# Annales Fuldenses

> **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet.

- **Verk:** Annales Fuldenses (verk:annales_fuldenses)
- **Datering:** 0838/0901
- **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH
- **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning.
- **Språk:** swe
- **Typ:** maskinoversattning
- **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain

## del I, inledning (MGH s. 1) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:inledning:sv -->

FULDAANNALERNAS FÖRSTA DEL (SELIGENSTADT), AV EINHARD, ÅREN 714–838. NÅGRA FRANKISKA KUNGARS BEDRIFTER. Pippin, Ansgisus son, frankernas hertig (dux), styrde efter hertig Wolfaldus död en del av Austrasien och innehade frankernas rike i 27 år tillsammans med kungarna Klodvig, Childebert och Dagobert. Han dog under kejsar Anastasius andra år, vilket är år 714 efter Herrens människoblivande. Hans son Karl med Alpheida, som han tog till hustru sedan han satt sin första maka Plichthrud åt sidan, innehade frankernas rike i 27 år med ämbetet som rikshovmästare (maiordomatus).

## del I, år 715 (MGH s. 1) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:715:sv -->

715. Efter Pippins död befallde hans efterlämnade änka Plichthrud, upptänd av ett ojämförligt hat mot Karl, att han skulle hållas i allmänt förvar. Han befriades därifrån med Guds hjälp, och när han i sin första strid kämpade mot frisernas kung Radbotus led han, medan han stred tappert, stora förluster i sin här.

## del I, år 716 (MGH s. 1) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:716:sv -->

716. Rikshovmästaren (maior domus) Raginfridus och kung Kilperik härjade med en här kölnbornas område och trakterna intill Rhen, och vände tillbaka sedan de tagit emot gåvor av Plichthrud.

## del I, år 717 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:717:sv -->

717. Raginfridus och kung Kilperik stred mot Karl vid Vinciacum på söndagen före påsk och vände ryggen till; Karl förföljde dem på flykten under nedhuggning ända till Paris. Vid denna tid kom Winfridus, som också senare, när han vigdes till biskop, fick namnet Bonifatius, en katolsk lärare av engelsk börd, först till Rom och därefter, med påven Gregorius fullmakt, till Frankerriket för att predika Guds ord.

## del I, år 718 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:718:sv -->

718. Karl kom som segrare tillbaka till Köln, och sedan han av Plichthrud tagit emot sin faders skatter insatte han åt sig en kung, Klotar till namnet men inte till makt. Kilperik och Raginfridus ställde åter upp till strid med hjälp av akvitaniernas hertig Eudo, men blev besegrade och drivna på flykten av Karl.

## del I, år 719 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:719:sv -->

719. Karl sände bud till Eudo och fick genom sändebud Kilperik, som hade flytt till honom, utlämnad till sig. Vid den tiden dog kung Klotar. Bonifatius, en högst helig man, vigdes av den apostoliska stolens förstebiskop Gregorius till ärkebiskop för staden Mainz, Germaniens metropol, och sändes som den romerska kyrkans legat för Germanien till Frankerriket. Genom sin predikan omvände han många folk, nämligen thüringar, hessar och austrasier, till den rätta tron, från vilken de länge hade avvikit, och han var också den förste som grundade kloster för munkar och jungfrur i Germaniens trakter.

## del I, år 720 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:720:sv -->

720. Sedan Kilperik dött insatte Karl Teoderik på rikets tron.

## del I, år 721 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:721:sv -->

721. Karl förföljde Raginfridus och intog staden Angers; därefter härjade han bland sachsarna och vände tillbaka som segrare.

## del I, år 722 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:722:sv -->

722. Karl underkuvade alemanner och bajrare med vapen.

## del I, år 723 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:723:sv -->

723. Åter försökte alemanner och noriker kränka fredens villkor.

## del I, år 724 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:724:sv -->

724. Karl gick över Loire och drev Eudo på flykten sedan hans land härjats och bränts.

## del I, år 725 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:725:sv -->

725. Saracenerna, som Eudo kallat till sin hjälp, kom med sin kung Abdirama till Garonne och Bordeaux, sedan de härjat alla orter och bränt kyrkorna i eld; de brände också den helige Hilarius basilika i Poitiers.

## del I, år 726 (MGH s. 2) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:726:sv -->

726. Karl gick saracenerna till mötes med en stark styrka och slog, i förtröstan på Guds hjälp, ned deras kung tillsammans med en oändlig mängd, och sedan fienderna besegrats vände han tillbaka i triumf.

## del I, år 727 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:727:sv -->

727. Karl drog till Burgund och lade Lyon och de övriga städerna under sitt välde.

## del I, år 728 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:728:sv -->

728. Hertig Eudo dog, och Karl tog provinsen Akvitanien utan krig.

## del I, år 729 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:729:sv -->

729. Karl trängde in i frisernas rike med en flotta och dödade mycket många, och dräpte deras hertig Poppo; sedan lundar och helgedomar förstörts vände han tillbaka som segrare med stort byte.

## del I, år 730 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:730:sv -->

730. Saracenerna samlade en här, intog staden Avignon och ödelade trakterna runt omkring.

## del I, år 731 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:731:sv -->

731. Karl grep till vapen och inneslöt staden Avignon med en belägring, och när han intog den med uppställda belägringsmaskiner anställde han ett stort blodbad bland saracenerna.

## del I, år 732 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:732:sv -->

732. Karl trängde in i goternas område och belägrade Narbonne, där saracenernas kung Athima var innesluten.

## del I, år 733 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:733:sv -->

733. När saracenerna i Spanien hörde att staden var belägrad kom de beväpnade till undsättning; Karl stred mot dem och förintade kungen med hans folk ända till utrotning.

## del I, år 734 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:734:sv -->

734. Saracenerna besegrades i strid av Karl; de som kunde undfly svärdet gick ombord på skepp och drunknade i havet.

## del I, år 735 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:735:sv -->

735. Frankerna krossade under Karls ledning saracenerna och förde bort stort byte och en mängd fångar.

## del I, år 736 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:736:sv -->

736. Karl drog med frankerna in i det gotiska landet och intog de mycket berömda städerna Nîmes, Agde och de övriga borgarna, sedan deras murar och befästningar förstörts ända till grunden.

## del I, år 737 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:737:sv -->

737. Karl gjorde sachsarna skattskyldiga.

## del I, år 738 (MGH s. 3) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:738:sv -->

738. Karl drog in i landskapet Provence och tvang hertig Maurontus, som tidigare med svek hade bjudit in saracenerna, att fly.

## del I, år 739 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:739:sv -->

739. Karl lade hela Provence och alla dess orter vid havet under sitt välde.

## del I, år 740 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:740:sv -->

740. Fred och lugn återgavs frankernas rike genom Karl för en tid, sedan goterna besegrats, sachsare och friser underkuvats, saracenerna fördrivits och provensalarna återvunnits.

## del I, år 741 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:741:sv -->

741. Karl dog i sitt 27:e regeringsår i Carisiacum och begravdes hos den helige Dionysius. Hans söner Karloman och Pippin övertog under sken av rikshovmästarämbetet hela Frankerrikets välde och delade det mellan sig.

## del I, år 742 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:742:sv -->

742. Karloman och Pippin besegrade i krig Akvitaniens hertig Hunaldus, som gjorde motstånd mot deras välde, och tvang honom att fly till vaskonerna; samtidigt slog de med förunderlig snabbhet ned alemannerna, som under hertig Theotbaldus försökte göra uppror.

## del I, år 743 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:743:sv -->

743. Karloman och Pippin besegrade i strid bajrarnas hertig Odilo, som försökte göra uppror.

## del I, år 744 (MGH s. 4) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:744:sv -->

744. Karloman slöt fred med bajrarnas hertig Odilo. Vid denna tid började klostret i Fulda grundas av den helige Bonifatius i ödemarken Bochonia.

## del I, år 745 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:745:sv -->

745. Karloman och Pippin hämnades tillsammans sachsarnas trolöshet genom att härja deras land, och de intog borgen Ohseburg.

## del I, år 746 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:746:sv -->

746. Karloman tyglade åter alemannerna, som stämplade om omstörtning, sedan en del av dem dödats. Ärkebiskop Bonifatius inrättade med den apostoliska stolens myndighet och med Karlomans samtycke två biskopssäten, det ena i borgen Würzburg, där han vigde sin medbroder Burghartus till biskop, det andra på den plats som kallas Eichstätt, för vilket Willibaldus vigdes till biskop.

## del I, år 747 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:747:sv -->

747. Karloman lämnade den makt som han innehade och begav sig till Rom, och sedan han där bytt dräkt för att leva ett andligt liv drog han sig tillbaka till Casinum, till den helige Benedictus, och blev munk.

## del I, år 748 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:748:sv -->

748. Gripho, Karlomans och Pippins bror, som eftersträvade en viss makt, begav sig till sachsarna. När Pippin hade dragit genom Thüringen in i Sachsen vid floden Obacra, på den plats som kallas Horoheim, kom sachsarna honom till mötes i önskan att förlika Gripho med honom. Men Gripho, som varken litade på sachsarna eller på frankerna, flydde till Bayern.

## del I, år 749 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:749:sv -->

749. Pippin drog till Bayern och insatte där som hertig sin systerson Tassilo, född av hans syster Hiltrud, sedan Gripho och Lantfridus förts bort därifrån.

## del I, år 750 (MGH s. 5) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:750:sv -->

750. Pippin gav Gripho tolv grevskap (comitatus) i Neustriens trakter, men denne ansåg sig inte heller säker där och drog sig undan till Akvitaniens hertig Weifarius.

## del I, år 751 (MGH s. 5–6) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:751:sv -->

751. Pippin sände ett sändebud till Rom och frågade påven Zacharias om frankernas kungar, som härstammade från merovingernas gamla ätt; dessa kallades visserligen kungar, men rikets hela makt låg hos rikshovmästaren, förutom att urkunder och privilegier skrevs i kungens namn; och den som kallades kung for till Marsfältet på en vagn dragen av oxar, och sittande på en upphöjd plats, sedd av folken en gång om året, mottog han de offentliga gåvor som högtidligt frambars åt honom, medan rikshovmästaren stod framför honom och för folken kungjorde vad som skulle göras under det året; och när kungen sedan återvänt hem skötte rikshovmästaren rikets övriga angelägenheter. Han bad alltså att det skulle avgöras åt honom vem av dem som med rätta borde kallas och vara kung, den som satt trygg hemma eller den som bar omsorgen om hela riket och besväret med alla angelägenheter.

## del I, år 752 (MGH s. 6) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:752:sv -->

752. Påven Zacharias påbjöd med den helige aposteln Petrus myndighet frankernas folk att Pippin, som utövade den kungliga makten, också skulle åtnjuta titelns värdighet. Så avsattes kung Kilderik, som var den siste av merovingerna att härska över frankerna, och sändes i kloster, medan Pippin i staden Soissons smordes till kung av den helige ärkebiskopen Bonifatius och upphöjdes till kunglig värdighet.

## del I, år 753 (MGH s. 6) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:753:sv -->

753. Pippin, åter utmanad av sachsarnas trolöshet, härjade deras land. Under detta fälttåg dräptes biskop Hildigarius av Köln av sachsarna. Gripho, Pippins bror, dräptes när han försökte ta sig till Italien i dalen Maurienna av sin brors grevar (comites). Den romerske påven Stephanus kom till Pippin i Frankerriket och bad om hjälp mot langobardernas kung Aistulf; han mottogs hedersamt av honom och smorde i Paris hans båda söner Karloman och Karl till kungar.

## del I, år 754 (MGH s. 6–7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:754:sv -->

754. Bonifatius, ärkebiskop av kyrkan i Mainz, kröntes med martyriet medan han förkunnade Guds ord för frisernas folk, i sitt 36:e biskopsår, den fjärde dagen i juni månad. Efter honom satt Lullus på hans stol i 32 år. Karloman, Pippins bror, kom på inrådan av langobardernas kung Aistulf till Frankerriket för att övertala sin bror att inte föra någon här till Italien, men dog inte många dagar senare i Lyon. Men Pippin drog in i Italien, besegrade Aistulf och inneslöt honom i Pavia, och band honom med ed att lämna gisslan och återge den helige Petrus egendom. Påven Stephanus återvände till Rom under ledning av Hieronimus, Pippins bror.

## del I, år 755 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:755:sv -->

755. Aistulf bröt sina eder, samlade en här och omringade Rom under angrepp, medan han ödelade allt utanför staden med svärd och eld. Påven meddelade Pippin detta genom sändebud som skickades sjövägen, och bad och besvor honom att inte lämna ofullbordat det påbörjade verk som han hade lovat den helige Petrus.

## del I, år 756 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:756:sv -->

756. Åter drog Pippin in i Italien, belägrade Aistulf som var innesluten i Pavia, tvang honom att återlämna Ravenna med Pentapolis och överlämnade det genom sitt sändebud (missus) Folratus åt den helige aposteln Petrus och åt påven Stephanus, hans ställföreträdare.

## del I, år 757 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:757:sv -->

757. Aistulf föll av hästen under en jakt och miste riket tillsammans med livet. Kejsar Konstantin sände kung Pippin bland andra gåvor även en orgel.

## del I, år 758 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:758:sv -->

758. Sedan Pippin besegrat sachsarna pålade han dem en skatt, så att de varje år skulle betala honom trehundra hästar.

## del I, år 759 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:759:sv -->

759. Hertig Waipharius, som utövade tyranni i Akvitanien, vållade Guds kyrkor trångmål och begick plundringar och många orättfärdigheter.

## del I, år 760 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:760:sv -->

760. Pippin, upprörd över hertig Waipharius dårskap, förde en här till Akvitanien och tvang honom, som vägrade att göra rätt åt Guds kyrkor, att med ed lova att återställa det som orättmätigt tagits.

## del I, år 761 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:761:sv -->

761. Waipharius bröt sina eder och blev besvärlig för Pippin; han ödelade allt med svärd och eld och nådde ända till Chalon, och tvang Pippin att med sina män gå honom till mötes.

## del I, år 762 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:762:sv -->

762. Pippin intog tillsammans med sin son Karl under strider Burbo, Cantela, Clermont och andra städer och borgar; och sedan mycket många andra lagts under hans välde intog han också Bourges med storm.

## del I, år 763 (MGH s. 7) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:763:sv -->

763. Tassilo, Pippins systerson, drog sig undan från kungens här och begav sig till bajrarna.

## del I, år 764 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:764:sv -->

764. Detta år inträffade en sträng vinter, som var långvarig utöver det vanliga.

## del I, år 765 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:765:sv -->

765. Hruodgangus, ärkebiskop av staden Metz, förde de heliga Gorgonius, Nabor och Nazarius kroppar, som han fått av Paulus, den romerska stolens påve (apostolicus), från Rom till Frankerriket.

## del I, år 766 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:766:sv -->

766. Den helige Gorgonius kropp lades ned i det kloster som heter Gorzia, den helige Nabors i ett annat kloster som kallas Nova-cella, och Nazarius i klostret Lauresham, som ligger i Germanien; på dessa platser lever de i under och härlighet.

## del I, år 767 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:767:sv -->

767. Limoges i Akvitanien intogs med storm av Pippin.

## del I, år 768 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:768:sv -->

768. Sedan Waipharius dräpts och hela Akvitanien underkuvats återvände Pippin och dog i Paris den 24 september, i sitt 54:e levnadsår; och hans söner Karl och Karloman mottog rikets insignier.

## del I, år 769 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:769:sv -->

769. Karl besegrade tillsammans med sin bror Karloman i krig Hunoldus, som i Akvitanien försökte göra uppror och sätta sig upp mot hans välde, och tillfångatog honom.

## del I, år 770 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:770:sv -->

770. Drottning Berhta förde från Italien en dotter till Desiderius, langobardernas kung, för att förenas i äktenskap med hennes son Karl.

## del I, år 771 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:771:sv -->

771. Kung Karloman dog den 4 december på godset (villa) Salmuntiacum och begravdes i Reims; hans hustru och söner begav sig till Italien. Karl höll en synod i Valentianae och kom till Corbanacum, där han tog emot alla de biskopar, abbotar, grevar och hertigar som hade tillhört hans bror och som kom till honom, utom några få som hade gett sig av med Karlomans hustru.

## del I, år 772 (MGH s. 8) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:772:sv -->

772. Karl angrep Sachsen med krig, intog borgen Eresburg och förstörde sachsarnas avgudabild, som kallades Irminsul. När hären där var nära att duka under av törst på grund av torkan, strömmade plötsligt mitt på dagen genom gudomlig försyn mycket rikliga vatten fram i en bäckfåra. Sachsarna kom till kungen vid floden Weser, lämnade tolv gisslan och slöt fred med honom. Hadrianus övertog påveämbetet i Rom.

## del I, år 773 (MGH s. 8–9) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:773:sv -->

773. Karl, som av påven Hadrianus hade inbjudits att försvara den helige Petrus egendom, drog med en här till Italien. Desiderius, som försökte göra motstånd, mötte honom sedan han spärrat Alpernas pass (clusae); frankerna bemäktigade sig passen och belägrade Desiderius, som hade flytt och inneslutits i Pavia. Karl begav sig till Rom för att be och mottogs hedersamt av Hadrianus, och firade den heliga påskdagen med glädje. 773. Langobarderna, som var trötta på belägringen, gick tillsammans med kung Desiderius ut till kungen. Han drog följande dag in i staden under hymner och lovsånger, fördelade de kungliga skatter som påträffades åt hären, och sedan han vunnit hela Italiens rike återvände han till Frankerriket och förde med sig Desiderius jämte hans hustru. Hans son Adalgisus flydde till Konstantinopel. Under tiden härjade sachsarna frankernas gränsområden i Hessen. Där fanns på den plats som kallas Friteslar en basilika, om vilken den helige martyren Bonifatius, när han en gång invigde den, i profetisk ande hade förutsagt att den aldrig skulle förtäras av eld. När hedningarna med all kraft försökte sätta eld på den, greps de av gudomlig skräck och tog sin tillflykt till flykten. Två ynglingar i vita kläder försvarade nämligen basilikan mot elden, och genom gudomlig nåd tilläts både de kristna och några av barbarerna att se dem; men en av fienderna påträffades död intill basilikan, liggande på knä, lutad mot veden och böjd över elden, i ställning som om han blåste. Vid denna tid invigdes den helige martyren Nazarius basilika i Lauresham, och hans ben flyttades in i den.

## del I, år 775 (MGH s. 9) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:775:sv -->

775. Karl hämnades sachsarnas trolöshet, ödelade alla deras landskap med svärd och eld, intog borgen Sigiburg och byggde upp Eresburg igen; han besegrade dem i två slag, det ena vid Brunesberge, när de försökte försvara Weserflodens stränder, och det andra vid Lidbechi, där en mycket stor mängd av dem dödades. Langobarden Hruodgaudus eftersträvade kungamakten i Italien.

## del I, år 776 (MGH s. 9) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:776:sv -->

776. Karl drog till Italien mot Hruodgaudus och dräpte honom. I Sachsen överlämnades borgen Eresburg till sachsarna, och Sigiburg belägrades av dem men intogs inte.

## del I, år 777 (MGH s. 9) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:777:sv -->

777. Sachsarna, nedslagna efter många blodbad och olika krig, blev till slut kristna och underkastade sig frankernas välde. Och ett riksmöte (conventus) hölls i Sachsen på den plats som kallas Padrabrunno; dit kom saracenen Ibinalarabi, ståthållare (praefectus) i Zaragoza, till kungen. Där överlämnade de döpta sachsarna, enligt sitt folks sed, sin frihet och all sin egendom åt kungen som pant, för det fall att de från den dagen och framgent skulle förneka kristendomen och troheten mot kungen och hans söner.

## del I, år 778 (MGH s. 9–10) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:778:sv -->

778. Karl kom med en här i Spanien ända till Zaragoza, förstörde staden Pamplona, tog gisslan av saracenernas ståthållare Ibinalarabi och Abitaurus, och sedan vaskoner och navarrer underkuvats återvände han till Frankerriket. Under tiden härjade sachsarna, då Widukind strävade efter tyranni, frankernas gränsområden ända till Rhen med svärd och eld, men de vände inte tillbaka ostraffade; ty av den här som kungen sänt mot dem dödades den största delen av dem på den plats som kallas Liesi vid floden Adarna. Vid den tiden flydde munkarna i klostret i Fulda av fruktan för sachsarna från klostret, omkring fjortontusen steg (milia passuum) bort, och tog med sig den helige martyren Bonifatius ben.

## del I, år 779 (MGH s. 10) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:779:sv -->

779. Karl hämnades enligt sin vana själv sachsarnas trolöshet på den plats som kallas Hohholz och band dem alla genom att ta gisslan på den plats som heter Medofulli. Hildibrandus, hertig av Spoleto, kom till Karl. Sturmi, abbot i klostret i Fulda, dog; honom efterträdde Baugolf, munk i samma kloster.

## del I, år 780 (MGH s. 10) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:780:sv -->

780. Karl höll ett riksmöte i Sachsen och underkuvade det på nytt; och sedan han ordnat både sachsarnas och slavernas angelägenheter begav han sig till Rom för att be.

## del I, år 781 (MGH s. 10) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:781:sv -->

781. Pippin, Karls son, döptes i Rom av påven Hadrianus, av vilken både han själv och hans bror Ludvig smordes till kungar. Tassilo, hertig av Bayern, betygade i Worms med ed och gisslan sin underkastelses trohet och sändes hedersamt hem igen. Vid den tiden visade sig många tecken, bland vilka korsets tecken mycket ofta sågs på människors kläder; det sägs också att blod flöt ur jorden och från himlen.

## del I, år 782 (MGH s. 10) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:782:sv -->

782. Karl höll ett riksmöte på den plats där Lippia springer upp, med alla sachsarnas förnämsta, utom upprorsmannen Widukind och dem som var med honom. Dit kom till honom sändebud från danernas kung Sigifridus, nämligen Halpdanus med sina följeslagare, och även sändebud från hunernas kagan och jugurrus. Sedan kungen hört dem och skickat tillbaka dem återvände han visserligen till Frankerriket, men sachsarna blev på Widukinds inrådan åter upproriska, och sedan de drabbat samman i strid på den plats som kallas Sundtal med kungens sändebud Adalgisus och Grailo, som sänts med en här mot slaverna, dödade de dem, inte utan stora förluster bland sina egna; deras död hämnades genom att fyratusen femhundra människor halshöggs.

## del I, år 783 (MGH s. 10–11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:783:sv -->

783. Drottning Hildigarda dog den 30 april; även Berhta, kungens moder, dog den 12 juli. Karl besegrade sachsarna i två stora slag, det ena vid Thiotmellie, det andra vid floden Hasa, sedan en omätlig mängd av dem dödats. Samma år tog kungen Fastrada till hustru.

## del I, år 784 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:784:sv -->

784. Den yngre Karl, som av sin fader sänts med en här till Sachsen, besegrade westfalerna i strid och tämjde dem.

## del I, år 785 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:785:sv -->

785. Sachsaren Widukind kom i Attiniacum till Karl och svor honom trohet och döptes, och hela Sachsen var underkuvat. En sammansvärjning av de östliga frankerna, som kallas Hartrati, uppstod mot kungen och slogs snart ned.

## del I, år 786 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:786:sv -->

786. Karl tämjde bretonerna genom en här som han sände under sin seneschalk Autulfus, och själv begav han sig, sedan han ordnat angelägenheterna i Italien, till Rom för att be. När Lullus, biskop av Mainz, hade avlidit efterträddes han av Richolf. Upphovsmännen till sammansvärjningen mot kungen dömdes, en del till döden, en del till bländning och landsflykt.

## del I, år 787 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:787:sv -->

787. En solförmörkelse inträffade den 17 september. Karl drog med en här in bland beneventanerna och kom till Capua; han tog Grimaldus, son till beneventanernas hertig Aragisus, som gisslan. Hruodthrudis, kungens dotter, trolovades med kejsar Konstantin.

## del I, år 788 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:788:sv -->

788. Tassilo, bajrarnas hertig, kom till Karl i pfalzen (palatium) Ingilenheim och avsattes, överbevisad om många mened och trolösheter. Grekernas här besegrades i strid av franker, langobarder och beneventaner; likaså besegrades och drevs avarerna på flykten av kungens härar i Bayerns och Italiens mark.

## del I, år 789 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:789:sv -->

789. Karl tågade genom sachsarnas land och kom till floden Elbe med franker, sachsare, sorber och abodriter, vilkas furste var Witzan, i sin här, och även friser, som kom sjövägen längs floden Habola. Sedan två broar byggts, av vilka han befäste den ena med borgar på båda sidor, gick han över floden, trängde in i landet hos de slaver som kallas wilzer, tämjde dem i stora slag och lade dem under sitt välde.

## del I, år 790 (MGH s. 11) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:790:sv -->

790. Detta år var stilla från krigsrörelser; kungen tillbringade det i Worms.

## del I, år 791 (MGH s. 12) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:791:sv -->

791. Pfalzen (palatium) i Worms förtärdes av eld. Karl, upprörd över de många ogärningar, plundringar och dråp som hunerna hade begått mot Guds folk, samlade en här i Bayern vid floden Anisa, och sedan han med hela sitt folk hållit fastor och böner i tre dagar delade han hären. Själv drog han med franker, alemanner och bajrare på Donaus södra sida genom Cumeoberg, medan sachsare och thüringar med en del av frankerna tågade längs den norra stranden, och friserna och de som var avdelade att följa dem färdades med fartyg längs flodfåran; han trängde in i Pannonien, och sedan hunerna blivit förskräckta och flytt ödelade han alla deras landskap ända till floden Raba med svärd och eld.

## del I, år 792 (MGH s. 12) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:792:sv -->

792. Felix irrlära fördömdes första gången i Regensburg, då dess upphovsman själv avsvor sig den; han fördes också av abbot Engilberhtus inför påven (apostolicus) Hadrianus och fördömde den på nytt sedan han avlagt bekännelse. En sammansvärjning som Pippin gjort mot sin fader i Bayern upptäcktes snart och slogs ned, och upphovsmännen till komplotten dömdes, en del till döden, en del till landsflykt och bländning. En bro av fartyg byggdes över Donau.

## del I, år 793 (MGH s. 12) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:793:sv -->

793. En kanal grävdes av kungen mellan floderna Radantia och Alcmona. Ett slag stod mellan saracener och franker i Gotien [osäker tolkning], i vilket saracenerna blev de överlägsna. Sachsarna avföll på sitt vanliga sätt.

## del I, år 794 (MGH s. 12–13) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:794:sv -->

794. En synod hölls i Frankfurt, där Felix irrlära för tredje gången fördömdes inför biskoparna från Gallien, Germanien och Italien, i närvaro av den store fursten Karl och påven Hadrianus sändebud, biskoparna Theophilactus och Stephanus, och fördömandet stadfästes med ett giltigt löfte. Drottning Fastrada dog och begravdes hedersamt i Mainz hos den helige Albanus. Den grekiska pseudosynoden, som hållits för att bilder skulle tillbedjas och som falskeligen kallats den sjunde, fördömdes av biskoparna. Sachsarna, som samlats i Sinitfelde, underkuvades av Karl, och var tredje man av dem fördes bort. Vid denna tid var diakonen Alahwinus, med tillnamnet Albinus, berömd för helighet och lärdom.

## del I, år 795 (MGH s. 13) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:795:sv -->

795. Karl tågade med en här genom Sachsen och ödelade det med väldig härjning, och kom ända till den plats som kallas Hliuni, där Witzan, abodriternas hertig, dräptes av sachsarna när han ville bege sig till kungen. På denna plats lovade tudun, som hade stor makt bland hunernas folk, genom sina sändebud att han skulle överlämna sig själv och landet med det folk som han förestod åt kungen och bli kristen. Men kungen återvände till Frankerriket, sedan sachsarna nedslagits och gisslan tagits som säkerhet.

## del I, år 796 (MGH s. 13) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:796:sv -->

796. Sedan påven Hadrianus avlidit efterträddes han av påven Leo. Sedan hunernas furstar kaganen och jugurrus dräpts av sina egna i inbördeskrig och inre förödelse, intogs deras fält (campus), som de kallar Hringus, först av hertig Ehericus av Friuli och därefter av kungens son Pippin; och alla hunernas rikedomar och skatter fördes bort och bars till Karl i pfalzen i Aachen. Tudun döptes enligt sitt löfte med sitt folk hos kungen och sändes hedersamt hem. Sachsen härjades på nytt av kungen.

## del I, år 797 (MGH s. 13) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:797:sv -->

797. Barcelona, en stad i Spanien, som redan för länge sedan hade avfallit från frankerna, återlämnades till Karl genom dess ståthållare, saracenen Zatus. Kejsar Konstantin bländades av grekerna. Karl gjorde ett fälttåg och genomtågade hela Sachsen ända till Hadaloha, som ligger vid havets strand, och sedan han tagit emot deras underkastelse genom gisslan återvände han till Aachen; där tog han emot saracenen Abdella, son till kung Ibin-Mauga, som av sin bror hade fördrivits från riket och levde i landsflykt i Mauretanien, sedan denne anförtrott sig åt honom. Dit kom också ett sändebud från Nicetas, ståthållare på Sicilien, vid namn Theoctistus, med ett brev från kejsaren; kungen tog emot honom storslaget och lät honom efter få dagar resa och gå hem.

## del I, år 798 (MGH s. 13–14) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:798:sv -->

798. Karl övervintrade med en här i det sachsiska Haristallium. Alfons, kung av Galicien och Asturien, sände kungen genom sitt sändebud Flora ett tält av förunderlig skönhet. Sachsarna bortom Elbe (Transalbiani) gjorde uppror och grep kungens sändebud, som vistades hos dem för att skipa rätt; några av dem dräptes genast, andra hölls kvar för att lösas ut; av dessa undkom några, de övriga löstes ut. När kungen hörde detta grep han till vapen mot avfällingarna och genomtågade under härjning hela Sachsen mellan Elbe och Weser. Sachsarna bortom Elbe besegrade han i strid genom sitt sändebud Eburisus och abodriternas hertig Thrasuco; fyratusen föll på stridsplatsen, och de övriga bad om fred. Sedan kungen tagit emot gisslan av dem återvände han till Aachen och mottog ett brev om fred från kejsarinnan Irene, vars son Konstantin året innan hade bländats, sänt från Konstantinopel genom Michahel, patricius av Frygien, och prästen Theophilus; när han skickade tillbaka dem skickade han med dem också Sisinnius, bror till biskop Tarasius av Konstantinopel, som för länge sedan hade tagits till fånga i strid i Italien. Även den ovannämnde kung Alfons sände, sedan han plundrat Lissabon, en stad i Spanien, genom sina sändebud Froia och Basiliscus tecken på sin seger: brynjor, mulåsnor och fångna morer. Morerna började bedriva sjöröveri.

## del I, år 799 (MGH s. 14) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:799:sv -->

799. Påven Leo fick av romarna under den stora litanian tungan avskuren och bländades, och sedan han räddats av abbot Wirundus och hertig Winigisus av Spoleto fördes han till Karl i Sachsen, till Padrabrunno. Ehericus, hertig av Friuli, dräptes nära Tharsatica, en stad i Liburnien, genom stadsbornas försåt; och Geroldus, Bayerns ståthållare, dödades i strid mot hunerna. Balearerna befriades, sedan de bett om och fått Karls hjälp, från morer och saracener, av vilka de året innan hade plundrats. Även morernas fälttecken, som tagits i striden, överlämnades till kungen. Bretagne på denna sida havet underkuvades helt av hertig Wito, och vapnen från de anförare som hade gett sig, med vars och ens namn inskrivet, överlämnades till kungen; ty genom dessa överlämnade var och en sig själv, sitt land och sitt folk. Patriarken av Jerusalem sände kungen reliker från Herrens grav genom en munk. Och Azan, ståthållare i den stad som kallas Huesca, sände genom sitt sändebud stadens nycklar jämte andra gåvor.

## del I, år 800 (MGH s. 14) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:800:sv -->

800. Kungen lät den jerusalemitiske munken resa tillbaka och sände med honom prästen Zacharias från sin pfalz, för att han skulle bära hans gåvor till dessa heliga platser. Själv genomfor han kusterna vid det galliska havet, som plågades av sjörövare, och sedan han ordnat försvarsposter kom han på återvägen till Tours, till den helige Martinus, för att be; där dog hans maka Hildigardis och begravdes. Därifrån återvände han och reste för påven Leos sak till Rom och övervintrade där; och han befallde hären att tillsammans med hans son Pippin dra ut för att plundra i beneventanernas land. Sedan en undersökning om påven Leo hållits och ingen velat stå som bevisare av de brott han anklagats för, steg han upp i ambon i den helige Petrus basilika, med evangeliet lagt över sitt huvud, och inför hela folket renade han sig, under åkallan av den heliga treenighetens namn, med ed från de brott han anklagats för.

## del I, år 801 (MGH s. 15) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:801:sv -->

801. På Herrens födelsedag, framför den salige aposteln Petrus konfession, när kungen reste sig från bönen, satte påven Leo en krona på hans huvud, och av hela romarnas folk ropades: ”Åt Karl, augustus, krönt av Gud, romarnas store och fredsbringande kejsare, liv och seger!” Och efter lovsångerna hyllades han med knäfall på de forna furstarnas sätt, och sedan titeln patricius avlagts kallades han kejsare och augustus. Efter några dagar befallde han att de som året innan hade avsatt påven skulle föras fram; och sedan en rannsakning hållits om dem dömdes de enligt romersk lag till döden som skyldiga till majestätsbrott. För dem gick dock påven i from tillgivenhet i förbön hos kejsaren; och både liv och lemmarnas hälsa skänktes dem, men för brottets storhet förvisades de i landsflykt. Den 30 april inträffade en jordbävning i hela Italien, så våldsam att på vissa ställen städer och berg störtade samman och taket till den salige aposteln Paulus basilika i Rom till stor del föll ned med sina bjälkar; också vid Rhen och i Gallien och i Germanien skakade vissa platser. Staden Barcelona i Spanien och Chieti i Italien intogs; deras ståthållare, nämligen Zatun i Barcelona och Roselmus i Chieti, greps, fördes tillsammans fram till kungen och dömdes till landsflykt.

## del I, år 802 (MGH s. 15) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:802:sv -->

802. Kejsarinnan Irene sände från Konstantinopel ett sändebud vid namn Leo, spatharios, om att befästa freden mellan franker och greker; och kejsaren lät i sin tur honom resa och sände biskop Iesse av Amiens och greve Helmgaudus till Konstantinopel för att sluta fred med henne. Juden Isaac förde till Karl i Aachen en elefant och andra gåvor, som Aaron, persernas kung, hade sänt. Sachsarna bortom Elbe härjades av frankerna. Staden Ortona i Italien togs emot i underkastelse, och Lucera likaså, och en frankisk besättning lades i den. Och Winigisus, hertig av Spoleto, som förestod besättningen, belägrades och tillfångatogs av Grimaldus. Det året lämnade Bougulfus, abbot i klostret i Fulda, den makt som han hade och fick Ratgarius till efterträdare. Paulinus, patriark av Friuli, dog.

## del I, år 803 (MGH s. 15) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:803:sv -->

803. Winigisus återlämnades av Grimaldus, och kejsarens sändebud kom tillbaka från Konstantinopel. Och med dem kom sändebud från kejsar Nikeforos, som då styrde staten; ty efter det frankiska sändebudets ankomst hade de avsatt Irene. Kejsaren tog emot dem när de kom till honom på den plats som kallas Salz vid floden Sala, och sedan han hört dem skickade han dem hem med ett brev som innehöll ett fördrag om att sluta fred.

## del I, år 804 (MGH s. 15–16) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:804:sv -->

804. Karl förflyttade sachsarna bortom Elbe med kvinnor och barn till Frankerriket och gav landskapen (pagi) bortom Elbe åt abodriterna. Påven Leo kom till kejsaren i Carisiacum, där han firade Herrens födelse med honom; och sedan han beskänkts med stora gåvor återvände han genom Bayern till Rom. Orsaken till hans ankomst var denna: föregående sommar hade det rapporterats för kejsaren att Kristi blod hade påträffats i staden Mantua; därför sände han bud till påven och bad honom undersöka sanningen i detta rykte. Denne tog tillfället att resa och begav sig först till Langobardien, som för att göra den nämnda undersökningen, och tog sedan vägen ända fram till kejsaren; därifrån fick han resa och återvände till Rom. Rihbodo, ärkebiskop av Trier, dog.

## del I, år 805 (MGH s. 16) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:805:sv -->

805. Den yngre Karl, som av sin fader sänts med en här mot de böhmiska slaverna, ödelade landskapet och dräpte deras kung, Lecho till namnet. Capcanus, hunernas furste, kom till kejsaren i Aachen och fick, som han bett om, en plats att bo på mellan Sabaria och Carnontum, eftersom han för slavernas angrepp inte kunde bo på de forna boplatserna; han var nämligen kristen, med namnet Theodorus. När han hade återvänt till de sina och inte långt därefter ryckts bort av döden, beviljade kejsaren kaganen, som genom sina sändebud bad därom, den gamla värdighet som kaganen enligt deras uråldriga sed brukade ha hos hunerna.

## del I, år 806 (MGH s. 16) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:806:sv -->

806. En delning av frankernas rike mellan hans söner gjordes av kejsaren på godset Theodonis villa, för att var och en av dem skulle veta vilken del han skulle skydda och styra, om fadern lämnade honom efter sig vid liv. Om denna delning skrevs ett testamente, som stadfästes av frankernas stormän och bekräftades med påven (apostolicus) Leos underskrift. Den yngre Karl, sänd av sin fader med en här mot de sorber som bor vid floden Elbe, ödelade slavernas land och dräpte deras hertig Miliduoch. En styrka sändes också från Bayern, Alemannien och Burgund mot böhmarna, och sedan en inte ringa del av landskapet härjats återvände den utan någon svår förlust. Till Korsika sändes också en flotta av Pippin mot morerna; morerna väntade inte på dess ankomst utan hade dragit bort. Hadumar, ståthållare i staden Genua, dräptes dock när han oförsiktigt stred mot dem.

## del I, år 807 (MGH s. 16–17) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:807:sv -->

807. Aaron, persernas kung, sände kejsaren ett tält och förgårdens tältdukar, gjorda i skiftande färger och av förunderlig skönhet; allt var nämligen av fint linne, både tältdukarna och deras linor, färgade i olika färger; vidare många dyrbara sidenmantlar och väldoft och salvor och balsam, och även ett ur av mässing, förunderligt sammansatt med mekanisk konst, i vilket de tolv timmarnas lopp vändes efter en vattenklocka, med lika många små bronskulor, som föll ned när timmarna var fulla och genom sitt fall fick en cymbal under dem att klinga; därtill fanns i samma ur lika många ryttare, som kom ut genom tolv fönster när timmarna var fulla och genom stöten när de kom ut stängde lika många fönster, som förut hade varit öppna. Samma år sände kungen sin stallgreve (comes stabuli) Burchardus med en flotta till Korsika, för att försvara den mot morerna, som under tidigare år brukade komma dit för att plundra; när de kom och stred med honom besegrades de av honom och drevs på flykten, sedan de förlorat tolv skepp och mycket många av deras män dödats.

## del I, år 808 (MGH s. 17) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:808:sv -->

808. Godfred, danernas kung, som med krig hade angripit abodriterna, vände tillbaka, fastän han tillfogat dem många olyckor, dock med stor förlust av sina styrkor, sedan han förlorat Reginoldus, sin brors son, och de bästa av sina krigare och en skara av de mest stridbara. Men Karl, kejsarens son, som hade sänts för att möta honom, om han försökte angripa sachsarnas gränsområden, slog en bro över Elbe och förde med den största möjliga snabbhet hären som han förde befäl över över till linonerna och smeldingarna, som också själva hade avfallit till Godfred; och sedan han härjat deras åkrar runt omkring och åter gått över floden drog han sig med hären oskadd tillbaka till Sachsen. Eardulf, northumbriernas kung, som fördrivits från rike och fädernesland, kom till kejsaren, och sedan han redogjort för ärendet med sin ankomst reste han till Rom.

## del I, år 809 (MGH s. 17) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:809:sv -->

809. Tortosa, en stad i Spanien, belägrades av Ludvig, kejsarens son, men intogs inte. Eardulfus, northumbriernas kung, återinsattes i sitt rike genom kejsarens och påven Leos sändebud. Vid denna tid hölls ett koncilium om den helige Andes utgående, en fråga som en munk vid namn Iohannes först hade väckt i Jerusalem; för att avgöra den sändes biskop Bernharius av Worms och Adalhardus, abbot i klostret Corbie, till påven Leo i Rom. Men när kejsaren fick många rapporter om danernas kungs skrytsamhet och högmod befallde han att borgen Esesfeld skulle byggas bortom Elbe. Under tiden, sedan Thrasco, abodriternas hertig, med sachsarnas hjälp hade kuvat wilzer och smeldingar och tvingat alla som avfallit från honom att återvända, dräptes han genom svek av Godfreds män i handelsplatsen (emporium) Reric.

## del I, år 810 (MGH s. 17–19) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:810:sv -->

810. Hruoddrud, kejsarens dotter, som var den äldsta, dog den 6 juni. Men medan kejsaren ännu vistades i Aachen och planerade ett fälttåg mot kung Godfred fick han budet att en flotta på tvåhundra skepp från Nordmannia hade landat i Frisland och att alla öar som ligger intill den frisiska kusten hade härjats, och att den hären redan var på fastlandet och hade levererat tre slag mot friserna, och att danerna som segrare hade pålagt de besegrade en skatt och att hundra pund silver redan hade betalats av friserna som tribut, men att kung Godfred var hemma; och så var det i sanning. Detta bud upprörde kejsaren så, att han sände bud till alla trakter runt omkring för att samla en här, och själv gav han sig utan dröjsmål av från pfalzen och beslöt först att möta flottan, men därefter, sedan han gått över floden Rhen, att på den plats som kallas Lippeham invänta de styrkor som ännu inte hade samlats. Medan han dröjde där några dagar dog den elefant som Aaron, saracenernas kung, hade sänt honom, en plötslig död. När styrkorna äntligen hade samlats skyndade han med största möjliga snabbhet till floden Alarus, och sedan han slagit läger nära dess sammanflöde, där den förenas med floden Weser, inväntade han utgången av kung Godfreds hotelser; ty den kungen, uppblåst av ett högst fåfängt hopp om seger, skröt med att han ville drabba samman med kejsaren i fältslag. Men medan kejsaren hade sitt stående läger på nämnda plats framfördes till honom bud om olika saker: det berättades nämligen att flottan som härjade Frisland hade återvänt hem och att kung Godfred hade dräpts av en av sina egna män, att borgen som heter Hohbuochi, belägen vid floden Elbe, där kejsarens sändebud Odo och en besättning av östsachsare fanns, hade intagits av wilzerna, och att hans son Pippin, Italiens kung, hade lämnat kroppen den 8 juli, och att två beskickningar från olika delar av världen, den ena från Konstantinopel, den andra från Córdoba, hade kommit för att sluta fred. Sedan han fått dessa bud ordnade han Sachsen efter tidens omständigheter och återvände hem. Så stor var boskapspesten under detta fälttåg att knappt en enda oxe blev kvar åt en så stor här, utan att alla gick under till sista man; och inte bara där, utan även i alla de provinser som var underställda kejsaren rasade dödligheten bland detta slags djur mycket grymt. Kejsaren kom till Aachen i oktober månad, hörde de nämnda beskickningarna och slöt fred med kejsar Nikeforos och med Abulaz, kung i Spanien; ty åt Nikeforos återlämnade han Venetien, och greve Haimricus, som en gång tagits till fånga av saracenerna, fick han tillbaka då Abulaz sände honom. Sedan danernas kung Godfred dött efterträdde Hemmingus, hans brors son, i riket och slöt fred med kejsaren. 811. Kejsaren sände som sina sändebud till Konstantinopel biskop Haido av Basel, greve Hug av Tours och langobarden Aio från Aquileia för att befästa freden med Nikeforos. Den fred som slutits mellan kejsaren och danernas kung Hemmingus bekräftades av tolv av de förnämsta i vartdera folket, nämligen frankerna och danerna, vid floden Ejdern, genom att de ömsesidigt avlade eder enligt sin sed och sedvänja. Tre härar sändes också till lika många delar av frankernas rike: en mot linonerna, som härjade deras land och iståndsatte borgen Hohbuochi, som förstörts året innan, en annan till Pannonien för att bilägga hunernas och slavernas tvister, en tredje mot bretonerna för att straffa deras trolöshet; och alla dessa återvände oskadda, sedan de lyckosamt utfört sina uppdrag. Under tiden dog Karl, kejsarens son, som var den äldste, den 4 december.

## del I, år 812 (MGH s. 19) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:812:sv -->

812. När danernas kung Hemmingus hade dött ville Sigifridus, kung Godfreds brorson [osäker tolkning], och Anulo, Heriolds brorson [osäker tolkning], efterträda honom, och då de inte kunde enas om överhögheten drabbade de samman i strid, och båda dog. Anulos parti vann dock segern och gjorde hans bröder Heriold och Reginfridus till sina kungar; och det besegrade partiet samtyckte av nödtvång. I det slaget sägs tiotusen niohundrafyrtio män ha fallit. Nikeforos, grekernas kejsare, dräptes efter många segrar och lyckosamma bedrifter av bulgarerna och fick Mikael till efterträdare. Denne hörde i Konstantinopel de sändebud från Karl som hade sänts till Nikeforos och lät dem resa; med dem sände han också sina egna sändebud och bekräftade den fred som Nikeforos påbörjat. När dessa kom till kejsaren i Aachen och i kyrkan tog emot fördragsurkunden av honom, sjöng de enligt sin sed, det vill säga på grekiska språket, lovsånger åt honom och kallade honom kejsare och basileus. Fred slöts med beneventanernas hertig Grimoldus, och tjugofemtusen guldsolidi togs emot av beneventanerna som tribut. Danernas flotta, som angrep Irland, besegrades i strid av skotterna. Detta år var det en solförmörkelse efter middagstid.

## del I, år 813 (MGH s. 19) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:813:sv -->

813. Kejsaren sände biskop Amalharius av Trier och Petrus, abbot i klostret Nonantula, till Konstantinopel för att befästa freden med kejsar Mikael; han krönte sin son Ludvig och gjorde honom till sin medregent i kejsardömet; och han satte också sin sonson Bernhard, son till hans son Pippin, över Italien och befallde att han skulle kallas kung. Han befallde också att koncilier skulle hållas av biskoparna för att rätta kyrkornas tillstånd; av dessa samlades det första i Mainz, det andra i Reims, det tredje i Tours, det fjärde i Chalon, det femte i Arles. Den som vill känna till deras beslut kan finna dem i de nämnda fem städerna. Bron vid Mainz förtärdes av eld.

## del I, år 814 (MGH s. 19–20) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:814:sv -->

814. Kejsar Karl lämnade det mänskliga livet medan han övervintrade i Aachen, vid omkring 71 års ålder, i sitt 47:e regeringsår och det 43:e efter Italiens underkuvande, och i det 14:e året sedan han kallades kejsare och augustus, den 28 januari. Honom efterträdde hans son Ludvig, och sedan han vänt sin omsorg mot förvaltningen av det rike han övertagit, hörde han först de folkens beskickningar som hade kommit till hans fader och lät dem resa; därefter tog han på liknande sätt emot dem som hade sänts till fadern men kom till honom, och lät dem resa hem. Och sedan han hållit ett allmänt riksmöte med sitt folk i Aachen sände han sändebud till alla delar av sitt rike för att skipa rätt och lätta folkets betryck, och han återställde åt många de fädernegods som tagits ifrån dem med våld.

## del I, år 815 (MGH s. 20) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:815:sv -->

815. En frankisk här, som av kejsar Ludvig hade sänts till Nordmannia för att bära hjälp åt danernas kung Heriold mot Godfreds söner, vände tillbaka, då motståndarna inte vågade drabba samman med dem, sedan de närliggande landskapen runt omkring härjats och fyrtio gisslan tagits av befolkningen. I Rom dräptes några stormän som sammansvurit sig om att mörda påven Leo.

## del I, år 816 (MGH s. 20) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:816:sv -->

816. Sachsare och östfranker, som sänts mot sorberna, som inte lydde befallningar, slog utan stor möda ned deras trotsiga djärvhet. Vaskonerna, som följde sitt folks lättsinne, avföll, men de tämjdes genom två fälttåg så, att underkastelsen och fredens erhållande tycktes dem komma för sent. Påven Leo dog den 25 maj, och diakonen Stephanus, som blivit påve, kom några dagar efter sin vigning till kejsaren, av vilken han hedersamt mottogs i staden Reims. Han meddelade genast fursten orsakerna till sin ankomst, och sedan mässans högtid firats enligt sedvänja krönte han honom genom att sätta diademet på honom. Sedan många gåvor givits och tagits emot mellan dem och vänskapen ömsesidigt fast befästs, begav sig påven till Rom och kejsaren till pfalzen Conpendium.

## del I, år 817 (MGH s. 20–21) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:817:sv -->

817. En solförmörkelse inträffade den 5 februari; samma natt sågs en komet lik ett svärd. Påven Stephanus dog den 24 januari, och honom efterträdde prästen Paschalis. Kejsar Ludvig krönte sin förstfödde son Lothar och gjorde honom till delägare i sitt namn och sitt kejsardöme; de övriga, som kallades kungar, satte han den ene över Akvitanien, den andre över Bayern. Sclaomir, abodriternas hertig, blev vred över att han befalldes dela den kungliga makt som han efter Thrascos död ensam hade innehaft över abodriterna med Ceadrogus, Thrascos son, och avföll med det folk som var honom underställt; och han sände en beskickning över havet och knöt vänskap med Godfreds söner. Bernhard, langobardernas kung, som på inrådan av onda människor planerade tyranni, misstrodde sina egna möjligheter när han såg sig övergiven av sina män, lade ned vapnen i Chalon och överlämnade sig åt kejsaren. Sändebud från kejsar Leo i Konstantinopel, sända till kejsar Ludvig för freds skull, kom; han tog emot dem i Ingilenheim, hörde dem och lät dem resa. Ratgarius, abbot i klostret i Fulda, anklagades av bröderna, överbevisades och avsattes.

## del I, år 818 (MGH s. 21) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:818:sv -->

818. Bernhard bländades efter frankernas dom och dog; likaså dömdes upphovsmännen till sammansvärjningen till döden, men berövades endast synen. Biskoparna avsattes genom synodalbeslut och överlämnades åt kloster; de övriga blev, alltefter som var och en framstod som mer eller mindre skyldig, antingen förvisade i landsflykt eller klippta och sända i kloster. Men kejsaren angrep Bretagne på denna sida havet med krig, och sedan upprorsmännens fästen intagits förde han på kort tid hela landet under sin makt. Ty sedan Mormannus, som utövade tyranni där, dräpts, fanns det ingen breton som gjorde motstånd eller vägrade att göra det som befalldes. En solförmörkelse inträffade den 8 juli. Drottning Irmingardis dog den 3 oktober. Till klostret i Fulda valdes och vigdes Eigil till abbot.

## del I, år 819 (MGH s. 21–22) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:819:sv -->

819. Sclaomir, abodriternas hertig, anklagades av sitt folks förnämsta för många brott, och då han inte på förnuftiga grunder kunde vederlägga det han anklagades för dömdes han till landsflykt, och riket gavs åt Ceadrogus, Thrascos son. Likaså överbevisades vaskonen Lupus om trolöshet och förvisades i landsflykt. Ett riksmöte hölls i Aachen, där mycket om kyrkornas och klostrens tillstånd behandlades och ordnades; till lagarna fogades också vissa högst nödvändiga kapitel (capitula), eftersom sådana saknades. Kejsaren tog, sedan han beskådat flertalet av de förnämas döttrar, Judit, greve Huelpus dotter, till hustru. Mot slaven Liudewitus, som gjorde uppror i Pannonien, sändes också en här från Italien, men den återvände med föga framgång och nästan utan att ha fullgjort sitt uppdrag. Pippin, kejsarens son, besegrade och underkuvade vaskonerna. Detta år invigdes den helige martyren Bonifatius basilika i klostret i Fulda av ärkebiskop Heistolfus till Herren Frälsarens och alla hans heligas ära, och den helige martyrens ben flyttades den 1 november. 820. Tre härar sändes mot Liudewitus till Pannonien; av dessa drog en in från Italien genom de Noriska alperna, en annan från Sachsen genom karantanernas provins, och den tredje, frankernas, genom Bayern och Övre Pannonien; när de förenats ödelade de nästan hela landet med svärd och eld och vände tillbaka utan att ha lidit någon svår förlust. Den här som hade tågat genom Övre Pannonien drabbades dock vid övergången av floden Drava, på grund av ortens och vattnets osundhet, svårt av diarré, och en inte ringa del av den förtärdes på detta sätt. Bera, greve av Barcelona, som av sina grannar anklagades för otrohet, försökte strida med sin anklagare i tvekamp till häst och besegrades; och sedan han som skyldig till majestätsbrott dömts till döden förvisades han i landsflykt, eftersom kejsaren skonade honom. På grund av den myckna nederbörden blev luften fördärvad, och en pest bland människor och oxar rasade vida omkring så, att knappast någon del av frankernas rike kunde finnas som var fri från denna farsot. Grödan kunde inte heller bärgas, eller ruttnade sedan den bärgats. Vinet blev också surt och osmakligt på grund av bristen på värme.

## del I, år 821 (MGH s. 22) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:821:sv -->

821. Kejsar Ludvig gjorde i Nijmegen en delning av riket mellan sina söner; därefter kallade han på godset Theodonis villa tillbaka alla som under hans tid hade sänts i landsflykt, och sedan var och en återställts i sitt förra stånd återlämnade han med stor frikostighet också de besittningar som genom lagens dom hade dragits in till kronan (fiscus). Hans son Lothar tog hustru och övervintrade i Worms. Eftersom Ceadrogus, abodriternas furste, beskylldes för trolöshet och för ett visst förbund som ingåtts med Godfreds söner, sändes hans rival Sclaomir tillbaka till sitt fädernesland. När denne kom till Sachsen blev han sängliggande av sjukdom; sedan han mottagit dopets sakrament dog han.

## del I, år 822 (MGH s. 22) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:822:sv -->

822. I thüringarnas land, på en viss plats vid floden N., skars och lyftes en grästorva, femtio fot lång, fjorton fot bred och en och en halv fot hög, upp ur jorden utan händer; och den påträffades tjugofem fot från den plats där den tagits. Likaså svällde i en del av Östsachsen, som gränsar till sorbernas område, på en öde plats vid en sjö som kallas Arnseo, jorden upp som en jordvall och reste under en enda natt, utan att mänskligt arbete lagts ned, en gränsvall, utsträckt en leuga lång, i form av en vall. Kejsar Ludvig följde prästernas råd och gjorde offentlig bot för allt som han offentligt gjort orätt, och därefter lade han sig vinn om att rätta och bättra allt som han kunde finna att rätta i sitt rike. Lothar sändes till Italien, och hans bror Pippin, som också själv tagit hustru, till Akvitanien. Eigil, abbot i klostret i Fulda, dog och efterlämnade Hrabanus som efterträdare. Ebo, biskop av Reims, förkunnade Guds ord för nordmännens folk.

## del I, år 823 (MGH s. 22–23) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:823:sv -->

823. Den unge Lothar kom på påven Paschalis begäran till Rom, kröntes av honom och kallades av det romerska folket kejsare och augustus. Liudewitus, som året innan på grund av den här som sänts mot honom hade lämnat staden Sisak och på flykten tagit sig till sorberna, som sägs inneha en stor del av Dalmatien, kom åter till dalmaterna, till Liudemuhslus, morbror till hertig Borna, och dräptes genom dennes svek. Detta år sägs vissa järtecken ha inträffat, bland vilka de främsta var en jordbävning i pfalzen i Aachen; och i Touls område, nära godset Commerciacum, en flicka på omkring tolv år som avhöll sig från all föda i tio månader; och i Sachsen, i det landskap (pagus) som kallas Firihsazi, tjugotre byar som förtärdes av eld från himlen, och blixtar som föll från himlen i klart väder och mitt på dagen. Och i området kring Como, en stad i Italien, i byn Grabadona, i den helige Johannes döparens kyrka, lyste en bild av den heliga Maria, som håller Jesusbarnet i sitt sköte, och av de vise männen som frambär gåvor, målad i samma kyrkas absid och på grund av sin mycket höga ålder mörknad och nästan utplånad, under två dagars tid med en sådan klarhet att den för betraktarna med sin ålderdoms skönhet helt tycktes överträffa all glans hos en ny målning; de vise männens bilder bestrålades dock inte alls av denna klarhet, förutom gåvorna som de frambar. Och i många landskap förstördes grödan genom haglets härjning, och på vissa platser sågs tillsammans med själva haglet verkliga stenar av väldig tyngd falla ned. Det sägs också att hus träffades från himlen och att människor och andra djur här och var dödades av blixtnedslag oftare än vanligt. Därpå följde en väldig farsot och en stor dödlighet bland människorna.

## del I, år 824 (MGH s. 23–24) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:824:sv -->

824. Bulgarernas kung Omortag sände sändebud och brev till kejsaren för att sluta fred; kungen hörde dem och skickade tillbaka dem, och sände med dem Machelmus från Bayern till nämnda kung. Påven Paschalis dog, och Eugenius insattes som påve i hans ställe. Kejsaren sände sin son Lothar till Rom för att skipa rätt. Själv drog han med en här till Bretagne, och sedan han delat styrkorna i tre delar ödelade han hela landet med svärd och eld, och sedan han tagit emot den gisslan som han hade fordrat av bretonernas trolösa folk återvände han. Detta år blev vintern sträng och mycket långvarig, så att den genom köldens grymhet dödade inte bara djur utan även en del människor. Några dagar före solståndet sägs också i Autuns område, då luften genom en plötslig förändring övergått i oväder, ett väldigt isstycke ha fallit ned tillsammans med haglet, vars längd sägs ha varit femton, bredd sju och tjocklek två fot. 825. Åter sände bulgarernas kung andra sändebud till kejsaren, nämligen om att fastställa gränser och gränsområden mellan franker och bulgarer. Sedan kungen hört dem svarade han, som det tycktes honom rätt, deras kung genom ett brev som sändes med samma sändebud som hade skickats till honom. Den trolöse bretonen Wihomarcus upphörde inte att hemsöka frankernas gränsområden med mordbränder och plundringar, förrän han omringades och dräptes i sitt eget hus av greve Lantbertus män. Kejsaren befallde att den fred som Godfreds söner själva bad om skulle bekräftas med dem i deras mark. I Touls område, nära godset Commerciacum, avhöll sig en tolvårig flicka efter den heliga kommunionen, som hon vid påsk hade mottagit av prästen, först från bröd och därefter från annan vanlig mat och dryck så, att hon utan att alls ta emot någon kroppslig näring fullbordade tre hela år utan någon längtan efter föda. Hon började fasta år 823 efter Herrens människoblivande, såsom ovan har antecknats i beskrivningen av det året, och i detta år, det vill säga 825, vid början av november månad, började hon ta föda och leva genom att äta på samma sätt som andra dödliga.

## del I, år 826 (MGH s. 24) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:826:sv -->

826. När bulgarernas kung av sina sändebud hade fått rapport om vad de uträttat, sände han åter den som han först hade sänt till kejsaren med ett brev och bad att gränsdragningen skulle avgöras utan dröjsmål, eller, om detta inte behagade, att var och en skulle skydda sina gränser utan fredsförbund. Kejsaren tog emot honom, hörde honom och lät honom återvända utan brev. Men i maj månad höll han ett riksmöte i Ingilenheim, hörde olika folks beskickningar och lät dem resa. Vid denna tid döptes Heriold med sin hustru och en stor mängd daner i Mainz. En präst vid namn Georgius från Venetien kom med greve Baldricus av Friuli och byggde en vattenorgel i Aachen. Men därefter, när kejsaren höll ett riksmöte på kungsgården (villa regia) Salz, kom det till hans kännedom hur goten Aizo hade flytt från pfalzen och tagit sig till saracenerna och därifrån fått hjälp mot de våra. Han tog det hårt; men för att inte handla obetänksamt beslöt han att invänta sina rådgivares ankomst. Medan detta pågick sände Hildoinus, abbot i den helige Dionysius kloster, till Rom, och sedan Eugenius, som då var den apostoliska stolens förstebiskop, bifallit hans böner fick han den salige Kristi martyren Sebastianus ben och lade dem i staden Soissons i den helige Medardus basilika. Medan de där ännu låg obegravda i skrinet, så som de hade förts dit, lyste en sådan mängd tecken och under, och en sådan kraft av underverk i alla slags helbrägdagörelser strålade fram genom gudomlig nåd, att ingen dödlig förmår vare sig fatta dessa unders antal eller berätta om deras mångfald.

## del I, år 827 (MGH s. 24–25) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:827:sv -->

827. En här, sänd av saracenernas kung Abdiraman för att bära hjälp åt Aizo, kom under ledning av Abumarvan, kungens släkting, till Girona. Pippin, kejsarens son, som sänts mot den med en här, skulle ha gjort motstånd, om inte den här som de anförde, genom tröghet hos de anförare som han satt över styrkorna, hade kommit till marken senare än sakernas nödvändighet krävde. Denna sendräktighet var så skadlig att Abumarvan, sedan han ödelagt barcelonabornas och gironabornas åkrar och bränt deras gårdar, drog sig tillbaka med hären oskadd till Zaragoza innan han ens kunnat ses av frankernas här. Som förebud om detta nederlag ansåg man de stridsled som många gånger setts på himlen och den fruktansvärda nattliga ljusglans som drog fram i luften. Under tiden ödelade bulgarerna de slaver som bor i Pannonien med svärd och eld, sedan de sänt en flotta längs Drava, och sedan deras hertigar fördrivits satte de bulgariska styresmän över dem. De salige Kristi martyrerna Marcellinus och Petrus kroppar fördes i november månad till Frankerriket. Sedan påven Eugenius dött efterträdde diakonen Valentinus; när denne dog efter få dagar övertog Gregorius, präst vid titelkyrkan Sankt Markus, påveämbetet.

## del I, år 828 (MGH s. 25) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:828:sv -->

828. Den helige martyren Marcellinus reliker fördes efter påsk till pfalzen i Aachen, och genom dem skedde där många tecken. Lothar sändes med en här till den spanska marken, och likaså den unge Ludvig mot bulgarerna. Förbundet med nordmännen bröts genom försumlighet, och de våras läger plundrades av nordmännen.

## del I, år 829 (MGH s. 25–26) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:829:sv -->

829. Före påsk, på påskaftonen, inträffade nattetid en jordbävning i Aachen. Kejsaren höll ett allmänt riksmöte i augusti månad i Worms. Bulgarerna kom med skepp längs floden Drava och brände några av de våras byar nära floden. Bernhardus, greve av Barcelona, insattes som kammarherre (camerarius) i pfalzen, och Lothar reste till Italien.

## del I, år 830 (MGH s. 26) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:830:sv -->

830. Ett uppror mot kejsaren uppstod bland frankernas stormän i Conpendium på grund av Bernhardus, som de inte ville ha i pfalzen. Sedan denne drivits bort därifrån och satts på flykt försonades de med honom, men bara för en kort tid.

## del I, år 831 (MGH s. 26) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:831:sv -->

831. Sedan ett riksmöte hållits i Nijmegen avsatte kejsaren, som med rätta, alla som hade varit honom emot; genom att beröva somliga offentliga, somliga privata egendomar och sända somliga i landsflykt väckte han mycket upp inte bara folkets utan även sina söners sinnen mot sig själv och sin hustru Judit.

## del I, år 832 (MGH s. 26) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:832:sv -->

832. Kejsaren kom i maj månad med en här mot sin son Ludvig till Augsburg. Därifrån återvände han till Akvitanien och berövade sin son Pippin hans rike; men sedan han förskjutit sin hustru återvände han därifrån med stor svårighet till pfalzen i Aachen. Solen förmörkades den 6 maj och månen den 20 maj.

## del I, år 833 (MGH s. 26) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:833:sv -->

833. Kejsaren kom i början av fastan till Worms, och sedan han där kallat tillbaka sin hustru och samlat en här drog han mot sina söner, som ville komma till honom, till Elsass, och där blev han övergiven och förrådd av sina män och kom i sina söners våld. Där var tillsammans med sönerna den romerske påven Gregorius.

## del I, år 834 (MGH s. 27) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:834:sv -->

834. Därefter lade han efter biskoparnas dom ned vapnen och inspärrades för att göra bot, och hans hustru fördes till Italien. Följande sommar släpptes han själv lös, tog åter upp vapnen, tog tillbaka sin hustru och tvang Lothar att återvända till Italien med dem som ville följa honom. Samma år stred man mot Mahtfridus och Lantbertus; i det slaget omkom Uodo, greve av Orléans, och Theodo, abbot i den helige Martinus kloster i Tours, och många andra.

## del I, år 835 (MGH s. 27) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:835:sv -->

835. Kejsaren höll ett allmänt riksmöte med sina söner Pippin och Ludvig i Lyon, och sedan han där ordnat dessa trakters angelägenheter återvände han till pfalzen i Aachen. Nordmännen härjade Dorestad.

## del I, år 836 (MGH s. 27) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:836:sv -->

836. Kejsaren höll ett riksmöte i pfalzen Thiodenhove, till vilket Lothar inte kunde komma, eftersom han var svårt sjuk, ända till förtvivlan. Sedan detta avslutats kom kejsaren till Frankfurt, därifrån till de helige Marcellinus och Petrus, därifrån till Ingilenheim, och därifrån återvände han till pfalzen i Aachen. Nordmännen brände staden Antwerpen, och likaså handelsplatsen (emporium) Witla nära floden Maas mynning, och de tog tribut av friserna.

## del I, år 837 (MGH s. 27–28) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:837:sv -->

837. Det sägs att Pavia i Italien skakade åtta gånger under natten den 30 december. Flera av Italiens stormän dog, bland vilka de främsta var Lantbertus och Hugus. En komet visade sig i Vågens tecken den 11 april och sågs i tre nätter. Nordmännen, som krävde tribut, kom till ön Walchra och dräpte där Eggihardus, greve på samma plats, och Hemmingus, Halpdanus son, med många andra den 17 juni, och härjade Dorestad; och sedan de tagit emot tribut av friserna vände de tillbaka. Kejsaren uppgav resan till Italien och övervintrade i Aachen.

## del I, år 838 (MGH s. 28) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:i:838:sv -->

838. Den 18 januari på kvällen inträffade en jordbävning vid den helige Nazarius och i områdena kring Worms, Speyer och Lobadunum. Skepp byggdes mot nordmännen. Den bästa delen av frankernas rike gavs åt den unge Karl. Lothar och Ludvig höll ett samtal i Trentodalen före midfastan. På de heliga Mauritius och hans följeslagares fest föll mycket snö överallt, och den låg kvar ända till påsk i hela landet i tjugonio veckor. Hit till Einhard.

## del II, inledning (MGH s. 29) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:inledning:sv -->

FULDAANNALERNAS ANDRA DEL (FULDA), AV RUDOLF, ÅREN 838–863.

## del II, år 838 (MGH s. 29) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:838:sv -->

838. Men kejsaren höll i juni månad ett allmänt riksmöte i Nijmegen, och efter att ha gett efter för vissa av frankernas stormäns råd fråntog han genom en skriftlig överenskommelse sin son Ludvig östfrankernas rike, som denne tidigare hade innehaft med hans gunst. Men Ludvig, som förstod att ett sådant beslut hade framgått ur rådgivarnas avund, satte påbudet åt sidan och kom med sina män till Frankfurt den 29 november. Kejsaren drog med en här mot honom som mot en som satte sig upp mot honom och firade Herrens födelse i Mainz. Även hans son Pippin, akvitaniernas kung, dog i november månad samma år.

## del II, år 839 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:839:sv -->

839. 839. Men sedan kejsaren firat högtiderna för Herrens födelse och trettondagen gick han den 7 januari med en här sjövägen över Rhen, och mötte där sachsarna, som förts dit dels genom greve Adalberhtus hot, dels genom hans övertalningar. När Ludvig fick veta detta, och visste att det var en ogärning att en son strider mot sin fader och ansåg att man borde vika för omständigheterna, drog han sig tillbaka till Bayern. Men kejsaren kom till Frankfurt och påbörjade, medan han stannade där, fastan. Därifrån drog han till Alemannien och firade påsk vid Bodensjön. Men efter påsk, i maj månad, kom han till Worms och försonades med sin son Lothar, som kom från Italien och svor honom trohet, och han delade frankernas rike mellan honom och sin yngste son Karl; åt Lothar, som var den äldre, gav han sitt namns värdighet och rikets säte, men åt sin yngre son Ludvig, eftersom han hade förtörnat honom, medgavs endast bajrarnas provins. Men efter den 1 juli, sedan Lothar återvänt till Italien, tog kejsaren med sig Karl och reste västerut för att ordna akvitaniernas angelägenheter. Samma år visade sig också en komet i Väduras tecken, och andra järtecken sågs på himlen. Ty även himlen rodnade nattetid när det var klart, och under några nätter tycktes mycket många små eldar likt stjärnor fara genom luften.

## del II, år 840 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:840:sv -->

840. 840. Ludvig, kejsarens son, som eftersträvade den del av riket som låg bortom Rhen, som om den med rätta tillkom honom, tågade genom Alemannien och kom till Frankfurt, sedan han med klokt råd vunnit många östfrankers sinnen för sig. När kejsaren fick veta detta tvingades han att återvända från Akvitanien med oavslutat ärende och sände i förväg ärkekapellanen Druogo och greve Adalbertus med många andra för att skydda Rhenflodens västra strand; själv följde han efter och firade påsk i Aachen. Vid samma tid visade sig under några nätter en mycket stark rodnad i luften, så att en brinnande strimma från sydost och en annan från nordväst steg upp och möttes i en kon och vid himlens högsta punkt visade en bild som av levrat blod. Men efter påsk samlade kejsaren en här och förföljde sin son genom Thüringen ända till barbarernas gränsområden, och sedan han stängt ute honom från rikets gränser tvang han honom att med stor möda återvända till Bayern genom slavernas land. Men själv återvände han, sedan han ordnat angelägenheterna i dessa trakter, till kungsgården Salz och firade böndagarna och högtiden för Herrens himmelsfärd. Men på själva aftonen före Herrens himmelsfärd, det vill säga den 12 maj, inträffade omkring dagens sjunde och åttonde timme en solförmörkelse, så kraftig att till och med stjärnorna syntes på grund av solens förmörkelse och färgen på tingen på jorden förändrades. Men kejsaren greps under dessa dagar av sjukdom och började bli sjuk, och han fördes sjövägen längs floden Main till Frankfurt, därifrån efter få dagar till en ö i floden Rhen nära Ingilenheim, och då sjukdomen förvärrades slöt han sin sista dag den 20 juni; och hans kropp fördes till staden Metz och begravdes hedersamt i den helige bekännaren Arnulfus basilika. Men Lothar, som kom sent från Italien, tog frankerna emot som den som i hans faders ställe skulle regera över dem. Man säger nämligen att den döende kejsaren hade utsett honom att efter honom överta rikets styre, och sänt honom de kungliga insignierna, det vill säga kejsardömets spira och kronan. Men hans bröder samtyckte inte till detta och gjorde sig redo att resa sig mot honom. Och när han först kom med en här till Mainz förstäder mötte hans bror Ludvig honom med en stark skara östfranker för att försvara den del av riket som låg öster om Rhen; och sedan en överenskommelse träffats och förhandlingsmötet (placitum) skjutits upp till en annan tid reste Lothar västerut mot Karl; men Ludvig band östfranker, alemanner, sachsare och thüringar vid sig genom trohetsplikt.

## del II, år 841 (MGH s. 31–33) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:841:sv -->

841. 841. Medan han under tiden ställde ut besättningar på platserna intill Rhen och gjorde sig redo att försvara den östra stranden mot västerlänningarnas inbrytning, vände Lothar, upprörd av budbärarnas rykten, tillbaka och uppgav förföljandet av Karl, och i början av april månad gick han i hemlighet med en här över Rhen nära Worms och tvang Ludvig, som förråtts av några av sina män och nästan blivit omringad, att återvända till Bayern. Och sedan han ställt ut väktare i dessa trakter, som han ansåg vara honom trogna, vände han på nytt sina ansträngningar och krafter mot att göra motstånd mot Karl, som redan då försökte slå läger på andra sidan Maas. Medan detta pågick kallades alltså Ludvig genom Karls budbärare till hjälp, och när han tågade genom Alemannien mötte honom i Retiense med en här de grevar som Lothar hade lämnat kvar som beskyddare av sina trakter; och sedan en strid uppstått dräptes greve Adalbertus, som uppeggade till splittringen, och med honom stupade en otalig mängd människor den 13 maj. Sålunda gick Ludvig, segrare i denna drabbning, över Rhen och drog till Gallien för att bära hjälp åt sin bror Karl. När de tre bröderna där hade mötts i landskapet Alcedronense nära godset Fontinata och inte kunde enas om rikets delning, då Lothar, som gjorde anspråk på ensamvälde, vägrade, beslöt de att det skulle avgöras med svärd och att saken skulle prövas genom Guds dom. Och den 25 juni stod ett väldigt slag mellan dem, och så stort var blodbadet på båda sidor att den nu levande tiden aldrig minns att ett så stort nederlag tidigare drabbat frankernas folk. Och Lothar började samma dag att vända tillbaka till pfalzen i Aachen, men Ludvig och Karl, som hade bemäktigat sig lägret, samlade och begravde liken av dem som fallit på deras sida och skildes sedan från varandra. Och medan Karl stannade kvar i väster kom Ludvig vid mitten av augusti månad till kungsgården som kallas Salz. Men Lothar samlade åter sina män från alla håll och kom till Mainz, och befallde sachsarna att tillsammans med hans lille son Lothar komma honom till mötes i Speyer; själv gick han över Rhen, som om han skulle driva sin bror Ludvig på flykten ända till främmande folk, men återvände med oavslutat ärende till Worms. Där firade han sin dotters bröllop och drog sedan åter mot Karl till Gallien; där förspillde han hela vintertiden med fåfäng möda och återvände till Aachen. En komet visade sig den 25 december i Vattumannens tecken.

## del II, år 842 (MGH s. 33–34) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:842:sv -->

842. 842. Men Ludvig, som såg att Lothar framhärdade i sin forna envishet och ännu inte ville avstå, fastän han var besegrad, samlade en inte ringa skara östfranker och gick över Rhen och tog emot underkastelse av de städer på Rhens västra strand som höll med Lothars parti; och Karl mötte honom vid staden Strasbourg (Argentoratum), som nu kallas Strazburgus. Därifrån drog de vidare med samma föresats och tvang Lothar, som uppehöll sig på godset Sentiaca och hade övergivits av sina män, till vilka han hade satt inte ringa tillit, att fly den 19 mars. Men då de trodde att han, som ryktet spred, i förtvivlan över läget begav sig till Italien, delade de den del av riket som han dittills hade innehaft mellan sig. Men Lothar samlade en tillräckligt trogen här och slog sig ned vid Mâcon, en stad i Gallien; hans bröder följde efter honom, och då de såg att han redan var mer benägen att sluta fred med dem, föredrog de att ingå förbund framför att längre ägna sig åt stridigheter; dock på det villkoret att fyrtio av de förnämsta, utvalda från vars och ens parti, skulle samlas och beskriva riket jämnt, så att det sedan lättare skulle kunna delas mellan dem med lika lott. Sedan detta skett vände Ludvig tillbaka därifrån, och sedan han i augusti månad hållit ett allmänt riksmöte på godset som kallas Salz drog han till Sachsen och slog kraftfullt ned en mycket stark sammansvärjning av frigivna (liberti), som försökte undertrycka sina lagliga herrar, sedan upphovsmännen till komplotten dömts till döden; men vid hösten mötte han sin bror Karl vid Worms, medan Lothar uppehöll sig på godset Theodonis villa. Då deras sändebud, som samlades i borgen Koblenz, inte kunde enas om rikets delning, sköts förhandlingsmötet upp till en annan tid och var och en återvände hem. Samma år inträffade en månförmörkelse den 30 mars, torsdagen före påsk, vid nattens tionde timme.

## del II, år 843 (MGH s. 34) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:843:sv -->

843. 843. Sedan riket beskrivits av stormännen och delats i tre delar möttes de tre kungarna i augusti månad vid Verdun, en stad i Gallien, och delade riket mellan sig: Ludvig fick den östra delen, Karl behöll den västra, och Lothar, som var den äldste, fick på sin lott den mellersta delen mellan dem. Och sedan fred slutits mellan dem och befästs med ed återvände var och en för att ordna och skydda sin del av riket. Karl, som gjorde anspråk på Akvitanien som om det med rätta hörde till hans del av riket, blev besvärlig för sin brorson Pippin, och medan han hemsökte honom med täta infall led han ofta stor förlust i sin egen här. Påven Gregorius dog, och i hans ställe insattes Sergius. Och morerna besatte Benevento.

## del II, år 844 (MGH s. 34–35) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:844:sv -->

844. 844. Karl dräpte Bernhartus, hertig av Barcelona, som var oförsiktig och inte misstänkte något ont av honom. Pippins anförare besegrade Karls här den 7 juni; i det slaget föll abbot Hugo, Karls farbror, och abbot Rihboto, även fanbäraren Hraban med många andra av de förnäma. Ludvig kuvade i krig abodriterna, som stämplade om avfall, sedan deras kung Goztomuizl dräpts, och han ordnade genom hertigar deras land och folk, som genom gudomlig försyn hade underkastats honom. Även Hrabanus, en lärd man (sophista) och inte underlägsen någon av sin tids skalder, sände genom Ascrichus och Hruodbertus, munkar i klostret i Fulda, till påven Sergius den bok som han hade författat till lov över Kristi heliga kors, prydd med en mångfald av figurer, i en svår och förunderlig dikt, för att den skulle frambäras åt den helige Petrus.

## del II, år 845 (MGH s. 35) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:845:sv -->

845. 845. Nordmännen härjade Karls rike och kom med skepp längs Seine ända till Paris, och sedan de av både honom och landets invånare tagit emot rikliga penningar drog de bort i fred. I Frisland drabbade de också samman i tre slag: i det första blev de visserligen besegrade, men i de två följande blev de överlägsna och slog ned en stor mängd människor. De härjade också en borg i Sachsen som kallas Hamburg och vände inte tillbaka ostraffade. Karl drabbade samman med bretonerna och undkom med knapp nöd själv med få män, med stor förlust för sin här. Ludvig tog emot fjorton av böhmarnas hertigar, som med sina män önskade den kristna religionen, och befallde att de skulle döpas på oktavdagen efter trettondagen; men på hösten höll han ett allmänt förhandlingsmöte (placitum) i Sachsen vid Padrabrunnon, där han tog emot, hörde och lät resa beskickningar från sina bröder och från nordmännen, och även från slaverna och bulgarerna. Lothar tog emot underkastelse av Folcratus, hertig av Arles, och de övriga grevarna i dessa trakter, som stämplade om uppror, och ordnade Provence som han ville.

## del II, år 846 (MGH s. 36) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:846:sv -->

846. 846. Gisalbertus, Karls vasall (vassallus), rövade bort kejsar Lothars dotter och reste till Akvitanien och tog henne till maka. Ludvig reste västerut och höll i mars månad ett förhandlingsmöte med Karl; där intygade båda offentligt att det inte hade skett med deras vilja att Gisalbertus förenades med Lothars dotter, så att Lothar, när han hörde detta, lättare skulle kunna blidkas. Därifrån återvände han och firade påsk vid Bodensjön den 4 april. Därefter talade han med Lothar, eftersom han ville förlika honom med Karl, och när saken inte ledde till resultat drog han omkring mitten av augusti månad med en här till de mähriska slaverna (Sclavi Margenses), som stämplade om avfall. Sedan han där ordnat och ställt i ordning angelägenheterna efter sitt behag satte han Rastiz, Moimars brorson [osäker tolkning], till hertig över dem; därifrån återvände han genom böhmarnas land med stor svårighet och stor förlust för sin här. Vid denna tid kom morerna med en här till Rom, och då de inte kunde bryta sig in i staden härjade de den helige Petrus kyrka.

## del II, år 847 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:847:sv -->

847. 847. Detta år var stilla från krig, och Lothar och Ludvig tillbringade det i ömsesidig förtrolighet; ty var och en av dem bjöds in till den andres hus och hedrades med gästabud och kungliga gåvor. Ludvig kunde dock inte förlika Lothar och Karl så som han ville, eftersom Lothar vägrade på grund av den oförrätt som Gisalbertus, Karls vasall, hade tillfogat honom genom att röva bort hans dotter. Nordmännen brände och härjade Dorestad. Otgarius, biskop av Mainz, dog den 21 april, och i hans ställe vigdes Hrabanus den 26 juni; denne höll samma år på kung Ludvigs befallning en synod i Mainz omkring den 1 oktober. Vid samma tid kom en kvinna från Alemanniens trakter, Thiota till namnet, en falsk profetissa, till Mainz; hon hade med sina spådomar inte så lite förvirrat biskop Salomos stift (parroechia). Hon påstod nämligen att hon kände den bestämda dagen för tidens fullbordan och mycket annat som är känt endast för Gud, som om det hade uppenbarats för henne genom gudomlig ingivelse, och hon förkunnade att den yttersta dagen förestod världen samma år. Därför kom många av allmogen av båda könen, slagna av fruktan, till henne, frambar gåvor åt henne och anbefallde sig åt hennes böner; och, vad som är värre, män av den heliga ordningen satte kyrkans läror åt sidan och följde henne som en lärarinna sänd från himlen. Hon fördes inför biskoparna vid den helige Albanus, och sedan hon noggrant förhörts om sina påståenden bekände hon att en viss präst hade ingett henne detta och att hon hade berättat sådant för vinnings skull. Därför blev hon genom synodens dom offentligt piskad och förlorade med vanära det predikoämbete som hon oförnuftigt hade tillskansat sig och mot kyrkans sed hade dristat sig att göra anspråk på, och, till slut beskämd, satte hon punkt för sina spådomar.

## del II, år 848 (MGH s. 37–38) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:848:sv -->

848. 848. Lothar och Ludvig höll i februari månad ett samtal i borgen Koblenz; där arbetade Lothars parti, som ryktet spred, framför allt för att Ludvig skulle sätta vänskapen med Karl åt sidan och förena sig med honom i kraft av brödraskapet. Men Ludvig, som mindes den överenskommelse som han för en tid sedan hade ingått med Karl under åkallan av Guds namn, undvek skickligt övertalningsförsöken och återvände efter samtalets slut till de sina; och vid mitten av augusti månad krossade han böhmarna, som stämplade om ett utbrott, genom att sända ett fälttåg mot dem under sin son Ludvig, och tvang dem att sända sändebud för fredens skull och lämna gisslan. Men omkring den 1 oktober höll han ett allmänt förhandlingsmöte i Mainz, där han tog emot, hörde och lät resa beskickningar från sina bröder och från nordmännen och slaverna; han förlikade också biskop Hrabanus män, som hade sammansvurit sig mot sin herre och offentligt blivit överbevisade, med honom; och han sände sina sändebud till sin bror Lothar, som höll förhandlingsmöte på godset Theodonis villa, för försoning å Gisalberhtus vägnar, som samma år hade kommit och svurit honom trohet. Gottschalk, som kallades kättare, blev i Mainz av ärkebiskop Hrabanus och många andra biskopar, som det tycktes de flesta, överbevisad med förnuftiga skäl, även om han sedan framhärdade i sin uppfattning.

## del II, år 849 (MGH s. 38–39) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:849:sv -->

849. 849. Böhmarna bröt på sitt vanliga sätt sin trohet och stämplade om uppror mot frankerna. För att slå ned deras trolösa rörelser sändes Ernustus, hertig i dessa trakter och den främste bland kungens vänner, och inte få grevar och abbotar med en talrik här. Men barbarerna lovade genom sändebud som sändes till Thaculfus att de för fred och säkerhet skulle lämna gisslan och göra vad som befalldes; honom litade de på framför de andra, eftersom han kände den slaviska stammens lagar och sedvänjor; han var nämligen hertig över den sorbiska gränsmarken (limes Sorabicus), men under detta fälttåg redan då svårt sårad. Ty dagen innan, när hären med stor kraft bröt sig in i fiendernas vall och många på båda sidor sårades utan åtskillnad medan motståndarna gjorde motstånd, hade han själv träffats av en pil i vänstra knät; men med de sändebud som hade sänts till honom talade han sittande på hästen och låtsades vara frisk, för att de inte skulle upptäcka hans svaghet. Och när han genom sina budbärare hade meddelat några av de förnämsta sändebudens ord, blev några av dem förbittrade på honom, som om han, i begär att sättas framför de andra, ville dra ledningen av hela företaget till sig; och i ett hastigt angrepp, utan att fråga de andra, började de krig mot fienderna, som strävade efter fred, och fick genast erfara vad de oense männens egen kraft och djärvhet förmår utan gudsfruktan. Ty fienderna blev överlägsna och förföljde dem under nedhuggning ända in i lägret, och genom att ostört plundra de dödade inför deras ögon försatte de dem i en sådan skräck att de helt berövades hoppet om att undkomma. Därför tvingades de att lämna gisslan åt dem av vilka de hade försmått att ta emot gisslan, för att de oskadda av fienderna och färdandes endast längs den allmänna vägen skulle kunna återvända till fäderneslandet. Och för att de högmodiga och de som förlitade sig på sin egen kraft skulle bli än mer beskämda hände det samma år, efter inte lång tid, på godset Hohstedi, som ligger i Mainz område, att en ond ande genom munnen på en besatt förklarade att han hade lett det böhmiska kriget och att hans följeslagare hade varit högmodets och splittringens ande, genom vilkas svekfulla anslag frankerna hade vänt ryggen åt böhmarna.

## del II, år 850 (MGH s. 39–41) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:850:sv -->

850. 850. Roric, nordman till börden, som under kejsar Ludvigs tid tillsammans med sin bror Herialdus hade innehaft byn (vicus) Dorestad som förläning (beneficium), anklagades efter kejsarens död, sedan brodern dött, inför Lothar, som efterträtt fadern i riket, falskeligen, som det sägs, för förräderi och greps och sattes i förvar. Därifrån undkom han genom flykt och kom och svor trohet åt Ludvig, östfrankernas kung, och sedan han hade uppehållit sig där i några år och vistats bland de sachsare som gränsar till nordmännen, samlade han en inte ringa skara daner och började bedriva sjöröveri och härja de orter i Lothars rike som ligger intill det nordliga havets kuster. Och han kom genom Rhenflodens mynningar till Dorestad och besatte och innehade det; och då han inte kunde fördrivas av fursten Lothar utan fara för dennes män, togs han med rådets (senatus) samtycke och genom sändebuds förmedling till nåder på det villkoret att han troget skulle sköta skatterna och de övriga ärenden som hörde till kungens skattkammare och genom att gå emot dem göra motstånd mot danernas sjörövarinfall. Nordmännen drog under Godfreds ledning uppför Seine och plundrade Karls rike. När Lothar, som kallats till hjälp för att fördriva dem, trodde att han skulle få strida mot fienden, ändrade Karl i hemlighet sitt beslut, tog Godfred med de hans in i gemenskap i riket och anvisade dem land att bo i. Men Lothar, som såg att hans ankomst dit var överflödig, återvände hem. Samma år tyngde en mycket svår hungersnöd Germaniens folk, framför allt dem som bodde kring Rhen; ty en modius vete såldes i Mainz för tio siclus silver. Vid den tiden uppehöll sig ärkebiskop Hrabanus på ett gods i sitt stift, som heter Winkela, och tog emot fattiga som kom från olika platser och underhöll dagligen mer än trehundra med föda, förutom dem som ständigt åt i hans närvaro. Bland de andra kom också en kvinna, nästan förtärd av svält, med ett litet barn, i önskan att bli vederkvickt; innan hon gått över portens tröskel föll hon av alltför stor svaghet omkull och gav upp andan; men barnet drog fram den döda moderns bröst ur barmen, som om hon levde, och försökte suga, och fick många som såg det att sucka och gråta. Under dessa dagar var det också en man från Grabfeld som med sin hustru och sin späde son reste till Thüringen för att kunna lindra nödens olycka, och när han befann sig i en skog under vägen sade han till sin hustru: ”Är det inte bättre”, sade han, ”att vi dödar denne pojke och äter hans kött, än att vi alla förtärs av svält?” Men när hon motsade honom, att han inte skulle begå ett så stort brott, ryckte han till slut, driven av hungern, med våld sonen ur moderns armar, och han skulle ha fullbordat sin vilja i gärning, om inte Gud i sin barmhärtighet hade kommit honom i förväg. Ty, som han själv sedan, när han befann sig i Thüringen, berättade för mycket många, när han hade dragit svärdet för att slakta sin son och, villrådig, sköt upp dödandet, såg han på avstånd två vargar som stod över en hind och slet i dess kött, och genast skonade han sin son, sprang till hindens kadaver, drev bort vargarna därifrån, tog av köttet som de redan smakat av och återvände med sonen oskadd till sin hustru. Förut, när han hade tagit sonen ur moderns händer, hade han nämligen gått en liten bit bort från henne, för att hon inte skulle se eller höra barnet dö. Men när hon såg sin man komma med färskt kött, översköljt av blod, trodde hon att sonen var dödad och föll baklänges, nästan livlös. Men han gick fram, tröstade henne, reste henne upp och visade henne pojken levande. Då hämtade hon andan igen och tackade Gud för att hon fått förtjänsten att få tillbaka sin son välbehållen; och inte mindre tackade han, eftersom Gud hade värdigats bevara honom oskyldig till barnets dödande. Båda vederkvickte sig dock, tvingade av nöden, med kött som är förbjudet enligt lagen.

## del II, år 851 (MGH s. 41) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:851:sv -->

851. 851. Sorberna hemsökte frankernas gränsområden med täta infall och mordbränder. Upprörd över detta tågade kungen med en här genom Thüringen, trängde in i deras land och tröttade ut dem med en svår belägring; och sedan grödan förstörts och allt hopp om föda tagits ifrån dem kuvade han dem mer genom hunger än genom svärd. Pippin, Akvitaniens kung, greps av sina egna och överlämnades med riket åt kung Karl, och sedan han gjorts till klerk och iklätts munkdräkt spärrades han in i Soissons i den helige Medardus kloster. Likaså greps hans yngre bror Karl, när han hade gett sig av från Lothars rike och beslutat att besöka sin bror, av kung Karls grevar, och på dennes befallning klipptes han och sändes i förvar i klostret Corbie.

## del II, år 852 (MGH s. 41–43) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:852:sv -->

852. 852. Nordmannen Herialdus, som under tidigare år hade flytt undan sin herre Horics, danernas kungs, vrede och tagit sig till kung Ludvig och blivit välvilligt mottagen av honom, döpt och invigd i trons sakrament, och som under flera år hade hållits i ära bland frankerna, började till slut misstänkas av de nordliga trakternas furstar och väktarna av den danska gränsmarken för att vara av vacklande trohet och stämpla om förräderi, och därför dräptes han också av dem. Det hölls också, efter samme högst upphöjde furstes vilja och befallning, en synod i staden Mainz, Germaniens metropol, under ordförandeskap av Hrabanus, samma stads vördnadsvärde ärkebiskop, med alla biskopar och abbotar från Östfrankerriket, Bayern och Sachsen. Och de överlade visserligen om att lösa kyrkliga frågor, medan kungen med furstarna och provinsernas ståthållare ägnade sig åt att bilägga offentliga mål och tvister; och sedan han genom sin dom hade godkänt deras synodalbeslut och hört och låtit resa bulgarernas och slavernas beskickningar, återvände han till Bayern; och sedan han där ordnat och ställt i ordning det som tycktes nödvändigt, återvände han utan dröjsmål och kom sjövägen längs Rhenflodens fåra till Köln. Sedan han där hållit ett samtal med några av sin bror Lothars furstar reste han till Sachsen, framför allt för att döma i deras mål som, försummade av onda och lömska domare och, som de säger, bedragna genom mångahanda uppskov med sin lag, led svåra och långvariga oförrätter. Därtill fanns också andra mål som särskilt angick honom själv, nämligen besittningar som efter arvsrätt hade lämnats honom ur farfaderns eller faderns egendom och som borde återställas från orättfärdiga inkräktare åt den lagliga herren genom rättmätigt återkrav. Sålunda höll han ett allmänt riksmöte på den plats som kallas Minden, vid den flod som Cornelius Tacitus, som skrev om romarnas bedrifter hos detta folk, kallar Visurgis, men de nutida Wisuraha, och där avgjorde han både folkets mål, som hade förts fram till honom, genom rättvis prövning och återfick de besittningar som tillkom honom genom ett beslut av folkets lagkunniga. Därifrån drog han vidare genom angrer, haruder, suaber och hohsingar och, alltefter som tillfälle gavs, genom de enskilda härbärgena (mansiones), medan han dömde i folkets mål, och kom in i Thüringen. Där höll han ett riksmöte i Erfurt och påbjöd bland annat att ingen ståthållare (praefectus) i sitt ståthållarskap eller uppbördsman (quaestionarius) inom sitt uppbördsområde skulle åta sig att driva någons mål i egenskap av ombud (advocatus), men att var och en i andra ståthållarskap eller uppbördsområden efter sin vilja skulle ha frihet att driva andras mål. Därifrån reste han och firade Herrens födelsedag i Regensburg.

## del II, år 853 (MGH s. 43–44) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:853:sv -->

853. 853. Nordmännen kom längs floden Loire och plundrade Tours, en stad i Gallien, och brände bland andra byggnader också den helige bekännaren Martinus kyrka, utan att någon gjorde motstånd. Akvitaniernas sändebud ansatte kung Ludvig med täta böner om att han antingen själv skulle överta kungamakten över dem eller sända sin son, som skulle befria dem från kung Karls tyranni, för att de inte möjligen skulle tvingas att söka den hjälp hos främlingar och trons fiender, med fara för kristenheten, som de inte kunde finna hos rättrogna och lagliga herrar. Hemmo, biskop av Halberstadt, dog den 27 mars; i hans ställe vigdes Hildigrim till biskop. Korbiskopen (corepiscopus) Reginheri gick bort från denna värld den 27 augusti och efterlämnade Folchardus som efterträdare. Även Hadawart, biskop av Minden, slöt sin sista dag den 16 september och lämnade sin stol åt Theotricus. Men den 1 september trängde tjuvar nattetid in i den helige martyren Bonifatius basilika och förde bort en del av kyrkans skatt, och saken är hittills så fördold att varken upphovsmännen till dådet kan spåras eller något spår av penningarna kan påträffas.

## del II, år 854 (MGH s. 44–45) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:854:sv -->

854. 854. Ludvig, kung Ludvigs son, drog till Akvitanien i avsikt att pröva om det var sant som hans fader genom folkets sändebud hade blivit lovad. När han alltså hade kommit och inte mottagits av andra än endast den enda släkt som Karl i högsta grad hade förtörnat genom dråpet på deras frände Gozbertus, som han hade befallt skulle dödas, medan alla de övriga undvek att ta emot honom, ansåg han att hans ankomst dit hade varit överflödig och drog sig med sina män omkring hösttiden tillbaka till Frankerriket. Nordmännen, som i tjugo år i följd grymt hade härjat frankernas rikes gränsområden med dråp, mordbränder och plundring på de platser som var tillgängliga med skepp, samlades från de trakter över vilka de i plundringslystnad hade spritt sig, och återvände till sitt fädernesland. Och där uppstod strid mellan Horik, danernas kung, och Gudurm, hans brors son, som dittills hade levt på sjörövarvis sedan han fördrivits från riket av honom, och de slaktade varandra i ömsesidigt blodbad så, att en otalig blandad hop visserligen föll, men av den kungliga ätten ingen blev kvar utom en enda pojke, då Herren hämnades de oförrätter som hans heliga hade lidit och vedergällde motståndarna efter deras gärningar.

## del II, år 855 (MGH s. 45–46) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:855:sv -->

855. I Mainz sägs jorden ha skakat tjugo gånger. En ovanlig oro i luften orsakade på många håll skada genom virvelstormar, oväder och hagelskurar. Många byggnader brändes ned av blixtnedslag, bland dem den helige martyren Kilians basilika, som den 5 juni (Nonis Iuniis), medan prästerskapet höll aftonsången, träffades av ett plötsligt nedslag och sattes i brand; och på ett underbart sätt irrade elden, hängande under husets takpaneler, omkring utan att skada virket ända tills den helige martyrens ben och hela kyrkans skatt hade burits ut oskadda. Även några av klerikerna träffades av blixten och befanns ha fått svåra brännskador på olika ställen på kroppen, medan kläderna var oskadda. Det berättas också att en man i dessa trakter blev så bränd av den himmelska elden att kroppen förtärdes medan kläderna förblev oskadda av elden. Men på åttonde dagen i den följande månaden, när högtiden för samme helige martyrs dödsdag stod för dörren, uppstod plötsligt ett fruktansvärt oväder som helt störtade omkull kyrkans murar, som den himmelska elden tidigare inte hade förtärt; på detta ras följde biskop Gozbalds död, som i tredje månaden därefter, det vill säga den 20 september, slutade detta liv och lämnade sin lärjunge Arn som sin efterträdare. Också kung Ludvig ledde en här mot de mähriska slaverna (Sclavi Margenses), mot deras hertig Rastiz, som hade gjort uppror mot honom, med föga framgång och återvände utan seger, eftersom han föredrog att för tillfället lämna motståndaren, som enligt uppgift var skyddad av en mycket stark vall, hellre än att lida förluster bland sina krigare genom att strida under farliga förhållanden. Hären ödelade ändå en stor del av provinsen genom plundring och bränder och förintade helt en inte ringa skara fiender som ville anfalla kungens läger, men inte ostraffat; ty efter kungens återtåg följde Rastiz efter med sina män och ödelade genom plundring många trakter hos grannarna på andra sidan Donau. I oktober månad, den 17 oktober, fördes under hela natten små eldar likt pilspetsar mycket tätt genom luften mot väster. Kejsar Lothar avsade sig allt han ägde, gick in i Prüms kloster, blev där munk och lade den 29 september av sig den dödliga människan och gick till det eviga livet. Men rikets furstar och stormän, som önskade att hans son Lothar skulle regera över dem, förde honom till Ludvig, östfrankernas kung, hans farbror, i Frankfurt och samtyckte med dennes samtycke och gunst till att han skulle regera över dem.

## del II, år 856 (MGH s. 46–47) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:856:sv -->

856. I februari månad, den fjärde dagen i samma månad, dog Hrabanus, ärkebiskop av Mainz kyrka; honom efterträdde Karl, mer genom kungens och hans rådgivares vilja än genom prästerskapets och folkets samtycke och val. Också Hatto, abbot i Fulda kloster, dog den 12 april; i hans ställe insattes genom brödernas val och kunglig myndighet Thioto, en av munkarna själva. I augusti månad samlade kung Ludvig en här, tog vägen genom sorbernas land, förenade deras hertigar med sig, besegrade dalmaterna i strid, tog gisslan och gjorde dem skattskyldiga; därifrån drog han genom böhmarnas land och tog emot några av deras hertigars underkastelse. Under detta fälttåg omkom grevarna Bardo och Erpf jämte mycket många andra.

## del II, år 857 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:857:sv -->

857. Kung Ludvig höll i februari månad ett samtal i borgen Koblenz (Confluens castellum) med sin brorson Lothar; under fastetiden höll han ett rådsmöte (placitum) i Worms. Normannen Roric, som var föreståndare för Dorestad, förde med sin herre kung Lothars samtycke en flotta in i danernas gränsområden och tog med danernas kung Horics samtycke tillsammans med sina följeslagare i besittning den del av riket som ligger mellan havet och Ejdern. Biskop Otgarius, pfalzgreven (comes palatii) Hruodoltus och Ernustus, son till hertig Ernustus, sändes med sina män till böhmarna och intog borgen (civitas) som tillhörde hertig Wiztrach, vilken sedan många år var upprorisk, sedan Sclavitag, Wiztrachs son, som då utövade tyranni där, hade fördrivits därifrån. När denne hade flytt och begett sig till Rastiz, kom hans bror, som av honom hade drivits ur fäderneslandet och levde i landsflykt hos sorben Zistibor, troget till kungen och insattes som hertig i broderns ställe. En synod hölls också i Mainz omkring den 1 oktober under ordförandeskap av ärkebiskop Karl; där lades bland annat som avhandlades om kyrkorätten fram ett brev från biskop Gunthar av Köln, riktat till biskop Altfrid, i vilket man läste att det den 15 september hade inträffat ett mycket fruktansvärt oväder i Köln; medan hela folket av överväldigande skräck flydde in i Sankt Peters basilika och, medan kyrkans klockor ringde, enhälligt bad om Guds barmhärtighet, hade plötsligt en väldig blixt likt en eldig drake klyvt och trängt in i basilikan och av hela den skaran fällt tre människor till döden, visserligen på olika ställen men med ett och samma slag, nämligen en präst vid Sankt Peters altare, en diakon vid Sankt Dionysius altare och en lekman vid den heliga Marias altare; den hade också med samma stöt slagit omkull sex andra så att de bars ut halvdöda och knappt återhämtade sig. Det berättas att också andra järtecken har inträffat i Trier vid denna tid, vilka jag har underlåtit att skriva om, eftersom jag inte har haft säker underrättelse om dem.

## del II, år 858 (MGH s. 48–53) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:858:sv -->

858. Den 1 januari inträffade en stor jordbävning i olika städer och trakter, men störst i Mainz, där gamla murar rämnade och den helige martyren Albans kyrka skakades så att en mur som föll från gaveln krossade Sankt Mikaels tvåvåniga bönekapell väster om basilikan, med tak och takpaneler, och jämnade det med marken genom sitt fall. I februari månad höll kungen ett samtal i Forabheim med några av sina rådgivare; sedan han därifrån hade utlyst ett rådsmöte och särskilt utsett grevar för detta i en villa i Alamannien som kallas Ulma, tog han emot och hörde biskop Noting och greve Eburhard, sändebud från sin brorson Ludvig; efter mitten av fastan kom han till Frankfurt och firade där påsk. Under tiden kom de sändebud som han hade skickat till sin brorson Lothar och meddelade att denne enligt överenskommelse skulle möta kungen i borgen Koblenz. Men när kungen trodde på hans löften och före böndagarna kom till den överenskomna dagen och platsen, svek Lothar sina löften, och varken kom han själv eller ville sända någon av sina män; han hade nämligen ingått ett förbund med Karl mot kungen, som båda bekräftade med ed. När kungen såg att han hade blivit gäckad, återvände han till Frankfurt, och medan han med sina män överlade och beslutade mycket om rikets nytta, beslöt han då också att tre härar skulle sändas till olika gränser av hans rike: en genom sin äldre son Karlmann mot de mähriska slaverna, mot Rastiz, en annan genom sin yngre son Ludvig mot obodriterna och linonerna, och en tredje genom Thachulf mot sorberna, som vägrade att lyda order, för att han, sedan fiendernas oroligheter utanför hade stillats, lättare skulle kunna ordna rikets styre inåt. Men i juli månad, när härarna hade samlats och ordnats och var redo att ge sig av, drabbade kungen plötsligt mitt på dagen en mycket stor börda av bekymmer. Från väster kom nämligen sändebuden abbot Adalhart och greve Oto och bad honom att genom sin närvaro komma till hjälp för ett folk som var i fara och befann sig i trångmål; om detta inte skedde snabbt och de berövades hoppet om befrielse från hans sida, skulle de med fara för kristendomen behöva söka hos hedningarna det försvar som de inte kunde finna hos sina rättmätiga och rättrogna herrar. De intygade nämligen att de inte längre kunde uthärda Karls tyranni, eftersom han inifrån genom försåtlig grymhet förstörde det som hedningarna utifrån, utan att någon gjorde motstånd eller satte upp en sköld, hade lämnat kvar av dem efter att ha plundrat, tagit fångar, dödat och sålt; och det fanns ingen i hela folket som längre vågade sätta tilltro till hans löften eller eder, eftersom alla förtvivlade om hans godhet. När kungen hörde detta blev han svårt bekymrad; han trycktes nämligen av ett dubbelt trångmål, eftersom han, om han gav efter för folkets önskningar, måste handla mot sin bror, vilket vore ogudaktigt; men om han skonade sin bror, måste han avstå från att befria det folk som var i fara, vilket vore lika ogudaktigt. Till detta kom också en inte ringa mängd bekymmer, nämligen hopens bedömning, som misstänkte att allt som gjordes i ett sådant ärende inte skedde av en önskan att sörja för folket utan enbart av en avsikt att vilja utvidga riket; att detta förhöll sig helt annorlunda än hopens mening gör gällande, det intygar med sanningsenligt tal alla som kände till kungens överläggningar. Försatt i en sådan plåga av bekymmer gav han till slut efter för de visas råd, och samtidigt utrustad med ett rent samvete föredrog han att sörja för de mångas nytta hellre än att samtycka till en enda mans envishet; och han gick sändebudens böner till mötes och lovade att han med Guds hjälp skulle komma till folket, som önskade hans närvaro. Mitt i augusti månad samlade han sitt följe i Worms, drog genom Elsass och kom till Gallien, till en kunglig villa i Karls rike som kallas Ponticona; där kom nästan alla stormän i de trakterna honom till mötes, utom dem som Karl då hade hos sig som försvar, när han kämpade mot nordmännen vid floden Loire. När denne hörde att Ludvig befann sig inom hans rikes gränser, avbröt han belägringen och mötte honom med sin här på en plats som kallas Briacus; och när han såg mängden av östfranker och samtidigt av dem av hans egna som hade sammansvurit sig mot hans tyranni, och insåg att han var underlägsen i styrka och inte kunde drabba samman i strid med broderns trupper utan stor fara för sina män, ställde han visserligen upp krigarna och ordnade dem som till strid, men drog sig själv i hemlighet undan med ett fåtal; och hären, som lämnades kvar på stridsplatsen, gick över till Ludvig när den fick veta att dess anförare hade dragit sig undan. Ludvig stillade folkets iver att förfölja Karl och vände sin flit och omsorg till att ordna rikets angelägenheter, som om han förfogade över fri makt. Och först, förledd av en alltför oförsiktig trygghet, sände han hela härens styrka, som han hade fört med sig från öster, tillbaka till fäderneslandet och satte förgäves sin tillit och sitt hopp till överlöpare och förrädare mot sin egen herre. På deras råd beslöt han också att övervintra där, helt ovetande om den fara som hotade honom och som förbereddes för honom från Karls sida, vars sinne greve Cuonrats söner hade eggat till hämnd för de oförrätter han lidit genom att meddela att Ludvig var obekymrad och att de som hade stannat kvar hos honom av hans egna var få; dem hade han visserligen sänt som sina trogna män för att utforska Karls förehavanden och rapportera dem till honom; men de svek sin trohet, förenade sig med Karl och arbetade med all kraft på hur Ludvig oväntat skulle kunna överväldigas av en stor här. Under tiden meddelades honom att läget i öster vid den sorbiska gränsen (limes) var oroligt, eftersom sorberna, sedan deras hertig vid namn Zistibor, som var honom mycket trogen, hade dödats genom försåt, planerade avfall. Och därför återvände han med all den hast han kunde till sitt rike för att kväva det uppror som hade uppstått. Men Karl återtog efter hans avfärd sitt rikes säte utan svårighet, utan att någon satte sig emot. Inte långt från staden Bingen ligger en villa som kallas Caput-montium, därför att bergen som sträcker sig längs floden Rhens fåra har sin början där, och som folket i förvrängd form brukar kalla Capmunti; där visade en ond ande ett tydligt tecken på sin ondska. Ty först blev han besvärlig för människorna på den platsen genom att kasta stenar och slå på husens väggar som med en hammare; därefter började han tala öppet och röja saker som i hemlighet hade tagits från vissa personer, sedan att så split bland invånarna på samma plats; slutligen eggade han allas sinnen mot en enda man, som om de övriga led sådant för att hans synder krävde det; och för att väcka ännu större hat mot honom brände den onde anden genast ned varje hus som samme man gick in i. Tvungen av nödvändighet bodde han därför med hustru och barn ute på fälten, eftersom alla hans släktingar fruktade att ta emot honom under sitt tak. Men inte ens där fick han vara trygg; ty när han hade samlat in hela sin skörd och lagt den i högar, kom den onde anden oväntat och satte eld på alltsammans. För att kunna blidka grannarnas sinnen, som ville döda honom, visade han sig själv genom glödande järn (ferrum fervens) oskyldig till alla de brott som lades honom till last. Från staden Mainz sändes därför präster och diakoner med reliker och kors för att driva bort den onde anden från den platsen. Men medan de höll litanior och stänkte vigvatten i ett visst hus, där han rasade som mest, kastade den gamle fienden stenar och blodade ned några från samma villa som hade samlats där; ändå upphörde han en kort tid med sina angrepp. Men sedan de som hade sänts dit hade gått därifrån, höll samme fiende sorgliga tal medan många hörde på; ty han nämnde en viss präst vid namn och förklarade att han hade stått under hans kappa i den stund då vigvattnet stänktes i huset. När de korsade sig av fruktan sade samme fiende om denne präst: ”Han är min egen träl; ty den som någon blir besegrad av, dens träl är han också; ty han låg nyligen på min tillskyndan med dottern till förvaltaren för denna villa.” Denna gärning kände ingen dödlig till tidigare, utom de som hade begått detta brott. Det är alltså uppenbart att det enligt sanningens ord inte finns något dolt som inte skall uppenbaras. Med dessa och liknande onda gärningar ansatte den avfällige anden den ovannämnda platsen i tre års tid och upphörde inte förrän han nästan hade förtärt alla byggnader där genom att bränna dem.

## del II, år 859 (MGH s. 53–54) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:859:sv -->

859. Kung Ludvig återvände från Gallien ungefär när våren började och kom till Worms. Medan han genom täta beskickningar med sina sändebud försökte försona sin brors och sin brorsons sinnen med sig och tog emot deras svar genom mellanhänder i ömsesidig rapportering, kom de till slut på överenskommen tid samman, var och en med lika många av sina furstar, som motparten hade namngett, sedan de hade färdats med fartyg till en ö i floden Rhen nära borgen Anternacum, medan vars och ens övriga följe stod kvar på stranden på båda sidor om floden. När man där länge hade fört en växlande och oviss diskussion om det som hade gjorts och det som skulle göras, kom man överens om att gemensamt hålla ett rådsmöte (placitum) vid Basel på hösten, och var och en återvände med sina män hem. Ludvig kunde dock inte utverka åt dem som året innan hade fallit ifrån Karl och blivit hans män de förläningar (honores) som de tidigare hade haft; saken sköts nämligen upp för att avgöras vid det kommande rådsmötet. Under tiden, sedan han hade överlagt med sina män, sände han Thioto, abbot i Fulda kloster, till Rom med försvarande avsikt till sin brorson Ludvig, Italiens kejsare, och till påven (apostolicus) Nicolaus, för att han om möjligt skulle föra deras svar till det överenskomna kungliga rådsmötet. Han mottogs av dem med heder, och när han i allt på förnuftigt sätt hade fritagit kungen från vanrykte för det föregående årets gärningar, återvände han stärkt av ett påvligt brev och kom till kungen vid Bodensjön (lacus Brigantinus), när denne redan hade återvänt från platsen för det nämnda rådsmötet, eftersom ingen av kungarna hade mött honom på den överenskomna dagen eller platsen för mötet. När han i allt hade gjort kungen till lags beträffande sin beskickning, fick han lov och återvände till sitt eget kloster. Staden Mainz med de platser som gränsar till den plågades under hela årets lopp av en väldig jordbävning. Probus, en from präst, vars kyska vandel och iver för den heliga läran gav glans åt Mainz kyrka, dog den 25 juni; men eftersom det är för långt att i alla detaljer berätta hur han i den nämnda kyrkan utan leda dag och natt slet med fruktbart arbete eller hur han blev allt för alla för att vinna alla åt Kristus, må det inte vara oss förtretligt att åtminstone anförtro några av hans dygder åt minnet i två verser, så att man därav lättare kan förstå de övriga gåvor som Gud skänkt honom: Hur förståndig, ödmjuk, tålig och kysk han var, kan ingen bokstav eller tunga återge.

## del II, år 860 (MGH s. 54–55) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:860:sv -->

860. Vintern var mycket sträng och längre än vanligt och mycket skadlig för grödorna och trädens avkastning; man fann också att blodfärgad snö hade fallit på många ställen. Även Joniska havet frös så till is att köpmännen, som tidigare aldrig färdats annat än med fartyg, då också till häst och med vagnar besökte Venedig med sina varor. Kung Ludvig och hans bror Karl och deras brorson Lothar kom samman med sina stormän i borgen Koblenz och bekräftade var och en med ed fred och ömsesidig trohet sinsemellan; denna eds lydelse var följande: ”Jag, A., skall från och med nu och så länge jag lever vara en hjälpare för denne min bror Karl och mina brorsöner Ludvig och Lothar och Karl, enligt Guds vilja och för den heliga kyrkans ställning, heder och försvar och för vår gemensamma välfärd och heder och för det kristna folkets räddning och fred, som har anförtrotts oss, och för upprätthållandet av lag och rätt och rätt förnuft, så långt Gud har gett mig att veta och förmå och de lyder mig och begär det av mig, med sant råd och efter vad som är förnuftigt och gagneligt möjligt för mig, med uppriktig hjälp till att behålla deras rike, och jag skall inte genom onda råd skada dem till liv eller lemmar eller i deras rike, på det villkoret att de själva ger och håller ett liknande löfte gentemot mig.”

## del II, år 861 (MGH s. 55) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:861:sv -->

861. Kung Ludvig höll ett möte i Regensburg i tredje veckan efter den heliga påsken, vid vilket han berövade Ernustus, den främste bland alla hans stormän, hans offentliga förläningar (publici honores), som skyldig till trolöshet. Även grevarna Uto och hans bror Berengarius och Sigihart samt abbot Waldo jämte några andra avsatte han på samma sätt som medskyldiga i hans trolöshet; av dem drog sig Uto och Berengarius med sin bror Waldo undan till Gallien, till kung Karl, medan de övriga stannade kvar inom fäderneslandet på sin egendom. Även Karlmann, den äldste av kungens söner, planerade omstörtning; han fördrev nämligen de hertigar åt vilka bevakningen av den pannoniska och den karantanska gränsen (limes) hade anförtrotts och ordnade marken (marca) genom sina egna män. Detta oroade inte så lite kungens sinne, eftersom han misstänkte uppror.

## del II, år 862 (MGH s. 55–56) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:862:sv -->

862. Karlmann kom till Regensburg i kraft av eder om fred och säkerhet för honom, och sedan han hade avlagt räkenskap överbevisade han sina motståndare och försonades med sin far, och han bekräftade med ed att han hädanefter inte skulle smida några planer i ond avsikt mot dennes rättmätiga makt. Och Karlmann återvände i frid hem; men kungen begav sig till Mainz och tog där emot sin brorson kung Lothar, som kom honom till mötes för ett samtal. Samma år förde kungen också en här mot obodriterna och tvingade deras hertig Tabomuizl, som gjorde uppror, att lyda order och att ge sin son tillsammans med andra gisslan.

## del II, år 863 (MGH s. 56–61) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:ii:863:sv -->

863. Karlmann, kungens son, som var satt över karantanerna, anklagades i sin frånvaro inför sin far för så många och så stora brott att han med rätta borde ha betraktats som skyldig till majestätsbrott (reus maiestatis), om det som sades mot honom hade kunnat bevisas av anklagarna. Detta oroade kungens sinne så mycket att han själv inför sitt församlade folk förklarade att hans son Karlmann från den tiden och framgent, så länge han själv levde och regerade, aldrig med hans vilja skulle få inneha offentliga förläningar (publici honores). När Karlmann hörde detta avbröt han förskräckt den resa på vilken han hade börjat bege sig till pfalzen och drog sig tillbaka till Kärnten, i avsikt att skydda sig där hos sina män, som han ansåg vara honom trogna, tills faderns vrede lagt sig och han själv genom sanningsenliga mellanhänder hade rentvått sig från det som falskeligen lagts honom till last. Under tiden samlade kungen en här och ryckte fram, till skenet som för att kuva Rastiz, de mähriska slavernas hertig, med hjälp av bulgarerna som enligt ryktet kom från öster, men i själva verket för att angripa sin son hos karantanerna. Denne skulle verkligen för den gången ha försvarat sig, om han inte i sin ovarsamhet hade bedragits genom förräderi av sin greve Gundachar; denne, som hade nästan hela härens styrka hos sig, gick, som för att hindra fienderna vid vadställena över floden Swarzaha, med alla trupperna över till kungen och sattes över karantanerna, så som det tidigare i hemlighet hade lovats honom om han svekfullt bedrog sin herre. Och på detta sätt förtjänade denne ståthållarskapets (praefectura) värdighet. Men Karlmann kom i kraft av furstarnas eder till sin far, obekymrad om de brott som lagts honom till last, eftersom han var oskyldig; och förtröstande på sitt samvetes vittnesbörd visade han sig i allt glad och munter. Vid den tiden dog Karl, ärkebiskop av Mainz kyrka, den 4 juni, och biskopsstolen stod sedan tom under hela året. I Lothars rike samlades också, därför att han hade förskjutit sin rättmätiga hustru och tagit en annan, en synod i Metz med alla hans biskopar utom Hungarius av Utrecht, som hindrades av sjukdom; där var också sändebud från Nicolaus, den romerske påven, närvarande, som hade skickats för att noggrant undersöka samma sak. När ärendet avhandlades där intygade kungen att han hade gjort det han anklagades för på sina biskopars råd och med deras myndighet. Detta förnekade de inte, utan anförde vissa påståenden med sannolika skäl, genom vilka de försökte stödja sakens beskaffenhet, och lät, så som de påvliga legaterna föreslog, nedteckna dem i skrift och sände dem genom Gunthar, ärkebiskop av Köln (Agrippina Colonia), och Theotgaud av Trier, ärkebiskopar i Gallia Belgica, till Nicolaus, påven på den apostoliska stolen, för prövning. Denne sammankallade ett koncilium av biskopar i staden Rom och bannlyste både synoden i Metz och avsatte de biskopar som hade sänts till honom och berövade dem kommunionen: rättvist och kanoniskt, som han själv intygar i sina skrifter; men orättvist, som de försöker fastslå i genskrivelser och påståenden. Därför har jag bedömt att båda parternas skrifter i sin lydelse bör föras in i dessa annaler, och jag överlåter åt läsarens omdöme att avgöra sanningen i saken. Och detta är den apostoliska stolens synodalbeslut: ”Nicolaus, Guds tjänares tjänare, till våra högvördigaste och heligaste bröder, ärkebiskoparna i den germanske kung Ludvigs rike. Det brott som kung Lothar – om man nu verkligen kan kalla den för kung som inte tyglar kroppens begär med något sunt styre utan hellre i slipprig kraftlöshet ger efter för dess otillåtna drifter – har begått mot två kvinnor, nämligen Theutperga och Waltdruda, är uppenbart för alla. Men också att biskoparna Theutgaud och Gundharius länge har varit hans beskyddare och gynnare i en sådan gärning, det berättade för oss nästan hela världen, som från alla håll strömmar samman till de apostoliska trösklarna eller stolen, och även frånvarande skrev just detta till vårt apostoliska ämbete. Detta vägrade vi att tro, så mycket mer som vi inte alls förväntade oss att höra något sådant om biskopar; tills de själva kom till Rom vid konciliets tid och inför oss och den heliga synoden befanns vara sådana som de mycket ofta hade beskrivits av många; så att de fångades av den skrift som de hade undertecknat med egna händer och som de ville att vi skulle bekräfta med vår underskrift, och medan de bemödade sig om att lägga en fälla för de oskyldiga, snärjdes de själva i sina egna försåt. Och så fullbordades genom Guds verk det som läses i Ordspråksboken: Förgäves breder man ut nätet inför de bevingades ögon. De har ju själva blivit bundna och fallit; men vi, om vilka det falskeligen sades att vi hade fallit i detta skändliga dåd, har med Herrens bistånd rest oss och stått upprätt tillsammans med rättvisans förkämpar. Genom den heliga synodens beslut tillsammans med oss är de alltså utan tvivel avsatta i dess närvaro, utestängda (excommunicati) från prästämbetet och skilda från biskopsämbetets styre. Därför må er broderlighet, som håller fast vid kanonernas norm och iakttar dekretens föreskrifter, akta sig för att våga uppta dem som vi har förkastat i prästernas förteckning. Domen om avsättning, som vi har avkunnat mot de nämnda Theutgaud och Gunthar, skall visas nedan jämte de övriga kapitel som vi har kungjort under den heliga konciliets medverkan tillsammans med oss: OM ATT SYNODEN I STADEN METZ, SAMMANKALLAD AV ÄRKEBISKOPARNA THEUTGAUD OCH GUNTHAR, SKALL UPPHÄVAS HELT. KAP. 1. Den synod som nyligen, det vill säga under den mycket fromme kejsar Ludvig i elfte indiktionen i juni månad, samlades i staden Metz av biskopar som föregrep vår dom och som obetänksamt kränkte den apostoliska stolens föreskrifter, dömer vi från då och nu och i evighet att vara ogiltig, och vi fastslår med apostolisk myndighet att den, räknad jämte rövarsynoden i Efesos (Ephesenum latrocinium), för alltid skall vara fördömd, och vi beslutar att den inte skall kallas synod utan benämnas en bordell som gynnar äktenskapsbrytare. AVSÄTTNING AV ÄRKEBISKOPARNA THEUTGAUD OCH GUNTHAR. KAP. 2. Theutgaud av Trier, primas i provinsen Belgica, och Gunthar av Köln (Agrippina Colonia), biskopar, som nu inför oss och den heliga synoden genom framläggande av handlingarna överlämnade en skrift bekräftad med egna händer om hur de hade prövat och dömt i saken om kung Lothar och hans två kvinnor, nämligen Theutperga och Waltdruda, och som med egen mun inför många närvarande försäkrade att de inte hade gjort något mer eller mindre eller annorlunda, och som offentligt med levande röst bekände att de hade kränkt den dom som vår heligaste broder Tado, ärkebiskop av Milano, och våra övriga medbiskopar hade begärt att den apostoliska stolen skulle utfärda mot Ingildrud, Bosos hustru, och som vi, upptända av gudomlig nit, kanoniskt hade avkunnat under hot om bannlysning (anathema) – i allt detta finner vi att de på många punkter har överträtt de apostoliska och kanoniska föreskrifterna och skändligt kränkt rättvisans norm, och vi dömer att de helt skall förbli skilda från varje prästerligt ämbete, och fastslår att de genom den helige Andes dom och den salige Petrus myndighet genom oss är avklädda allt biskopligt styre. Om de efter föregående sedvänja som biskopar skulle våga befatta sig med något av den heliga tjänsten, skall det på intet sätt vara dem tillåtet att ens vid en annan synod ha hopp om återinsättning eller tillfälle till gottgörelse; utan också alla som har gemenskap med dem skall stötas ut ur kyrkan, och särskilt om de, sedan de har fått veta att domen har avkunnats mot de nämnda, försöker ha gemenskap med dem. OM DE ÖVRIGA BISKOPARNA. KAP. 3. Men de övriga biskopar som sägs vara medbrottslingar till eller anhängare av dessa, nämligen Theutgaud och Gundharius, skall, om de i förening med dem har anstiftat uppror, sammansvärjningar eller konspirationer, eller om de genom att hålla fast vid dem har avvikit från huvudet, det vill säga från den salige Petrus stol, hållas bundna av samma fördömelse som de. Men om de förklarar att de hädanefter, själva eller genom sändebud som skickas till oss med deras skrivelser, tänker i enighet med den apostoliska stolen, från vilken det är uppenbart att de har fått biskopsämbetets ursprung, skall de veta att förlåtelse inte skall nekas dem av oss och att de på intet sätt behöver frukta att genom oss förlora sina ämbeten för tidigare förmätenhet eller för de underskrifter som de har gjort i de ogudaktiga handlingarna. OM ENGILDRUD. KAP. 4. Ingildrud, dotter till framlidne greve Mactifred, som har lämnat sin egen man Boso och se, redan i omkring sju år har strövat omkring hit och dit, har vi nyligen jämte hennes gynnare bannlyst i vederbörlig ordning, men på grund av de uppstudsiga har vi beslutat att ännu en gång binda henne med bannlysningens band. Må hon alltså vara helt bannlyst (anathema) av Fadern och Sonen och den helige Ande, den ende och sanne Guden, och av alla heliga fäder och av Guds hela heliga katolska och apostoliska kyrka och av oss, jämte alla sina medbrottslingar, de som har gemenskap med henne och hennes hjälpare; så att, som vi redan har beslutat, om någon vågar ha gemenskap med henne eller gynna henne i något, han, om han är klerk, bunden av samma band skall förlora sitt klerkämbete, medan munkar och lekmän, om de är olydiga mot detta beslut, på samma sätt skall bannlysas. Men om samma kvinna återvänder till sin man eller skyndar till Rom och kommer till den salige Petrus apostoliska stol, skall vi utan tvivel inte neka henne förlåtelse efter tillbörlig gottgörelse. Men under tiden skall hon förbli bunden av det tidigare bannlysningsbandet, med vilket vi har bundit henne förut och nu. Men om någon ovetande har gemenskap med samma Ingildrud när hon särskilt skyndar till eller beger sig till den salige Petrus apostoliska stol i Rom, eller medvetet ger henne hjälp på vägen dit, skall han inte för detta hållas bunden av något band. OM DEN APOSTOLISKA STOLENS DOMAR OCH FÖRBUD. KAP. 5. Om någon föraktar läror, bud, förbud, föreskrifter eller dekret som till gagn har kungjorts av den apostoliska stolens överhuvud för den katolska tron, för den kyrkliga disciplinen, för de troendes tillrättavisning, för syndarnas bättring eller för att förbjuda hotande eller framtida onda ting, han vare bannlyst (anathema).” Men de ovannämnda biskoparna skrev, sedan de hade dömts, följande svar: ”KAP. 1. Till påven Nicolaus från Gundharius och Theotgaud. Fäderna biskoparna och våra bröder medbiskoparna sände oss till dig, och vi gick av fri vilja, nämligen för att, sedan den allmänna beskickningen hade fullgjorts, rådfråga ditt läroämbete särskilt om det som vi gemensamt hade dömt, så som det syntes oss och som kunde vara känt för dem som tillade sitt, och vi visade i skrift de auktoriteter och skäl som vi hade följt, för att din visdom, sedan den hade granskat allt, med faderlig ömhet skulle visa oss vad du ansåg och ville därom och ta hand om oss med broderlig kärlek; och om din helighet fann något bättre, bad vi ödmjukt att du skulle undervisa och lära oss, beredda att gärna omfatta det som du framlade som riktigare och väl styrkt. KAP. 2. Men när vi i tre veckor väntade på ditt svar, gav du oss ingen visshet och ingen lära; endast en dag sade du offentligt att vi enligt påståendena i vår skrift framstod som ursäktliga och oskyldiga. KAP. 3. Men till sist kallades vi och fördes inför dig utan att misstänka något ont; och där, sedan dörrarna hade stängts och en sammansvärjning på rövarvis hade gjorts och en hop av klerker och lekmän hade samlats och blandats, försökte du med våld överväldiga oss bland så många, avskilda med långt avstånd från våra egna, både klerker och lekmän; och utan synod och kanonisk prövning, utan att någon anklagade, utan att någon vittnade och utan att någon skarpsinnig diskussion avgjorde saken eller något bevis genom auktoriteter överbevisade oss, utan bekännelse ur vår mun, i frånvaro av de övriga metropoliterna och stiftsbiskoparna, våra medbiskopar och medbröder, helt utan allas samtycke, ville du efter eget godtycke och i tyrannisk raseri döma oss, sedan någon plötsligt och oväntat hade räckt dig ett litet papper och du tagit på dig lektorns uppgift, medan Anastasius stod vid din sida, en man som en gång som präst hade dömts för ränksmideri och avsatts och bannlysts, genom vars brottsliga lärdom ditt raseri drivs handlöst framåt. KAP. 4. Därför tar vi på intet sätt emot din förvända dom, som är främmande för nit om det rätta, orättvis och oförnuftig, stridande mot de kanoniska lagarna, ja, tillsammans med hela brödraskaran föraktar och förkastar vi den som ett gudlöst och förbannat ord, förgäves uttalat; och med dig, gynnare och gemenskapsbroder till bannlysta och till dem som är förkastade och föraktade av den heliga religionen, vill vi i sanning inte ha gemenskap, nöjda med hela kyrkans gemenskap och broderliga samfund, som du i högmod upphöjer dig över och föraktar och från vilken du skiljer dig, då du genom högfärdens uppblåsthet gör dig ovärdig den. KAP. 5. Genom din lättsinniga förmätenhet har du alltså med din egen dom tillfogat dig själv bannlysningens sår, när du utropade: ”Den som inte håller de apostoliska föreskrifterna, han vare bannlyst”; dessa är du känd för att på många sätt kränka och ha kränkt, då du trampar på och, så långt det står i din makt, gör om intet både de gudomliga lagarna och de heliga kanonerna, eftersom du inte vill följa dina föregångares, de romerska påvarnas, fotspår. KAP. 6. Nu alltså, eftersom vi har erfarit ditt svek och din list och också känner din harm och ditt uppblåsta maktvälde, viker vi inte för dig och ditt högmod, genom vilket du skyndade att krossa oss efter önskan hos våra fiender, som du gynnar; och du skall veta att vi inte är dina klerker, som du skryter och förhäver dig, vi som du borde ha erkänt som bröder och medbiskopar, om högmodet hade tillåtit det. Och detta svarar vi dig, inte okunniga om vårt stånd, utan förvisso tvingade av din oförskämdhet, inte som om vi vore uppretade av den skymf som tillfogats oss, utan upptända av kyrklig nit mot din orättfärdighet, och utan att se till vår ringa person, utan med hela vårt stånd för ögonen, som du försöker göra våld på.” Hit sträcker sig Ruodolfus.

## del III, inledning (MGH s. 62) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:inledning:sv -->

FULDAANNALERNAS TREDJE DEL (MAINZDELEN) (AV MEGINHARDUS) ÅREN 864–887.

## del III, år 864 (MGH s. 62–63) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:864:sv -->

864. Kung Ludvig drog i augusti månad med en stark styrka över Donau och belägrade Rastiz i en borg (civitas) som på detta folks språk kallas Dowina. Men denne, som inte vågade drabba samman med kungens härar och såg att alla möjligheter att fly var honom förvägrade, gav av nöd tvungen gisslan av det slag och i det antal som kungen befallde; dessutom bekräftade han tillsammans med alla sina stormän med ed att han alla dagar skulle hålla tro mot kungen, även om han inte alls höll den. Kungarna och bröderna Ludvig och Karl kom samman vid villan Dusiaca i september månad och ingick ett förbund och förlät varandra allt som genom mänskligt lättsinne eller krigarnas tillskyndan hade gjorts orätt mellan dem, och ansåg att allt det förflutna skulle överlämnas åt glömskan. Som vittnen och påminnare om att detta förbunds överenskommelse skulle hållas okränkt för all tid insattes lämpliga män från båda sidor. Ludvig valde nämligen på Karls sida biskop Hincmar av Reims och greve Engilramm, och Karl på Ludvigs sida ärkebiskop Liutbert och biskop (antistes) Altfrid, för att, om överenskommelsens rättigheter skulle kränkas av någon, det lättare skulle kunna återställas i det tidigare skicket genom att dessa påminde och kallade de tidigare gärningarna till minnes. Biskop Guntharius av staden Köln, driven av ånger över att han hade vågat befatta sig med den prästerliga tjänst som påven hade förbjudit honom, begav sig till Rom, men fann ingen möjlighet till återinsättning eller gottgörelse. Ernust dog. TILLÄGG TILL ANDRA DELEN. 864. Gundharius, biskop av staden Köln, driven av ånger över att han hade inlett en tvist på orättfärdiga grunder mot herr påven, begav sig till Rom för att försonas och bättra sig och kom inför den apostoliske mannen Nicolaus, men fick inte alls förlåtelse.

## del III, år 865 (MGH s. 63–64) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:865:sv -->

865. Ruodolfus, präst och munk i Fulda kloster, som blomstrade som en framstående lärare i nästan alla delar av Germanien och ansågs som en utmärkt historieskrivare och skald och som den förnämste kännaren av alla konster, slöt lyckligt sin sista dag den 8 mars. Samma år dog också greve Ernustus. Och biskop Arsenius, sändebud från påven Nicolaus av staden Rom, sändes till Frankien för att förnya och grundlägga fred och endräkt mellan Ludvig och hans bror Karl och även deras brorson Lothar. Han mottogs med heder av kung Ludvig i den kungliga villan Frankfurt och hedrades med praktfulla gåvor, och sedan de hade kommit överens om ett rådsmöte (placitum) om den ovannämnda överenskommelsen, som skulle hållas i Köln (Agrippina Colonia), drog han vidare till kung Karl i Gallien. Också där mottogs han på underbart sätt av kungen och upphöjdes med kungliga gåvor, och för det överenskomna rådsmötets skull kom han, som vi sade, till Köln, och där kom de två bröderna, nämligen Ludvig och Karl, honom till mötes vid det överenskomna rådsmötet, medan deras brorson Lothar var frånvarande; och sedan han där hade ordnat många saker väl, återvände han i frid till Rom. TILLÄGG TILL ANDRA DELEN. 865. Greve Werinharius, en av frankernas främsta, anklagades inför kung Ludvig för att genom sina uppmaningar ha eggat Rastiz mot honom och berövades sina offentliga förläningar (publici honores). Biskop Arsenius, sändebud från den romerske påven Nicolaus, sändes till Frankien för att förnya fred och endräkt mellan kung Ludvig och hans brorsöner, nämligen Ludvig, Italiens kejsare, och hans bror Lothar. Han kom i juni månad och mottogs med heder av kung Ludvig i Frankfurt; sedan han fått avsked av honom drog han vidare till Gallien och återgav, så som påven hade ålagt honom, drottning Theotperga, som Lothar för länge sedan hade förskjutit, åt samme kung, och befallde att hans frilla (concubina) Waldrata skulle föras till Italien, och han tvingade tolv av samme kungs stormän att med ed bekräfta att Lothar hädanefter skulle behandla Theotperga som drottning, så som en kung behandlar den som är lagligen förenad med honom. Därefter begav han sig till Karls rike, och sedan han där hade ordnat väl många saker, för vilkas skull han hade kommit dit, återvände han till Rom.

## del III, år 866 (MGH s. 64–65) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:866:sv -->

866. Ludvig, kung Ludvigs son, som tog illa upp att kungen hade fråntagit honom vissa förläningar (beneficia) och gett dem åt hans bror Karlmann, blev besvärlig för sin far. Han sände nämligen budbärare genom hela Thüringen och Sachsen, drog till sig alla han kunde och beslöt att göra uppror mot kungen; han tog också grevarna Werinharius, Uto och Berengarius, som hade avsatts av hans far, med i sina rådslag och lovade att han skulle återge dem deras tidigare värdighet. Men han sände också Heimric, anföraren för sitt krigsfolk, till Rastiz och bad enträget att denne inte skulle vägra att bli gynnare av samma sammansvärjning. När kungen fick veta detta lämnade han Karlmann kvar för att skydda Bayern och kom skyndsamt till Frankien, mottogs med heder i Frankfurt av sina män, som strömmade till från alla håll, och släckte lätt den uppkomna sammansvärjningen. Så stor var nämligen den skara av hans trogna som då var med honom att den motsatta sidan utan tvivel hade kunnat bindas, om inte fruktan för hans son hade funnits. Under tiden ville en viss Guntboldus, en av Karlmanns män, strida mot sin herre, men förlorade sin här och kom med nöd undan med livet. Men Ludvig försonades i november månad i Worms med sin far genom förmedling av ärkebiskop Liutbert och andra som älskade fred. Vid den tiden dödades några av ärkebiskop Liutberts män i Mainz sedan ett upplopp hade uppstått; deras död hämnades hårt på upploppets upphovsmän. Några hängdes nämligen i trä, andra fick händer och fötter avhuggna och berövades också ögonens ljus; några lämnade allt sitt och gick i landsflykt i önskan att undkomma döden. Sändebud från bulgarerna kom till kungen i Regensburg och sade att deras kung med inte så lite folk hade omvänt sig till Kristus, och bad samtidigt att kungen inte skulle dröja med att sända lämpliga predikanter av den kristna religionen till dem.

## del III, år 867 (MGH s. 65–66) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:867:sv -->

867. Kung Ludvig biföll bulgarernas begäran och sände biskop Ermenrich med präster och diakoner för att utbreda den katolska tron hos det nämnda folket. Men när de kom dit hade biskopar som sänts av den romerske påven redan fyllt hela det landet genom predikan och dop; därför fick de lov av kungen och återvände hem. Kung Lothar gjorde sitt löfte om drottning Theotperga, som han hade gett påvens legat, om intet, brydde sig inte ett dugg om sina stormäns ed och förenade sig åter i hemlighet med Waldrata, som han hade kallat tillbaka från Italien. Därför sände påven Nicolaus, upprörd av gudomlig nit, brev till kungar och biskopar i olika provinser av den kristna religionen, nämligen Italien, Germanien, Neustrien och Gallien, i vilka han avskilde henne med alla hennes medbrottslingar, de som hade gemenskap med henne och hennes gynnare från den heliga kyrkans gemenskap tills hon hade gjort gottgörelse genom bot. Han sände dessutom ett brev till kung Ludvigs söner om att hedra sina föräldrar. Ruotbert, kung Karls greve, dödades när han tappert stred mot nordmännen vid floden Loire, på sätt och vis en andre Mackabé i våra dagar; om de strider som han förde mot bretonerna och nordmännen hade blivit beskrivna i alla detaljer, skulle de ha kunnat jämställas med Mackabéernas bedrifter. En jordbävning inträffade på mycket många ställen den 9 oktober.

## del III, år 868 (MGH s. 66–67) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:868:sv -->

868. Nicolaus, den romerske påven, sände två brev till Germaniens biskopar, det ena om grekernas ränker, det andra om avsättningen av biskoparna Theotgaud och Guntharius, i vilket han berättar att de hade begått sju dödssynder (capitalia crimina), och därför påminner han om att de aldrig i evighet skulle kunna få sin tidigare värdighet återställd. En synod hölls i Worms i maj månad i närvaro av kung Ludvig, där biskoparna nedtecknade några kapitel om kyrkans nytta och utfärdade passande svar på grekernas dumheter. Kung Lothar begav sig till Rom och bemödade sig med största iver om att förena Waldrata med sig i äktenskap med påven Nicolaus samtycke och gunst; men när han fann att denne redan var död, drog han vidare till Benevento till sin bror Ludvig och bad att denne skulle bli gynnare av denna förbindelse hos Adrianus, som hade efterträtt Nicolaus som påve; men han nådde inte alls det han begärde. Samma år syntes en komet under några nätter; också källor och floder svällde och steg på grund av en alltför stor översvämning av regn och gjorde inte ringa skada på grödor och byggnader på olika ställen. På denna plåga följde också en stor hungersnöd med väldig förödelse för människosläktet i hela Germanien och Gallien.

## del III, år 869 (MGH s. 67–70) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:869:sv -->

869. De slaver som kallas böhmare ansatte bajrarnas gränsområden med täta infall, satte eld på några villor och förde bort kvinnor därifrån som fångar. Mot dem sände kung Ludvig under tiden beskyddare för de trakterna, tills han själv vid lämplig tid skulle gripa till vapen mot avfällingarna för att hämnas sina mäns oförrätter. Karlmann drabbade två gånger samman med Rastiz härar och segrade, och tog därifrån inte ringa byte, som han själv berättade i ett brev som han sände till sin far. Sorberna och siuslerna förenade sig med böhmarna och de övriga grannarna runt omkring, överskred thüringarnas gamla gränser, ödelade mycket många platser och dödade några som oförsiktigt drabbade samman med dem. Grundacar, Karlmanns vasall (vassallus), som med många menederier och svekfulla ränker ofta hade varit trolös mot kung Ludvig och hans söner och hade övergett sin egen herre och gått över till Rastiz, dödades när han på Catilinas vis ville strida mot fäderneslandet. När Karlmanns anförare närmade sig stridsplatsen sägs han ha sagt till dem som han av Rastiz hade satts över: ”Strid tappert och skydda ert fädernesland; ty jag kommer inte att vara er till nytta i denna strid, eftersom den helige Emmeram och de övriga helgonen, vid vilkas reliker jag svor att jag skulle hålla tro mot kung Ludvig och hans söner, håller min sköld och mitt spjut och trycker ned mina armar och håller mig fast, bunden från alla håll som med remmar, så att jag inte ens förmår föra handen till munnen.” Medan den olycklige sade detta, kom våra över honom och han stupade, sedan Herren hade gett honom en lön som var hans trolöshet värdig. När detta berättades för kungen, befallde han att alla gemensamt skulle lova Gud, medan också klockorna i alla kyrkor i Regensburg ringde, för den utplånade fiendens undergång. Kung Lothar, som ville återvända till sitt rike utan att ha uträttat det ärende för vars skull han hade kommit till Rom, dog i den italienska staden Piacenza i juli månad, och mycket många av hans stormän omkom på samma resa. I augusti månad samlade kung Ludvig sina trupper och delade hären i tre delar: sin namne sände han nämligen med thüringarna och sachsarna för att kuva sorbernas fräckhet, och bajrarna befallde han att vara till hjälp för Karlmann, som ville strida mot Zuentibald, Rastiz brorson, medan han själv behöll frankerna och alamannerna hos sig för att strida mot Rastiz. Men när det redan var dags att bryta upp, började han bli sjuk; av nöd tvungen satte han därför Karl, den yngste av sina söner, över samma här och anbefallde sakens utgång åt Herren. När denne med den här som anförtrotts honom kom till Rastiz obeskrivliga befästning, olik alla de äldsta, brände han i förtröstan på Guds hjälp alla murar (moenia) i den trakten och plundrade med sina män allt han fann gömt i skogarna eller nedgrävt på fälten, och tvingade alla som drabbade samman med honom att fly eller dödade dem. Inte mindre härjade Karlmann Zuentibalds, Rastiz brorsons, rike med eld och svärd; och sedan hela trakten hade ödelagts, möttes bröderna Karl och Karlmann och gladde sig över den seger som himlen hade gett dem. Under tiden drabbade deras bror Ludvig samman med sorberna och tvingade först, sedan några hade dödats, fienderna att vända ryggen till; därefter, sedan inte ringa mängd av dem hade fällts och böhmarna, som sorberna hade lejt mot betalning, dels hade dödats, dels skamligt återvänt hem, tog han emot de övrigas underkastelse. Medan detta utspelade sig på olika ställen, hölls kung Ludvig kvar i den bayerska staden Regensburg av en svår sjukdom, så att läkarna misströstade om att han skulle kunna återfå hälsan. Därför fördelade han allt guld och silver som kunde hittas i hans skattkammare till olika kloster och delade ut det åt de fattiga; därigenom förtjänade han också att botas av den himmelske läkaren, åt vilken han anbefallde sig själv och allt sitt. Men kung Karl, som fick veta om sin bror Ludvigs sjukdom, inkräktade på Lothars rike och ordnade det efter sitt behag, och dem från samma rike som inte ville komma till honom berövade han offentliga och privata egendomar; han följde också onda mäns råd och befallde att diademet skulle sättas på hans huvud av stadens biskop i staden Metz och att han skulle kallas kejsare och augustus, som om han skulle besitta två riken. Men alla kung Ludvigs söner återvände, sedan de framgångsrikt hade utfört sina uppgifter på olika ställen, i triumf utan förluster bland sina krigare. Böhmarna bad att Karlmann skulle ge dem handslag (dextrae), och fick det.

## del III, år 870 (MGH s. 70–72) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:870:sv -->

870. Kung Ludvig, som tillfrisknade från sin sjukdom, kom i februari månad, vid den heliga Marias rening, till Frankfurt, en villa i hans rike, och där tog han under sitt herravälde emot mycket många av Lothars stormän, som länge hade väntat på honom, och återgav dem den förläning (beneficium) som Karl hade fråntagit dem. Några som tidigare hade varit med Karl övergav honom också och kom till Ludvig. Liutbert, ärkebiskop på Mainz stol, begav sig med några av sina suffraganer till Köln och vigde på kung Ludvigs befallning och genom hela prästerskapets och folkets val, även mot Karls vilja, prästen Willibert till biskop i Guntharius ställe. Zuentibald, Rastiz brorson, som såg till sin egen nytta, överlämnade sig åt Karlmann tillsammans med det rike som han innehade. Därför blev Rastiz våldsamt vred, lade i hemlighet försåt för sin brorson och planerade att döda honom vid ett gästabud, när han inte misstänkte något ont; men genom Guds nåd befriades han från dödsfaran. Ty innan de som skulle döda honom hade kommit in i huset, reste han sig från gästabudets plats, sedan någon som kände till samma svek hade gett honom ett tecken, och undgick det förberedda försåtet genom att låtsas roa sig med falkar. Men när Rastiz såg att hans plan var avslöjad, förföljde han sin brorson med krigare som för att gripa honom; men genom Guds rättvisa dom fångades han själv i den snara som han hade lagt ut: ty han grips av samme brorson, binds och förs fram till Karlmann; av denne sändes han till Bayern under bevakning av krigare, så att han inte skulle komma undan, och stängdes in i fängelse för att hållas där tills han kunde föras inför kungen. Men Karlmann drog in i hans rike utan att någon gjorde motstånd och tog emot underkastelse från alla borgar (civitates) och befästningar (castella); och sedan riket hade ordnats och fördelats genom hans män, återvände han berikad med den kungliga skatten. Kung Ludvig firade böndagarna och pingst i villan Bisestat nära Worms. Därifrån inbjöds han av Karl till ett samtal och begav sig i juni månad västerut; men under resan befann han sig i ett loft (solarium), och när byggnaden rasade föll han själv också ned och fick svåra krosskador på kroppen. Han låtsades ändå vara frisk och höll samtalet med Karl, och sedan de hade delat Lothars rike mellan sig återvände han till Aachen; där låg han sjuk i flera dagar. I Mainz glödde under några nätter hela luften av rodnad, som om den vore översköljd med blod; också andra järtecken sågs under samma dagar på himlen. Ty moln av olika färg steg under tre nätter i följd upp från norr, och andra kom däremot från öster och söder; ett moln steg en natt upp från norr, ett annat kom däremot från öster och söder, och de sände oavbrutet eldiga pilar mot varandra; och när de till slut möttes högst uppe på himlen och blandade sig med varandra som härar i strid, ingav de dem som såg det inte ringa fruktan och samtidigt förundran; alla bad dock att järtecknen måtte vändas till det goda. Själva staden skakades också två gånger av jordbävning; det berättas också att några som bärgade skörden i Wormsgau (pagus Wormacensis) dog på grund av solens hetta, som var tyngre än vanligt; mycket många omkom också genom att drunkna i floden Rhen. Men en kvinna bakade också bröd till försäljning på den helige Laurentius högtid, medan de andra skyndade till kyrkan; när hon av sina grannar uppmanades att ge en så stor dag dess heder och gå till kyrkan, ville hon inte avstå från att för vinnings skull slutföra det påbörjade arbetet. Men när hon hade satt den jordiska vinsten före helgonens vördnad och efteråt hade satt in i ugnen bröd formade av samma mjöldeg, av vilken hon tidigare hade gjort vackra bröd, fann hon plötsligt att de var svartare än bläck. Förvirrad sprang hon därför ut och berättade öppet för alla som var där om den synd som hon hade begått genom att överträda en så stor högtid och om den förlust som hon hade lidit genom att bröden förstördes. En boskapspest som rasade mycket våldsamt på några ställen i Frankien vållade också många oersättlig skada. En synod hölls också i staden Köln på kung Ludvigs befallning den 26 september, under ordförandeskap av provinsernas metropolitbiskopar, Liutbert av Mainz, Bertulf av Trier och Willibert av Köln, tillsammans med Sachsens övriga biskopar. När de där hade avhandlat mycket som gällde kyrkans nytta, invigde de också Sankt Peters kyrka, som dittills inte hade blivit invigd. Det berättas också att man samma natt, när basilikan skulle invigas, hörde onda andars röster som talade med varandra och djupt beklagade att de måste drivas ut från de säten som de så länge hade besatt. Medan kung Ludvig dröjde kvar i pfalzen i Aachen, kom sändebud till honom från kejsar Ludvig från Italien och samtidigt från påven Adrianus; han tog emot dem och gav dem avsked. Och strax därefter drog han därifrån och begav sig omkring den 1 november till Bayern; där höll han ett samtal med sina män och befallde att Rastiz, bunden med en tung kedja, skulle föras fram till honom, och sedan denne genom frankernas, bajrarnas och slavernas dom – slaverna som var närvarande från olika provinser och förde gåvor till kungen – hade dömts till döden, befallde han att han endast skulle berövas ögonens ljus.

## del III, år 871 (MGH s. 72–75) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:871:sv -->

871. Ludvig och Karl, kung Ludvigs söner, tog illa upp när de genom ett ryktes spridning hörde att en viss del av frankernas rike, som kungen genom testamente hade tilldelat dem att inneha efter hans död, skulle tas ifrån dem och ges åt deras bror Karlmann; de samlade en inte ringa skara, besatte Speyergau (pagus Spirensis) och planerade att göra uppror mot kungen. När kungen fick veta detta, begav han sig från Bayern och kom till Frankfurt den 1 februari, och genom att sända budbärare försökte han försona sina söners sinnen med sig. Men när budbärarna fram och tillbaka länge hade arbetat utan att kunna föra saken till ett resultat, kom man till slut överens om ett rådsmöte (placitum), som sköts upp till maj månad, och sedan freden hade bekräftats med ed från båda sidor drog sig kungen tillbaka till Bayern, medan hans söner begav sig till de områden som tilldelats dem. Zuentibald, Rastiz brorson, anklagades inför Karlmann för trolöshet och sattes i förvar. Men de mähriska slaverna (Sclavi Marahenses), som trodde att deras hertig hade omkommit, satte en präst vid namn Sclagamar, en släkting till samme hertig, till furste över sig och hotade honom med döden om han inte åtog sig hertigdömet över dem. Av nöd tvungen gav han dem sitt samtycke och försökte föra krig mot Karlmanns hertigar Engilscalc och Willihelm och driva ut dem från de borgar (civitates) som de hade besatt. Men de stred mot fienden med samma iver, fällde några av hans här och tvingade honom att fly. Kung Ludvig kom i maj månad enligt det överenskomna rådsmötet till villan Tribure; och där retade han sina söners sinnen till vrede på grund av bländningen av en sachsare, så att de inte ville komma till samtal med honom; den som hade bländats var nämligen greve Heimrichs vasall (vassallus). Men kungen följde efter sönerna, som drog därifrån, till villan Gerinesheim, fick med nöd och näppe dem att komma till samtal med honom och lugnade dem på något sätt med milda ord och löften om förläningar (beneficia); därefter begav han sig i juni månad västerut och reste genom de områden som hörde till honom. Under tiden, eftersom ingen hade kunnat bevisa de brott som lagts Zuentibald till last, släpptes denne av Karlmann och hedrades med kungliga gåvor, och han återvände till sitt rike och förde med sig Karlmanns här, som för att besegra Sclagamar; så hade han nämligen svekfullt lovat Karlmann om han fick återvända till fäderneslandet. Men så som vanära brukar följa dem som är oförsiktiga och förlitar sig på sig själva, så gick det för den hären; ty medan de övriga slog läger gick Zuentibald in i Rastiz gamla stad (urbs), och genast svek han på slaviskt vis sin trohet, glömde sin ed och vände sina krafter och sin iver inte till att besegra Sclagamar utan till att hämnas den skymf som Karlmann hade tillfogat honom. Slutligen anföll han med en stor här bajrarna i lägret, när de inte misstänkte något ont och var mindre på sin vakt, och grep många av dem levande, medan nästan alla de övriga dödades, utom de som förståndigt nog redan tidigare hade dragit sig undan från lägret; och hela norikernas glädje över många tidigare segrar vändes i sorg och klagan. När Karlmann hörde detta blev han mycket förskräckt över sin härs undergång, och av nöd tvungen befallde han att all gisslan som fanns i hans rike skulle samlas och återlämnas till Zuentibald; och med nöd och näppe fick han därifrån tillbaka en enda man vid namn Ratbodo, halvdöd. I augusti månad höll kung Ludvig ett samtal med sin bror Karl nära floden Maas; men inte heller där kunde han försona sina söner med sig; de ville nämligen inte komma till samtal med honom på grund av uppskovet med de förläningar som hade lovats dem. Men när ett falskt rykte hade spritts om att Ludvig, Italiens kejsare, hade dödats genom försåt av Adalgisus, hertig av Benevento, och kungen sorgsen återvände från pfalzen i Aachen till de östra delarna av sitt rike, kom hans söner genast honom till mötes, och sedan de hade fått vissa förläningar av honom försonades de med kungen utan någon svårighet. Kungen höll i oktober månad ett samtal med sina män i Frankfurt; därifrån begav han sig till Bayern och sände beskyddare för sina områden mot böhmarna, som förberedde ett infall i hans rike, nämligen biskop Arn och greve Ruodolt och andra med dem. Men motståndarna omgav en viss plats med en mycket stark vall och gjorde en smal väg vid själva ingången, nämligen som ett försåt för dem som bevakade gränserna, så att om någon av dem råkade komma dit, han skulle dödas på själva den smala vägen utan att kunna vika av någonstans. Under tiden firade de mähriska slaverna bröllop och förde hem dottern till en hertig bland böhmarna; när de ovannämnda männen, det vill säga Arn och de andra som var med honom, fick veta detta, förföljde de genast motståndarna beväpnade. Men dessa kom ovetande på flykten till den nämnda vallen; och där lämnade de på grund av platsens trånghet hästar och vapen kvar och kom nakna med nöd och näppe undan. Men våra män kom dit och fann 644 hästar med betsel och sadlar och lika många sköldar, som de flyende hade lämnat kvar; och sedan de hade tagit detta utan att någon gjorde motstånd, återvände de glada till lägret.

## del III, år 872 (MGH s. 75–77) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:872:sv -->

872. I januari månad omkring trettondagen kom sändebud från Basilius, grekernas kejsare, med gåvor och brev till kung Ludvig i Regensburg och överlämnade till honom bland andra gästgåvor en kristall av underbar storlek, smyckad med guld och dyrbara ädelstenar, jämte en inte ringa del av det frälsningsbringande korset; de mottogs med heder och fick ett passande svar och återvände hem. Mitt i fastan höll kungen ett allmänt möte i villan Forahheim och försonade sina söner, som var oeniga sinsemellan om rikets delning, och angav klart vilken del var och en skulle skydda efter hans död. Där bekräftade också hans söner Ludvig och Karl med ed inför hela hären att de skulle hålla tro mot honom under hela sin livstid. Därifrån återvände kungen till Bayern och firade påsk. I maj månad sände han thüringar och sachsare mot de mähriska slaverna; eftersom de inte hade kungen med sig och inte ville vara eniga sinsemellan, vände de därför ryggen åt fienderna och återvände skamligt efter att ha förlorat mycket många av sina män; det berättas till och med att några grevar som flydde på detta fälttåg blev slagna av kvinnorna i den trakten och nedslagna från hästarna till marken med käppar. Åter sändes några från Frankien till Karlmanns hjälp mot de ovannämnda slaverna; andra sändes mot böhmarna. Dessa, i förtröstan på Guds hjälp, drev fem hertigar, vilkas namn är dessa: Zuentislan, Witislan, Heriman, Spoitimar, Moyslan, Goriwei, som med en mycket stor skara försökte göra uppror mot dem, på flykten och dödade somliga, sårade andra; några dränkte de också i floden Fuldaha; men de som kunde komma undan tog sin tillflykt till borgarna (civitates). Därefter, sedan en inte ringa del av den provinsen hade härjats, återvände de oskadda. På detta fälttåg hade ärkebiskop Liutbert befälet. Men de som sändes till Karlmanns hjälp, det vill säga biskop Arn och Sigihartus, abbot i Fulda kloster, återvände med stor svårighet efter att ha förlorat mycket många av sina män, fastän de hade stridit tappert och trängt fienderna hårt. Men medan Karlmann utövade dödande och mordbrand bland mährarna, sände Zuentibald en talrik här, överföll bajrarna som hade lämnats kvar för att skydda fartygen vid stranden av floden Donau (Hister), och dödade somliga, dränkte andra i floden och förde andra bort som fångar; och ingen kom därifrån undan utom Embricho, biskop av staden Regensburg, med ett fåtal. Hela sommaren var mycket skadlig genom hagel och olika oväder; ty haglet ödelade grödorna på mycket många ställen; också förfärande åska och blixtar hotade nästan dagligen de dödliga med undergång, och det berättas att människor och dragdjur på olika ställen dödades och förvandlades till aska av deras mycket kraftiga nedslag. Också Sankt Peters kyrka i Worms förtärdes av himmelsk eld och murarna störtade helt samman. Men också en jordbävning skakade staden Mainz den 3 december i första timmen. Kungen ordnade bajrarnas land och kom till Frankfurt i december månad och firade där Herrens födelse.

## del III, år 873 (MGH s. 77–81) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:873:sv -->

873. I januari månad beslöt han att på den ovannämnda platsen hålla ett rådsmöte (placitum) om sitt rikes tillstånd och nytta med sina män, som kom samman från alla håll; och där visades genom Herrens verk hans godhet på ett storartat sätt och somligas ondska, som lade försåt för honom, blottades. Ty när han den 26 januari hade gått in i rådssalen (curia), angrep i hans och hans stormäns närvaro, nämligen biskoparnas och grevarnas, en ond ande hans yngste son Karl och plågade honom svårt, så att han med nöd kunde hållas fast av sex mycket starka män; och det med full rätt. Ty den som ville bedra kungen, som var utvald och insatt av Gud, blev själv bedragen; den som rådslog om att i försåt lägga snaror för sin far föll själv i djävulens snaror, för att han av själva den djävulska plågan skulle lära att det inte finns något råd mot Gud. Men kungen och alla som var med honom blev djupt bedrövade och fällde tårar. Och när han fördes till kyrkan för att biskoparna skulle be Herren om hans hälsa, skrek han än med svag, än med stark röst och hotade att bita dem som höll honom med öppen mun. Kungen vände sig därför till sin namne och sade: ”Ser du, min son, under vems herravälde ni ställer er, du och din bror, när ni tänker smida något ont mot mig? Nu kan du förstå, om du inte ville förut, att det enligt sanningens ord inte finns något dolt som inte skall uppenbaras. Bekänn därför dina synder och gör bot och be Gud ödmjukt att de må förlåtas dig. Också jag skänker dig, så långt det står i min makt, förlåtelse.” Men samme Karl berättade, sedan djävulens angrepp hade lagt sig, med levande röst medan många hörde på, att han hade blivit överlämnad åt den fientliga makten lika många gånger som han hade gått in i en sammansvärjning mot kungen. Karl, Galliens tyrann, lade bort all faderlig barmhärtighet och befallde att hans son Karlmann, som var insatt i diakonämbetet, skulle bländas. Sedan fastedagarna var över och påskveckan avslutad, drog kungen från Frankfurt och höll ett rådsmöte i villan Bisestat nära Worms och satte sina söner, nämligen Ludvig och Karl, att höra vars och ens sak; och allt som de inte själva kunde avgöra skulle de förbehålla faderns dom. Därav hände det att, sedan klagomålen från dem som kom från alla håll hade avgjorts lagligen, var och en återvände glad hem. Dit kom också sändebud från danernas kung Sigifrid för att sluta fred vid gränserna mellan dem och sachsarna, och för att köpmännen från båda rikena skulle kunna fara över till varandra, föra med sig varor och köpa och sälja i frid; allt detta lovade kungen att det skulle stå fast från hans sida. Också en viss man från Alamannien vid namn Berehtrammus, som året innan hade gripits hos de mähriska slaverna, släpptes av Zuentibald och kom till kungen och framförde det budskap som samme hertig hade ålagt honom, så som han tidigare, bunden av ed, hade lovat att han skulle göra. Därifrån kom kungen omkring den 1 maj till Mainz, färdades med fartyg längs floden Rhens fåra och begav sig till pfalzen i Aachen; där höll han ett hemligt samtal med sina män och tog under sitt herravälde emot Rorich, som kom till honom i kraft av gisslan. Därefter, när han i augusti månad hade hållit ett allmänt möte i Metz (urbs Mediomatricorum), sände också Halbdeni, kung Sigifrids bror, sina budbärare till honom och begärde detsamma som hans bror hade begärt, nämligen att kungen skulle sända sina sändebud till floden som heter Ejdern (Egidora), som skiljer dem och sachsarna åt, och att de skulle möta dem och bekräfta en fred som skulle stå fast från båda sidor för all tid. Samma budbärare överlämnade också till kungen som gåva ett svärd med fäste av guld och bad enträget att kungen skulle värdigas betrakta deras herrar, nämligen de ovannämnda kungarna, som söner, och att de ville vörda honom som en far alla sina livsdagar. De svor också enligt sitt folks sed vid sina vapen att ingen hädanefter från deras herrars rike skulle oroa kungens rike eller tillfoga någon skada där; allt detta tog kungen tacksamt emot och lovade att han skulle göra det som begärts. När de hade återvänt till sitt fädernesland, drog kungen genom Elsass och kom till Strasbourg; och där gick han över floden Rhen och begav sig till Bayern. Samma år inträffade en svår hungersnöd i hela Italien och Germanien, och många omkom av svält. Men vid tiden för den nya skörden drabbade en plåga av ett nytt slag, som för första gången sågs bland frankernas folk, det germanska folket inte så lite, eftersom synderna krävde det. Ty insekter (vermes) likt gräshoppor, som flög med fyra vingar och hade sex ben, kom från öster och täckte hela markens yta som snö och ödelade allt som var grönt på åkrar och ängar. De hade en bred mun och en utsträckt tarm och hade två tänder hårdare än sten, med vilka de kunde gnaga sönder trädens segaste bark. Deras längd och tjocklek var som en mans tumme; och de var i så stor mängd att de på en timme om dagen förtärde hundra tunnland (iugera) gröda nära staden Mainz. När de flög beslöjade de hela luften över en sträcka av en mil (miliarium) så att solens glans knappt syntes för dem som befann sig på marken; några av dem som dödades på olika ställen befanns ha hela ax med korn och agnar i sig. Och när några hade dragit vidare västerut, kom andra efter, och under två månaders tid gav de nästan dagligen genom sin flykt ett förfärligt skådespel för dem som såg det. I Italien, i Brescias område (pagus Brixiensis), berättas att det regnade blod från himlen i tre dagar och tre nätter. I juni månad förde en viss nordman av kunglig släkt, Hruodolfus, som ofta hade ödelagt Karls rike med plundring och bränder, en flotta in i kung Ludvigs rike, nämligen till Albdags grevskap (comitatus), och sände budbärare och befallde invånarna på den platsen att betala skatt till honom. När de svarade att de inte var skyldiga att betala skatt till någon annan än kung Ludvig och hans söner och att de på intet sätt skulle ge honom sitt samtycke i denna sak, blev han våldsamt vred och svor i sitt högmod att han, sedan alla män hade dödats, skulle föra bort kvinnorna och de små barnen med all deras egendom i fångenskap, ovetande om den hämnd som skulle följa honom från himlen. Och genast drog han in i deras land och började krig mot dem. Men de åkallade Herren, som ofta hade befriat dem från fiender, och gick beväpnade mot den mycket fientlige fienden, och när striden hade börjat föll Ruodolfus själv först och med honom åttahundra män; men de övriga, eftersom de inte kunde fly till fartygen, sökte skydd i en byggnad. Friserna belägrade den och överlade med varandra om vad de borde göra med dem; och när olika män hade sagt olika saker, talade en nordman, som hade blivit kristen och länge hade umgåtts med samma friser och var anförare i denna strid, till de övriga på detta sätt: ”Gode stridskamrater, det räcker för oss att ha stridit hittills, ty att vi, som är få, nu har segrat över mycket många fiender, skall inte tillskrivas våra krafter utan Guds nåd. Ni vet också att vi är mycket trötta och att mycket många av oss är svårt sårade; men de som gömmer sig här inne befinner sig i förtvivlan. Om vi börjar strida mot dem, kommer vi inte att besegra dem utan en blodig seger; men om de visar sig starkare – ty stridens utgång är växlande – kanske de, sedan vi har besegrats, drar bort i trygghet för att åter vålla skada. Därför synes det mig klokare att vi tar gisslan av dem och låter några av dem gå oskadda till fartygen och under tiden behåller gisslan, tills de sänder alla de pengar som de har kvar i fartygen, men sedan de först har svurit en ed att de aldrig mer skall återvända till kung Ludvigs rike.” De övriga samtyckte därför till hans råd, och sedan de tagit gisslan lät de några gå till fartygen. Men dessa sände mycket stora pengar och fick tillbaka den gisslan som de hade gett, men, som jag sade, sedan de först hade svurit en ed att de aldrig mer skulle återvända till kung Ludvigs rike. Och därefter drog de bort från de gränsområdena med stor förvirring och till sin egen skada, till och med utan anförare. I november månad kom ärkebiskop Agathon, sändebud från grekernas kejsare Basilius, med brev och gåvor till kung Ludvig i Regensburg för att förnya den tidigare vänskapen; kungen tog emot honom med heder och gav honom avsked. Thachulfus, greve och hertig över den sorbiska gränsen (limes), dog i augusti månad.

## del III, år 874 (MGH s. 81–83) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:874:sv -->

874. Vintern var mycket sträng och längre än vanligt; också en omätlig snö som föll oavbrutet från den 1 november till vårdagjämningen var ett stort hinder för människorna att bege sig till skogarna och samla ved. Därav hände det att inte bara djur utan också mycket många människor omkom av köld. Men också Rhen och Main frös till is och gick under lång tid att beträda under de vandrandes fötter. Sorberna och siuslerna och deras grannar föll ifrån efter Thachulfus död; deras fräckhet kuvade ärkebiskop Liutbert och Ratolfus, Thachulfus efterträdare, som i januari månad drog över floden Sala, genom plundring och bränder utan strid, och de tvingade dem tillbaka under den tidigare tjänsten. Samma månad höll Ludvig den yngre ett hemligt samtal hos de heliga Marcellinus och Petrus med några av sin fars rådgivare, vilket drog kungen från Bayern till Frankien. Han kom nämligen omkring den 1 februari till Frankfurt och rådslog där med sina trogna om endräkt och rikets tillstånd. Men under fastedagarna, när han hade lagt bort de världsliga angelägenheterna och ägnade sig åt bön, såg han en natt i sömnen sin fader kejsar Ludvig i trångmål, och denne talade till honom på latin på detta sätt: ”Jag besvär dig vid vår herre Jesus Kristus och vid det tredubbla majestätet att du räddar mig från dessa plågor, i vilka jag hålls fången, så att jag till slut någon gång kan få det eviga livet.” Förskräckt av denna syn sände han brev till alla kloster i sitt rike och bad enträget att de genom sina böner hos Herren skulle gå i förbön för en själ som befann sig i plågor. Därav ges att förstå att den nämnde kejsaren, fastän han hade gjort mycket som var lovvärt och behagligt för Gud, ändå lät mycket som stred mot Guds lag ske i sitt rike. Ty om han, för att förbigå det övriga, manligen hade motstått nikolaiternas kätteri och hade bemödat sig om att iaktta ärkeängeln Gabriels förmaningar, som abbot Einhart hade sammanfattat i tolv kapitel och överlämnat till honom för att läsas och följas, hade han kanske inte lidit sådant. Men eftersom Gud, som det står skrivet, inte låter någon synd bli ostraffad, och enligt aposteln inte bara de som gör sådant utan också de som samtycker till dem som gör det är värda döden, ålades han med rätta att sona straff, han som, medan han kunde, inte ville rätta de förvillelser som begicks av dem som anförtrotts honom, inte ens när han blev förmanad. Kung Ludvig begav sig under påskveckan till Fulda kloster för att be och höll, när han hade återvänt därifrån, ett allmänt möte i villan Tribure. Därifrån drog han över de noriska Alperna till Italien och höll ett samtal med sin brorson Ludvig och den romerske påven Johannes inte långt från staden Verona. Och när han återvände därifrån talade han med sina söner Karlmann och Ludvig i villan Forahheim och tog där emot sändebud från Zuentibald, som bad om fred och lovade trohet. Ledare för denna beskickning var prästen Johannes från Venedig, som också, för att kungen skulle tro honom utan något tvivel, bekräftade med ed allt han sade i ord, nämligen att Zuentibald skulle förbli kungen trogen alla sina livsdagar och betala den tribut (census) som kungen fastställde varje år, om han bara fick handla i lugn och leva i frid. Kungen hörde också böhmarnas budskap och gav dem avsked och drog sig därefter tillbaka till Bayern. I juli månad kom han från Bayern till Frankfurt, och strax därefter drog han därifrån, gick ombord på fartyg vid villan Biburg och färdades till pfalzen i Aachen; och sedan han hade tillbringat inte så kort tid där, återvände han till slut i december månad, efter ett samtal med sin bror Karl vid Sankt Lantbert, till Frankien och kom till Mainz den 20 december och därifrån till Frankfurt och firade där Herrens födelse. Detta år, då hungersnöd och pest rasade i hela Gallien och Germanien, förtärdes nästan en tredjedel av människosläktet. Också drottning Hemma drabbades av förlamning och förlorade talförmågan.

## del III, år 875 (MGH s. 83–85) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:875:sv -->

875. Kung Ludvig övervintrade i Frankfurt och begav sig efter påsk till Bayern för att besöka drottningen. När han återvände därifrån kom han omkring den 1 juni till Tribure och höll där ett allmänt rådsmöte (placitum). Då uppstod ett inte ringa upplopp mellan franker och sachsare, och om inte Ludvig den yngre snabbt hade ingripit med sina män, skulle de redan med dragna svärd ha huggit ned varandra i ömsesidigt dödande. En komet syntes den 6 juni i den norra delen av himlen i nattens första timme, gnistrande mer än vanligt och spridande sitt hår, och genom sitt framträdande förebådade den en häpnadsväckande, ja beklagansvärd händelse som snart följde, även om man fruktar att den ännu, eftersom våra synder kräver det, betecknar svårare ting. Ty en villa i pagus Nitensis vid namn Asgabrunno, belägen långt från floder och strömmar, blev nästan utplånad av en plötslig översvämning av regn, och åttioåtta människor av båda könen omkom där. Ty när människorna på samma plats den 3 juli hade gått till sängs utan att misstänka något ont, föll på ett ögonblick så mycket regn från himlen att det ryckte upp med rötterna alla träd och vinstockar som det träffade i samma villa, störtade byggnaderna helt omkull och förstörde dragdjur och boskap med allt som fanns i husen. Också samma villas kyrka med sitt altare blev så utplånad att den nu inte ger dem som ser platsen något tecken på att den har byggts. Där fick man se jämmerliga ting; ty när kvinnor sträckte ut handen mot sina barn och män mot sina hustrur och försökte hjälpa dem, rycktes de med av vattnets våldsamhet och omkom tillsammans med dem som de ville hjälpa. Men också lik som länge hade varit begravda lösgjordes genom vattnets kraft ur gravarna och återfanns med de kistor som de låg i inom en annan villas gränser. I augusti månad höll kung Ludvig ett samtal med sina söner och trogna i villan Tribure. Under tiden ... [oklart] Ludvig, Italiens kejsare, vars kropp fördes till Milano och begravdes i Sankt Ambrosius basilika. När Karl, Galliens tyrann, fick veta detta, inkräktade han genast på Italiens rike och samlade med krokig hand alla skatter som han kunde hitta. Därför blev kung Ludvig vred och sände Karlmann med en här genom Bayern till Italien; men själv förenade han sig med sin namne och drog med en stark styrka in i Karls rike för att tvinga honom att lämna Italien. Men den här som följde kungen vände sig till plundring och rövade och ödelade allt den fann. Men när Karl hörde om Karlmanns ankomst till Italien försökte han först försvara sig i alppassen (clusae Alpium), men uträttade ingenting; Karlmann hade nämligen med sina män i förväg besatt de svårtillgängliga platserna. Men eftersom han fruktade att saken skulle avgöras med järn – han är nämligen räddare än en hare – vände han sig till sin vanliga list; ty han erbjöd Karlmann guld och silver och dyrbara ädelstenar i oändlig mängd för att kunna blidka honom och skilja honom från troheten mot fadern, och han svor att han snart skulle lämna Italien och förbehålla sin bror Ludvigs dom att ordna det riket, om Karlmann drog bort därifrån. När denne drog bort därifrån och trodde på hans löften, svek han allt han hade lovat och begav sig med all den hast han kunde till Rom; och han mutade hela det romerska folkets senat med pengar på Jugurthas vis och vann den för sig; så att också påven Johannes gick hans önskningar till mötes, satte kronan på hans huvud och befallde att han skulle kallas kejsare och augustus. Men hur han sedan ordnade det riket med sina män, eller hur han återvände till sitt rike med de skatter han hade tagit, och hur mycket dödande och mordbrand han utövade under vägen, det har jag inte velat skriva om, eftersom jag inte har haft någon säker sagesman. Det är nämligen bättre att tiga än att tala osanning.

## del III, år 876 (MGH s. 85–89) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:876:sv -->

876. Kung Ludvig, rörd av barmhärtighet och bevekt av mångas böner att inte fördärva Galliens land för Karls dårskaps skull, återvände i januari månad till sitt rike. Och han kom till Mainz efter trettondagen och därifrån till Frankfurt och höll där ett samtal med sina män den följande månaden; på samma sätt gjorde han mitt i fastan. Drottning Hemma dog i den bayerska staden Regensburg och begravdes i den helige martyren Emmerams kyrka. De friser som kallas västfriser stred mot nordmännen och segrade och tog alla de skatter som nordmännen hade samlat genom att plundra mycket många platser och delade dem mellan sig. Det sägs att kung Karl, när han återvände från Italien till Gallien, antog nya och ovanliga dräkter; ty klädd i en dalmatika som räckte till hälarna och omgjordad ovanpå med ett bälte som hängde ned till fötterna, och med huvudet insvept i ett slöja av siden och ett diadem placerat ovanpå, brukade han på sön- och helgdagar gå till kyrkan. Han föraktade nämligen all sedvänja hos frankernas kungar, ansåg grekisk prakt vara den bästa och befallde, för att visa sitt sinnes större högmod, att han, sedan kungatiteln hade tagits bort, skulle kallas kejsare och augustus över alla kungar som fanns på denna sida havet. Han hotade också att han skulle göra mycket otroligt mot kung Ludvig och hans rike; bland annat sägs han slutligen bland andra skrytsamma ord ha sagt att han skulle samla en så stor mängd från olika platser att han, sedan floden Rhen hade druckits ur av deras hästar, själv skulle gå över genom samma flods torra fåra och ödelägga hela Ludvigs rike. Hans hot stillades mycket lätt; ty när Ludvig samlade sin här blev han förskräckt av fruktan, sände sändebud och bad om fred. Och medan budbärare som ofta sändes från båda sidor försökte försona dem, började Ludvig bli sjuk, och då sjukdomen tilltog dag för dag slöt han sin sista dag den 28 augusti i pfalzen i Frankfurt; hans namne förde hans kropp därifrån och begravde den med heder i den helige Nazarius kloster, som kallas Lauresham. Men när Karl fick veta om Ludvigs död, inkräktade han, driven av girighet, på hans rike och försökte lägga det under sitt välde, eftersom han, som ryktet spred, trodde att han inte bara skulle kunna vinna den del av Lothars rike som Ludvig hade innehaft och lämnat åt sina söner att bruka genom tyranni, utan också lägga till sitt rike alla städer i Ludvigs rike som låg på floden Rhens västra strand, det vill säga Mainz, Worms och Speyer (Nemetum), och genom sin makt krossa sin brors söner, så att ingen skulle våga stå emot eller säga emot honom. Först begav han sig därför till pfalzen i Aachen och drog därifrån med hela sin här och slog sig ned i Köln (Colonia Agripinensis), sedan han först också hade sänt sändebud till Ludvigs stormän om att de skulle överge sin egen herre och komma till honom, och lovade dem som kom mycket många förläningar (beneficia) och gåvor, men hotade dem som handlade annorlunda med förlust av världsliga egendomar eller med landsförvisning. Ludvig, som hade efterträtt sin far som arvinge i dessa trakter, gick emot honom med ett fåtal och slog sitt läger på floden Rhens norra strand i väntan på att hans män skulle komma. Och under tiden sände han budbärare till Karl och sade: ”Varför har du dragit upp för att strida mot mig? Det var ju inte ens påbjudet det gamla folket att föra krig mot främmande folk, om de inte avvisade den erbjudna freden. Vänd, ber jag dig, i frid tillbaka till ditt rike och var nöjd med din ära, och inkräkta inte på tyranniskt vis på det rike som vår fader har lämnat åt oss med arvsrätt, och kränk inte genom sådana ränker släktskapens rättigheter, som av naturen finns mellan oss. Kom också ihåg dina eder, som du har svurit min far inte en eller två gånger; och betänk samtidigt faran för det kristna folket, om du oåterkalleligen vill framhärda i denna envishet. Må så vara att du kanske förtröstar på mängden av din här, som du har dragit samman från olika platser, och att det därför behagar dig att börja krig. Varför tänker du då inte på att det inte är omöjligt för Gud att befria genom många och genom få? Tygla därför ditt sinne från en sådan åtrå, eftersom du alls inte vet vilken utgång det som du tror att du skall genomföra kommer att få.” Men när han, som förnuftigt hade tilltalats med dessa och liknande ord, på intet sätt ville ge sitt samtycke, eggad av girigheten, drog sig Ludvig en natt undan från lägret, gick över floden Rhen och slog sig ned med sina män i borgen Anternacum. Och nästan hela hans här skingrades på olika ställen för att samla foder åt hästarna; men han sände återigen budbärare till Karl för att sluta fred mellan dem. Men Karl, som hycklade fred och tänkte på svek i sitt hjärta, lovade med försåtlig falskhet att han skulle samtycka till fred för den gemensamma nyttans skull och sända sändebud till Ludvig. Ty samma natt skyndade han fram med hela sin här för att, sedan de övriga hade dödats, gripa Ludvig och tömma hans ögonhålor, för att sedan besitta hans rike som om ingen gjorde motstånd. Men Willibert, biskop av staden Köln (Colonia Agrippina), som förstod Karls svekfulla planer, gick medan de andra darrade ståndaktigt till honom och bad enträget att han inte skulle handla så grymt och barbariskt mot sin brorson, som eftersträvade det som hör freden till; men när han inte kunde vända honom från hans onda vilja, sände han en av sina präster vid namn Hartwig en kortare väg och underrättade Ludvig om det försåt som förberetts och om Karls egen ankomst. Denne klädde genast på sig sin brynja och satte all sin tillit till Herren och gick manligen emot Karl med det fåtal som var med honom – han kunde nämligen inte samla de skingrade – och befallde att alla på hans sida skulle bära vita kläder som tecken för att känna igen sina följeslagare. Men sachsarna, som var uppställda i främsta ledet mot fienderna, inledde först striden, men skrämda av motståndarnas mängd vände de för en kort stund ryggen till. Men östfrankerna stred tappert emot på båda flankerna, och sedan Karls fanbärare hade dödats tvingade de de övriga att fly. Ludvig förföljde dem och anställde inte ringa blodbad; han grep också mycket många av Karls stormän levande, som han av sin mänsklighet befallde skulle hållas oskadda. Men Karl flydde skamligt, lämnade kvar de skatter som han hade med sig och kom undan med ett fåtal, nästan naken. Men de som var med Ludvig återvände för att plundra de fallna, och ingen förmår säga hur stort byte de tog där i guld och silver och kläder och vapen och brynjor och hästar och allehanda bohag. I denna strid mot Karl kämpade man utan tvivel från himlen; ty som de fångar som fördes bort därifrån brukade berätta, intog, när Ludvig och de som var med honom visade sig, en så stor fruktan hela Karls här att de trodde sig besegrade innan de kom till strid; och, vilket är ännu mer förunderligt, de stötte och blodade med sporrarna sidorna på de hästar som de satt på, men dessa stod orörliga som om de vore bundna vid en påle. De stred också med sina vapen men sårade få; ty vapnens eggar skadade, som om de vore slöa, alls ingen. Detta utspelade sig den 8 oktober mot den nye Sanherib, för att den som tidigare för sitt högmods skull inte ville känna Gud nu, besegrad och förvirrad, skall förstå att segern i kriget inte ligger i härens mängd utan att styrkan kommer från himlen, och för att han någon gång skall sätta en gräns för sin girighet och sitt högmod. Efter Karls flykt drog Ludvig till pfalzen i Aachen, och sedan han efter sin vilja hade ordnat det som syntes tillhöra honom, återvände han i triumf till Frankfurt. Men den följande månaden kom Karlmann och Ludvig och Karl, kung Ludvigs söner, samman i pagus Retiensis, delade faderns rike mellan sig och bekräftade med ed att de skulle hålla tro mot varandra. Texten till denna ed, skriven på det tyska språket (theutonica lingua), finns på några ställen.

## del III, år 877 (MGH s. 89–90) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:877:sv -->

877. Kung Ludvig höll i januari månad ett allmänt riksmöte (generalis conventus) i Frankfurt och sände tillbaka till Gallien dem från Karls rike som han höll som fångar. De slaver som kallas Linones, och Siusli och deras grannar, som planerade avfall, vägrade att betala den vanliga tributen (census). Dem betvingade kung Ludvig utan krig omkring mitten av fastan genom att sända några av sina trogna; och sedan han tagit emot ett antal gisslan och inte få gåvor förde han dem tillbaka under den tidigare tjänsten. Karl, Galliens tyrann, drog sommartid med en här till Italien, och medan han uppehöll sig i Pavia bemödade han sig mycket om hur han skulle kunna vägra Karlman, som var på väg dit, tillträde till den provinsen. Men Karlman tågade in i Italien med en stark styrka av noriker och olika slaver i avsikt att strida mot Karl. När Karl fick veta detta tog han genast till flykten enligt sin vana; ty under alla sina levnadsdagar, varhelst det var nödvändigt att stå emot motståndare, brukade han antingen öppet vända ryggen till eller i hemlighet fly från sina krigare; och på samma färd angreps han av sjukdomen dysenteri och dog under stor sorg. När hans följeslagare ville föra hans kropp till den grav som han själv hade berett åt sig vid Sankt Dionysius, begravde de den, på grund av den alltför starka stanken från det ruttnande liket, som besvärade hären, i ett kloster i Burgund. Karlman tog emot Italiens stormän (optimates) som kom till honom, och sedan han ordnat landet som han ville återvände han till Bayern. Kung Ludvig delade med jämn vågskål en del av Lothars rike med sina bröder Karlman och Karl. Ludvig, kung Karls son, som var slagen av fruktan för de oförrätter som hans far hade tillfogat kungen, sände sändebud till honom, bad om fred och sökte urskulda sig för allt som hans fader hade gjort emot honom; kungen hörde hans sändebud och lät dem gå. Därefter begav han sig till pfalzen i Aachen och firade där Herrens födelse. Detta år plågade den italiska febern och ögonvärk det germanska folket svårt, mest dem som bodde kring Rhen; också en väldig farsot följde Karlmans här när den återvände från Italien, så att mycket många hostade upp sin ande.

## del III, år 878 (MGH s. 91–92) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:878:sv -->

878. I januari månad drog kungen från Aachen och kom till Frankfurt och höll där följande månad ett samtal med de sina. Karlman återlämnade till Ludvig den del av Lothars rike som han året innan hade fått av sina bröder att behålla. Kung Ludvig uppehöll sig från fastedagarna till maj månad i den kungliga gården (villa regia) som kallas Salz, och därifrån dragande höll han i Frankfurt ett allmänt riksmöte (generalis conventus); och sedan han sänt budbärare till sin bror Karl delade han med honom den del av Lothars rike som han hade fått av Karlman. Lantbertus, Witos son, och Adalbertus, Bonifatius son, tågade in i Rom med en stark styrka, och sedan de hållit den romerske påven Johannes i förvar tvingade de romarnas stormän (optimates) att med ed bekräfta sin trohet mot Karlman. När de hade dragit bort därifrån gick samme påve in i Sankt Peters hus, förde alla skatter som han fann där till Lateranen, täckte Sankt Peters altare med tagelduk och stängde alla den kyrkans dörrar, och ingen gudstjänst som hör till dyrkan av Gud firades där under flera dagar; och, vilket är en skam att säga, alla som från alla håll kom dit för att be nekades inträde, och allt var där i förvirring. Nämnde påve gick sedan ombord på skepp och kom över Tyrrenska havet in i Karls rike och uppehöll sig där nästan hela året. Till sist tog han med sig greve (comes) Buoso, som sedan han förgiftat sin egen hustru med våld hade rövat bort kejsar Ludvigs dotter från Italien, och återvände med stor ärelystnad till Italien och strävade att tillsammans med honom smida ränker om hur han skulle kunna ta det italiska riket ur Karlmans makt och överlämna det åt honom att skydda. Kung Ludvig begav sig i oktober månad till Aachen och höll inte långt därifrån ett samtal med sin namne, kung Karls son. En månförmörkelse inträffade på samma månads ider, i nattens sista timme; också solen förmörkades den 4 dagen före novembers kalender efter nionde timmen under en halv timme så att stjärnorna syntes på himlen och alla trodde att natten var nära. En boskapspest rasade synnerligen våldsamt i Germanien, mest kring Rhen; denna olycka följdes av en inte ringa dödlighet bland människorna. I Wormsgau, inte långt från pfalzen Ingelheim, ligger en by vid namn Walahesheim, där en förunderlig sak hände: ty medan döda djur dagligen släpades ut ur husen till åkrarna, slet och åt hundarna som fanns i samma by efter sin vana dessa kadaver; men en dag samlades nästan alla på ett ställe och gav sig av därifrån, så att ingen av dem sedan kunde påträffas, varken levande eller död.

## del III, år 879 (MGH s. 92–94) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:879:sv -->

879. Kung Ludvig firade Herrens födelse i Forahheim; därifrån begav han sig till Bayern för att besöka Karlman, som var nedliggande i svår sjukdom; ty han hade drabbats av förlamning och förlorat talförmågan. Där tog han emot stormännen (optimates) i samma land som kom till honom, nämligen på det villkoret att de efter Karlmans död inte skulle ta emot någon annan kung över sig eller samtycka till att någon annan regerade; därifrån dragande firade han påsk i Frankfurt. Ludvig, kung Karls son, dog den 3 dagen före aprils ider i pfalzen Compiègne och begravdes där. När kungen fick veta detta drog han med en stor här till Gallien och kom ända till Verdun. Men hären som följde kungen övergick till plundring, eftersom den inte kunnat köpa vad den behövde till sitt uppehälle för skäligt pris av invånarna, och ödelade nästan hela staden. Kungen sände några av sina trogna bortom floden Maas till landets stormän och återvände till Franken och kom till Mainz och därifrån till Frankfurt; och där tog han emot greve (comes) Erambertus från Bayern och några andra som kom till honom, vilka Arnulf på grund av en tvist som uppstått mellan hans fader Karlman och dem hade berövat deras offentliga ämbeten och fördrivit ur riket. För deras skull begav sig kungen till Bayern och förde på något sätt de oeniga tillbaka till samförstånd och återgav dem deras tidigare värdighet; detta stötte vissas sinnen, som om kungen vore en som bröt sin ed. Detta förstår de som känner till samma ed annorlunda: ty Karlman, som var den äldre, band sig först bland bröderna med ed och lovade att han skulle hålla allt som ingår i den eden; därefter svor Ludvig med samma lydelse, dock på det villkoret att han för sin del skulle hålla detsamma giltigt om Karlman höll det han lovat okränkt. Men eftersom Karlman vid delningen av langobardernas rike gjorde sin ed om intet, gjorde han utan tvivel Ludvig fri från dennes ed; och därför är han inte skyldig till brottet mened. Karlman kallade slutligen Ludvig till sig och anförtrodde honom skriftligen, eftersom han inte kunde tala, sig själv och sin hustru och sin son och hela riket; kungen överlät åt honom biskopsdömen, abbotsdömen och grevskap till tjänst, och sedan han ordnat landet som han ville återvände han till Franken. Under tiden utövade Hugo, Lothars son med Waldrada, tyranni i Gallien; mot honom sände kungen några av sina trogna för att fördriva honom därifrån. Dessa kom och belägrade några av hans män i en borg (castellum) nära Verdun, och sedan de bemäktigat sig borgen dödade de en del, sände andra i landsflykt och drev ytterligare andra därifrån under stor skam sedan de dragit av dem hår och hud, och förstörde borgen.

## del III, år 880 (MGH s. 94–96) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:880:sv -->

880. Vintern var sträng och längre än vanligt; ty floderna Rhen och Main var bundna av isens stelhet och lät sig under lång tid beträdas. Kung Ludvig firade Herrens födelse i Frankfurt; sedan begav han sig till Gallien, tog emot Ludvigs söner som kom till honom och underlade hela Lothars rike sitt välde. Därifrån vände han hären för att bekämpa nordmännen, som länge hade uppehållit sig vid floden Schelde, och sedan strid inletts fällde han mer än fem tusen av dem; i det slaget stupade Hugo, kungens son. I Sachsen stred man olyckligt mot nordmännen; ty nordmännen fick övertaget och dödade två biskopar, vilkas namn är dessa: Thiotrih och Marcwart, och tolv grevar (comites) med dessa namn: hertig (dux) Brun, drottningens bror, Wigmannus, Bardo, en andre Bardo och en tredje Bardo, Thiotherius, Gerrichus, Liutolfus, Folcwartus, Ava, Thiotricus, Liutharius, med alla som följde dem. Dessutom fällde de arton kungliga vasaller (satellites regios) med deras män, vilkas namn är dessa: Aderam, Alfwini, Addasta, Aida, en andre Aida, Dudo, Bodo, Wal, Haulf, Hildiwart, Ruodtag, Hitti, likaså Wal, Ratheri, Adalwini, Werinhart, Thiotrih, Ailwart, förutom otaliga som de förde i fångenskap. Kungen återvände från Gallien till Franken och firade påsk i Frankfurt. De slaver som kallas dalmatier, och böhmarna och sorberna och de övriga grannarna runt omkring, som hörde om det nederlag som sachsarna lidit genom nordmännen, slöt sig samman och försökte angripa thüringarna och utövade plundring och mordbrand bland de slaver kring floden Sala som var trogna mot thüringarna. Mot dem gick greve Boppo, hertig över den sorbiska gränsmarken, ut med thüringarna och, förlitande sig på Guds hjälp, fällde han dem så att ingen av så stor mängd blev kvar. Karlman, Ludvigs och Karls bror, dog den 11 dagen före aprils kalender. Ludvig höll vid mitten av augusti månad ett samtal med de sina i Worms och sände några av sina trogna till villa Gundolfi för att möta sina brorsöners sändebud, och några sände han också mot Hugo, som utövade tyranni i Gallien. Heimricus och Adalhartus och de övriga som var med dem inledde strid med Thiotbaldus, Hugos härförare, som hade härens kärna med sig, och många föll sårade på båda sidor. I den drabbningen vann Heimricus en blodig seger. Och när de som hade varit vid villa Gundolfi och de som hade återvänt från striden hade samlats på ett ställe, drog de med samma föresats tillsammans med Ludvigs söner till Gallien för att strida mot Buoso, och de intog staden Mâcon och tog emot Bernhardus, som hade väldet i den, till underkastelse. Buoso flydde bortom floden Rhône och skyddade sig i staden Vienne. Nordmännen utövar plundring och mordbrand i Gallien, och bland mycket många platser och kloster som de ödelade brände de också ned Biorzuna, där den största delen av friserna bodde; och då de vände tillbaka därifrån omgav de Nijmegen med en mycket stark vall och murar och beredde åt sig en plats att övervintra i kungens pfalz. Mot dem gick kung Ludvig ut med en stark styrka, men på grund av vinterns stränghet och platsens fasthet återvände han utan att ha uträttat mycket med framgång. Detta år drabbade missväxt och brist på allting det germanska folket inte så lite i Wormsgau och i Nithgau och på mycket många platser i Ludvigs rike.

## del III, år 881 (MGH s. 96–97) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:881:sv -->

881. Vintern var mycket lång och mycket skadlig för djur av olika slag. Ty jorden, bunden av isens stelhet om våren, nekade djuren deras vanliga bete, och de dog till största delen av hunger och köld, också på grund av missväxten föregående år. Efter påsk begav sig kungen till Gallien och tog Hugo, Lothars son med Waldrada, som kom till honom, under sitt herravälde och gav honom abbotsdömen och grevskap (comitatus) i län (beneficium), för att han skulle hålla tron mot honom. Men han följde ondskefullas råd, bröt sin tro och blev besvärlig för kungen; därför förföljde kungens här honom och tvingade honom att fly till Burgund. Kungen höll med sin brorson Ludvig vid villa Gundolfi ett lämpligt samtal; därifrån dragande uppehöll han sig hela sommaren i Bayern. Hans brorson stred mot nordmännen och vann en ädel seger; ty han sägs ha dödat nio tusen ryttare av dem. Men de återställde sin här, ökade antalet ryttare och ödelade mycket många platser i vår kungs land, nämligen Cambrai, Maastricht och Haspengau (pagus Haspanicus) och hela Ripuarien, också de främsta klostren, det vill säga Prumia, Inda, Stabulaus, Malmundarium och pfalzen i Aachen, där de gjorde stall åt sina hästar i kungens kapell. Dessutom brände de städerna Köln och Bonn med kyrkor och övriga byggnader. Men de som kunde undkomma därifrån, vare sig kaniker eller nunnor, flydde till Mainz och bar med sig kyrkornas skatter och helgonens kroppar. Kungen led av svår sjukdom i Frankfurt, och eftersom han inte själv kunde, sände han sin här mot nordmännen. Den 3 dagen före januaris kalender före hanegället inträffade en stor jordbävning i Mainz, så att byggnaderna skakades och lerkärl, som krukmakarna intygade, stötte mot varandra och gick sönder.

## del III, år 882 (MGH s. 97–99) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:882:sv -->

882. En komet syntes den 15 dagen före februaris kalender i nattens första timme; den spred sin svans över allt mått och förebådade genom sitt framträdande den olycksaliga sak som snart följde. Ty då sjukdomen tilltog slöt Ludvig sin sista dag den 13 dagen före februaris kalender; hans kropp fördes bort och begravdes i Sankt Nazarius kloster, som kallas Lauresham, bredvid hans faders grav. När hären som hade sänts mot nordmännen hörde detta upphörde den att bekämpa fienderna och återvände med oförrättat ärende. Nordmännen följde i deras spår när de drog därifrån och brände upp det övriga som de tidigare hade lämnat ända till borgen (castellum) Confluentes, där Mosel flyter ut i Rhen. Man började återställa muren kring staden Mainz, och en grav som omgav muren gjordes utanför staden. (SLUT PÅ DEN FÖRSTA REDAKTIONEN.) Nordmännen gick ut från sin befästning, angrep staden Trier, och sedan stadens invånare dels fördrivits, dels dödats, brände de hela staden på aprils nonor. Walah, biskop av Metz, som oförsiktigt gick emot dem med få män, dödades. Sedan kejsar Karl hört om sin brors död drog han från Italien till Bayern och tog de stormän (optimates) som hade tillhört hans bror och kom till honom under sitt herravälde. Därefter kom han till Worms och rådslog med de sina, som kom från alla håll, om hur han skulle fördriva nordmännen ur sitt rike. Sedan en tid sålunda fastställts och avtalats mellan dem, samlades från olika provinser otaliga män, som skulle ha varit fruktansvärda för alla fiender om de hade haft en duglig ledare som var enig med dem, nämligen franker, noriker, alemanner, thüringare och sachsare; och med samma föresats drog de ut, ivriga att strida mot nordmännen. När de hade kommit dit belägrade de deras befästning, som kallas Ascloha. Och när befästningen redan stod i begrepp att intas och de som var därinne, slagna av fruktan, hade misströstat om att kunna undgå döden, gick en av kejsarens rådgivare, den falske biskopen Liutwartus, utan de övriga rådgivarnas vetskap, vilka brukade bistå kejsarens fader, och med den ytterst svekfulle greve (comes) Wigbertus vid sin sida till kejsaren, och mutad med pengar förde han honom bort från att bekämpa fienderna och presenterade Godfred, deras hertig (dux), för kejsaren; denne tog kejsaren på Ahabs vis emot som en vän och slöt fred med honom, sedan gisslan getts från båda sidor. Detta tog nordmännen som ett gott tecken; och för att freden från deras sida inte skulle betvivlas som giltig hängde de efter sin sed upp en sköld högt upp och öppnade befästningens portar. Men våra, som inte kände deras slughet, gick in i samma befästning, en del för att handla, andra för att bese platsens styrka. Men nordmännen vände sig till sin vanliga slughet, tog ned fredsskölden, stängde portarna och dödade alla de av våra som påträffades därinne eller höll dem bundna i järnkedjor för att lösas ut. Men kejsaren brydde sig inte ett dugg om den stora skymf som tillfogats hans här, utan lyfte nämnde Godfred ur dopkällan, och den som han hade haft som sin störste fiende och förrädare mot sitt rike gjorde han till delägare i riket. Ty de grevskap och län (beneficia) som nordmannen Rorich, som var trogen mot frankernas kungar, hade innehaft i Kinnin, överlät han åt samme fiende och hans män att bebo; och vad som är ett större brott: åt den av vilken han borde ha tagit gisslan och krävt tribut skämdes han inte, då han följde ondskefullas råd, att betala tribut i strid med sina föräldrars, nämligen frankernas kungars, sed. Ty han tog kyrkornas skatter, som hade gömts av fruktan för fienderna, och gav till sin egen och hela härens som följde honom skam samma fiender 2 412 pund (librae) av renaste guld och silver. Dessutom befallde han att var och en av hans här som, driven av nit för Gud till försvar för den heliga kyrkan, dödade någon av de nordmän som försökte angripa lägret, antingen skulle halshuggas eller få ögonen utstungna. Därför var hären mycket bedrövad och sörjde över att en sådan furste hade kommit över den, som gynnade fienderna och tog ifrån den segern över fienderna; och mycket förödmjukade återvände de hem. Men nordmännen sände tvåhundra skepp lastade med skatter och fångar till sitt fädernesland; själva höll de sig på en säker plats och väntade åter på en lämplig tid för plundring. Kejsaren drog därifrån och kom till Mainz och därifrån till villa Tribure och uppehöll sig där i flera dagar. Han höll också ett ting (placitum) i Worms och beslöt föga till nytta. Nordmännen brände sedan mycket många dödats den handelsplats (portus) som på frisiska språket heter Taventeri, där den helige Liobomus vilar. Den romerske påven Johannes dog; i hans ställe insattes Marinus, som tidigare var biskop, i strid med kanonernas stadgar. En viss man vid namn Gregorius, som romarna kallade superista, mycket rik, dödades av sin kollega i Sankt Peters förgård (paradisus), och kyrkans golv, genom vilken han släpades, blev helt besudlat av hans blod.

## del III, år 883 (MGH s. 100) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:883:sv -->

883. Kejsaren begav sig till Italien och rådslog i staden Verona med sina trogna om sitt rikes tillstånd. Boppo och Egino, grevar (comites) och hertigar (duces) över thüringarna, stred inbördes och vållade inte få människors död; i den drabbningen blev Boppo besegrad och flydde med knapp nöd med få män sedan alla de övriga dödats. Nordmannen Godfred, som året innan hade döpts, ingick förbund med Hugo, Lothars son, och tog hans syster till äkta. Därigenom blev samme Hugo djärvare och strävade att underlägga sitt välde sin faders rike. Kejsaren stannade hela sommaren i Italien och väckte stormännens (optimates) sinnen i det landet mot sig. Ty han avsatte Wito och några andra och gav de län (beneficia) som de och deras fäder, farfäder och förfäder hade innehaft åt mycket ringare personer. Detta tog de illa upp och beslöt med samma föresats att göra uppror mot honom och tillägnade sig mycket mer än de förut hade haft. Ett berg i Italiens trakter rubbades från sin plats, föll i floden Adige och stängde dess lopp. De som bodde vid Verona och på angränsande platser vid samma flod saknade dess nytta så länge tills samma flod, liksom genom att göra små hålor genom samma berg, återvände till sin fåra. Nordmännen drog uppför Rhenflodens fåra, brände mycket många nyligen återställda platser och tog därifrån inte ringa byte. Mot dem gick Liutbertus, ärkebiskop av Mainz, ut med få män; men han fällde inte få av dem och tog ifrån dem bytet. Köln återuppbyggdes, utom kyrkor och kloster, och dess murar återställdes med portar, bommar och lås.

## del III, år 884 (MGH s. 100–102) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:884:sv -->

884. Nordmännen försökte angripa sachsarna; mot dem gick greve (comes) Heimrih och biskop Arn ut med en stark styrka av östfranker. Och sedan strid inletts föll mycket många på båda sidor; men med Herrens hjälp vann ändå de kristna segern. I den striden sägs sådana män ha fallit bland nordmännen som aldrig förut hade setts bland frankernas folk, nämligen i fråga om kropparnas skönhet och längd. Kejsaren höll omkring den heliga Marias rening ett samtal med de sina i Elsass, på den plats som kallas Coloburg, och sände därifrån biskopar, abbotar och grevar mot nordmännen för att skydda delar av sitt rike. Nordmännen stred inte en eller två gånger mot Heimricus och besegrades, och varhelst de ville gå ut för att plundra blev de fördrivna och dödade, då Herren gav dem vad de förtjänade. Till sist, när de kristna hade samlats på ett ställe och ville storma deras befästning, smög de, slagna av fruktan, bort på flykt om natten; Heimricus gick över Rhen, förföljde dem, och sedan han påträffat dem på en plats dödade han hundratvå av dem utan förlust för de sina. Kejsaren höll vid mitten av maj månad ett ting (placitum) i Worms och sände därifrån beskyddare för sina landsdelar mot nordmännen. Dit kom också Lothars dotter, sänd till kejsaren av Godfred, åt vilken hon hade givits i äktenskap; kejsaren behöll henne hos sig en tid och lät henne inte återvända till sin make. Kejsaren höll vid gränsen mellan noriker och slaver ett samtal med Zuentibaldus; därifrån begav han sig till Italien och försonades med Wito och de övriga vilkas sinnen han året innan hade stött. Nordmännen stred mot friserna på den plats som kallas Norditi och besegrades, och mycket många av dem dödades. Om detta slag finns ett brev från Rinbertus, biskop på samma ort, sänt till Liutbertus, ärkebiskop av Mainz, med följande innehåll: . . . . . . Karl, Galliens unge kung, sägs ha dödats på en jakt av hugg från ett vildsvin; men i själva verket dog han sedan han på samma jakt ofrivilligt sårats av sin vasall (satelles). Därför blev nordmännen, som länge hade plågat hans rike med plundring och mordbrand, djärvare och krävde av det landet tolv tusen pund (librae) guld och silver såsom tribut, och ändå höll de ingalunda den utlovade tron. Ty de både dödade gisslan och upphörde inte alls med plundringarna.

## del III, år 885 (MGH s. 102–104) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:885:sv -->

885. Samma nordmän angrep Haspengau (pagus Haspanicus), besatte de övriga grannlanden runt omkring och samlade gröda av olika slag och inrättade sig för att övervintra och bo där, liksom om ingen gjorde motstånd, sedan de behållit de män och kvinnor de kunde finna till sin tjänst. Över dem kom ärkebiskop Liutbertus och greve (comes) Heimrih och några andra oväntat, och sedan de fällt mycket många tvingade de de övriga att fly in i en liten befästning och tog ifrån dem den gröda som de hade samlat. Och när de, länge belägrade och utmattade av hunger, inte vågade inlåta sig i strid, smög de en natt bort på flykt. Nordmannen Godfred, som sedan han blivit kristen hade bekräftat med ed att han skulle hålla tron mot kejsaren och det kristna folket, bröt sin tro, samlade en inte ringa här av sitt eget folk och planerade att dra uppför Rhenflodens fåra och underlägga mycket många platser sitt välde; men när han i maj månad hade beslutat att göra detta kunde han inte fullfölja det, då Gud inte ville. Ty han blev inbjuden till ett samtal av Heimricus och andra av kejsarens trogna och anklagad för trolöshet, och när han retade dem med smädelser och olika hån dödades han, och alla som var med honom, då Herren gav honom en värdig lön för hans trolöshet. Men de nordmän som hade bjudits in av honom och inte visste vad som hade hänt gav sig av till Sachsen för att plundra; när några få sachsare gick emot dem och fruktade att göra motstånd mot en så stor mängd, vände de ryggen till. Men de, långt avlägsna från sina skepp, förföljde de flyende som om de skulle gripa dem. Under tiden kom de friser som kallas Destarbenzon, liksom sända av Herren, färdande i mycket små båtar, som är deras sed, och började angripa dem bakifrån. När de sachsare som förut hade flytt såg detta vände de tillbaka och ansatte dem hårt med motstånd, och striden förnyades från båda sidor mot nordmännen. Till sist rasade de kristna med så stort blodbad mot dem att få av så stor mängd blev kvar. När detta var gjort angrep samma friser deras skepp och fann så stor skatt i guld och silver och olika bohag att alla från den minste till den störste blev rika. Hugo, kung Lothars son, vars syster nämnde Godfred hade tagit till hustru, anklagades inför kejsaren för att vara anhängare till samma Godfreds sammansvärjning mot kejsarens rike. Därför kallades han till kejsaren, och sedan han överbevisats om skulden berövades han ögonens ljus tillsammans med sin morbror [osäker tolkning] och instängdes i den helige Bonifatius kloster vid Fulda och fick ett slut på sitt tyranni. Men de övriga som var med honom plundrades på hästar, vapen och kläder och undkom med nöd nakna. Kejsaren höll ett samtal med de sina i Frankfurt och sände budbärare till Rom och bjöd in påven Hadrianus till Franken. Han ville nämligen, som ryktet spred, orimligt avsätta vissa biskopar och insätta Bernhartus, sin son med en frilla, som arvinge till riket efter sig; och eftersom han tvivlade på att detta kunde ske genom honom själv, planerade han att genomföra det genom den romerske påven liksom med apostolisk myndighet. Hans svekfulla planer omintetgjordes genom Guds vilja; ty den romerske påven lämnade staden, och sedan han gått över floden Po slutade han det närvarande livet och begravdes i klostret Nonantulas. När kejsaren fick veta detta blev han mycket bedrövad, eftersom han inte kunnat få sin önskan uppfylld i en sådan sak. Efter några dagar kom han till Mainz och därifrån till Worms; och sedan han där hållit ett samtal med biskoparna och grevarna från Gallien begav han sig till Bayern och firade där Herrens födelse. Sedan romarna fått veta om sin påves död insatte de Stephanus i hans ställe. Kejsaren blev vred över detta, att de hade dristat sig att viga någon utan att rådfråga honom, och sände Liutwartus och några biskopar från den romerska stolen för att avsätta honom; detta kunde de alls inte genomföra: ty nämnde påve sände genom sina sändebud till kejsaren skriftligen namnen på mer än trettio biskopar och på alla kardinalpräster och kardinaldiakoner och personer av lägre grad, liksom också på landets lekmannafurstar, vilka alla enhälligt hade valt honom och undertecknat hans vigning.

## del III, år 886 (MGH s. 104–105) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:886:sv -->

886. I februari månad sändes östfrankernas här mot de nordmän som uppehöll sig i Gallien vid Paris; den led på vägen inte ringa förlust av sina hästar på grund av regnens översvämning och den påträngande kölden. Men när de hade kommit dit varken ville eller vågade nordmännen, som hade överflöd av allting i sina befästningar, inlåta sig i strid med dem. Sedan alltså fastedagarna och tiden ända till böndagarna förbrukats i fåfäng möda, utom att Heimrih påträffade några utanför befästningen och dödade dem, tog de mycket många hästar och oxar därifrån och återvände hem. Under tiden dog Hugo och Gozilin, abbotar och framstående hertigar (duces) i Galliens land, på vilka gallernas hela hopp mot nordmännen var ställt. Därigenom blev nordmännen djärvare, gick ut ur sin befästning, bemäktigade sig hela landet och ägnade sig åt jakter och olika lekar utan att någon hindrade dem. Den bästa delen av staden Mainz, där friserna bodde, förtärdes av eld efter mitten av fastan i mars månad. Men i maj, juni och juli månad föll så stor mängd regn från himlen dag och natt utan uppehåll att ingen i den nuvarande tiden säger sig ha sett ett så stort överflöd av vatten. Därigenom svällde floderna på olika platser och blev mycket skadliga för olika grödor. Ty Rhen gick över sin fåra och tömde alla platser som gränsade till den, från dess källa till dess inlopp i havet, på all gröda och lin och hö. Också Po i Italien sägs ha gjort liknande. I juli månad höll kejsaren ett samtal med de sina i staden Metz och drog därifrån mot nordmännen. Medan han uppehöll sig där en tid blev greve (comes) Heimrih övergiven av de sina, omringad av fienderna och dödad. Under tiden kom Sigifrid med en stor mängd nordmän för att bringa hjälp åt de övriga som uppehöll sig där, och väckte stor fruktan hos de kristna. Därav förskräckt gav kejsaren några tillåtelse att ströva genom Burgund och lovade andra mycket pengar om de lämnade hans rike vid en tid som fastställts mellan dem. Själv drog han sig därifrån med skyndsamma steg tillbaka till Elsass och låg där sjuk i flera dagar.

## del III, år 887 (MGH s. 105–107) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iii:887:sv -->

887. Vintern var sträng och längre än vanligt; också en pest bland oxar och får rasade över allt mått i Franken, så att nästan inga djur av det slaget blev kvar. Kejsaren höll ett samtal med de sina i Weibilingon; han hade i tidigare tider, det vill säga från det han insattes som kung i Alemannien, upphöjt en av sina män, född av lägsta släkt, vid namn Liutwartus, över alla som fanns i hans rike, så att han överträffade Haman, som nämns i Esters bok, både i namn och värdighet. Ty denne var den andre efter kung Ahasveros, men den här ärades och fruktades av alla som förmer än kejsaren och mer än kejsaren. Ty han rövade utan att någon motsade honom bort döttrar till de förnämsta i Alemannien och Italien och gav dem till äkta åt sina släktingar. Han sjönk också till så stor dårskap, ja vanvett, att han angrep ett nunnekloster beläget i staden Brescia och genom några av sina vänner med våld rövade bort greve Unruochus dotter, en släkting till kejsaren, och gav henne till äkta åt sin brorson. Men nunnorna på samma plats vände sig till böner och bad Herren att hämnas den skymf som tillfogats den heliga platsen; deras böner blev genast hörda. Ty den som hade planerat att förena flickan med sig på äktenskapets vis dog samma natt genom Guds dom, och flickan förblev orörd. Detta uppenbarades för en nunna vid namn . . . från nämnda kloster, och hon kungjorde det för de övriga. Men när nämnde Liutwart under flera år hade bedrivit sådant i kejsarens rike, mödade han sig till sist, uppblåst av fåfänga och förblindad av girighet, att förvränga den katolska tron och förtala vår återlösare, och sade att han var en genom väsendets enhet, inte personens, medan den heliga kyrkan tror och bekänner att han i två väsen har en person. Den som förnekar detta hädar förvisso honom som kom för att söka och frälsa det som var förlorat: ty vore han inte sann Gud, skulle han inte bringa bot; vore han inte sann människa, skulle han inte ge föredöme. Men samme konungarnas konung uppväckte detta år kejsarens sinne mot hädaren; sedan kejsaren hållit ett samtal med de sina på den plats som kallas Kirihheim avsatte han honom, så att han inte längre skulle vara ärkekaplan (archicappellanus), och sedan han tagit många län (beneficia) ifrån honom drev han honom med vanära ut ur pfalzen som en kättare och en som var hatad av alla. Men han begav sig till Arnulf i Bayern och strävade att tillsammans med honom smida ränker om hur han skulle beröva kejsaren riket; och det skedde också. Ty när samme kejsare hade slagit sig ned i villa Tribure och väntade på att de sina skulle komma från alla håll, kom Arnulf över honom med en stark styrka av noriker och slaver och blev besvärlig för honom. Ty alla frankernas stormän (optimates) som hade sammansvurit sig mot kejsaren och kom till honom tog han under sitt herravälde; dem som inte ville komma berövade han deras län och lämnade åt kejsaren ingenting utom de ringaste personer till hans tjänst. Kejsaren sände genom ärkebiskop Liutbertus till honom det heliga korsets trä, på vilket han tidigare hade svurit att han skulle hålla tron mot honom, för att han inte skulle glömma sina eder och handla så grymt och barbariskt mot honom. När han såg det sägs han ha fällt tårar; ändå drog han sig, sedan han ordnat riket som han ville, tillbaka till Bayern; men kejsaren återvände med de få som var med honom till Alemannien. Sedan nordmännen hört om frankernas oenighet och om att deras kejsare förskjutits ödelade de mycket många platser som de tidigare inte alls hade rört. De sägs också ha kommit till staden Reims, men Gud omgav genom den helige Remigius förtjänster både klostret som ligger utanför staden och själva staden med en mycket tät dimma under tre dagars tid, så att de inte kunde finna eller ens se någotdera. Därför drog de bort, förfärade i sinnet och samtidigt förvirrade.

## del IV, inledning (MGH s. 107–109) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:inledning:sv -->

FULDAANNALERNAS REGENSBURGSKA FORTSÄTTNING. ÅR 882–897. 882. Sedan nordmännen hade rövat bort allt de kunde och lämnat vissa platser och kyrkor i ett ytterst eländigt och för ögat fasansfullt skick och bränt andra, återvände de till sin befästning, som stod inhägnad vid stranden av floden Maas på den plats som kallas Ascloha, fjorton mil (miliaria) från Rhen. Sedan Karl hade hört om sin äldre brors död styrde han sin färd från Italien genom Bayern till Franken och höll ett allmänt ting (placitum generale) i Worms, sedan han i maj månad tagit emot de främsta från sin brors rike. Därefter, sedan styrkor förberetts från hela hans rike, tog han langobarder, alemanner och franker med sig och drog från den västra sidan mot nordmännen, medan bajrarna från den östra sidan av Rhenfloden till sist hade tagit sig över ända till Antrinacha. Där delades hären, och bajrarna med sin furste Arnulf och frankerna med Heimricus sändes med en stark styrka före kungen och hären för att genom försåt finna och fånga en del av fienderna utanför befästningen, liksom oförsiktiga och oanande, i enlighet med skaldens berömda vers: Varför dröjer jag, om segerpalmen tillfaller genom vapen eller list? Och så skulle det ha skett om inte några av våra, mutade med gåvor, som ryktet förtäljer, hade varit förrädare på frankernas sida och hindrat det. Men ändå återvände de till kungen sedan några få dödats. När de kom tillbaka tog kungen genast vägen med hela hären och besatte nordmännens område och befästning, medan de själva med sina kungar, det vill säga Sigifrid och Godfred, och furstarna Vurm och Hals var instängda därinne; han befallde att härens läger skulle anläggas runt omkring nära staden och höll den sålunda belägrad och innestängd i tolv dagar. En förunderlig och häpnadsväckande sak inträffade en dag för belägrare och belägrade. Ty den 12 dagen före augustis kalender, efter middagstid, täckte plötsligt ett mörkt dis hela lägret; under blixt och dunder kom ett sådant hagel att ingen dödlig tidigare sade sig ha sett något sådant; stenarna föll inte, som vanligt är, med plan och jämn yta, utan med hornig, ojämn och skrovlig form och gav alla som såg det ett ovanligt och stort skådespel. Det är förunderligt och otroligt att säga att deras tjocklek knappt eller inte alls kunde omslutas av tummen och långfingret. Ty också hästarna blev så förskräckta att de bröt pålar och tyglar och irrade omkring i förvirring och skräck, dels utanför lägret, dels i lägret. Också en stor del av staden som de belägrade rasade på grund av luftens våldsamhet, så att en kohort tätt samlad skulle ha kunnat rida in, om den inte hade stått avskild genom vallen som omgav den. Sedan alltså så stor en här belägrat den i så många dagar angreps den sommartid av sjukdom på grund av förruttnelsen från de människor som dog, och blev utled. Inte mindre trycktes de instängda av liknande besvär. Man rådslog från båda sidor så att, sedan gisslan getts från vår sida, kung Sigifrid, som var den starkare i styrka, kom ut ur befästningen sex mil till kungen. Först bedyrade han med ed att han från den stunden och vidare, så länge kejsar Karl levde, aldrig skulle gå in i hans rike på fientlig plundring; därefter bekände han kristendomen och fick kejsaren själv till fader vid dopet. Två dagar umgicks de där glada tillsammans; sedan sändes vår gisslan tillbaka från befästningen och han själv sändes å sin sida hem med mycket stora gåvor. Gåvorna var dessa: i guld och silver två tusen åttio pund (librae) eller något mer; detta pund räknar vi som fullt med tjugo solidi. Sedan sakerna sålunda ordnats återvände också kungen och gav i borgen (castellum) Confluentes hela hären välkommen tillåtelse att återvända. Ett inbördeskrig uppstod mellan sachsare och thüringare genom anstiftan av grevarna (comites) Poppo, Heimricus bror, och Egino; efter stort nederlag kom Poppo med thüringarna till korta. I de dagarna, när bajrarna återvände hem, växte en stor och väldig farsot i hela Bayern, så att ofta två lik begravdes i en grav. Kungen uppehöll sig i Germanien och höll före Herrens födelse ett ting (placitum) i Worms; där tog han emot och hörde mångahanda sändebud från mährerna och andra folk, och sedan han ordnat sakerna återvände han till Alemannien. Heimricus sändes nämligen mot nordmännen; sedan han där ordnat sakerna med framgång, så som han kunde, återvände han.

## del IV, år 883 (MGH s. 109–110) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:883:sv -->

883. Kejsaren firade Kristi födelse i Alemannien. Därifrån styrde han så småningom sin färd mot Bayern och tillbringade Herrens påsk med heder i staden Regensburg; och sedan han där hållit ett möte (conventus) och hört om olika saker från Italien återvände han dit. I Rom blev nämligen den apostoliska stolens förman vid namn Johannes först förgiven av en släkting till honom, och sedan, då han av denne och samtidigt av andra som var delaktiga i hans ondska ansågs komma att leva längre än vad som var nog för deras girighet, eftersom de trånade efter att röva både hans skatt och biskopsämbetets höjd, slogs han med en liten hammare tills den satt kvar i hjärnan, och gav upp andan. Men också själva upphovsmannen till ogärningen visade sig utan dröjsmål död, bestört då folkmassan larmade, utan att ha skadats eller sårats av någon. I hans ställe kom man överens om att Marinus, som vid den tiden innehade ämbetet som ärkediakon i staden Rom, skulle vigas, då hela det romerska folket enhälligt understödde det. Kejsaren drog påven till mötes och tog emot honom med heder, som han förtjänade, på den plats som kallas Nonantula. Där anklagades bland annat Wito, greve (comes) över toskanerna, för majestätsbrott, varför han flydde och undkom. Men ändå skakade den flykten hela det italiska landet med fruktan, eftersom han genast med en stark styrka av hedningar av morernas folk fast slöt förbund. Berengar, kejsarens släkting, sändes för att plundra Witos rike; det fullföljde han till en del, och till en del skulle han ha fullföljt det om han inte hade återvänt på grund av sjukdomens fördärv och sin härs svaghet. Också i hela Italien plågades människosläktet då sjukdomen tog överhand så att detta elände nådde in i hovet och bland krigsfolket och till kungen själv. Åter bröt en tvist med grymt krig ut mellan Poppo och Egino; av dem kom Poppo, som han förut brukade, till korta. Heimricus, Poppos bror, fick veta att en stark styrka nordmän kom till Prumia och förintade dem med de sina, som man säger, ända till undergång utan att någon undkom; och han själv undkom sårad.

## del IV, år 884 (MGH s. 110–113) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:884:sv -->

884. Sedan kungen återvänt till Alemannien hölls i den by (villa) som kallas Cholonpuruh ett allmänt möte (generale conventum). Därifrån påbjöds att bajrarna skulle dra till Italien med krigshär mot Wito. Pannonien lider nämligen stor skada; varifrån denna sak sägs ha tagit sin början utreder vi med pennan. När två bröder, Willihalmus och Engilscalchus, innehade den gränsmark (terminus) för bajrarnas rike i öster mot mährerna som hade beviljats dem av kungen, det vill säga den äldre Ludvig, och sägs ha svettats i mycket strid för att skydda fäderneslandet, slutade de till sist sin sista dag i denna luft medan de förblev i samma vilja, men deras ämbete (honor) gavs inte till deras söner, utan Arbo efterträdde i grevskapet (comitatus) med herr kungens medgivande. Detta tog och vände de nämnda männens unga söner och deras släktingar till det motsatta och sade att ett av två skulle ske: antingen skulle greve Arbo, om han inte drog sig ur deras föräldrars grevskap, eller de själva dö inför svärdets ansikte. Skakad av denna erfarenhet ingick Arbo vänskap med Zwentibald, hertig (dux) över mährernas folk, och sedan förbund stadfästs mellan dem dröjde han inte att låta sin son bli gisslan. Inte mindre rådfrågade de nämnda pojkarna själva några av de främsta av bajrarnas folk, och sedan släktingar och styrkor från alla håll samlats stod en starkare skara vid den tiden på deras sida; de drev den greve som kungen insatt ut utan heder och tillskansade sig grevskapet till eget bruk. Detta skedde alltså efter kung Ludvigs och hans söners Karlmans och Ludvigs död, vilkas efterträdare i riket blev deras yngste bror. Denne gav snart Arbo det nämnda grevskapet tillbaka, så som han förut hade haft det; men att Pannonien ändå av denna sammanvävda sak, som vi har sagt, kände skada, och på vilket sätt detta skedde, ska vi förklara sedan vi till läsarens förnöjelse vävt in fyra verser i prosan: Allt rike, säger Jesus, som är splittrat mot sig självt, är inte stadigt, och intet som är söndrat är fast; härav kommer svek och ångest för dig, du skönaste land, härav uppstår möda, du en gång lyckliga Pannonien. Samma år alltså som pojkarna förmådde kungen att göra nämnde greve, det vill säga Arbo, lottlös i de anförtrodda ämbetena, drog Zwentibald, mährernas hertig, en hjärna full av svek och list, som inte hade glömt någotdera, hur mycket ont han med sitt folk hade lidit av dessa pojkars företrädare, så länge de sträckte bajrarnas gräns ända till dem, och därtill också vänskapen och eden som han hade ingått och slutit med Arbo, ut för att hämnas detta, och han fullbordade det. Ty på den norra sidan av floden Histrus grep de Werinharius, den mellerste av Engilscalchus pojkar, som hade tre, och likaså greve Vezzillo, som var deras släkting, och skar av dem högra handen med tungan och, ett liknande vidunder, skammen eller könsdelarna, så att inte ens ett tecken blev kvar; och vissa av deras män återvände utan höger och vänster hand. Hären ödelade på hertigens befallning allt med eld; dessutom sändes spejare över Donau, och varhelst de nämnda pojkarnas egendom eller förmögenhet fanns, överlämnades den utan dröjsmål åt elden. Denna förargelse av det föregående pojkaktiga rådet kändes under ett års tid; härifrån drog sig pojkarna undan, då de inte litade på något gott från kungen på grund av den förseelse som de hade begått mot Arbo, och beslöt att bli män (homines) till Arnulf, kung Karlmans son, som då innehade Pannonien. När hertig Zwentibald hörde detta sände han budbärare till honom och sade till honom: 'Du understöder mina fiender; om du inte släpper dem, kommer du inte heller att ha mig i fred med dig.' Han anförde också en annan anledning mot honom: 'Dina män har svekfullt konspirerat mot mitt liv och inte mindre mot mitt rike med bulgarerna', vilka året innan hade ödelagt hans rike, 'jag vill att du med ed betygar för mig att detta inte är sant'; Arnulf svarade att han aldrig skulle göra någotdera. Sedan hertigen därför inom kort samlat styrkor från alla delar av slaverna angrep han med en stor här Pannonien, slaktade vilt och blodigt som en varg, ödelade, nötte ned och förtärde den största delen med eld och svärd, så att inte utan skäl denna vers kunde sättas samman om detta elände: Här är fäderneslandets klagan och tillika en ömklig likfärd. Sedan denna smärta vållats genom det föregående pojkaktiga rådet under ett års tid återvände hertigen med sin här oskadd hem. Men i det innevarande år som vi räknar förde hertigen åter, sedan han samlat en mängd, fientligt en fientlig här in i Pannonien, för att han, om något förut blev kvar, nu liksom med vargens gap skulle ha slukat det helt. Ty han var på detta tåg så stark i mängd att hans här sågs passera förbi på ett ställe från dagsljusets uppgång till kvällen. Med så stor mängd uppehöll han sig i Arnulfs rike i tolv dagar och plundrade, och till sist återvände han med framgång, som han ville, sedan han efteråt också sänt en del av sin här över Donau. När Willihelmus och Engilscalchus söner, de som var äldst, Megingoz och Papo, hörde detta, tog de några pannonier med sig och gick oförsiktigt emot dem; men ändå inledde de striden till ingen nytta, ty segern tillföll de andra. Dessa, Megingoz och Papo, som sökte skydd i flykten, slutade sitt liv i floden som kallas Hrapa; och greve Berhtolds bror togs till fånga av slaverna tillsammans med mycket många andra. Må sanningens förtalare ge akt, döma och tvista; och de som behagades av upphovet till denna sak eller detta råd, må också behagas av de onda följderna. De har nämligen klandrat freden, genom vars bevarande Pannonien bevarades, men genom vars kränkning Pannonien under så lång tid, i oavbruten följd nu under detta tredje och ett halvt år, helt har förstörts från floden Hraba mot öster. Trälar och trälinnor förgjordes med sina små barn, medan vissa av de främsta togs till fånga, vissa dödades och, vilket var skändligare, sändes tillbaka stympade på hand, tunga och könsdelar. Allt detta sker utan tvivel antingen genom Guds barmhärtighet eller genom hans vrede; men Guds vrede kallar vi rättvis hämnd, som utan tvivel tros aldrig inträffa om den inte är rättvis. Kejsaren drog genom Bayern till Östmarken (Oriens) och höll, sedan han kommit nära floden Tullina, ett samtal på Mons Comianus. Där kom bland annat hertig Zwentibald med sina furstar och blev, som sed är, kejsarens man (homo) genom hans händer, och betygade honom trohet med ed och att han, så länge Karl levde, aldrig skulle komma in i hans rike med fientlig här. Sedan kom hertig Brazlavo, som vid den tiden innehade riket mellan floderna Drava och Sava, och anslöt sig som underlydande till hans krigsfolk, och kungen drog genom Carenta till Italien; han firade Kristi födelse med framgång i Pavia.

## del IV, år 885 (MGH s. 113–114) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:885:sv -->

885. Dagen efter den heliga trettondagen hölls ett allmänt möte (generalis conventus); Wito, hertig (dux) över spoletanerna, som förut hade flytt från kejsaren, urskuldade sig med ed för att vara skyldig till majestätsbrott och togs upp i kunglig trohet. Efter kung Karlmans död, som då hade härskat över Gallien, gick kejsaren in i samma rike, och sedan han tagit emot de främsta och ordnat sakerna där som han ville, återvände han till Franken till det påbjudna tinget (placitum) i Worms för att möta påven. Men medan påven själv redan befann sig halvvägs på resan angreps han av en hastig sjukdom och gav upp andan. Kung Godfred, som anklagades för att stämpla med nordmännen mot frankernas rike, dödades av själva anklagarna. Hugo, Lothars son, som handlade oförsiktigt i kejsarens rike, berövades ögonens ljus. Fred i Östmarken (Oriens) mellan Arnulf och Zwentibald, i närvaro nämligen av bajrarnas furstar, stadfästes med ed.

## del IV, år 886 (MGH s. 114–115) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:886:sv -->

886. Kejsaren firade Herrens födelse i Regensburg. Därifrån begav han sig, inbjuden av påven, till Italien och sände biskop Liutwardus till Rom. Sedan mångahanda saker där ordnats som det behagade, beslöt den högste förmannen, tillfrågad av kungen, bland annat att de biskopar vilkas stift (parrochiae) visade sig helt ödelagda av hedningarnas mordbränder skulle beviljas andra säten som inte var besatta. På den heliga palmsöndagen uppstod olyckligt ett upplopp i staden Pavia mellan kungens vasaller (satellites) och invånarna. Ty sedan på ena sidan många dödats och på den andra många av stadens invånare sårats, flydde de, av fruktan för kejsarens närhet, som då tillbringade påsk vid kungsgården (curtis) Olonna, och slutade sitt liv på vägen. Efter påsk hölls ett allmänt möte i Pavia, och kejsaren kom genom Burgund ända till Gallien mot nordmännen, som då var vid Paris. Sedan Heimricus, frankernas markgreve (marchensis), som vid den tiden innehade Neustrien, dödats där, återvände kungen hem sedan han uträttat föga med framgång. En tvist uppstod mellan Berengar, kungens släkting, som innehar Forum Iuliense, och biskop Liutwardus. Därför sände Berengar folk för att plundra staden Vercelli, och sedan han kommit dit och rövat mycket av biskopens egendom återvände han, som han ville. Under hösten växte vattnens översvämningar mer än vanligt till oanad höjd. Ty i Östmarken bröt böljorna fram längs stranden, och byar sägs plötsligt och oväntat ha omringats, så att de sågs förintas ned i djupet med de män, kvinnor och små barn som bodde där. Men bland Alperna var vattnens slitande kraft och stenarnas sammanstötning sådan att vägarnas krökar och spår längs bergets sluttande sidor inte på något sätt kunde skönjas.

## del IV, år 887 (MGH s. 115–116) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:887:sv -->

887. Kejsaren besvärades i Elsass av stor sjukdom. Sedan drog han, något tillfrisknad, till Alemannien, och då han vände sig till kungsgården (curtis) Podoma fick han ett snitt för huvudvärk. Sedan den heliga påskdagen förflutit hölls ett ting (placitum) i Weibilinga; där kom bland annat Berengar till kejsarens trohet och sonade genom att gottgöra med stora gåvor den skymf som han året innan hade begått mot Liutwardus. Sedan Buoso dött hade han en liten son med den italiske kungen Ludvigs dotter; kejsaren kom honom till mötes vid Rhen i byn (villa) Chirihheim och tog honom med heder till sin man (homo) liksom som adoptivson. Alemannerna sammansvor sig svekfullt mot biskop Liutwardus, som då var kungens främste rådgivare i pfalzen, och tvingade honom att gå bort från kejsarens närhet, berövad all ära. Men snart drabbades kejsaren av mycket svår sjukdom. Från den dagen alltså, sedan ett ont råd fattats, tänkte frankerna och, enligt sin vana, sachsarna och thüringarna, blandade med några av de främsta bland bajrarna och alemannerna, på att avfalla från troheten mot kejsaren, och de fullföljde det också. När alltså kejsar Karl kom till Frankfurt bjöd dessa in Arnulf, kung Karlmans son, och valde honom till herre (senior) och beslöt utan dröjsmål att han skulle upphöjas till kung. Karl försökte inleda krig mot kung Arnulf, men det lyckades inte; alemannerna, åt vilka han främst hade anförtrott sitt rikes angelägenheter, skakades av fruktan, och alla avföll helt från honom, så att också hans tjänare avföll från honom och i hast anslöt sig till kung Arnulf. När Karl kände sig övergiven av de sina från alla håll och inte visste vilket råd som kunde fattas i hans sak, sände han till sist gåvor till kungen och bad att han av sin nåd skulle skänka honom åtminstone några få platser i Alemannien till hans bruk intill slutet av hans liv; detta medgav kungen skulle ske. Men ändå behöll han inte detta länge hos sig; ty han uppehöll sig några dagar fromt på de platser som kungen hade medgivit honom, och efter Kristi födelse, på januaris ider, slöt han lyckligt sin sista dag. Och på förunderligt sätt sågs himlen öppen av många, ända tills han med heder begravdes i kyrkan i Augia, så att det öppet visades att den som föraktad avklätts den jordiska värdigheten av människorna, var värdig inför Gud att lyckligt räknas som en tjänare i det himmelska fäderneslandet.

## del IV, år 888 (MGH s. 116–117) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:888:sv -->

888. Kung Arnulf tog i staden Regensburg emot de främsta av bajrarna, östfrankerna, sachsarna, thüringarna, alemannerna och en stor del av slaverna, och firade Herrens födelse och påsk där med heder. Medan han länge dröjde där växte många småkungar fram i Europa eller i hans farbror Karls rike. Ty Berengar, Ebarhardus son, gjorde sig till kung i Italien; Rudolf, Chuonradus son, beslöt att behålla det övre Burgund hos sig på kungligt vis; därefter föresatte sig Ludvig, Buosos son, och Wito, Lantbertus son, att inneha Gallia Belgica och likaså Provence som kungar; Odo, Rodbertus son, tillskansade sig landet ända till floden Loire eller provinsen Aquitanien till eget bruk; vidare beslöt Ramnolfus att räknas som kung. När kungen hörde detta begav han sig till Franken, och sedan han hållit ett allmänt möte (generalis conventus) i Frankfurt bestämde han sig för att komma till Worms. När Odo fick veta detta följde han ett hälsosamt råd och betygade att han hellre ville inneha sitt rike fredligt med kungens nåd än högmodas med något skryt mot troheten mot honom; och han kom ödmjukt till kungen och togs där emot med glädje. Sedan sakerna från båda sidor ordnats med framgång som det behagade återvände var och en hem. Kungen drog mot Rudolf till Elsass; sedan han därifrån sänt en alemannisk här mot honom återvände han själv genom Franken till Bayern. Rudolf rådslog med de främsta av alemannerna och kom av egen vilja till kungen ända till staden Regensburg, och sedan mycket hade överenskommits lämpligt mellan dem fick han kungens lov att gå i fred och återvände hem som han hade kommit. Det behagade visserligen kungen att angripa Italien med en här, men Berengar, som en kort tid förut hade stridit blodigt mot tyrannen Wito, förutsåg detta, för att inte det italiska riket skulle lida orätt då det beträddes med så stark en styrka, och sände sina furstar före sig, och själv inställde han sig för kungen i borgen (oppidum) Tarentinum [osäker tolkning]. Därför togs han också nådigt emot av kungen, och ingenting av det rike han tidigare förvärvat togs ifrån honom; undantagna var kungsgårdarna (curtes) Navum och Sagum. Hären fick därför utan dröjsmål lov att återvända hem. Men kungen tog några få med sig, trängde in i Forum Iuliense och firade Herrens födelse vid kungsgården Corontana. På detta tåg blev hästkadavren så talrika att knappast någonsin något sådant har överlämnats till de dödligas minne.

## del IV, år 889 (MGH s. 117–118) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:889:sv -->

889. Liutbertus, den ädle ärkebiskopen av staden Mainz, vandrade bort ur detta liv. Med vilken redbarhet hans levnadssätt förblev i allt är långt att förklara. Må det ändå, om än lite, kort framställas i några verser: Han var mycket givmild, tålig och ödmjuk, välvillig, ett föredöme för alla, beständig i godhet; där Hister flyter och den tvehornade Rhen rinner, var han lärdare än de lärda i boklig lärdom. Detta år glödde alltså en svår tid. Ty den italiska febern plågade mycket många med hosta, vattnens översvämningar växte mer än vanligt, inbördeskrig skakade länderna runt omkring, farsot här och var och oväntad hungersnöd tryckte över allt mått. Och sedan grödorna krossats av hagel led de dödliga brist på gröda med elände. Men bland annat sågs ett förbannat järtecken i thüringarnas land. Ty vatten störtade ned från himlen, inte droppvis som regn brukar falla, utan i massor som en flytande fors; genom tre byar slets byggnaderna upp i ett ögonblicks slag, och trehundra döda kroppar, kastade ut på fältet av vattnets stöt, samlades upp. Vid slutet av maj månad höll kungen ett allmänt möte (generale conventum) vid den by (villa) som kallas Forahheim; och då han där överlade om sitt rikes tillstånd beslöts att frankernas främsta på samma sätt som bajrarna skulle bekräfta med ed att de inte skulle dra sig undan från väldet eller herraväldet hos hans söner, nämligen Zwentibulch och Ratold, som var födda åt honom av frillor. Detta vägrade vissa av frankerna för en tid, men till sist, för att tillfredsställa kungens vilja, vägrade de inte att ge sin högra hand, dock på det villkoret att om ingen arvinge föddes åt honom av hans lagliga hustru. Dit kom också sändebud från folk från alla håll, nämligen från nordmännen i norr och från slaverna, och önskade fred; dem hörde kungen och lät dem gå utan dröjsmål. Därifrån påbjöds att man skulle gå i härnad mot obodriterna; men först behagade det kungen att hålla ett ting (placitum) med frankerna vid kungsgården (curtis regia) Frankfurt. Man kom alltså, som förut hade bestämts, till obodriterna med en mycket stor här. Men sedan föga där uträttats med framgång gav kungen hären lov och återvände i hast till Frankfurt; därifrån drog han så småningom genom Alemannien till Bayern och firade Herrens födelse med heder i staden Regensburg.

## del IV, år 890 (MGH s. 118–119) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:890:sv -->

890. Vid mitten av fastan drog kungen till Pannonien och höll ett allmänt möte (generale conventum) med hertig (dux) Zwentibald på den plats som allmänt kallas Omuntesperch. Där bad bland annat nämnde hertig, ombedd av påven, ivrigt kungen att han skulle besöka Sankt Peters hus i staden Rom och värdigas inneha det italiska riket, sedan han ryckt det ur onda kristnas och hotande hedningars händer, genom att knyta det till sitt eget bruk. Men kungen, hindrad av mångahanda saker som växte fram i hans rike, avslog om än ogärna det begärda. Efter påsk i maj månad höll han ett samtal med de sina vid den by (villa) som kallas Forahheim. Där kom till honom den italiske kungen Ludvigs dotter, tyrannen Bosos änka, med stora gåvor; hon togs emot med heder och sändes tillbaka hem. Sedan kungen där ordnat sakerna som det behagade kom han för bönens skull i Alemannien till Augia och Konstanz; därifrån återvände han och firade Kristi födelse i staden Regensburg. Salomon, biskop av Konstanz, en man av lovvärt leverne, dog; honom efterträdde i biskopssätet hans namne, Salomon den yngre, den tredje alltså vid den tiden med samma namn.

## del IV, år 891 (MGH s. 119–121) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:891:sv -->

891. Kungen sände sina sändebud till mährerna för att förnya freden. Embricho, biskop i staden Regensburg, förblev en tålig, ödmjuk, nykter och trofast man; tyngd av ålder slöt han lyckligt sin sista dag. Själva staden antändes plötsligt på förunderligt sätt genom gudomlig hämnd och brann ned med alla byggnadsverk, också kyrkor, den 4 dagen före augustis ider, utom att den helige martyren Emmerammus hus och den helige Cassianus kyrka, belägen mitt i staden, genom Guds försyn skyddades mot elden. Nordmännen angrep alltså västfrankernas område, varför en här sändes från Franken för att försvara det; där dödades Sundaroldus, ärkebiskop av Mainz, som oförsiktigt gick emot dem, och i hans ställe insattes Haddo, abbot i klostret Augia, en man av skarpsinnig begåvning, till förman (antistes). Kung Arnulf gav sig alltså av mot nordmännen för att hämnas detta, med frankerna, sedan han tagit med sig en oduglig alemannisk här. Men alemannerna föll bort från kungen och gick hem, liksom om de vore sjuka; han själv drog med frankerna med framgång mot väster. Sedan nordmännen ödelagt största delen av Lotharriket (regnum Hlotharicum), slog de sig säkra ned nära floden Dyla på den plats som kallas Lovonnium, sedan de enligt sin sed börjat en befästning med inhägnader. Oförmodat kom kungen och hären till samma plats. Sedan de alltså snabbt gått över samma flod övervägde man utan dröjsmål att inleda strid. Men kungen tvekade, för att inte så stark en styrka skulle sättas i fara, eftersom ryttarna, med ett kärr emellan på ena sidan och den kringflytande stranden på den andra, inte gavs möjlighet att anfalla; han lät ögon, tanke och råd irra hit och dit och övervägde ängsligt vilket råd som behövdes, eftersom det är ovant för frankerna att strida till fots; till sist kallade hjälten till sig frankernas främsta och talade så tålmodigt till dem: 'Män, ni som har Gud i minnet och alltid under Guds nåd har varit oövervinnerliga i försvaret av fäderneslandet: låt det ingjuta mod i era sinnen, om ni kommer ihåg att ni ska hämna era föräldrars fromma blod som utgjutits av fiender som rasat på högst hedniskt vis, och ni ser nu er skapares heliga tempel, helgade åt helgonens ära, omstörtade i ert fädernesland, och ni ser också Guds tjänare av högsta grad nedslagna. Nu, krigare, framåt! Med själva upphovsmännen till brottet för ögonen, följ mig, som först stiger av hästen och bär fälttecknen i handen före er; vi hämnas inte vår egen skymf utan hans som förmår allt, och angriper våra fiender i Guds namn!' Eggade av dessa ord fick alla, gamla och unga, samma vilja och djärvhet att gå i strid till fots; först bad de ivrigt kungen att han skulle se till dem till häst, för att de, medan de stred, inte skulle behöva frukta något bakifrån genom fiendernas försåt. Ett rop höjdes till himlen från de kristna, och inte mindre skrek hedningarna enligt sin sed, och fasansfulla fälttecken rörde sig genom lägret. Sedan svärden dragits på båda sidor drabbade man samman mot varandra, som sten mot järn. Där fanns bland nordmännen danernas mycket starka folk, som man aldrig förut hört att det hade tagits eller besegrats i någon befästning. Man stred hårt; men inte länge, ty med Guds nåds bistånd tillföll segern de kristna. När nordmännen sökte skydd i flykten mötte de floden, som de förut hade haft i ryggen som en mur, som döden. Ty då de kristna på andra sidan trängde på med blodbad, tvingades de störta sig i floden, och tätt sammanpackade, omfamnande varandra med händer, halsar och ben, sjönk de i djupet till hundratals eller tusentals, så att flodbädden, uppdämd av liken, syntes torr. I det slaget föll två av deras kungar, nämligen Sigifrid och Godfred; sexton kungliga fälttecken togs och sändes till Bayern som vittnesbörd. På samma plats befallde kungen på dagen . . . före . . . kalender att böneprocessioner (letaniae) skulle firas; han gick själv fram med hela hären och sjöng lovsånger till Gud, som gav de sina en sådan seger att man fann att endast en man dödats på de kristnas sida, medan så många tusen människor omkom på den andra.

## del IV, år 892 (MGH s. 121–122) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:892:sv -->

892. Kungen kom med seger från Franken till Alemannien och firade Herrens födelse med heder vid kungsgården (curtis regia) Ulma. Därifrån drog han till Östmarken (Oriens) i hopp om att få möta hertig (dux) Zwentibald; men denne vägrade enligt sin vana att komma till kungen och svek sin tro och allt han förut lovat. Därför höll kungen med vred sinne ett samtal i Hengistfeldon med hertig Brazlavo och frågade där bland annat efter tid och plats, hur han skulle kunna tränga in i mährernas land; man rådslog nämligen att han skulle angripa det riket med tre beväpnade härar. Kungen tog med sig franker, bajrare och alemanner och kom i juli månad till Mähren; där uppehöll han sig i fyra veckor med så stor mängd, medan också ungrarna kom till honom där med en härfärd, för att ödelägga hela det landet med eld. Därifrån sände han också i september månad sina sändebud med gåvor till bulgarerna och deras kung Laodomir för att förnya den tidigare freden, och han begärde att man inte skulle låta mährerna köpa salt därifrån. Men sändebuden, som på grund av hertig Zwentibalds försåt inte kunde ta landvägen, fördes från Brazlavos rike längs floden Odagra ända till Gulpa och därefter längs Savaflodens lopp med fartyg till Bulgarien. Där togs de emot med heder av kungen och återvände samma väg som de hade kommit med gåvor i maj månad. Poppo, hertig över thüringarna, berövades sina ämbeten (honores).

## del IV, år 893 (MGH s. 122–123) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:893:sv -->

893. Före fastan besökte kungen för bönens skull kloster och biskopssäten genom hela västfrankernas provins. Engilscalchus, en man av ungdomlig djärvhet, som sedan han rövat bort kungens dotter med en frilla för en tid begav sig i landsflykt till mährerna, kom därefter inom kort till kungens nåd och blev markgreve (marchensis) i Östmarken. Där handlade han djärvt mot Bayerns främsta i de saker som underställts honom, och genom deras dom, då han oförsiktigt hade gått till kungens pfalz i staden Regensburg och inte förts fram inför kungen, blev han bländad. Härav också blev Willihelmus, hans farbrors son, som sände sina sändebud till hertig Zwentibald, ansedd skyldig till majestätsbrott och halshuggen. Också hans bror, som gömde sig i landsflykt hos mährerna, dödades genom hertigens försåtliga råd tillsammans med mycket många andra. Kungen gav sig därför av och gick åter in i hertig Zwentibalds rike med en här, och sedan största delen av det landet plundrats återvände han, på grund av utlagda försåt med stor svårighet på vägen, till Bayern till drottningen vid kungsgården (curtis) Otinga. Av henne föddes inte långt därefter en son åt honom, som Haddo, ärkebiskop av Mainz, och Adalpero, biskop av Augsburg, smorde vid dopets heliga källa och kallade Ludvig efter hans farfars namn. Påven Formosus sändebud kom med brev och det italiska rikets främsta till kungen i Bayern och bad ivrigt att han skulle komma för att rycka det italiska riket och Sankt Peters egendom ur onda kristnas händer till sina egna händer; detta eftersträvades då mest av tyrannen Wido. Dem tog kungen emot med heder i staden Regensburg, och sedan han med gåvor beviljat det begärda lät han dem gå. Vintern sträckte sig sträng och längre än vanligt, så att snön i mars månad på vissa platser under fem dagar syntes ha ett djup av en fot.

## del IV, år 894 (MGH s. 123–125) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:894:sv -->

894. Ljudet av ett stort åskdunder smällde den 5 dagen före februaris kalender. Kungen själv, som snart gav sig ut på färd, tillbringade Herrens födelse vid kungsgården (curtis regia) Eibilinga; därifrån tågade han med en alemannisk här in i Italien. Först fann han staden Bergamo, med Widos greve (comes) Ambrosius, upprorisk mot sig. Därför befallde kungen, upprörd i sinnet, att härens läger skulle flyttas fram runt omkring över berget ända till stadens mur, medan han själv red omkring. Man drabbade samman i strid, då dagen redan led mot kväll, så att belägrare och belägrade lika måste vaka resten av natten. När morgonrodnaden steg upp fullbordade kungen mässans högtid och fördelade hären runt staden för att storma den; själv stod han med fälttecknen på bergets topp för att bistå dem som angrep muren. En förunderlig sinnesstyrka gavs åt båda, åt dem som skulle erövras och åt erövrarna; båda stod ståndaktigt sammanslutna i slaglinjen som en mur mellan dem. Ty i stridens första anstormning hördes ett sådant ljud av stenar som slog mot sköldarna att det för de män som vaktade kungens läger, som låg mer än en mil (miliarium) bort, tycktes som om de hörde åska; och sedan pfalzens krigare stridit med mycket stor möda inför kungen kom man till sist ända fram till muren. De lyfte sköldarna, förda samman ovanför sig på ett taks vis, och försökte bryta igenom den i forna tider grundade muren, medan de eländiga stadsborna ovanifrån förgäves släppte ned tunnor fulla med stenar och, sedan de slungat lansar, till sist försökte kasta murarnas bröstvärn över dem; men de trängde på med all kraft och med bröstens stöt och fick genom Guds vilja muren att störta ned ända till grunden. Utanför uppstod ett rop från folket, inne förvirring med flykt; från alla sidor trängde hären in i staden och plundrade den som en virvelvind. Greve Ambrosius, upphovsmannen till striden mot kungen, steg upp i ett torn för att söka skydd i flykten, men till ingen nytta. Ty genom härens dom, i dess raseri, blev han tagen och strax upphängd i galgen; hans hustru och söner fördes fram till kungen med en stor skatt. Också samma stads biskop, vid namn Adalbertus, greps där och överlämnades åt biskop Haddo att förvaras. Härav grep så stor skräck hela Italien att de största städerna, nämligen Milano och Pavia, frivilligt kom till kungen och underkastade sig. Därför inställde sig de främsta markgrevarna (marchenses) som hade tillhört det italiska riket, nämligen Adalbertus och hans bror Bonifacius, likaså Hildibrandus och Gerhardus, för kungen. Men då de förmätet och över allt mått skröt med att de skulle förlänas, blev alla tillfångatagna och överlämnade i furstarnas händer för att bevakas. Men kungen tålde inte detta länge; ty rörd av barmhärtighet gav han dem frihet och bestämde att de skulle lova honom trohet med ed. Två av dem, Adalbertus och Bonifacius, svek sin tro och avföll från kungen genom flykt. Då hären mattades på grund av den alltför långa färden kom kungen ända till Piacenza och återvände; påsk tillbringade han nära borgen (castellum) Eboregia. Den försvarade då i belägring Widos greve vid namn Ansger, med kung Rudolfs vasaller (satellites) från Burgund, som hade sänts dit för detta, för att ingen väg skulle ges där åt kungen när han återvände, och han höll de mycket starka spärrarna (clausae) stängda med en stenborg placerad ovanför. Då kungen märkte att den inte kunde erövras över den besatta vägen utan fara för de sina, steg han genom vägvisare med hård möda för hären uppför Alperna och avvek, på grund av härens storlek, genom klippans branter; med stor fara för de sina hoppade de på förunderligt sätt med hästarna här och där över klipporna nedför bergväggens stup som över en mur, från toppen och nedåt, sedan några avsatser getts liksom som andhämtningsplatser, och till sist på tredje dagen kom de ned och samlades i dalen Augusta. Kungen sände hären före sig och tvingade kung Rudolf att fly; själv drog han sig genom det övre Burgund tillbaka till kungsgården Chirihheim i Alemannien, där drottningen mötte honom. I Worms hölls ett allmänt möte (generale conventum); där kom bland annat gossen Karl, av ungdomlig begåvning, son till Ludvig, son till kung Karl av Västfranken, kungens brorson [osäker tolkning], till honom, och kungen tog emot honom med kärlek och lät honom gå. Alemannerna sändes med en stark styrka mot kung Rudolf tillsammans med Zwentibald, kungens son med en frilla. Då denne försvarade sig med Alperna som värn återvände alemannerna hem sedan de ödelagt en stor del av hans land. Wido, det italiska rikets tyrann, angreps av sjukdom och dog; hans son Lantbertus eftersträvade på samma sätt att angripa riket. Zwentibald, mährernas hertig (dux) och skidan för all trolöshet, som gick omkring och förvirrade alla angränsande länder med svek och list, törstande efter människoblod, slöt olyckligt sin sista dag sedan han till sist uppmanat de sina att inte förbli fredsälskare utan snarare fiender till grannarna [osäker tolkning]. Avarerna, som kallas ungrare, strövade i dessa tider omkring bortom Donau och begick mycket ömkligt. Ty de dödade män och gamla kvinnor helt och hållet och släpade bara de unga kvinnorna med sig som boskap för att utöva sin lusta, och förstörde hela Pannonien ända till undergång. Fred slöts under hösten mellan bajrare och mährer. Grekernas kejsar Leos sändebud Anastasius kom med gåvor till kungen i staden Regensburg; kungen hörde honom och lät honom gå samma dag.

## del IV, år 895 (MGH s. 125–127) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:895:sv -->

895. En svår hungersnöd växte i hela bajrarnas provins, så att man på mycket många platser förgicks av svält och död. Engildio, bajrarnas markgreve (marchensis), berövades sina ämbeten; i hans ställe insattes Liutpoldus, kungens släkting. Hildigardis, dotter till frankernas kung Ludvig, anklagades för att handla mot troheten mot kungen, och därför avsattes hon från sina offentliga ämbeten och instängdes i Bayern på en ö i ett kärr som heter Chiemicse. Sedan tjugosex biskopar från hela Lotharriket, Sachsen, Bayern och Alemannien samlats i Franken hölls en stor synod vid kungsgården (curtis) Triburia under ordförandeskap nämligen av metropoliterna Haddo, ärkebiskop av staden Mainz, Herimannus, ärkebiskop av staden Köln, och Ratbodus, ärkebiskop av Trier; de behandlade mycket till nytta för den kristna religionen och anförtrodde samma stadgar, skrivna i egna kapitel (capitula), åt sina efterträdare att behålla i minnet. Ett kungligt ting (placitum) hölls i Worms. Där kom Odo, Galliens kung, med gåvor till kungens trohet, togs emot av honom med heder och återvände efter några dagar hem med välvilligt lov, så som han hade kommit. Zwentibald, kungens son, mottog alltså rikets insignier (infula) av sin fader och gjordes till kung i Burgund och hela Lotharriket sedan han tagit emot samma rikes främsta. Vid samma tid förnams stora jordbävningar på mycket många platser hos västfrankerna. Sändebud från obodriterna kom till kungen vid kungsgården Salz, medförande gåvor och önskande fred; sedan kungen hört dem beviljade han utan dröjsmål det begärda och lät dem gå. Avarerna angrep bulgarernas gränser men blev förekomna av dem, och en stor del av deras här dödades. Vid mitten av juli månad hölls ett allmänt möte i staden Regensburg; där kom från slavernas land alla böhmarnas hertigar, som hertig Zwentibald för länge sedan med våld hade slitit loss och dragit bort från gemenskapen med och makten hos bajrarnas folk, och bland vilka de främsta var Spitignewo och Witizla, till kungen; de togs emot med heder av honom och underkastade sig, försonade, den kungliga makten genom händerna, som sed är. Åter blev kungen ivrigt inbjuden av påven Formosus genom brev och sändebud att komma till Rom. Kungen, som med sina biskopars råd beslöt att tillmötesgå hans begäran, förde i oktober månad fram en här från Franken och Alemannien till Italien. När de hade kommit bortom Po delades hären där, och han lät alemannerna gå genom Bologna till staden Florens; själv drog han med frankerna genom Alpernas övre delar till den kungsgård som kallas Turris och så ända till staden Luna. Där firade han Herrens födelse.

## del IV, år 896 (MGH s. 127–130) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:896:sv -->

896. På grund av alltför stort oväder i luften och omåttliga regnflöden och vattnens översvämningar över allt mått hindrades alltså hela hären på bergens sluttande toppar och strövade mödosamt omkring och irrade hit och dit. Därav växte också en mycket stor pest bland hästarna, som tyngdes mer än vanligt på grund av vägens svårighet, så att nästan hela hären på ovant vis lät oxar, sadlade som ryttarhästar, dra sitt bohag. Därtill skakade under tiden ett ont rykte kungen och också hären, nämligen att hans släkting Berengar hade avfallit från troheten mot honom och för den skull redan hade återvänt till Italien, och att Adalpertus, markgreve (marchensis) av Toskana, genom ömsesidiga samtal med Berengar hade förmåtts att inte på något sätt sträva efter trohet mot kungen. Sedan kungen hört detta och sådant kom han, bemängd av svår plåga, och hela hären, bemängd av mycket stor ångest och brist, till sist till staden Rom. Över allt detta mötte hären ett nytt slags ångest. Ty när de närmade sig hade Ageldrudis, Widos änka, förekommit dem genom att stänga alla portar runt murarna, så att inträde till Sankt Peters hus nekades alla lika. Detta tog kungen illa upp och samlades i gemensamt rådslag med hela hären vid den salige Pancratius kyrka. Sedan mässans högtid firats frågade kungen enhälligt hären vad som borde göras. Alla kom överens, lovade under tårar trohet och bekände offentligt inför prästerna; sedan en dags fasta påbjudits ropades det i gemenskap att man skulle storma staden med krig. Medan alla dröjde att återvända till lägret gick kungen omkring och spanade på muren; genom Guds vilja uppstod plötsligt och oväntat en strid mellan belägrade och belägrare, en sammanlöpning av folket från alla sidor; alla ropade att man skulle storma staden med krig, och alla hade samma vilja i striden. Utan dröjsmål kom de fram till muren och drev bort murarnas försvarare med stenar; en mängd män trängde sig samman vid portarna; somliga högg sönder porten och de järnbeslagna bommarna med yxor och svärd, andra bröt igenom muren, andra steg upp på murarna med stege. Och så stormades genom Guds försyn den mycket starka och ädla staden, utan att någon av kungens sida av så stor en här föll, ädelt och med triumf medan dagen redan led mot kväll, och påven och staden befriades från fienderna. Hela romarnas senat och också grekernas skola (scola) kom med baner och kors till Pons Malvius, tog emot kungen med heder under hymner och lovsånger och förde honom till staden. Påven, som älskade kungen med faderlig kärlek, tog emot honom framför förgården (paradisus), på den plats som kallas Sankt Peters trappor (Gradus sancti Petri), förde honom med glädje och heder in i de saliga apostlafurstarnas basilika och satte enligt sina företrädares sed den kejserliga vigningens krona på hans huvud och kallade honom kejsare och augustus. Sedan mångahanda saker ordnats där lovade hela romarnas folk vid Sankt Paulus kejsaren trohet med ed. Den eden har vi föresatt oss att föra in här, för att den inte ska vara dold för någon: 'Jag svär vid alla dessa Guds mysterier att jag, med förbehåll för min ära och min lag och troheten mot herr påven Formosus, är och skall vara trogen kejsar Arnulf alla mitt livs dagar och aldrig skall förena mig med någon människa till trolöshet mot honom; och åt Lantpertus, Agildrudas son, eller åt hans mor själv skall jag aldrig ge hjälp till världslig ära, och denna stad Rom skall jag inte genom något knep eller förevändning överlämna åt samme Lantpertus eller åt hans mor Agildruda eller åt deras män.' Därefter anklagades Constantinus och Stephanus, som var de främsta i senaten, för att vara skyldiga till majestätsbrott, eftersom de förut hade sammansvurit sig med Agildruda om att ta staden; dem befallde kungen utan dröjsmål att gripa och föra med sig till Bayern. Staden överlät han åt en viss vasall (vassallus) Faroldus att bevaka för hans räkning; själv lämnade han till sist staden på femtonde dagen efter att han hade kommit, sedan han slutligen fått veta att Agildruda uppehöll sig i staden Spoleto; för att storma den gav han sig strax av. Men innan han hade kommit till den bestämda platsen drabbades han av en svår huvudsjukdom och lämnade det ofullbordat, och sedan han lämnat sin lille son vid namn Ratolt, som han hade med en frilla, i Milano för att ta emot det italiska folkets trohet, återvände han i största hast genom dalen Tridentina i maj månad till Bayern. Men inte långt därefter återvände också hans son, som han hade lämnat i Italien, till honom genom Comosjön. Efter döden hos Waltfredus, markgreve av Forum Iuliense, som mycket troget hade hållit Verona åt kejsaren i strid, angrep Berengar genast det italiska riket och tog liksom med ärftlig rätt emot det ända till floden Adda som delägare mot Lantbertus. Maginfredus, greve av Milano, dödades genom dödsdom av Lantpertus, Widos son; hans son och svärson berövades ögonens ljus. I Rom dog påven Formosus på den heliga påskdagen; i hans ställe vigdes Bonifatius, som angreps av giktsjukdom och befanns ha överlevt knappt femton dagar. På hans stol efterträdde en påve vid namn Stephanus, en man vars rykte förtjänar vanrykte, som på ett ohört sätt lät kasta sin företrädare, nämligen Formosus, ur graven och, sedan han avsatts genom en advokat som svarade för honom, befallde att han skulle begravas utanför den för påvarna vanliga begravningsplatsen. Grekerna slöt samma år fred med avarerna, som kallas ungrare; detta vände deras landsmän bulgarerna till det onda och reste sig mot dem med en fientlig härfärd och förföljde dem och ödelade hela deras land ända till Konstantinopels port. För att hämnas detta sände grekerna med sin list sina skepp mot avarerna och förde dem över till bulgarernas rike bortom Donau. Sedan de förts över trängde de med en stark styrka in bland bulgarernas folk och överlämnade den största delen åt döden genom att hugga ned dem. När de bulgarer som befann sig på härfärden hörde detta skyndade de i största hast tillbaka för att befria fäderneslandet från den fientliga fienden, och sedan strid genast inletts besegrades de; när de åter på samma sätt försökte återvinna det, gick de för andra gången miste om segern. Till sist skyndade de eländiga, som inte visste vilken orsak till tröst eller bot de skulle kunna finna, alla till fötterna på sin gamle kung Mikael, som först hade omvänt dem till den kristna religionens sanning, och frågade vad han rådde dem för att undkomma den hotande faran. Han påbjöd en tre dagars fasta och förmanade att de skulle göra bot för den oförrätt som tillfogats de kristna och därefter söka hjälp hos Gud. Sedan detta gjorts inledde de en hård strid; och medan båda sidor stred mycket häftigt tillföll till sist genom Guds barmhärtighet segern, om än blodig, de kristna. Vem skulle kunna framställa i räkning nederlagen för de hedniska avarerna i så stora drabbningar? då man fann att av bulgarerna, åt vilka segern tillföll, tjugo tusen ryttare hade huggits ned. Då sådana inbördes drabbningar trängdes i dessa trakter anförtrodde kejsaren vid den tiden sin hertig (dux) Brazlavo Pannonien med staden Paludarum att skydda. Grekernas kejsare Leo sände en viss Lazarus, som kallades biskop, med gåvor till kejsaren och augustus; denne tog med glädje emot honom i staden Regensburg, behöll honom några dagar hos sig och sände till sist hem honom rikt hedrad.

## del IV, år 897 (MGH s. 130–131) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:iv:897:sv -->

897. Kejsaren firade Herrens födelse vid kungsgården (curtis regia) Otinga, och dit kom till honom mährernas sändebud, som enträget bad kejsaren om att fred skulle upprättas, så att deras landsflyktiga rymlingar inte skulle tas emot; sedan kungen hört dem lät han dem fria och gå utan dröjsmål. Själv beslöt han, sedan han hållit ett allmänt möte (generalis conventus) i staden Regensburg, att på grund av kroppens tyngd övervintra på avskilda platser i Bayern. En svår hungersnöd tryckte över hela bajrarnas land, så att många förgicks av svält. Vid slutet av maj månad hölls ett ting (placitum) i staden Worms. Där kom bland annat Zwentibald, kejsarens son, till honom; denne tog vänligt emot honom, och sedan några av hans främsta män, som året innan hade berövats sina ämbeten (honores) av honom, försonats med honom och övriga ärenden där ordnats mellan dem så som han kunde, gav han honom välvilligt lov att återvända hem.

## del V, inledning (MGH s. 131) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:inledning:sv -->

FULDAANNALERNAS FORTSÄTTNINGAR FRÅN ALTAICH. ÅR 897–901.

## del V, år 897 (MGH s. 131) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:897:sv -->

897. Sedan ett allmänt möte (generalis conventus) hållits vid kungsgården (curtis) Tripuria begav han sig för bönens skull till klostret i Fulda. Sedan detta fullgjorts kom han till den kungsgård som kallas Salz, och dit kom sorbernas sändebud till honom med gåvor; sedan han hört dem lät han dem fria och gå. När detta sålunda fullbordats hände det att böhmarnas folks hertigar (duces) kom till kejsar Arnulf, som vid den tiden uppehöll sig i staden Regensburg, och erbjöd honom kungliga gåvor och bad om hans och hans trognas bistånd mot deras fiender, nämligen mährerna, av vilka de, som de själva vittnade, ofta trycktes mycket hårt. Kungen och kejsaren tog välvilligt emot dessa hertigar och ingöt rikligt tröstens ord i deras bröst och lät dem, glada och hedrade med gåvor, gå till sitt fädernesland; och hela den höstens tid uppehöll han sig på de angränsande platserna norr om floderna Donau och Ymbris, även i den avsikten att han, om det nämnda folket hade behov av hans hjälp, skulle stå redo med sina trogna.

## del V, år 898 (MGH s. 131–132) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:898:sv -->

898. Därefter, i Herrens människoblivelses år 898, uppstod en mycket svår oenighet och tvedräkt mellan två bröder av mährernas folk, nämligen Moymir och Zentobolch, och deras folk; så till den grad att om någondera förmådde förfölja och gripa den andre med sina krafter, skulle denne undergå dödsdom. Då sände kungen och kejsaren, som visste detta, sina markgrevar (marchiones), nämligen Liutbaldus och greve (comes) Arbo, tillsammans med sina övriga trogna och sina bayerska stormän till hjälp för den part som satte sitt hopp och sin tillflykt till honom, för deras befrielse och beskydd. Och de förödmjukade sina fiender med svärdsegg och eld, så som de kunde, och dödade dem medan de ödelade. Greve Arbo befanns, på anstiftan av sin son Isanricus, vara upphovsman, angivare och förrädare i denna oenighet och brutna fred mellan de ovannämnda bröderna, och av detta skäl miste han för en tid sitt ämbete (praefectura); detta fick han tillbaka inte långt därefter. Därefter vet man att en viss man vid namn Erimpertus, som en gång var furste tillsammans med de övriga främsta av bajrarnas folk och sedan blev upprorisk mot kungen och de hans, greps av en viss slavisk hertig (dux) Priznolawus, som också själv visade sig trogen mot kejsaren, och bunden med kedja och andra band fördes han av den driftige greven Liutbaldus fram till kungen i Rantesdorf, vid slutet av Kristi, Herrens, födelse innevarande år.

## del V, år 899 (MGH s. 132–133) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:899:sv -->

899. Sedan åter en härfärd ordnats under vintern trängde bajrarnas furstar med de sina kraftfullt och fientligt in i mährernas område och ödelade med stark styrka deras platser, samlade byte och återvände hem med det. Då spreds ett under långa tider ohört brott och en ogärning, som inte borde ha skett, om drottning Uota, nämligen att hon hade givit sin kropp åt ett lockande och orättfärdigt samliv. Detta bevisades och avgjordes i staden Regensburg i juni månad enligt de närvarande främstas dom, då sjuttiotvå svor. Vid samma tid för detta stora och allmänna ting (placitum) i staden Regensburg blev kungen sjuk, förlamad av slag; och enligt vad som sades hade något skadligt givits kungen av män och kvinnor, så att han därav blev förlamad. En av dem hette Graman, som överbevisades om majestätsbrott och därför halshöggs i Otinga; men den andre flydde och höll sig gömd i Italien; och likaså en annan, en kvinna vid namn Buodpurc, som greps och genom säker undersökning befanns vara upphovskvinna till samma brott, dog upphängd i galgen i Eipilinga. Inte långt därefter trängde bajrarna åter med tillförsikt in i mährernas gränsområden och härjade genom att plundra allt de kunde, och de ryckte gossen Zentobolch, son till den gamle hertigen (dux) Zuentobolch, och hans folk ur fängelset i den stad (civitas) där de satt instängda, och de satte eld på själva staden och förde dem av barmhärtighet med sig in i sitt fäderneslands område. Under tiden utövade Isanricus oavbrutet sitt tyranni mot kungen. Detta tog kungen häftigt upp och beslöt, eftersom han redan då var försvagad till kroppen, att med fartyg angripa staden Mutarensis, där samme Isanricus befann sig; och det skedde också. Medan han gjorde motstånd och kungen och de hans kraftfullt och manligt fick övertaget och stormade staden, gick till sist Isanricus själv, tvingad med våld, ut med sin hustru och det som hörde till honom och inställde sig för kejsaren. Då anförtrodde kungen honom åt väktare att bevaka, för att han skulle föras fram till Regensburg. Men av fruktan för att bli straffad tog han till flykten och flydde ända till mährerna. Understödd av deras hjälp ryckte han, som förut, åt sig en del av riket och behöll och innehade den helt hos sig. Engilmarus, biskop av Passau, dog; i hans ställe efterträdde med kungens medgivande en viss alemann Wihingus, i strid med fädernas stadgar, sedan han tidigare av påven utsetts till biskop för mährerna. Men inte långt därefter avsattes han genom kanonisk dom av ärkebiskop Deotmarus och hans övriga suffraganer mot kungens vilja, och Rihharius vigdes vid samma tid till biskop på samma säte.

## del V, år 900 (MGH s. 133–135) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:900:sv -->

900. Kejsaren slöt sin sista dag i staden Regensburg och begravdes med heder av de sina i Kristi martyr den helige Emmerams hus. Hans son Ludvig, som var den ende han då hade, en liten gosse född av hans äkta hustru, efterträdde honom i riket. Dennes bror, född av en frilla, vid namn Zuentipoldus, som behöll det galliska riket för sig och genom sin grymhet omåttligt traktade efter kyrkornas egendom, framför allt på grund av det brott han begick när han i strid mot prästadömets värdighet slog Ratpodus, ärkebiskop av Trier, i huvudet med sin stav, blev övergiven av alla de sina, såväl biskopar som grevar. Men när han sökte återvinna riket och med några få oförsiktigt stred mot dem, ändade han sitt liv tillsammans med riket. Bayrarna tog böhmarna med sig och bröt genom Böhmen in i mährernas rike och ödelade allt med eld under tre veckor; till sist återvände de hem med all framgång. Under tiden ödelade avarerna, som kallas ungrare, hela Italien, så att sedan mycket många biskopar dödats föll av italienarna, som försökte driva bort dem, tjugo tusen i en enda strid på en enda dag. Ty de återvände på samma väg som de hade kommit in och ödelade därvid Pannonien till största delen. De sände med svek sina sändebud till bajrarna, som bad om fred, för att utforska det landet. Detta förde, ack, det första onda och en skada som under alla förflutna dagar varit osedd över bajrarnas rike. Oväntat angrep de alltså med stark hand och en mycket stor här fientligt det bayerska riket bortom floden Anesus, så att de på en enda dag fällde allt genom eld och svärd, med dödande och ödeläggelse, på femtio mil (miliaria) på längden och på bredden. När de bajrare som bodde längre bort fick veta detta, drevs de av smärta att förbereda sig att skynda emot; men ungrarna, som visste detta i förväg, vände tillbaka med det de hade rövat dit varifrån de hade kommit, till sitt eget i Pannonien. Under tiden bröt en del av deras här fram från norra sidan av floden Donau och ödelade den trakten. När greve (comes) Liutpoldus fick veta detta, tog han det illa upp och fann det outhärdligt, samlade några av bajrarnas förnämsta och gick, med endast biskopen av Passau i följe, över Donau för att förfölja dem. Strid inleddes genast med dem, och man stred ädelt men segrade ännu ädlare. Ty i stridens första sammandrabbning kom så stor Guds nåd de kristna till mötes att tolv hundra hedningar fanns förgjorda bland de dödade och dem som hade störtat sig i Donau. Knappt fann de en enda av de kristna dödad i stridens tummel. På samma plats samlades de efter den seger som getts dem från himlen och bar med stort rop till himlen därifrån tack till Gud, som inte genom människornas mängd utan genom sin barmhärtighets godhet befriar dem som hoppas på honom. Till sist återvände de glada efter så stor seger till sina följeslagare, dit varifrån de hade kommit, och ställde i all hast vid samma tid till skydd för sitt rike upp en mycket stark stad med mur vid floden Anesus strand. När detta var gjort återvände var och en till sitt.

## del V, år 901 (MGH s. 135–138) (maskinöversättning)

<!-- passage: annales_fuldenses:v:901:sv -->

901. Ett allmänt ting (placitum generale) hölls i staden Regensburg. Där kom bland annat mährernas sändebud och bad om fred; detta beviljades genast, så som de bad, och bekräftades med ed. Därför sändes biskop Richarius och greve (comes) Udalricus till Mähren, och de förpliktade med ed hertigen själv och alla hans förnämsta att hålla samma fred på samma villkor som den hade bekräftats i Bayern. Under tiden angrep ungrarna den södra delen av deras rike, Karantanien, och ödelade den. Men kungen begav sig genom Alemannien, där han ordnade angelägenheterna, till Franken för att fira Herrens påsk. 742. † Karl, frankernas hertig. 744. Början till klostret i Fulda. 754. Den salige martyren Bonifatius lidande. 764. Här var en sträng vinter. 768. † Kung Pippin dör. 772. † Karlmann. 774. Avsättningen av Desiderius, langobardernas kung. 776. Sachsarnas omvändelse. 779. Abbot Sturmi dör. 785. Biskop Lul dör. Hartrat och de övriga landsförvisas. 790. Avsättningen av hertig Desilo. 791. Början till den helige Bonifatius kyrka; Engilhramnus dör, när Karl var hos avarernas folk. 793. Pippins och hans följeslagares onda gärning. 794. Den 10 augusti dör drottning Fastrata. 795. När kung Karl satt vid Eresburg. 799. Påven Leo var i Frankerriket. 801. Kung Karl kallades augustus av romarna. 802. Ratger valdes till abbot. 804. Påven Leo var åter i Frankerriket. 814. Den gode kejsaren Karl dör. 816. Abbot Baugolfus dör. 818. Egil abbot. 819. Invigningen av den helige Bonifatius kyrka. 821. Invigningen av kyrkan i Michilinstat i Odtonwald. 822. Egil dör. Hraban abbot.