# Annales Xantenses > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Annales Xantenses (verk:annales_xantenses) - **Datering:** 0832/0874 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## år 790 (MGH s. 1) (maskinöversättning) År 790. Herr kungen uppehöll sig i Worms, och tiden gick utan krig. ## år 791 (MGH s. 1) (maskinöversättning) År 791. Herr kungen drog med en här till Pannonien. När han kom tillbaka därifrån återvände han till Regensburg och firade där Herrens födelse och påsken i välgång. ## år 792 (MGH s. 1) (maskinöversättning) År 792. Kung Karl tillbringade hela året i Regensburg, och sachsarna föll åter bort från tron och övergav kristendomen. ## år 793 (MGH s. 1) (maskinöversättning) År 793. Biskop Ermbertus av Worms dog. ## år 794 (MGH s. 1) (maskinöversättning) År 794. Drottning Fastrada dog i Frankfurt; där höll herr kungen en stor synod (sinodus) med alla biskopar i Gallien och Italien om vår herre Jesus Kristus som adoptivson. Denna villolära försökte Elefantes, spanjorernas biskop, biskop på Toledos säte, att föra in. När han vände tillbaka därifrån kom han genom Sachsen till Aachen och övervintrade där. ## år 795 (MGH s. 2) (maskinöversättning) År 795. Kung Karl kom till Sachsen. Och när sachsarna, överbevisade, hade erkänt sig skyldiga i allt och erbjöd kungen gisslan, tog han en tredjedel av deras män som gisslan, och de lovade att inte längre svika, men deras gamla olycksalighet tillät dem inte detta, och så snart herr kungen drog sig tillbaka därifrån bröt de genast fördraget. ## år 796 (MGH s. 2) (maskinöversättning) År 796. Hunerna underkastade sig med alla de områden som hörde till dem herr kungens välde och frankernas herravälde; kungen drog däremot till Sachsen. ## år 797 (MGH s. 2) (maskinöversättning) År 797. Barcelona, en stad i Spanien, som redan för länge sedan hade avfallit från oss, återlämnades till oss genom dess befälhavare (prefectus) Azotus. Han kom nämligen själv till palatset och anförtrodde sig själv tillsammans med staden åt herr kungen. Ett fälttåg gjordes till Sachsen, och man drog ända fram till oceanen över alla träsk och väglösa trakter; och kungen gick i mitten av november månad in i Sachsen med hären för att övervintra och slog läger vid floden Weser. ## år 798 (MGH s. 2) (maskinöversättning) År 798. Det kom också ett sändebud från Hadifonsus, kung av Galicien och Asturien, vid namn Froia, som förde med sig ett tält av underbar skönhet till kejsaren. ## år 799 (MGH s. 2) (maskinöversättning) År 799. Samma år bländade romarna påven Leo, skar av honom tungan och satte honom i förvar. Men Herren gav honom synen åter, och även talet. Greve (comes) Wido besegrade hela bretonernas provins, vilket aldrig tidigare hade skett. ## år 800 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 800. Samma år drog kung Karl vidare till Tours. ## år 801 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 801. På själva dagen för vår herre Jesu Kristi allraheligaste födelse välsignade påven Leo inför den salige aposteln Petrus grav (confessio) Karl till kejsare, såsom sed är, och satte en gyllene krona präglad med helighetens tecken på hans huvud. ## år 802 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 802. Kejsarinnan Herona i Konstantinopel sände sändebud till Karl för att befästa freden mellan frankerna och grekerna. ## år 803 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 803. Detta år inträffade en jordbävning i Aachen. ## år 804 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 804. Kejsar Karl drog över till Sachsen och gjorde alla sachsare som bodde på andra sidan Elbe och bland venderna till landsflyktiga. ## år 805 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 805. Samma år kom kapkanen (cappanus), hunernas furste, till kejsar Karl. ## år 806 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 806. I juli månad bröt kejsaren upp från Aachen till Theodoniswilla. ## år 807 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 807. Persernas kungs sändebud vid namn Abdella tillsammans med munkar från Jerusalem, och Georgius, som var abbot på Oljeberget, dessa kom fram till kejsar Karl och förde med sig gåvor, nämligen ett tält och mycket annat. ## år 808 (MGH s. 3) (maskinöversättning) År 808. Samma år var vintern mycket mild och sjukdomsbringande. Då sände han sin son Karl till Elbe för att göra motstånd mot den rasande kungen. ## år 809 (MGH s. 4) (maskinöversättning) År 809. Kung Karl höll i palatset i Aachen ett stort kyrkomöte (concilium) med biskoparna om den helige Andes utgående. ## år 810 (MGH s. 4) (maskinöversättning) År 810. Solen och månen förmörkades två gånger, solen den 8 juni och månen den 21 juni, och kung Pippin, kejsarens son, gick bort, och den elefant som Aaron hade sänt till kejsaren dog plötsligt, och det var en stor dödlighet bland oxar och andra djur just det året, och vintern var mycket hård. ## år 811 (MGH s. 4) (maskinöversättning) År 811. Samma år sändes av vår kejsare sändebud till grekernas kung i Konstantinopel, nämligen biskop Haida och två andra. ## år 812 (MGH s. 4) (maskinöversättning) År 812. Kejsar Karl gav sin sonson Bernhardus, son till kung Pippin, langobardernas rike, och – tack vare den allsmäktige Guden! – då kom vår kejsares sändebud, som nämnts ovan, tillbaka från Grekland, och tillsammans med dem samtidigt grekernas sändebud med hedersamma och kejserliga gåvor till palatset i Aachen för samtal med kejsaren, och de fick fara i frid. ## år 813 (MGH s. 4) (maskinöversättning) År 813. Kejsar Karl insatte med den kejserliga kronan Ludvig, Aquitaniens kung, sin son, och vintern var mycket hård. ## år 814 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) År 814. Den högst ärorike kejsar Karl, salig i åminnelse, gick på Herrens kallelse bort från detta ljus den 28 januari. Och sedan, i mars månad, kom kejsar Ludvig från Aquitanien till palatset i Aachen, och dit kom till honom sändebud från grekerna och andra folk för att befästa freden mellan dem och frankerna. Då först insatte denne kejsare sin son Pippin till kung över Aquitanien. ## år 815 (MGH s. 5) (maskinöversättning) År 815. Kejsar Ludvig höll ett stort möte (conventus) på en plats som kallas Paderbrunnon i Sachsen. Påven Stefan kom i oktober månad till Frankien, till Reims. Och där utförde påven (apostolicus) på en söndag den kejserliga välsignelsen över Ludvig och hans hustru Ermingarda. ## år 816 (MGH s. 5) (maskinöversättning) År 816. Kejsar Ludvig sände sin här mot slaverna, och med Guds hjälp blev de segrare, och grekernas sändebud kom till kejsaren för att befästa freden. ## år 817 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning) År 817. Kejsaren insatte sin son Lothar till kejsare. Samma år, i oktober månad, visade sig eldiga slagordningar på himlen. Bernhardus, kung Pippins son, stävar efter tyranniskt välde i Italien på anstiftan av Egitheus. Hans skändliga försök gjordes om intet, och tiden vände sig mot året [oklart]. ## år 818 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 818. Bernhardus, langobardernas kung, berövades synen, och Theodulfus, biskop av Orléans, avsattes. År 814. I februari månad tog kejsar Ludvig Iudith till hustru och till kejsarinna. ## år 820 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 820. Kejsar Ludvig höll riksmöte (placitum) i Carisacum. ## år 821 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 821. Kejsar Ludvig gav sin son kung Lothar till hustru Ermingarda, dotter till Hugo, greve (comes) över folket i Tours, och vintern var mycket hård. ## år 822 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 822. Kejsar Ludvig gav sin son Lothar langobardernas rike. ## år 823 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 823. Kejsar Ludvig gav sin bror Druogo styrelsen och biskopsstolen i Metz. Biskop Ebo drar till danernas trakter tillsammans med biskop Wildericus. Samma år födde Iudith Karl. ## år 824 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 824. Kungen drog med en här till Bretagnes trakter, härjade det och återvände i frid. ## år 825 (MGH s. 6) (maskinöversättning) År 825. Haistulfus, ärkebiskop av Mainz, dog, och i hans ställe efterträdde Otgerus, herrens kapellan (capellanus dominicus). ## år 826 (MGH s. 6–7) (maskinöversättning) År 826. Kejsar Ludvig höll en synod med biskoparna i Ingulunheim, och dit kom till honom en mängd nordmän, och deras furste vid namn Heriold döptes och hans hustru, och med dem mer än 400 människor av båda könen. Från den tiden växte många olyckor fram från hedningarna över den katolska kyrkan. ## år 827 (MGH s. 7) (maskinöversättning) År 827. Helgonen Marcellinus och Petrus kroppar kom från Rom, och kung Ludvig tog kejsarinnan Iudiths syster till hustru. ## år 828 (MGH s. 7) (maskinöversättning) År 828. Kejsarens sändebud, biskop Ruodger med sina följeslagare, drog till Konstantinopel. ## år 829 (MGH s. 7) (maskinöversättning) År 829. Det hölls synod med biskoparna på tre platser i kejsar Ludvigs rike, och i augusti månad var det ett stort möte med biskoparna i Worms. Och där överlämnade kejsaren åt sin son Karl riket Alisacinse och Coria och en del av Burgund. ## år 831 (MGH s. 7–8) (maskinöversättning) År 831. I oktober månad kom Pippin, Aquitaniens kung, och Bernhardus, greve av Barcelona, som ansågs trolösa, till kejsaren och svor trohet; och Pippin flydde om natten från Aachen och gav sig av. Samma månad inträffade en månförmörkelse. Saracenernas sändebud kom till kejsaren för att befästa freden och återvände i frid. ## år 832 (MGH s. 8) (maskinöversättning) År 832. I april månad var det en månförmörkelse; och sedan under sommartiden, medan kejsar Ludvig uppehöll sig i Mainz, kom hans son Ludvig, Bayerns kung, emot honom, beredd att göra uppror mot fadern, men han förmådde det inte, utan flydde och gav sig av. När fadern förföljde honom ända till Augsburg kom han, tvingad av nöden, till fadern och fick fara i frid. Och kejsaren vände därifrån tillbaka mot Spanien för att gripa sin son Pippin, men han förmådde det inte. ## år 833 (MGH s. 8) (maskinöversättning) År 833. Under sommartiden möttes nämligen kejsarens söner i gauen (pagus) Alisacinse, Lothar, Pippin och Ludvig, och förde med sig påven Gregorius. Och där satte kejsarens män (leudes) sina edsförbund åt sidan, lämnade honom ensam och vände sig till Lothar och lovade honom trohet med eder, och kejsaren, berövad både sin hustru och riket, kom sörjande och bedrövad i sina söners våld. Dessa satte honom i offentligt förvar i Soissons och likaså hans hustru. Sedan deras överläggning var avslutad delades frankernas rike i tre delar, och herr påven återvände till sitt hemland, Lothar stannade i Conpendium. De övriga återvände var och en till sitt. ## år 834 (MGH s. 9) (maskinöversättning) År 834. Medan kejsar Ludvig hölls i förvar smidde sonen Ludvig, som listigt tänkte ut planer mot sin bror Lothar, åt vilken han året innan hade lovat all trohet, ränker. Sedan han samlat sin här drog han skyndsamt till Soissons och befriade sin fader ur fångenskapen och hämtade Iudith ur förvaret, och de sände en slagordning mot Mahtfridus och Landbertus, Lothars furstar och grevar (consules), för att föra dem bundna till sig eller till och med hugga ned dem med svärd. Då dessa gjorde motstånd föll förföljarna i ett stort blodbad. Och där dödades, tillsammans med mycket många andra, greve Uodo och abbot Theodo. Men kejsar Ludvig och hans hustru förföljde Lothar, som till slut kom till dem med alla sina, och sedan trohet hade lovats från båda sidor, men inte fast, återvände var och en till sitt. Under tiden, medan detta pågick, föll hedningarna in i den mycket berömda byn (vicus) Dorestad och härjade den med omänsklig grymhet; och vid den tiden ödelades frankernas rike svårt inifrån, och människornas olycka ökade dagligen på många sätt. Samma år översvämmade vattnen landet svårt. ## år 835 (MGH s. 9–10) (maskinöversättning) År 835. I februari månad var det en månförmörkelse. Kejsar Ludvig drog med sin namne [osäker tolkning] till Burgund, och där kom hans son Pippin till honom. Under tiden angrep hedningarna åter delar av Frisland, och av hedningarna dödades en inte ringa mängd. Och åter plundrade de Dorestad. ## år 836 (MGH s. 10) (maskinöversättning) År 836. När februari månad började visade sig om natten underbara slagordningar från öster mot väster. Åter samma år angrep hedningarna de kristna. ## år 837 (MGH s. 10) (maskinöversättning) År 837. En väldig stormvind bröt ofta fram, och en komet sågs i öster inför människors ögon, som sände ut en mycket stark glöd ur sig, ungefär tre alnar lång, och hedningarna härjade Walicrum och förde därifrån bort många kvinnor som fångar tillsammans med oändligt mycket gods av olika slag. ## år 838 (MGH s. 10) (maskinöversättning) År 838. Vintern var mycket regnig och blåsig, och i januari månad den 21 januari hördes åska, och likaså i februari månad den 16 februari hördes en stor åska, och solens hetta brände jorden alltför mycket, och i vissa delar inträffade jordbävning, och en eld i form av en drake sågs i luften. Samma år uppstod en kättersk villfarelse. Samma år, den femte natten före Herrens födelse, hördes dånet av en stor åska och sågs blixt, och på många sätt ökade människornas elände och olycka dagligen. ## år 839 (MGH s. 10–11) (maskinöversättning) År 839. Den 26 december uppstod en väldig stormvind, så att havets böljor svämmade starkt över gränserna och stranden och på ett ömkligt sätt förtärde en oräknelig skara av människosläktet i de kringliggande godsen och byarna tillsammans med byggnaderna. Flottor som vände sig på havet slogs nämligen sönder, och en eldslåga sågs över hela havet. Samma år, den 25 mars, visade sig underbara slagordningar på himlen när det blev kväll, som i form av ett runt hus omslöt hela himlens krets. Det året kom de heliga Felicissimus och Agapitus och den heliga Felicitas kroppar till den plats som kallas Fredenna. ## år 840 (MGH s. 11) (maskinöversättning) År 840. Liknande slagordningar visade sig under två nätter i följd, såsom de som hade varit året innan. Och den tredje maj, det vill säga den tredje böndagen, vid nionde timmen inträffade en solförmörkelse, och stjärnor sågs tydligt på himlen som om det vore natt. Och sedan i juni månad, den 21 juni, dog kejsar Ludvig på en liten ö i floden Rhen mitt emot den kungliga gården (villa regia) som kallas Ingulunheim, medan hans barn och hans hustru var frånvarande, och han begravdes hos Sankt Arnulf. Sedan bröt kejsar Lothar upp från Italien till Frankien för att ta i besittning det rike som hade tillerkänts honom av fadern. Den förutnämnde Ludvig, hans bror, gick emot honom för att åter rycka till sig det östra riket; men när Lothar kom över Rhen skildes de knappt utan strid från varandra. Sedan drog Lothar med en här mot Karl. Och Ludvig samlade åter en här och höll Rhens strand besatt. När Lothar fick veta detta satte han hären i rörelse och gick i hemlighet över den förutnämnda floden vid Worms, och Ludvig flydde åter till Bayern. ## år 841 (MGH s. 11–12) (maskinöversättning) År 841. När Ludvig såg att han inte kunde övervinna sin bror förenade han sig med Karl, för att med hans stöd övervinna den förutnämnde kejsaren. När Lothar fick veta detta satte han sig i rörelse med en här och kom mot dem till den plats som kallas Alciodorum, och – det är en smärta att säga det – där rasade de kristna mot varandra i ett stort blodbad. Samma år, den 28 juli, en torsdag, i klart solsken, visade sig tre cirklar på himlen, lika en regnbåges syn, som omslöt varandra; men den minsta omgav solen i sin mitt och föreföll ändå mest mättad i färgen av dem alla. Den största stod i väster, och dess yttersta del föreföll att röra vid solen. Den mellersta stod i norr och omslöt de två förutnämnda lika mycket. Men den mellersta och den största föreföll ändå blekare än den minsta. Och ett litet moln i öster och norr lyste långt från dessa, liksom på ett ställe, i samma form av cirklar. De sågs före dagens tredje timme och dröjde kvar till efter middagstid. Samma år växte i hela Sachsen trälarnas makt (servi) starkt över deras herrar, och de tog sig namnet Stellinga och begick många oförnuftiga gärningar. Och landets ädlingar (nobiles) plågades och förödmjukades svårt av trälarna. ## år 842 (MGH s. 12–13) (maskinöversättning) År 842. Under fastetiden stod en stjärna i väster med en större stråle än vanligt från öster. Och Lothar vände, sedan han härjat Gallien, tillbaka till Aachen. Och sedan under sommartiden begav sig Ludvig och Karl, sedan de plundrat gauen (pagus) kring Worms, genom gronneernas [oklart] trånga och svåra väg till Koblenz. Och dit kom Lothar fientligt emot dem. Men när han såg att han hade blivit bedragen av sina egna flydde han och kom ända till Langres och slog sig ned där sedan han återvunnit sina krafter. Men de förutnämnda kungarna förföljde honom, sedan de härjat hela ripuariernas land, ända till den förutnämnda platsen. Och där, genom bemedling av dugande män, sedan frankernas rike åter delats i tre delar, skildes de från varandra i fred, men inte fast, Lothar till Aachen, Karl till Gallien, Ludvig till Sachsen, och han slog ädelmodigt ned sachsarnas trälar, som hade upphöjt sig i högmod, och återförde dem till deras rätta ställning. ## år 843 (MGH s. 13) (maskinöversättning) År 843. De förutnämnda tre kungarna sände sina sändebud, stormän, var och en från sin sida, för att åter dela frankernas rike lika i tre delar efter förtecknade mansi (mansae). Och när det också uppstod oenighet mellan dem kom kungarna själva samman på en plats och jämkade samman deras oenighet, och de skildes från varandra. Samma år gick kejsarinnan Iudith, Karls mor, sedan hon av sin son hade blivit berövad all sin egendom, bort från världen i Tours. ## år 844 (MGH s. 13–14) (maskinöversättning) År 844. Påven Gregorius gick bort från världen, och i hans ställe efterträdde påven Sergius. Och greve Bernhardus dödades av Karl. Och Pippin, Aquitaniens kung, Pippins son, slog tillsammans med Bernhardus son Karls här svårt. Och där dödades abbot Hugo. Vid samma tid drog kung Ludvig med en här till venderna. Och där omkom en av deras kungar, vid namn Gestimus, men de övriga kom till honom och lovade trohet. Men den svek de genast när han var borta. Efter detta kom Lothar, Ludvig och Karl samman i Thiedenhofe och skildes efter sin överläggning i frid från varandra. ## år 845 (MGH s. 14–15) (maskinöversättning) År 845. Två gånger inträffade en jordbävning i gauen (pagus) kring Worms. Första gången natten efter palmsöndagen, andra gången under den heliga natten för Kristi uppståndelse. Samma år angrep hedningarna de kristna på många platser, men av dem dräptes mer än 12 000 av friserna. En annan del av dem begav sig till Gallien, och där föll av dem mer än sexhundra män. Men på grund av Karls tröghet gav han dem ändå många tusen pund guld och silver för att de skulle dra bort ur Gallien, vilket de också gjorde. Likväl förstördes mycket många helgons kloster, och de förde bort många kristna som fångar. Sedan detta skett samlade kung Ludvig en stor här och gav sig av mot venderna. När hedningarna fick veta detta sände de å sin sida sändebud till Sachsen och skickade honom gåvor och gisslan och bad om fred. Och han beviljade fred och återvände från Sachsen. Men sedan drabbades rövarna av ett väldigt nederlag, i vilket också förbrytarnas furste, som hade plundrat de kristna och de heliga platserna, vid namn Reginnen, omkom genom att Herren slog honom. De höll nämligen rådslag och kastade lott om av vilken av sina gudar de skulle få räddning; men lotterna föll inte lyckosamt. Men när en kristen fånge rådde dem att kasta lott inför de kristnas Gud, vilket de också gjorde, föll deras lott lyckosamt. Då avhöll sig deras kung vid namn Rorik tillsammans med hela hedningarnas folk från kött och mjöd i 14 dagar, och plågan upphörde, och alla kristna fångar som de hade sänder de tillbaka till deras eget hemland. ## år 846 (MGH s. 15–16) (maskinöversättning) År 846. Som vanligt härjade nordmännen Ostracia och Westracia och brände byn (vicus) Dorestad med två andra gods (villae) i eld, medan kejsar Lothar såg på, då han befann sig i borgen (castrum) Noviomagus, men han förmådde inte hämnas illdådet. De återvände med sina flottor lastade med väldigt byte av människor och egendom till sitt hemland. Samma år drog Ludvig från Sachsen mot venderna på andra sidan Elbe. Han själv drog med sin här mot böhmarna, som vi kallar Beuwinitha, men under mycket stor fara; Karl mot bretonerna, men det gagnade inte. Vid samma tid – vilket ingen kan säga eller höra utan stor sorg – intogs och plundrades alla kyrkors moder, aposteln Sankt Petrus basilika, av morerna eller saracenerna, som redan länge hade slagit sig ned i Beneventanien, och alla kristna som de fann utanför Rom dödade de innanför och utanför denna kyrka. De förde också bort inneslutna (reclausi) män och kvinnor. Sankt Petrus altare tillsammans med många andra slet de bort, och de kristnas lidande uppstod dagligen här och där för deras illdåds skull. Påven Sergius gick bort från detta ljus. ## år 847 (MGH s. 16) (maskinöversättning) År 847. Sedan Sergius dött nådde knappast någon underrättelse om det apostoliska sätet våra öron. Hereban, magister och abbot i Fulda, blev efter biskop Otgerus död ärkebiskop och hans efterträdare och valdes högtidligen. För övrigt härjade nordmännen de kristna här och där och förde krig mot grevarna Sigirus och Liutharius, och de rodde förbi byn (vicus) Dorestad uppför floden Rhen nio mil (miliaria) ända till Meginhardus by (vicus Meginhardi), och sedan de tagit byte där återvände de. ## år 848 (MGH s. 16) (maskinöversättning) År 848. Den 4 februari mot kvällen flammade en blixt upp och åska hördes, och hedningarna skadade de kristna, såsom de brukade. Samma år höll kung Ludvig ett folkmöte (conventus populi) i Mainz, och vid en biskopssynod framfördes av några munkar en viss irrlära om den allsmäktige Gudens förutbestämmelse. Sedan de överbevisats och inför hela folket utsatts för smädliga prygel återvände de till Gallien, varifrån de hade kommit, och – Gud vare tack! – kyrkans ställning förblev oskadd. ## år 849 (MGH s. 16–17) (maskinöversättning) År 849. Medan kung Ludvig var sjuk gav sig hans här från Bayern av mot böhmarna; men sedan många av dem dödats där återvände de djupt förödmjukade till sitt hemland. Hedendomen skadade som vanligt kristenheten från norr och blev starkare och starkare; men det är tröttsamt att berätta. ## år 850 (MGH s. 17) (maskinöversättning) År 850. Den 1 januari, det vill säga Herrens oktavdag, [oklart] samma dag mot kvällen hördes en stor åska, och en mycket stark blixt sågs, och vattnens översvämning plågade människosläktet samma vinter. Och följande sommar brände solens hetta jorden alltför mycket. Leo, påve på det apostoliska sätet, en utvald man, byggde en borg kring aposteln Sankt Petrus basilika. Morerna härjade här och där kuststäderna i Italien. Nordmannen Rorik, bror till den redan nämnde Heriold den yngre, som tidigare hade flytt sedan han vanärats av Lothar, sökte sig åter till Dorestad och tillfogade svekfullt de kristna mycket ont. Samma år rådde så stor fred mellan de två bröderna, kejsar Lothar och kung Ludvig, att de tillsammans med få människor ägnade sig åt jakt i Hosninge under mycket många dagar, så att många förundrade sig över detta, och de skildes i frid från varandra. ## år 851 (MGH s. 17–18) (maskinöversättning) År 851. Från Rom kom helgonkroppar till Sachsen, Alexanders, en av de sju bröderna, Romanus och Emerentianas. Samma år gick den mycket ädla kejsarinnan vid namn Irmingard, kejsar Lothars hustru, bort från detta ljus. Likaså skadade nordmännen i Frisland och kring floden Rhen. En väldig här samlades vid floden Elbe mot sachsarna och deras borgar (civitates), och somliga belägrades och andra brändes i eld. Och de plågade de kristna alltför mycket. Våra kungars möte hölls nämligen då vid floden Maas. ## år 852 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 852. Hedningarnas järn glödde; solens hetta var alltför stark, och hungersnöd följde, och djurens foder tog slut, och svinens ollon (pastus porcorum) fanns i överflöd. ## år 853 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 853. Stor hungersnöd i Sachsen, så att många livnärde sig på hästar. ## år 854 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 854. Nordmännen brände, tillsammans med många andra onda ting som de tillfogade de kristna överallt, kyrkan helgad åt Sankt Martin, biskop i Tours, där hans viloplats är, i eld. ## år 855 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 855. Under vårtiden sände Ludvig, östra rikets kung, sin son och namne [osäker tolkning] till Aquitanien för att ta åt sig sin kusin Pippins rike. ## år 856 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 856. Nordmännen insätter åter en kung åt sig, en släkting och namne [osäker tolkning] till den förre, och danerna angrep åter, sedan de återvunnit sina krafter, de kristna med en flotta. ## år 857 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 857. En stor plåga av svällande blåsor härjar bland folket och förtärde dem med avskyvärd röta, så att lemmarna föll sönder och lossnade före döden. ## år 858 (MGH s. 18) (maskinöversättning) År 858. Ludvig, östra rikets kung, höll ett folkmöte för sin rikslott i Worms. ## år 859 (MGH s. 19) (maskinöversättning) År 859. Den 1 januari, sedan ottesångens högtid hade firats, inträffade en jordbävning en gång i Worms och i Mainz tretton gånger före gryningen. ## år 860 (MGH s. 19) (maskinöversättning) År 860. Den 5 februari hördes åska, och kungen återvände från Gallien, sedan hela riket fördärvats och ingenting förbättrats. ## år 861 (MGH s. 19) (maskinöversättning) År 861. Den salige biskop Liutbertus smyckade på ett hedersamt sätt det kloster som kallas Frikkenhurst med många helgons reliker (membra), nämligen martyrerna Bonifatius och Maximus och bekännarna Eonius och Antonius, och därtill en del av Herrens krubba och av hans grav, och även av stoftet från hans fötter när han steg upp till himlen. Det året var vintern mycket lång, och de ovannämnda kungarna höll åter ett hemligt samtal på den ovannämnda ön vid Koblenz och härjade allt som fanns runt omkring. Och Lothar, ripuariernas kung, lämnade på orättfärdig grund sin lagvigda hustru, syster till klerken Hugbertus. Henne tog sedan samma år hennes förutnämnde bror till sig. Men kungen hade offentligt umgänge med en frilla, för vars kärleks skull han hade lämnat sin hustru. ## år 862 (MGH s. 19–20) (maskinöversättning) År 862. Ludvig insatte den gudlöse Hughardus till greve (comes). Detta föreföll nästan alla hans män vara till skada. Ty våra kungars oenighet och hedningarnas ödeläggelse i våra riken är nu tröttsamt att berätta. ## år 863 (MGH s. 20) (maskinöversättning) År 863. Kung Ludvig höll först ett möte i Worms och därefter i Mainz, och dit kom Lothar till honom, och de planerade ett fälttåg (hostis) mot slaverna, vilket de också senare genomförde. Men det gagnade inte. Samma år var vintern stormig, ombytlig och mycket regnig, så att det nästan inte alls var frost, såsom det i det följande visade sig i Sankt Victors kyrka [osäker tolkning]. ## år 864 (MGH s. 20–22) (maskinöversättning) År 864. Vid en mycket stor översvämning kom de ofta nämnda hedningarna, som härjade kyrkan på alla håll, genom Rhenflodens fåra ända till Sanctos och härjade den mycket berömda platsen. Och – vilket är alltför smärtsamt för alla som hör och ser det – de brände Sankt Victors kyrka, som var byggd i underbart arbete, i eld och rövade allt som de fann innanför och utanför helgedomen. Prästerskapet och nästan allt folk flydde dock. Men själva helgedomens skatt (census) lämnade de sedan, gripna av stort vanvett, tillbaka där. Men den helige Victors kropp förde brödernas prost (prepositus), sedan han stigit till häst och placerat kistan framför sig, tillsammans med endast en präst om natten till Köln under stor fara, inte utan att helgonets förtjänster ingrep. Guntharius tycktes vid samma tid stå där som föreståndare och biskop, brorson eller systerson till Hildiwinus den yngre. Men rövarna begav sig efter att ha begått illdådet till en liten ö inte långt från klostret och byggde där en befästning och bodde där en tid. Men en del av dem steg uppför fåran och brände en stor kunglig gård (villa regia), och där dräptes av dem omkring mer än 100 män, så att ett skepp där blev kvar tomt av deras lott. De övriga gick med nöd och näppe ombord på skeppen och återvände med skam till sina egna. Lothar gjorde i ordning skepp och tänkte anfalla dem, men hans män samtyckte inte till det. Men på andra sidan floden handlade de snabba sachsarna snabbt, så att de dödade en av deras kungar vid namn Calbi, som med högmodig dristighet försökte anfalla deras strand, och dränkte honom i själva floden när han flydde, och nästan alla hans följeslagare. De övriga lämnade skrämda den förutnämnda platsen och begav sig till okänd ort. Men Ludvig uppehöll sig nästan hela året i Bayern och gick försiktigt till väga mot de upproriska margerna, men också mot sin son. Den förutnämnde Guntharius, ärkebiskop av Köln, och Thietgaudus, ärkebiskop av Trier, begav sig samma år på påven Nikolaus befallning till Rom på grund av kung Lothars äktenskapsbrott, som han tidigare hade begått, därför att de med sina suffraganer på orättfärdig grund mot den kristna religionen hade samtyckt till det, och de förde med sig mycket många utslag (sententiae) som om de var sammansatta med kanonisk auktoritet. Sedan dessa vid den romerska synoden fördömts med alla deras påståenden blev de helt tillbakavisade, och de sändes bort sedan allt prästerligt ämbete hade förbjudits dem för en tid. ## år 865 (MGH s. 22) (maskinöversättning) År 865. Eftersom Lothar dröjde med att komma sände biskoparna själva åter dristiga skrivelser till påven Nikolaus och sade att han gudlöst och utan något förnuft på tyranniskt vis utövade orättfärdiga domar mot dem, och de lovade att de utan hans nåd ville berömma sig lika mycket på sina platser som han själv i Rom och att deras rang i intet var lägre än hans, utan att komma ihåg att de hade mottagit värdighetens pallium av honom. Genom dem talade den avfällige anden, som sade: Jag skall sätta min tron i norr och bli lik den Högste. Åt dessa förkunnade påven själv åter vid en biskopssynod att de, om de hade handlat så, skulle bannlysas ur hela den katolska kyrkan. De återvände alltså dit varifrån de hade kommit, och när Guntharius kom till Köln förrättade han från och med själva den allraheligaste skärtorsdagen (dies caenae Domini) hela påskens gudstjänst mot lag och rätt, och för denna dristighet bannlystes han åter i samma provins av alla Lothars biskopar. Och det är inte underligt att han, som tömde Sankt Petrus skattkammare på heliga kärl av guld och silver och många dyrbarheter och alltid brann av girighetens facklor och använde dem till världslig prakt och även till bröder och brorsöner och systrar och brorsdöttrar, berövades allt gott. Men hans kamrat försökte inte göra något av detta. Men ändå återvände båda till Rom. ## år 866 (MGH s. 22–24) (maskinöversättning) År 866. I januari månad inträffade en månförmörkelse, och den allraheligaste biskopen av Bremen, Ansgar, gick bort från detta ljus. Greve Liudolfus i norr och i Italien Everwinus, kung Ludvigs svärson, präktiga män, togs bort från detta ljus. Vid samma tid dödades klerken Hubertus, om vilken det skrivs ovan, vars syster kung Lothar tidigare hade förskjutit och avvisat, och som var bannlyst av fem biskopar, i strid av sönerna till Cuonradus, som en gång var drottning Iudiths bror. Det året härjade hedningarna det som återstod av Frisland alltför mycket. Och Ludvig, östra rikets kung, höll under sommartiden ett folkmöte för sin rikslott i Frankfurt, och där var Arsenius närvarande, påven Nikolaus förtrogne rådgivare (auricularius), sänd av honom med brev för den katolska trons ställnings och den kristna religionens försvars skull. Och han for därifrån och besökte kung Lothar, tog bort den otillåtna frillan som hade upphöjts till drottning – genom samtycke till denna sak hade Guntharius och Thietgaudus, två ärkebiskopar, fallit svårt – och återgav honom hans lagvigda hustru, som han tidigare på skändlig grund hade förskjutit, och återvände därifrån till Rom. Vid den tiden gick en präktig man vid namn Ernost, nämligen svärfar till Karloman, kung Ludvigs förstfödde, bort från detta ljus. Eftersom Guntharius dröjde med att komma till staden efterträddes han av en viss tyrannisk man vid namn Hugo, son till den förutnämnde greve Cuonradus, som inte som en herde utan som en glupsk varg angrep Guds hjord och därför, med Herrens bifall, snabbt kastades bort därifrån, sedan mycket många hade dödats av honom i samma biskopsdöme. Och hedningarna härjade Gallien grymt. Och sedan de fått en oräknelig skatt (census) därifrån av kung Karl återvände de för en tid för att ödelägga Guds kyrka på andra håll. ## år 867 (MGH s. 24–25) (maskinöversättning) År 867. Två präster i munkdräkt i Sachsen, ehuru okunniga, låtsades under förevändning av fromhet vara män av överdriven helighet, så att de framställde sig som heligare än alla biskopar och präster i samma provins. De levde nämligen först tillsammans ett eremitliv i hyckleri. Men sedan, när oenighetens ande kom emellan dem, skildes de från varandra, och ändå, medan de sökte avlägsna boningar, skröt de alltid med att de hade sett änglasyner och gjort tecken. Och till dem strömmade en stor mängd av detta folk, både rika och även andra, och förde med sig olika gåvor. De tog emot deras bikt och lade fram nya domar. Herren, som skådar det fördolda, såg från himlen deras hyckleri och uppenbarade deras hjärtans rådslag, så att den som föreföll vara den främste av dem greps av en alltför stor anfäktelse av djävulen. Men den andre blev, sedan Liudbertus, ärkebiskop av Mainz, under sommartiden sammankallats med de övriga medbiskoparna, kanoniskt överbevisad och nedslagen och avsatt från sin rang. Sedan detta skett fördes den helige martyren Magnus reliker (pignora) till Sachsen, sända av påven Nikolaus till den vördnadsvärde biskop Liudbertus. Vid samma tid återvände Guntharius, en gång ärkebiskop av Köln, åter från Rom, sedan endast lekmannanattvarden (communio vulgaris) hade beviljats honom men allt biskopligt ämbete förbjudits. Han gick likväl med stort högmod, under klockringning, medan prästerskapet kom emot honom med evangelieböcker och rökelsekar, till kyrkorna. Det året fördes ett väldigt krig mellan gallerna och hedningarna i Gallien, och på båda sidor föll en oräknelig mängd. Och där dödades Ruodbertus, en mycket dugande man, född i Frankien, Karls hertig (dux). ## år 868 (MGH s. 25–26) (maskinöversättning) År 868. Medan Herren ännu besökte sitt folk och vid solnedgången kallade de sysslolösa arbetarna mot en denar för dagen för att bruka vingården, omvändes bulgarernas folk, som hittills dyrkat fåfänga avgudar, till den katolska tron, sedan den högste dundraren lät tecken och under ske mitt bland folket. Sedan apostoliska män hade sänts till dem av Nikolaus, den högste översteprästen och allmänne påven i staden Rom, tog de emot vår herre Jesu Kristi ord och döptes. Det var nämligen rätt att den gamle fiskaren, sedan han kastat predikans not i Europas hav, skulle fullfölja det fiske som redan för länge sedan anförtrotts honom av Herren ända till världens ände, och att den som kallats den urgamle herden för fåren skulle föra de lamm som särskilt anförtrotts honom, och som länge irrat i öknen, till fårfållans betesmarker, där hans oskiljaktige följeslagare och folkens utmärkte predikant skulle ge dem mjölk att dricka i stället för mat, till dess de blev dräktiga får, rika i sin utgång, och det blev en fålla och en herde, Jesus Kristus, vår herre. För övrigt visade sig under septemberfastans dagar två stora cirklar på himlen, lika en regnbåges anblick. Av dessa var den större först i norr den vackrare, men sedan, liksom om den gav sin fullhet åt den södra, bleknade den. Men den mindre, som omgav solen i sin mitt, glänsade i den andras yttersta del med all fägring. De uppstod nämligen före tredje timmen och varade till den nionde, då de försvann. Vid samma tid sågs i Sachsen en eld i luften fara fram med en pils snabbhet, tjock som en höstör [osäker tolkning], och som sände ut gnistor likt en järnmassa i en smältugn, och plötsligt inför mångas ögon förvandlades den liksom till beckrök. Men betydelsen av detta tillkommer Herren ensam att veta. Därefter, under hösten, utgick en påbud från kungarna att en tredagarsfasta allmänt skulle hållas, eftersom skräck för hungersnöd och pest hotade, och en stor jordbävning genom rikena, så att mycket många greps av förtvivlan om människolivet. Vid den tiden sörjde Liudbertus, biskop i Sachsen, född i [oläslig], genom utdelning av vigningsgrader och påläggning av krisma för Guntharius stift (parrochia) från den östra sidan. Samma år gick Nikolaus, den högste översteprästen och Kristi kämpe, bort från detta ljus till Herren. Även hedningarna härjade åter grymt Irland och Frisland. ## år 869 (MGH s. 26–28) (maskinöversättning) År 869. I februari månad, med mörka vatten i luftens moln, hördes åska, och den 15 februari, det vill säga den heliga natten före septuagesima, sågs en komet från norr och väster, på vilken genast följde en alltför stor storm av vindar och en omätlig översvämning av vatten, i vilken många oförberedda omkom. Och sedan under sommartiden följer en mycket svår hungersnöd i många provinser, särskilt i Burgund och Gallien, i vilka en stor mängd människor led en bitter död, så att människor sägs ha ätit människors kroppar. Men även hundkött sägs några ha livnärt sig på. Vid den tiden, såsom profeten säger: för landets synder är dess furstar många, regerade fyra kungar i det rike som en gång var Karl den stores: Ludvig, kejsar Ludvigs son, i öster och över slaverna, Bayern, Alamannien och Coria, Sachsen, sveberna, Thüringen och de östra frankerna med gauen (pagus) kring Worms och Namnetes [osäker tolkning], han som var visare och rättvisare än de övriga. Karl, hans bror, härskade över gallerna, aquitanerna och vasconerna, och utstod mycket ofta hedningarnas angrepp och satte alltid tribut (census) emot dem och var aldrig segrare i strid. Ludvig, den äldre son till kejsar Lothar, satt över Italien och Beneventanien, han som tillfogade påven Nikolaus många oförrätter och inte drev ut morerna ur Beneventanien. Lothar, hans bror, snabb och lättsinnig, lämnade sin lagvigda hustru mot helgonens kanoner och påven Nikolaus befallning och hade otillåtet umgänge med en frilla. Han besatt nämligen Ripuarien, Burgund och Provence. Åter och åter begav sig Guntharius och Thietgaudus till Rom, sedan Hadrianus efterträtt i styrelsen, för att om möjligt på något sätt återfå sin forna rang, men de förmådde inte, ty det är svårt att spjärna mot udden. Ty på själva resan greps Theotgaudus av en svår feber och miste livet tillika med prästadömet. Hans kyrka styrdes av korbiskopar (chorepiscopi). Den andre, som drabbats av samma sjukdom, tillfrisknade med nöd och näppe. Och när han såg att han på intet sätt kunde återvända till sin forna rang, sedan han förbrukat den skatt han genom svek förvärvat, och sedan nästan alla hans anhängare dött, irrade han fattig med några få omkring i landen utan visst mål. Och så blev de två metropoliterna med rätta bundna och föll på grund av sitt samtycke till den skändlige kungens äktenskapsbrott. Men Guntharius brud, som en gång efter Rom ansågs som den mest utvalda, satt som en änka berövad sin man, med sönderriven klädnad, mörknad hud, nedslaget hår, bara fötter, utan herde i askan. Även hennes små slets här och där sönder av glupska vargar på olika platser, då de inte hade någon fader. Hennes präster prylas med skarpa slag och spön, då de inte har någon beskyddare. Hennes ädlingar föll för svärd, och hon sörjde och suckade, grät bittert dag och natt och sade: 'Ångest omger mig på alla sidor, och vad jag skall välja vet jag inte, ty mitt hjärtas bedrövelser har förökats.' Och hon vände sig också till de vägfarande och sade: 'O alla ni som går förbi på vägen, giv akt och se om någon smärta är lik min smärta. Se, medan min man lever kallas jag änka. Mina späda små har kvävts. Se, Herre, min bedrövelse, ty fienden har rest sig på alla sidor. Det finns ingen som tröstar mig utom du, Gud, allena.' ## år 870 (MGH s. 28–29) (maskinöversättning) År 870. Lothar, Ripuariens kung, som ofta kallats, kom till slut till Rom och hade ett samtal med översteprästen Hadrianus. Och av honom fick han befallning att driva bort frillan och ta emot sin lagvigda hustru. Han lovade att han ville lyda i allt, men fullföljde det inte alls. Och därför slog Herren honom förskräckligt när han återvände från Rom, tillsammans med nästan alla hans stormän (optimates). Deras kroppar fördes tillsammans till Köln och begravdes. Som om hämnaren hade sagt: Min är hämnden, och jag skall vedergälla. Jag skall dra mitt svärd, och min hand skall dräpa dem. Det året sände Ludvig, östra rikets kung, sina två söner Karloman och Karl mot margerna, som länge hade gjort motstånd mot honom, och de drev deras kung Rasticius på flykten och härjade landet och återvände med mycket byte. Likaså kom den ofta nämnde Guntharius under hösten med några få, som en varg som lurar på hjorden, utan att någon visste det, i hemlighet med en flotta till Köln och sände ett sändebud och befallde att kyrkans klockor skulle ringas och bjöd att man hedersamt skulle komma emot honom, och sade att han hade en makt som han inte hade, såsom sakens utgång sedan visade. ## år 871 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning) År 871. Karl, Galliens kung, angrep med stort högmod det rike som en gång var Lothars, slog sig ned i palatset i Aachen och försäkrade att han ville tillskansa sig hela riket som egendom utan någons nåd, vilket sedan, genom bemedling av dugande män, mildrades och ordnades i fred. Men medan han ännu var i sin envishet och såg att Guntharius var bortryckt från sin plats, sände han på trettondedagens heliga dag en viss Hilduvinus, brorson eller systerson till denne, med endast en biskop, den av Liège, från Aachen till Köln för att vigas till biskop och oförnuftigt få styrelsens stol. Men å andra sidan sände Ludvig, östra rikets kung, Liudbertus, ärkebiskop av Mainz, med alla suffraganbiskopar till Köln, till andra sidan floden Rhen mitt emot staden, för att viga en viss Willibertus, en son av samma Köln, till biskop, en som inte var högmodig, inte jägare, inte hycklare, inte legodräng och inte lejd för lön, utan tvingad av stor nödvändighet, utrustad med all kyrklig tukt. Sedan allt detta skett uppenbarade Herren sin rättfärdighet inför folken, och legodrängen gick sin väg och drog sig undan, men den sanne herden vakade omsorgsfullt över sin hjord. Då Guntharius såg att han inte längre kunde fästa något hopp för sin envishet där, lämnade han Köln, besegrad och med skam, och gick därifrån och återvände aldrig mer dit. Men följande år, ständigt kringirrande och lurande, återvände han åter till Rom och uttalade hotelser mot översteprästen Hadrianus, och därför blev han bannlyst av hela den romerska synoden och miste osäkert och oförutsett, under fara, sitt envisa liv. Samma år, den 27 april, gick den salige Liudbertus, biskop i Sachsen och son av Ripuarien, om vilken vi har omtalat mycket gott, bort från detta ljus till Herren. Den heliga staden Jerusalem och Oljeberget och alla heliga platser runt omkring angreps och togs i besittning av saracenerna. Även munkarna som tjänade Herren där plågades med olika straff och sattes i förvar. Hör nämligen detta, alla ni som dyrkar den katolska tron, och säg: 'Gråt, ni präster, Herrens tjänare, och säg: Skona, Herre, skona ditt folk, så att hednafolken inte härskar över dem och säger: Var är deras Gud?' [Nu om Karlomans seger]. Rasticius, margernas kung, tillfångatogs av Karloman och sändes till Frankien till fadern och berövades sedan där synen. Även hedningarna härjade då nästan hela Irland och återvände med mycket byte och tillfogade genom de vattenrika trakterna i Frankien och Gallien människosläktet mycket elände. Även morerna hade slagit sig ned i Beneventanien sedan mycket många år, och kung Ludvig av Italien förmådde inte driva ut dem, och den katolska kyrkan, omringad på alla sidor av hedningarnas angrepp, suckade med ängslig ande och kände att Antikrists tider närmade sig. ## år 872 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning) År 872. Åter gled margernas rike ur Karlomans händer genom en viss slav av samma folk, och en stor här på Karlomans sida föll. Samma år skadade åskväder, regn och hagel människosläktet alltför mycket på grödor och byggnader. Ty den främsta moderkyrkan, aposteln Sankt Petrus kyrka i Worms, som nyligen hade återställts på nytt av Samuel, biskop och abbot för munkarna i Sankt Nazarius, slogs ned och sattes i brand av ett blixtnedslag. Åter samlades en väldig här från alla delar av frankerna mot margerna. Dessa drev fienderna på flykten och trängde dem in i en mycket starkt befäst borg (civitas). Och där, belägrade länge, led de stor skada. Och Karloman härjade ofta landet. Likaså dog samma år påven Hadrianus, och i hans ställe efterträdde en mycket framstående man vid namn Johannes. Guntio, biskop av Worms, dog, och i hans ställe efterträdde den unge Adhelhelmus från den helige Kristi martyren Cyriacus titelkyrka (titulus). ## år 873 (MGH s. 31–33) (maskinöversättning) År 873. Ludvig, östra rikets kung, höll ett offentligt riksmöte (placitum) med biskopar och lekmän i Vadum Francorum. Och dit kom emot honom två av hans söner, fulla av orättfärdiga tankar, hans namne [osäker tolkning] och Karl, för att stäva efter tyranniskt välde och sätta tidigare eder åt sidan, beröva fadern riket och sätta honom i förvar. Men Gud, den rättfärdige och tålige domaren, visade där öppet för alla ett stort under, så att en ond ande inför allas ögon for in i Karl och förskräckligt skakade honom med skärande röster. Men samma dag drevs den ut genom böners stöd och olika prästers besvärjelser. Sedan han sett denna skräck föll den äldre brodern till faderns fötter, bekände det skändliga han begått och bad om förlåtelse. Men fadern ordnade allt detta mer förståndigt med måttfullhet. Under samma vintertid växte plötsligt en oväntad flod upp, drypande av snö, särskilt på Rhenflodens stränder. Genom de många vattnens inflöde omkom en mängd människor med byggnader och oräkneliga grödor. Åter under sommartiden samma år satt den förutnämnde kungen i palatset i Aachen vid en andra synod och ett riksmöte med sina män. Och sedan allt där ordnats förnuftigt kom till kungen en viss blind klerk, son till hans bror Karl, Galliens kung, som fadern själv hade låtit beröva synen och sedan stänga in i ett kloster, med löfte att tillfoga honom värre ting, och bad om beskydd. Och likaså kom till honom Ruorich, kristenhetens galla, som dock lämnade honom mycket gisslan i ett skepp, och han blev kungen underdånig och bunden av eder att hålla honom orubblig trohet. Och inte långt därefter dräptes Ruodoldus, brorson eller systerson till den förutnämnde tyrannen, som hade härjat mycket många länder på andra sidan havet och frankernas rike överallt och Gallien förskräckligt och nästan hela Frisland, i samma land, i gauen (pagus) Ostrachia, av samma folk, raskt tillsammans med femhundra män, och fastän han var döpt slutade han sitt hundaktiga liv med en välförtjänt död. Men sedan, i mitten av augusti månad, uppstod på nytt österifrån egyptiernas gamla plåga, det vill säga en oräknelig skara gräshoppor, likt bin som svärmar ut ur kupan, över våra länder, och de flög i luften och gav ifrån sig ett fint ljud likt små fåglar. Och när de lyfte kunde man knappt se himlen, liksom genom ett såll. På de flesta platser gick kyrkornas herdar och hela prästerskapet emot dem med reliksskrin och kors och åkallade Guds barmhärtighet att han skulle skydda dem från denna plåga. Dock skadade de inte överallt, utan på vissa platser. Likaså täckte från den 1 november ända till sexagesima snö hela jordens yta, och Herren plågade ständigt sitt folk med olika plågor och hemsökte deras orättfärdigheter med riset och deras synder med slag. ## år 874 (MGH s. 33) (maskinöversättning) År 874.