# Annales Vedastini > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Annales Vedastini (verk:annales_vedastini) - **Datering:** 0874/0900 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## år 874 (MGH s. 40) (maskinöversättning) Herrens år 874. Kung Karl belägrade nordmännen i staden Angers, men på de värstas råd tog han emot gisslan och lät dem gå oskadda. I de dagarna inträffade också en gräshoppsplåga. ## år 875 (MGH s. 40) (maskinöversättning) Herrens år 875. Kejsar Ludvig dog, och kung Karl drog till Italien, och den allra största delen av folket i detta land tog emot honom i frid. Men hans brorson Karloman kom med en här och försökte störa hans färd, men genom sändebud som gick emellan kom de till ett ömsesidigt samtal, och sedan fred slutits mellan dem återvände Karloman till sitt land, och Karl strävade efter att fullfölja den färd han hade påbörjat, tills han kom till Rom, till den salige Petrus tröskel, och där mottogs han med heder av påven Johannes. ## år 876 (MGH s. 40–41) (maskinöversättning) Herrens år 876. Kung Karl mottog på vår Herres födelsedag den kejserliga välsignelsen av den förutnämnde påven Johannes och hedrade den helige Petrus och den förutnämnde påven med många gåvor, och sedan han därefter fått den apostoliska välsignelsen återvände han till Frankien. Sedan hans bror Ludvig därefter dött, följde han de värsta råd och invaderade dennes rike, som fadern hade lämnat åt sina söner; han kom till palatset i Aachen med en stor skara, men inte så som han borde. Därifrån drog han till Köln; och hans brorson Ludvig sände sändebud till honom för fredens skull, men utan att få det de bad om återvände de till den som hade sänt dem. Därför förklarade de båda, kejsar Karl och kung Ludvig, på djävulens ingivelse krig mot varandra och kom till Andranacum, och genom Guds dom tillföll segern Ludvig, och många förnäma franker blev där tillfångatagna och dödade, och kejsar Karl återvände därifrån på flykt till sitt rike. Detta slag utkämpades på nonae i oktober, i den 10:e indiktionen (indictio). Under tiden, medan detta pågick, gick daner eller nordmän, som bedrev sjöröveri, in i Seine och ödelade grymt frankernas rike med bränder och dödande. Mot dem sände Karl en här, men de uträttade intet till nytta. Därför började han tänka på att friköpa riket. ## år 877 (MGH s. 41–42) (maskinöversättning) Herrens år 877. Och han sände sändebud för att förhandla med nordmännen om att de mot gåvor skulle lämna hans rike. Och sedan överenskommelsen träffats plundras kyrkorna, och hela riket betalar skatt (tributum) för att befrias från denna olycka. Och medan rikets stormän var sysselsatta med detta, utsåg kejsar Karl sin son Ludvig att lämnas kvar i riket med sina främsta män för att fullborda denna sak, och han förbereder åter en färd för att dra till Italien och därifrån till apostlarnas trösklar. Mot sina mäns vilja drog han slutligen åter in i Italien med sin gemål, och i staden Pavia mötte påven Johannes honom, och där hälsade de varandra. Men de som hade stannat kvar i Frankien tvingade, sedan skatten betalats, danerna att lämna riket. Och medan herr påven och kejsaren var i staden Pavia, meddelas dem plötsligt att Karloman var i antågande mot kejsaren med en stark styrka. Upprörd av detta och då han såg att han inte hade något att göra motstånd med, gav kejsaren den förutnämnde påven de gåvor som han förde till den helige Petrus, bland dem ett krucifix av guld, sådant som inte hade gjorts av några kungar. Själv ville han återvända över Provence-alperna till Frankien, men, som det sägs, fick han gift av en jude vid namn Sedechias och avslutade det närvarande livet på ett ställe som kallas Nantua, beläget i Alperna, den 2:a dagen före nonae i oktober, i den 11:e indiktionen, vid 54 års ålder, i sitt 37:e regeringsår och sitt 2:a år som kejsare. Hans kropp lade de i en kista i samma rike, tills den skulle föras till Frankien, och den fördes sedan till olika platser. Men frankerna samlades i december månad i palatset Compiègne och insatte hans son Ludvig i riket. ## år 878 (MGH s. 43) (maskinöversättning) Herrens år 878. Påven Johannes, som hade förorättats av Lantbertus, spoletanernas hertig, kom till Frankien, och hans ankomst meddelas kung Ludvig, som då uppehöll sig vid Loire för nordmännens skull. Han mötte honom skyndsamt i staden Troyes, och de hälsade varandra. Där friade sig då Incmarus, biskop av Laon, som hade blivit bländad av Boso, inför påven själv och alla de galliska biskoparna från allt som han en gång hade dömts för, och på apostoliske faderns befallning firade han mässa. Där överbevisas också Bernardus, hertig av Autun, om trolöshet. Kungen och alla stormännen hedrade också herr påven med många hedersbetygelser och utsåg Boso till hans följeslagare på färden ända till Italien. Kung Ludvig, Ludvigs son, sände också sändebud till kung Ludvig, för att denne skulle möta honom i Aristallium för fredens skull. Denne kom skyndsamt till den nämnda platsen, och de hälsade varandra och slöt en mycket fast fred sinsemellan. Detta skedde i oktober månad, och vid mitten av samma månad inträffade en solförmörkelse vid dagens 8:e timme, i den 12:e indiktionen. ## år 879 (MGH s. 43–46) (maskinöversättning) Herrens år 879. Greve Balduinus dör och begravs i klostret Sithiu. Också kung Ludvig blir svårt sjuk och slutade sina dagar på den heliga långfredagen, vid omkring 33 års ålder, i den 12:e indiktionen, och han begravs i den saliga Guds moder Marias kyrka, som hans far med kunglig prakt hade byggt i sitt palats Compiègne. Men efter hans död uppstod en beklaglig och fördärvlig split bland frankerna. Ty abbot Hugo, som mindes den trohet han hade lovat kung Ludvig, nämligen sin kusin, ville med dem som höll med honom insätta dennes söner Ludvig och Karloman i faderns rike, men abbot Gozlinus och greve Chuonradus och många andra som höll med dem kallade den ovannämnde kung Ludvig till riket. Medan dessa sålunda var oeniga sinsemellan, hörde nordmännen, som befann sig på andra sidan havet, om deras oenighet, och sedan de med en oändlig mängd tagit sig över havet till sjöss, ödelade de i mitten av juli månad morinernas stad Thérouanne med eld och svärd, utan att någon gjorde motstånd mot dem. Och då de såg att deras början hade gått lyckosamt, drog de igenom hela menapiernas land och ödelade det med järn och eld. Därefter går de in i floden Schelde och förstör hela bracbantisiernas land med brand och järn. Mot dem grep Hugo, kung Lothars son, till vapen och ingav dem obetänksamt inte ringa djärvhet. Ty han uträttade intet lyckosamt eller nyttigt, utan flydde därifrån skamligt, sedan mycket många av hans följeslagare dödats och tillfångatagits; bland dem tillfångatogs också Abbas, Adalardus son. Och medan detta pågick, sände abbot Hugo Waltherus, biskop av Orléans, och bönföll kung Ludvig att han skulle ta emot den del av Lothars rike som hans far hade medgett Karl när de delade riket sinsemellan, och gå till sitt rike och låta hans kusiner ha fred. Då han hörde detta tog han emot delen av riket och gick till sitt land. Men Hugo lät Ludvig och Karloman välsignas till kungar genom ärkebiskop Ansegisus händer. Vid samma tid, i september månad, föddes Karl, deras bror. Men nordmännen upphör inte att ödelägga kyrkan och att döda och föra bort det kristna folket i fångenskap. Även Boso, hertig av Provence, gör genom tyranni anspråk på kungatiteln och lägger under sig en del av Burgund. Men nordmännen, som trängtade efter bränder och ödeläggelser och törstade efter människoblod till rikets undergång och fördärv, upprättar i november månad i klostret Gandao ett läger för sig att övervintra i, och i december månad förs den helige Vedastus kropp till Vallis vid Somme, på hans gods (villa). Ragnelmus, biskop av Tournai, dör, i den 13:e indiktionen. ## år 880 (MGH s. 46–49) (maskinöversättning) Herrens år 880. Nordmännen ödelägger staden Tournai och alla kloster vid Schelde med järn och eld, sedan landets invånare dödats och tagits till fånga. Men Gozlinus och Chuonradus och deras anhängare, som tog illa vid sig av abbot Hugos och hans herrars vänskap med Ludvig, låter honom åter komma till Frankien. Mot honom dröjde inte abbot Hugo att komma med sina följeslagare och herrar och en talrik här, och de slog sig ned vid den helige Quintinus kloster, medan kung Ludvig och hans här låg vid floden Oise, och genom sändebud som gick emellan kommer de förutnämnda kungarna samman och befäster fredsfördrag sinsemellan genom abbot Hugos försorg, sedan de som hade avfallit från dem tagits till nåder. Detta skedde i februari månad. Därefter förbereder sig Ludvig för att återvända till sitt rike och möter nordmännen som återvände från plundring. Och sedan de drabbat samman vid Timiomum skulle han ha besegrat dem med glans, om det inte hade hänt att hans son Hugo föll där. Ty Godfred, danernas kung, dödade honom. Sedan han dött avstod kungen från att förfölja dem. Också många förnäma av detta folk föll där; de övriga, som kom undan, återvände till sitt läger. Även abbot Hugo var med i detta slag. Sedan Ludvig på detta sätt återvänt hem, kommer kungarna Ludvig och Karloman till Amiens med sina trogna, och där delar frankerna riket mellan dem, och en del av Frankien och hela Neustrien gavs åt Ludvig, men åt Karloman Akvitanien och en del av Burgund samt Gotien; och därifrån gick var och en till sitt. Därefter sänder kung Ludvig en viss Heinricus, en av sina stormän, för att dra med Ludvig och Karloman mot tyrannen Boso. På själva färden besegrade Heinricus också Teutbaldus, Hucbertus son, i ett svårt slag. Men Ludvig sänder Gauzlinus med många andra till rikets skydd mot nordmännen. Själv drog han och hans bror med den övriga hären mot Burgund och återtog de städer som tyrannen hade intagit. Och sedan de förenat sig med kung Karl, Ludvigs bror, inneslöt de Boso i staden Vienne och erbjöd honom fred, vilken han vägrade att ta emot. Då staden således var omringad befäste han sig mycket starkt därinne. Därför fördömde biskoparna, med kungarnas och stormännens råd, honom med evig bannlysning (anathema). Men kung Karl steg upp om natten och brände, utan att Ludvig och Karloman visste om det, sitt läger med eld, och återvänder så hem. Vid denna tid dog också kung Karloman, Karls och Ludvigs bror. Men de som hade belägrat Vienne, då de såg att de intet kunde [oklart] mot fienderna, rådslog och återvände hem. Men abbot Gozlinus och den här som var med honom beslutar att föra krig mot nordmännen. Och de sänder till dem som var på andra sidan Schelde, att de skulle komma på en fastställd dag, dessa från den ena sidan av floden och de andra från den andra, och förinta dem. Men det gick inte så som de ville. Ty inte bara uträttade de intet lyckosamt, utan de kom med nöd undan genom skamlig flykt, sedan mycket många av deras män tillfångatagits och dödats. Fruktan och bävan för dem föll också över dem som bebodde landet, och upphöjda av denna seger upphör de varken dag eller natt att bränna kyrkor med eld och att slakta det kristna folket. Då tar alla mellan Schelde och Somme och på andra sidan Schelde, munkar, kaniker, nunnor med helgonens kroppar, och alla åldrar och stånd till flykten. Ty dessa daner skonade ingen, inte ens någon ålder, utan ödelägger allt med järn och eld. Men då Gozlinus och de som var med honom såg att de inte kunde stå emot dem, upplöste de hären i början av oktober månad, och var och en återvände hem. Men nordmännen eller danerna flyttade sitt läger och bygger i november månad en befästning åt sig i Curtriacum för att övervintra. Och därifrån förintade de menapierna och sueverna ända till utrotning, eftersom dessa var mycket fientliga mot dem. Och den glupska lågan förtärde hela landet. Men kung Ludvig återvände till Frankien och firade Herrens födelsedag högtidligt i palatset Compiègne. ## år 881 (MGH s. 49–51) (maskinöversättning) Herrens år 881. Nordmännen gick in i vårt kloster med en oändlig mängd den 7:e dagen före januari kalender (Kalendae) och brände med eld själva klostret och staden, utom kyrkorna, och klostrets by (vicus) och alla gods (villae) runt omkring den 5:e dagen före januari kalender, sedan de dödat alla som de kunde finna, och de strövade över hela landet ända till Somme och tog ett oändligt byte av människor, boskap och dragdjur. Och därifrån gick de samma 5:e dag före januari kalender in i Cambrai och ödelade med bränder och dödande såväl staden som den helige Gaugericus kloster, och sedan de återvänt till sitt läger med ett oändligt byte ödelägger de alla kloster vid floden Hisscar, sedan invånarna drivits på flykt och dödats. Och omkring den heliga Marias rening bröt de åter upp och tog vägen över Thérouanne ända till Centula, den helige Richarius kloster, och till den helige Walericus, alla platser kring havet, kloster och byar, och sökte sig därifrån till staden Amiens och klostret Corbeia, och lastade med mycket byte [osäker tolkning] återvände de friska och utan hinder till sitt eget läger. Åter kom de omkring den helige Petrus högtid till Arras och dödade alla som de fann där, och sedan de dragit runt i hela landet och ödelagt allt med järn och eld, återvänder de friska till lägret. Under tiden var kung Ludvig bedrövad av svår sorg, då han såg riket förstöras, och sedan han sammankallat hären förbereder han sig för strid. Men nordmännen, som hade framgång i allt, går med en stor här över floden Somme i juli månad och ödelägger allt på sitt vanliga sätt ända nära beauvaisbornas stad. Men kung Ludvig gick med hären över floden Oise och började bege sig mot Latverum, dit han trodde att nordmännen skulle återvända. Sedan spejare alltså sänts ut, meddelar de att dessa återvänder tyngda av byte. Kungen drog ut emot dem och mötte dem i området (pagus) Witmau, vid godset som kallades Sathulcurtis, och slaget inleddes. Och genast tar nordmännen till flykten och kommer till det nämnda godset; kungen förföljde dem och triumferade på det mest ärofulla sätt över dem. Och sedan segern vunnits började de delvis berömma sig av att detta hade åstadkommits genom deras egna krafter, och de gav inte Gud äran. Och några få nordmän kom ut ur det nämnda godset, drev hela hären på flykt och dödade flera av dem, nämligen upp till hundra män; och om inte kungen snabbt hade stigit av hästen och gett sina män en plats att göra motstånd på och mod, skulle alla ha gett sig av från samma plats på skamlig flykt. Men sedan denna seger vunnits, eftersom det hände att många nordmän föll där, återvände kungen jublande över Oise, men de mycket få daner som kom undan meddelade sina mäns undergång i lägret, och därefter började nordmännen frukta den unge kung Ludvig. Kungen samlade också hären och kom till cambraibornas område och upprättade ett läger åt sig på ett ställe som kallas Strum för att besegra danerna. Då nordmännen fick veta detta återvände de till Gandavum, och sedan de reparerat sina skepp och färdats till lands och till sjöss gick de in i Maas och befäster ett läger åt sig i Haslao för att övervintra. Vid denna tid dog också den äldre kung Ludvig. Men hans bror Karl drog till Rom och erhöll den kejserliga värdigheten. ## år 882 (MGH s. 51–53) (maskinöversättning) Herrens år 882. Men de södra frankerna samlar en här mot nordmännen, men vänder genast ryggen till, och där föll Walo, biskop av Metz. Men danerna bränner det mycket berömda palatset i Aachen med eld, och kloster, städerna, det mycket förnäma Trier och Köln, liksom även kungarnas palats och gods (villae) brände de med eld, sedan landets invånare dödats. Mot dem samlar kejsar Karl en oändlig här och belägrade dem i Haslao. Men kung Godfred gick ut till honom, och kejsaren gav honom frisernas rike, som danen Roricus en gång hade innehaft. Och han gav honom till hustru Gisla, kung Lothars dotter, och lät nordmännen lämna hans rike. Men kung Ludvig begav sig till Loire, eftersom han ville driva ut nordmännen ur sitt rike och ta emot Alstingus i vänskap, vilket han också gjorde. Men eftersom han var ung förföljde han en flicka, dotter till en viss Germundus; hon flydde in i faderns hus, och kungen, som satt till häst och förföljde henne på skämt, stötte skulderbladen mot dörrens överstycke och bröstet mot hästens sadel och skadade sig svårt. Därav började han bli sjuk, och han fördes till den helige Dionysius, dog på nonae i augusti och lämnade den största sorg åt frankerna, och han begravdes i den helige Dionysius kyrka. Och de sände bud och kallade hans bror Karloman, som skyndsamt kom till Frankien. Också en viss Berardus, som kom från Italien, lät inte tyrannen Boso vara i ro. Men nordmännen befäster i oktober månad ett läger åt sig i Condatum och ödelägger Karlomans rike häftigt. Men kung Karloman och hans här slog sig ned vid Somme i Barlous. Men nordmännen upphör inte med plundringarna, sedan alla invånare som hade lämnats kvar på andra sidan Somme drivits på flykt. Därför tog de vägen med hären genom Terascia och gick över Oise. Kung Karloman förföljde dem och hann upp dem i Avallis, och sedan slaget inletts gick frankerna segrande ur det, och där föll omkring tusen nordmän, men detta slag tämjde dem inte alls. Karloman begav sig till palatset Compiègne, och nordmännen återvände till skeppen i Condatum. Och därifrån ödelägger de hela riket ända till Oise med järn och eld, sedan murar störtats omkull och kloster och kyrkor rivits ned till grunden, och den gudomliga kultens tjänare dödats antingen med svärd eller av hunger eller sålts bortom havet, och landets invånare förintats, utan att någon gjorde motstånd mot dem. Då abbot Hugo hörde detta samlade han sin här och kom till kungen, och när nordmännen återvände från plundring i området (pagus) kring Beauvais förföljde han dem tillsammans med kungen i skogen Vitconia; de skingrades hit och dit och återvände till skeppen sedan de förlorat några få av sina män. I dessa dagar gick också Hincmarus, ärkebiskop av Reims, en man som med rätta bör prisas av alla, bort ur detta liv. ## år 883 (MGH s. 53–54) (maskinöversättning) Herrens år 883. Honom efterträdde på biskopsstolen Folcho, en i allt beundransvärd man. Därefter bränner nordmännen den helige Quintinus kloster och kyrka; samtidigt också Guds moders kyrka i staden Arras. Åter förföljde kung Karloman nordmännen men uträttade intet lyckosamt eller nyttigt. I dessa dagar dör också Hrotgarius, biskop av Beauvais; honom efterträdde Honoratus. Men på våren drog de ut från Condatum och sökte sig till platserna vid havet, och sedan de uppehållit sig där under sommaren tvingade de flamländarna att fly från sitt land, och rasande överallt härjar de allt med järn och eld. Men omkring höstens tid slog sig kung Karloman ned med hären i området Vithmau, vid godset Melnacum mot Latverum, för att bevaka riket, men i slutet av oktober månad kommer nordmännen till Latverum med ryttare och fotfolk och all sin utrustning. Också skeppen gick från havet in i floden Somme och tvingade kungen och hela hans här att fly och lät dem gå över floden Oise. Då bereder de sig ett läger för övervintring i staden Amiens. Därifrån ödelägger de hela landet ända till Seine och kring Oises flöden, sedan klostren och Kristi kyrkor bränts, utan att någon gjorde motstånd mot dem. Då frankerna såg att nordmännens sak växte lyckosamt i allt, sänder de en kristen dan vid namn [Sigefridus] till dem, för att han varsamt med [oläslig] skulle förhandla om rikets friköpande. Han kom till Beauvais och drog så till Amiens för att utföra det uppdrag som ålagts honom. ## år 884 (MGH s. 54–56) (maskinöversättning) Herrens år 884. Vid samma tid, sedan Engelwinus, biskop av Paris, dött, insätts abbot Gauzilinus i hans ställe på biskopsstolen. Men nordmännen upphör inte att föra bort och döda det kristna folket och att störta kyrkorna, sedan murar förstörts och gods bränts med eld. Ty på alla gator låg lik av präster, av förnäma lekmän och andra, av kvinnor, unga och dibarn. Ty det fanns ingen väg eller plats där inte döda låg, och alla var i nöd och sorg, då de såg det kristna folket ödeläggas ända till utrotning. Under tiden, eftersom kungen var ung, kommer alla stormännen samman i palatset Compiègne för att överlägga om vad de borde göra. Och sedan de fattat beslut sänder de danen Sigefridus, en kristen och trogen kungen, som hade varit brorson till danen Heoricus, för att han skulle förhandla med sitt folks stormän om att de skulle ta emot en skatt (tributum) och lämna riket. Och han strävade efter att i handling fullgöra det som ålagts honom, gick till Amiens, framför till folkets främsta män det som hade sagts honom, och efter långa och utdragna överläggningar med gående och kommande, med rapporter än till dessa, än till de andra, ålade de slutligen kungen och frankerna att betala 12 000 pund (pondera) silver efter deras vikt i skatt, och sedan gisslan getts ömsesidigt började de som var på andra sidan Oise att i någon mån vara trygga. Från den heliga Marias rening till oktober månad gavs alltså denna trygghet mellan dem. Men nordmännen som verkade på andra sidan Schelde tog byte på sitt vanliga sätt och ödelägger allt med järn och eld, och förintade kyrkor, kloster, städer, byar och invånare ända till utrotning. Efter den heliga påsken börjar man alltså betala skatten. Kyrkorna och de kyrkliga trälarna (mancipia) plundras; sedan skatten slutligen betalats, samlas frankerna i slutet av oktober månad, för att göra motstånd mot nordmännen om dessa ville bryta sitt löfte. Men nordmännen bränner sitt läger och drar sig undan från Amiens. Men kungen och frankerna går över Oise och följer efter dem i långsam marsch. Men de förutnämnda danerna färdas och kommer till Boulogne, och sedan de där rådslagit om vad de skulle göra, gick en del av dem över havet, och en del till Luvanium i det rike som en gång var Lothars, och där upprättar de ett läger åt sig för att övervintra. Men de franker som hade varit med Karloman återvände till sina platser; några få unga män stannade kvar med honom för att jaga i skogen Basiu. Och när kungen ville slå en vildsvinsgalt, sårade en av hans män, vid namn Bertoldus, då han ville hjälpa honom, av en olyckshändelse kungen i benet, och sedan han fått såret levde han mer än 7 dagar och dog på samma plats [oläslig] december, vid omkring 18 års ålder. Hans kropp fördes till den helige Dionysius kloster och begravdes där. Frankerna fattar beslut och sänder Theodericus, greve i Italien, till kejsar Karl, för att han skulle komma till Frankien. ## år 885 (MGH s. 56–63) (maskinöversättning) Herrens år 885. Sedan kejsar Karl fått budskapet påskyndade han färden och kom ända till Pontionum, och där kom alla som hade varit i Karlomans rike till honom och underkastade sig hans välde; och så återvände kejsar Karl till sitt land och befallde dem som var från det rike som en gång var Lothars och från Karlomans rike att dra till Luvanium mot nordmännen. Sedan det alltså avtalats kom båda härarna på den bestämda dagen till den nämnda platsen, utom abbot Hugo, som på grund av smärtor i fötterna avstod från detta fälttåg, men de uträttade där intet lyckosamt, utan återvände hem med stor vanära. Och danerna hånade de franker som hade kommit från Karlomans rike: ”Varför har ni kommit till oss? Det var inte nödvändigt. Vi vet vilka ni är, och ni vill att vi ska återvända till er; vilket vi ska göra.” I dessa dagar dödas också danen Godfred, eftersom han planerade att bryta sitt löfte, genom list av sin trogne Gerulfus, av hertig Heinricus. Också Hugo, kung Lothars son, blev på kejsarens befallning bländad genom den nämnda hertigens råd. I juli månad, den 8:e dagen före augusti kalender, gick de alltså in i staden Rouen med hela hären, och frankerna förföljde dem ända till den nämnda platsen. Och eftersom deras skepp ännu inte hade kommit, gick de över floden med skepp som de fann i Seine, och de upphör inte att befästa ett läger åt sig. Under detta samlas alla som uppehöll sig i Neustrien och Burgund, och sedan en här samlats kommer de liksom för att besegra nordmännen. Men när de skulle drabba samman hände det att Ragnoldus, hertig av Le Mans, föll med några få, och därefter återvände alla till sina platser med stor sorg, utan att något nyttigt uträttats. Då började nordmännen rasa, törstande efter bränder och dödande, och de dräper det kristna folket, för bort det i fångenskap, störtar kyrkorna, utan att någon gör motstånd. Åter förbereder sig frankerna för att göra motstånd, inte i strid, utan de bygger befästningar för att spärra deras färd till sjöss. De upprättar också en borg (castrum) vid floden Oise på ett ställe som kallas Ad pontem Hiserae, som de anförtror åt Aletramnus att bevaka. Staden Paris befäster biskop Gauzlinus. Men nordmännen gick i november månad in i Oise och omringar den förutnämnda borgen med belägring och hindrar dem som var inneslutna i borgen från att hämta vatten ur floden, eftersom de inte hade något annat. Men de som var i borgen började lida av vattenbrist. Vad mer? De ber om fred och ber att få gå därifrån levande, och sedan gisslan getts ömsesidigt begav sig Aletramnus med sina män till Beauvais. Men nordmännen brände den nämnda borgen med eld och plundrade allt som fanns där. Ty de som hade lämnat borgen lämnade allt sitt där utom vapen och hästar; på detta villkor tilläts de också att gå därifrån. Sedan nordmännen vunnit denna seger drar de mycket upphöjda till Paris och angriper genast tornet och anfaller det häftigt, och eftersom det ännu inte var fullständigt befäst, tror de att det ska intas utan dröjsmål. Men de kristna försvarar det manligt, och striden pågick från morgon till kväll, och natten avbröt striden; och så återvände nordmännen den natten till skeppen. Men biskop Gauzlinus och greve Odo arbetade hela natten med sina män och befäste sitt torn för att förbereda striden. Följande dag skyndar nordmännen åter till samma torn för att strida, och en svår kamp förs ända till solnedgången. Men danerna återvände till skeppen sedan de förlorat många av sina män; och därefter upprättar de ett läger åt sig mot staden och omger den med belägring, bygger belägringsmaskiner, anlägger eld och sätter in all sin uppfinningsrikedom för att inta staden. Men de kristna stred kraftfullt mot dem och visade sig överlägsna i allt. [År 886.] Den 8:e dagen före februari idus (Idus) drabbades de som bodde inne i staden av en svår fara. Ty genom en mycket svår översvämning av floden bröts den mindre bron sönder. Då biskopen fick veta detta valde han den natten ut förnäma och dugliga män bland sina egna att bevaka tornet, för att bron skulle återställas när det blev morgon; detta förblev inte alls dolt för nordmännen. Och de steg upp före gryningen och skyndade med hela sin mängd till detta torn och omringade det, för att ingen hjälp skulle komma till dem från staden, och började anfalla det. Medan de som var i tornet gjorde häftigt motstånd, steg mängdens skrik ända till himlen, medan biskopen uppe på stadsmuren med alla som var i staden grät mycket, eftersom de inte kunde komma sina egna till hjälp, och eftersom han inte kunde göra något annat, anbefallde han dem åt Kristus. Men nordmännen går med våldsamhet mot själva tornets port och anlägger eld, och de som var därinne, brutna av sår och brand, tas till fånga och dödas till de kristnas smälek på olika sätt och kastas i floden. Och därefter förstör de själva tornet. Därefter upphör de inte att anfalla staden. Men biskopen, förkrossad i hjärtat av den svåra förlusten, sände brev till greve Herkengerus och uppdrog åt honom att så snart som möjligt bege sig till Germanien och be Heinricus, austrasiernas hertig, att komma honom och det kristna folket till hjälp. Herkengerus fullgjorde genast det som han hade uppdragit åt honom och lät Heinricus komma till Paris med en här, men denne uträttade intet där och återvände till sitt område. Men Gauzlinus, medan han på alla sätt strävade efter att hjälpa det kristna folket, slöt vänskap med Sigefridus, danernas kung, för att staden därigenom skulle befrias från belägringen. Medan detta pågår, föll biskopen i svår sjukdom, slutade sina dagar och lades i en kista i själva staden. Hans död förblev inte dold för nordmännen; och innan hans död meddelades stadsborna, ropas det ut av nordmännen utanför att biskopen var död. Därefter blev folket, utledset på belägringen, tillsammans med faderns död obotligt bedrövat. Dem styrkte den lysande greve Odo med sina uppmaningar. Nordmännen upphör ändå inte dagligen att anfalla staden, och på båda sidor dödas många, och flera försvagas av sår, och även födan började minska i staden. I dessa dagar, det vill säga, gick den vördnadsvärde abbot Hugo bort ur detta liv och begravs i den helige Germanus kloster i Auxerre. Men Odo, som såg att folket plågades, gick i hemlighet ut ur staden och begärde hjälp av rikets stormän och att de skulle meddela kejsaren att staden snart skulle gå under om den inte fick hjälp. Sedan han därefter återvänt fann han staden mycket bedrövad över hans frånvaro; han kom dock inte in i den utan att väcka förundran. Nordmännen, som i förväg fått veta om hans återkomst, mötte honom framför tornets port. Men han förlorade sin häst, högg ned motståndarna till höger och vänster, kom in i staden och gjorde det sorgsna folket glatt. Ingen dödlig kan dock räkna upp vilka faror de utstod där, eller hur många tusen människor som föll där på båda sidor i olika strider; ty utan avbrott skakade de själva staden med olika slags vapen och maskiner och murbräckor. Men då alla med stor ihärdighet ropade till Gud blev de alltid befriade. Ty i nästan åtta månader, innan kejsaren kom dem till hjälp, stred man på olika sätt. Men omkring höstens tid kom han till Carisiacum med en väldig här och sände i förväg Heinricus, den nämnda austrasiernas hertig, till Paris. När denne hade kommit dit med hären nära staden, började han obetänksamt rida med några få runt danernas läger, eftersom han ville se efter hur hären kunde nå deras läger, eller var de själva borde slå läger: och se, hans häst störtade plötsligt mellan de gropar som nordmännen hade gjort och kastade honom till marken. Och genast steg några få daner upp ur sina gömställen och dödade honom, och det vållade de kristna stor sorg och skräck, men danerna glädje. Och när de hade blottat honom på hans vapen, kom en av frankerna, en greve vid namn Ragnerus, och tog hans kropp från dem, inte utan sår. Detta meddelades genast kejsaren. Då han hörde det sörjde han mycket, men sedan han rådslagit kom han ändå till Paris med en stark styrka. Men eftersom hertigen hade omkommit, uträttade han själv intet nyttigt. I dessa dagar, det vill säga den 15:e dagen före oktober kalender, brändes staden Beauvais delvis av eld. I denna brand gick hela den helige Vedastus klosters prydnad förlorad, i skatt och heliga dräkter och böcker och urkunder. Men kejsaren kom med hären till nordmännens läger, och eftersom de hade slagit läger på båda sidor av floden, fick han dem att överge det ena och gå över floden och förlägga lägret på ett ställe. Därefter sände han väktare in i staden och sände hären över floden. Och därefter började, eftersom vintern var nära, sändebud gå fram och tillbaka mellan dem för att kejsaren skulle sluta fred med danerna. Och det blev i sanning ett mycket eländigt beslut. Ty båda delarna blev dem både lovade och givna: stadens friköpande och fri väg utan hinder, så att de kunde plundra Burgund under vintern. Sedan också en biskop insatts i själva staden, vid namn Askrichus, och hans far Rothbertus land överlåtits åt greve Odo, bröt kejsaren upp därifrån och skyndade att återvända dit varifrån han hade kommit. Ty i Soissons, vid den helige Medardus, fördelade han land mellan frankerna; och han hade ännu inte flyttat från den platsen, och se, kung Sigefridus, som vi har nämnt ovan, gick in i floden Oise, färdades till lands och till vatten efter honom med sina män och ödelade allt med järn och eld. När kejsaren fick veta detta – ty elden förde honom ett säkert budskap –, återvände han skyndsamt till sitt land. Därefter brände Sigefridus den salige Medardus mycket berömda kyrka med eld, kloster, byar och kungliga palats, sedan landets invånare dödats och tagits till fånga. Men de nordmän som hade färdats uppför Seine från Paris gick med hela hären och utrustningen och skeppen in i floden Yonne och belägrade staden Sens. Men Evrardus, ärkebiskop av denna stad, började genast förhandla med dem om stadens friköpande och uppnådde vad han ville. ## år 887 (MGH s. 63–64) (maskinöversättning) Herrens år 887. Men nordmännen strövade på sitt vanliga sätt omkring [ända] till Segonna och Loire. I dessa dagar dör också Evrardus, biskop av Sens; honom efterträder den unge Waltherus. Ända till sommaren slog de sig ned där och förvandlade landet till en ödemark med bränder och dödande. Men Sigefridus återvände med sina män i slutet av våren till Seine och gjorde det vanliga, och omkring höstens tid begav han sig till Frexia, och där dödades han. Men danerna återvände till Paris för den skatt (tributum) som kejsaren hade lovat, och för den saken begav sig Askrichus till kejsaren och förde vid återkomsten med sig det han hade gått för; och sedan skatten givits, eftersom det inte fanns någon som gjorde motstånd mot dem, gick de åter genom Seine in i floden Marne och upprättar ett läger åt sig i Gaziacum. Men de södra frankerna, som såg att kejsarens krafter var otillräckliga för att styra riket, kastade ut honom ur riket och satte Arnulf, Karlomans son, som var hans brorson, på rikets tron. Men de nedre frankerna var splittrade sinsemellan: några ville insätta Wido från Italien, några Odo i riket. Också Berengar tillskansar sig Italiens rike. Hroderardus, biskop av Cambrai, dog i dessa dagar. Men om Karl berättas att han efter att ha förlorat kejsardömet ströps av sina egna; i alla fall avslutade han inom kort det närvarande livet, för att, som vi tror, äga det himmelska. Men nordmännen ödelägger på sitt vanliga sätt alla platser ända till Maas och en del av Burgund. ## år 888 (MGH s. 64–67) (maskinöversättning) Herrens år 888. Men, som vi har sagt, frankerna var splittrade: några, som stödde ärkebiskop Fulchos sida, strävade efter att insätta Wido i riket, andra, bland vilka greve Theodericus framstod, Odo. De som hade kallat Odo kom alltså samman i palatset Compiègne och lät, med samtycke från dem som höll med dem, välsigna honom till kung genom ärkebiskop Waltherus händer. Men några få från Burgund gjorde Wido till sin kung i staden Langres genom Geilo, biskop i samma stad. Under tiden, medan detta pågick, vigs Dodilo till biskop för kyrkan i Cambrai eller Arras den 16:e dagen före april kalender (Kalendae). Men de som bor bortom Jura och kring Alperna samlades i Toul och begärde att Rudolf, abbot Hugos brorson, skulle välsignas till kung av biskopen i den nämnda staden; och han gjorde också så. Men sedan Wido blivit kung och hörde att Odo hade gjorts till kung i Frankien, återvände han med dem som hade beslutat att följa honom till Italien. Och där förde han inte obetydliga krig med kung Berengar och gick alltid segrande ur dem. Och när han hade tvingat Berengar att fly ur riket, gick han till Rom och blir kejsare. Men kung Odo skyndade att knyta till sig de franker som inte ville underkasta sig hans herravälde, dels med smicker, dels med hot. Men fastän de hade gett honom sitt trohetslöfte att underkasta sig hans herravälde, vände de sig till kung Arnulf för att han skulle komma till Frankien och ta emot det rike som tillkom honom. Bland dem var de främsta i denna split ärkebiskop Fulcho och abbot Hrodulfus samt greve Balduinus. Men medan de gjorde detta, föll genom Guds barmhärtighet en oväntad seger kung Odo till del. Ty på den helige Johannes döparens födelsedag mötte han med en liten här danernas här vid floden Aisne, och sedan slaget inletts gick han snart segrande ur det. Denna seger gav honom inte ringa ära. Därefter kallas han av Arnulf till ett möte (placitum). Han, som hade omsorg om sig själv, sitt rike och sina män, tog med sig de främsta av sina män och dröjde inte att gå till kungen, och han sände före sig Theodericus med andra för att meddela honom hans ankomst och förhandla med honom om det som var nödvändigt. Dessa utförde det som ålagts dem och meddelar honom vilken dag de skulle komma till det avtalade mötet. Under tiden, medan sändebud gick fram och tillbaka mellan dem, lämnade Balduinus sina bundsförvanter, gick till kung Odo och lovade att han hädanefter skulle vara honom trogen. Och han tog vänligt emot honom och med heder och uppmanade honom att stå fast vid sitt löfte, och befallde att han skulle gå med honom till det avtalade mötet. På den fastställda dagen kom alltså kung Odo, förlitande sig på sina mäns hjälp, till Worms och mottogs med heder av kung Arnulf, och sedan de blivit vänner sände denne honom med heder tillbaka till hans rike, och han bad att han skulle ge förlåtelse åt dem som hade vänt sig till honom. Under tiden omger nordmännen staden Meaux med belägring, ställer upp belägringsmaskiner och för samman en vall för att inta staden. Dem gjorde greve Teutbertus manligt motstånd, tills han omkom med nästan alla krigarna. Sedan greven alltså dött befallde biskop Sigemundus, slagen av fruktan, att stadens portar skulle befästas med stenar. Och när de som var inneslutna i staden, utledsna på belägringen, utmärglade av hunger och mycket plågade också av sina mäns död, såg att ingen hjälp skulle komma till dem från något håll, började de förhandla med de nordmän som var kända för dem om att de, sedan staden lämnats över, skulle tillåtas gå därifrån levande. Vad mer? Saken förs fram för mängden, och under sken av fred ger de gisslan. Portarna öppnas, de kristna får fri väg att gå ut, sedan män utsetts att leda dem dit de ville. Och när de hade gått över floden Marne och kommit längre bort från staden, förföljde nordmännen dem alla och grep biskopen själv med hela folket. Och därefter återvände de och brände staden med eld och förstörde murarna så mycket de behagade; och de uppehöll sig där till nästan november månad. Men omkring höstens tid kom kung Odo med en samlad här till Paris, och där slog de läger nära staden, för att den inte åter skulle belägras. Men nordmännen återvände genom Marne till Seine, och därifrån seglade de och färdades till lands, gick in i floden Luva och befäster ett läger åt sig vid dess stränder. Men kung Odo drog till staden Reims mot Arnulfs sändebud, som, som man säger, sände honom en krona, och sedan den på den helige Brictius dag satts på hans huvud i Guds moders kyrka, hyllas han som kung av hela folket. Och där förlät han fromt förseelserna hos dem som hade föraktat honom och tog upp dem i sin gemenskap och förmanade dem att vara honom trogna hädanefter. Kung Odo firade Herrens födelse högtidligt i den helige Vedastus kloster. ## år 889 (MGH s. 67–68) (maskinöversättning) Herrens år 889. Men efter Herrens födelse drog han med några få franker till Akvitanien för att knyta dem till sig. Då Ramnulfus, hertig över den största delen av Akvitanien, hörde detta kom han med sina anhängare till honom och förde med sig gossen Karl, kung Ludvigs son, och svor honom det som var tillbörligt, och samtidigt angående den lille gossen själv, för att han inte skulle misstänka något ont om honom. Sedan kungen alltså delvis tagit emot akvitanierna skyndade han sig att för nordmännens skull återvända till Frankien. Men danerna ödelägger på sitt vis Burgund, Neustrien och en del av Akvitanien med eld och järn, utan att någon gör motstånd. Men omkring höstens tid återvände de till Paris, och kung Odo kom emot dem; och genom sändebud som gick emellan fick de gåvor av honom, och sedan de återvänt från Paris och lämnat Seine, färdades de till sjöss över havet och till fots och till häst över land och upprättar ett läger åt sig i staden Coutances område kring den helige Lautus borg (castrum), och de upphör inte att anfalla själva borgen. ## år 890 (MGH s. 68–69) (maskinöversättning) Herrens år 890. Under själva belägringen slutade också Lista, [biskop] i den förutnämnda staden, sina dagar; och sedan de förnämare i den förutnämnda borgen förintats med svärd, intogs till sist den nämnda borgens befästning, sedan dess invånare dödats, och själva borgen jämnades helt med marken. Men bretonerna försvarade manligt sitt rike och tvingade de hårt ansatta danerna att återvända till Seine. Men när allhelgonahögtiden var nära gick danerna genom Seine in i Oise och begav sig till Noyon för att upprätta ett vinterläger åt sig. Men dem som färdades över land mötte kung Odo vid Germaniacum; men på grund av platsens olämplighet tillfogade han dem ingen skada. Men nordmännen fullföljde den påbörjade färden och upprättar ett läger åt sig mot staden. Men Alstingus befäste med sina män ett läger åt sig i Argova vid Somme. Men kung Odo slog sig ned med en samlad här vid floden Oises stränder, för att de inte fritt skulle ödelägga riket. Men Alstingus slöt genom list fred med abbot Hrodulfus för att fritt kunna gå vart han ville. Men den förutnämnde Alstingus kom på den helige evangelisten Johannes högtidsdag mot den helige Vedastus borg eller kloster. Men abbot Hrodulfus, som fruktade att den mängd som var i Noyon skulle komma med dem, och som fruktade ett bakhåll – vilket Alstingus också hade låtit meddela –, höll tillbaka folket, men när han fått veta sanningen efter deras avfärd sörjde han mycket. Men genom täta anfall skrämde han dem, och de vågade inte efteråt komma så mot den förutnämnda borgen. ## år 891 (MGH s. 69–73) (maskinöversättning) År 891. Men de som var i Noyon bröt upp med hären och strövade över hela landet ända till Maas; och därifrån återvände de genom Bracbantum, gick över Schelde och förbereder sig för att genom väglösa trakter återvända till lägret. Och kung Odo förföljde dem och hann upp dem vid Galthera, men inte så som han ville. Ty de förlorade bytet, skingrades genom skogarna och kom undan och återvände så till lägret. Men omkring höstens tid lämnade de Noyon och sökte sig till platserna vid havet, och där uppehöll de sig hela sommaren, och därifrån bröt de åter upp och tog vägen ända till Maas. Då kung Arnulf hörde detta skyndade han snabbt dit och förföljde dem ända bortom Schelde och nära Arras, men han hann inte upp dem, och därifrån återvände han till sitt rike. Men de nordmän som hade övervintrat i Noyon beslöt att befästa ett läger åt sig i Luvanium för att övervintra, och dit tog de vägen i november månad; men de som var i Argova befäster ett läger [åt sig] i Amiens. Men kung Arnulf kom med en samlad här mot nordmännen och intog under Guds beskydd själva lägret, sedan en inte ringa mängd daner dödats; och sedan denna seger vunnits återvände han så till sitt rike. Men nordmännen, som var skingrade hit och dit, samlades på samma plats och befäster åter ett läger åt sig. Men kung Odo drog med en samlad här till Amiens, men uträttade intet lyckosamt där. Men efter detta överraskade danerna honom i området (pagus) Virmandinse på grund av väktarnas försumlighet och tvingade honom att fly. Herrens år 892. Abboten och diakonen Rodulfus dog på nonae i januari och begravdes i den salige Petrus kyrka, på vänstra sidan av altaret, i den helige Vedastus kloster. Men på tredje dagen efter hans död, sedan borgmännen hade sänt greve Egfridus för att meddela kungen hans död och be att han skulle låta dem veta vad de skulle göra enligt hans vilja, kallade de Balduinus från Flandern och tog på Evrebertus råd, som var ytterst listig, emot honom mot kungens vilja, utan att bry sig om vad de hade meddelat kungen eller vad de hade lovat greve Egfridus. Genom det som Evrebertus hade rått till sänder alltså greve Balduinus sändebud till kung Odo och meddelar att han med hans nåd ville inneha [osäker tolkning] sin kusins abbotsdömen. Men kung Odo svarade att han först skulle låta honom råda över det som var hans, vilket Gud hade gett honom, och komma till honom i förtröstan om att han skulle finna honom välvillig mot sig. Men Balduinus gav inte sitt samtycke till detta. Åter sände kungen det ena sändebudet efter det andra, men de uträttade intet. Därefter började Balduinus vara fientlig mot kungen. Han lämnade alltså sin bror i Arras och drog själv till Flandern före fastan. Men på måndagen före påsk drabbades vi av en sådan olycka som inte kan ersättas. Ty av en olyckshändelse fattade själva borgen eld vid dagens sjätte timme, och elden förtärde kyrkorna där, den helige Vedastus, den helige Petrus och den heliga Marias. Under själva branden stals också alla helgonreliker som vi hade från oss, och hela borgen förtärdes också. Och därefter drabbade oss en svår hungersnöd och missväxt, så att landets invånare för den stora hungerns skull lämnade sina platser. Därefter befäster Balduinus åter borgen och förbereder sig för att göra motstånd. Men biskoparna bannlyste honom. Därefter tog kung Odo med en samlad här vägen som om han skulle komma till Arras, men i själva verket för att bege sig till Flandern. Balduinus tog vägen mot Arras, kom före kungen på en annan väg och kom till Bruocia, och så återvände kungen utan något resultat till sina platser. Ty tidigare hade hans kusin Walkerus genom tyranni behållit borgen i Laon, som han hade fått av kungen, men kungen belägrade borgen och intog snart själva staden. Och efter några dagar blev han dömd, men kungen såg inte förutseende till sitt eget bästa [osäker tolkning], och befallde att han skulle halshuggas. Och detta skedde innan kungen drog till Flandern. Ty Balduinus hade genom Evrebertus slutit fred mellan sig och Walkerus, och den freden berövade denne livet. Men nordmännen återvände från Luvanium, och då de såg att hela riket härjades av hunger, lämnade de Frankien under hösten och gick över havet. Men de franker som länge hade varit fientliga mot kung Odo förenade sig med andra för att kunna fullborda det som de ville, och övertalade kungen att lämna Frankien och bege sig till Akvitanien för att övervintra, så att Frankien, som hade plågats under så många år, i någon mån skulle kunna återhämta sig; och eftersom Ramnulfus hade dött, och eftersom Ebulus och Gotbertus hade avfallit från honom, skulle han antingen åter knyta dem till sig eller driva dem ur sitt rike eller beröva dem livet. Han lät sig övertygas och gick med på deras råd, ovetande om vilka onda planer de smidde mot honom. Men när han nådde Akvitaniens gränser, tog Ebulus, som i förväg fått veta om hans ankomst, till flykten och dödades av en sten vid en viss borg; också hans bror Gozbertus blev därefter belägrad och avslutade inom kort sitt liv. ## år 893 (MGH s. 73–74) (maskinöversättning) Herrens år 893. De franker som hade stannat kvar i Frankien samlades i Reims för att ge uttryck åt den fiendskap och det hat som de hyste mot kung Odo, och fattade ett beslut mot honom: att de på den heliga Marias reningsdag åter skulle komma samman på samma plats och med uppenbara tecken visa vad de ömsesidigt hade fastslagit. De sänder alltså bud och lät också Karl, kung Ludvigs son, ännu en liten gosse, komma till det nämnda mötet (placitum), och sedan de samlats i Reims på den ovannämnda dagen insätter de honom, välsignad till kung, på faderns tron, och alla sammansvärjer sig mot kung Odo. Ryktet, som flög snabbt, gjorde alltså det som hade skett känt för kung Odo. Men han, som då uppehöll sig i Akvitanien, så som det då var lämpligt, sände bud till dem som var honom trogna i Frankien att de skulle vara ståndaktiga, och begär att de ska förbli i sin trohet. Efter Herrens påsk tog ärkebiskop Fulcho och greve Heribertus med sig kung Karl och beslutar att med hela hären [gå] mot kung Odo, och mot dem kom Richardus, Willelmus och Hadamarus, och de hade en talrik här. Mot dem dröjde inte kung Odo att komma. Och han sände till dem som var med Karl och meddelade att de skulle gottgöra allt vad de hade brutit mot honom genom sin pant (vadium) till honom och minnas de eder som de hade svurit honom. Och så skedde det att var och en återvände hem utan något resultat. Karl återvände med sina män till Frankien; men Odo stannade kvar i Akvitanien. Vid skördetiden kom kung Odo plötsligt till Frankien och tvingade Karl med hans män att lämna riket. Men i september månad återvänder Karl oväntat med sina män till Frankien, och genom sändebud som gick emellan sluter de fred med varandra fram till påsk. Och så gick kung Odo till Compiègne. Men Karl återvände med Fulcho till Reims. ## år 894 (MGH s. 74–75) (maskinöversättning) Herrens år 894. Slutligen beslutar kung Odo efter påsk att med en samlad här gå till Reims mot Karl och hans trogna. Men de som hade avfallit från honom samlas i Reims med sin kung. Men kung Odo kom och slog läger mot dem. Och när de som var med Karl såg att de inte hade något att göra motstånd mot honom med, befäste de staden och utsåg väktare, och sedan de under förevändning av fred tagit emot gisslan av Rothbertus, gick de om natten ut ur staden med sin kung och tog sin tillflykt med sin kung till kung Arnulfs hjälp. Men kung Arnulf tog vänligt emot sin kusin och överlät åt honom faderns rike och utsåg åt honom som hjälpare dem som var från det övre Frankien. Då dessa återvände från Arnulf finner de Odo i riket, där han väntade på dem med sin här vid floden Aisne. Men de som var med Karl från Arnulfs sida hade vänskap med kung Odo. Och de slog sig ned på andra sidan den nämnda floden, och utan att något uträttats återvände var och en hem. Men kung Odo stannade kvar i Frankien, medan Karl tog sin tillflykt till Richardus; kung Odo förföljde honom, eftersom han ville göra slut på splittringen genom krig. Men Guds godhet tillät inte att tvisten avslutades med blod. Vid samma tid blev Teutboldus, biskop av Langres, bländad av Manasses, Richardus gunstling. Kung Odo återvände åter till Frankien, medan Karl med sina män uppehöll sig i Burgund där de kunde. ## år 895 (MGH s. 75–77) (maskinöversättning) Herrens år 895. Men de som följde Karl var trängda – ty kung Odo hade tagit från dem allt som de hade haft i Frankien – och härjade Burgund häftigt. Och deras klagorop nådde kung Arnulfs öron. Han sände sändebud till Frankien och befallde att Odo och Karl skulle komma till honom, för att han skulle göra slut på det onda i en så stor olycka mellan dem. Men de som stödde Karls sida höll tillbaka sin kung från själva resan och sänder sina sändebud till kung Arnulf. Men kung Odo tog med sig dugliga män och drog för att gå till kung Arnulf och hedrade honom med många hedersbetygelser. Och kungen tog emot honom med heder och sände honom med glädje hem, och kung Arnulf lät i kung Odos närvaro välsigna sin son, vid namn Zwentibold, till kung och överlät åt honom det rike som en gång var Lothars. Och när kung Odo återvände från Arnulf, möter de [osäker tolkning] på vägen ärkebiskop Fulcho, som var på väg till Arnulf; han kom med nöd undan genom flykt, sedan greve Adalungus, som var med honom, dödats. Men de som var med Karl tar sin tillflykt till Zwentibold och medger honom en del av riket, för att han skulle komma och hjälpa sin kusin Karl. Då kung Odo hörde detta gick han, eftersom hans män var uttröttade, över Seine som om han inte visste om det. Men kung Zwentibold och Karl kommer med en här och omger Laon med belägring. Men greve Balduinus och hans bror Hrodulfus samt Ragnerus följde inte ett gott råd utan lämnade Karl och tog sin tillflykt till Zwentibold. Men de som var med Karl såg att de minskade i antal och, som man säger, eftersom Zwentibold med sina män tänkte beröva Karl livet, sänder de från själva belägringen sändebud [till] Odo för att han skulle medge Karl och dem en del av riket, vilken han än behagade, och ta emot dem i frid. Detta beviljade kungen mycket gärna, och därefter återvände han med en samlad här till Frankien. När detta meddelades Zwentibold, som redan hade dragit sig undan från Laon och under sken av fred begärt stillestånd av biskop Dido, och eftersom han såg att Karls främsta män inte var så mot honom som de hade varit, återvände han snabbt till sitt rike. Men kung Odo kom till Corbeia och därifrån till Arras och omgav den helige Vedastus borg eller kloster med belägring. Men av medlidande med kristenheten ville han inte inta den genom strid. Men Balduinus män, som såg att de inte kunde göra motstånd mot honom, ber om fred, ger kungen gisslan och sänder bud till sin herre (senior) för att han skulle meddela vad de skulle göra. Och medan den som hade sänts dröjde, befallde kungen att portarna skulle öppnas för honom, och han gick in i klostret eller borgen och begav sig till den helige Vedastus tröskel, och framför hans grav kastade han sig ned på marken och bad mycket andäktigt och grät mycket rikligt, och där hörde han också mässa och tackade Gud. Från Karls och hans främsta mäns sida kom också Heribertus och Herkengerus och Hekfridus för den nämnda sakens skull. Men Balduinus sändebud återvände och utförde med Rotbertus det som deras herre hade befallt. Och genast befallde kungen att borgens nycklar skulle lämnas tillbaka till dem, och han befallde alla sina män att gå ut, och att Balduinus män sålunda skulle ta emot själva borgen. Men kungen beslutar att från Arras gå till den helige Quintinus och Perrona. Ty den helige Quintinus borg hade Rodulfus tagit från Theodericus son [osäker tolkning], genom att den överlämnades inifrån om natten. Men genom sändebud som gick emellan uppsköt kungen färden och utlyste ett möte för Karls trogna till efter påsk, så att de skulle tillbringa vintern utan splittring. ## år 896 (MGH s. 77–78) (maskinöversättning) Herrens år 896. Kung Odo övervintrade i Frankien, men kung Karl vid Mosel. Därefter hade de som var med Karl Balduinus till fiende, och överallt bedrevs plundringar av dem. Ty kung Odo hade tagit alla borgar från dem, utom Reims. Detta helt år gick alltså åt till olika möten. Kung Odo höll ett möte med sina trogna, eftersom han ville överlåta åt Karl den del av riket som dennes trogna hade innehaft. Men greve Rodulfus bröt upp hela detta möte; därför tog Heribertus och Herkengerus, då allt redan var förlorat, sin tillflykt till kung Odo, och några få lämnades kvar hos Karl. Därefter belägrade kung Odo den helige Quintinus borg och Perrona och drev ut Rodulfus män därifrån. Men ärkebiskop Fulcho, som ännu stödde Karls sida, blev omringad av Odos trogna och kom, om än ovillig, till kungen och gav honom full upprättelse i allt som kungen befallde honom. Då Karl hörde detta drog han sig undan till Zwentibolds rike. Och vid samma tid gick åter nordmännen med en anförare vid namn Hundeus och fem barkar (barchae) åter in i Seine; och medan kungen var upptagen av annat, lät han ett stort ont växa till för sig själv och riket. Men Rodulfus, som var uppretad av vrede över de förlorade borgarna, dödas i strid av Heribertus medan han inte upphör att plundra den helige Quintinus abbotsdöme. Men nordmännen, som nu hade förökats, gick några få dagar före Herrens födelse in i Oise och befäster ett läger åt sig i Cauciacum, utan att någon gör motstånd. ## år 897 (MGH s. 78–79) (maskinöversättning) Herrens år 897. Därefter drog de ut på plundring ända till Maas, utan att någon gjorde motstånd mot dem. Men när de återvände från plundringen mötte kungens här dem, men de uträttade intet. Men nordmännen återvände till skeppen och, av fruktan för härens mängd, att de skulle bli belägrade, återvände de till Seine, och där uppehöll de sig hela sommaren och tog byte, utan att någon gjorde motstånd mot dem. Men Karl lät föra Hundeus till sig och lyfte honom i påsk ur den heliga dopfunten i klostret Duninium. Men därefter sänder de som var med Karl, då de såg sitt ringa antal och att de inte hade någon säker tillflyktsort, åter bud till kung Odo, för att han skulle komma ihåg att deras herre var son till hans forne herre, och överlåta åt honom någon del av faderns rike. Men kungen svarade med sina mäns råd att han ville förbarma sig över honom, om det var honom tillåtet; och genom sändebud som gick emellan kom Karl till honom; han tog vänligt emot honom och gav honom så mycket av riket som han fann gott, och lovade honom mer och sände honom tillbaka till hans plats, sedan Heribertus försonats med honom. Också Balduinus kom genom Rothbertus försorg till kungen; kungen tog emot honom med heder, och han gav kungen full upprättelse i allt som kungen hade befallt honom, och så sände kungen honom hem. Men nordmännen, som nu förlitade sig på sin mängd, ödelägger alla rikets återstående delar med järn och eld. Därför sände kungen bud till dem, eftersom han ville friköpa riket; och sedan ett avtal (placitum) träffats drar de till Loire för att övervintra. Men kung Odo kom till en borg vid floden Oise som kallas Fera, och där började han bli svårt sjuk. När hans svaghet tilltog för varje dag, började han be alla att de skulle hålla troheten mot Karl. ## år 898 (MGH s. 79–82) (maskinöversättning) Herrens år 898. Han dog på samma plats på januari kalender (Kalendae), och hans kropp fördes till den helige Dionysius och begravdes där med heder. Men sedan kungen dött kommer frankerna på dagen [oläslig] samman i Reims och återinsätter Karl på faderns stol. Men Balduinus dröjde med att komma för Heribertus skull, men sänder ändå sändebud för att meddela kungen att han var honom trogen, så som tillbörligt var. Men nordmännen återvände på våren till skeppen, sedan en del av Akvitanien och Neustrien ödelagts och dessutom mycket många borgar störtats, sedan invånarna dödats. Därefter kom greve Rothbertus, kung Odos bror, till kungen; kungen tog emot honom med heder, och sedan han blivit hans trogne man återvände han hem. Likaså gjorde också Richardus, [och dessutom Willelmus]. Därefter förföljde kung Karl med en liten här nordmännen, som återvände från plundring, i området (pagus) Vitmau nära en viss [oläslig], och sedan några av hans män dödats och mycket många sårats, höll nordmännen på sitt vanliga sätt till på svårtillgängliga platser och återvände till skeppen. Men under vintern begav de sig till Burgund och upprättar där ett läger åt sig för att övervintra. Men greve Eichardus drabbade samman med dem om natten på de heliga oskyldiga barnens dag, gick segrande ur striden och tvingade dem att återvända till Seine. Men greve Ragnerus kom till kung Karl och lovade honom trohet och övertalade honom och hans trogna att invadera Zwentibolds rike. Men denne samlade sina trogna och kom mot Karl, och sedan sändebud gått fram och tillbaka mellan dem återvände Karl till sitt rike utan att något uträttats. Herrens år 899. Men Balduinus invaderade Perrona mot kungens vilja, men förlorade det snabbt. Därefter tog nordmännen i november månad vägen till Oise som för att befästa ett läger åt sig och strövade över hela landet ända till Maas, och kung Zwentibold förföljde dem, men hann inte upp dem. Kung Karl belägrade den helige Vedastus borg, och sedan alla invånare bannlysts sänder de som höll själva borgen sändebud till Balduinus och gav, om än inte frivilligt, kungen gisslan, sedan de fått frist att föra bort sina ägodelar. Men kungen återvände till det nämnda mötet (placitum), och Balduinus kom till honom i cambraibornas område; och först försonades kung Karl och Zwentibold, och Balduinus lämnade borgen till kungen och lät sina män gå ut därifrån; den gav kungen åt greve Altmarus. Vid samma möte skulle också Heribertus och Balduinus försonas, och var och en återvände till sina platser. Men kung Karl slog sig under sommaren ned med en samlad här vid Oise för att överlägga om vad de skulle göra med sina fiender. Men Balduinus drog till samma möte, eftersom han ville blidka kungen så att denne skulle återlämna det land som han hade tagit från honom. Och när Fulcho och Heribertus satte sig emot detta, överföll Winetmarus oväntat ärkebiskop Fulcho med sina medbrottslingar, och – vilket är en ogärning att säga – de dödade honom genomborrad av många sår den 16:e dagen före juli kalender, och hans kropp fördes till Reims och lades i den salige Remigius kyrka. Därefter, sedan Hereveus vigts till biskop i Reims och en synod hållits, fördömde de alla biskopens mördare och stängde ute dem från den heliga moderkyrkans trösklar. Men kungen började samtala med Rothbertus och Richardus och Heribertus om nordmännen, om vad de skulle göra. Därför hände det en dag att Manasses, en av Richardus trogna, när han talade med kungen, sade sådant om Rothbertus som inte anstod honom. När detta meddelades Rothbertus steg han till häst och återvände hem, och så återvände alla i oenighet utan något resultat [var och en hem].