter att ha uträttat sina behov, varken efter avföring eller urin, och de badar inte efter samlag eller av andra skäl; de har överhuvudtaget inget med vatten att göra, särskilt inte på vintern. Deras kvinnor skyler sig inte för sina män eller för andra, och på samma sätt döljer en kvinna ingen del av sin kropp för någon människa. En dag tog vi in hos en man bland dem. Vi satte oss, och mannens hustru satt med oss. Medan hon talade med oss blottade hon sitt kön och kliade sig, medan vi tittade på henne. Vi dolde våra ansikten och sade: ”Jag ber Gud om förlåtelse.” Hennes man skrattade och sade till tolken: ”Säg till dem: hon blottar det i er närvaro, ni ser det och hon skyddar det så att ingen kommer åt det. Det är bättre än att hon täcker det och sedan låter någon komma åt det.” De känner inte till otukt, och den som de ertappar med något sådant klyver de i två halvor. Det går till så att de drar ihop grenarna från två träd, binder fast honom vid grenarna och släpper sedan träden, så att den som är fastbunden vid dem slits itu. En av dem hörde mig recitera Koranen. Han fann Koranen vacker och sade gång på gång till tolken: ”Säg till honom: sluta inte.” En dag sade samme man till mig genom tolken: ”Säg till den här araben: Har vår Herre, den Mäktige och Majestätiske, en hustru?” Jag fann detta förfärande, prisade Gud och bad honom om förlåtelse. Då prisade han Gud och bad om förlåtelse på samma sätt som jag, och så är det turkens sed: varje gång han hör en muslim prisa Gud och säga ”det finns ingen gud utom Gud” säger han detsamma. Deras äktenskapsseder är sådana att en av dem friar till en annan om någon av hans kvinnor – hans dotter, hans syster eller någon annan som han har bestämmanderätt över – mot så och så många stycken khwarazmiskt tyg. När den andre går med på det för han henne till sig. Ibland består brudgåvan av kameler, riddjur eller annat. Ingen får gå in till sin hustru förrän han har betalat den brudgåva som han har kommit överens om med hennes förmyndare. När han har betalat den kommer han utan att genera sig, går in i den bostad där hon befinner sig och tar henne i närvaro av hennes far, mor och bröder, och de hindrar honom inte. Om en man dör och efterlämnar hustru och barn, gifter sig den äldste av hans söner med hans hustru, om hon inte är hans mor. Ingen av köpmännen eller någon annan kan bada efter samlag i deras närvaro annat än om natten, där de inte ser honom. De blir nämligen arga och säger: ”Den här vill förhäxa oss, för han har stirrat in i vattnet”, och de ålägger honom att betala böter. Ingen av muslimerna kan färdas genom deras land utan att skaffa sig en vän bland dem som han kan ta in hos. Han för med sig åt honom från islams land ett klädesplagg, åt hans hustru en huvudduk och lite peppar, hirs, russin och nötter. När han kommer till sin vän slår denne upp ett tält åt honom och för fram får till honom efter sin förmåga, så att muslimen själv kan slakta dem, eftersom turkarna inte slaktar; de slår bara fåret i huvudet tills det dör. Om en av dem vill bryta upp och några av hans kameler och riddjur har blivit utmattade, eller om han behöver pengar, lämnar han det som har blivit utmattat kvar hos sin turkiske vän, tar av dennes kameler, riddjur och pengar så mycket han behöver och bryter upp. När han kommer tillbaka från det håll han färdats till, betalar han tillbaka hans pengar och lämnar tillbaka hans kameler och riddjur. På samma sätt gäller att om en människa som turken inte känner färdas förbi honom och säger: ”Jag är din gäst, och jag vill ha av dina kameler, dina riddjur och dina dirhamer”, så ger han honom det han vill ha. Om köpmannen dör på den färden och karavanen återvänder, möter turken dem och frågar: ”Var är min gäst?” Om de svarar: ”Han är död”, låter han karavanen slå läger. Sedan går han till den förnämste köpman han ser bland dem, löser upp hans packning medan denne ser på och tar av hans dirhamer lika mycket som det han hade utestående hos den förste köpmannen, utan ett enda korn mer. På samma sätt tar han av hans riddjur och kameler och säger: ”Han var din frände, och du har störst skyldighet att betala för honom.” Om gästen har flytt gör han likadant och säger till honom: ”Han var en muslim liksom du; ta du ut det av honom.” Om muslimen inte träffar på sin gäst på vägen frågar han efter var hans land ligger. När han har blivit visad dit färdas han för att söka upp honom, en resa på flera dagar, tills han når fram till honom och tar tillbaka sin egendom från honom, och likaså det han hade gett honom som gåva. Detta är också turkens sätt: när han kommer till Jurjaniya frågar han efter sin gäst och tar in hos honom tills han bryter upp igen. Om en turk dör hos sin muslimske vän och karavanen färdas förbi med hans vän i sällskapet, dödar de honom och säger: ”Du har dödat honom genom att hålla honom hos dig; om du inte hade hållit honom kvar hade han inte dött.” Likaså om han har gett honom vin (nabidh) att dricka och turken faller ned från en mur, då dödar de honom för det. Om han inte finns med i karavanen vänder de sig till den förnämste bland dem som är med och dödar honom. Homosexuella handlingar räknas hos dem som något mycket allvarligt. En man från Khwarazm tog en gång in i det läger som hörde till Kudharkin – han är ställföreträdare (khalifa) för turkarnas kung. Han bodde en tid hos en värd för att köpa får. Turken hade en skägglös son, och khwarazmiern fortsatte att ställa sig in hos honom och försöka förföra honom tills denne gick med på det han ville. Turken kom och fann dem i färd med akten [osäker tolkning]. Turken förde saken inför Kudharkin, som sade till honom: ”Samla turkarna.” Han samlade dem, och när de hade samlats sade han till turken: ”Vill du att jag ska döma efter rätt eller efter orätt?” Han svarade: ”Efter rätt.” Han sade: ”För hit din son.” Han förde dit honom, och han sade: ”Både han och köpmannen ska dödas.” Turken blev upprörd över detta och sade: ”Jag lämnar inte ut min son.” Han sade: ”Då får köpmannen lösa sig själv.” Det gjorde han; han gav turken får för det som hade gjorts med hans son och gav Kudharkin fyrahundra får för att han hade befriat honom från straffet, och sedan lämnade han turkarnas land. Den förste av deras kungar och hövdingar som vi mötte var Yinal den yngre. Han hade antagit islam, men man hade sagt till honom: ”Om du antar islam blir du inte längre vår hövding.” Då hade han avfallit från islam. När vi kom fram till platsen där han befann sig sade han: ”Jag låter er inte fara vidare, för det här är något som vi aldrig har hört talas om och aldrig trott skulle kunna hända.” Vi gick varsamt fram med honom tills han nöjde sig med en kaftan från Jurjan värd tio dirhamer, ett stycke bay-baf-tyg, några brödkakor, en handfull russin och hundra valnötter. När vi hade gett honom detta föll han ned på marken inför oss – det är deras sed: när en man vill hedra en annan faller han ned inför honom. Han sade: ”Om mina tält inte låg så långt från vägen skulle jag ha fört får och vete till er.” Sedan lämnade han oss och vi bröt upp. Nästa dag mötte vi en ensam man av turkarna, ful till växten, i trasiga kläder, ynklig till utseendet och usel till sinnelaget. Ett häftigt regn hade överraskat oss. Han sade: ”Stanna!” Hela karavanen stannade; den bestod av omkring tretusen djur och femtusen män. Sedan sade han: ”Ingen av er får fara vidare.” Vi stannade och lydde hans befallning och sade till honom: ”Vi är Kudharkins vänner.” Han började skratta och sade: ”Vem är Kudharkin? Jag skiter i Kudharkins skägg.” Sedan sade han: ”Bakand”, vilket betyder bröd på khwarazmiskt språk. Jag gav honom några brödkakor; han tog dem och sade: ”Far vidare, jag har förbarmat mig över er.” Han säger: Om en man bland dem blir sjuk och har slavinnor och slavar, så tar de hand om honom och ingen av hans familj kommer nära honom. De slår upp ett tält åt honom en bit bort från de andra tälten, och där stannar han tills han dör eller blir frisk. Om han är slav eller fattig kastar de ut honom i öknen och bryter upp och lämnar honom. När en man bland dem dör gräver de en stor grav åt honom i form av ett rum. De tar honom, klär honom i hans tunika, hans bälte och hans båge och lägger en träbägare med vin i hans hand, och framför honom ställer de ett träkärl med vin. De hämtar allt han äger och lägger det hos honom i detta rum. Sedan sätter de honom upprätt där, lägger ett tak över rummet ovanför honom och bygger över det något som liknar en kupol av lera. Sedan tar de hans riddjur, efter hur många han hade, och dödar av dem från hundra eller tvåhundra djur ned till ett enda. De äter köttet utom huvudet, fötterna, hudarna och svansen; dessa hänger de upp på trästänger och säger: ”Det här är hans riddjur, som han ska rida på till paradiset.” Om han har dödat någon och var en tapper man, skär de ut bilder i trä, lika många som de han dödat, och ställer dem på hans grav och säger: ”Det här är hans tjänare, som ska tjäna honom i paradiset.” Ibland försummar de att döda djuren i en eller två dagar. Då manar en gammal man bland deras stormän på dem och säger: ”Jag såg den och den” – han menar den döde – ”i en dröm, och han sade till mig: Här ser du mig. Mina följeslagare har hunnit före mig, och mina fötter har spruckit av att jag försökt följa dem. Jag hinner inte ifatt dem och har blivit lämnad ensam.” Då tar de hans riddjur, dödar dem och hänger upp dem vid hans grav. När en eller två dagar har gått kommer samme gamle man till dem och säger: ”Jag har sett den och den, och han sade: Låt min familj och mina följeslagare veta att jag har hunnit ifatt dem som gick före mig och fått vila från min möda.” Han säger: Alla turkar rycker ut sitt skägg utom mustascherna. Ibland såg jag en åldrig gammal man bland dem som hade ryckt ut sitt skägg men lämnat lite under hakan, och som bar en päls; om någon såg honom på avstånd tvivlade han inte på att det var en getabock. Oghuzturkarnas kung kallas yabghu. Det är titeln för emiren, och var och en som härskar över denna stam kallas vid detta namn. Hans ställföreträdare kallas kudharkin, och likaså kallas var och en som är ställföreträdare för en hövding bland dem för kudharkin. Sedan, efter att vi hade brutit upp från dessa människors trakt, tog vi in hos deras härförare, som hette Atrak ibn al-Qataghan. Han slog upp turkiska kupoltält åt oss och inkvarterade oss i dem. Han hade ett stort hushåll och följe och stora tält. Han drev fram får till oss och ledde fram riddjur, så att vi kunde slakta fåren och rida på djuren. Han inbjöd en grupp av sin familj och sina kusiner och slaktade många får åt dem. Vi hade gett honom en gåva av kläder, russin, nötter, peppar och hirs. Jag såg hur hans hustru – hon hade varit hans fars hustru – tog kött, mjölk och något av det vi hade gett honom, gick ut från tälten ut på slätten, grävde en grop, begravde det hon hade med sig i den och sade några ord. Jag frågade tolken: ”Vad säger hon?” Han svarade: ”Hon säger: Det här är en gåva till al-Qataghan, turkarnas far [osäker tolkning], som araberna har gett honom.” När natten kom gick jag och tolken in till honom, där han satt i sitt kupoltält. Vi hade med oss Nadhir al-Haramis brev till honom, där han uppmanade honom att anta islam och manade honom till det. Han hade sänt honom femtio dinarer, bland dem ett antal musayyabi-dinarer, tre mithqal mysk, läderhudar och tyger från Marw. Av dem skar vi till två tunikor åt honom, ett par läderstövlar, ett brokadplagg och fem sidenplagg. Vi överlämnade gåvan till honom och gav hans hustru en huvudduk och en ring. Jag läste upp brevet för honom, och han sade till tolken: ”Jag säger ingenting till er förrän ni återvänder; då ska jag skriva till sultanen om vad jag har beslutat.” Han tog av sig brokadmanteln som han bar för att klä sig i de hedersdräkter vi har nämnt, och jag såg att tunikan under den var söndertrasad av smuts, eftersom det är deras sed att ingen av dem tar av sig det plagg som ligger närmast kroppen förrän det faller i bitar. Han hade ryckt ut hela sitt skägg och sina mustascher, så att han såg ut som en eunuck. Jag hörde turkarna säga att han var den skickligaste ryttaren bland dem. En dag såg jag honom när han red bredvid oss på sin häst: en gås flög förbi, han spände sin båge, styrde sitt djur in under den, sköt och fick ned den. En dag skickade han efter de befälhavare som stod närmast under honom: Tarkhan, Yinal, deras brorson och Ilghiz. Tarkhan var den förnämste och mest ansedde av dem; han var halt, blind och hade en förlamad hand. Han sade till dem: ”Det här är arabernas kungs sändebud till min svärson Almish ibn Shilki, och jag ville inte släppa dem utan att rådgöra med er.” Tarkhan sade: ”Det här är något som vi aldrig har sett eller hört talas om. Inget sultanens sändebud har färdats förbi oss så länge vi och våra fäder har funnits. Jag tror inte annat än att sultanen har tagit till list och skickat dessa till khazarerna för att uppbåda dem mot oss. Det bästa vore att klyva dessa sändebud mitt itu och ta det de har med sig.” En annan av dem sade: ”Nej, vi tar det de har med sig och låter dem gå nakna tillbaka dit de kom ifrån.” En annan sade: ”Nej, khazarernas kung håller fångar från oss; vi skickar dessa dit och löser ut de andra med dem.” Så fortsatte de att dryfta dessa saker sinsemellan i sju dagar, medan vi befann oss i dödsfara, tills de enades om att låta oss gå och fara vidare. Vi gav Tarkhan en kaftan från Marw och två stycken bay-baf-tyg som hedersgåva, och var och en av hans följeslagare en tunika, och likaså Yinal. Vi gav dem peppar, hirs och brödkakor, och de lämnade oss. Vi bröt upp och färdades tills vi kom till floden Yaghandi. Folket tog fram sina båtar, som var gjorda av kamelhudar, bredde ut dem och tog sadelställningarna från de turkiska kamelerna – eftersom de är runda – och satte in dem i båtarna så att hudarna spändes ut. Sedan fyllde de dem med kläder och gods. När de var fyllda satte sig i varje båt en grupp på fem, sex eller fyra personer, ibland färre och ibland fler. De tar i händerna stänger av khadank-trä och använder dem som åror, och de fortsätter att ro medan vattnet bär båten och den snurrar runt, tills vi kommer över. Riddjuren och kamelerna ropar man på, så att de tar sig över simmande. En grupp krigare med vapen måste ta sig över innan något av karavanen går över, för att bilda en förtrupp för folket, av fruktan för att basjkirerna ska överfalla folket medan de korsar floden. Vi korsade Yaghandi på det sätt som vi har beskrivit. Sedan korsade vi en flod som heter Jam, också den i båtarna, därefter Jakhsh, sedan Adhal, sedan Ardan, sedan Warish, sedan Akhti och sedan Wataba. Alla dessa är stora floder. Därefter kom vi till pechenegerna. De hade slagit läger vid ett vatten som liknade ett hav och som inte strömmade. De är mörkt bruna, mycket mörka, och de rakar sina skägg. De är fattiga, till skillnad från oghuzerna, för bland oghuzerna såg jag män som ägde tiotusen riddjur och hundratusen får. Fåren betar för det mesta mellan snödrivorna; de gräver med klövarna och söker efter gräs, och om de inte hittar något gnager de på snön och blir mycket feta. När sommaren kommer och de äter gräs magrar de. Vi stannade hos pechenegerna en dag. Sedan bröt vi upp och slog läger vid floden Jayikh. Det är den största flod vi såg, den väldigaste och den som hade starkast ström. Jag såg en båt kantra i den så att de som satt i den drunknade; många av folket omkom och ett antal kameler och riddjur drunknade. Vi kom över den endast med stor möda. Sedan färdades vi i flera dagar och korsade floden Jakha, efter den floden Arkhaz, sedan Bajagh, sedan Samur, sedan Kinal, sedan floden Sukh och sedan floden Kinjilu. Vi gjorde halt i landet hos ett folk av turkarna som kallas basjkirer. Vi var på vår vakt mot dem i allra högsta grad, eftersom de är de värsta, smutsigaste och mest mordlystna av turkarna. När en man möter en annan klyver han hans huvud, tar det med sig och lämnar honom. De rakar sina skägg och äter löss: en av dem går igenom sömmarna på sin tunika och knaprar i sig lössen med tänderna. En av dem som hade antagit islam var med oss och tjänade oss. Jag såg honom hitta en lus i sitt plagg; han krossade den med nageln, slickade sedan i sig den och sade, när han såg mig: ”Gott.” Var och en av dem täljer en träbit i storlek och form som en manslem och hänger den på sig. När han vill ge sig ut på en resa eller möta en fiende kysser han den, faller ned inför den och säger: ”O herre, gör det och det för mig.” Jag sade till tolken: ”Fråga någon av dem vad de har för skäl för detta och varför han har gjort den till sin herre.” Han svarade: ”Därför att jag har kommit ut ur något sådant, och jag känner ingen annan skapare åt mig själv än den.” Bland dem finns de som påstår att de har tolv herrar: vintern har en herre, sommaren har en herre, regnet har en herre, vinden har en herre, träden har en herre, människorna har en herre, djuren har en herre, vattnet har en herre, natten har en herre, dagen har en herre, döden har en herre och jorden har en herre. Den herre som är i himlen är den störste av dem, men han samverkar med de andra i samförstånd, och var och en av dem är nöjd med vad hans kompanjon gör. Gud är upphöjd, högt upphöjd, över vad de orättfärdiga säger. Vi såg en grupp av dem som dyrkar ormar, en grupp som dyrkar fiskar och en grupp som dyrkar tranor. De berättade för mig att de en gång hade krigat mot ett folk bland sina fiender som hade slagit dem, men att tranorna då skrek bakom dem, så att de blev förskräckta och flydde, efter att de hade segrat [osäker tolkning]. Därför dyrkade de tranorna och sade: ”Detta är vår herre, och detta är hans verk: han har slagit våra fiender på flykten.” Därför dyrkar de dem. Han säger: Vi färdades vidare från dessa människors land och korsade floden Jarmshan, sedan floden Urn, sedan floden Urm, sedan floden Bayanakh, sedan floden Watigh, sedan floden Niyasna och sedan floden Jawshiz. Mellan den ena och den andra av de floder vi har nämnt är det två, tre eller fyra dagsresor, ibland mindre och ibland mer.

## hos saqaliba (Volgabulgarerna) (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_fadlan:3:sv -->

När vi befann oss en dags och en natts färd från saqalibas kung, han som vi hade färdats för att besöka, sände han de fyra kungar som lydde under honom, sina bröder och sina söner för att ta emot oss. De mötte oss med bröd, kött och hirs och red tillsammans med oss. När vi var två farsakh från honom kom han själv emot oss. När han fick se oss steg han av och kastade sig ned på marken i tacksamhet mot Gud, den Väldige och Mäktige. Han hade dirham i ärmen och strödde dem över oss. Han lät resa tält åt oss, och vi tog in i dem. Vi kom fram till honom söndagen den tolfte muharram år 310, och avståndet från al-Jurjaniyya till hans land hade varit sjuttio dagsresor. Vi stannade söndagen, måndagen, tisdagen och onsdagen i de tält som hade rests åt oss, medan han samlade kungarna, befälhavarna och folket i sitt land för att de skulle höra brevet läsas upp. När det blev torsdag och de hade samlats vecklade vi ut de två fanor som vi hade med oss, sadlade hästen med den sadel som hade sänts till honom, klädde honom i svart och satte en turban på hans huvud. Jag tog fram kalifens brev och sade till honom: ”Det är inte tillåtet att vi sitter medan brevet läses upp.” Då reste han sig, han och de förnäma i hans rike som var närvarande. Han är en mycket fet man med stor buk. Jag började läsa inledningen av brevet, och när jag kom till orden ”Frid över dig! Jag prisar inför dig Gud, utom vilken det inte finns någon gud”, sade jag: ”Besvara de troendes befälhavares hälsning!” Han besvarade den, och alla de andra gjorde detsamma, var och en. Tolken översatte för oss ord för ord hela tiden. När vi hade läst brevet till slut ropade de ”Gud är störst” så att marken skälvde. Därefter läste jag upp vesiren Hamid ibn al-Abbas brev medan han stod. Sedan bad jag honom sätta sig, och han satt när Nadhir al-Haramis brev lästes upp. När jag hade läst det till slut strödde hans män mängder av dirham över honom. Sedan tog jag fram gåvorna – väldoftande ämnen, kläder och pärlor – åt honom och åt hans hustru, och jag fortsatte att lägga fram dem för honom och för henne, det ena efter det andra, tills vi var klara med det. Därefter klädde jag hans hustru i hedersdräkt inför folket; hon satt vid hans sida, ty så är deras sed och bruk. När jag hade klätt henne strödde kvinnorna dirham över henne, och vi gick därifrån.

En stund senare sände han efter oss, och vi gick in till honom i hans tält. Kungarna satt till höger om honom, och han bad oss sätta oss till vänster om honom. Hans söner satt framför honom, och han själv satt ensam på en tron som var klädd med bysantinskt sidenbrokad. Han lät hämta bordet, och det bars fram med enbart grillat kött på. Han började själv: han tog en kniv, skar av en bit och åt den, och en andra och en tredje. Sedan skar han av ett stycke och räckte det åt sändebudet Sawsan. När denne hade tagit emot det kom ett litet bord till honom och ställdes framför honom. Så är seden: ingen sträcker ut handen efter maten förrän kungen räcker honom en bit, och i samma stund han tar emot den kommer ett bord till honom. Därefter räckte han en bit åt mig, och ett bord kom till mig. Sedan skar han av en bit och räckte den åt kungen till höger om honom, och ett bord kom till honom. Sedan räckte han åt den andre kungen, och ett bord kom till honom, sedan åt den fjärde kungen, och ett bord kom till honom. Sedan räckte han åt sina söner, och bord kom till dem. Var och en av oss åt från sitt eget bord, som ingen annan delade med honom, och ingen tog något från en annans bord. När man har ätit färdigt bär var och en med sig hem det som blivit kvar på hans bord.

När vi hade ätit lät han hämta honungsdrycken, som de kallar suju och som bryggs samma dag och natt [osäker tolkning]. Han drack en bägare, reste sig sedan och sade: ”Detta är min glädje över min herre, de troendes befälhavare – må Gud förlänga hans liv!” De fyra kungarna och hans söner reste sig när han reste sig, och vi reste oss också. Detta gjorde han tre gånger, och sedan gick vi ifrån honom.

Före min ankomst hade predikan (khutba) hållits i hans namn från hans predikstol med orden: ”O Gud, låt det gå väl för kungen Yiltawar, kung av Bulghar.” Jag sade till honom: ”Det är Gud som är Kungen, och ingen annan än Han, den Väldige och Mäktige, får nämnas vid detta namn från predikstolen. Se, din herre, de troendes befälhavare, har för egen del nöjt sig med att man från hans predikstolar i öster och väster säger: ’O Gud, låt det gå väl för Din tjänare och Din kalif Jafar, imamen al-Muqtadir billah, de troendes befälhavare’, och så var det också med hans förfäder, kaliferna före honom. Profeten – Gud välsigne honom och skänke honom frid – har sagt: ’Överdriv inte ert lov över mig så som de kristna överdrev sitt lov över Jesus, Marias son. Jag är bara en tjänare, så säg: Guds tjänare och sändebud.’” Då sade han till mig: ”Hur får då predikan hållas i mitt namn?” Jag svarade: ”Med ditt namn och din fars namn.” Han sade: ”Min far var otrogen, och jag vill inte att hans namn nämns från predikstolen. Inte heller vill jag att mitt eget namn nämns, eftersom den som gav mig det var otrogen. Men vad heter min herre, de troendes befälhavare?” Jag sade: ”Jafar.” Han sade: ”Får jag då ta mig hans namn?” Jag sade: ”Ja.” Han sade: ”Då gör jag Jafar till mitt namn och Abdallah till min fars namn. Ge predikanten besked om detta.” Det gjorde jag, och sedan hölls predikan i hans namn med orden: ”O Gud, låt det gå väl för Din tjänare Jafar ibn Abdallah, emir av Bulghar, de troendes befälhavares klient (mawla).”

Tre dagar efter att brevet hade lästs upp och gåvorna överlämnats sände han efter mig. Han hade fått höra om de fyratusen dinarerna och om den kristnes knep för att fördröja dem; underrättelsen om dem stod i brevet. När jag kom in till honom bad han mig sätta mig, och jag satte mig. Han kastade fram de troendes befälhavares brev till mig och sade: ”Vem kom med detta brev?” Jag sade: ”Jag.” Sedan kastade han fram vesirens brev till mig och sade: ”Och detta också?” Jag sade: ”Jag.” Han sade: ”Och pengarna som nämns i dem båda, vad har man gjort med dem?” Jag sade: ”Det gick inte att samla in dem, tiden var knapp, och vi var rädda att gå miste om möjligheten att komma in i landet, så vi lämnade dem kvar för att de skulle sändas efter oss.” Han sade: ”Ni har ju kommit allesammans, och min herre har lagt ut vad han lagt ut på er just för att ni skulle föra dessa pengar till mig, så att jag kunde bygga en borg med dem som skyddar mig mot judarna som har gjort mig till sin träl. Gåvan däremot hade min tjänare mycket väl kunnat föra hit.” Jag sade: ”Så är det, men vi har gjort vårt yttersta.” Då sade han till tolken: ”Säg till honom: Jag känner inte dessa, jag känner bara dig. Dessa är nämligen icke-araber (ʿajam), och hade mästaren (al-ustadh) – må Gud stödja honom – vetat att de kunde uträtta vad du uträttar, skulle han inte ha sänt dig för att bevaka mina intressen, läsa upp mitt brev och höra mitt svar. Jag kräver inte en enda dirham av någon annan än dig, så tag fram pengarna; det är bäst för dig.” Jag gick ifrån honom förskräckt och bedrövad. Han var en man med ståtligt utseende och respektingivande hållning, fet och bred, och det lät som om han talade ur en stor lerkruka. Jag gick ut från honom, samlade mina följeslagare och berättade för dem vad som hade utspelat sig mellan mig och honom, och sade till dem: ”Det var detta jag varnade för.”

Hans böneutropare upprepade iqama-utropet två gånger när han kallade till bön. Jag sade till honom: ”Din herre, de troendes befälhavare, låter i sitt palats säga iqama en gång.” Då sade han till böneutroparen: ”Gör som han säger till dig och sätt dig inte emot honom.” Böneutroparen höll fast vid detta i några dagar, medan kungen frågade mig om pengarna och disputerade med mig om dem, och jag tog ifrån honom allt hopp om dem och lade fram mina skäl. När han hade gett upp hoppet om dem befallde han böneutroparen att säga iqama två gånger, och det gjorde han. Därmed ville kungen skaffa sig en väg att disputera med mig. När jag hörde att böneutroparen upprepade iqama förbjöd jag honom det och skrek åt honom. Kungen fick veta det och kallade till sig mig och mina följeslagare. När vi hade samlats sade han till tolken: ”Säg till honom” – och han menade mig – ”vad säger han om två böneutropare, där den ene säger iqama en gång och den andre två gånger, och var och en av dem sedan leder en grupp människor i bön: är bönen giltig eller inte?” Jag sade: ”Bönen är giltig.” Han sade: ”Råder det oenighet om det eller enighet?” Jag sade: ”Enighet.” Han sade: ”Säg till honom: vad säger han då om en man som överlämnar pengar åt några människor för att ges åt svaga folk som är belägrade och förslavade, och de sviker honom?” Jag sade: ”Det är inte tillåtet, och de är onda människor.” Han sade: ”Råder det oenighet om det eller enighet?” Jag sade: ”Enighet.” Då sade han till tolken: ”Säg till honom: vet du att om kalifen – må Gud förlänga hans liv – sände en här mot mig, skulle han kunna besegra mig?” Jag sade: ”Nej.” Han sade: ”Och Khurasans emir?” Jag sade: ”Nej.” Han sade: ”Är det inte på grund av det långa avståndet och de många otrogna stammarna mellan oss?” Jag sade: ”Jo.” Han sade: ”Säg till honom: Vid Gud, här på min avlägsna plats där du ser mig fruktar jag ändå min herre, de troendes befälhavare. Jag fruktar nämligen att något om mig som han ogillar ska nå honom, så att han åkallar Gud mot mig och jag går under här där jag är, fastän han sitter i sitt rike och vidsträckta länder ligger mellan oss. Men ni, som äter hans bröd, bär hans kläder och ser honom alltjämt, ni har svikit honom i fråga om det uppdrag han sände er med till mig, till svaga människor, och ni har svikit muslimerna. Jag tar inte emot något i min religions angelägenheter från er förrän det kommer någon till mig som är uppriktig mot mig i det han säger. Kommer det en människa av det slaget till mig, tar jag emot det från honom.” Vi blev stumma, fann inget svar och gick ifrån honom. Han säger: Efter detta samtal visade han mig företräde och höll mig nära sig, men höll mina följeslagare på avstånd, och han kallade mig Abu Bakr den sannfärdige.

I hans land såg jag så många under att jag inte kan räkna dem. Bland dem detta: Den första natten vi tillbringade i hans land såg jag, en timme (saʿa qiyasiyya) före solnedgången, att himlens rand hade blivit kraftigt röd, och jag hörde i luften väldiga ljud och ett högt sorl. Jag lyfte på huvudet och såg ett rött moln som eld helt nära mig, och sorlet och ljuden kom från det. I det fanns något som liknade människor och hästar, och i händerna på de gestalter i molnet som liknade människor fanns spjut och svärd, som jag tyckte mig urskilja och föreställa mig. Där fanns också ett annat liknande stycke, i vilket jag likaså såg män, hästar och vapen, och detta stycke gick till anfall mot det första så som en truppavdelning anfaller en annan. Vi blev förskräckta av detta och började ödmjukt be och åkalla Gud, men de skrattade åt oss och förundrade sig över vad vi gjorde. Han säger: Vi såg hur det ena stycket anföll det andra, hur de blandades med varandra en stund och sedan skildes åt. Så fortsatte det en del av natten, och sedan försvann de. Vi frågade kungen om detta, och han sade att hans förfäder brukade säga att det var troende och otrogna bland djinnerna som strider med varandra varje afton, och att de aldrig har underlåtit det någon natt så länge de har funnits.

Han säger: Jag och en skräddare som kungen hade, en man från Bagdad som hade hamnat i dessa trakter, gick in i mitt tält för att samtala. Vi samtalade ungefär så länge som det tar för en människa att läsa mindre än en halv sjundedel, medan vi väntade på kallelsen till nattbönen. Då hördes böneutropet, och vi gick ut ur tältet, och gryningen hade redan brutit fram. Jag sade till böneutroparen: ”Vilket böneutrop gjorde du?” Han sade: ”Utropet till gryningsbönen.” Jag sade: ”Och den sena kvällsbönen?” Han sade: ”Den förrättar vi tillsammans med solnedgångsbönen.” Jag sade: ”Och natten?” Han sade: ”Som du ser. Den har varit kortare än så här, men den har nu börjat bli längre.” Han berättade att han på en månad inte hade sovit av rädsla för att gå miste om morgonbönen. Det är nämligen så att man sätter grytan på elden vid solnedgångsbönen och sedan förrättar morgonbönen innan maten har hunnit bli färdigkokt.

Han säger: Jag såg att dagen hos dem var mycket lång. Det är så att dagen under en del av året blir lång hos dem och natten kort, och sedan blir natten lång och dagen kort. Den andra natten satt jag utanför tältet och betraktade himlen, men jag såg bara ett fåtal stjärnor, jag tror omkring femton, spridda här och där. Det röda skymningsljuset före solnedgångsbönen försvann aldrig helt, och natten var så föga mörk att en man kunde känna igen en annan på längre avstånd än ett pilskott (ghalwat sahm). Han säger: Jag såg att månen inte steg upp till mitten av himlen utan visade sig vid dess randområden en stund; sedan bröt gryningen fram och månen försvann. Kungen berättade för mig att det tre månaders färd bortom hans land finns ett folk som kallas wisu, hos vilka natten är kortare än en timme.

Han säger: Jag såg att när solen gick upp blev allt i landet rött, marken, bergen och allt som man såg på när solen steg upp, som om den vore ett väldigt moln. Rodnaden höll i sig så tills solen stod mitt på himlen. Landets invånare berättade för mig att när vintern kommer blir natten lika lång som dagen nu är, och dagen lika kort som natten nu är, så att om någon av oss vid gryningen ger sig av till en plats som kallas Itil – mindre än en farsakh från oss – når han inte fram förrän vid nattbönen, vid den tid då alla stjärnor har kommit fram och täcker himlen. Vi lämnade inte landet förrän natten hade blivit lång och dagen kort.

Jag såg att de i hög grad tar hundars ylande som ett gott tecken, gläds över det och säger: ”Ett år av överflöd, välsignelse och välgång.” Jag såg att det fanns många ormar hos dem, så att tio eller fler kan slingra sig kring en enda gren på ett träd. De dödar dem inte, och ormarna gör dem inget ont. På ett ställe såg jag ett högt träd, mer än hundra alnar (dhiraʿ) långt, som hade fallit omkull, och dess stam var mycket grov. Jag stod och betraktade det när det plötsligt rörde sig, och det skrämde mig. Jag såg efter, och på det låg en orm som var nästan lika tjock och lång som stammen. När den fick syn på mig gled den ned från stammen och försvann bland träden. Jag kom förskräckt tillbaka och berättade det för kungen och dem som var i hans sällskap, men de brydde sig inte om det, och han sade: ”Var inte rädd, den gör dig inget ont.”

Vi slog läger tillsammans med kungen på ett ställe, och jag och mina följeslagare Tikin, Sawsan och Baris gick, tillsammans med en av kungens män, in bland träden. Där såg vi en liten grön stjälk, tunn som en slända men längre, med en grön stängel. Överst på stängeln satt ett brett blad utbrett mot marken, och på det låg något som liknade skott med frön i. Den som äter av det tvivlar inte på att det är ett imlisi-granatäpple [osäker tolkning]. Vi åt av det, och det var av stor läckerhet, och vi fortsatte att söka upp det och äta det. Jag såg också att de har äpplen som är mycket gröna och syrligare än vinättika; slavflickorna äter dem och blir feta av dem. I deras land har jag inte sett något som är vanligare än hasselbuskar. Jag har sett snår av dem där ett enda snår kan vara fyrtio farsakh på fyrtio. Jag såg också hos dem ett slags träd som jag inte vet vad det är: det är ytterst högt, stammen är kal och utan blad, och kronorna är som palmkronor med fina blad som dock sitter samlade. De går fram till ett ställe på stammen som de känner till, borrar ett hål i det och ställer ett kärl under, och ur hålet rinner då vatten som är ljuvligare än honung. Dricker man mycket av den blir man berusad på samma sätt som av vin.

Det mesta av vad de äter är hirs och hästkött, fastän vete och korn finns i mängd. Var och en som sår något behåller det för egen del; kungen har ingen rätt till det, utom att de varje år betalar honom ett sobelskinn från varje hushåll. När han befaller en truppavdelning att göra ett plundringståg mot något land och den tar byte, har han en andel tillsammans med dem. Var och en som håller bröllop eller bjuder till gästabud måste ge kungen en andel (zalla) av måltiden efter gästabudets storlek, och sakhrakh [osäker tolkning] honungsvin och vete av dålig kvalitet, ty deras jord är svart och illaluktande. De har inga förrådsplatser där de kan samla sin mat, utan gräver gropar i marken och lägger maten i dem, och det dröjer bara några få dagar innan den förändras och börjar lukta, så att den inte går att använda. De har varken olivolja, sesamolja eller något annat fett över huvud taget, utan använder fiskolja i stället för dessa fetter, så att allt de använder den till luktar fisk. Av korn gör de en välling som slavflickorna och slavpojkarna äter. Ibland kokar de kornet med kött; då äter herrarna köttet och ger slavflickorna kornet, utom när det är ett bockhuvud, för då får de äta av köttet.

Alla bär mössor. När kungen rider ut rider han ensam, utan tjänare eller någon annan i sällskap. När han passerar genom marknaden finns det ingen som inte reser sig, tar av sig mössan och stoppar den under armen, och när han har passerat sätter de på sig mössorna igen. Likaså gör alla som kommer in till kungen, små som stora, ja, till och med hans söner och bröder: i samma stund som de ser honom tar de av sig mössorna och stoppar dem under armen, nickar sedan mot honom och sätter sig, och sedan reser de sig tills han befaller dem att sätta sig. Var och en som sitter inför honom sitter på knä, och han tar inte fram sin mössa eller visar den förrän han har gått ut från honom; då sätter han på sig den.

Alla bor i tält, men kungens tält är mycket stort och rymmer tusen personer och fler. Det är belagt med armeniska mattor, och mitt i det står hans tron, klädd med bysantinskt sidenbrokad.

Till deras seder hör att när det föds ett barn åt en mans son, så tar farfadern barnet och inte fadern, och säger: ”Jag har större rätt än hans far att ha honom i min vård tills han blir vuxen man.” När en man bland dem dör ärver hans bror honom och inte hans barn. Jag gjorde kungen klart att detta inte är tillåtet och förklarade för honom hur arvsreglerna är, tills han förstod dem.

Jag har aldrig sett så många blixtnedslag som i deras land. När blixten slår ned i ett hus går de inte nära det, utan lämnar det som det är, med allt som finns i det, människor, egendom och annat, tills tiden har förstört det, och de säger: ”Detta är ett hus vars invånare har drabbats av vrede.”

När en man bland dem dödar en annan med avsikt avrättar de honom som vedergällning. Dödar han honom av våda gör de en kista av khadank-trä åt honom, lägger honom i den och spikar igen den över honom. De lägger tre brödkakor och en vattenkruka hos honom, reser tre trästockar som liknar en ställning [osäker tolkning] och hänger upp honom mellan dem och säger: ”Vi placerar honom mellan himmel och jord, där regn och sol når honom; kanske förbarmar sig Gud över honom.” Han får hänga där tills tiden har förmultnat honom och vindarna blåser bort honom.

När de ser en människa som är livlig och kunnig om saker säger de: ”Han förtjänar att tjäna vår Herre.” Då griper de honom, lägger ett rep om hans hals och hänger upp honom i ett träd tills han faller sönder. Kungens tolk berättade för mig att en man från Sind hade hamnat i detta land och stannade en tid hos kungen och tjänade honom. Han var snabb och klok. En grupp av dem ville ge sig ut på en handelsresa, och sindiern bad kungen om lov att följa med dem. Kungen förbjöd honom det, men han envisades tills han fick lov. Han for med dem i ett fartyg, och de såg att han var rörlig och klipsk. Då rådslog de sinsemellan och sade: ”Denne duger till att tjäna vår Herre; låt oss sända honom till honom.” Längs vägen passerade de ett skogssnår; de förde honom dit, lade ett rep om hans hals, band fast honom i toppen av ett högt träd, lämnade honom där och for vidare.

När de färdas längs en väg och någon av dem vill kasta vatten och gör det med vapnen på sig, plundrar de honom och tar hans vapen, kläder och allt han har med sig. Detta är en sed hos dem. Den som lägger av sig vapnen, lägger dem åt sidan och sedan kastar vatten, ofredar de inte.

Män och kvinnor går ned till floden och badar tillsammans nakna, utan att skyla sig för varandra, och de begår inte äktenskapsbrott på något vis eller av något skäl. Den som bland dem begår äktenskapsbrott, vem det än är, slår de ned fyra pålar för, binder fast hans händer och fötter vid dem och hugger med yxa från hans hals ned till låren. Detsamma gör de också med kvinnan. Sedan hängs varje stycke av honom och av henne upp i ett träd. Jag försökte ständigt få kvinnorna att skyla sig för männen när de badade, men det lyckades jag inte med. Tjuven dödar de på samma sätt som de dödar den som begått äktenskapsbrott.

I deras skogar finns mycket honung i bon som de känner till. De ger sig ut för att hämta den, och ibland överfaller några av deras fiender dem och dödar dem. Bland dem finns många köpmän som reser till turkarnas land och för hem får, och till ett land som kallas Wisu, varifrån de för hem sobel och svarträv.

Bland dem såg vi en släkt på femtusen personer, kvinnor och män, som alla hade antagit islam. De är kända som barinjar. De hade byggt en moské av trä åt sig där de bad, men de kunde inte läsa, så jag lärde en grupp av dem det som behövs för att förrätta bönen. En man som hette Talut antog islam genom mig, och jag gav honom namnet Abdallah. Men han sade: ”Jag vill att du ger mig ditt namn, Muhammad.” Det gjorde jag. Hans hustru, hans mor och hans barn antog också islam, och alla fick namnet Muhammad. Jag lärde honom ”Lov vare Gud” och ”Säg: Han är Gud, en”, och hans glädje över dessa två suror var större än om han hade blivit saqalibas kung.

När vi kom fram till kungen fann vi honom lägrad vid ett vatten som kallas Khalja. Det består av tre sjöar, två stora och en liten, men i ingen av dem finns något som når ned till deras djup [osäker tolkning]. Mellan detta ställe och en stor flod hos dem, som flyter ned till khazarernas land och kallas Itilfloden, är det omkring en farsakh. Vid denna flod finns en marknadsplats där marknad hålls med korta mellanrum och där mycket och dyrbart gods säljs.

Tikin hade berättat för mig att det i kungens land fanns en man av mycket väldig växt. När jag kom till landet frågade jag kungen om honom, och han sade: ”Ja, han fanns i vårt land och är död. Han var inte av landets folk, och inte heller av människosläktet. Hans historia är denna: en grupp köpmän begav sig till Itilfloden, som ligger en dags färd från oss, så som de brukar göra. Floden hade stigit och svämmat över. En dag, innan jag visste ordet av, kom en grupp av köpmännen till mig och sade: ’O kung, en man har kommit flytande på vattnet [osäker tolkning]. Om han tillhör ett folk som bor nära oss kan vi inte stanna kvar i dessa trakter, utan måste flytta härifrån.’ Jag red med dem tills jag kom till floden, och där var mannen. Mätt med min egen aln var han tolv alnar lång. Han hade ett huvud som den största gryta, en näsa längre än ett spann (shibr), två väldiga ögon och fingrar som vart och ett var längre än ett spann. Han skrämde mig, och samma förskräckelse som hade gripit folket grep också mig. Vi började tala till honom, men han talade inte till oss utan bara såg på oss. Jag förde honom till min boplats och skrev till folket i Wisu, som bor tre månaders färd från oss, och frågade dem om honom. De skrev tillbaka och lät mig veta att denne man var av Gog och Magog. De bor tre månaders färd från oss, nakna. Havet skiljer oss från dem, ty de bor vid dess strand. De är som boskap och parar sig med varandra. Gud, den Mäktige och Väldige, låter varje dag en fisk komma upp ur havet åt dem. Var och en av dem kommer fram med en kniv och skär av så mycket som räcker för honom och hans familj. Tar han mer än han behöver får han ont i magen, och likaså får hans familj ont i magen, och ibland dör han och de dör allesammans. När de har tagit vad de behöver vänder sig fisken och faller tillbaka i havet. Så går det till för dem varje dag. Mellan oss och dem ligger havet på ena sidan, och bergen omger dem på de andra sidorna. Muren har också stängt av dem från porten genom vilken de brukade komma ut. När Gud, den Mäktige och Väldige, vill släppa ut dem till de bebodda länderna låter han muren öppnas, havet torka ut och fisken upphöra att komma till dem.”

Han säger: Jag frågade honom om mannen, och han sade: ”Han stannade hos mig en tid. Inget barn såg på honom utan att dö, och ingen havande kvinna utan att föda i förtid. Om han fick tag i en människa klämde han henne med händerna tills hon dog. När jag såg detta hängde jag upp honom i ett högt träd tills han dog. Vill du se hans ben och hans huvud ska jag följa med dig så att du får se dem.” Jag sade: ”Vid Gud, det vill jag gärna.” Han red med mig till ett stort skogssnår med väldiga träd. Han gick före mig fram till ett träd under vilket hans ben och huvud hade fallit ned. Jag såg att hans huvud var som en stor bikupa, och hans revben var större än dadelpalmernas fruktstänglar, och likaså benen i hans underben och underarmar. Jag förundrade mig över honom och gick därifrån.

Han säger: Kungen bröt upp från vattnet som kallas Khalja och drog till en flod som heter Jawshiz och stannade där i två månader. När han sedan ville bryta upp sände han bud till ett folk som kallas suwaz och befallde dem att bryta upp med honom. De vägrade och delade sig i två grupper. Den ena gruppen höll sig till hans svärson, som hade gjort sig till kung över dem och hette Wirigh. Kungen sände bud till dem och sade: ”Gud, den Mäktige och Väldige, har skänkt mig islam och de troendes befälhavares välde. Jag är hans tjänare, och detta folk har anförtrott mig makten. Den som sätter sig upp mot mig möter jag med svärdet.” Den andra gruppen höll sig till kungen av en stam som kallades kungen av Askal. Han lydde under honom men hade inte antagit islam. När han sände dem detta budskap blev de rädda för honom och bröt upp allesammans med honom till Jawshizfloden.

Det är en smal flod, fem alnar bred. Vattnet går upp till naveln, på vissa ställen upp till nyckelbenet, och för det mesta är det en manslängd djupt. Runt den växer många träd, av khadank och annat. I närheten finns en vidsträckt slätt, där det sägs finnas ett djur som är mindre än en kamel men större än en tjur. Dess huvud är som en kamels, dess svans som en tjurs, dess kropp som en mulåsnas och dess hovar som en tjurs klövar. Mitt på huvudet har det ett enda tjockt, runt horn, som blir tunnare ju högre upp det går, tills det blir som en spjutspets. Vissa horn är fem alnar långa, andra tre, eller längre eller kortare. Det betar trädens blad, som är friskt gröna [osäker tolkning]. När det ser en ryttare går det till angrepp mot honom. Har han en snabb häst under sig kommer han med nöd och näppe undan, men hinner det upp honom lyfter det honom från hästryggen med hornet, kastar upp honom i luften och fångar honom med hornet igen, och så fortsätter det tills det har dödat honom. Hästen ger det sig däremot inte på på något vis eller av något skäl. De jagar det på slätten och i skogarna tills de dödar det. Det går till så att de klättrar upp i de höga träd som det rör sig mellan, och för detta samlas ett antal bågskyttar med förgiftade pilar. När djuret kommer in mitt ibland dem skjuter de på det tills de har sårat det svårt och dödat det. Hos kungen såg jag tre stora skålar som liknade jemenitisk onyx. Han lät mig veta att de var gjorda av roten till detta djurs horn. Några av landets invånare sade att det är karkadann.

Han säger: Jag såg inte någon enda av dem som var rödblommig [osäker tolkning]; tvärtom är de flesta sjukliga, och ofta dör de flesta av dem av kolik, så att den till och med drabbar spädbarnen bland dem.

När en muslim dör hos dem, eller maken till en kvinna från Khwarazm, tvättar de honom så som muslimer tvättas, lägger honom sedan på en vagn som drar honom, med en fana framför honom, tills de kommer med honom till platsen där de ska begrava honom. När de kommer dit tar de honom från vagnen och lägger honom på marken. Sedan drar de en linje runt honom och lägger honom åt sidan, gräver hans grav innanför linjen, gör en sidonisch åt honom och begraver honom. Så gör de med sina döda. Kvinnorna gråter inte över den döde; det är männen bland dem som gråter över honom. De kommer samma dag som han dog, ställer sig vid ingången till hans tält och klagar högljutt med den fulaste och mest skrämmande gråt som finns. Så är det för de fria. När deras gråt är över kommer slavarna med flätade läderremmar och fortsätter att gråta och piska sig på sidorna och på de bara delarna av kroppen med remmarna, tills det blir märken på kropparna som efter piskslag. Man måste resa en fana vid ingången till hans tält och hämta hans vapen och lägga dem runt hans grav, och de upphör inte att gråta på två år. När de två åren har gått tar de ned fanan och klipper håret, och den dödes släktingar bjuder till ett gästabud som markerar att de har trätt ut ur sorgen. Om han hade en hustru gifter hon om sig. Detta gäller när han var en av de förnäma; vanligt folk gör bara en del av detta med sina döda.

Saqalibas kung har en skatt att betala till khazarernas kung: ett sobelskinn från varje hushåll i hans rike. När ett fartyg kommer från khazarernas land till saqalibas land rider kungen ut och räknar vad som finns i det och tar en tiondel (ʿushr) av alltsammans. När rus eller andra av alla de olika folken kommer med slavar har kungen rätt att välja ut en av varje tio.

Saqalibas kungs son hålls som gisslan hos khazarernas kung. Khazarernas kung hade fått höra om skönheten hos saqalibas kungs dotter och sände bud för att fria till henne. Kungen gjorde invändningar och avvisade honom. Då sände han folk och tog henne med våld, fastän han är jude och hon muslim, och hon dog hos honom. Sedan sände han bud och begärde en annan dotter till honom. I samma stund som detta nådde saqalibas kung skyndade han sig att gifta bort henne med kungen av Askal, som lyder under honom, av fruktan för att khazarkungen skulle ta henne från honom med våld så som han hade gjort med hennes syster. Det var just av fruktan för khazarernas kung som saqalibas kung kom att skriva till sultanen och be honom bygga en borg åt honom.

Han säger: En dag frågade jag honom och sade: ”Ditt rike är vidsträckt, dina rikedomar är stora och dina skatteintäkter (kharaj) många. Varför bad du då sultanen att bygga en borg med pengar ur hans egna medel, en obetydlig summa [osäker tolkning]?” Han sade: ”Jag såg att islams välde var på uppgång och att deras rikedomar tas på lovligt sätt, och därför bad jag om detta. Om jag hade velat bygga en borg av mina egna tillgångar, av silver eller guld, hade det inte varit svårt för mig. Men jag ville få välsignelse genom de troendes befälhavares pengar, och därför bad jag honom om det.”

## rus vid Volga (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_fadlan:4:sv -->

Han säger: Jag såg rus när de hade kommit med sina handelsvaror och slagit läger vid floden Itil. Aldrig har jag sett människor med mer fullkomliga kroppar än deras – de är som dadelpalmer, ljusa och rödlätta. De bär varken kortrockar eller kaftaner; i stället bär mannen en mantel som han sveper om sig så att den täcker ena sidan av kroppen och låter ena handen vara fri. Var och en av dem har en yxa, ett svärd och en kniv, och han skiljs aldrig från något av detta. Deras svärd är breda, räfflade, frankiska klingor. Från nageltopparna och upp till halsen är var och en av dem grönmönstrad med träd, figurer och annat.

Varje kvinna bland dem bär på bröstet en fastsatt dosa av järn, silver, koppar eller guld, alltefter makens rikedom och ställning. På varje dosa sitter en ring, och i den en kniv som också är fäst vid bröstet. Om halsen bär de ringar av guld och silver. När en man äger tiotusen dirham låter han nämligen smida en halsring åt sin hustru; äger han tjugotusen låter han smida två, och så får hustrun ytterligare en halsring för varje tiotusen. Därför kan en enda av dem ha många halsringar om halsen. Det smycke de värderar högst är gröna pärlor av lergods av det slag som finns på skeppen [osäker tolkning]. De gör stor sak av dem, köper en pärla för en dirham och trär upp dem till halsband åt sina kvinnor.

De är de smutsigaste av Guds skapade varelser. De renar sig inte efter avföring eller urin, tvättar sig inte efter samlag och tvättar inte händerna efter måltiden. De är som vilsekomna åsnor. De kommer från sitt land, förtöjer sina skepp vid Itil, som är en stor flod, och bygger stora hus av trä på stranden. I ett och samma hus samlas tio eller tjugo, färre eller fler, och var och en har en bänk som han sitter på. Med sig har de vackra slavflickor avsedda för köpmännen. En man kan ligga med sin slavflicka medan hans kamrat ser på, och ibland samlas en hel grupp av dem på det sättet, den ene mitt emot den andre. Ibland kommer en köpman in till dem för att köpa en slavflicka av någon av dem och träffar honom just när han ligger med henne, och han släpper henne inte förrän han har tillfredsställt sitt begär.

Varje dag måste de tvätta ansikte och huvud, och det i det smutsigaste och orenaste vatten som tänkas kan. Det går till så att slavflickan varje morgon kommer med ett stort fat med vatten och räcker det till sin herre. Han tvättar händer, ansikte och huvudhår i det; han tvättar håret och kammar det med kammen i fatet. Sedan snyter han sig och spottar i det, och det finns ingen orenlighet som han inte gör i det vattnet. När han är klar bär slavflickan fatet till den som sitter bredvid honom, och han gör likadant som sin kamrat. Hon fortsätter att bära det från den ene till den andre tills hon har låtit det gå runt till alla i huset, och var och en av dem snyter sig och spottar i det och tvättar ansikte och hår i det.

Så snart deras skepp kommer fram till denna ankarplats går var och en av dem i land med bröd, kött, lök, mjölk och berusande dryck och beger sig till en hög uppställd trästolpe med ett ansikte som liknar en människas. Runt den står små bilder, och bakom dessa bilder står höga trästolpar nedslagna i marken. Han går fram till den stora bilden, kastar sig ned inför den och säger: ”Herre, jag har kommit från ett avlägset land och har med mig så och så många slavflickor och så och så många sobelskinn”, tills han har räknat upp alla handelsvaror han fört med sig. Sedan säger han: ”Och jag har kommit till dig med denna gåva.” Därefter lägger han ned det han har med sig framför stolpen och säger: ”Jag önskar att du skänker mig en köpman med många dinarer och dirhamer, som köper av mig allt jag vill och inte säger emot mig i något jag begär.” Sedan går han.

Går försäljningen trögt och dagarna blir många, återvänder han med en andra och en tredje gåva. Får han ändå inte det han vill, bär han en gåva till var och en av de små bilderna och ber dem om förbön, och han säger: ”Dessa är vår herres hustrur, döttrar och söner.” Så går han från bild till bild, ber dem, söker deras förbön och ödmjukar sig inför dem. Ibland går handeln lättare för honom och han säljer, och då säger han: ”Min herre har uppfyllt min önskan, och nu måste jag löna honom.” Han gör då [oklart] vad jag vill och inte säger emot mig i något jag begär. Sedan går han till ett antal får eller nötkreatur och slaktar dem, ger bort en del av köttet som allmosa och bär resten och lägger det framför den stora trästolpen och de små som står runt den. Huvudena av nötkreaturen eller fåren hänger han upp på stolparna som är nedslagna i marken. När natten kommer, kommer hundarna och äter upp alltsammans, och den som har gjort detta säger: ”Min herre är nöjd med mig och har ätit min gåva.”

När någon av dem blir sjuk slår de upp ett tält åt honom en bit bort från sig, lägger honom i det och ger honom lite bröd och vatten. De går inte nära honom och talar inte med honom; de ser inte ens till honom någon gång under hela hans sjukdom, särskilt inte om han är svag eller en slav. Blir han frisk och kommer på fötter, återvänder han till dem; dör han, bränner de honom. Är han en slav lämnar de honom som han är, så att hundar och rovfåglar äter honom. När de griper en tjuv eller rövare för de honom till ett grovt träd, binder ett starkt rep om hans hals och hänger upp honom i trädet, och där blir han hängande tills han faller sönder av att ha hängt så länge i vind och regn.

Man berättade för mig att de när deras hövdingar dör gör saker med dem, av vilka det minsta är att de bränns, och jag ville gärna bli vittne till det. Så nådde mig budet att en framstående man bland dem hade dött. De lade honom i hans grav och satte ett tak över den i tio dagar, tills de var färdiga med att skära till och sy hans kläder. Det går nämligen till så att de åt en fattig man bland dem bygger en liten båt, lägger honom i den och bränner den. När det gäller en rik man samlar de ihop hans egendom och delar den i tre tredjedelar: en tredjedel till hans familj, en tredjedel som de låter sy kläder åt honom för och en tredjedel för vilken de brygger berusande dryck, som de dricker den dag då hans slavflicka dödar sig själv och bränns tillsammans med sin herre. De är hängivna drycken och dricker den natt och dag; ibland dör någon av dem med bägaren i handen.

När en hövding bland dem dör säger hans familj till hans slavflickor och slavpojkar: ”Vem av er vill dö med honom?” Då säger någon av dem: ”Jag.” När han eller hon har sagt det är det bindande; det går aldrig att ta tillbaka, och även om personen ville det skulle det inte tillåtas. De flesta som gör detta är slavflickorna.

När den man som jag nämnde hade dött sade de till hans slavflickor: ”Vem vill dö med honom?” En av dem sade: ”Jag.” Då satte de två slavflickor att vakta henne och vara med henne vart hon än gick; ibland tvättade de till och med hennes fötter med sina egna händer. De tog itu med hans angelägenheter, med att skära till kläder åt honom och ordna med allt som behövdes, och slavflickan drack och sjöng varje dag, glad och förväntansfull.

När den dag kom då han och slavflickan skulle brännas gick jag till floden där hans skepp låg. Det hade dragits upp på land, och fyra hörnstöttor av khadankträ och annat virke hade rests åt det. Runt det hade man också byggt något som liknade stora sädesmagasin [osäker tolkning] av trä. Sedan drogs skeppet fram tills det placerats på detta trävirke. Människor började gå fram och tillbaka och tala ett språk som jag inte förstod, och han låg fortfarande i sin grav; de hade inte tagit fram honom. Sedan kom de med en bädd och ställde den på skeppet och täckte den med stoppade madrasser av bysantinskt brokad och kuddar av bysantinskt brokad. Därefter kom en gammal kvinna som de kallar Dödsängeln (malak al-mawt) och bredde ut de nämnda bäddkläderna på bädden. Det är hon som ansvarar för att sy och ordna dem, och det är hon som dödar slavflickorna. Jag såg henne: en gammal kvinna [osäker tolkning], kraftig och bister.

När de kom till hans grav röjde de bort jorden från virket, tog bort virket och lyfte upp honom i det svepet han hade dött i. Jag såg att han hade svartnat av landets kyla. De hade lagt berusande dryck, frukt och en luta i graven hos honom, och allt detta tog de fram. Han hade inte börjat lukta och ingenting hos honom hade förändrats utom färgen. De klädde honom i byxor, benlindor, stövlar, en kortrock och en kaftan av brokad med guldknappar, och de satte en brokadmössa med sobelskinn på hans huvud. Sedan bar de honom och förde in honom i tältet på skeppet, satte honom på madrassen och stöttade honom med kuddarna. De kom med berusande dryck, frukt och väldoftande örter och lade dem hos honom. De kom med bröd, kött och lök och lade det framför honom. De kom med en hund, högg den i två delar och kastade den i skeppet. Sedan kom de med alla hans vapen och lade dem vid hans sida. Därefter tog de två hästar och lät dem springa tills de var svettiga, högg sedan sönder dem med svärdet och kastade deras kött i skeppet. Sedan kom de med två kor, som de också högg sönder och kastade i det. Därefter förde de fram en tupp och en höna, dödade dem och kastade dem i det.

Under tiden gick slavflickan som skulle dödas fram och tillbaka och gick in i det ena tältet efter det andra, och tältets ägare låg med henne och sade till henne: ”Säg till din herre att jag har gjort detta endast av kärlek till dig.”

När eftermiddagsbönens tid var inne på fredagen förde de slavflickan till något de hade byggt och som liknade en dörrkarm. Hon satte fötterna i männens händer och höjdes upp så att hon såg ut över karmen. Hon sade några ord, och de lät henne komma ned. Sedan lyfte de upp henne en andra gång, och hon gjorde som första gången. Därefter lät de henne komma ned och lyfte upp henne en tredje gång, och hon gjorde som de två föregående gångerna. Sedan räckte de henne en höna; hon skar av dess huvud och kastade bort det, och de tog hönan och kastade den i skeppet.

Jag frågade tolken vad hon hade gjort. Han sade: ”Första gången de lyfte upp henne sade hon: ’Se, jag ser min far och min mor.’ Andra gången sade hon: ’Se, jag ser alla mina döda släktingar sitta där.’ Tredje gången sade hon: ’Se, jag ser min herre sitta i paradiset, och paradiset är vackert och grönt, och med honom är männen och slavpojkarna. Han kallar på mig, så för mig till honom.’”

Då gick de med henne mot skeppet. Hon tog av sig två armringar som hon bar och gav dem till kvinnan som kallas Dödsängeln, den som skulle döda henne. Hon tog av sig två fotringar som hon bar och gav dem till de två slavflickor som hade betjänat henne; de var döttrar till kvinnan som är känd som Dödsängeln. Sedan lyfte de upp henne på skeppet men förde henne inte in i tältet. Männen kom med sköldar och trästavar. De räckte henne en bägare berusande dryck; hon sjöng över den och drack den. Tolken sade till mig: ”Därmed tar hon farväl av sina väninnor.” Sedan räcktes hon ytterligare en bägare; hon tog den och drog ut på sin sång, medan den gamla kvinnan manade henne att dricka ur och gå in i tältet där hennes herre fanns. Jag såg att hon hade blivit förvirrad. Hon ville gå in i tältet men stack in huvudet mellan tältet och skeppet. Då tog den gamla kvinnan hennes huvud, förde in henne i tältet och gick in med henne.

Männen började slå med trästavarna på sköldarna, för att ljudet av hennes skrik inte skulle höras, så att de andra slavflickorna inte skulle bli förskräckta och vägra att söka döden med sina herrar. Sedan gick sex män in i tältet, och alla låg de med slavflickan. Därefter lade de henne vid hennes herres sida. Två höll hennes fötter och två hennes händer. Den gamla kvinnan som kallas Dödsängeln lade ett rep med korslagda ändar om hennes hals och gav det åt två män att dra i. Hon kom fram med en dolk med bred klinga och började sticka in den mellan hennes revben, på det ena stället efter det andra, och dra ut den igen, medan de två männen strypte henne med repet tills hon dog.

Därefter kom den som stod den döde närmast, tog ett trästycke och tände eld på det. Sedan gick han baklänges, med nacken mot skeppet och ansiktet mot folket, med det brinnande trästycket i ena handen och den andra handen över sin analöppning. Han var naken. Så tände han på det staplade virket under skeppet, sedan de hade lagt slavflickan som de dödat bredvid hennes herre. Därefter kom folket med trä och ved; var och en hade ett trästycke vars ände han tänt på, och han kastade det på virket. Elden tog i veden, sedan i skeppet, sedan i tältet, mannen, slavflickan och allt som fanns där. Därpå blåste en väldig, fruktansvärd vind upp, så att lågorna blev kraftigare och elden flammade allt häftigare.

Bredvid mig stod en man av rus, och jag hörde honom tala med tolken som var med mig. Jag frågade tolken vad han hade sagt till honom, och han svarade: ”Han säger: ’Ni araber är dårar.’” Jag sade: ”Varför det?” Han sade: ”Ni tar den människa som är er kärast och mest ärad och lägger honom i jorden, där jorden, krypen och maskarna äter honom. Vi bränner honom i elden på ett ögonblick, och han kommer in i paradiset genast, i samma stund.” Sedan skrattade han ett mäktigt skratt. Jag frågade varför, och han sade: ”Av kärlek till honom har hans herre sänt vinden, så att den tar honom på en timme.” Och det gick i sanning inte en timme förrän skeppet, veden, slavflickan och herren hade blivit aska och stoft [osäker tolkning].

Sedan byggde de på den plats där skeppet hade stått – de hade dragit upp det ur floden – något som liknade en rund kulle. I mitten av den reste de en stor stolpe av khadankträ, skrev på den mannens namn och namnet på rus kung, och gick sin väg.

Han säger: Det hör till sedvänjan hos rus kung att han i sitt palats har hos sig fyrahundra man av de tappraste bland sina följeslagare och de män han litar på. De dör när han dör och låter sig dödas för hans skull. Var och en av dem har en slavflicka som betjänar honom, tvättar hans huvud och lagar det han äter och dricker, och en annan slavflicka som han ligger med. Dessa fyrahundra sitter nedanför hans tron. Tronen är väldig och besatt med dyrbara ädelstenar. På tronen sitter tillsammans med honom fyrtio slavflickor avsedda för hans säng, och ibland ligger han med en av dem i närvaro av de följeslagare vi nämnt. Han stiger aldrig ned från sin tron. Vill han förrätta sina behov gör han det i ett fat. Vill han rida för man fram hans häst till tronen och han sitter upp från den, och vill han stiga av för man fram hästen så att han kan stiga av direkt på tronen. Han har en ställföreträdare (khalifa) som leder härarna, strider mot fienderna och företräder honom inför hans undersåtar.

## khazarerna (maskinöversättning)

<!-- passage: ibn_fadlan:5:sv -->

Khazarernas kung, som kallas khaqan, visar sig bara en gång var fjärde månad, när han rider ut för att förlusta sig. Han kallas den store khaqanen. Hans ställföreträdare (khalifa) kallas khaqan beh. Det är denne som leder och styr härarna, sköter rikets angelägenheter och förestår det. Han visar sig offentligt och drar ut i krig, och de kungar som är hans grannar underkastar sig honom. Varje dag går han in till den störste khaqanen i ödmjukhet och visar underdånighet och stillhet. Han går aldrig in till honom annat än barfota och med ved i handen. När han har hälsat honom tänder han veden framför honom, och när han är klar med eldandet sätter han sig hos kungen på tronen, på hans högra sida. Efter honom i rang kommer en man som kallas kundur khaqan, och efter denne i sin tur en man som kallas jawshighr.

Det hör till den störste kungens sedvänja att han inte håller audiens för folket och inte talar med dem, och att ingen utom de vi har nämnt får träda in till honom. Myndigheten att binda och lösa, att straffa och att styra riket ligger hos hans ställföreträdare, khaqan beh.

Det hör till den störste kungens sedvänja att man när han dör bygger ett stort hus åt honom med tjugo rum, och i vart och ett av rummen gräver man en grav åt honom. Man krossar stenar tills de blir som kohl, strör ut dem i graven och lägger kalk ovanpå. Under huset finns en flod – en stor, strömmande flod – och graven läggs ovanför floden. De säger att det sker för att varken djävul, människa, mask eller kryp ska nå fram till honom. När han har begravts halshugger man dem som begravde honom, så att ingen ska veta i vilket av rummen hans grav finns. Hans grav kallas paradiset, och de säger: ”Han har gått in i paradiset.” Alla rummen kläs med brokad vävd med guld.

Det hör till khazarkonungens sedvänja att han har tjugofem hustrur, var och en dotter till någon av de kungar som är hans grannar; han tar henne med eller mot hennes vilja. Han har sextio slavflickor som konkubiner för sin säng, och var och en av dem är av utomordentlig skönhet. Var och en av de fria hustrurna och konkubinerna bor i ett eget palats och har en kupolbyggnad klädd med teak, och runt varje kupolbyggnad står ett tält. Var och en av dem har en eunuck (khadim) som vaktar henne. När han vill ligga med någon av dem skickar han bud till eunucken som vaktar henne, och denne kommer med henne snabbare än en blinkning och lägger henne i hans säng. Eunucken står vid dörren till kungens kupolbyggnad, och när kungen har legat med henne tar han henne vid handen och går sin väg, och därefter lämnar han henne inte ensam ett enda ögonblick.

När denne store kung rider ut, rider alla härarna ut med honom. Mellan honom och följet är det en mil (mil). Ingen av hans undersåtar ser honom utan att kasta sig ned på ansiktet i tillbedjan inför honom, och han lyfter inte på huvudet förrän kungen har passerat.

Deras kungars regeringstid är fyrtio år. Om han överskrider den med en enda dag dödar undersåtarna och hans närmaste honom och säger: ”Hans förstånd har avtagit och hans omdöme blivit förvirrat.”

När han sänder ut en truppstyrka får den under inga omständigheter och av inget skäl vända ryggen åt fienden. Flyr den, dödas var och en av dem som återvänder till honom. När det gäller befälhavarna och hans ställföreträdare gäller att han, om de flyr, låter hämta dem och deras hustrur och barn och skänker bort dessa till andra i deras närvaro medan de själva ser på. Likaså gör han med deras hästar, ägodelar, vapen och hus. Ibland hugger han var och en av dem i två delar och korsfäster dem, ibland hänger han dem i halsen i träd, och ibland, om han vill visa dem nåd, gör han dem till stallknektar.

Khazarernas kung har en stor stad vid floden Itil. Den består av två delar: i den ena bor muslimerna och i den andra kungen och hans följe. Över muslimerna står en man av kungens slavar, som kallas Khaz, och han är muslim. Rättsskipningen för de muslimer som bor i khazarernas land och för dem som reser dit i handelsärenden ligger hos denne muslimske slav; ingen annan än han prövar deras angelägenheter eller dömer mellan dem.