# Annales Bertiniani > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Annales Bertiniani (verk:annales_bertiniani) - **Datering:** 0830/0882 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## del I, inledning (MGH s. 1) (maskinöversättning) HÄR BÖRJAR EN LITEN DEL OM FRANKERKUNGARNAS BEDRIFTER, NÄR KARL HADE DÖTT OCH BRÖDERNA KARLOMAN OCH PIPPIN FICK FRANKERNAS RIKE. DEL I. 741. Karl, majordomus (maior domus), dog alltså … 749. Pippin tog till hustru Bertrada med tillnamnet Berta, dotter till Caribertus, greve av Laon … Pippin återlämnade på uppmaning av den helige Bonifatius åt vissa biskopsdömen antingen hälften eller en tredjedel av egendomarna och lovade att därefter återställa allt … Stephanus bekräftade Pippin genom helig smörjelse som kung och smorde tillsammans med honom hans två söner, herr Karl och Karloman, till kungar i Herrens år 754, den 6 före augusti kalendae. 757. … Samma år firade han Herrens födelse i Corbonacum och påsken, och Herrens årtal ändrades till 758. … ## del I, år 830 (MGH s. 1–2) (maskinöversättning) I året 830 efter Herrens människoblivande hölls en sammankomst (conventus) på samma ställe. Vid den beslöt han att med alla franker dra i fälttåg till Bretagnes trakter, främst på tillskyndan av kammarherren (camerarius) Bernhardus. Och inte långt därefter gav han sig av från Aachen, nämligen på onsdagen som kallas fastans början, svårt plågad av sjukdom i fötterna, och [beslöt] att skynda dit genom kusttrakterna, sedan han lämnat kvar fru kejsarinnan i Aachen. Hela folket tog illa vid sig av detta tåg och ville på grund av vägens svårighet inte följa honom dit. Ty några av de främsta, som kände till folkets missnöje, kallade samman det för att vända det bort från den trohet som de hade lovat herr kejsaren. Därför samlades hela folket, som skulle ha dragit till Bretagne, vid Paris, och de tvingade också Lothar från Italien och Pippin från Akvitanien att komma med här mot sin fader, för att driva honom från riket, fördärva sin styvmor och döda Bernhardus. När den nämnde Bernhardus märkte detta tog han till flykten och kom till Barcelona. Och när deras plan hade blivit anmäld för herr kejsaren, drog han genast emot dem till Compiègne. Dit kom Pippin med en mängd folk, och med Lothars samtycke fråntog de honom all kunglig makt och hans hustru, och sedan de hade beslöjat henne sände de henne till Poitiers, till den heliga Radegundis kloster; hennes bröder, nämligen Conradus och Rodulfus, lät de tonsurera och spärrade in dem i kloster. Efter påskoktaven kom Lothar från Italien, höll där ett möte (placitum) och lät blända Herebertus, Bernhardus broder, och satte några av herr kejsarens trogna i förvar. Sedan allt detta hade skett, utlyste herr kejsaren tillsammans med sin son Lothar en annan sammankomst omkring oktober kalendae i Nijmegen, dit sachsarna och östfrankerna kunde komma. Dit samlades nämligen en här av många från båda sidor, det vill säga herr kejsarens och Lothars, och där befallde herr kejsaren, sedan han återvunnit kejsarmakten, att upphovsmännen till den gärningen, vars svek hade upptäckts och vars sammansvärjning hade blivit uppenbar, på grund av deras tvist skulle sättas i förvar till ett annat möte, som han skulle hålla i Aachen. Men av alla biskopar, abbotar, grevar och övriga franker dömdes att hans hustru, som orättfärdigt och utan lag och dom hade tagits ifrån honom, skulle föras tillbaka till det nämnda utlysta mötet, och att hon, om någon ville lägga henne något brott till last, antingen skulle försvara sig enligt lagarna eller underkasta sig frankernas dom. Och därifrån skyndade herr kejsaren till Aachen för att övervintra ## del I, år 831 (MGH s. 3) (maskinöversättning) i året 831 efter Herrens människoblivande. Omkring februari kalendae höll han nämligen, så som det hade utlysts, ett allmänt möte (generale placitum) och befallde dem som året innan för upprorets skull först i Compiègne och sedan i Nijmegen hade förbrutit sig mot herr kejsaren att komma, för att deras sak skulle prövas och avdömas. Och först av hans söner och därefter av hela det folk som var närvarande dömdes att de skulle undergå dödsstraff. Då skänkte herr kejsaren med sin vanliga mildhet dem liv och lemmar och överlämnade dem till förvar på olika platser. Men Lothar rörde sin faders milda sinne, eftersom han hade samtyckt med dem mer än han borde. Till detta möte kom fru kejsarinnan, så som det hade befallts, och stående inför herr kejsaren och hans söner förklarade hon att hon ville rena sig från alla som anklagade henne. Och folket tillfrågades om någon ville lägga henne något brott till last. Och då ingen fanns som ville tillvita henne något ont, renade hon sig enligt frankernas dom från allt som hon hade anklagats för. När mötet var avslutat lät han Lothar fara till Italien, Pippin till Akvitanien och Ludvig till Bayern. Själv kom han omkring maj kalendae till Ingelheim och tog med heder emot Lothar, som kom dit till honom. Också de som hade sänts i landsflykt fördes dit, frikändes och fick herr kejsarens nåd. Det tredje allmänna mötet höll han i Thionville, och dit kom sändebud från amiralmumminin [osäker tolkning] från Persien till honom och bad om fred. Sedan de snart hade fått den, återvände de. Också daners sändebud kom med samma bön, och sedan förbundet hade bekräftats återvände de hem; och många slaviska sändebudsfärder kom till honom, blev hörda, ordnade och avfärdade. Greve Bernhardus kom och gav med ed herr kejsaren och hans söner fyllest beträffande det som han hade anklagats för; också hans söner som hade varit närvarande återvände till sitt. Han väntade där längre på Pippin och sände flera sändebud till honom för att han skulle komma. Denne lovade att komma men dröjde med att komma. Själv kom han efter den helige Martins mässa till Aachen för att övervintra. Dit kom Pippin till honom några dagar före Herrens födelse. Herr kejsaren tog på grund av hans olydnad inte emot honom så vänligt som han tidigare hade brukat. ## del I, år 832 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) I året 832 efter Herrens människoblivande. Pippin blev förbittrad över att han inte hade blivit hedersamt mottagen av sin fader, och efter att ha fattat ett beslut tog han natten före Menlösa barns dag vid nattens första timme till flykten med några få av de sina och begav sig i all hast till Akvitanien. Men herr kejsaren blev svårt upprörd över detta, eftersom han aldrig hade trott att sådant skulle hända hans son eller att han skulle fly från sin faders närvaro. Då kallade han alltså samman rådgivare från alla håll, och efter att ha rådgjort med dem om vad som skulle göras i detta, beslöts att hans allmänna möte skulle utlysas att hållas i staden Orléans, och att Lothar skulle komma dit från Italien och Ludvig till Aachen och tillsammans med fadern bege sig till det utlysta mötet. Sedan detta hade övervägts så och sändebud hade skickats överallt för att kungöra det, nådde det plötsligt den mycket fromme kejsarens öron att Ludvig med alla bajrare, fria och ofria, och de slaver som han hade kunnat kalla samman till sig ville tränga in i Alemannien, som fadern för länge sedan hade givit åt hans broder Karl, och ödelägga och plundra det och förena det med sitt rike, och att hela folket i det riket skulle lova honom trohet, och att han, sedan detta var gjort, skulle komma fientligt till Frankien med samma här och inkräkta och underlägga sig så mycket som möjligt av sin faders rike. Och när detta hade blivit känt, befallde herr kejsaren genast, sedan han hade ändrat mötet, alla västfranker och sydfranker [osäker tolkning] liksom sachsarna att möta honom den fjortonde före maj kalendae i Mainz. När de hörde detta skyndade alla villigt att komma till herr kejsaren, och de önskade ge honom hjälp i allt. Vid den tiden inträffade också en månförmörkelse den trettonde före maj kalendae efter solnedgången. När herr kejsaren kom till Mainz – dit också hela folket kom till det möte som han hade fastställt för dem –, gick han strax dagen därpå med en stark styrka av franker och sachsare över floderna Rhen och Main och slog läger vid villa Triburis. Men Ludvig, hans son, låg med sin här nära Worms, i den villa som kallas Langbardheim, och hade sitt hopp fäst vid tomma löften, eftersom det hade lovats honom av hans egna och även av andra grevar och vasaller (vassalli) till herr kejsaren och Karl som var med honom, att alla sydfranker och sachsare skulle ge honom hjälp. Och detta hade framför allt Mathfridus svekfullt tänkt ut och anstiftat. Honom hade herr kejsaren året innan, när han hade dömts till döden, låtit behålla liv och lemmar och arv. Och när Ludvig fick veta att hans fader hade gått över Rhen med en så stor mängd trogna, minskade hans djärvhet, och hoppet om den eftertraktade orättfärdiga makten togs ifrån honom. Utan dröjsmål återvände han med sina män i hast till Bayern samma väg som han hade kommit, och de flesta av dem som var med honom återvände till herr kejsaren. När herr kejsaren hörde om hans plötsliga återtåg, drog han till den plats varifrån han hade vänt tillbaka och fann där mycket ödelagt. Allt detta motgående bar han tåligt, så som är hans sed, och med långsamma steg, utan att förfölja sin son, drog han med hela hären till Alemannien och kom till Augsburg vid Lech; och där lät han sin son, som på detta sätt hade blivit förledd, komma till sig och förlät honom med sin vanliga mildhet allt som hade gjorts mot honom. Denne lovade dock med ed att han inte vidare skulle begå något sådant och inte heller samtycka med andra till det. När mötet alltså var avslutat, lät han sin son i fred återvända till Bayern, och sedan han hade upplöst hären kom han själv genom Austrien till Salz. Där kom fru kejsarinnan honom till mötes. De for tillsammans sjövägen till Mainz; där kom också Lothar sin fader till mötes. Där kungjordes också på nytt att ett allmänt möte skulle hållas i Orléans på september kalendae och att varje fri man skulle komma dit beväpnad till fälttåg. Och när han hade kommit dit och på vanligt sätt tagit emot de årliga gåvorna, skyndade han snart därifrån till Limoges. Då kallade han sin son Pippin till sig och förebrådde honom bland annat varför han hade flytt från hans närvaro utan lov. Eftersom han med faderlig kärlek ville tillrättavisa honom, befallde han honom att fara till Frankien och stanna på den plats som han anvisade honom, till dess att han genom sin bättring mildrade sin faders sinne. Han låtsades att han skulle göra det, men vände tillbaka från den påbörjade resan och struntade i att fullgöra faderns befallning, medan herr kejsaren återvände till Frankien genom andra delar av Akvitanien. Och när detta hade blivit meddelat honom, kom han inte så snabbt till Frankien som han hade planerat, utan dröjde för den skull några dagar i de trakterna och kom slutligen till Le Mans vid Herrens födelse ## del I, år 833 (MGH s. 5–7) (maskinöversättning) i året 833 efter Herrens människoblivande. Där firade han nämligen de heliga dagarna och kom sedan raka vägen till Aachen. När han hade dröjt där inte många dagar meddelades honom att hans söner återigen hade förenat sig för att tillsammans resa sig mot honom och anfalla honom med en stor fientlig styrka. Efter att ha rådgjort kom han till Worms före fastans början, och sedan han där tillbringat de dagarna firade han den heliga påsken och pingsten. Och sedan han hade kallat samman hären beslöt han att dra emot dem, för att, om han inte kunde vända dem bort från denna dristighet med fredliga ord, hålla dem tillbaka med vapen så att de inte skadade det kristna folket. Hans söner, som ville fullfölja det påbörjade, förenade sig slutligen i pagus Helisaicus, på den plats som kallas [oläslig], nämligen Lothar från Italien, som hade den apostoliske Gregorius med sig, Pippin från Akvitanien och Ludvig från Bayern, med en mycket stor mängd människor. När herr kejsaren mötte dem kunde han inte på något sätt hålla dem tillbaka från samma envishet; utan med onda övertalningar och falska löften bedrog de det folk som hade kommit med herr kejsaren, så att alla övergav honom. Ty några av dem mot vilka deras vrede rasade mest drog sig undan och begav sig till sina vänners och trognas orter. Och sedan hans hustru hade tagits ifrån honom och sänts i landsflykt till Italien, till staden Tortona, tog Lothar den kungliga makten och lät den apostoliske återvända till Rom, Pippin till Akvitanien och Ludvig till Bayern; själv förde han sin fader med sig under bevakning genom Metz ända till staden Soissons, lämnade honom där i den helige Medardus kloster i samma förvar, tog ifrån honom hans son Karl och sände honom till klostret Pronea, varigenom han gjorde fadern mycket bedrövad. Därefter höll Lothar det utlysta mötet på oktober kalendae i Compiègne. Där samlades biskopar, abbotar, grevar och hela folket, överlämnade de årliga gåvorna till honom och lovade honom trohet. Dit kom nämligen också sändebud från Konstantinopel, som hade varit sända till fadern, till Lothar och överlämnade brev och gåvor till honom. Vid denna sammankomst diktade de upp många brott mot herr kejsaren. Bland dem hade Ebo, biskop av Reims, varit upphovsman till de falska anklagelserna. Och de plågade honom så länge, till dess att de tvingade honom att lägga ned vapnen och byta dräkt och drev honom från kyrkans trösklar, så att ingen vågade tala med honom utom de som hade förordnats till det. Men efteråt, av fruktan för att han skulle befrias från denna plats av några av hans trogna, kom Lothar själv till samma kloster och förde sin fader, mot hans vilja, med sig och höll honom kvar i Compiègne under samma bannlysning. Då, när mötet var avslutat, skyndade Lothar till Aachen för att övervintra och lät sin fader följa med under den nämnda bevakningen, och han kom till Aachen på den helige Andreas vigiliedag. Men efter några dagar hände det att Lothar och Ludvig av vissa skäl höll ett samtal i Mainz. Där bad Ludvig enträget sin broder Lothar att han skulle bli mildare mot deras fader och inte hålla honom i så strängt förvar. Då denne vägrade drog Ludvig bedrövad bort och övervägde därefter med de sina hur han skulle befria sin fader ur detta förvar. Men Lothar kom till Aachen några dagar före Herrens födelse, ## del I, år 834 (MGH s. 7–10) (maskinöversättning) i året 834 efter Herrens människoblivande. Och herr kejsaren hölls visserligen i förvar i Aachen; och ingenting gjordes mot honom på ett mänskligare sätt, utan hans motståndare rasade mycket grymmare mot honom och bemödade sig dag och natt om att med så stora plågor mjuka upp hans sinne, att han frivilligt skulle lämna världen och bege sig i kloster. Men han sade att han aldrig skulle avlägga något löfte så länge han inte hade någon makt över sig själv. Men när Ludvig fick veta att hans bön inte förmådde något hos brodern, att denne skulle handla mildare mot fadern, sände han sändebud till sin broder Pippin och lät honom veta allt som hade gjorts mot fadern, och bad honom att han, med tanke på den faderliga kärleken och vördnaden, tillsammans med honom skulle befria fadern ur denna vedermöda. Och han kallade genast samman en här av akvitaner och folk från andra sidan Seine, Ludvig en här av bajrare, austrasier, sachsare, alemanner och även de franker som bodde på denna sida om Carbonaria; med dem började de också skynda mot Aachen. Och när Lothar fick veta detta, drog han bort från Aachen och förde sin fader under det nämnda förvaret ända till Paris och fann där redan Pippin med en här, som hindrades från att gå över Seine av dess ovanliga översvämning; ty även de övriga flodernas alltför stora översvämning och ovanliga utbredning utanför fåran vållade många inte ringa hinder. Men när han med säkerhet fick veta att också Ludvig skyndade till samma trakter med en så stor mängd folk, blev han förskräckt, lämnade fadern på samma plats och flydde med de sina på första dagen i mars. När han hade dragit bort kom de biskopar som var närvarande och försonade herr kejsaren i den helige Dionysius kyrka och klädde honom i kungliga kläder och vapen. Därefter kom hans söner Pippin och Ludvig med de övriga trogna till honom och mottogs glatt med faderligt sinne. Och han tackade dem och hela folket mycket för att de så villigt hade bemödat sig om att ge honom hjälp. Och sedan han hade hållit ett möte med dem lät han Pippin och det övriga folket återvända hem, men Ludvig lät han följa med sig ända till Aachen. Och när festdagarna var över kallade han samman sina rådgivare och de förnämsta (optimates) som fanns i omgivningen och bemödade sig om att med dem överlägga hur han skulle kunna kalla sin son Lothar till sig. Och sändebud sändes till varje del av hans rike för att kungöra hans befrielse för folket och uppmana dem att bemöda sig om att uppfylla den trohet som de hade lovat honom; och att han för Guds kärleks skull hade förlåtit dem vad de än hade brutit mot honom. Men Lothar kom, när han drog från Paris, till staden Vienne i Provence, och medan han dröjde där tillfogade han människorna i de trakterna många olägenheter. Men när herr kejsaren fick veta att han var där, sände han sändebud för att meddela honom att han hade förlåtit honom allt som han hade gjort mot sin fader, och att han skulle återvända till honom i fred. Detta försmådde han och dröjde med att komma, utan framhärdade i samma envishet. Men det hände, när de som var trogna mot herr kejsaren i Italien, nämligen biskop Ratholdus, greve Bonifacius, Pippinus, kejsarens släkting, och mycket många andra, märkte att några av fienderna ville döda hans hustru, att de i all hast sände folk för att befria henne, och när hon hade befriats förde de henne oskadd ända fram till herr kejsaren i Aachen. Vid samma tid dödades också i det fälttåg som hade sänts mot Lantbertus och Matfridus och Lothars andra medbrottslingar grevarna Odo och Willelmus, hans broder, och Fulbertus, och Theoto, abbot i den helige Martins kloster, och mycket många andra. Under tiden kom också en flotta från danerna till Frisland och ödelade en del av det. Och därifrån kom de genom Vetus-Treiectum till handelsplatsen (emporium) som kallas Dorestad och plundrade allt. Några människor dödade de, några förde de bort som fångar och en del av den brände de upp i eld. Men Lothar kom med de sina till Chalon, intog den och satte eld på den och grep de grevar som var där; av dem dödade han tre, men de andra förde han därifrån med sig under bevakning; och han lät Bernardus syster, en nunna, läggas i en tunna och dränkas i floden Arar; och därefter kom han till Orléans. När herr kejsaren hörde detta kallade han samman hären i Langres i mitten av augusti. Och där tog han emot de årliga gåvorna och kom genast, för att befria folket mot rikets inkräktare, på vägen genom tricassinernas, Chartres och dunensernas områden tillsammans med sin son Ludvig fram till castellum Blisum och slog där läger. Dit kom också Pippin, hans son, med en här sin fader till hjälp. Ty Lothar låg inte långt borta i ett läger och hotade med de sina med [strid]; vilket han dock inte alls kunde genomföra. Då sände herr kejsaren, rörd av sin vanliga mildhet, bud till honom att han skulle komma fredligt till honom, eftersom han skulle förlåta honom och alla hans allt som han hade haft att säga mot honom; och åt Lothar beviljade han Italien, så som Pippin, herr kejsarens broder, hade haft det på herr Karls tid, men åt de övriga skänkte han liv, lemmar, arv och åt många förläningar (beneficia). När han kom till fadern med de sina band fadern honom starkt med ed att varken han själv eller hans män framdeles skulle göra något sådant eller samtycka med någon i det. När detta hade bekräftats lät han honom återvända till Italien med dem som hellre ville följa honom. Själv kom han till trakten kring Orléans, gav Pippin och Ludvig och hela hären lov att återvända och kom genom Paris till Attiniacum, och där höll han ett möte med sina rådgivare omkring den helige Martins mässa. Och sedan han där hade ordnat rikets angelägenheter, begav han sig till Thionville för att övervintra ## del I, år 835 (MGH s. 10–11) (maskinöversättning) i året 835 efter Herrens människoblivande. Festen för Herrens födelse firade han glatt i staden Metz, där han mycket värdigt togs emot av sin broder Drogo, biskop av staden Metz. Och sedan han där hade tillbringat festdagarna återvände han till sitt palats i Thionville. Där höll han också omkring den heliga Marias rening en allmän sammankomst med nästan alla biskopar och abbotar i hela sitt kejsarrike, både kanoniker och regulära. Där dryftades bland annat om den kyrkliga disciplinens ordning framför allt [det] att samme mycket fromme kejsare under de föregående åren genom illasinnade och Gud fientliga människors svek oförtjänt hade avsatts från det fäderneärvda riket och värdigheten och kunganamnet; och slutligen fann och fastslog alla endräktigt och enhälligt att han, sedan deras stämplingar med Guds hjälp hade gjorts om intet, återinsatt i den nedärvda värdigheten och med rätta återupprättad i den kungliga äran, hädanefter av alla skulle hållas för kejsare och herre i den troligaste och fastaste lydnad och underdånighet. Denna följd av fynd och bekräftelse både avfattade var och en i en egen skrift och stärkte den med sin egen handskrift. Och de dröjde inte med att, med den mest hängivna och uppriktiga välvilja och en myndighet högst värdig så stora fäder, göra hela sakens genomförande, fullständigare och utförligare sammanfattat i en gemensam beskrivning av alla i en enda volym i form av en skrift, hur den hade utförts, dryftats, fastställts och på nytt och värdigt stärkts genom allas underskrift, fullt uppenbart för allas kännedom. Ty de kom till den nämnda staden, och i den förste martyren den salige Stephanus basilika, sedan mässan hade firats och sakens förlopp offentligt hade gjorts känt för alla som var närvarande, satte de heliga och vördnadsvärda biskoparna (antistites) till allas största glädje med egna händer tillbaka på hans huvud kronan, kejsardömets tecken, som lyftes från det allraheligaste altaret. Men också Ebo, tidigare ärkebiskop av Reims, som hade varit liksom fanbärare för detta parti, steg upp på en högre plats i samma kyrka och bekände inför alla med fri röst att samme kejsare (augustus) orättfärdigt hade avsatts och att allt som hade begåtts mot honom hade anstiftats orättfärdigt och i strid mot all rättvisas väg, och att han nu med rätta, rättvist och värdigt hade återinsatts på kejsardömets egen tron. När detta högtidligt hade genomförts, återvände de till det ofta nämnda palatset; och där bekände Ebo vid en fulltalig synod ett grovt brott (capitale crimen), förklarade sig ovärdig ett så stort ämbete, det vill säga biskopsämbetet, bekräftade det med egen skrift och skilde sig med allas samtycke och dom från samma ämbete. ## del II, inledning (MGH s. 11) (maskinöversättning) DEL II. FÖRFATTARE PRUDENTIUS, BISKOP AV TROYES. Sedan detta och andra för riket nyttiga ting hade ordnats med rätta och alla hade fått fara hem, firade kejsaren själv den heliga fastetiden i samma palats och den allraheligaste påskfesten i den ofta nämnda staden hos den nämnde ärkebiskopen Drogo, och begav sig därefter till sitt allmänna möte, som han hade utlyst att han skulle hålla i Stremiacum nära staden Lyon. Sedan det hade hållits i juni månad och de årliga gåvorna hade tagits emot och markerna (markae) Hispanien, Septimanien och Provence hade ordnats, återvände han till Aachen. Men medan han dröjde vid samma möte, föll nordmännen i ett andra anfall in i Dorestad, ödelade det och plundrade det fientligt. Men kejsaren tog det illa upp, kom till Aachen och ordnade hela kustbevakningen, höll höstjakten i Arduenna och återvände därefter till Aachen för att övervintra ## del II, år 836 (MGH s. 11–13) (maskinöversättning) i året 836 efter Herrens människoblivande. Där firade han Herrens födelses fest och sände åter sändebud (missi) till Lothar, som uppmanade honom till lydnad och vördnad mot fadern och på många sätt inskärpte för honom fredens endräkt. För att detta skulle bli tydligare känt befalldes att han skulle sända sina sändebud, som han litade mest på, till fadern, med vilka man kunde förhandla om hans ära och välfärd, och som kunde höra faderns vilja mot honom och troget meddela honom den. Han satte sig inte i allt emot faderns befallningar och sände i maj månad till kejsaren i Thionville abbot Walo [oläslig], med vilka man förhandlade om hans ankomst, och det fastställdes från vår sida att han skulle kunna komma oskadd tillsammans med de sina till faderns närvaro och därefter återvända; men också av hans män lovades likaledes med ed att han utan dröjsmål skulle komma till sin faders närvaro vid det fastställda mötet. Sedan detta hade avslutats jagade han själv några dagar kring Rumerici mons och kom slutligen i september månad till det utlysta mötet i Worms. När han där på vanligt sätt tog emot de årliga gåvorna och väntade på Lothar, meddelades att denne hade gripits av feber och inte på något sätt kunde komma. Abbot Hugo och greve Adalgarius sändes åter till honom, och man frågade om hans sjukdom och tillfrisknande och om hans vilja att komma framdeles, och även om återlämnandet av de egendomar tillhörande Guds kyrkor i Frankien, belägna i Italien, som hans män efter behag hade tillskansat sig; och likaså om de biskopar och grevar som för en tid sedan i trogen hängivenhet hade kommit från Italien med kejsarinnan (augusta), att deras egna säten skulle återlämnas åt dem. På detta svarade Lothar genom sina sändebud, med vissa villkor uppställda, att han inte kunde samtycka i allt. Vid samma tid härjade nordmännen åter Dorestad och Frisland. Men också Horik, danernas kung, framförde genom sina sändebud vid samma möte villkor om vänskap och lydnad, intygade att han inte på något sätt hade givit sitt samtycke till deras ofog, och klagade över dödandet av sina sändebud till kejsaren, som för en tid sedan hade dräpts nära Köln genom vissas förmätenhet; deras död hämnades också kejsaren högst rättvist genom att sända sändebud enbart för detta. Sedan höstjakten var avslutad i palatset Frankfurt återvände han till Aachen. Dit kom också samme Horichs sändebud och begärde summan av dem som han själv hade låtit gripa och döda bland dem som för en tid sedan hade företagit sådant inom våra gränser [osäker tolkning]. Också Asenarius, greve av det hitre Wasconien, som för några år sedan hade avfallit från Pippin, dog en fasansfull död; och hans broder Sancio Sanci tog samma område i besittning trots att Pippin vägrade det. Då dog också abbot Walo, vars råd Lothar mycket använde, i Italien. ## del II, år 837 (MGH s. 13–15) (maskinöversättning) I året 837 efter Herrens människoblivande. Men under tiden efter högtidligheterna kring födelsefesten höll han vid den saliga ständiga jungfrun Marias rening en biskopssammankomst i Aachen, där mycket förhandlades om Guds heliga kyrka, och vad som i egentlig mening anstod varje stånd klargjordes och skrevs ned. Ett brev sändes också från samma sammankomst av vördnadsvärda biskopar till Pippin, där de enträget förmanade honom om hans själs frälsning, och dessutom att han, med tanke på sina förfäders sed och framför allt sin mycket fromme faders, skulle återställa Guds kyrkors egendomar, som tidigare hade inkräktats och plundrats av hans män, i sin helhet, så att han inte också genom en sådan anledning skulle uppväcka den gudomliga vreden ännu häftigare mot sig. Han samtyckte till så stora fäders råd, återställde allt och tilldelade var och en av kyrkorna det särskilt genom svarsbrev bekräftade med hans sigillring. Sedan kejsaren alltså hade ordnat Frislands bevakning och kustbevakningen, kom han i maj månad till Thionville, tog emot de årliga gåvorna och utlyste sin resa till Rom för att försvara den heliga romerska kyrkan och för att be, och under tiden sändes sändebud till Lothar, som uppmanade honom att ta emot honom med sonlig vördnad och sörja för resans utrustning på ett passande och lämpligt sätt. Vid den tiden föll nordmännen i sitt vanliga anfall in i Frisland, angrep de våra, som var oförberedda, på den ö som kallas Walacra, dräpte många och plundrade fler. Och sedan de hade dröjt där en tid och utkrävt skatt (census) efter behag, kom de med samma raseri till Dorestad och utkrävde likaledes tribut. När kejsaren hörde detta lät han den nämnda resan fara och dröjde inte med att skynda till borgen (castrum) Nijmegen, som ligger nära Dorestad. När nordmännen hörde om hans ankomst drog de sig genast tillbaka. Men kejsaren höll en allmän sammankomst och höll offentligt förhör med dem som han hade satt som hövdingar (principes) över samma bevakning. Genom den undersökningen blev det uppenbart att de dels på grund av omöjlighet, dels på grund av vissas olydnad inte hade kunnat stå emot fienderna. Därför sändes också dugliga abbotar och grevar för att kuva frisernas olydnad. Men för att man hädanefter lättare skulle kunna stå emot deras anfall befalldes att en flotta noggrannare skulle rustas på alla håll. Men Lothar befallde att passen (clusae) i Alperna skulle spärras med mycket starka murar. Och Landbertus, den störste av Lothars anhängare, och Hugo, hans svärfar, dog. Under tiden försökte bretonerna, drivna av ett visst övermod, göra uppror. Deras resning kuvade kejsaren snabbt genom att sända ett fälttåg, och sedan landet hade återlämnats åt de våra och gisslan hade givits, lovade de att de skulle förbli trogna. Härefter, när Ludvig kom och samtyckte, och Pippins sändebud och hela det folk som hade befallts att vara närvarande i palatset i Aachen, gav han sin son Karl den största delen av belgerna, det vill säga från havet längs Sachsens gränser ända till ribuariernas gränser hela Frisland, och längs ribuariernas gränser grevskapen (comitatus) Moilla, Ettra, Hammolant, Mosagao; och därefter allt som ligger mellan Meuse och Seine ända till Burgund tillsammans med Viridunensis, och av Burgund Tulensis, Odornensis, Bedensis, Blesinsis, Pertinsis, båda Barnenses, Brionensis, Tricassinus, Altiodrensis, Senonicus, Wastinensis, Milidunensis, Stampensis, Castrinsis, Parisiacus, och därefter längs Seine ända till världshavet, och längs samma hav ända till Frisland; nämligen alla biskopsdömen, abbotsdömen, grevskap, kronogods (fisci) och allt som ligger inom de nämnda gränserna med allt som hör till dem, i vilken trakt det än ligger. Och så, på kejsarens befallning, kommenderade sig i hans närvaro biskoparna, abbotarna, grevarna och herrens vasaller (vassalli dominici) som hade förläningar (beneficia) på de nämnda orterna åt Karl och bekräftade troheten med ed. ## del II, år 838 (MGH s. 15–16) (maskinöversättning) I året 838 efter Herrens människoblivande. Härefter, sedan högtiderna för Herrens heliga födelse, uppenbarelse och frambärande hade firats och fastans fasta hade börjat, kom det till kejsarens kännedom att Ludvig hade begärt ett samtal med brodern Lothar innanför Alpernas spärrar. Eftersom han hade dristat sig till detta utan hans vetskap och utan att rådfråga honom tog han det illa upp, sände så snabbt som möjligt ilbud åt alla håll och kallade samman de trogna allmänt, och när de i hast kom tillstädes från alla håll uppenbarade han för dem sönernas misstänkta samtal och uppmanade dem att vara fullt redo att göra motstånd, om nödvändigheten så krävde. När Ludvig fick veta detta kom han på faderns befallning under den heliga påskens oktavvecka, och efter att noggrant ha förhörts bekräftade han slutligen med ed tillsammans med dem han mest litade på att ingenting fientligt mot faderns trohet och ära hade planerats vid det samtalet. Och så sändes han hem, och det ålades honom att möta kejsaren i maj månad i Nijmegen. Ty dit planerade kejsaren enligt överenskommelsen att bege sig, för att genom hans närvaro den skada skulle undvikas som under de föregående åren hade inträffat genom piraternas ofog och de våras försumlighet; och sedan en sammankomst med de trogna hade hållits fördelades en riklig utrustning längs kusten. Under tiden drog danernas pirater ut från sitt fädernesland, och när en storm plötsligt uppstod på havets vågor drunknade de, så att knappt några ytterst få kom undan. Men Ludvig dröjde inte med att inställa sig inför fadern så som det hade befallts, och efter en ordväxling annorlunda än det borde ha varit förlorade han, då fadern tog det tillbaka, allt av faderns rätt som han hade tillskansat sig på andra och denna sida om Rhen, nämligen Elsass, Sachsen, Thüringen, Austrien och Alemannien. Under tiden föll saracenernas piratflottor in i Marseille i Provence, förde bort nunnorna, av vilka en inte liten kommunitet levde där, och alla av manligt kön, präster och lekmän, ödelade staden och förde också med sig Kristi kyrkors skatter i deras helhet. Kejsaren kom alltså till sitt allmänna möte, så som han hade utlyst, i mitten av augusti i Carisiacum. Där, medan Pippin bistod och gynnade faderns vilja, gavs åt brodern Karl, som då hade blivit utmärkt med svärdsbältet, för tillfället en del av Neustrien, nämligen hertigdömet (ducatus) Cenomannicus och hela Galliens västra kust belägen mellan Loire och Seine. Och när sammankomsten var avslutad, lät han det vara sig angeläget att för bönens skull besöka Paris och de heliga martyrernas basilikor. Och sedan Karl hade sänts till trakten av Le Mans, hade han själv uppehåll i Vernum, Compiègne och andra omkringliggande platser lämpliga för jakt, och på inbjudan av sin broder Hogo, abbot i den salige martyren Quintinus kloster, firade han samme martyrs fest hedersamt och glatt, kom till Attiniacum och tog emot Karl då han återvände. Dit kom också Horichs sändebud och berättade att de främsta bland de pirater som för en tid sedan hade fallit in inom våra gränser hade tagits till fånga av honom för hans trohets skull mot kejsaren och att han hade låtit döda dem, och de begärde dessutom att friserna och abodriterna skulle ges åt honom. Ju mer opassande och olämplig hans begäran syntes kejsaren, desto ringaktigare försmåddes den och ansågs för intet. Men tidigare, medan kejsaren jagade i Vernum, återvände Adalgarius och greve Egilo, som för en tid sedan hade sänts till obodriterna och wilzerna som avföll från troheten; de förde gisslan med sig och meddelade att de hädanefter skulle vara kejsaren underdåniga. Men kejsaren fortsatte den påbörjade resan och begav sig till Frankfurt för att övervintra. Månen undergick på sin femtonde dag en förmörkelse vid midnatt på nonae i december. Pippin, kejsarens son, kung av Akvitanien, dog på idus i december; han efterlämnade två söner, Pippin och Karl. När kejsaren alltså var på väg meddelades att Ludvig, hans son, hade satt sig fast i Frankfurt omgiven av fientliga skaror och sökte inte bara hindra honom från att uppehålla sig i samma palats för att övervintra utan också från att gå över floden Rhen. Kejsaren blev inte lite upprörd av detta budskap och beslöt att kalla samman de trogna från alla håll; men själv kom han, så som han hade börjat, till Mainz ## del II, år 839 (MGH s. 16–23) (maskinöversättning) i året 839 efter Herrens människoblivande. När festerna för Herrens födelse och uppenbarelse där var förbi, sände han mycket ofta trogna och uppmanade Ludvig till fredens endräkt; men han kunde inte alls kalla honom tillbaka. Ja, medan kejsaren befann sig i Mainz, dröjde denne tvärtom envist och fientligt kvar på motsatta sidan i Castella, belägen på andra sidan Rhen, och hindrade honom från att gå över floden. Men kejsaren, som i hög grad fruktade att det menige folkets blod skulle utgjutas, försmådde inte alls att vika av till andra platser lämpliga för överfart; vid alla dessa såg han sonen stå på stränderna mittemot och hindra dem som försökte ta sig över; och det var ett elände att se, när den fromme fadern drog åt ena hållet och den ogudaktige sonen åt det andra. Tvungen av denna nödvändighet återvände kejsaren till Mainz, och eftersom han inte längre stod ut med besväret för de trogna som i hast strömmade till från alla håll, på grund av vinterns stränghet, gick han över Rhen omkring tre milier (milia) nedanför den nämnda staden och tog emot sachsarna som kom honom till mötes. Men när Ludvig fick veta att fadern hade gått över, vilket han dittills inte hade väntat sig, och när de austrasier, thüringare och alemanner som han hade lockat och fört med sig svek honom, flydde han i hast och återvände till Noreia, som nu kallas Bayern, nämligen det rike som en gång hade överlämnats åt honom av fadern. Kejsaren, som inte glömde sin faderliga mildhet, avstod från att förfölja sonen, tog emot dem som hade flytt från honom till kejsarens nåd och band dem med ed, och sedan han dessutom hade dömt tvedräktens anstiftare och gynnare efter förtjänst för deras brott dels till förlust av egendom, dels till landsflykt, kom han till Frankfurt. Där dröjde han några dagar och dröjde inte med att ordna markerna och de germanska folken och fastare underlägga dem sin trohet, och därefter skyndade han under fastetiden till Alemanniens trakter till den kungliga villa som kallas Bodoma. Under tiden blev, genom ryktet, något beklagligt och för alla den katolska kyrkans söner högst sorgligt känt: att diakonen Bodo, född av alemannisk släkt och från nästan själva vaggan i den kristna religionen genom palatsets undervisning i någon mån bildad i gudomlig och mänsklig lärdom, som året innan hade bett kejsarparet (augusti) om lov att skynda till Rom för att be och hade fått det och blivit begåvad med många gåvor, lockad av människosläktets fiende hade övergivit kristendomen och omvänt sig till judendomen. Och först fruktade han inte att, sedan han hade ingått en plan om sitt förräderi och sin undergång med judar, listigt ställa till med att de som han hade fört med sig skulle säljas till hedningar; sedan de hade sålts behöll han bara en hos sig, som sades vara hans syskonson, och förnekade – vilket vi säger med tårar – Kristi tro och bekände sig som jude. Och så blev han omskuren, lät hår och skägg växa och bytte, eller snarare tillskansade sig, namnet Eleazar, och omgjordade sig också med krigarbältet och tog en viss judes dotter till hustru, sedan han hade tvingat sin nämnde syskonson att likaledes gå över till judendomen, och slutligen kom han, bunden av den eländigaste girighet, med judarna till Zaragoza, stad i Hispanien, i mitten av augusti månad. Hur sorgligt detta var för kejsarparet och för alla som är återlösta genom den kristna trons nåd visade för alla tydligt den svårighet med vilken kejsaren inte kunde övertygas om att lätt tro det. Därtill, på sjunde dagen före januari kalendae, nämligen på dagen för den salige förste martyren Stephanus lidande, intog en så stor översvämning, i strid mot havsflodernas vanliga gång, nästan hela Frisland, att den nästan nådde upp i jämnhöjd med de sandvallar som är talrika där och som de kallar dyner (duni), och den förtärde allt som den hade omslutit, både människor och andra djur och hus; deras antal, mycket noggrant räknat, uppgavs vara tvåtusen fyrahundratrettiosju. Det hände också att man i februari månad ofta såg eldröda och andra färgade härskaror på himlen, och även stjärnor som sände ut eldröda hår. Men efter den heliga påsken, när kejsaren återvände till Frankien, sände anglernas kung sändebud till honom och bad att kejsaren skulle bevilja honom genomfart genom Frankien för att resa till Rom för att be, och han uppmanade honom också att ägna omsorgen om sina undersåtar med avseende på själarnas frälsning större omsorg, eftersom en syn som hade visats för någon hos dem hade skrämt deras sinnen inte så lite. Förloppet av denna syn bemödade han sig om att sända till kejsaren, och den hade följande lydelse: En viss from präst från anglernas land, hans syn, som visades honom efter Herrens födelse sedan han ryckts ut ur kroppen. En natt när samme fromme präst sov, kom en man till honom och befallde honom att följa honom. Då steg han upp och följde honom; hans ledsagare förde honom till ett land som var okänt för honom, där han såg olika och underbara byggnader uppförda, bland vilka en kyrka var byggd, i vilken han och hans ledsagare gick in, och där såg han mycket många pojkar som läste. Och när han frågade sin ledsagare om han vågade fråga vilka pojkarna var, svarade denne honom: 'Fråga vad du vill, så skall jag gärna säga dig det'. Och när han närmade sig dem för att se vad de läste, såg han att deras böcker inte bara var skrivna med svarta bokstäver utan också med blodröda, nämligen så att en rad var skriven med svarta bokstäver och den andra med blodröda. Och när jag hade frågat varför dessa böcker var skrivna med blodröda rader, svarade min ledsagare: 'De blodröda raderna, som du ser i dessa böcker, är kristna människors olika synder, eftersom de inte alls vill göra och uppfylla det som är föreskrivet och befallt i de gudomliga böckerna. Men dessa pojkar som här liksom läsande skyndar omkring är de heligas själar, som dagligen gråter över de kristnas synder och brott och går i förbön för dem, så att de till slut en gång skall omvändas till bot; och om inte dessa de heligas själar så oavlåtligt ropade till Gud med gråt, skulle det redan i någon mån vara slut på så stora onda ting bland det kristna folket. Du minns att i år visade sig frukterna i överflöd inte bara på jorden utan också på träden och vinrankorna, men på grund av människornas synder gick den största delen av dem förlorad och kom inte till mänskligt bruk och nytta; och om inte de kristna människorna snart gör bot för sina olika laster och brott och håller Herrens dag bättre och mer hedersamt, skall snart en mycket stor och outhärdlig fara komma över dem: nämligen skall i tre dagar och nätter en mycket tät dimma breda ut sig över deras land, och genast skall hedniska människor komma över dem med en omätlig mängd skepp och ödelägga den största delen av de kristnas folk och land med allt som de äger med eld och svärd. Men om de ändå ännu vill göra sann bot och bemöda sig om att bättra sina synder enligt Herrens bud med fasta och bön och allmosor, då skall de genom de heligas förbön kunna undkomma dessa straff och faror'. Det kom också grekernas sändebud, sända av kejsar Theophilus, nämligen Theodosius, metropolitanbiskop av Kalkedon, och spatharen (spatarius) Theophanius, som bar ett brev tillsammans med gåvor värdiga kejsaren; dem tog kejsaren hedersamt emot den femtonde före juni kalendae i Ingelheim. Deras sändebudsuppdrag gällde bekräftelsen av fördraget och freden och den eviga vänskapen och kärleken mellan de båda kejsarna och deras undersåtar, och även framfördes tacksamhet och jubel i Herren över de segrar som han med himmelens hjälp hade vunnit i krig mot främmande folk; för dessa bad han kejsaren och hans undersåtar att i vänskap tacka givaren av alla segrar. Han sände också med dem några som sade att de, det vill säga deras folk, kallades Rhos, och som deras kung, vid namn chacanus, hade sänt till honom för vänskaps skull, som de påstod, och han bad genom det nämnda brevet att de genom kejsarens välvilja skulle få möjlighet att återvända och hjälp genom hela hans rike, eftersom de vägar på vilka de hade kommit till honom i Konstantinopel hade gått bland barbariska och mycket vilda, ytterst grymma folk, och på dem ville han inte att de skulle återvända, för att de inte skulle råka i fara. När kejsaren noggrannare undersökte orsaken till deras ankomst, fick han veta att de var av svearnas folk (gens Sueonum). Eftersom han ansåg dem snarare vara spejare i det riket och vårt än sådana som sökte vänskap, beslöt han att de skulle hållas kvar hos honom till dess att det sanningsenligt kunde utrönas om de hade kommit dit i ärligt syfte eller inte; och dettadröjde han inte med att meddela Theophilus genom hans nämnda sändebud och ett brev, och att han för hans kärleks skull gärna hade tagit emot dem, och att de, om de befanns vara ärliga och möjlighet gavs att återvända till fäderneslandet utan fara för dem, skulle sändas tillbaka med hjälp; men annars skulle de sändas tillsammans med våra sändebud till hans närvaro, för att han själv genom sitt beslut skulle avgöra vad som borde göras med sådana. Sedan detta var gjort kom kejsaren enligt överenskommelsen till Worms på tredje dagen före juni kalendae. Där tog han emot några trogna som han särskilt hade befallt att skynda dit för detta ändamål, och vägrade inte alls att med faderlig kärlek ta emot Lothar, sin son, som kom från Italien. När denne offentligt inför alla ödmjukt föll ned vid faderns fötter och ödmjukt bad om förlåtelse för de tidigare övertramp, förlät kejsaren, böjd av den barmhärtighet som alltid har varit så ojämförligt stark hos honom, med faderlig välvilja allt vad han själv och hans män under föregående år hade brutit mot honom, dock på villkor att de hädanefter inte skulle företa något mot honom med onda stämplingar; åt många av hans män skänkte han också inte bara egendomar utan även ämbeten som förläningar, och dessutom försmådde han inte att, sedan han hade delat upp sitt rike i nästan lika delar, erbjuda honom att välja vilken av dem han helst ville. Formuleringen av denna delning var som följer: Den ena av dem omfattade Italiens rike och en del av Burgund, det vill säga vallis Augustana, grevskapet Vallissiorum, grevskapet Waldensis ända till Rhônes hav [osäker tolkning], och därefter den östra och norra delen av Rhône ända till grevskapet Lugdunensis, grevskapet Scudingium, grevskapet Wirascorum, grevskapet Portisiorum, grevskapet Suentisiorum, grevskapet Calmontensium, mosellanernas hertigdöme, grevskapet Arduennensium, grevskapet Condorusto, därifrån längs Meuses lopp ända till havet, ribuariernas hertigdöme, Wormazfelda, Sperohgouwi, hertigdömet Elsass, hertigdömet Alemannien, Curia, austrasiernas hertigdöme med Swalafelda och Nortgowi och Hessi, hertigdömet Thüringen med dess marker, Sachsens rike med dess marker, hertigdömet Frisland ända till Meuse, grevskapet Hamarlant, batavernas grevskap, grevskapet Testrabenticum, Dorestad. Den andra delen omfattade Burgund, det vill säga grevskapet Genavensis, grevskapet Lugdunensis, grevskapet Cavallonensis, grevskapet Amaus, hatoariernas grevskap, grevskapet Lingonicus, grevskapet Tullensium, och så längs Meuses lopp ända till havet, och mellan Meuse och Seine, och mellan Seine och Loire med den bretonska marken, Akvitanien och Wasconien med de marker som hör till dem, Septimanien med dess marker och Provence. Då denne valde den övre, gav kejsaren sin son Karl den nedre, på villkor att de, medan han levde, troget skulle tjäna honom, och när han dog skulle få de nämnda delarna. Och sedan han hade tagit emot eder av Lothar på många sätt lät han honom återvända till Italien. Men kejsaren utlyste ett allmänt möte på september kalendae vid Chalon och sände sändebud till Ludvig med befallning att han inte på något sätt skulle drista sig att lämna Bayerns gränser utan hans befallning och att han skulle låta bekräfta detta med ed; annars skulle han inte alls tvivla på att kejsaren skulle möta honom med här i Augsburg omkring början av september. Sedan han alltså hade förtecknat och utsett dem som skulle möta med honom i Bayern, om nödvändigheten tvingade, och dem som skulle möta med hans son Karl i Chalon för att kuva de akvitanska resningarna, genom vilka några av akvitanerna nyligen tillsammans med Pippin, Pippins son, hade avfallit från kejsaren, och även dem som skulle möta med sachsarna mot danernas och slavernas anfall, som det ryktades om, beslöt han själv att i castrum Cruciniacum, där han ivrigt ägnade sig åt jakt, invänta [återkomsten] av de sändebud som hade sänts till Bayern. När de återvände, ledsagade av Ludvigs sändebud ända fram till kejsaren, meddelade de att han inte hade satt sig mycket emot faderns befallningar, utan hade lovat att lyda dem på villkor att den edliga försäkran som han begärde också gavs honom av kejsarens trogna. Men eftersom det då råkade saknas de främsta (primates), genom vilka han begärde att samma försäkran skulle ges, valde kejsaren att hellre förlita sig på hans trohet och ödmjuka löften, till dess att han, när han återvände från de akvitanska trakterna efter att genom Guds hjälp ha vunnit seger, välvilligt skulle ta emot honom om han framhärdade i befallningarna, men utan dröjsmål förfölja honom av all kraft om han företog sig något annat. Men på hans egen begäran beviljade han också att åt vissa, som hade straffats med förlust av sin egendom på grund av den resning som nyligen hade förberetts mot honom, var och en skulle få sitt tillbaka, endast på det villkoret att de bemödade sig om att obrottsligt hålla troheten mot kejsaren och inte på något sätt eller genom undanflykter alls anstifta något uppvigleri mot riket och de trogna. Under tiden sände han särskilt för detta ändamål sändebud, som skulle ta emot en sådan försäkran av dem med ed, och han ordnade också fälttåg för sachsarna mot sorbernas och vultzernas anfall, som nyligen hade bränt några villor i själva den sachsiska marken, och för austrasierna och thüringarna mot abodriternas och de så kallade lino[nernas] avfall, och själv ägnade han sig med nöje åt jakt genom Arduenna och befallde de övriga trogna i hela sitt rike att möta honom omkring september kalendae i Chalon, så som han hade utlyst. Några pirater föll också in i en viss del av Frisland och vållade inte lite olägenhet inom våra gränser. Också Horik sände sändebud till kejsaren, nämligen en man på vars råd han framför alla tycktes lita och efter vilka han tycktes göra allt, och med honom sin syskonson, som bar hedniska gåvor, för att fastare och stadigare bekräfta fred och vänskap. De mottogs glatt och fick gåvor, och eftersom de klagade över friserna på grund av vissa olägenheter, utsågs dugliga anförare (duces) som på fastställd tid skulle skipa rätt åt dem i allt. Men sedan kejsaren hade tagit emot de trogna i Chalon vände han hela hären mot Akvitanien, och när han slog läger ungefär vid tredje milstenen från Clermont mötte han akvitanerna. Dem kommenderade han på fädernas sed åt sin son Karl och band dem vid sig och samme son genom ed. Och han beslöt att kejsarinnan med sonen skulle fara före honom till Poitiers. Men själv drog han till den borg som allmänt kallas Cartilatum, eftersom det sades att några av Pippins medbrottslingar befann sig där. Denna borg hade inte fått något tillagt av människohand, utan reste sig endast på en naturlig klippa och skyddades på båda sidor av branta dalar, utom endast på den östra sidan, där den skiljs från fastlandet genom ett mycket kort avstånd; men dem som befann sig där tvingade han ändå genom belägring att ge sig, och med sin vanligaste mildhet skänkte han dem liv, lemmar och arv. Därifrån vände han kosan till Torennas trakter, där hans otrogna höll sig gömda och förgäves försökte göra motstånd. Men medan dessa strövade åt olika håll och flydde spridda åt alla håll, fick kejsarens här på grund av höstens ihållande klara väder och solens omåttliga hetta erfara inte lite olägenhet. Ty den greps till största delen av feber, dels dog den, dels återvände den under ett mycket svårt återtåg. Tvungen av denna nödvändighet och uppehållen av den annalkande vinterns stränghet upplöste kejsaren den återstående hären och drog sig tillbaka till Poitiers i vinterkvarter. Under tiden stred sachsarna mot de sorber som kallas colodicer vid Kesigesburch, och stödda av himmelsk hjälp vann de seger, och sedan deras kung Cimusclus hade dödats intog de samma stad och elva borgar (castella); och sedan de också hade tagit emot eder av en kung som plötsligt hade utsetts under samma oroligheter, och dessutom gisslan, pålade de landet en stor straffavgift [osäker tolkning]. Men också kejsarens sändebud, som hade sänts till Horik för fredens skull, tog emot eder och slöt en oupplöslig fred. ## del II, år 840 (MGH s. 24) (maskinöversättning) 840. Men medan kejsaren firade festen för Herrens födelse och uppenbarelse, och även den saliga ständiga jungfrun Marias rening, i Poitiers och bemödade sig om att bilägga de akvitanska resningarna, meddelades honom under tiden, när fastans iakttagande närmade sig, något olyckligt, nämligen att Ludvig, hans son, med sitt sedan länge vanliga övermod tillskansade sig rikets styre ända till Rhen. Mycket upprörd av detta budskap lämnade han kejsarinnan och sonen Karl med en inte ringa del av hären i den nämnda staden, kom själv till palatset i Aachen, firade där Herrens uppståndelse, gick över Rhen och trängde in i Germanien, och sedan han hade drivit sonen på flykten, som till och med i hans närvaro sökte hjälp hos hedningar och främmande folk genom att ge många gåvor, upphörde han att förfölja honom vidare. En solförmörkelse sågs den 3 före nonae i maj före dagens nionde timme på många platser av mycket många. Men när kejsaren återvände från förföljelsen av sin son greps han av sjukdom och dog på en ö i Rhen nedanför Mainz, belägen med utsikt mot palatset Ingelheim, den 12 före juli kalendae. När Lothar fick veta om faderns död, drog han från Italien in i Gallien, överträdde naturens lagar, upphöjd av kejsartiteln, och väpnade sig fientligt mot båda bröderna, nämligen Ludvig och Karl, och angrep än den ene, än den andre i strid, men på båda håll med mindre framgång. Sedan saken hade avslutats endast efter hans eget övermod drog han sig på vissa villkor för en tid bort från båda; men han upphörde ändå inte att, vare sig i hemlighet eller öppet, stämpla mot dem med sin girighets och grymhets ondska. ## del II, år 841 (MGH s. 24–27) (maskinöversättning) 841. Men Ludvig och Karl, den ene på andra sidan, den andre på denna sida om Rhen, underlade sig eller vann för sig alla i sina delar, dels med våld, dels med hot, dels med ämbeten, dels på vissa villkor. Och Lothar förde under fastans dagar sin här ända till Mainz mot Ludvig; men då denne gjorde motstånd hölls han länge borta från att gå över floden; men när Lothar genom en viss list och genom trolöshet hos det folk som höll med Ludvig gick över, begav sig Ludvig till Bayern. Också Karl försökte Lothars talrika folk hindra från att gå över Seine; men han gick ändå över floden med manlig klokhet och klok tapperhet och tvingade två och tre gånger alla på flykten. När Lothar hörde om sina mäns flykt och Karls ankomst, gick han åter över Rhen. Och sedan han hade ställt ut vakter mot Ludvig drog han emot Karl. Ludvig störtade sig över de skaror av Lothar som hade ställts upp mot honom, gav en stor del av dem till slakt och drev de övriga på flykten; och därefter skyndade han sig för att bära hjälp åt sin broder Karl. Under tiden fördes danernas pirater från oceanen genom Euripus [osäker tolkning], föll in i Rouen, rasade med plundring, svärd och eld, störtade staden, munkarna och det övriga folket i fördärvet med dråp och fångenskap, och alla kloster eller [vilka] platser som helst som låg vid floden Seine antingen ödelade de eller lämnade dem skrämda sedan de hade tagit emot mycket pengar. Slutligen, när Ludvig närmade sig, kom brodern Karl honom till mötes med största längtan och kärlek, och förenade, liksom i broderlig kärlek, så också i lägrets uppslående, och i gemenskap vid måltid och rådslag, arbetade de med mycket täta sändebudsfärder hos brodern Lothar för fred och enighet och för hela folkets och rikets styre. Men denne drev med dem genom mycket ofta upprepade sändebud och eder, och slutligen, sedan han hade tagit emot Pippin från Akvitanien, son till den för en tid sedan döde brodern Pippin, försökte han i pagus Altiodorensis, på den plats som kallas Fontanidus, med fientlig rustning beröva båda bröderna deras andelar av riket. Och när han inte alls kunde kallas tillbaka till fredens och broderskapets endräkt, överraskades han av bröderna som kom emot honom den 7 före juli kalendae, en lördag på morgonen, och sedan många hade fallit på båda sidor och mycket många hade slagits ned, flydde han skändligt besegrad. De kringirrandes nedhuggande pågick överallt, till dess att Ludvig och Karl, glödande av fromhet, beslöt att man skulle upphöra med att döda dem. Ja, de upphörde till och med för kristendomens skull att förfölja dem som flydde längre bort från lägret, och biskoparna fick befallning att de följande dag, då de för den saken skull stannade på samma plats, skulle begrava de dödas kroppar, så långt tidens möjlighet tillät. I detta slag tillfångatogs Georgius, biskop av Ravenna, som hade sänts av den romerske påven (pontifex) Gregorius till Lothar och hans bröder för fredens skull, men som hade hållits kvar av Lothar och inte fått komma till bröderna, och han sändes hem med heder. Lothar vände ryggen till, kom till Aachen och bemödade sig om att vinna sachsarna och de övriga grannfolken för sig för att återuppta striden, i så hög grad att han åt de sachsare som kallas Stellinga, vilkas antal är det talrikaste i deras folk, beviljade valet mellan vilken lag som helst eller de gamla sachsarnas sedvänja, vilken av dem de helst ville. Dessa, alltid benägna till ont, valde hellre att efterlikna hedningarnas bruk än att hålla fast vid den kristna trons sakrament. Åt Herioldus, som tillsammans med de övriga danernas pirater under några år hade tillfogat Frisland och andra kristnas kusttrakter så stora olägenheter för hans skull till faderns skada, gav han Gualacrae och andra närliggande platser som förläning (beneficium) som lön för denna förtjänst; en gärning sannerligen värd all avsky, att de som hade tillfogat de kristna ont själva sattes över de kristnas länder och folk och Kristi kyrkor, att den kristna trons förföljare blev de kristnas herrar, och att kristna folk skulle tjäna demondyrkare! Ludvig underlade sig dels genom skräck, dels genom nåd visserligen många av sachsarna, men austrasierna, thüringarna och alemannerna alla under sitt välde. Sedan Karl, så långt omständigheterna tillät, hade ordnat de akvitanska delarna, drog han genom Le Mans, Paris och Beauvais genom Frankien, kom till hasbanierna och vann dem för sig mer genom kärlek än genom fruktan. Lothar gick över floden Rhen och försökte angripa Ludvig i krig, men sedan han hade blivit gäckad i sina planers försök vände han sig plötsligt mot Karl, i tron att denne, angripen på avstånd och skild från brodern Ludvig, lättare skulle kunna besegras. Karl återvände till Paris, gick över floden Seine och stod länge emot Lothars anslag. Lothar, som hindrades från att gå över floden, sökte sig till dess övre delar och trängde genom pagus Mauripensis in i Sens. Därifrån kom han utan svårighet till Le Mans; allt kränkte han med plundring, bränder, våldtäkter, helgerån och eder i så hög grad att han inte ens skonade de allraheligaste rummen. Ty alla skatter som han kunde finna, som hade lagts undan för att räddas antingen i kyrkor eller i deras skattkammare, sedan han till och med hade bundit prästerna och klerkerna av de övriga graderna med ed, dröjde han inte med att ta bort; själva nunnorna, kvinnor hängivna åt gudstjänsten, tvingade han till eder åt sig. Sedan Karl länge hade uppehållit sig vid Paris kom han till staden Châlons för att där fira festen för Herrens födelse ## del II, år 842 (MGH s. 27–29) (maskinöversättning) 842. Därifrån kom han till Troyes, och genom pagus Alsensis och staden Toul, sedan han hade gått över skogen Vosegus, förenade han sig nära staden Strasbourg med brodern Ludvig. Lothar, som utan någon som helst nytta för sig eller sina män i så hög grad hade härjat Galliens nedre delar, gick över floden Seine vid Paris, återvände till Aachen, hörde om brödernas förening och tog det illa upp. För att knyta de folk som var underlagda var och en av dem fastare till sig band Ludvig och Karl sig vid varandra med ed; också de trogna folken på båda sidor band sig med en likadan ed, att om någon av dessa bröder företog sig något ont mot den andre, skulle alla helt överge upphovsmannen till splittringen och vända sig till den som höll fast vid broderskapet och vänskapen. När detta var gjort sände de bud till Lothar för fredens skull. Han hindrade deras sändebud från att komma inför honom och samtala med honom och rustade sig och de sina fientligt för att stå emot bröderna. Medan han befann sig i palatset Sentiacum, beläget omkring åtta milier (milia) från floden Mosel, och genom utställda vakter förvägrade möjligheten att gå över denna, kom Ludvig med en flotta och Karl med ett rytteri till castrum Confluentes, och när de där manligt började gå över Mosel flydde alla Lothars vakter snabbt. Lothar, förskräckt över brödernas oväntade ankomst, vek undan. Och sedan han hade tagit bort alla skatter från palatset i Aachen, både den heliga Marias och de kungliga, och även en silverskiva av underbar storlek och skönhet, på vilken både hela världens beskrivning och stjärnornas betraktande och planeternas olika lopp, med avstånden skilda från varandra, strålade inristade med upphöjda figurer, och hade huggit den i bitar och delat ut den åt sina män, av vilka han dock, trots att de var lejda med en sådan lön, övergavs i flockar tältlag för tältlag, flydde han genom Châlons, och sedan han hade firat påskhögtiden i Troyes begav han sig till Lyon. Ludvig, som firade samma fest nära Köln, och Karl, som firade den i palatset Heristalium, tog emot människorna från dessa trakter som tog sin tillflykt till dem och upphörde med att förfölja brodern. Sedan dessa på många sätt hade tagits emot följde de broderns bortdragande med något långsammare steg; han arbetade, om än motvilligt, hos bröderna för ett fredsförbund och sände de sändebud som han mest förlitade sig på. Sedan trakten kring staden Mâcon hade valts för denna sak möttes man där från båda håll, och medan floden Arar skilde båda sidornas läger möttes de på en ö i samma flod för ett gemensamt samtal och för att se varandra. Där bad de ömsesidigt om och fick förlåtelse för vad som tidigare hade gjorts orätt, och de svor också den ene den andre en ed om sann fred och sant broderskap, och beslöt att på oktober kalendae i mediomatricernas stad, som heter Metz, noggrannare göra lika andelar av hela riket. Vid den tiden rasade nordmännens flotta, genom en plötslig ankomst i gryningen till handelsplatsen (emborium) som kallas Quantovicus, med plundring, fångenskap och dråp på människor av båda könen i så hög grad att de inte lämnade något kvar där utom de byggnader som hade friköpts mot betalning. Också maurernas pirater fördes uppför Rhône nära Arles, plundrade allt överallt och återvände ostraffade med lastade skepp. Men Karl drog från Mâcon in i Akvitanien och genom det, och dröjde inte med att komma till mötets nämnda plats och tid. Lothar tog emot grekernas sändebud i Trier, och sedan han hade avfärdat dem uppehöll han sig vid tiden för samma möte i det palats som kallas Thionville. Ludvig drog genom hela Sachsen och kuvade alla som dittills hade satt sig emot honom med våld och skräck i så hög grad att han, sedan alla upphovsmän till så stor ogudaktighet hade gripits, vilka både nästan hade övergivit den kristna tron och i så hög grad hade satt sig emot honom och hans trogna, straffade 140 med halshuggning, lät hänga fjorton i galge, gjorde otaliga till krymplingar genom att hugga av lemmar och inte lämnade kvar någon som på något sätt satte sig emot honom. Under tiden, när beneventanerna var oense sinsemellan, intog saracenerna, som hade inbjudits av dem från Afrika, först visserligen som hjälpare men därefter som våldsamma förföljare, mycket många av städerna med våld. Karl drog i oktober månad från mediomatricernas stad till Worms och förenade sig med brodern Ludvig. Medan de dröjde där länge och sändebud växelvis gick fram och tillbaka till Lothar och man länge och mycket överlade om rikets andelar, fann man slutligen att dugliga sändebud skulle sändas genom hela riket under deras välde, genom vilkas flit en noggrannare beskrivning skulle göras, efter vars förlopp den mest rättvisa delningen av riket mellan de tre bröderna orubbligt skulle genomföras vid fastställd tid. Sedan dessa hade utsetts återvände Ludvig till Germanien, Lothar dröjde i de mellersta delarna av frankernas rike. Karl kom till palatset Carisiacum, tog Ermendrud, syskondotter till greve Adalardus, till hustru och begav sig till Saint-Quentin, nämligen till den salige martyren Quintinus grav, för att fira festen för Herrens födelse. Under detta inträffade en jordbävning i Galliens nedre delar. ## del II, år 843 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning) 843. Lothar och Ludvig höll sig inom sina rikens gränser och levde fredligt, Karl drog omkring i Akvitanien. Medan han befann sig där dödade bretonen Nomenogius och Landbertus, som nyligen hade avfallit från troheten mot honom, Rainaldus, nantesernas hertig (dux), och tog mycket många till fånga. När alltså så många och så stora onda ting oavbrutet dök upp från alla håll, medan rövaren ödelade allt överallt, tvingades människorna på många platser i hela Gallien att äta jord blandad med en liten mängd mjöl och formad till bröd. Och det var en beklaglig, ja högst förbannelsevärd gärning, att rövarnas dragdjur hade överflöd på foder medan människorna saknade kakor av själva denna jordblandning. Nordmännens pirater angrep staden Nantes, dödade biskopen och många av klerkerna och lekmännen av båda könen, plundrade staden och gav sig sedan på att härja delar av det nedre Akvitanien. Till sist gick de i land på en ö, förde dit hus från fastlandet och beslöt att övervintra där som i ständiga bosättningar. Karl mötte bröderna enligt överenskommelsen och förenade sig med dem nära Verdun. Där fördelades andelarna, och Ludvig fick allt på andra sidan Rhen, men på denna sida om Rhen städerna Speyer, Worms och Mainz och deras pagi; Lothar fick området mellan Rhen och Schelde, som rinner ut i havet, och vidare genom Cameracensis, Hainaus, Lomensis, Castritium och de grevskap som ligger intill Meuse på denna sida, ända till Arar, som rinner ut i Rhône, och längs Rhônes lopp till havet, med de grevskap som likaledes ligger intill på båda sidor. Men utanför dessa gränser fick han endast Atrebates genom broderns Karls välvilja. Resten ända till Hispanien tillföll Karl. Och sedan ederna hade svurits skildes man slutligen åt på båda sidor. Vid den tiden, när beneventanerna kom överens med varandra, fördrevs saracenerna med Guds hjälp från de trakterna. ## del II, år 844 (MGH s. 30–32) (maskinöversättning) 844. En mycket mild vinter, mildrad av en viss jämn väderlek ända till februari kalendae. Bernardus, greve av den spanska marken (marca Hispanica), som sedan länge hade planerat stora ting och traktat efter det högsta, undergick som skyldig till majestätsbrott enligt frankernas dom på Karls befallning dödsstraff i Akvitanien. Gregorius, den romerska kyrkans påve (pontifex), dog. Sergius efterträdde honom och insattes på samma säte. När han hade vigts på det apostoliska sätet, sände Lothar sin son Ludvig till Rom med Drogo, biskop av Metz, för att verka för att hädanefter, när en apostolisk dör, ingen skulle vigas till biskop (antistes) där utan hans befallning och hans sändebuds närvaro. När de kom till Rom mottogs de hedersamt, och sedan saken var avklarad smyckade den romerske påven Ludvig, invigd genom smörjelse till kung, med svärdsbältet, men biskop Drogo utsåg han till sin ställföreträdare (vicarius) i Galliens och Germaniens delar. Siginulfus, beneventanernas hertig (dux), underkastade sig med alla de sina Lothar och gjorde sig skyldig honom en bot (multa) på hundratusen guldmynt (aurei). När beneventanerna, som tidigare hade vänt sig åt annat håll, fick veta detta, vände de sig till samme Siginulfus och försökte driva ut resterna av saracenerna från sina gränser. Landbertus överraskade tillsammans med bretonerna några av Karls markgrevar (markiones) vid Meduanas bro och dräpte dem. Pippin, son till den forne [kungen] Pippin, mötte i pagus Ecolesimus en här som skyndade från Frankien till Karl, som höll på att innesluta staden Toulouse med belägring, och slog den så snabbt och utan förluster för sina egna att han, sedan de främsta hade dödats, antingen tog till fånga de övriga, som tog till flykten redan före sammandrabbningen, så att knappt några få kom undan, eller lät dem [återvända] hem plundrade och bundna med ed. I denna oväntade sammandrabbning dödades prästen och abboten Hugo, son till den forne kejsaren Karl den store och broder till kejsar Ludvig, likaså farbroder till kungarna Lothar, Ludvig och Karl, och även abbot Richbote, han också kungarnas kusin, nämligen kejsar Karls dotterson, liksom grevarna Etkardus och Ravanus med många andra. Men tillfångatagna blev Ebroinus, biskop av Poitiers, Ragenarius, biskop av Amiens, och abbot Lupus och greve Etkardus två söner, likaså grevarna Eokardus, Guntardus och Richuinus, även Engilwinus och inte få andra av de förnäma. Bretonen Nomenogius gick vid samma tid i övermod utanför de gränser som hade tilldelats honom och hans företrädare och kom ända till Le Mans, medan han härjade allt vitt och brett och även brände mycket i eld. Där, när han hörde om nordmännens infall inom hans gränser, tvingades han återvända. Ludvig, germanernas kung, angrep slavernas folk och länder, tog några till underkastelse, dödade några och underlade sig nästan alla småkungar (reguli) i de trakterna antingen med våld eller med nåd. Nordmännen angrep ön Britannien i krig, främst den del som anglosachsarna bebor, och sedan de hade segrat efter att ha stridit i tre dagar och utfört plundringar, rov och dråp överallt, tog de landet i besittning efter behag. Under tiden, medan sändebud på många sätt växelvis gick fram och tillbaka mellan bröderna, det vill säga Lothar, Ludvig och Karl, i broderlig kärlek, möttes de i oktober månad nära Thionville, och sedan de några dagar hade hållit ett vänskapligt och högst nödvändigt samtal bekräftade de sinsemellan att broderskapets och kärlekens rättigheter framdeles inte skulle kränkas. De lovade också att noggrant akta sig för och förbanna alla som sådde tvedräkt, och att återupprätta kyrkornas ställning, som på grund av de hotande nödlägena på det skändligaste sätt hade slitits sönder i fråga om egendomarna och överlämnats till mindre lämpliga personer, det vill säga lekmän, allmänt. Därför sände de också tillsammans sändebud till Pippin, Landbertus och Nomenogius för fredens skull, för att de inte skulle dröja med att möta brodern Karl som lydiga och för framtiden trogna; men annars kungjorde de, med hot, att de vid lämplig tid manligt förenade skulle dra ut mot dem för att hämnas deras trolöshet. Nordmännen drog längs Garonne ända till Toulouse och utförde plundringar överallt och ostraffat. Några av dem som återvände därifrån och angrep Galicien gick under, dels överraskade av motstånd från bågskyttar (ballistarii), dels av en storm på havet. Men också några av dem angrep delar av det bortre Hispanien, stred länge och häftigt mot saracenerna och drog sig slutligen besegrade tillbaka. ## del II, år 845 (MGH s. 32–33) (maskinöversättning) 845. En mycket sträng vinter. Etthundratjugo av nordmännens skepp drog i mars månad uppför Seine, ödelade allt på båda sidor och trängde fram till Paris, utan att någon alls gjorde motstånd. När Karl försökte möta dem, men såg att hans män inte på något sätt kunde få överhanden, höll han dem genom vissa överenskommelser och genom att ge dem en gåva på sjutusen pund (librae) tillbaka från att tränga vidare och övertalade dem att återvända. Greve Fulcradus och de övriga provensalarna avföll från Lothar och tillskansade sig makten över hela Provence. Nordmännens kung Horik sände sexhundra skepp uppför floden Elbe in i Germanien mot Ludvig. Sachsarna mötte dem, och sedan strid hade inletts blev de segrare med vår herre Jesu Kristi hjälp. När de drog bort därifrån angrep de och intog en viss stad hos slaverna. En svår hungersnöd förtärde Galliens nedre delar, så att många tusen människor dukade under när den blev värre. Karl kom till Floriacus ager, där den helige Benedictus kloster ligger, tolv leugor (leugae) från staden Orléans, tog emot Pippin, Pippins son, och sedan han hade tagit emot trohetseder av honom, att han hädanefter skulle vara honom trogen så som en brorson mot sin farbroder och i alla nödlägen bära honom hjälp efter förmåga, överlät han åt honom herraväldet över hela Akvitanien utom Poitiers, Saintes och Angoulême. Därför bemödade sig också alla akvitaner, som dittills hade varit med Karl, genast om att gå över till samme Pippin. Beneventanerna kom åter i strid med saracenerna, då den gamla tvedräkten blossade upp på nytt. Nordmännen färdades tillbaka längs Seines fåra, sökte sig åter ut på havet, plundrade, ödelade och brände upp i eld alla platser som gränsar till havet. Men även om den gudomliga godhetens rättvisa, alltför mycket kränkt av våra synder, på detta sätt har slitit ned de kristnas länder och riken, så blev de ändå, för att inte heller hedningarna längre ostraffat skulle anklaga den allsmäktigaste och mest försynte Herren för brist på försyn eller rentav för vanmakt, när de återvände med lastade skepp från ett visst kloster [vid namn Sithdiu] som de hade plundrat och bränt, genom Guds dom så antingen förblindade av mörker eller slagna av vansinne att knappt några ytterst få kom undan för att förkunna den allsmäktige Guds vrede för de övriga. Därför sände, som det berättas, deras kung Horik, upprörd i sinnet, sändebud för fredens skull till Ludvig, germanernas kung, beredd att frige fångarna och återlämna skatterna efter förmåga. Lothar drog in i Provence och återvann nästan hela den till sin makt. Danerna, som året innan hade ödelagt Akvitanien, kom tillbaka, föll in i Saintes, besegrade dem som stred mot dem och dröjde kvar i lugna boplatser. Karl angrep Galliens Bretagne med få män och mindre försiktigt, och när hans män svek honom och allt gick honom emot genom olycklig lycka, återvände han i hast till Le Mans, och sedan han hade rustat upp hären på nytt förberedde han sig att angripa samma land. ## del II, år 846 (MGH s. 33–34) (maskinöversättning) 846. Danernas pirater kom till Frisland, och sedan de hade tagit ut skatt (census) efter behag och också hade segrat i strid, tog de nästan hela provinsen i besittning. Nordanvinden låg under hela vintern ända nästan till själva början av maj månad mycket hårt över sädesfälten och vingårdarna. Vargarnas angrepp slukade mycket djärvt människor i Galliens nedre delar, men också i Akvitaniens trakter sägs de ha samlats likt en här, ända till omkring trehundra, och gått längs vägen i ett tåg och kraftigt och endräktigt satt sig emot dem som ville göra motstånd. Karl höll i strid mot sedvänjan ett allmänt möte för sitt folk i juni månad vid den helige Remigius villa som heter Sparnacum; där ringaktades biskoparnas i hans rike högst nödvändiga förmaning om kyrkliga angelägenheter i så hög grad att man knappast någonsin läser att den biskopliga vördnaden, åtminstone i de kristnas tider, har åsidosatts så. En dag påträffades en yngling när han parade sig med ett sto, och han brändes levande i eld enligt frankernas dom. Därifrån begav sig Karl med en här till Bretagnes trakter och slöt fred med Nomenogius, bretonernas hertig (dux), sedan eder hade svurits från båda håll. I maj månad detta år föll en så stor översvämning av regn vid staden Auxerre att den trängde igenom väggarna och till och med förde själva tunnorna fulla med vin ut i floden Icauna, men också, vilket är underbarare, flyttade den en vingård med jorden, vinrankorna och alla träd, inte skadad i något avseende, fast som den var, från ena sidan av floden Icauna till den andra sidan av samma flod, som om den naturligt hade legat på samma mark. I augusti månad angrep saracener och maurer Rom längs Tibern, ödelade apostlarnas furste den salige Petrus basilika, tog bort alla prydnader och skatter tillsammans med själva altaret, som hade varit placerat över den nämnde apostlafurstens grav, och intog ett mycket väl befäst berg hundra milier (milia) från Staden. Några av Lothars anförare (duces) angrep dem mindre fromt och förintades; men en del av fienderna begav sig till den salige aposteln Paulus kyrka och blev nedgjord av campanienserna och helt dödad. Ludvig, germanernas kung, drog ut mot slaverna, men återvände förskräckt både av en inre strid bland sina egna och av fiendernas seger. Ludvig, Lothars son, Italiens kung, stred med saracenerna och kom besegrad med möda till Rom. ## del II, år 847 (MGH s. 34–35) (maskinöversättning) 847. Sändebud från Abdirhaman, saracenernas kung, kom från Córdoba i Hispanien till Karl för att be om fred och bekräfta ett förbund. Dem både tog han emot och avfärdade på ett passande sätt i Reims. Bodo, som för några år sedan hade övergivit den kristna sanningen och gått över till judarnas trolöshet, gick så långt i ondska att han bemödade sig om att uppegga både kungens och saracenernas folks sinnen mot alla kristna som levde i Hispanien, så att de antingen skulle överge den kristna trons religion och omvända sig till judarnas vanvett eller saracenernas dårskap, eller rentav alla dödas. Om detta sändes alla de kristnas i det riket bön under tårar till kung Karl och hans rikes biskopar och de övriga stånden av vår tro, att den nämnde avfällingen skulle krävas tillbaka, så att han inte längre skulle vara de kristna som levde där till hinder eller till död. Danerna kom till den del av det nedre Gallien som bretonerna bebor, krigade tre gånger med dem och segrade; och Nomenogius flydde besegrad med de sina, därefter fick han dem [genom] sändebud med gåvor att flytta från hans boplatser. Sergius, den romerske påven, dog den 6 före februari kalendae, och Leo valdes i hans ställe. Saracenerna försökte återvända med skepp lastade med den mängd skatter som de hade fört bort från den salige aposteln Petrus basilika, men när de under seglatsen med pestbringande mun smädade Gud och vår herre Jesus Kristus och hans apostlar, uppstod plötsligt en oundviklig storm, skeppen slogs mot varandra och alla omkom; en del av skatterna, som hittades i famnen på de döda som havet hade kastat upp på stränderna, fördes tillbaka till den salige aposteln Petrus grav. Skottarna, som under mycket många år hade angripits av nordmännen, blev skattskyldiga, och nordmännen tog utan att någon gjorde motstånd de runtom liggande öarna i besittning och dröjde kvar där. Lothar, Ludvig och Karl sände sändebud till Horik, danernas kung, och befallde att han skulle hålla sina män tillbaka från angrepp på de kristna; men annars skulle han inte alls tvivla på att han skulle angripas med krig. Vid den tiden föll maurer och saracener in i Benevento och härjade ända till de romerska gränsområdena. Danerna angrep Akvitaniens kusttrakter, plundrade och belägrade länge staden Bordeaux. Också andra av danerna besatte och höll handelsplatsen (emporium) som kallas Dorestad och ön Batavum. Ludvigs, germanernas kungs, här stred framgångsrikt mot slaverna, så att han återvann det som han året innan hade förlorat till dem. ## del II, år 848 (MGH s. 35–36) (maskinöversättning) 848. Slaverna föll fientligt in i Ludvigs rike och besegrades av honom i Kristi namn. Karl angrep en del av de nordmän som belägrade Bordeaux och besegrade dem manligt. Lothars här stred mot saracenerna som höll Benevento och blev segrare. Danerna intog Bordeaux i Akvitanien, sedan judarna hade förrått den, härjade den och brände den. Akvitanerna, tvingade av Pippins slöhet och overksamhet, sökte sig till Karl, och i staden Orléans valde nästan alla de förnämsta tillsammans med biskoparna och abbotarna honom till kung och vigde honom högtidligt, smord med den heliga krisman och genom biskoplig välsignelse. Grekernas pirater ödelade Marseille i Provence utan att någon gjorde motstånd och drog sig ostraffade tillbaka. Nordmännen härjade byn (vicus) Metullum och gav den åt elden. Skottarna störtade sig över nordmännen, segrade med vår herre Jesu Kristi hjälp och drev dem från sina gränser. Därför sände också skottarnas kung sändebud med gåvor till Karl för fredens och vänskapens skull och begärde att få väg beviljad för att resa till Rom. Maurerna föll åter in i Benevento. Guilhelmus, Bernardus son, intog Empúries och Barcelona mer genom list än genom våld. ## del II, år 849 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) 849. Lothar och Karl följde sundare råd och återvände till fred och broderlig endräkt. I Gallien inträffade natten efter den 13 före mars kalendae, medan klerkerna förrättade nattböner till Herren, en kraftig jordbävning, men inga som helst byggnader rasade. En viss gallier Godesscalcus, munk och präst i klostret Orbacense i Soissons stift (parroechia), uppblåst av lärdom och hängiven åt vissa vidskepelser, drog under sken av fromhet till Italien, blev skändligt utkastad därifrån, begav sig till Dalmatien, Pannonien och Noreia, och då han med pestbringande ord och skrifter hävdade vissa saker som är högst motsatta vår frälsning, främst under namnet predestination, avslöjades och överbevisades han i närvaro av Ludvig, germanernas kung, vid ett biskopsmöte (concilium), och han tvingades slutligen återvända till sitt stifts metropolitanstad, Reims, som den vördnadsvärde mannen Ingmarus förestår, för att där [undergå en dom] värdig hans trolöshet. [Honom beslöt Guds heliga kyrkas] mycket nitiske dyrkare Karl, sedan han hade kallat till en sammankomst av det nämnda stiftets heliga biskopar, att låta ställas fram inför sina ögon. När han hade förts dit blev han offentligt gisslad och tvingad att bränna böckerna med sina påståenden i eld. Ludvig och Karl möttes i broderlig kärlek och visade sig bundna av ett så starkt band av broderlig kärlek att den ene åt den andre, genom att offentligt överlämna stavar, anförtrodde åt den överlevande riket, hustrun och barnen. Karl angrep Akvitanien. Bretonen Nomenoius föll med sin vanliga trolöshet in i Angers och de omkringliggande platserna. Nordmännen härjade Périgueux, stad i Akvitanien, brände den och återvände ostraffade till skeppen. Maurer och saracener plundrade Luni, stad i Italien, och ödelade utan att någon gjorde motstånd alla kusttrakter ända till Provence. Karl, Pippins son, som hade lämnat Lothar och ville bege sig till sin broder Pippin, som strövade omkring i Akvitanien, greps av kung Karls trogna och fördes till honom. Han hade visserligen för sin trolöshet mot samme farbroder och fadder (pater ex fonte sacro) förtjänat dödsstraff, men av hänsyn till mildhet skonades han. Därför steg han också, när kung Karl i juni månad höll en sammankomst vid staden Chartres, efter mässan upp på kyrkans ambo och kungjorde för alla med egen röst att han av kärlek till den gudomliga tjänsten utan att någon tvingade honom ville bli klerk; och där välsignades han av de biskopar som var närvarande och tonsurerades till klerk. Ludvig, germanernas kung, som var sjuk, sände sin här mot slaverna. Den blev skändligt slagen och erfor genom att falla och fly vilken skada anförarens frånvaro hade vållat den. Karl drog in i Akvitanien, underlade sig, med Kristi nåd, nästan alla genom att vinna dem, och ordnade också den spanska marken efter behag. Bretonen Nomenogius rasade med sitt vanliga övermod. ## del II, år 850 (MGH s. 38) (maskinöversättning) 850. Gruilhelmus, Bernardus son, tog i den spanska marken grevarna Aledramnus och Isembardus till fånga genom list; men själv blev han ännu listigare tillfångatagen och dödad vid Barcelona. Maurerna ödelade allt ända till Arles utan att någon gjorde motstånd; men när de återvände blev de tillbakadrivna av motvind och dödade. Lothar sände sin son Ludvig till Rom; han togs hedersamt emot av påven Leo och smordes till kejsare. Orich, nordmännens kung, angreps med krig då hans två syskonsöner gick till anfall mot honom. Sedan dessa hade blidkats genom en delning av riket, ödelade Rorich, Herioldus syskonson, som nyligen hade avfallit från Lothar, med nordmännens härar och en mängd skepp Frisland och ön Batavum och andra närliggande platser längs Rhen och Waal. Då Lothar inte kunde kuva honom tog han honom i trohet och skänkte honom Dorestad och andra grevskap. Men av de övriga plundrade en del menapierna, tarvisierna och andra kustfolk, en del angrep ön Britannien och anglerna och besegrades av dem med vår herre Jesu Kristi hjälp. ## del II, år 851 (MGH s. 38–41) (maskinöversättning) 851. Bretonen Nomenogius dör. Lothar, Ludvig och Karl möts vid pfalzen (palatium) Marsna. Där stannade de också i broderlig sämja några dagar och beslutade följande med sina stormäns (proceres) gemensamma råd och samtycke och bekräftade det med monogrammen av sina egna namn. Kap. 1. Att allt tidigare ont, alla motsättningar, intriger, onda anslag och skador som vi tillfogat varandra ska utplånas mellan oss och helt ryckas upp ur våra hjärtan med all ondska och agg, så att ingenting därav härefter ska komma i hågkomst för att vedergälla ont, motstånd eller förolämpning. Kap. 2. Att det med Herrens hjälp härefter alltid ska bestå en så stor välvilja av sann kärlek mellan oss, av rent hjärta, gott samvete och oskrymtad tro, utan svek och förställning, att ingen ska åtrå eller med onda råd stämpla mot sin likes rike eller hans trogna män (fideles) eller det som hör till hans välfärd, framgång och kungliga ära, eller villigt ta emot lögner eller förtal som hemliga örontasslare hittat på. Kap. 3. Var och en ska troget bistå sin like med råd och hjälp, var helst han har behov och den andre förmår, antingen själv eller genom sin son eller genom sina trogna män, så att han på tillbörligt sätt kan behålla riket, de trogna männen, framgången och den kungliga äran; och var och en ska uppriktigt och i tävlan visa den andre att han på broderligt sätt sörjer över sin broders motgång, om den inträffar, och gläds åt hans framgång. Och samma trohet som vi har bekräftat att vi härefter ska hålla mellan oss, den ska den av oss som överlever hålla mot sin broders barn, om han dör. Kap. 4. Och eftersom rikets fred och lugn brukar störas av kringstrykande och vanvördiga människor, vill vi att om en sådan kommer till någon av oss och vill undandra sig räkenskap och rättvisa för det han gjort, ingen av oss ska ta emot eller behålla honom för något annat än för att han ska föras till rätt räkenskap och tillbörlig bot; och om han undandrar sig rätt räkenskap, ska vi alla gemensamt, i vars rike han än kommer, förfölja honom tills han antingen förs till räkenskap eller utplånas ur riket. Kap. 5. På samma sätt ska man förfara med den som av någon biskop tillrättavisas för något grovt och offentligt brott, eller som begår brottet före bannlysningen (excommunicatio) och byter rike och kungens styre för att inte ta emot den tillbörliga boten (poenitentia) eller för att inte fullgöra den han tagit emot på lagligt sätt; ibland har han också på flykten fört med sig en blodsförvant i blodskam, eller en nunna, eller en bortrövad kvinna eller en äktenskapsbryterska, som han inte hade lov att ha där: en sådan ska, när den biskop under vars vård han hör har gjort det känt för oss, eftersökas noga, så att han inte finner plats att uppehålla sig eller gömma sig i någon av våra riken och smittar Guds och våra trogna män med sin sjukdom; utan han ska tvingas av oss eller av statens ämbetsmän (ministri rei publicae) att återvända till sin biskop tillsammans med det djävulska byte han fört med sig och ta emot tillbörlig bot för vilket offentligt brott det än är, eller tvingas att fullgöra den bot han tagit emot på lagligt sätt. Kap. 6. Att våra trogna män, var och en i sin ordning och ställning, i sanning ska vara trygga för oss, eftersom vi härefter inte ska döma, vanära eller förtrycka någon eller plåga någon med otillbörliga anslag i strid mot lag och rätt, myndighet och rättvist förnuft; och att vi med deras, det vill säga våra i sanning trogna mäns, gemensamma råd, enligt Guds vilja och till gemensamt väl, ska ge vårt samtycke till det som hör till återupprättandet av Guds heliga kyrka och rikets ordning och till den kungliga äran och freden för det folk som anförtrotts oss, på det villkoret att de inte bara inte ska motsäga eller motstå oss när detta ska utföras, utan även vara oss trogna och lydiga och sanna hjälpare och medarbetare med sant råd och uppriktig hjälp för att fullfölja det vi har sagt ovan, såsom var och en med rätta i sin ordning och ställning bör vara mot sin furste och herre (senior). Kap. 7. Att vi, sålunda förenade, vi bröder med varandra och vi med våra trogna män och våra trogna män med oss, alla tillsammans ska försonas med Gud och, för att han ska vara oss nådig, som en from gåva frambära åt honom att var och en av oss alla, utan egen ursäkt eller rättfärdigande, ska erkänna i vad vi, var för sig eller gemensamt, har handlat eller samtyckt mot hans bud och hans heligas förordningar i den kyrkliga ordningen och rikets ordning, och lägga fram detta punkt för punkt, och att ingen av oss ska skona sin vän, släkting eller förbundsfrände, ja inte ens sig själv, på världsligt vis, för att han ska kunna skona andligt och till frälsning; utan att vi, såsom vi har sagt i föregående kapitel, med sant råd och uppriktig hjälp gemensamt och i tävlan med all kraft ska sörja för att rätta detta, så snart vi förnuftigtvis kan. Kap. 8. Och om någon av de underlydande i vilken ordning och ställning det än är går ifrån eller drar sig ur denna överenskommelse eller motsäger detta gemensamma beslut, ska herrarna (seniores) tillsammans med sina i sanning trogna män verkställa detta enligt Guds vilja och lag och rättvist förnuft, vare sig han vill eller inte, den som motstår och motsäger det gudomliga rådet och beslutet och denna överenskommelse. Och om någon av herrarna går ifrån eller drar sig ur denna överenskommelse, ska vi, när flertalet av våra herrars trogna män och rikenas främsta har samlats, med råd från de herrar som har hållit detta och med biskoparnas dom och gemensamt samtycke, med Herrens hjälp besluta hur man ska förfara med den som efter tillbörlig förmaning förblir oförbätterlig. Och för att de ovannämnda kapitlen med Herrens hjälp så mycket ståndaktigare ska hållas okränkta av oss, och för att ni säkrare ska tro att vi ska hålla dem, har vi undertecknat dem med egna händer. Därefter härjar danernas sjörövare (pyratae) Frisland och bataverna; och rasande ända fram till Sankt Bavos kloster, som kallas Gant, bränner de samma kloster; och när de kommer till staden Rouen, tar de sig till fots ända fram till Beauvais. Sedan de bränt den, blev de på återvägen uppfångade av de våra och delvis slagna. Respogius, Nomenogius son, kommer till Karl och tas emot i staden Angers sedan han gett sina händer, och han förlänas både kungliga klädnader och herraväldet över sin faders makt, och därtill läggs till honom Rennes, Nantes och Ratense. Saracenerna innehar Benevento och andra städer i ostörd besittning. Kung Ludvig härjar nästan alla slaver och lägger dem under sitt välde. Påven (apostolicus) Leo, som fruktade saracenernas infall, befäster den salige Petrus kyrka på alla sidor med en mur, drar samma mur ända fram till staden och gör den sammanhängande med staden Rom. ## del II, år 852 (MGH s. 41–42) (maskinöversättning) 852. Normanderna kommer till Frisland med 252 skepp, och sedan de fått mycket, så mycket som de själva bestämde, vänder de sig till andra trakter. Morerna intar Barcelona genom judarnas förräderi, och sedan de dödat nästan alla kristna och ödelagt staden, återvänder de ostraffade. Karl inbjuder sin bror Lothar till samtal och tar broderligt emot honom i Saint-Quentin, som är ärad av den helige martyren Quintinus kropp, hedrar honom, behandlar honom som en broder, ger honom kungliga gåvor och ledsagar honom vänligt när han återvänder. Bröderna Landbertus och Guarnarius, en del, ja den största delen, av tvedräkterna, dödas, den ene genom svek, den andre genom dom. Bretonen Salomon blir Karl trogen och förlänas en tredjedel av Bretagne. Sancius, greve (comes) av Gascogne, tillfångatar Pippin, Pippins son, och håller honom i förvar tills han kommer inför Karl. Karl för den tillfångatagne till Francien och låter efter samtalet med Lothar klippa honom i Sankt Medardus kloster vid Soissons. Ludvig, Lothars son, drar till Benevento och belägrar staden Bari, och sedan muren brutits igenom, avstår han, efter mycket dåliga råd, från det han påbörjat. Ty då hans rådgivare sade att där fanns en stor del av skatterna, som han helt skulle gå miste om ifall alla fick fritt tillträde att gå in, drog han sig tillbaka till lägret och förbjöd alla att storma staden. När de drog sig undan, befäste morerna om natten genombrotten i muren med bjälkar så att de inte alls fruktade fienden som kom nästa dag; därför, sedan så stor möda förspillts förgäves, återvänder Ludvig med sin här hem. Abdirhaman, kung över de saracener som bor i Spanien, dör i Córdoba, och hans son efterträder honom i hans rike. Godfred, dansken Heriolds son, som en gång under kejsar Ludvig hade döpts i Mainz, avfaller från Lothar och beger sig till sitt eget folk. Sedan han därifrån samlat en stark styrka, angriper han Frisland med en mängd skepp, därefter trakterna kring floden Schelde och till sist går han in i Seine. När Lothar och Karl med hela sin här möter honom där, belägrar de båda stränderna av samma flod. ## del II, år 853 (MGH s. 42–43) (maskinöversättning) 853. Under denna belägring firar de högtiden för Herrens födelse. Men eftersom de som stod på Karls sida inte ville gå i strid, drog man sig tillbaka utan att ha uträttat något. Karl vinner samme Godfred för sig genom vissa överenskommelser. De övriga danerna stannar där utan någon fruktan ända till mars månad och plundrar, bränner och tar till fånga allt, desto rasandare ju friare de kunde. Och Lothar lyfter Karls dotter ur den heliga dopfunten och skyndar efter några dagar att återvända till sitt. I juli månad lämnar danerna Seine, går till Loire och härjar staden Nantes och Sankt Florentius kloster och de närliggande orterna. I april månad samlar Karl en synod av biskopar nära staden Soissons i Sankt Medardus kloster och lät, medan han själv presiderade över synoden och biskoparna dömde, avsätta (degradari) två präster, munkar i samma kloster, eftersom de hade planerat att röva bort Pippin och fly med honom till Aquitanien. Ingmarus, biskop av Reims, avsatte genom synodens dom alla präster, diakoner och subdiakoner i sin kyrka som Ebo hade vigt efter sin avsättning. Pippin svär Karl trohetsed (sacramentum fidelitatis) och tar dessutom på sig munkdräkten och lovar att iaktta regeln på det sätt som munkar brukar. Därifrån kommer Karl till Carisiacum och utfärdade tillsammans med några biskopar och klosterabbotar fyra kapitel och bekräftade dem med sin egen underskrift. Det första av dem är: att ingen av Gud är förutbestämd till straff, och att det finns en enda förutbestämmelse (praedestinatio) från Gud, som hör antingen till nådens gåva eller till rättvisans vedergällning. Det andra: att den fria viljan, som vi förlorade i den första människan [osäker tolkning], har återgetts oss genom Kristi förekommande och bistående nåd. Det tredje: att Gud vill att alla människor i allmänhet ska bli frälsta, även om inte alla blir frälsta. Det fjärde: att Kristi blod har utgjutits för alla, även om inte alla återlöses genom lidandets mysterium. Nästan alla akvitaner avfaller från Karl och sänder sändebud om sin underkastelse med gisslan till Ludvig, kung av Germanien. Samme Ludvig blir häftigt upprörd mot Karl på grund av vissa villkor som gjorts mellan honom och Karl under oroligheternas tid. Venderna (Guinedes) bryter med sin vanliga trolöshet sina löften mot Ludvig. Sedan den mycket kristliga drottningen Ermengarda dött två år tidigare, förenade sig kejsar Lothar med två tjänstekvinnor från ett kungligt gods (villa regia); med den ena av dem, som hette Doda, får han en son som han låter kalla Karlomannus; och hans andra söner hänger sig på liknande sätt åt äktenskapsbrott. Likaså drar danernas sjörövare från Nantes uppåt floden och kommer i november månad, nämligen den 6:e dagen före iderna, ostraffade till staden Tours och bränner den tillsammans med den helige Martinus kyrka och de övriga omkringliggande platserna. Men eftersom detta hade förutsetts med uppenbar visshet, fördes den salige Martinus kropp till Cormaricum, ett kloster tillhörande hans kyrka, och därifrån till staden Orléans. Bulgarerna, som slutit förbund med slaverna och, som det sägs, lockats av gåvor från de våra, ger sig häftigt i rörelse mot Ludvig, Germaniens kung, men de besegras då Herren strider. Grekerna hetsas inte mindre upp mot Ludvig, Lothars son, Italiens kung, på grund av att han hade trolovat sig med den konstantinopolitanske kejsarens dotter men dröjde med att komma till bröllopet med henne. Även romarna, trängda av saracenernas och morernas infall, klagar inför kejsar Lothar över att deras försvar helt har försummats. ## del II, år 854 (MGH s. 44–45) (maskinöversättning) 854. Karl, som misstänkte sin bror Ludvigs trohet, kommer till Lothar i byn (vicus) Leuticum. Där förhandlade de länge om en gemensam och oupplöslig vänskap och bekräftade den till sist inför alla som var närvarande genom att gång på gång ömsesidigt svära på de heliga relikerna, och de anförtrodde växelvis varandra sina söner, stormän och riken. Under tiden begärs den unge Ludvig, son till Ludvig, germanernas kung, av akvitanerna från sin fader; han går över Loire och tas emot av dem som hade begärt honom. Karl genomför ett fälttåg till Aquitanien under fastetiden; där stannar han ända till påskhögtiden, och hans folk lägger all sin möda på plundring, brand och tillfångatagande av människor och håller inte ens tillbaka sin girighet eller djärvhet från Guds kyrkor och altaren. Lothar talar med sin bror Ludvig vid Rhen om brödraskapet med Karl. Men sedan de först bitit häftigt på varandra, återvänder de till sist till endräkt och förbinds under fredens namn. Därav blir Karl inte litet oroad; han återvänder från Aquitanien utan att ha uträttat något och inbjuder sin bror Lothar till sin pfalz Attiniacum. När de möttes där, bekräftade de det som de tidigare hade avtalat. Danerna som uppehöll sig vid Loire kommer ända till borgen (castrum) Blisum och bränner den, i avsikt att därifrån ta sig till Orléans för att göra detsamma. Men då Agius, biskop av Orléans, och Burchardus av Chartres rustar fartyg och krigare mot dem, avstår de från sitt uppsåt och söker sig åter till Loires nedre lopp. Även andra av danernas sjörövare härjar det Frisland som gränsar till Sachsen. Lothar och Karl sänder sändebud till sin bror Ludvig för fredens och endräktens skull och för att han ska kalla tillbaka sin son från Aquitanien. Karl drar på nytt till Aquitanien. Pippin, Pippins son, som hade klippts i Sankt Medardus kloster, tagit munkdräkten och avlagt ed att stanna där, drar in i Aquitanien, och den största delen av landets folk skyndar till honom. Kung Karl, som lät Pippins sak stå tillbaka, tvingar sin brorson Ludvig, fördriven från Aquitanien, att återvända till sin fader i Germanien. Karl, Pippins bror, som redan vigts till diakon, lämnar klostret i Corbie. Kung Karl helgar sin son Karlomannus genom den kyrkliga tonsuren. Danerna strider i ett inbördes krig med varandra och rasade i en så envis tre dagars kamp att nästan hela adeln omkom, sedan kung Horik och de övriga kungarna med honom dödats. Normandernas sjörövare som höll sig vid Loire bränner på nytt staden Angers. ## del II, år 855 (MGH s. 45–46) (maskinöversättning) 855. Lothar ger hela Frisland åt sin son Lothar. Därför återvänder Roric och Godfred till sitt fädernesland, det vill säga Danmark, i hopp om att vinna kunglig makt. Lothar blir sjuk; därmed gavs bröderna Ludvig och Karl tillfälle att återvända till endräkt. Normanderna tränger in i Bordeaux, en stad i Aquitanien, och strövar här och där efter behag. På akvitanernas begäran ger Karl dem sin son Karl som utsedd kung. Karl tar också med heder emot Æthelwulf, anglosachsarnas kung, som skyndade till Rom, förlänar honom all kunglig utrustning och låter ledsaga honom ända till sitt rikes gränser med en tjänstgöring värdig en kung. Lothar klagar mot Karl under förevändning av misstänkt trohet. Mycket som strider mot den katolska tron väcks i Karls rike, och inte utan hans vetskap. I augusti månad dog Leo, föreståndare för den apostoliska stolen, och Benedictus efterträdde honom. Samma månad sågs två stjärnor, en större och en mindre, gå från väster mot öster, och detta tio gånger, så omväxlande att den mindre emellanåt inte syntes alls medan den större blev kvar. Kejsar Lothar, som angripits av sjukdom och misströstade om livet, begav sig till klostret Prüm i Ardennerna, och sedan han helt avsagt sig världen och riket, klipptes han och antog ödmjukt munkens liv och dräkt. Sedan han fördelat riket mellan sönerna som var hos honom, så att Lothar, hans namne, skulle få Francien och Karl Provence, lämnade han livet inom sex dagar, den 4:e dagen före oktobers kalender, och fick sin grav i samma kloster, så som han hade önskat. Akvitanerna samlades i staden Limoges i mitten av oktober månad och insätter gemensamt gossen Karl, kung Karls son, till kung, och sedan han smorts av biskopen (pontifex), sätter de rikets krona på honom och ger honom spiran. Normanderna går in i Loire, lämnar skeppen och försöker ta sig till fots till staden Poitiers. Men då akvitanerna gick emot dem, blev de så slagna att endast få av över trehundra kom undan. Roric och Godfred, som inte alls hade framgång, håller sig i Dorestad och bemäktigar sig den största delen av Frisland. Ludvig, germanernas kung, plågas av slavernas täta avfall. ## del II, år 856 (MGH s. 46–47) (maskinöversättning) 856. En mycket sträng och torr vinter, en svår farsot, genom vilken en stor del av människorna dör. Ludvig, Italiens kung, Lothars son, klagar inför sina farbröder Ludvig och Karl över sin andel av faderns rike i Francien och hävdar att han har fått Italien genom sin farfar kejsar Ludvigs frikostighet. Akvitanerna föraktar gossen Karl, som de nyligen hade insatt till kung, och gör Pippin, den förre munken som hade flytt från Sankt Medardus kloster, till skenkung sedan de tagit honom ut ur förvaret. Kung Karl sluter avtal med bretonen Respogius och trolovar hans dotter med sin son Ludvig, sedan han gett denne det cenomanniska hertigdömet (ducatus) ända till den väg som leder från Paris till Tours. Lothars tidigare stormän insätter hans son Lothar till kung över Francien, även genom den heliga ordningen [osäker tolkning]. Danernas sjörövare kommer den 14:e dagen före majs kalender till staden Orléans, plundrar och vänder ostraffade tillbaka. Nästan alla grevar i kung Karls rike sammansvärjer sig med akvitanerna mot honom och inbjuder Ludvig, germanernas kung, att fullborda deras plan. Då denne länge hölls kvar på ett fälttåg mot slaverna, där han också förlorade en stor del av sin här, försonas dessa, som inte stod ut med hans dröjsmål, med kung Karl. Och akvitanerna, som föraktade Pippin, tar emot gossen Karl, kung Karls son, som de tidigare hade fördrivit, och för honom tillbaka till Aquitanien. Åter går andra av danernas sjörövare i mitten av augusti in i Seine, och sedan de ödelagt och plundrat städerna på båda sidor om floden, och även långt bort belägna kloster och gods (villae), väljer de en plats vid Seine som kallas Fossa Givaldi och som var mycket välbefäst som lägerplats; där tillbringar de vintern i lugn. Æthelwulf, västanglernas kung, som återvände från Rom, tar den 1 oktober vid pfalzen Vermaria till äktenskap Judit, kung Karls dotter, som han trolovats med i juli månad, och sedan Ingmarus, biskop av Reims, välsignat henne och ett diadem satts på hennes huvud, utmärker han henne med drottningnamnet, något som dittills hade varit ovant för honom och hans folk; och sedan äktenskapet fullbordats med kunglig ståt och gåvor på båda sidor, återvänder han med henne med skepp till Britannien, hans rikes herravälde. Ludvig, Italiens kejsare, och Lothar, hans bror, Franciens kung, möts med gossen Karl, deras bror, vid Urba. Där är de så oeniga om andelarna av faderns rike att de nästan avgör saken med vapen mellan sig; dock tilldelar de sin bror Karl Provence och hertigdömet Lyon enligt faderns förordnande, sedan stormännen (optimates) ryckt honom undan brodern Lothar, som försökte klippa honom till klerk. Saracenerna kommer från Benevento genom svek till Neapel, ödelägger, plundrar och förstör den i grunden. ## del II, år 857 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning) 857. Danernas sjörövare tränger den 5:e dagen före januaris kalender in i Paris och överlämnar den åt elden. De som uppehöll sig vid Loires nedre lopp plundrar Tours och alla orter runt omkring ända till borgen Blisum. Några av akvitanerna, övertalade av vissa franker som i hemlighet sammansvor sig mot Karl, avfaller från den mycket unge Karl och sluter sig till Pippin. Kung Karl och Lothar, hans brorson, förbinds genom ömsesidigt avlagda eder, på samma sätt Ludvig, Germaniens kung, och Ludvig, Italiens kejsare. Pippin sluter sig till danernas sjörövare, ödelägger staden Poitiers och härjar många andra orter i Aquitanien. Lothar, som missbrukade frillor, stöter bort sin hustru drottningen. I staden Köln, medan biskop Guntarius var närvarande, vilade ett mycket tätt moln med täta blixtar över den salige Petrus kyrka, när plötsligt ett sken likt eld trängde in genom samma kyrkas takfot, dödade en präst, en diakon och en lekman och försvann ned i jordens dolda djup. Även i Trier, medan biskop Teotgaudus firade gudstjänst med prästerskapet och folket, vilade ett mycket mörkt moln över kyrkan och förskräckte den med åska och blixtar, krossade tornet med de ringande klockorna och fyllde kyrkan med ett sådant mörker att de knappt kunde känna igen varandra, och en hund av ofantlig storlek sågs springa runt altaret, och jorden öppnade sig plötsligt [osäker tolkning]. Danerna som höll sig vid Seine ödelägger allt fritt och angriper Paris och bränner den salige Petrus och den heliga Genovevas basilika och alla de andra utom den helige Stefanus hus och den helige Vincentius och Germanus kyrka samt den helige Dionysius kyrka, för vilka, endast för att de inte skulle brännas, en stor summa solidi betalades. Andra av danerna intar med våld handelsplatsen (emporium) som kallas Dorestad och plundrar hela bataviernas ö och övriga angränsande orter. Respogius, bretonernas hertig (dux), dödas av bretonerna Salomon och Almarus, som länge hade varit oeniga med honom. Några av kung Karls stormän, förenade med akvitanerna, begår många plundringar och fler skador. Frotbaldus, biskop av Chartres, flydde till fots då danerna anföll honom i samma stad och försökte simma över floden Audura, men han fångades av vattnet och dör. ## del II, år 858 (MGH s. 48–51) (maskinöversättning) 858. Samma år, då Karl själv gick in på den ö i Seine som kallas Oscellum, där han utstod stor fara, så som det då blev känt för många, och då hans bror Ludvig kom över honom med all krigisk utrustning, men genom Guds barmhärtighets gåva inte drog sig tillbaka med heder, inträffar under Herrens födelses högtid natt och dag i Mainz en kraftig och mycket upprepad jordbävning; den följs också av en svår dödlighet bland människorna. I området . . . . . kastade havet upp ett träd som ryckts upp med rötterna och som tidigare var okänt i de galliska provinserna; det saknade löv, men i stället för lövverk hade det små kvistar som liknade gräs, delvis breda men längre, och i stället för blad vissa trekantiga former med en färg som människornas naglar eller fiskarnas ben där dessa är tunna; och dessa satt så fast vid toppen av samma grässtrån att de såg ut som om de satts dit utifrån, på samma sätt som de föremål av olika metaller som brukar fästas utanpå som prydnader på bälten för människor eller på seldon för ryttare. I det senoniska området (pagus) i den heliga Porcarias kyrka, medan prästen firade mässa en söndag, kom plötsligt en varg in och förvirrade det närvarande folket genom att springa omkring, och sedan den gjort detsamma bland kvinnorna [osäker tolkning], försvann den till sist. Æthelwulf, västsachsarnas kung, dör; hans änka, drottning Judit, tar hans son Æthelbald (Adalboldus) till hustru. Berno, anförare (dux) för en del av de sjörövare som höll sig vid Seine, kommer till kung Karl vid pfalzen Vermaria, överlämnar sig i hans händer och svär genast trohet. Den andra delen av samma sjörövare tillfångatar Ludvig, abbot i Sankt Dionysius kloster, tillsammans med hans bror Gauzlenus och ålägger dem en mycket tung lösesumma för deras friköpande. På grund av denna tömdes många av Guds kyrkors skatter i Karls rike på hans egen befallning. Men då dessa inte på långt när räckte till, sammanbringades i tävlan mycket av samme kung och av alla biskopar, abbotar, grevar och övriga mäktiga män för att fylla upp den nämnda summan. Kung Karls grevar förenade sig med bretonerna, avföll från Karl och tvingar hans son Ludvig och hans anhängare, avskräckta från trakterna kring Le Mans, att gå över Seine och fly tillbaka till fadern. Kung Lothar befäster vänskapen med sin bror Karl, Provences kung, och ger honom två biskopsdömen som andelar ur sitt rike, nämligen Belley och Tarentaise; på samma sätt överlämnade Karl sitt rike åt samme bror Lothar på det villkoret att om han lämnade detta liv innan han tog hustru och fick söner, skulle Lothar efterträda honom med arvsrätt. I maj månad utgöt sig plötsligt i byn Liège, där den helige biskopen Landbertus kropp vilar, en sådan översvämning av regn att den med våldsamt utbrott störtade ned i floden Maas hus och stenmurar och alla byggnader med människorna och allt som den fann där, ända fram till själva kyrkan till den helige Landbertus minne. Danerna angriper Sachsen men drivs tillbaka. Benedictus, den romerske biskopen (pontifex), dör; Nicolaus insätts i hans ställe mer genom kung Ludvigs och hans stormäns närvaro och gunst än genom prästerskapets val. Kung Lothar tar, tvingad av sina män, tillbaka den hustru han hade stött bort, men tar dock inte emot henne i sin säng utan lämnar henne i förvar. Kung Karl angriper i juli månad ön i Seine som heter Oscellum för att belägra danerna som uppehöll sig där; dit kom gossen Karl, hans son, till honom från Aquitanien. Tillsammans med denne tar han emot Pippin, som kom som lekman, och ger honom grevskap (comitatus) och kloster i Aquitanien. Även kung Lothar skyndar i augusti månad till samma ö för att bistå sin morbror. Där stannade de utan framgång med belägringen ända till den 9:e dagen före oktobers kalender och återvänder till sist hem. Under tiden för grevarna från kung Karls rike dit Ludvig, germanernas kung, som de hade inbjudit i 5 år. Han kommer den 1 september till det kungliga godset Ponteon och tar sig genom Châlons och Cupedenses till Sens. Därifrån går han till Orléans område, och sedan han tagit emot dem från Aquitanien och Neustrien och bretonerna, som hade lovat att komma till honom, återvänder han nästan samma väg ända till Cupedenses. När kung Karl fått veta detta, drar han skyndsamt genom Châlons ända till godset Breona. Där samlas Burgunds främsta män till honom, och han väntar på Ludvig, som följde efter. Men sedan sändebud gått emellan utan att någon fredsuppgörelse kom till stånd, drog sig Karl till sist på tredje dagen, det vill säga dagen före novembers ider, när slagordningarna hade ställts upp på båda sidor, tillbaka, då han såg att han övergavs av sina män, och begav sig till trakterna av Burgund. Ludvig tog emot dem som hade avfallit från Karl och går till Troyes, och sedan han där fördelat grevskap, kloster, kungliga gods och egendomar åt dem som hade inbjudit honom, återvänder han till pfalzen Attiniacum. Där möter kung Lothar honom, och sedan de bekräftat överenskommelserna mellan sig, återvänder han hem. Ludvig drar genom Reims och Laons område till Saint-Quentin, nämligen till den helige martyren Quintinus kloster, för att fira Herrens födelses högtid. Under tiden återvände en munk från den helige martyren Vincentius eller den helige bekännaren Germanus kloster från staden Córdoba i Spanien och förde med sig de saliga martyrernas, diakonen Georgius och Aurelius, kroppar och Nathalias huvud och lade ned dem i skrin för förvaring på godset Acmantum. ## del II, år 859 (MGH s. 51–53) (maskinöversättning) 859. Danerna härjar orterna bortom Schelde. Allmogen av blandat slag mellan Seine och Loire sammansvärjer sig och gör tappert motstånd mot danerna som uppehöll sig vid Seine. Men eftersom deras sammansvärjning (coniuratio) var oförsiktigt ingången, dödas de lätt av de mäktigare bland oss. Sedan kung Karl återvunnit sina krafter, angriper han sin bror Ludvig oförberedd och driver honom ut ur sitt rikes gränser. Kung Lothar skyndar till Karl, sin farbror, och på söndagen i fastans början, vid pfalzen Arcas, bekräftar de på nytt förbundet med varandra genom att offentligt och personligen ge varandra eder. Karl fördelar vissa kloster, som klerker tidigare brukade inneha, åt lekmän. Danernas sjörövare seglar en lång väg runt havet, nämligen mellan Spanien och Afrika, går in i Rhône, och sedan de härjat några städer och kloster, slår de sig ned på den ö som kallas Camarias. Kung Karl håller möten med biskoparna på olika orter, men i godset Saponarias, vid fjärde milstenen (miliarium) från Toul, där han tillsammans med Lothar och Karl, sina brorsöner och kungar, närvarar vid en synod av biskopar, lägger han fram en anklagelseskrift mot Guanilo, metropolitanbiskop av Sens. Detta mål sköts dock upp på grund av samme biskop Guanilos frånvaro. Därifrån skyndar han till samtal med sin bror kung Ludvig på en ö i Rhen mellan Antunnacum och Confluentes. Samtalets avslutande skjuts upp till den 8:e dagen före novembers kalender i staden Basel. När Ludvig kommer dit, vänder Karl om från den påbörjade resan på grund av Lothars frånvaro. Nästan alla akvitaner vänder sig till gossen Karl. Pippin sluter sig till greve Rotbertus och bretonerna. I augusti, september och oktober månad ses om natten slagordningar på himlen, så att ett dagsljust sken lyste oavbrutet från öster ända till norr, och blodröda pelare gick ut därifrån och rörde sig hit och dit. Nyanlända daner ödelägger med plundring och brand Sankt Walaricus kloster och Amiens och andra orter runt omkring. Andra av dem tränger med samma raseri in på Rhenön Patavum. De som uppehåller sig vid Seine angriper om natten staden Noyon, tillfångatar biskop Immo tillsammans med andra adelsmän, både klerker och lekmän, och sedan de ödelagt staden, för de dem bort med sig och dödar dem under vägen. Två månader tidigare hade de också dödat Ermenfridus av Beauvais på ett gods, och året innan hade de dessutom dräpt Baltfridus, biskop av Bayeux. De saliga martyrernas Dionysius, Rusticus och Eleutherius ben fördes av fruktan för samma daner till det mauripensiska området (pagus), till godset Novientum, som tillhörde dem, och lades den 11:e dagen före oktobers kalender omsorgsfullt ned i skrin. Lothar tilldelar sin bror Ludvig, italienarnas kung, en viss del av sitt rike, nämligen det han hade bortom berget Jura, det vill säga städerna Genève, Lausanne och Sion, med biskopsdömen, kloster och grevskap, utom hospitset (hospitale) som ligger på Mons Iovis och det pipincensiska grevskapet. Guanilo, biskop av Sens, försonas med kung Karl utan att biskoparna hört målet. Nicolaus, den romerske biskopen, bekräftar troget och beslutar på katolskt sätt om Guds nåd och den fria viljan, om sanningen i den dubbla förutbestämmelsen och om Kristi blod, att det har utgjutits för alla troende. ## del II, år 860 (MGH s. 53–54) (maskinöversättning) 860. En långvarig vinter, svår genom ständig snö och frost, nämligen från november månad ända till april. Lothar ......... sin drottning Teutberga, som han hatade med oförsonligt hat, så att hon själv inför biskoparna erkände att hennes bror Hucbertus hade förenat sig med henne i sodomitisk synd; därför dömdes hon genast till botgöring och spärrades in i ett kloster. Kung Karl, förledd av ett tomt löfte från danerna som uppehöll sig vid Somme, befaller att en skatt (exactio) ska tas ut av kyrkornas skatter och av alla gårdar (mansi) och köpmän, även de fattigaste, så att även deras hus och alla redskap värderades och den fastställda skatten (census) togs ut därav. Ty samma daner hade lovat att om han gav dem tretusen pund silver, vägt efter prövad vikt, skulle de gå mot de daner som höll till vid Seine och antingen fördriva dem därifrån eller döda dem. Natten efter dagen före aprils noner, när nämligen månens nionde dag redan hade börjat, sägs ett hornformat mörker, av samma form som månen lyste i, ha visat sig mitt i samma måne, så att den lyste på båda sidor men var förmörkad i mitten. På samma sätt sägs solen, när den gick upp den 8:e dagen före aprils ider, ha drabbats av ett mörker mitt i sin skiva, och när detta gled ned mot dess nedre del, trängde strax ett annat in på den från ovan och genomlöpte på samma sätt dess skiva ända ned till det understa; och detta var på månens tionde dag. Då danerna som uppehöll sig vid Somme inte fick den ovannämnda skatten, tog de gisslan och seglar till anglosachsarna. Sedan de slagits och drivits tillbaka av dem, söker de sig till andra trakter. De daner som uppehöll sig vid Rhône når under härjningar ända till staden Valence. När de, sedan de plundrat allt som fanns runt omkring, vände tillbaka därifrån, återvänder de till ön där de hade slagit sig ned. Kungarna Ludvig, Karl och Lothar möts den 1 juni vid den borg som kallas Confluentes, och där förhandlar de länge om fred med varandra och bekräftar till sist själva personligen endräkt och vänskap med ed. Ludvig, Italiens kejsare, angrips genom sina mäns sammansvärjning (factio), och han rasar själv mot dem och mot beneventanerna med plundring och brand. Danerna som hade varit vid Rhône drar till Italien och intar, plundrar och ödelägger staden Pisa och andra. Kung Lothar, som fruktade sin morbror Karl, sluter sig till Ludvig, Germaniens kung, och överlämnar för detta förbunds skull en del av sitt rike, det vill säga Alsace. Lothars hustru, som fruktade sin mans hat och försåt, flyr till sin bror Hucbertus i Karls rike. Kung Karl skänker Sankt Martins kloster åt sin son Ludvig. ## del II, år 861 (MGH s. 54) (maskinöversättning) 861. I januari månad överlämnar danerna Paris och den helige martyren Vincentius och den helige bekännaren Germanus kyrka åt elden; de förföljer också köpmän som flydde uppför Seine med skepp och tillfångatar dem. Även andra av danernas sjörövare kommer till området kring Thérouanne (pagus Tarvanensis) och ödelägger det. Den 4:e dagen före aprils kalender, på månens 14:e dag, efter nattens åttonde timme, förvandlas månen helt till svärta. Kung Karl befaller att hans halte son Lothar ska bli klerk i Sankt Johannes kloster. ## del III, inledning (MGH s. 55–56) (maskinöversättning) DEL III. AV ÄRKEBISKOP HINCMARUS AV REIMS. Galindo, med tillnamnet Prudentius, biskop i staden Troyes, spanjor till börden, synnerligen lärd, som några år tidigare hade satt sig emot predestinatianen Gotescalcus, men som sedan, upprörd av galla, blev samma kätteris ivrigaste försvarare mot vissa biskopar som tillsammans med honom hade stått emot kättaren, och som därefter skrev inte så lite som var motsägelsefullt och stred mot tron, dör; och så gjorde han, fastän han plågats av en långvarig sjukdom, slut både på livet och på skrivandet. Carlomannus, son till Ludvig, Germaniens kung, sluter förbund med Resticius, vendernas småkung (regulus), avfaller från sin fader och tillskansar sig med Resticius hjälp en stor del av faderns rike ända till floden Inn. Ludvig berövar Arnustus, svärfar till hans son Carlomannus, hans förläningar (honores) och fördriver hans brorsöner ur sitt rike. De går tillsammans med Adalardus, drottning Yrmintrudis morbror och deras egen släkting, som Lothar förföljde genom sin farbror Ludvigs anstiftan, till Karl. Av honom tas de vänligt emot och tröstas med förläningar. Men även nästan alla som nyligen hade avfallit från Karl till Ludvig återvänder till Karl och får av honom åter förtrolighet och förläningar. De daner som tidigare hade bränt staden Thérouanne återvänder från anglerna och seglar under anförande av Welandus med tvåhundra skepp och mer uppför Seine och belägrar den befästning (castellum) på den ö som kallas Oscellus som nordmännen hade byggt, och samma nordmän. Karl befallde att det som lega (locarium) åt dessa belägrare skulle tas ut femtusen pund silver tillsammans med en inte ringa mängd boskap och säd ur hans rike, för att det inte skulle plundras. Och han går över Seine, kommer till Meidunum vid Loire och tar emot Rotbertus med de förläningar som denne önskade. Med anledning av detta avfaller Guntfridus och Gozfridus, på vars råd Karl hade tagit emot den nämnde Rotbertus, med sina medbrottslingar, med sin släkts obeständighet och inrotade vana, från Karl till Salomon, bretonernas hertig. Under tiden seglar en annan del av danerna med sextio skepp genom Seine uppför floden Tellas och kommer därifrån till dem som belägrade befästningen och förenar sig med dem. De belägrade, tvingade av hunger och av all slags elände och nöd, ger belägrarna sextusen pund i guld och silver tillsammans och förenar sig med dem, och så far de nedför Seine ända till havet. Den annalkande vintern hindrade dem från att ge sig ut på havet; därför delar de upp sig efter sina lag (sodalitates) i de olika hamnarna från denna plats ända till Paris. Welandus seglar med sina följeslagare uppför Seine ända till borgen Milidunum. Befästningens folk besätter tillsammans med Welandus son klostret Fossatis. Hincmarus, ärkebiskop av Reims, berövar vid en provinssynod vid de heliga Crispinus och Crispinianus martyrkyrka nära staden Soissons denna stads biskop Rothadus, som inte ville lyda de kyrkliga reglerna, den biskopliga gemenskapen (communio) enligt kanonernas föreskrifter, till dess att han lyder. Karl lämnar sin son Ludvig under Adalardus, drottning Yrmintrudis morbrors, förmynderskap (baiulatio) för att försvara riket mot nordmännen, och, inbjuden av några som om han skulle vinna Provences rike, eftersom Karl, son till den förre kejsar Lothar, sades vara oduglig och olämplig för kunglig ära och kungligt namn, drar han med sin hustru genom Burgund ända till staden Mâcon. Sedan saker och ting där gått föga lyckosamt och mycket plundring tillfogats landets folk, återvänder han till pfalzen Pontigo. Och där hör han det budskap (missaticum) från hans bror Ludvigs och hans brorson Lothars sida som framfördes av Adventius, biskop av staden Metz, och greve Leutardus, och skickar iväg dem och firar Herrens födelsedag festligt, som sed är. ## del III, år 862 (MGH s. 56–61) (maskinöversättning) 862. Karl kommer genom staden Reims till Soissons. Där får han genom ett säkert budskap veta att hans dotter Judit, änka efter Æthelbald, anglernas kung, som sedan hon sålt de egendomar hon hade fått i anglernas rike hade återvänt till sin fader och i staden Senlis hölls med den heder som tillkommer en drottning under faderligt beskydd och under kunglig och biskoplig uppsikt, till dess att hon, om hon inte kunde avhålla sig, gifte sig enligt aposteln, det vill säga på passande och lagligt sätt, hade följt greve Balduinus i förklädnad, med hans eget kopplande och med hennes bror Ludvigs samtycke; och även att Ludvig, hans son, som hade uppviglats av de nämnda Guntfridus och Gozfridus, hade lämnat faderns trogna män och flytt om natten med några få och som överlöpare kommit till dem som uppviglat honom. Därför rådfrågade kung Karl biskoparna och de övriga främsta männen i sitt rike, och efter den världsliga lagens dom begärde han av biskoparna att de skulle avkunna den kanoniska domen över den nämnde Balduinus och Judit, som hade löpt med tjuven och gjort sig delaktig med äktenskapsbrytaren, enligt den salige Gregorius förordningar: att om någon har stulit en änka till hustru, ska han och de som samtyckt till det vara i bann (anathema). Även Sankt Martins abbotsdöme (abbatia), som han obetänksamt hade skänkt åt sin ovannämnde son Ludvig, skänkte han, inte tillräckligt betänksamt, åt Hucbertus, en gift klerk. Därifrån drog han till Senlis; och medan han uppehöll sig där i väntan på att folket skulle samlas hos honom, för att varje vatten, nämligen Oise, Marne och Seine, skulle bevakas av slagordningar uppställda på båda dess stränder så att nordmännen inte skulle kunna ge sig ut på plundring, fick han budskapet att utvalda daner av dem som hade slagit sig ned i Fossatis kom med små skepp till staden Meaux. Han själv skyndade att dra dit med dem som han hade hos sig; och eftersom han inte kunde komma åt dem, då broarna hade förstörts av nordmännen och skeppen tagits, följde han ett nödvändigt råd, lät bygga upp bron till ön vid Treiectum och stängde för nordmännen vägen att fara nedför floden, och han satte dessutom ut avdelningar (scarae) på båda stränderna av Marne till bevakning. Därigenom blev nordmännen svårt trängda och gav utvald gisslan, som sändes till Karl, på det villkoret att de utan något dröjsmål skulle lämna tillbaka alla fångar som de hade tagit sedan de gått in i Marne, och att de antingen tillsammans med de andra nordmännen på den fastställda dagen för tinget (placitum) skulle dra sig bort från Seine och söka sig till havet, eller, om de andra inte ville återvända med dem, tillsammans med Karls här skulle dra ut i krig mot dem som vägrade [osäker tolkning]. Och så fick de, sedan de gett tio gisslan, återvända till sina egna. Och efter omkring tjugo dagar kommer Welandus själv till Karl, anförtror sig åt honom (commendavit) och avlade genast eder tillsammans med dem som han hade hos sig. Och sedan han därifrån återvänt till skeppen, for han med hela danernas flotta nedför floden ända till Gemeticum, där de bestämde sig för att reparera sina skepp och invänta vårdagjämningen. När skeppen hade reparerats, söker sig danerna till havet, delar upp sig i flera flottor och seglar åt olika håll, som var och en fann för gott; den största delen söker sig till bretonerna, som under Salomons ledning bor i Neustrien; och med dem förenar sig också de som hade varit i Spanien. Av dessa tar Rotbertus i floden Loire tolv skepp, som Salomon hade hyrt mot lega (locario iure) för att strida mot honom, och dödade alla som var på den flottan utom några få som flydde och gömde sig. Men då Rotbertus inte förmådde stå emot Salomon, kom han, innan Salomon hunnit värva dem för sig mot honom, överens med de nämnda nordmännen som hade kommit ut ur Seine, sedan gisslan getts på båda sidor, för sextusen [pund] silver mot samme Salomon. Welandus kommer med hustru och söner till Karl och blir kristen med de sina. Carlomannus, son till Ludvig, Germaniens kung, försonas med sin fader, sedan fadern beviljat honom den del av riket som han tidigare hade tagit i besittning och han svurit ed att inte vidare göra intrång därifrån utan faderns vilja. Ludvig, kung Karls son, går slutligen på Guntfridus och Gozfridus råd till Salomon, får en stark styrka bretoner och angriper med dem Rotbertus, sin faders trogne man, och ödelägger Angers och andra områden (pagi) som han kunde nå med dräp, eld och plundring. Rotbertus angriper bretonerna när de återvänder med ett mycket stort byte och dödar mer än tvåhundra av bretonernas främsta män och tar ifrån dem bytet. När Ludvig åter söker strid med honom, drivs han på flykt av honom, och sedan hans följeslagare skingrats, kom han med nöd undan. Karl, akvitanernas kung, kung Karls son, som ännu inte fyllt femton år, tar på Stephanus övertalning greve Humbertus änka till hustru utan faderns vilja och vetskap. Och även den ofta nämnde Ludvig, samme Karls bror, förenar sig genast därefter, i själva början av den heliga fastan, till hustru med dottern till den förre greven Harduinus, det vill säga syster till Odo, som han tyckte mycket om. Karl, deras fader, låter omkring den 1 juni alla de främsta männen i sitt rike samlas med många arbetare och kärror till den plats som kallas Pistis, där Andella på ena sidan och Audura på den andra flyter ut i Seine, och genom att bygga befästningar i Seine stänger han för skeppen vägen uppför och nedför floden på grund av nordmännen. Han själv talar med sin hustru vid Loire på en plats som kallas Maidunus med sin son Karl, sedan eder getts genom hans män, och när denne liksom plötsligt, men med dämpad röst och med upprest och trotsigt sinne, återvänder till Aquitanien, återvänder han själv till Pistis, där han tidigare hade utlyst både ett ting och en synod, och förhandlar under arbetets gång med sina trogna män om den heliga kyrkans och rikets angelägenheter. Där inställde sig Rothadus, biskop av Soissons, en man av enastående vanvett, som vid en provinssynod enligt reglerna berövats biskoparnas gemenskap, med sitt trots inför ett koncilium från fyra kyrkoprovinser. Den broderliga församlingen beslöt att helt bevara honom under vädjan till den apostoliska stolen, så att han inte skulle avsättas. Men samme man begärde efter detta konciliums dom det han hade vädjat ifrån [osäker tolkning], och sedan tolv domare tillsatts av samma synod för att verkställa domen, avsätts han, en ny farao på grund av sitt hjärtas hårdhet och en som återkallade forna tider, en människa förvandlad till ett vilddjur, för de angivna övertramp som finns i handlingarnas redogörelse, eftersom han inte ville låta sig rättas, i förstaden till staden Soissons. Under tiden inträffade ett underverk i staden Thérouanne. Ty en träl (mancipium) till en borgare i samma stad började på morgonen på den heliga Marias himmelsfärdsdag släta ett linneplagg, som på folkspråket kallas camisium, för att hans herre skulle kunna bära det färdigt när han gick till mässan; vid det första tag då han tryckte på slätstenen och drog den blev plagget blodigt; och så följde blod, så ofta samme träl drog slätstenen, till dess att hela plagget var genomdränkt av blod som blev kvar. Detta plagg lät Hunfridus, stadens vördnadsvärde biskop, föra till sig och förvara i samma kyrka till vittnesbörd. Och eftersom denna högtid inte hölls som helgdag av invånarna i hans församling (parrochia), befallde han att samma högtid skulle firas och hållas som helgdag av alla med tillbörlig heder. Ludvig, som tidigare hade avfallit från sin fader, återvänder till honom, ber honom, men även biskoparna, om förlåtelse för sina övertramp och förbinder sig med mycket stränga eder att hädanefter vara sin fader trogen. Fadern skänker honom grevskapet Meaux och Sankt Crispinus abbotsdöme och befallde honom att komma till honom med sin hustru från Neustrien. Hunfridus, som Warengaudus hade anklagat för otrohet, beviljade han på sina trogna mäns begäran att inte avgöra saken genom tvekamp, och han försonar honom och Warengaudus. Ludvig, Germaniens kung, kallar till sig sin brorson Lothar i Mainz och ber honom att med krigisk utrustning dra med honom mot de vender som kallas . . . ., mot småkungen . . . .; denne lovade först att han skulle gå, men drog sig sedan ifrån sitt löfte. Ludvig lämnar sin son Karl kvar i landet, eftersom denne nyligen hade tagit greve Ercangarius dotter till hustru, tar med sig sin son Ludvig och angriper venderna. Sedan några främsta män gått förlorade därvid och ingenting gått lyckosamt, återvänder han under sken av att ha fått gisslan till pfalzen Frankfurt vid floden Main. Danerna härjar och plundrar en stor del av hans rike med dräp och eld. Men även fiender som tidigare varit okända för dessa folk, som kallas ungrare, härjar hans rike. Lothar, som, som det sades, förvirrats av trolldomskonster och lockats av blind kärlek till frillan Waldrada, för vars skull han hade stött bort sin hustru Theotberga, krönte denna frilla, med stöd av sin morbror Liutfridus och av Waltarius, som just därför var honom mest förtrogna, och, vilket är en skam att säga, även med samtycke av några biskopar i hans rike, och förenar sig med henne som med hustru och drottning, medan hans vänner sörjde och sade emot. Hincmarus, biskop av Reims, kallar till sig biskoparna i sin kyrkoprovins när kung Karl kommer till samma stad och inviger vördnadsfullt provinsens moderkyrka till den heliga Marias ära, såsom den också fordom hade varit invigd. Ludvig, Germaniens kung, sänder smickrande sändebud (missi) till sin bror Karl och ber honom komma till möte med honom i Touls område; och eftersom Karl inte ville samtala med Lothar innan han hade talat om för sin bror de skäl som han ogillade hos Lothar, stred man därom med ord under inte ringa klagan. Till sist visade Karl tillsammans med de biskopar som var med honom för Ludvig och de biskopar som var med honom skriftligt, kapitel för kapitel, på grund av vad han inte ville ha gemenskap med Lothar, om denne inte förklarade att han därom antingen skulle ge en säker redogörelse eller visa tillbörlig bättring enligt den kyrkliga auktoriteten. Efter denna förklaring tog Karl och de biskopar som var med honom under denna överenskommelse emot Lothar i gemenskapen, och de kungörelser (adnuntiationes) som hade skrivits och lästs upp för rådgivarna och som de skulle kungöra för folket om sitt möte förkastade Ludvig och Lothar helt, främst på inrådan av Chuonradus, deras rådgivare men Karls morbror, som efter sin vana stödde sig på en högdragen men tom kunskap som varken var honom själv eller särskilt många andra till nytta, för att de skäl som Karl förebrådde Lothar inte skulle bli kända för folket. Men Karl gjorde mot deras önskan fullständigt känt för alla att han inte ville ha gemenskap med Lothar före den nämnda förklaringen, eftersom denne hade lämnat sin hustru och tagit en annan i strid mot evangeliets och apostlarnas auktoritet, och eftersom han hade haft gemenskap med Bosos hustru och med Balduinus, som hade stulit hans dotter till hustru, vilka var bannlysta; och så kom de överens om ett ting för sitt möte i kommande oktober månad på gränsen mellan det mosomagensiska och det vonzensiska grevskapet och skildes från varandra. Ludvig drog till Bayern för att försona sig med eller göra motstånd mot sin son Carlomannus, som med hjälp av Resticius, vendernas småkung, hade gjort uppror mot sin fader. Karl återvänder från Touls område genom Pontigo och därifrån längs floden Marnes stränder till Carisiacum och firar där Herrens födelsedag med största vördnad. ## del III, år 863 (MGH s. 61–66) (maskinöversättning) 863. I januari månad seglar danerna uppför Rhen mot Köln, och sedan de härjat handelsplatsen (emporium) som kallas Dorestad, och även ett inte litet gods (villa) dit friserna hade flytt, dödat många av frisernas köpmän och tagit en inte ringa mängd folk till fånga, kommer de ända till en ö nära befästningen (castellum) Novesium. Lothar angriper dem med sina män från ena sidan av Rhen och sachsarna från den andra, och de ligger där ända till omkring den 1 april. Därifrån drar samma daner på Rorics råd bort på samma sätt som de hade kommit. Karl, kejsar Lothars son och Provences kung, som länge plågats av fallandesjuka, dör. Hans bror Ludvig, som kallas Italiens kejsare, kommer till Provence och vinner för sig de av detta rikes främsta män som han kunde. När Lothar hörde detta, drar han dit, och sedan deras husfolk och vänner medlat och fastställt ett ting mellan dem, där de skulle återkomma tillsammans och förhandla med varandra om detta rike, återvänder Ludvig till Italien och Lothar till sitt rike. Kung Karl kommer till staden Le Mans och fortsätter därifrån ända till det kloster som kallas Interannis. Där kommer Salomon, bretonernas hertig, honom till mötes med sitt folks främsta män, anförtror sig åt honom (se commendat), svär honom trohet och låter alla Bretagnes främsta män svära, och han betalar honom detta lands skatt (census) enligt gammal sedvänja. Åt honom ger Karl för hans troskaps förtjänst den del av landet som kallas Inter-duas-aquas och Sankt Albinus abbotsdöme som förläning (beneficium). Han tar emot Gozfridus och Roricus och Heriveus och de övriga som nyligen, liksom ofta, hade avfallit från honom och förlänar dem med förlåtelse förläningar (honores). Därifrån återvänder han till Le Mans och firar Herrens påsk. Hunfridus, markgreve (marchio) av Gotien, rycker utan kung Karls vetskap, genom en sammansvärjning efter toulousarnas vanliga sätt, vilka brukar ta samma stad ifrån sina grevar, Toulouse ifrån Reimundus och tillskansar sig den själv. När kung Karl återvänder från trakterna bortom Seine, tar han emot Liutardus, biskop av Pavia, från Ludvigs, Italiens kejsares, sida och Gebahardus, biskop av Speyer, från hans bror Ludvigs, Germaniens kungs, sida och greve Nantharius från hans brorson Lothars sida, som bad om fred; denna fred ville samme Karl alltid hålla, så långt motståndarnas angrepp tillät honom. Men han tar också emot ett annat sändebud (missus) från sin bror Ludvig vid namn Blitgarius, som bad att han inte skulle ta emot hans son Karlomannus, som övergivits av venden Restitius och fördrivits av honom, om denne kom till honom. Honom tog hans fader Ludvig inte lång tid därefter, sedan han bedragits och övergivits av sina män, emot på villkor av ed och höll honom hos sig i fri förvaring. Karl tar mycket hedersamt emot herr påven Nicolaus sändebud, nämligen Raduoldus, biskop av Porto, och Iohannes, den ficodensiske biskopen, i Soissons i Sankt Medardus kloster. Dem höll han kvar hos sig en tid, och sedan han beviljat förlåtelse åt Balduinus, som hade tagit sin tillflykt till apostlarnas trösklar och för vars utverkande de hade kommit, lät han dem med gåvor och brev återvända till den apostoliska stolen. Samma den apostoliska stolens legater kommer till Metz för att på apostoliskt uppdrag hålla en synod omkring mitten av juni månad om den skilsmässa som hade inträffat mellan Lothar och hans hustru Theotberga och om införandet av frillan Waldrada, som han i strid mot kyrkliga och världsliga lagar hade tagit till hustru. Vid denna synod lät de nämnda sändebuden, som mutats med gåvor, herr påvens brev vara dolda och gjorde ingenting av det som anförtrotts dem enligt den heliga auktoriteten. Men för att det skulle se ut som om de hade gjort något, befallde de Guntharius, ärkebiskop av Köln, och Theotgaudus, likaledes ärkebiskop av Trier, att gå till Rom med det tomma prat som biskoparna i Lothars rike hade undertecknat vid samma synod genom anstiftan av Hagano, en slug och mycket girig biskop från Italien, för att saken skulle avgöras genom herr påvens dom. Herr påven, som fick full kännedom om det som hade skett och som ville fördöma Radoaldus, som på liknande sätt nyligen hade mutats av girighet i Konstantinopel tillsammans med sin följeslagare biskop Zacharias, sammankallade en synod. Då Radoaldus märkte detta, flydde han om natten och försvann. Guntharius och Theotgaudus kom till Rom och fördömdes av påven, först vid synoden och sedan i den helige Petrus kyrka, så som framgår av det följande: Biskop Nicolaus, Guds tjänares tjänare, till våra högst vördnadsvärda och heligaste medbröder Hincmarus av Reims och Wanilo av Rouen samt till alla våra medbröder, ärkebiskopar och biskopar i den ärorike kung Karls rike. Det brott som kung Lothar, om han nu i sanning kan kallas kung, han som inte tyglar kroppens begär med något sunt styre utan snarare ger efter för dess otillåtna rörelser i hal veklighet, har begått med två kvinnor, nämligen Theotberga och Waldrada, är uppenbart för alla. Men att han redan länge haft biskoparna Theotgaudus och Guntharius som upphovsmän och medverkande i en sådan gärning berättade för oss nästan hela världen, som från alla håll strömmade till apostlarnas trösklar eller den apostoliska stolen, och även frånvarande skrev just detta till vårt apostoliska ämbete. Detta vägrade vi att tro desto mer, ju mindre vi alls väntade oss att höra något sådant om biskopar; till dess att de själva kom till Rom under konciliets tid och befanns inför oss och den heliga synoden vara sådana som de mycket ofta hade beskrivits av många; så att de fångades av den skrift som de hade bekräftat med sina händer och som de ville att vi skulle bekräfta med vår handskrift, och medan de ivrade att lägga ut en fälla för de oskyldiga, snärjdes de i sina egna försåt. Och så har med Guds verkan det fullbordats som läses i Ordspråksboken: "Förgäves kastas nätet inför de bevingades ögon." Ty de själva har blivit snärjda och fallit; men vi, om vilka man falskeligen sade att vi hade fallit i detta brott, har genom Herrens verk rest oss upp och blivit upprättade tillsammans med rättfärdighetens försvarare. Därför står de, enligt vad den heliga synoden beslutat med oss, nu otvivelaktigt avsatta, bannlysta från prästämbetet och skilda från biskopsdömets styrelse. Därför ska ert broderskap, som vaktar kanonernas norm och iakttar dekretens föreskrifter, akta sig för att drista sig att ta upp dem som vi har förkastat i prästernas förteckning. Domen om avsättning som vi har avkunnat över de nämnda Theotgaudus och Guntharius kommer att visas bifogad nedan tillsammans med de övriga kapitel som vi har kungjort under den heliga synodens fastställande med oss. Kap. 1. Om att den synod som ärkebiskoparna Theotgaudus och Guntharius samlade i staden Metz ska avskaffas helt. Den synod som nyligen, det vill säga under den högst fromme kejsar Ludvig, i elfte indiktionen i juni månad, samlades i staden Metz av biskopar som föregrep vår dom och dristigt kränkte den apostoliska stolens förordningar, dömer vi vara upphävd från då och nu och i evighet, och vi fastställer med apostolisk myndighet att den, räknad lika med rövarsynoden i Efesos, för evigt ska vara fördömd, och vi beslutar att den inte ska kallas synod utan, såsom gynnande äktenskapsbrytare, kallas bordell. Kap. 2. Avsättningen av ärkebiskoparna Theotgaudus och Guntharius. Theotgaudus av Trier, primas i provinsen Belgica, och Guntharius av Köln, biskopar, som nu inför oss och den heliga synoden i handlingarnas framställning har lagt fram en skrift, bekräftad med deras egna händer, om hur de har prövat och dömt i saken rörande kung Lothar och hans två kvinnor, nämligen Theotberga och Waldrada, och med egen mun inför många närvarande har försäkrat att de inte har gjort något mer eller mindre eller annorlunda, och som offentligt med levande röst har bekänt att de har kränkt den dom som vår heligaste broder Tado, ärkebiskop av Milano, och våra övriga medbiskopar hade begärt skulle utfärdas av den apostoliska stolen mot Ingildrudis, Bosos hustru, och som vi, upptända av gudomlig nit, kanoniskt hade avkunnat under hot om bann – i allt detta har vi funnit att de i flera avseenden har överträtt de apostoliska och kanoniska föreskrifterna och nedrigt kränkt rättvisans norm –: dem dömer vi att förbli helt skilda från varje prästerligt ämbete, och vi fastställer att de genom den helige Andes dom och genom den salige Petrus myndighet genom oss står avklädda all styrelse av biskopsdömet. Om de enligt tidigare vana skulle våga röra något av den heliga tjänsten såsom biskopar, ska det inte på något sätt vara dem tillåtet, och inte heller ska de vid någon annan synod ha hopp om återinsättning eller tillfälle till gottgörelse, utan även alla som har gemenskap med dem ska drivas ut ur kyrkan, och i synnerhet om de har försökt ha gemenskap med dem sedan de fått veta att domen hade avkunnats mot de nämnda. Kap. 3. Om de övriga biskoparna. De övriga biskoparna, som sägs vara dessas, nämligen Theotgaudus och Guntharius, medbrottslingar eller anhängare, ska, om de i förening med dem har anstiftat uppror, sammansvärjningar eller konspirationer, eller om de genom att hålla fast vid dem har skilt sig från huvudet, det vill säga från den salige Petrus stol, hållas bundna under samma fördömelse som de. Men om de hädanefter, personligen eller genom legater som sänts till oss med deras skrifter, förklarar sig vara ense med den apostoliska stolen, från vilken det är uppenbart att de har fått biskopsdömets ursprung, ska de veta att förlåtelse inte ska förvägras dem av oss, och att de inte på något sätt behöver frukta förlust av sina ämbeten (honores) från vår sida för tidigare övermod eller för underskrifter som de har gjort i de ogudaktiga handlingarna. Kap. 4. Om Ingildrudis. Ingildrudis, dotter till den förre greven Mactifredus, som sedan hon lämnat sin egen man Boso nu redan i omkring sju år har strövat omkring hit och dit, har vi nyligen enligt reglerna bannlyst tillsammans med sina medhjälpare, men på grund av hennes trots har vi beslutat att på nytt binda henne med bannets band. Må hon alltså vara helt i bann av Fadern och Sonen och den helige Ande, den ende och sanne Guden, och av alla heliga fäder och av hela Guds heliga katolska och apostoliska kyrka och av oss, med alla sina medbrottslingar, de som har gemenskap med henne och hennes hjälpare, så att, som vi redan har beslutat, om någon dristar sig att ha gemenskap med henne eller gynna henne i något, han, om han är klerk, ska vara bunden av samma band och förlora sitt klerkämbete, och munkar och lekmän, om de är olydiga mot detta beslut, ska på samma sätt bannlysas. Om samma kvinna återvänder till sin man eller skyndar till Rom och kommer till den salige Petrus apostoliska stol, ska vi förvisso inte förvägra henne förlåtelse efter tillbörlig gottgörelse; men under tiden ska hon förbli bunden under det tidigare bannets band, med vilket vi har bundit henne förut och nu. Men om någon ovetande har gemenskap med samma Ingildrudis när hon särskilt skyndar till eller kommer till den salige Petrus apostoliska stol i Rom, eller medvetet ger henne hjälp på vägen, ska han för detta inte hållas bunden av något band. Kap. 5. Om den apostoliska stolens domar och förbud. Om någon föraktar de läror, bud, förbud, föreskrifter eller dekret som den apostoliska stolens föreståndare till nytta har kungjort för den katolska trons skull, för den kyrkliga ordningens skull, för de troendes tillrättaförande, för de brottsligas bättring eller för att förbjuda överhängande eller kommande ont, han vare i bann (anathema). Vi önskar att ert helighet må ha det väl i Kristus. Den 8:e dagen före novembers kalender höll Karl en synod i pfalzen Vermeria och vann där lagligen tillbaka Sankt Carilephus abbotsdöme från Rotbertus, biskop av staden Le Mans, som ville behålla det överlämnat under sitt biskopsdömes rätt genom den apostoliska stolens rekommendation, och han sände den nyligen avsatte Rothadus till Rom, så som herr påven hade befallt honom, med sina och biskoparnas brev och ställföreträdare. På herr påvens bön tog han sin dotter Judit till nåder, och han tog på högtidligt sätt emot sändebudet från Mahomot, saracenernas kung, med stora och många gåvor och brev som talade om fred och vänskapsförbund; han bestämde att denne med heder och tillbörligt skydd och nödvändigt underhåll skulle invänta i staden Senlis den lämpliga tid då han hedersamt kunde sändas tillbaka till sin kung. Därifrån drar han med en stark styrka i fientligt syfte mot Aquitanien för att med våld ta emot sin son Karl, om denne inte ville komma på annat sätt, och kommer ända till staden Auxerre, och där tillät han, så som herr påven hade bett honom, på sina trogna mäns råd att hans dotter Judit lagligen förenades i äktenskap med Balduinus, som hon hade följt. Därifrån drog han till staden Nevers; där tog han emot sin son Karl, som kom till honom, och befallde att denne under ed skulle lova honom trohet och tillbörlig underkastelse, och han lät alla Aquitaniens främsta män på nytt svära honom trohet. Även två nordmän, som nyligen hade kommit ut från skeppen med Welandus och bett om kristendomen med svek, som det då sades och sedan blev uppenbart, anklagade denne för otrohet. En av dem kämpade enligt sitt folks sed med vapen mot honom inför kungen, då denne förnekade det, och dödade honom i striden. Under tiden fick han genom ett sorgligt budskap veta att nordmännen hade kommit till Poitiers och, sedan staden räddats mot lösesumma, bränt den store bekännaren den helige Hilarius kyrka. Herrens födelse firade han på samma plats nära staden Nevers där han hade tagit emot sin son. ## del III, år 864 (MGH s. 66–74) (maskinöversättning) 864. Karl befaller akvitanerna att med en uppställd här dra i fientligt syfte mot nordmännen som hade bränt den helige Hilarius kyrka, och tar med sig sin son och namne Karl, återvänder till Compiègne och sände sina sändebud (missi) till Gotien för att ta emot städerna och befästningarna. Normanderna drar till staden Clermont, där de dödar Stephanus, Hugos son, med några få av hans män och återvänder ostraffade till sina skepp. Pippin, Pippins son, som från munk blivit lekman och avfälling, förenar sig med nordmännen och iakttar deras kult. Den unge Karl, som hans fader nyligen hade tagit emot från Aquitanien och fört med sig till Compiègne, återvände om natten från jakt i skogen Cotia, och då han trodde att han skämtade med andra unga män och jämnåriga, träffas han genom djävulens verkan av den unge Albuinus med ett svärd (spatha) i huvudet nästan ända in i hjärnan; detta sår gick från vänstra tinningen ända till högra käkens kind. Lothar, Lothars son, samlar in fyra denarer av varje gård (mansus) i hela sitt rike och ger summan av denarerna tillsammans med en stor leverans av mjöl och boskap samt vin och cider (sicera) åt nordmannen Rodulfus, Heriolds son, och hans män som lega (locarium). Ludvig, som kallas Italiens kejsare, uppfattade det på Guntharius anstiftan som en oförrätt mot sig själv att påven, som vi har visat ovan, hade avsatt hans bror Lothars legater, som sänts till Rom i förlitan på honom och genom hans medverkan, och utan att kunna behärska sin vrede drar han med sin hustru till Rom, åtföljd av samma legater Theutgaudus och Guntharius, i avsikt att antingen få den romerske påven att återinsätta samma biskopar eller, om denne inte ville göra det, på något sätt lägga skadlig hand på honom. När påven hörde detta, påbjöd han sig själv och romarna en allmän fasta med litanior, för att Gud genom apostlarnas förböner skulle ge den nämnde kejsaren ett gott sinne och vördnad för gudstjänsten och den apostoliska stolens myndighet. När kejsaren kom till Rom och uppehöll sig vid den salige Petrus basilika, gick prästerskapet och det romerska folket, som höll fastan, med kors och litanior till den salige Petrus minnesplats, och när de började gå uppför trappan framför den salige Petrus basilika, slogs de till marken av kejsarens män och piskades med olika slag, och sedan korsen och fanorna krossats, drevs de som kunde komma undan på flykt. Under detta tumult krossades också det underbara och vördnadsvärda kors som den heliga Helena av saligt minne hade låtit tillverka på det skönaste, i vilket hon lade ett stycke av det livgivande korsets trä och som hon skänkte den helige Petrus som en mycket stor gåva, och det kastades i smutsen; därifrån samlades det upp, som det sägs, av några män av anglernas folk och lämnades tillbaka till väktarna. När påven, som uppehöll sig i Lateranpalatset, fick veta om dessa skändligheter och strax därefter genom ett säkert budskap fick veta att han skulle tas till fånga, steg han i hemlighet ombord på ett skepp och begav sig längs Tibern till den helige Petrus kyrka, där han stannade två dagar och nätter utan mat och dryck. Under tiden dör den man genom vars dristighet det nämnda vördnadsvärda korset hade krossats, och kejsaren angrips av feber. Därför sänder han sin hustru till påven. Under hennes borgen kom påven till kejsaren, och sedan de samtalat med varandra, återvände påven, så som de kom överens, till Rom till Lateranpalatset. Då befallde kejsaren att de avsatta Guntharius och Theutgaudus skulle återvända till Francien, så som de hade kommit med honom. Då sände Guntharius dessa djävulska och dittills ohörda kapitel, som han med följande förord hade sänt till biskoparna i Lothars rike när han, som vi har sagt, återvände till Rom i Ludvigs följe, till påven genom sin bror Hilduvinus, en klerk, med några av sina män som sällskap, och gav honom i uppdrag att, om påven inte ville ta emot dem, kasta dem på den salige Petrus kropp: Guntharius och Theotgaudus till sina heliga och vördnadsvärda bröder och medbiskopar hälsning i Herren. Vi ber ödmjukt ert kära broderskap att ihärdigt skänka oss, som oavlåtligen ber för er, de heliga förbönernas tröst, och att ni inte ska oroas eller förskräckas av det som ryktet kanske berättar för er om oss i alltför ogynnsamt ljus. Vi litar på vår Herres mildaste godhet att våra fienders försåt med Guds hjälp varken ska få överhand över vår kung eller över oss, och att våra motståndare inte ska glädjas över oss. Ty fastän herr Nicolaus, som kallas påve och som räknar sig själv som apostel bland apostlarna och gör sig till hela världens kejsare, på deras tillskyndan och önskan, som han är känd för att gynna i sammansvärjning, hade velat fördöma oss, har han dock med Kristi nåd funnit oss på alla sätt motstå hans vanvett, och allt vad han därvid har gjort har han sedan inte så lite ångrat. Vi har sänt er de kapitel som står skrivna nedan, genom vilka ni kan lära känna vårt klagomål mot den nämnde biskopen. Sedan vi hade lämnat Rom och dragit längre bort, kallades vi tillbaka till Rom igen. När vi började återvända dit, skrev vi detta lilla brev till er, för att ni inte ska förundra er över att vi dröjer längre. Besök och styrk vår herre kungen ofta, både personligen och genom era sändebud och brev, och vinn för honom alla vänner och trogna män som ni kan, och förmana och inbjud alltid särskilt kung Ludvig och rådgör omsorgsfullt med honom om det gemensamma bästa, eftersom vår fred kommer att ligga i dessa kungars fred. Var vid gott mod och lugna i hjärtat, herrar bröder, ty vi hoppas om Gud vill kunna meddela er sådant genom vilket ni utan misstag, under Herrens andes ledning, kan förstå vad och hur ni bör handla. Sörj bara på allt sätt för att förmana den nämnde kungen att han bland olika ingivelser förblir orubblig, till dess att även han själv lär känna sakernas orsaker. För övrigt, högt älskade bröder, är det nödvändigt för er och värt lov att vi okränkt bevarar den trohet vi lovat vår kung inför Gud och människor. Må den allsmäktige Guden värdigas bevara er i sin heliga tjänst! Kap. 1. Hör, herr påve Nicolaus. Våra fäder och bröder, medbiskoparna, sände oss till dig, och vi kom frivilligt, nämligen för att rådfråga ditt läroämbete om det som vi gemensamt, så som det syntes oss och så som det kunde bli känt med deras tillägg och gillande, har dömt, och vi visade skriftligen de auktoriteter och skäl som vi hade följt, för att din vishet, sedan den granskat allt, skulle visa oss vad den ansåg och ville därom. Och om ditt helighet fann något bättre, ber vi ödmjukt att du skulle undervisa och lära oss detta, beredda att tillsammans med våra bröder rätta oss efter sunda lärdomar i allt som du riktigare och trovärdigt kunde framlägga. Kap. 2. Men sedan vi väntat på ditt svar i tre veckor, förklarade du ingenting säkert och ingen lära för oss, utan sade bara en dag offentligt att vi framstod som ursäktliga och oskyldiga enligt vad vår skrift hävdade. Kap. 3. Till sist kallades vi och fördes inför dig utan att misstänka något ont; och där, sedan dörrarna bommats, en sammansvärjning gjorts på rövares vis och en hop samlats och blandats av klerker och lekmän, strävade du efter att med våld krossa oss bland så många, och utan synod och kanonisk prövning, utan att någon anklagade, utan att någon vittnade, utan att någon avgjorde saken genom urskillning i disputation eller övertygade genom bevis ur auktoriteterna, utan bekännelse ur vår mun, i frånvaro av de övriga metropoliterna och stiftsbiskoparna, våra medbiskopar och bröder, helt utan allas samtycke, ville du fördöma oss efter ditt eget godtycke och i tyranniskt raseri. Kap. 4. Men din förbannade dom, främmande för faderlig godhet och fjärran från broderlig kärlek, som avkunnats mot oss orättfärdigt och oförnuftigt i strid mot de kanoniska lagarna, tar vi inte alls emot, utan vi föraktar och förkastar den tillsammans med hela den broderliga församlingen såsom en förbannelse som avkunnats förgäves. Och dig själv, som gynnar och har gemenskap med fördömda och bannlysta och med dem som förkastar och föraktar den heliga religionen, vill vi inte ta emot i vår gemenskap och vårt samfund, nöjda med hela kyrkans gemenskap och det broderliga samfund som du, högmodigt upphöjande dig, ringaktar, och från vilket du genom högmodets uppblåsthet skiljer dig och gör dig ovärdig. Kap. 5. Därför har du genom din lättsinniga obetänksamhet med din egen dom tillfogat dig själv bannets pest, då du ropade: "Den som inte håller de apostoliska föreskrifterna, han vare i bann"; dessa är du känd för att på många sätt kränka och ha kränkt, då du, så mycket som står i din makt, gör de gudomliga lagarna och de heliga kanonerna verkningslösa och inte vill följa dina företrädares, de romerska biskoparnas, fotspår. Kap. 6. Nu alltså, eftersom vi har fått erfara ditt bedrägeri och din slughet, är vi utmanade inte så mycket på grund av den skymf som tillfogats oss, utan upptända av nit mot din orättfärdighet, och vi ser inte till vår ringa person utan har för ögonen hela vår ordnings helhet, som du försöker göra våld på: Kap. 7. Vad summan av vårt särskilda förslag var, upprepar vi i korthet. Den gudomliga och kanoniska lagen visar mycket tydligt, och även världens vördnadsvärda lagar instämmer, att ingen har lov att överlämna en frifödd jungfru åt någon man till frilla, i synnerhet om den flickan aldrig velat samtycka till en otillåten förbindelse; och eftersom hon har förenats med sin man med föräldrarnas samtycke, i trohet, tillgivenhet och äktenskaplig kärlek, ska hon förvisso anses som hustru och inte som frilla. Påven, som hade fått veta detta i förväg, ville inte ta emot det. Men den ovannämnde Hilduinus gick beväpnad med Guntharius män in i den salige aposteln Petrus kyrka utan någon vördnad och ville kasta den djävulska skriften på den salige Petrus kropp, så som hans bror Guntharius hade befallt honom, om påven inte ville ta emot den, och då han hindrades av väktarna, började både han själv och hans medbrottslingar slå samma väktare med käppar, så att en av dem dödades på platsen. Då kastade han skriften på den salige Petrus kropp, och han och de som hade kommit med honom gick ut ur kyrkan, skyddande sig med dragna svärd, och återvände till Guntharius sedan det sorgliga ärendet fullbordats. Efter några dagar, sedan hans följe hade begått många plundringar och förstörelser av bostäder och våldtäkter på nunnor och andra kvinnor och dråp på människor samt inbrott i kyrkor, lämnade kejsaren Rom, kom till Ravenna och firade där Herrens påsk med en sådan Guds och apostlarnas nåd som han hade förtjänat. Guntharius kom till Köln på själva skärtorsdagen (coena Domini) och dristade sig, som en människa utan Gud, att fira mässa och bereda den heliga krisman; Theutgaudus avhöll sig däremot vördnadsfullt från tjänsten, så som det hade befallts honom. Då slutligen de övriga biskoparna ivrade för detta hos Lothar, tog Lothar biskopsdömet från Guntharius och gav det på eget råd endast åt Hugo, son till Chuonradus, kung Karls morbror, och till hans moster, en klerk genom tonsuren och genom vigningen endast subdiakon, men som i seder och leverne skilde sig från en trogen lekman. Uppbragt av detta tog Guntharius bort allt som återstod av kyrkans skatt i samma stad och återvänder till Rom igen för att i ordning yppa för påven alla Lothars och sina egna påhitt om Theutberga och Waldrada. Men även biskoparna i Lothars rike sänder sina legater till påven med botskrifter och kanoniska bekännelser, eftersom de i saken rörande Theutberga och Waldrada inte så lite hade avvikit från evangeliets sanning och den apostoliska auktoriteten och de heliga reglerna. Lothar sände Ratoldus, biskop av staden Strasbourg, i förväg till påven med skrifter som efter hans vana talade falskt om hans ursäkt och frivilliga bättring, och han går själv genom Gundulfi-villa och Romerici-mons sin bror till mötes till den plats som kallas Urba. Karl sänder Rothadus med brev genom Rodbertus, biskop av staden Le Mans, till Rom, så som påven hade befallt; och även biskoparna i hans rike sänder sina ställföreträdare med synodalbrev om samme Rothadus sak till den apostoliska stolen. Åt dem förvägrar Ludvig genomfart. Men legaterna, både kungens och biskoparnas, gör i hemlighet för påven känt skälen till att det var omöjligt för dem att komma till Rom. Rothadus stannar under förevändning av sjukdom kvar i Besançon medan de övriga återvänder till hemlandet, och efter de andras återresa går han genom Chur, understödd av anhängare till Lothar och till Ludvig, Germaniens kung, till Ludvig, Italiens kejsare, för att med hans stöd kunna komma till Rom. Kung Karls sändebud, som uträttade föga nytta i det de hade sänts för, återvänder från uppdraget; och då Huntfridus, sedan han lämnat Toulouse och Gotien, gick över genom Provence till trakterna av Italien, sänder Karl åter andra sändebud till Toulouse och till Gotien för att ta emot städerna och befästningarna. Ludvig, Germaniens kung, drar i fientligt syfte till mötes med bulgarernas khan (caganus) vid namn . . . , som hade lovat att han ville bli kristen; därifrån tänkte han dra vidare för att ordna vendernas mark (marca), om han såg att han hade framgång. Normanderna, som landade med en mycket stor flotta i Flandern, seglar, då områdets invånare (pagenses) gjorde motstånd mot dem, uppför Rhen och ödelägger grannskapet till Lothars och Ludvigs riken på båda stränderna av denna flod. Den 1 juni håller Karl ett allmänt ting (generale placitum) på den plats som kallas Pistis. Där tar han emot de årliga gåvorna, och även skatten från Bretagne, som Salomon, bretonernas hertig, hade sänt honom enligt hans företrädares sed, nämligen femtio pund silver, och han befaller att befästningar ska byggas där i Seine, för att nordmännen inte ska kunna segla uppför samma flod. Han fastställde också omkring trettiosju kapitel (capitula) på sina trogna mäns råd efter sina företrädares och förfäders, kungarnas, sed och befallde att de skulle iakttas som lag i hela hans rike. Avfällingen Pippin fångas genom list av akvitanerna ur nordmännens samfund och förs fram vid samma ting, och han döms till döden, först av rikets främsta män som förrädare mot fäderneslandet och kristenheten och sedan allmänt av alla, och sätts i mycket sträng förvaring i Senlis. Bernardus, son till den förre tyrannen Bernardus till kött och seder, fick kungens tillstånd att lämna samma ting som om han skulle bege sig till sina förläningar, men återvänder under natten med en beväpnad styrka, och gömmer sig i en skog och väntar på tillfälle och stund för att genom illdåd döda kungen, som hade låtit döda hans fader genom frankernas dom, som somliga sade, och, som somliga sade, Rodbertus och Ramnulfus, kungens trogna män. Detta blev känt för kungen; och när han sände män som skulle gripa honom och föra honom inför sig, räddade han sig genom flykt. Därför tog kungen genom sina trogna mäns dom tillbaka de förläningar som han hade gett honom och skänkte dem åt Rotbertus, sin trogne man. Egfridus, som i förfluten tid tillsammans med Stephanus hade dragit kungens son och namne undan lydnaden mot fadern, tillfångatas av Rodbertus och förs fram inför kungen vid samma ting. Kungen förlät honom på samme Rodbertus och sina övriga trogna mäns bön det han hade brutit mot honom och lät honom gå oskadd, sedan han bundits genom ed och benådats med hans gunst. När Karl återvänder från den plats som kallas Pistis, kommer han in i Compiègne omkring den 1 juli, och han sänder mycket hedersamt genom sina sändebud tillbaka sändebudet från Mohometh, saracenernas kung, som hade kommit till honom före vintern, till samme kung, begåvat med mycket många och mycket stora gåvor. Karlomannus, son till Ludvig, Germaniens kung, som uppehöll sig i fri förvaring hos sin fader, låtsades gå på jakt, flyr undan sin fader och återtar de marker (marcae) som fadern hade tagit ifrån honom med samtycke av de markgrevar som hade överlämnat honom. Fadern förföljer honom genast och låter honom komma till sig på villkor av försäkringar och ger honom förläningar. När han återvänder därifrån mot pfalzen Frankfurt, faller han av hästen under jakt på en hjort i en djurgård (broilum), och med skadade revben ligger han i ett närbeläget kloster och sänder sin son Ludvig i förväg till den nämnda pfalzen, där hans hustru var, och han själv tillfrisknar snart och följer efter. Påven Nicolaus sänder på nytt brev till alla ärkebiskopar och biskopar i Gallierna, Germanierna och provinsen Belgica för att bekräfta avsättningen av ärkebiskoparna Theutgaudus av Trier och Guntharius av Köln. Men även åt andra biskopar ur Lothars rike, som hade samtyckt till skilsmässan från Theutberga och införandet av frillan Waldrada och som hade sänt honom sina brev med sin bekännelse, gav han förlåtelse, så som han hade lovat i den skrift som står ovan. Han sammankallar en synod i Rom omkring den 1 november och tillkännager att han där på nytt ska bekräfta samma forna ärkebiskopars avsättning och behandla saken rörande Lothar och rörande Ignatius, biskop av Konstantinopel, som avsatts föregående år och i vars ställe en lekman hade klippts och strax vigts till biskop. Till denna synod drog de nämnda Theutgaudus och Guntharius frivilligt, i tron att de genom kejsar Ludvigs ingripande kunde återinsättas av påven. Ludvig, som kallas Italiens kejsare, såras mycket svårt av en hjort som han ville skjuta med pil medan den var i brunsten. Nicolaus, den romerska stolens biskop, ber honom genom apokrisiarien (apocrisiarius) Arsenius att samme påve ska få sända sina legater till Karl i vissa kyrkliga ärenden; men han säger emot, i tron att han inte med uppriktig avsikt mot honom ville sända sina sändebud till Francien. Hugbertus, en gift klerk och abbot i Sankt Martins kloster, som mot Ludvigs, Italiens kejsares, vilja innehade Sankt Mauritius abbotsdöme och andra förläningar som tillhörde denne, dödas av hans män; och Theotberga, hans syster, Lothars bortstötta hustru, ställer sig under Karls trohet (fides); åt henne skänker Karl klostret Avennacum, och Sankt Martins abbotsdöme anförtror han åt Ingelwinus, diakon i hans pfalz. Rodbertus, greve av Anjou, angriper två skaror (cunei) av de nordmän som uppehöll sig vid floden Loire och dödade den ena, utom några få som kom undan, men när den andra, större, kom över honom bakifrån, såras han. Därför, sedan han förlorat några få av sina män, räddade han sig genom att dra sig tillbaka och tillfrisknade efter några dagar. ## del III, år 865 (MGH s. 74–80) (maskinöversättning) Herrens år 865. Kung Karl firar Herrens födelse i palatset Carisiacum. Han kom till villan Vernum, och omkring mitten av februari månad tog han mycket hedersamt emot sin bror Ludvig, som kom med sina söner till villan Tusiacum, och där, efter överläggning med deras gemensamma trogna män (fideles), sänder de ett sändebud (missaticum) genom biskoparna, nämligen Altfridus och Erchanraus, till Lothar, sin brorson, med budskapet att han, eftersom han ofta sade att han skulle resa till Rom, först, i enlighet med herr apostolikerns och deras uppmaning, skulle gottgöra vad han hade begått mot gudomliga och mänskliga lagar i kyrkan, som han genom sin djärvhet hade väckt anstöt i, och att han sedan, när han hade ordnat sitt rike, om han ville, skulle skynda till apostlarnas trösklar för att be om och erhålla förlåtelse. Men Lothar, som trodde att de ville rycka riket ifrån honom och dela det mellan sig, sänder Liutfridus, sin morbror, till sin bror, Italiens kejsare, med begäran att denne skulle utverka hos apostolikern att han för hans räkning sände brev till hans farbröder, så att de skulle hålla fred och inte lägga något hinder i vägen för honom angående hans rike. Detta utverkade också kejsar Ludvig. Under tiden seglar de nordmän som var bosatta vid Loire med mycket stor kraft, genom en gudomlig dom, med medvind uppför samma flod ända till Sankt Benedikts kloster, som kallas Floriacus, och bränner klostret, och på återvägen bränner de staden Orléans och klostren där och runt omkring med eld, utom den heliga Korsets kyrka, som lågorna inte kunde sluka, fast nordmännen arbetade mycket på det. Och så, när de färdades nedför flodfåran och härjade alla grannområden, återvände de till sitt läger. Från Tusiacum begav sig Ludvig till Bayern, och sedan han förtroligt försonats med sin son Karlomann gav han honom tillbaka de gränsmarker (marcae) som han hade tagit ifrån honom, och återvände till palatset Franconoford. Men Karl kom genom Attiniacum till Silviacum och firar där den heliga fastan och Herrens påsk, och han sänder Bernardus, född av en viss Bernardus och greve Rorigos dotter, till Gotia och anförtror honom en del av denna gränsmark (markia). Och när han så slutligen kom till villan Vernum, tog han där emot biskoparna och de övriga stormännen i Akvitanien, som kom honom till mötes. På deras enträgna begäran tillåter han sin son Karl, som ännu inte var riktigt återställd [osäker tolkning], att återvända till Akvitanien med kunglig titel och makt. Påven Nikolaus sänder Arsenius, biskop av Orte och sin rådgivare, med brev till bröderna Ludvig och Karl, och även till biskoparna och stormännen i deras riken, som innehöll det som Lothar hade begärt genom sin bror, inte med apostolisk mildhet och sedvanlig hedersbetygelse, så som de romerska biskoparna brukade hedra kungar i sina brev, utan med illasinnad hotelse. Och samme Arsenius kom genom Chur och Alemannien till Ludvig, kung av Germanien, i palatset Franconoford och överlämnade apostolikerns brev till honom. Och därifrån kom han till Lothar i Gundulfi-villa. Åt honom och åt biskoparna och stormännen i hans rike gav han påvens brev, som innehöll att han, om han inte tog tillbaka sin hustru Theodberga och förskjöt Waldrada, sedan Arsenius rapporterat det till honom, måste utesluta honom ur all gemenskap med de kristna, honom som han i flera brev före dessa många gånger hade förkunnat bannlyst och utstött ur de kristnas gemenskap. Och när Arsenius så från Lothar kom till Karl omkring mitten av juli månad i palatset Attiniacum, överlämnade han mycket hedersamt likalydande brev som till kungarna Ludvig och Lothar, och han förde med sig tillbaka Rothadus, som kanoniskt avsatts av biskoparna i fem kyrkoprovinser och återinsatts av påven Nikolaus inte enligt reglerna utan med makt, och presenterade honom för Karl. Och fastän de heliga kanonerna säger att, om en biskop som avsatts från sitt ämbete av biskoparna i provinsen tar sin tillflykt till den romerske biskopen, den romerske biskopen skall skriva till biskoparna i den angränsande och närbelägna provinsen att de själva mycket noggrant skall undersöka saken och avgöra den i enlighet med sanningens tro, och att, om den som avsatts på nytt vädjar till den romerske biskopen mot dem, denne antingen skall sända några från sin sida som, med myndighet från honom av vilken de sänts, skall döma tillsammans med biskoparna, eller anse att biskoparna räcker för att sätta punkt för saken: så ville samme apostoliker inte göra något av detta, utan med åsidosättande av biskoparnas dom, de som enligt de heliga reglerna efter domen i form av protokoll hade överlämnat allt som dömts till den apostoliska stolen, återinsatte han honom med sin egen makt. Den återinsatte sände han alltså till Karl med brev, i vilka det stod att den som utan något undantag motsade samme Rothadus i något, vare sig angående ämbetet eller angående biskopsstolens egendom, skulle vara i bann (anathema). Och så sändes Rothadus tillbaka till sin stol genom sändebudet Arsenius, utan att de biskopar som hade avsatt honom tillfrågats eller samtyckt. Därefter beger sig Arsenius till Duciacum för att möta Lothar, och han förde med sig Theotberga, som en tid hade levt hedersamt i Karls rike; och sedan han tagit emot en ed av tolv män å Lothars vägnar, gav han samma Theodberga tillbaka åt honom i äktenskap, utan att någon kyrklig gottgörelse enligt de heliga kanonerna hade fullgjorts av honom för det offentliga äktenskapsbrottet. Och den ed som avlades för Theodberga å Lothars vägnar lyder så, så som den hade avfattats och förts från Rom av Arsenius själv: Svärjande lovar jag, N.N., vid dessa fyra Kristi heliga evangelier, som jag rör med mina händer, och vid dessa helgonreliker, att min herre (senior) kung Lothar, son till framlidne den fromt ihågkomne högste kejsare Lothar, från och med nu och framdeles skall ta emot sin hustru Theodberga som laglig maka och ha henne så i allting som det anstår en kung att ha en drottning till hustru. Och för de redan nämnda tvisternas skull skall hon inte lida något ont, varken till liv eller lemmar, varken av min förutnämnde herre Lothar eller av någon människa på hans anstiftan eller med hans hjälp eller ens med hans samtycke; utan han skall ha henne så som det anstår en kung att ha en laglig hustru; dock på det villkoret att hon från och med nu håller sig så som det anstår en hustru att i allting iaktta sin herres ära. Detta är namnen på dem som svor detta: Av grevarna (comites) Milo, Ratharius, Herlandus, Theutmarus, Weremboldus, Rocolfus, greve. Av krigarna (milites) Herleboldus, Vulfridus, Heidulfus, Bertmundus, Nithardus, Arnostus. Detta svors på Guds fyra evangelier och på det dyrbaraste träet av Herrens heliga kors och på andra helgonreliker, på den plats som kallas Vindonissa, den tredje dagen i augusti månad, i den 14:e indiktionen (indictio). Detta skedde i den trefalt saligaste och änglalike herr apostolikern Nikolaus tid, [genom förmedling och beslut av den vördige biskopen Arsenius, sändebud och apokrisiarie (apocrisiarius) för den högsta heliga katolska och apostoliska stolen, som hade apostolisk myndighet och var legat för samme herr apostoliker Nikolaus]. Namnen på de biskopar i vilkas närvaro detta skedde och som var med är dessa: Harduinus, ärkebiskop av Besançon, Remedius, ärkebiskop av Laon [osäker tolkning], Hado, ärkebiskop av Vienne, Rodlandus, ärkebiskop av Arles, Adventius, biskop av Metz, Atto, biskop av Verdun, Franco, biskop av Sankt Lambert, Rathaldus, biskop av Strasbourg, Fulkericus, kaplan och kejserligt sändebud. Och från Karls rike Ysahac, biskop av Langres, Herkanraus, biskop av Châlons; ur deras händer togs drottning Theodberga emot å kung Karls vägnar av den vördige biskopen Arsenius, den apostoliska stolens legat, tillsammans med de förutnämnda ärkebiskoparna och biskoparna; medan på samma plats en mängd ädla män från olika riken och folk stod offentligt och såg och hörde detta, vars namn vi inte alls har kunnat föra in på denna sida. Samma dag gav och överlämnade biskop Arsenius, den apostoliska stolens legat, tillsammans med alla de förutnämnda ärkebiskoparna och biskoparna, drottning Theodberga själv i kung Lothars händer, inte bara under samma besvärjelse som ovan, utan också under edlig förpliktelse och bannlysning, så att han, om han inte i allting iakttog och uppfyllde det som läses ovan, skulle avlägga räkenskap inte bara i detta liv utan också vid Guds eviga och fruktansvärda dom inför den salige Petrus, apostlarnas furste, och av honom evigt fördömas vid samma dom och brännas i den eviga elden. Under tiden sänder Lothar sina sändebud (missi) till Karl, då han ville och begärde att de skulle förbindas i vänskap med ömsesidig fasthet. Detta erhöll han också genom drottning Irmentruds förmedling; och när han kom till Attiniacum togs han vänligt och hedersamt emot av Karl och upptogs i det begärda förbundet. Dit kom också Arsenius tillbaka och förde med sig ett brev från påven Nikolaus, fullt av fruktansvärda förbannelser som tidigare varit ohörda från den apostoliska stolens måttfullhet, över dem som för några år sedan hade rövat och tagit en stor summa skatter från samme Arsenius, om de inte sörjde för att gottgöra honom och ge honom tillbaka det de hade tagit. Och sedan detta brev hade lästs upp, och även ett annat om bannlysningen av Ingiltrudis, som hade lämnat sin man Boso och flytt med en äktenskapsbrytare till Lothars rike, och sedan villan som kallas Vendopera, som den fromt ihågkomne kejsar Ludvig hade överlåtit åt Sankt Peter och som en viss greve Wido hade innehaft i flera år, hade ställts under Karls beskydd, beger sig biskop Arsenius, sedan han hos Karl utverkat det för vilket han hade kommit till honom, med Lothar till Gundulfi-villa, dit Theodberga hade föregått honom. Där stannade han också några dagar för Waldradas skull, som skulle föras dit till honom och av honom föras bort till Italien, och sedan Lothar och Theodberga hade utrustats i kunglig skrud och krönts, firar han mässor på den heliga Marias himmelsfärdsdag, och därifrån beger han sig med förutnämnda Waldrada mot Urba, dit Ludvig, Italiens kejsare, sades skulle komma för att möta Lothar. Därifrån återvänder han till Rom genom Alemannien och Bayern för att ta emot de arvegods tillhörande Sankt Peters kyrka som låg i dessa trakter. Karl drar från Attiniacum i fientligt syfte mot nordmännen, som hade kommit in i Seine med femtio skepp. På denna färd förlorade han genom väktarnas försumlighet tre utmärkta kronor och mycket ädla armband och allt annat dyrbart; och efter inte få dagar återfann han allt, utom några få ädelstenar som hade gått förlorade vid den tumultartade plundringen. Men de nordmän som var bosatta vid Loire drar obehindrat till fots till staden Poitiers och bränner staden och återvänder ostraffade till sina skepp. Men Rodbertus dödade av samma nordmän som låg vid Loire mer än femhundra utan förlust för de sina och sänder nordmännens fanor och vapen till Karl. Och Karl kom ända till den plats som kallas Pistis, där nordmännen uppehöll sig, och på sina trogna mäns råd befaller han att broarna över Oise och Marne på de platser som kallas Alvernis och Carentom, eftersom de inte kunde byggas upp igen av invånarna, som sedan gammalt hade byggt dessa broar, på grund av nordmännens angrepp: av dem alltså som från mer avlägsna trakter hade avdelats till arbete för att fullborda befästningarna vid Seine befaller han att dessa broar skall byggas upp igen på grund av den överhängande nöden, på det villkoret att de som nu byggt upp dessa broar aldrig i framtida tider skall lida någon förlust av att arbeta på detta verk; och sedan han avdelat väktare som skulle bevaka båda stränderna, beger han sig i mitten av september månad till villan Odriaca för att jaga. Men nordmännen själva sänder, eftersom väktarna ännu inte hade kommit till denna sida av Seine, omkring tvåhundra av sina män till Paris; när de där inte fann det vin som de hade sökt, återvänder de utan skada till de sina som hade sänt dem. Och sedan mer än femhundra därifrån gjorde sig redo att dra över Seine ända till Chartres för att plundra, angrips de av väktarna vid flodens strand, och sedan några av de sina förlorats och några också sårats, återvänder de till skeppen. Karl sänder sin son Ludvig till Neustrien, utan att vare sig ge honom kungatiteln eller förbjuda honom den, utan han skänkte honom endast grevskapet (comitatus) Angers och abbotsdömet (abbatia) Maius monasterium och några villor. Men åt Rodbertus, som hade varit markgreve (marchio) i Angers, skänkte han utöver de andra förläningar (honores) som han hade grevskapet Auxerre och grevskapet Nevers. Ludvig, tyskarnas kung, tog emot sin här (hostis), som hade sänts mot venderna och haft framgång. Hans son och namne trolovade sig mot faderns vilja med Adalardus dotter, varigenom han i hög grad förargade faderns sinne. Karl beger sig till Köln för att möta sin bror Ludvig och njuta av samtal med honom, och bland andra ord i deras samtal försonar han far och son angående det redan nämnda övermodet, på det villkoret att han inte längre skulle förenas med Adalardus dotter. Ludvig återvänder till Worms och Karl till Carisiacum. På vägen underrättas han om att nordmännen den trettonde dagen före novembers kalender hade gått in i Sankt Dionysius kloster; där uppehöll de sig omkring tjugo dagar och förde dagligen byte därifrån till sina skepp, och efter mycken plundring återvände de, utan att någon satte sig emot dem, till sitt läger inte långt från samma kloster. Under tiden anfaller de nordmän som var bosatta vid Loire, tillsammans med bretoner, staden Le Mans, och sedan de ostraffat plundrat den, återvänder de till sina skepp. Akvitanerna drabbade samman med de nordmän som under hövdingen Sigefridus är bosatta vid Charente och dödade omkring fyrahundra av dem; men de övriga flydde och återvände till sina skepp. Karl tar i Compiègne emot sina sändebud, som han året innan hade sänt till Córdoba till Mohomet, med många gåvor, nämligen kameler som bar sängar och tält, och med tyger av olika slag och många väldofter. Därifrån kom han till villan Rofiacum och tar ifrån Adalardus, åt vilken han hade anförtrott försvaret mot nordmännen, och även från dennes släktingar Hugo och Berengarius, eftersom de inte hade uträttat något nyttigt mot nordmännen, de förläningar som de fått och fördelar samma förläningar på olika personer. De nordmän som hade plundrat det förutnämnda klostret drabbas av sjukdom på olika sätt, och några blev galna, några angreps av skabb, några tömde ut tarmarna med magen genom ändtarmen, och de dör. Karl lämnar kvar väktare mot samma nordmän och återvänder till Senlis för att fira Herrens födelses högtid. Där underrättas han om att Lothar, hans son och abbot i Sankt Germanus kloster, var död. ## del III, år 866 (MGH s. 80–86) (maskinöversättning) Herrens människoblivandes år 866. Den fjärde dagen före januaris kalender drog en del av de nordmän som var bosatta vid Loire ut för att plundra i Neustrien och stötte på grevarna Gauzfridus, Heriveus och Rorigus, som gick till strid mot dem. I denna strid föll Rorigus, Gauzfridus bror, och nordmännen, sedan de förlorat mycket många av sina män, flydde tillbaka till skeppen. Rodulfus, kung Karls morbror, dör av en kolikplåga [osäker tolkning]. Normanderna drar uppför Seines flodfåra ända till borgen Milidunum, och Karls truppavdelningar (scarae) drar fram på båda sidor om denna flod, och när samma nordmän hade gått i land från skeppen mot den avdelning som såg ut att vara större och starkare, vars befälhavare var Rotbertus och Odo, driver de den på flykt utan strid och återvänder till de sina med skepp lastade med byte. Karl sluter avtal med samma nordmän om fyratusen pund (librae) silver efter deras vikt, och sedan en uppbörd påbjudits i hela hans rike för att betala samma tribut, utkrävs av varje fri hufe (mansus ingenuilis) sex denarer och av en ofri tre och av en inhyses (accola) en och av två hospitia en denar och en tiondel av allt som köpmännen ansågs äga; men också av prästerna utkrävs en avgift (vectigal) efter vad var och en ägde, och härbannsböter (heribanni) uppbärs av alla franker. Därefter tas en denar av varje hufe, såväl fri som ofri, och slutligen bidrog han vid två tillfällen, efter vad var och en av rikets stormän hade i förläningar (honores), med en sammanskott (coniectum) både i silver och i vin för att betala den vikt som hade avtalats med nordmännen. Därtill blev också de trälar (mancipia) som nordmännen hade rövat och som efter avtalet hade flytt från dem antingen återlämnade eller friköpta efter deras gottfinnande; och om någon av nordmännen hade dödats, betalades det pris som begärdes för honom. Ludvig, Italiens kejsare, drog tillsammans med sin hustru Ingelberga till Benevento mot saracenerna. Lothar, sedan han, som somliga tror, genom kejsar Ludvigs, sin brors, förmedling hade tagit tillbaka biskopsdömet Köln från Hugo, anförtror det åt Hilduinus, Guntarius bror, under förevändning av förvaltning; men i själva verket förblir förfogandet över det, med undantag av den biskopliga tjänsten, hos Gruntarius, och själva metropolen, liksom också kyrkan i Trier, står under lång tid utan herde, i strid mot de heliga reglerna, till stor fara också för många. Karl skänker åt greve Rotbertus Sankt Martins abbotsdöme, som tagits från Engilwinus, och på dennes råd fördelar han de förläningar som låg på andra sidan Seine bland dennes anhängare, och grevskapet Autun, som Bernardus, Bernardus son, hade tagit i besittning på Rodbertus bekostnad, anförtror han, på samme Rotbertus råd, åt Ludvig, sin son, för att göra honom rik. Normanderna bryter i juni månad upp från ön vid Sankt Dionysius kloster, och färdas nedför Seine till en plats som var lämplig för dem att reparera sina skepp och bygga nya, och där väntar de på det som skulle betalas till dem. Karl beger sig med en här till den plats som kallas Pisti med arbetare och kärror för att fullborda arbetena, så att nordmännen inte åter skulle kunna ta sig uppför floden. Ludvig, kung av Germanien, satte sin här i rörelse mot några av sina män i gränsmarken (marca) mot venderna, som förberedde ett uppror. Han gick före den och betvingade inom kort de upproriska utan strid och befallde att hären, som knappt ännu hade kommit i rörelse, skulle stanna hemma. Normanderna går i juli månad ut på havet, och en del av dem återvänder en tid in i en pagus i Italien [osäker tolkning] och njuter av sina lustar, med undantag av en offentlig förbindelse med Lothar [osäker tolkning]. Karl beger sig med sin hustru till en villa tillhörande Sankt Quintinus abbotsdöme, som kallas Ortivineae, för att möta Lothar, och för vissa överenskommelser, som det sades, och försäkringar som gjordes dem emellan, tar han emot Sankt Vedastus abbotsdöme, som Lothar skänkte honom. Karl beger sig i augusti månad till staden Soissons och sitter med i den synod som sammankallats av påven Nikolaus. Där löstes, i enlighet med förutnämnde apostolikers anbefallning, frågan om Vulfadus och hans kolleger, som hade vigts av Ebo, en gång ärkebiskop av Reims, efter hans avsättning; eftersom de heliga reglerna inte kunde öppet rivas upp, av vördnad för honom och med hänsyn till vissa personer, och då kungen och några andra alltför ivrigt arbetade för Vulfadus, kunde schism och anstöt inte undvikas på annat sätt: man fann att de, eftersom den regelrätta bestämmelsen från synoden av biskoparna i fem provinser om de förutnämndas avsättning hade bekräftats med påvarna Benedictus och Nikolaus underskrifter, enligt Nicaeasynodens överseende med dem som den fördömde Meletius hade vigt och enligt det afrikanska konciliets tradition om donatisterna, skulle tas emot i sina ämbetsgrader, om det dock behagade påven Nikolaus att ändra sitt utslag, som han hade bekräftat. Och därefter upplöstes den församlade synoden utan oenighet bland prästerna, sedan den genom Egilo, ärkebiskop av Sens, sänt ett brev till påven Nikolaus tillsammans med andra ärenden för vilka han hade rest, med det föreskrivna villkoret. Och fastän, enligt Innocentius dekret, det som tidens nöd en gång hade funnit på i sådana saker, när nöden upphört, borde ”förvisso upphöra på samma gång som det som trängde, eftersom den lagliga ordningen är en sak och en annan det övertagande som den närvarande tiden driver till”; eftersom man inte sökte något annat, utan framför allt detta, att Vulfadus på vilket sätt som helst skulle kunna bli biskop, ansåg några det vara drägligare att för att undvika uppror åter åberopa denna nöd, som trängde nu liksom då, och, liksom när Timoteus omskars på rådet av Jakob och de äldste i Jerusalem även efter lagens avskaffande, med Paulus utöva lagens ceremonier, hellre än att väcka tumult i kyrkan och mot den kungliga makten. Sedan detta ordnats så, anförtror Karl efter eget gottfinnande, innan saken avgjorts, metropolen Bourges åt den redan nämnde Vulfadus, sedan ärkebiskop Rhodulfus nyligen avlidit. Men innan samma biskopar lämnade själva staden ber Karl dem att viga hans hustru Hyrmintrud till drottning; detta gjorde de också i hans närvaro i Sankt Medardus basilika och satte tillsammans med honom en krona på henne. Från denna plats beger sig samme kung med drottningen till palatset Attiniacum för att möta Lothar. Dit kallar de tillbaka Teutberga, Lothars drottning endast till namnet, som hade fått tillstånd att resa till Rom; och sedan de gemensamt ordnat ett sändebud, låter Karl genom Egilo, ärkebiskop av Sens, och Lothar genom Ado, ärkebiskop av Vienne, och genom sin förtrogne sekreterare (a secretis) Waltarius i hemlighet meddela påven Nikolaus det som syntes dem gott. Därefter sänder Karl sin son Karlomann, abbot i Sankt Medardus kloster, för att överlämna metropolen Bourges åt Vulfadus. När de kom dit efter att synoden hade upplösts, som sagts ovan, och efter att brevet från samma synod hade sänts till påven Nikolaus genom ärkebiskop Egilo, iklädde sig den ofta nämnde Vulfadus genast i september månad, mot alla kyrkliga lagar, förbannelse som en klädnad i stället för biskopsvigning, genom några biskopar som var föga kunniga i de kyrkliga lagarna, vilka förutnämnde Vulfadus parti hade tiggt till sig och vilka Karlomann genom hot med sin fars myndighet hade fått att ge efter. Hans avvigare snarare än vigare, Aldo, biskop av Limoges, angreps av feber vid själva vigningen och dör inom kort. Karls son, vid namn Karl och akvitanernas kung, som sedan hjärnan skakats av ett slag som han för några år sedan hade fått i huvudet länge hade plågats av fallandesjuka, dör den tredje dagen före oktobers kalender i en villa vid Bosentiacae och begravs av Karlomann, sin bror, och av Vulfadus i Sankt Sulpicius kyrka vid Bourges. Karl lät halshugga Willelmus, sin kusin, son till Odo, en gång greve av Orléans, som tagits till fånga i Burgund av några av hans män, som om han handlat mot staten (res publica), nära staden Senlis. Normander tillsammans med bretoner, omkring fyrahundra, drog ut från Loire med hästar och kommer till staden Le Mans. Sedan de plundrat den kommer de på sin återväg ända till den plats som kallas Brieserta; där stöter de på grevarna Rotbertus och Ramnulfus, liksom Gozfridus och Heriveus, med en stark skara beväpnade, om Gud hade varit med dem. Och sedan striden inletts dödas Rotbertus, Ramnulfus såras och drivs på flykt, och han dog sedan av sitt sår; och sedan Heriveus sårats och några andra dödats, drar de övriga bort, var och en till sitt. Och eftersom Ramnulfus och Rotbertus inte ville låta sig tuktas av straffet över sina föregångare, de som mot sitt stånd hade tilltagit sig den ene Sankt Hilarius abbotsdöme, den andre Sankt Martins abbotsdöme, förtjänade de att själva erfara hämnden. Ludvig, son till Ludvig, kung av Germanien, började på råd av Warnarius och de andra, vilkas förläningar hans far hade tagit ifrån dem för deras otrohets skull, en strid mot sin far, och han uppviglade venden Restitius att komma och plundra ända till Bayern, för att han själv, medan fadern eller hans trogna män var sysselsatta i de trakterna, friare skulle kunna fullfölja det han hade börjat. Men genom Karlomanns ansträngningar, åt vilken fadern hade gett denna gränsmark, håller sig Restitius inom sitt eget område. Men den äldre Ludvig, klok av erfarenhet i sådant, skyndar hastigt till palatset som kallas Franconofurdh och, sedan högerhänder ömsesidigt givits, låter han sin son komma till sig, och man lovar varandra att dessa handslag skulle gälla till den femte dagen före novembers kalender. Och så återvänder Ludvig snabbt för att befästa sin gränsmark mot Restitius, för att den åttonde dagen före Sankt Martins mässa komma tillbaka och möta sin bror Karl och sin brorson Lothar nära staden Metz. Karl tillkännager för de sina att han skulle dra dit med en här, en sådan här som han då kunde sammanbringa, huvudsakligen av biskopar, och han skänker åt klerken Hugo, son till hans morbror Chonradus, grevskapet Tours och grevskapet Angers jämte Sankt Martins abbotsdöme och även andra abbotsdömen och sänder honom till Neustrien i Rotbertus ställe; av Sankt Vedastus abbotsdöme behåller han, så som han tidigare också hade gjort med Sankt Quintinus abbotsdöme, huvudgodset jämte de bästa villorna för sig själv och fördelar allt det övriga på vilka som helst av sina män, inte så mycket till deras fördel som till skada för sin själ; och så fullföljer han det härtåg som han hade tillkännagett och beger sig genom staden Reims till trakten kring Metz tillsammans med sin hustru och kommer ända till Verdun. Och där mötte han sin bror Ludvigs sändebud, som meddelade att det inte var nödvändigt för honom att dra med en här till sin bror för något ändamål, eftersom denne hade tagit emot sin son så som han själv bestämt och det uppror som hade väckts mot honom var helt stillat; och att det då inte passade honom att komma ända till Metz för att möta honom, eftersom han på grund av vissa behov i sitt rike skyndade till Bayern. Men Karl stannade i Verdun omkring tjugo dagar, plundrade staden och dess omnejd på fiendevis och väntade på Lothars ankomst, som i Trier arbetade med sitt rikes biskopar för att Theodberga åter skulle anklaga sig själv för ett falskt brott och ta emot doket; detta kunde han inte uppnå. Till sist beger sig Karl på den väg han hade dragit fram, medan hans män plundrade de platser genom vilka de återvände, åter till staden Reims, och därifrån kommer han till Compiègne; där firade han Herrens födelse. Bulgarernas kung, som året innan, genom Guds ingivelse och då tecken och lidanden bland folket i hans rike manade honom, hade övervägt att bli kristen, mottog det heliga dopet. Detta tog hans stormän illa upp, och de uppviglade folket mot honom för att döda honom. Så många som fanns inom tio grevskap samlade sig alltså kring hans palats. Men han åkallade Kristi namn och drog ut med endast fyrtioåtta män, som hade stannat kvar hos honom brinnande i kristen fromhet, mot hela denna mängd; och så snart han gick ut genom stadens portar, visade sig för honom och för dem som var med honom sju klerker, och var och en av dem höll ett brinnande vaxljus i sin hand, och så gick de framför kungen och dem som var med honom. Men för dem som hade rest sig mot honom såg det ut som om en stor brinnande villa föll över dem, och hästarna hos dem som var med kungen gick, som det föreföll motståndarna, upprättade och slog dem med frambenen; och en så stor fruktan grep dem att de varken gjorde sig redo att fly eller att försvara sig, utan de låg nedslagna på marken och kunde inte röra sig. Men kungen dödade av stormännen, som mest hade uppviglat folket mot honom, femtiotvå till antalet, men lät det övriga folket gå oskadat; och han sände till Ludvig, kung av Germanien, som var förbunden med honom genom ett fredsförbund, och bad om en biskop och präster, och de som sändes av honom tog han emot med tillbörlig vördnad. Och Ludvig sände till Karl, sin bror, och bad hos sin bror om heliga kärl och heliga klädnader och böcker för klerkernas tjänst. Därför tog Karl emot en inte liten summa av biskoparna i sitt rike, åt honom för att sända till kungen [oklart]. Bulgarernas kung sände sin son och flera av stormännen i sitt rike till Rom och sände de vapen som han hade burit, när han i Kristi namn triumferade över sina motståndare, jämte andra gåvor till Sankt Peter och sände flera frågor om trons sakrament till påven Nikolaus för att rådfråga honom och begärde att biskopar och präster skulle sändas till honom av denne; och det fick han också. Men Ludvig, Italiens kejsare, hörde detta och sände till påven Nikolaus och befallde att han skulle sända honom vapnen och det andra som bulgarernas kung hade sänt till Sankt Peter. Av detta sände påven Nikolaus en del till honom genom Arsenius, medan han befann sig i trakten av Benevento, och för en del lät han meddela en ursäkt. ## del III, år 867 (MGH s. 86–90) (maskinöversättning) Herrens år 867. Ludvig, abbot i [Sankt Dionysius] kloster och sonson till kejsar Karl genom dennes äldsta dotter Rohtrud, dog den femte dagen före januaris ider, och kung Karl behöll detta klosters abbotsdöme (abbatia) för sig själv och bestämde att klostrets angelägenheter och arbete skulle skötas genom priorn (praepositus), dekanen och skattmästaren, och omsorgen om krigsmanskapet genom hans hovmästare (maior domus) på hans uppdrag. Och omkring mitten av fastan begav han sig till villan som kallas Bellus-Pauliacus vid floden Loire; där kallade han akvitanernas stormän till sig och satte sin son Ludvig som kung över samma akvitaner, sedan han ordnat ämbetsmän (ministeriales) från sitt palats åt honom. Därifrån återvände han och firade Herrens påsk i Sankt Dionysius kloster. Sedan begav han sig till Metz till samtal med sin bror Ludvig, kung av Germanien, och den trettonde dagen före junis kalender mötte han i palatset Salmuntiacum Egilo, ärkebiskop av Sens, med brev från påven Nikolaus om återinsättandet av klerkerna i kyrkan i Reims, nämligen Vulfadus och hans kolleger. I sin stora iver för dem, att de skulle anses återinsatta i sina ämbetsgrader, lade han i samma brev många saker på Hincmarus, ärkebiskop av Reims, som med uppenbara skäl stod klart inte var sanna. Förutnämnde ärkebiskop förde också till samme herr Karl brev från förutnämnde påve till Lothar och biskoparna i hans rike i saken om hans hustrur, nämligen Theotberga och Waldrada, och befallde att samma Waldrada skulle sändas till Rom. Dessa gav Karl å samme apostolikers vägnar åt Lothar, som kom för att möta honom i palatset Attiniacum. Därifrån begav han sig till samtal med sin bror, och när han återvände från honom kom han tillbaka förbi Lothar, som uppehöll sig i skogen Arduenna. Och sedan han allmänt i hela sitt rike påbjudit härtåg (hostis), utlyste han sitt rådsmöte (placitum) till augustis kalender i staden Chartres, för att dra till Bretagne mot Salomon, bretonernas hertig. Under tiden, medan sändebud gick fram och tillbaka, fördes villkoren för att sluta fred så långt att, sedan gisslan givits av Karl, Paswithen, Salomons svärson, vars råd han mest använder, skulle komma till Karl i Compiègne omkring förutnämnda augustis kalender, och att det som då där hade avtalats och bekräftats av båda sidor skulle hållas, medan folket som uppbådats till härtåget under tiden skulle stanna hemma redo, till dess att det, om det blev nödvändigt och kungen befallde det, skulle komma med härsmakt till Chartres den åttonde dagen före septembers kalender. Ludvig, kung av Germanien, sänder sin son Ludvig med sachsare och thüringar med härsmakt mot abodriterna och befaller att det övriga folket i hans rike skall vara redo, så att de, så snart han själv befaller, skall kunna bryta upp förberedda till härtåg. Lothar, som misstänkte att Karl återvände till Ludvig, beger sig från staden Metz mot Franconofurth och försonar sig med honom, som tidigare hade varit honom mycket fientlig, och skänker åt sin son med Waldrada, Hugo, hertigdömet (ducatus) Elisatium och anbefaller honom åt Ludvig och anförtror honom sitt övriga rike, som om han skulle resa till Rom och sända Waldrada i förväg. Därifrån återvände han och påbjuder i hela sitt rike härtåg till fäderneslandets försvar, liksom mot nordmännen, då han trodde att Rorigus, som invånarna, vilka med ett nytt namn kallas Cokingi, hade fördrivit från Frisland, skulle återvända med daner som hjälptrupper. Karl tar, sedan gisslan givits, emot Paswithen, Salomons sändebud, på augustis kalender i Compiègne, och skänker honom, nämligen som Salomons ställföreträdare, grevskapet Coutances med alla kronogods (fisci) och kungliga villor och abbotsdömen som låg i detta grevskap och egendomar var de än tillhörde honom, med undantag av biskopsdömet, och bekräftar det med sina stormäns ed, och å Salomons vägnar tar han av dennes förutnämnde ställföreträdare emot en ed om trohet och fred och om att ge honom hjälp mot hans fiender, på det villkoret att Salomon och hans son skulle ha också denna gåva jämte det som han tidigare hade och vara trogna mot Karl och hans son. Sedan denna sak fullbordats utlyser Karl med påven Nikolaus myndighet en synod i Troyes den åttonde dagen före novembers kalender, och han bestämmer sig för att för jaktens skull och för att tillbringa höstetiden uppehålla sig i Sankt Vedastus abbotsdöme och i villan Audriaca och däromkring. Synoden för kyrkoprovinserna Reims, Rouen, Tours, Sens, Bordeaux och Bourges samlades i Troyes den åttonde dagen före novembers kalender. Där började några biskopar, som det brukar vara, vilka för kung Karls ynnests skull gynnade Wulfadus, att anstifta vissa saker mot Hincmarus, i strid med sanningen och kanonernas heliga myndighet. Men samme Hincmarus mötte deras anslag med förnuft och auktoritet, och sedan de flestas mening segrat, sände de biskopar som hade kommit samman genom den vördige Actardus, biskop av Nantes, till påven Nikolaus en redogörelse för händelseförloppet i de saker som behandlades, skriven som ett brev med gemensamt samtycke. Detta brevs innehåll var detsamma som i det brev från Hincmarus, biskop av Reims, som denne i juli månad dessförinnan hade sänt till Rom genom sina klerker i pilgrimsdräkt för att undgå motståndarnas försåt. Men Actardus tog emot brevet, som avfattats vid den förutnämnda synoden och förseglats med sigillen hos de ärkebiskopar som kommit samman, för att föra det vidare, och återvände med några biskopar till Karl, så som denne hade befallt. Men Karl, som glömde den trohet och de mödor som den ofta nämnde Hincmarus under flera år hade utstått för hans ära och för rikets bevarande, krävde att samma brev skulle ges honom av Actardus, och sedan han brutit ärkebiskoparnas sigill läste han igenom synodens akter; och eftersom Hincmarus vid samma synod inte hade blivit vederlagd, så som han hade velat, lät han avfatta ett brev i sitt namn till påven Nikolaus till Hincmarus nackdel, som han också förseglade med en bulla med sitt namn och sände till Rom med det synodala brevet genom samme Actardus. Men förutnämnde Hincmarus klerker kom till Rom i augusti månad och fann påven Nikolaus redan mycket sjuk och starkt upptagen av den strid som han förde mot grekernas kejsare Mikael och Basileios och även mot de österländska biskoparna. Därför stannade de där ända till oktober månad. Men påven Nikolaus tog tacksamt emot det som Hincmarus hade skrivit till honom och svarade att han var tillfredsställd i allt. Men han sände också ett annat brev till honom och till de övriga ärkebiskoparna och biskoparna i Karls rike och lät dem veta att förutnämnda grekernas kejsare, och även de österländska biskoparna, smädade den heliga romerska kyrkan, ja, hela den kyrka som använder det latinska språket, därför att vi fastar på lördagarna, därför att vi säger att den helige Ande utgår från Fadern och Sonen, därför att vi förbjuder präster att ta hustrur [och därför att vi förhindrar samma präster att smörja de döptas pannor med krisma]; själva grekerna säger att vi latiner tillreder krisman av flodvatten; de klandrar oss latiner för att vi inte, enligt deras sed, avstår från att äta kött åtta veckor före påsk och från ost och ägg sju veckor; de säger också att vi vid påsk på judarnas vis välsignar och offrar ett lamm på altaret tillsammans med Herrens kropp; de förebrår oss också för att klerkerna hos oss rakar sina skägg; och de säger att hos oss en diakon vigs till biskop utan att ha mottagit prästämbetet. Om allt detta befallde han att metropoliterna i varje provins tillsammans med sina medbiskopar skulle skriva svar till honom, och han tilltalade samme Hincmarus i slutet av brevet på detta sätt: När din kärlek, broder Hincmarus, säger han, har läst detta brev, må den med all flit sträva efter att det genast också överbringas till de andra ärkebiskoparna, som befinner sig i vår son den ärorike kung Karls rike, och må den inte försumma att uppmana dem att var och en i sina egna stift tillsammans med sina suffraganer, i vems rike de än befinner sig, sörjer för att behandla detta på lämpligt sätt och meddela oss vad de har funnit; så att du både där är en driftig verkställare av allt det som detta vårt brevs innehåll omfattar och hos oss befinns vara en sannfärdig och klok rapportör genom dina skrivelsers följd. Givet den tionde dagen före novembers kalender, i den första indiktionen (indictio). Detta brev tog Hincmarus emot på decembers ider i den första indiktionen, läste upp det för kung Karl, som uppehöll sig i palatset Corbonacum, med flera biskopar och sörjde för att sända det vidare genom de andra ärkebiskoparna, så som han hade fått i uppdrag. Påven Nikolaus dog på iderna i den månad som närmast föregick december. Honom efterträdde påven Hadrianus i påvevärdigheten genom klerkernas val och kejsar Ludvigs samtycke. Honom fann Actardus, när han kom till Rom med de ovan nämnda breven, redan vigd på den apostoliska stolen. Men Arsenius, en man med stor slughet och omåttlig girighet, förledde Teutgaudus och Guntarius med falskt hopp om deras återinsättande och lät dem komma till Rom, för att få gåvor av dem. De stannade där länge och förlorade nästan alla sina män; till sist dog Teutgaudus där, och Guntarius undkom med nöd kroppslig död. Lothar sände sin hustru Theutberga till Rom för att hon skulle anklaga sig själv, så att han skulle kunna skiljas från äktenskapet med henne. Men påven Hadrianus och romarna trodde inte på sådana fabler, och hon befalldes att återvända till sin man. Karl befallde med sin bror Ludvigs samtycke att några biskopar skulle komma samman i Auxerre på den kommande februaris kalender för att behandla vissa saker i Lothars sak. Karl tog till sist, eftersom han, som några sade, hade tagit emot inte obetydliga gåvor av Acfridus, som hade Sankt Hilarius abbotsdöme jämte mycket många andra hedersamma förläningar (beneficia), grevskapet Bourges från greve Gerardus utan att denne var närvarande och utan att han tillräknats någon skuld och gav det åt förutnämnde Acfridus. Men samme Acfridus förmådde inte vinna detta grevskap från Gerardus. Därför färdades Karl genom staden Reims och kom till Troyes och begav sig därifrån till Auxerre. Där firade han Herrens födelse. ## del III, år 868 (MGH s. 90–97) (maskinöversättning) År 868. Karl kom från Auxerre till villan som kallas Bellus-Pauliacus vid floden Loire. Under tiden angriper greve Gerardus [män] Acfridus i en villa, och eftersom Acfridus inte ville gå ut ur det mycket starka hus där han hade stängt in [sig], satte de eld på huset och drev ut Acfridus ur det, och sedan de huggit huvudet av honom kastar de tillbaka kroppen i elden. Då begav sig Karl, liksom för att hämnas detta illdåd, till pagus Bituricus; där begicks så stora onda gärningar, både genom att kyrkor bröts ned och genom att de fattiga förtrycktes och genom att alla slags illdåd begicks och landet ödelades, att de inte kan uttalas med munnen, så som vittnesbördet om många tusen människor som dog av svält på grund av denna härjning visade. Men inte bara blev det ingen hämnd över Gerardus och hans följeslagare, utan de fördrevs inte ens av någon från pagus Bituricus. Sedan han till sist tagit ifrån Rotbertus son det som han efter faderns död hade beviljat honom av dennes förläningar (honores) och fördelat det på andra, och också tagit faderns förläningar från Ramnulfus söner, och gett Sankt Hilarius abbotsdöme, som denne hade haft, åt Frotarius, ärkebiskop av Bordeaux, återvände han vid fastans början före den heliga fastetiden till Sankt Dionysius kloster och begav sig därifrån till Senlis. Men nordmännen drog uppför Loire, kommer till Orléans och, sedan de tagit byte, återvänder de ostraffade till sitt tillhåll. Men Karl återvände på lördagen före palmsöndagen till Sankt Dionysius kloster och firade där påsk. Och därifrån, innan han begav sig till Silvacum, tog han på den andra böndagen emot Adventius, biskop av Metz, och Grimlandus, Lothars kansler, som förde med sig brev från påven Hadrianus; han tog emot ett som var riktat till honom själv, i vilket samme apostoliker befallde honom att inte vålla kejsar Ludvigs rike och Lothars rike något förtret; och ett annat brev om Waldradas lösning från bannet förde de till biskoparna i Karls eget rike, och de sade att liknande hade sänts till biskoparna i Ludvigs och Lothars riken. Men lösningen av Waldrada skedde på det villkoret att hon på intet sätt skulle hålla sig till Lothar. Och när Karl kom till Silvacum tog han emot Actardus, biskop av Nantes, som kom från Rom och förde med sig brev till honom, av vilka ett gav svar på det som han hade meddelat Nikolaus till Hincmarus nackdel, och bland annat inskärpte för honom att en sådan onyttig fråga hädanefter och för alltid skulle förbli vilande; ett annat brev förde han till Hincmarus, fullt av lovord och kärlek för hans trohet, och om att han skulle fungera i hans ställe i dessa trakter i saken om Lothar; och ett tredje förde han till ärkebiskoparna och andra biskopar på denna sida Alperna, om att samme Actardus, eftersom han på grund av hedningarnas angrepp och bretonernas förtryck inte kunde stanna i sin stad, om ett tillfälle gavs, även till en metropol, skulle inkardineras av provinsens biskopar med apostolisk myndighet i en stad som saknade herde. Men på onsdagen efter fastans början lurade och rövade Arsenius son Eleutherius genom hans anstiftan bort påven Hadrianus dotter, som var trolovad med en annan, och förenade henne med sig; över detta blev samme påve mycket bedrövad. Arsenius begav sig till kejsar Ludvig i Benevento och angreps av sjukdom, och sedan han lämnat sin skatt i kejsarinnan Ingelbergas händer, och, som det sades, samtalat med demoner, gick han utan nattvard bort till sin plats. Sedan han dött utverkade påven Hadrianus hos kejsaren sändebud (missi) som skulle döma förutnämnde Eleutherius enligt de romerska lagarna. Men samme Eleutherius dödade, som det berättas på råd av sin bror Anastasius, som Hadrianus i början av sin ämbetstid hade insatt som den romerska kyrkans bibliotekarie, Stephania, påvens hustru, och hans dotter, som han hade rövat bort åt sig, och samme Eleutherius dödades av kejsarens sändebud. Men påven Hadrianus samlade en synod och fördömde åter den ovannämnde Anastasius, efter de fördömanden som avkunnats över honom, på detta sätt, så som följer: DETTA STOD SKRIVET PÅ BILDEN PÅ HÖGRA SIDAN. Under våra herrar kejsarna Lothars och Ludvigs, augusti, regering, den 16:e dagen i december månad, i den 14:e indiktionen (indictio). BANNLYSNING SOM BISKOP LEO UTFÄRDADE OM PRÄSTEN ANASTASIUS, OCH SEDAN HADRIANUS. Biskop Leo, Guds tjänares tjänare. Anastasius, präst i vår kardinalskyrka (cardo) [osäker tolkning], som vi vigde till titelkyrkan (titulus) helige Marcellus, och som lämnade den och utan vår påvliga vetskap har flyttat bort till främmande församlingar, som vi har kallat genom våra sändebud och brev, och för vilken vi genom våra sändebud bett herrarna kejsarna att befalla honom att återvända till sin församling, som nu här, nu där har hållit sig gömd under denna bortflyttning i två år, och som inte alls kom när han kallades till två av våra koncilier, och inte heller har påträffats: eftersom han, som vi har sagt, likt ett vilsegånget får i hemlighet bor i främmande trakter på djävulens tillskyndan, skall han enligt de kanoniska stadgarna genom den allsmäktige Gudens och den salige aposteln Petrus och tillika vår apostoliska myndighet från och med i dag vara berövad gemenskapen, till dess att han själv har ställts inför min personliga närvaro vid en kanonisk rättegång; och om han inte kommer, skall han aldrig ta del av gemenskapen. Efter den romerske påven samtyckte till denna bannlysning ärkebiskoparna av Ravenna och Milano och andra, 75 till antalet. DETTA STOD SKRIVET PÅ BILDEN PÅ VÄNSTRA SIDAN. Biskop Leo, Guds tjänares tjänare, till alla biskopar, präster, diakoner, subdiakoner och samtliga klerker och hela det kristna folket. Att vi är väl och helt med er, käraste bröder, vet ni. Nu vill vi åter, till varning och till minne för framtida tider, att er kärlek skall känna till hur prästen Anastasius i vår kardinalskyrka, som vi vigde till titelkyrkan helige Marcellus, på djävulens anstiftan och tillskyndan, i strid mot fädernas stadgar, övergav sin provins och kyrka, och se, nu i fem års tid har strövat omkring i främmande församlingar likt ett vilsegånget får; honom har vi också, stödda på kanonisk myndighet, kallat genom apostoliska brev tre och fyra gånger. Men då han dröjde med att återvända, samlade vi två koncilier av biskopar för hans skull, och då vi vid deras sammankomst inte kunde se honom eller ha honom personligen närvarande, berövade vi honom genom gemensamt beslut den heliga gemenskapen, då vi förvisso ville genom denna bannlysningsdom föra hans person tillbaka till den heliga moderkyrkans sköte, som han hade lämnat. Men han aktade de apostoliska och det heliga konciliets förmaningar för intet, och insnärjd i villfarelsens mörker ville han på intet sätt återvända. Därför, så som vi, när vi uppehöll oss i Ravenna, med egen mun kungjorde om honom i den helige martyren Vitalis kyrka den 29:e dagen i maj månad, i den första indiktionen, så har vi nu åter likaså kungjort i den helige aposteln Petrus kyrka den 19:e dagen i juni månad, i den ovan angivna indiktionen: må han vara i bann (anathema) av de heliga fäderna och av oss, och alla som vill ge honom hjälp eller någon tröst, vare sig vid ett val, vilket Gud förbjude, eller med påvevärdighetens ära, skall underkastas samma bann. Efter den romerske påven samtyckte till detta bann Iohannes, ärkebiskop av Ravenna, Nottingus och Sigilfredus, herr kejsarens biskopar, och 6 biskopar som hörde till förutnämnde ärkebiskop, vilkas namn vi inte minns, och andra, såväl från staden Rom som från andra platser, 56 till antalet, förutom präster och diakoner i den heliga romerska kyrkan. PÅ SILVERDÖRRARNA STOD DETTA SKRIVET: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Här börjar den heliga och vördnadsvärda synod som genom Herrens nåd och hans gudomliga råd har samlats i den helige aposteln Petrus kyrka, nämligen i den allraheligaste och änglalike universelle påven Leo den fjärdes sjunde ämbetsår och de oövervinnerligaste kejsarna Lothars och Ludvigs fyrtioandra regeringsår, den 8:e dagen i december månad, i den 2:a indiktionen. I denna heliga och vördnadsvärda synod, som firades ädelt med stöd av Herrens nåd, avsattes, efter olika fromma och frälsningsbringande förmaningar och uppmaningar av biskopar och präster eller klerker och alla kristna, med rätta och kanoniskt prästen Anastasius av den helige Marcellus titelkyrka, därför att han i strid mot kanonisk myndighet hade övergett sin egen församling, nämligen i 5 år; och han uppehåller sig ända till i dag i främmande församlingar, och varken när han kallades eller när han bannlystes och till sist belades med bann, så som den sannfärdiga målningen om honom i denna synod visar, ville han komma till de två koncilier av biskopar som samlades för hans skull: därför har han, såväl av den högste påven som av samtliga biskopar som då satt i synoden, nämligen 67 till antalet, för sin dåraktiga djärvhet med rätta, som vi har sagt, avsatts och berövats prästvärdigheten, i det år, den månad och dag och den indiktion som ovan. HIT BEFALLDE PÅVEN LEO ATT DET SKULLE SKRIVAS. Men efter den redan nämnde Leos, den värdigt ihågkomne biskopens, död kom samme bannlyste och avsatte Anastasius med världslig makt tillbaka från de gömda platser där han hade hållit sig gömd som en tjuv, och förledd genom djävulens svek och insnärjd i mörker trängde han på rövares vis in i denna kyrka, som han inte borde ha gått in i, och likt en hedning och barbar förstörde han, till sin själs fördärv och till fara för denna vördnadsvärda synod, tillsammans med sina allra ondaste medlöpare och anhängare, målningen och kastade ned den, som den allrasaligaste och utmärkte påven Benedictus återställde och prydde med ljusstrålande färger. Biskop Hadrianus, Guds tjänares tjänare. Det är känt för hela Guds kyrka vad Anastasius gjorde i våra företrädares, påvarnas, tid, och det är också uppenbart för alla hur de framstående biskoparna Leo och Benedictus, av helig hågkomst, beslutade om honom. Av dem avsatte den ene honom, bannlyste honom och belade honom med bann, men den andre klädde av honom prästerliga klädnader och tog emot honom i gemenskapen bland lekmännen. Vår företrädare, den allraheligaste påven Nikolaus, skulle alltså sedan, om han vandrade troget mot den heliga romerska kyrkan, ha tagit emot honom på samma sätt i kyrkans sköte; men hans trolöshet har nu visat sig i så hög grad, att han efter plundringen av vårt patriarkium och bortförandet av de synodala skrifter, som han hade funnit [oklart] om sådant, beslutade av de allraheligaste biskoparna vid olika tider, också genom att smyga undan dem från oss lät kränka den vördnadsvärda synodens stadga, som gjorts av dessa heliga påvar och förnyats under hot om bann, och tvingade människor att på tjuvars vis gå ut genom denna stads murar för att så split mellan de mest fromma furstarna och Guds kyrka och tillrådde att en viss Adalgrimus, som tog sin tillflykt till kyrkan, skulle berövas ögon och tunga. Men nu, så som många av er tillsammans med mig har hört av en präst, hans släkting, vid namn Ado, och som har uppenbarats för oss på andra sätt, har han också, utan att minnas våra välgärningar, sänt en man till Eleutherius och uppmanat honom att begå mord, vilka, som ni vet, o smärta!, har blivit utförda. Och därför, för allt detta och för mycket annat varmed han har slagit och skadat Herrens kyrka, som han också med lömska anslag ännu inte upphör att slå, förordnar vi genom den allsmäktige Gudens och alla heliga fäders och de vördnadsvärda konciliernas och de förutnämnda påvarnas myndighet och tillika genom vår doms utslag att samme Anastasius skall hållas så som samma påvar, herrarna Leo och Benedictus, högtidligt och synodalt har bestämt om honom, utan att vi alls lägger till eller drar ifrån något i hans bann eller sak, annat än att han skall vara berövad all kyrklig gemenskap, till dess att han inför synoden avlägger räkenskap för oss för allt varför han anklagas; och den som har gemenskap med honom i samtal, mat eller dryck skall hållas förbunden med honom i samma bannlysning, eftersom vår kyrka nog har knorrat och knorrar över att han, i det att han strävade efter det som var högre än han – vilket så många gånger hade förbjudits honom – djärvt tilltog sig och besteg den förbjudna platsen. Förvisso, om han ens för en kort tid lämnar staden Rom eller tilltar sig att åter söka eller ta emot prästämbetet eller någon klerikal grad eller något som helst ämbete, skall han, eftersom han då kommer att anses handla i strid mot de förutnämnda biskoparnas stadgar och mot den ed som han har lovat, att han aldrig skulle avlägsna sig mer än 40 mil (milia) från staden, [inte heller] söka prästämbetet eller en grad i klerikal tjänst, tillsammans med alla sina medhjälpare, medlöpare och anhängare underkastas evigt bann. Avkunnat inför hela den heliga romerska kyrkan, i närvaro av samme Anastasius, i Santa Prassede, i herr Hadrianus, den högste påven och universelle påvens, första ämbetsår, den fjärde dagen före oktobers ider, i den andra indiktionen. Lothar, som misstänkte Karl, begav sig åter till Ludvig; och han uppnådde att denne lät avlägga en ed till honom å sin sida, att han inte skulle vålla honom någon skada, om han tog Waldrada till hustru. Och så kom han till palatset Attiniacum till samtal med Karl och fick där en överenskommelse (placitum) om att de skulle tala med varandra igen efter den kommande oktobers kalender. Men Karl drog genom de kungliga gårdarna (curtes) som låg i pagus Laudunensis och befallde Hincmarus, biskop av Laon, utan att någon biskop i hans provins visste om det, att utse sin advokat (advocatus) för sina mål, det vill säga till en världslig rättegång, därför att han hade tagit förläningar (beneficia) från några av hans män. Men samme biskop protesterade och sade att han inte vågade lämna den kyrkliga rätten och gå till en världslig rätt, och kom inte, så som han hade befallts, till den utsedda platsen för den världsliga rättegången, utan meddelade kungen skälen till att han inte kunde. Men kung Karl befallde att några, även vanärade, personer skulle döma därom, och eftersom förutnämnde biskop inte sände någon person som skulle svära att han inte kunde komma dit, och eftersom han inte utsåg sin advokat för sig vid den världsliga rättegången, konfiskerades genom de förutnämnda personernas dom allt det som samme biskop av kyrkliga egendomar och tillgångar särskilt hade till biskopsstolens behov. Och så kom samme kung till Pistae i mitten av augusti månad, tog där emot sina årliga gåvor (annua dona), och sedan han mätt upp borgen (castellum) gav han åt var och en i sitt rike arbetsavsnitt (pedituras). Men Hincmarus, ärkebiskop av Reims, tog med sig Hincmarus, biskop av Laon, och vände sig vid Pistae tillsammans med andra biskopar till kungen i skrift och tal och visade hur stort förfång både den biskopliga myndigheten och den allmänna kyrkan led genom en sådan gärning; och han uppnådde att, sedan biskopen återinsatts i det som han hade berövats, saken, så som de heliga lagarna föreskriver, skulle avgöras i den provins där den skulle dömas, genom utvalda domares dom och, om det blev nödvändigt, därefter genom synodal prövning. Men vid samma rådsmöte (placitum) tog kungen också emot markgrevarna (markiones), nämligen Bernardus av Toulouse och likaså Bernardus av Gothia, och vidare en annan Bernardus. Han mötte där också ett sändebud från Salomon, bretonernas hertig, genom vilket Salomon meddelade honom att han själv inte skulle dra ut för att bekämpa de nordmän som var bosatta vid Loire, eftersom samme Salomon med en stark skara bretoner var redo att angripa dem, bara han fick hjälp från Karls sida. Till honom sände samme kung i förväg Engelramnus, sin kammarherre (camerarius) och dörrvaktarnas mästare (hostiariorum magister) och förtrogne rådgivare, med en krona prydd med guld och ädelstenar, och också med all utrustning som hör till kunglig skrud, och han sände sin son Karlomann, diakon och abbot, med en truppavdelning (scara) omedelbart, så som Salomon hade bett honom, och därifrån begav han sig till villan Audriaca för att jaga. Truppavdelningen, som sänts av kung Karl med Karlomann över Seine, ödelade visserligen landet men åstadkom inget nyttigt mot nordmännen, som den hade sänts för att göra motstånd mot, och återvände på kung Karls befallning; och så drog var och en hem till sitt. Men invånarna i Poitiers avlade löften till Gud och den helige Hilarius och angrep samma nordmän för tredje gången; de dödade många av dem, drev de övriga på flykt och gav av hela bytet, utöver frivilliga offergåvor, en tiondel åt den helige Hilarius. Kung Karl kom på decembers kalender till Carisiacum och kallade några stormän till sig, såväl biskopar som andra i sitt rike, och han var upprörd mot Hincmarus, biskop av Laon, därför att denne hade sänt till Rom utan hans vetskap och erhållit brev för vilka han inte hade kommit överens [osäker tolkning], och han var mycket vred på samme biskop, som trotsigt satte sig emot honom. Därför begav sig samme biskop utan hans tillstånd, fast han ofta hade kallats av honom och hade dröjt med att komma till honom, till sin stol och uppretade samme kung mot sig mer än den biskopliga värdigheten kräver. Men Karl kom till Compiègne och firade där Herrens födelse. ## del III, år 869 (MGH s. 97–108) (maskinöversättning) Herrens år 869. Och eftersom samme biskop, fast han även genom andra biskopar underrättats om att han skulle komma till honom, vägrade att uppfylla hans befallning, sände han en truppavdelning (scara), sammansatt av mycket många grevar i hans rike, till Laon för att de med våld skulle föra biskopen själv till honom. Men samme biskop satte sig med sina klerker vid altaret, och genom några biskopars ansträngningar åstadkoms att de som hade sänts inte drog ut honom ur kyrkan, utan de återvände till Karl utan honom, och han lät alla fria män i detta biskopsdöme avlägga ed till sig. Men Karl blev mycket upprörd och utlyste en synod för alla biskopar i sitt rike den åttonde dagen före majs kalender i den andra indiktionen i Vermeria, dit han befallde att samme biskop Hincmarus skulle kallas. Men själv begav han sig till byn (vicus) Conada, mycket olämpligt både med hänsyn till årstiden och till den svåra hungersnöden; där mötte han några akvitaner; men då han inte mötte markgrevarna (markiones), nämligen de tre Bernardus, som han trodde skulle komma till honom, återvände han inte utan bekymmer och utan att ha uträttat något nyttigt till Senlis. Och därifrån begav han sig på onsdagen före fastans början till Sankt Dionysius kloster och tillbringade där den heliga fastan och firade Herrens påsk och började bygga en borg (castellum) av trä och sten runt detta kloster. Och innan han begav sig till Conada sände han brev i hela sitt rike om att biskopar, abbotar och abbedissor skulle sörja för att till den kommande majs kalender lämna in förteckningar (breves) över sina förläningar (honores), hur många hufer (mansa) var och en hade; och att de kungliga vasallerna (vassalli dominici) skulle förteckna grevarnas förläningar (beneficia) och grevarna vasallernas förläningar och lämna in förteckningar därom vid förutnämnda rådsmöte (placitum), och han befallde att av hundra hufer en ogift man (haistaldus) och av tusen hufer en kärra med två oxar skulle sändas till Pistae vid förutnämnda rådsmöte jämte andra gåvor, som tynger hans rike mycket, för att dessa ogifta män skulle bygga på och bevaka den borg som han hade befallt skulle uppföras där av trä och sten. Lothar sände till honom, och även till Ludvig, och bad att de inte skulle vålla honom något hinder i hans rike, till dess att han själv återvände från Rom. Men av Karl fick han ingen försäkran, men sedan han, som det sägs, fått en försäkran därom av Ludvig, begav han sig till Rom, för att först tala med sin bror kejsar Ludvig, så att han då, om han kunde, genom honom skulle utverka hos påven Hadrianus att han fick förskjuta Teutberga och ta tillbaka Waldrada; och han befallde att Teutberga själv skulle resa efter honom till Rom. Men, som det sades, kejsar Ludvig borde inte lämna belägringen av saracenerna på sin brors begäran; till honom sände grekernas kung i all hast mer än tvåhundra skepp till hjälp mot samma saracener. Lothar sträckte sig efter att fullfölja den resa, som han vid en olämplig tid, nämligen i juni månad, för sina hustrurs skull hade påbörjat mot Rom, och kom till Ravenna. Där mötte han sin brors sändebud, genom vilka denne förbjöd honom att gå vidare framåt eller uppehålla sig längre i detta rike, utan att han skulle återvända till sitt rike, och att de vid en lämplig tid och på en passande plats skulle mötas och han där skulle verka med honom i de saker han ville. Men Lothar, som vände om mot Rom, tog sig från sidan ända till sin bror i Benevento, och hos honom utverkade han genom Engelberga, med många böner och gåvor och opassande medel, att Engelberga själv skulle återvända med honom ända till Sankt Benedikts kloster, som ligger på berget Cassino. Dit lät han också påven Hadrianus komma till samma Engelberga och till sig på kejsarens befallning, och hos honom utverkade han, sedan han gett honom många gåvor, genom Engelberga själv, att samme påve sjöng mässa för honom och gav honom den heliga kommunionen på det villkoret, att han, sedan påven Nikolaus bannlyst Waldrada, inte hade haft något samliv med henne eller handel med köttslig förening, ja inte ens något samtal. Men den olycklige fruktade inte och vägrade inte att på Judas vis, med låtsat gott samvete och fräckt ansikte, ta emot denna heliga kommunion under detta villkor; men också hans anhängare tog emot kommunionen med honom av påven själv. Bland dem tog också Guntharius, upphovsman och anstiftare till detta offentliga äktenskapsbrott, emot kommunionen bland lekmännen av samme påve Hadrianus, sedan han först inför alla avgett en bekännelse, som lyder så: Jag, Guntarius, bekänner inför Gud och hans helgon för er, min herre Hadrianus, högste biskop och universell påve, och för de vördnadsvärda biskopar som är er underställda och den övriga församlingen, att jag inte klandrar den avsättningsdom som herr Nikolaus kanoniskt har avkunnat över mig, utan bär den ödmjukt. Därför tilltar jag mig inte heller hädanefter att röra vid den heliga tjänsten, om ni inte i barmhärtighet vill komma mig till hjälp, och jag vill inte heller någonsin väcka någon anstöt eller något fientligt mot den heliga romerska kyrkan eller dess biskop, utan jag betygar att jag skall visa mig hängiven och förbli lydig mot samma heliga moderkyrka och dess biskop. Jag, Guntarius, har med egen hand undertecknat denna bekännelse som jag har avgett. Givet på julis kalender, i den andra indiktionen, i den helige Frälsarens kyrka, som ligger i Sankt Benedikts kloster i Cassino. Och när samme påve tog emot denna bekännelse av Guntarius, som stod bland lekmännen, och den hade lästs upp av honom själv offentligt bland lekmännen inför alla, sade han till honom: ”Och jag beviljar dig lekmannagemenskap, på det villkoret att du så länge du lever iakttar det så som du nu har bekänt.” Sedan Engelberga till sist återvänt till sin kejsare, vände påven Hadrianus tillbaka till Rom. Honom följde Lothar i hälarna. Och när påven Hadrianus gick in i Rom, kom Lothar till den salige Petrus kyrka. Där mötte han ingen klerk, utan han kom ensam med sina män fram till den helige Petrus grav, och därifrån gick han in i en övervåning (solarium) vid den salige Petrus kyrka för att ha sitt härbärge där; han fann den inte ens rengjord med en kvast. Och han trodde att en mässa skulle sjungas för honom nästa dag, nämligen den följande söndagen – ty på lördagen kom han till den helige Petrus basilika; detta kunde han inte utverka av förutnämnde biskop. Därifrån gick han på måndagen in i Rom, åt måltid med apostolikern själv i Lateranpalatset, och sedan han gett honom gåvor i guld- och silverkärl utverkade han att påven själv gav honom en lejoninna (leena) [osäker tolkning], en palm och en stav (ferula); och det gjorde han också. Dessa gåvor tolkade han och hans män så, nämligen att han genom lejoninnan skulle återinsättas i besittningen av Waldrada, genom palmen visa sig som segrare i det han hade påbörjat, genom staven tvinga de biskopar som satte sig emot hans vilja genom att stå emot dem. Men av samme påve och romarna var det ordnat på annat sätt. Ty samme påve bestämde att biskop Formosus och även en annan biskop med honom skulle sändas till dessa delar av Gallien, för att de tillsammans med ett flertal biskopar skulle behandla det som Lothar begärde och rapportera till honom på marsens kalender vad som hade framkommit, vid den synod som han hade utlyst i Rom till just marsens kalender; dit befallde han också genom sina brev att fyra biskopar från Ludvigs, kung av Germaniens, rike med hans legater och fyra biskopar från Karls rike med hans legater och några biskopar från Lothars rike skulle komma, på det villkoret att de skulle bekräfta det som skulle prövas eller göras vid synoden i andras person, såväl från de västra delarna som från de östra. Därför hoppades han att hans sändebud, som han nyligen hade sänt till Konstantinopel för den strid som österlänningarna hade haft med påven Nikolaus, då skulle komma. Men Lothar drog glad bort från Rom och kom till staden Lucca. Där angreps han av feber, och medan en pest härjade bland hans män, som han såg dö i högar inför sina ögon, men utan att vilja förstå Guds dom, kom han ända till Piacenza den åttonde dagen före augustis ider; och där överlevde han söndagen, men omkring nionde timmen blev han oväntat nästan livlös och förstummades, och nästa dag vid dagens andra timme dör han, och han jordas av de få av hans män som hade överlevt pesten i ett litet kloster nära denna stad. Detta erfor Karl genom ett säkert budskap, medan han uppehöll sig i staden Senlis – där både han själv och hans hustru, sedan de återvänt från Pistae, fördelade de skatter som de hade haft i vad slags ting som helst på heliga platser som sin allmosa och gav dem tillbaka åt Herren, ur vars hand de hade fått dem –, och han bröt upp från denna stad och kom till Attiniacum. Där tog han emot sändebud, som sänts av några biskopar och även av några stormän i den framlidne Lothars rike, om att han skulle stanna där och inte gå in i det rike som hade varit Lothars, till dess att hans bror Ludvig, kung av Germanien, återvände från härtåget mot venderna, med vilka hans män i år och föregående år ofta hade drabbat samman i närstrid men uträttat intet eller föga nyttigt och i stället lidit mycket stor skada. De bad alltså att han, medan han stannade i palatset, skulle sända sina sändebud till honom i Engiliheim och meddela honom var och när de skulle mötas och förhandla om delningen av detta rike; men flera meddelade honom med sundare råd att han skulle sträva efter att skynda till Metz så fort han bekvämt kunde, och att de själva skulle skynda att möta honom såväl på vägen som vid själva staden. Karl förstod att deras råd var mer godtagbart och nyttigare för honom och skyndade att handla enligt deras förslag. När han alltså kom till Verdun tog han emot mycket många från detta rike, och även Hatto, biskop i denna stad, och Arnulfus, biskop i staden Toul, som anbefallde [sig] åt honom. Och därifrån kom han till Metz på septembers nonor och tog emot Adventius, biskop i denna stad, och Franco, biskop av Tongeren, med många andra i sin anbefallning (commendatio). Och så kungjordes och genomfördes den femte dagen före denna månads ider av de biskopar som var närvarande, med instämmande av alla, i den salige Stefanus basilika det som följer, på detta sätt: I Herrens människoblivandes år 869, i den andra indiktionen (indictio), den femte dagen före septembers ider, i staden Metz i den helige martyren Stefanus kyrka kungjorde Adventius, biskop i denna stad, inför kungen och de biskopar som var närvarande, offentligt för folket både i skrift och i tal följande kapitel: ”Ni vet, och det är känt för många i ett flertal riken, hur stora och hurdana händelser vi gemensamt har utstått under vår herres (senior) tid, honom som vi hittills har haft, av mycket välkända orsaker, och med hur stor smärta och hur stor ångest våra hjärtan nyligen har slagits av hans olycksaliga död. Därför har vi, berövade och övergivna av vår kung och furste, ansett att den enda tillflykten och det enda frälsningsbringande rådet för oss alla är att vi med fastor och böner vänder oss till honom som är vår hjälpare i rätt tid, i nöd, och vars är rådet och vars är riket, och, som det står skrivet, han ger det åt vem han vill, och i vars hand kungarnas hjärtan är, och som låter dem bo endräktigt i huset, som river ned mellanväggen och gör båda till ett; och vi bad om hans barmhärtighet, att han skulle ge oss en kung och furste efter sitt hjärta, som i rättvisa och rätt skulle styra, frälsa och försvara oss i varje stånd och yrke enligt hans vilja, och att han endräktigt skulle böja och förena allas våra hjärtan till den som han själv efter sin barmhärtighet hade förutsett, utvalt och förutbestämt till vår frälsning och vårt gagn. Då vi till sist i vår samstämmiga endräkt ser att det är Guds vilja, han som gör det som de som fruktar honom vill och hör deras böner, att denne är den lagliga arvingen till detta rike, åt vilken vi frivilligt har anförtrott oss, nämligen vår närvarande herre, kung och furste Karl, att han skall stå över oss och vara oss till gagn, så synes det oss, om det behagar er, att vi, så som vi skall visa er efter hans ord, med ett mycket säkert tecken visar att vi tror att han är den furste som utvalts av Gud och givits åt oss, och att vi inte är otacksamma mot samme givmilde Gud för hans välgärningar, utan tackar honom och ber att han länge må bevara honom åt oss till frälsning och försvar för sin heliga kyrka och till hjälp och gagn för oss alla med frälsning, frid och lugn, och att han må styra oss i sin tjänst under hans förvaltning, medan vi lyder honom med trogen hängivenhet och åtnjuter den önskade frälsningen. Och om det behagar honom, synes det oss värdigt för honom och nödvändigt för oss att vi ur hans mun får höra det som det anstår ett folk som är troget och endräktigt i hans tjänst, var och en i sitt stånd, att höra från en mycket kristen kung och ta emot med hängivet sinne.” Därefter kungjorde kung Karl själv i samma kyrka för alla som var närvarande följande, [i det han sade]: ”Eftersom, så som dessa vördnadsvärda biskopar med en av dem som röst har sagt och med säkra tecken på er endräkt har visat, och ni har ropat ut det, jag genom Guds utväljelse har kommit hit till er frälsning och ert gagn och till att leda och styra er, skall ni veta att jag med Herrens hjälp vill bevara Guds och de heliga kyrkornas ära och dyrkan och vill hedra och frälsa var och en av er efter hans stånds värdighet och person, efter mitt vetande och förmående, och hålla honom hedrad och frälst, och vill bevara lag och rätt för var och en i hans stånd enligt de lagar som tillkommer honom, såväl kyrkliga som världsliga, därtill att kunglig ära och makt och tillbörlig lydnad och hjälp till att hålla samman och försvara det rike som Gud har givit mig visas mig av var och en av er efter hans stånd och värdighet och förmåga, så som era företrädare troget, rättvist och förnuftigt har visat mina företrädare.” Och därefter kungjorde Hincmarus, biskop av Reims, på befallning och begäran av Adventius, biskop i denna stad, och de övriga biskoparna i kyrkoprovinsen Trier, nämligen Hatto, biskop i kyrkan i Verdun, och Arnulfus, biskop i staden Toul, med instämmande av biskoparna i kyrkoprovinsen Reims, inför de [övriga] biskoparna och kungen och alla som var närvarande offentligt i samma kyrka följande kapitel: ”För att det inte möjligen skall förefalla någon att jag och de vördnadsvärda medbiskoparna i vår provins handlar olämpligt och förmätet, eftersom vi från en annan provins blandar oss i denna provins ordning och angelägenheter, skall han veta att vi inte handlar mot de heliga kanonerna, eftersom kyrkorna i Reims och Trier i denna region Belgica med de kyrkor som anförtrotts dem anses som systrar och provinsfränder, så som den kyrkliga auktoriteten och en mycket gammal sedvänja visar, och därför bör de med endräktigt samtycke både utöva synodala domar och endräktigt bevara det som har fastställts av de heliga fäderna, med bevarande av detta privilegievillkor, att den av biskoparna i Reims och Trier som har vigts först också skall anses som den främste. Och den gudomligt ingivna lagen föreskriver och säger: ’Om du går genom din väns säd, må du plocka ax och gnida dem med handen för att äta. Men skäran må du inte sätta i’, eller ’du må inte skära med skära’. Säden är folket, så som Herren visar i evangeliet, när han säger: ’Skörden är stor, men arbetarna är få; be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’ Ty ni bör be för oss biskopar att vi må kunna tala värdiga ord till er. Men vännens säd är folket i en provins som anförtrotts åt en annan metropolit. Därför kan och bör vi genom att förmana er, liksom genom att gnida med verkets hand, föra er över till Guds vilja och er frälsning i kyrkans enhets kropp, men mot församlingsborna i de provinser som anförtrotts andra metropoliter sätter vi inte domens skära, eftersom vi varken har grund för det eller anser det vara vår sak. Det finns också ett annat skäl, eftersom dessa vördnadsvärda herrar och våra medbröder, biskoparna i denna provins, som inte har någon metropolitbiskop, i broderlig kärlek befaller och uppmanar vår ringhet att handla så i deras angelägenheter liksom i våra egna. Är det så, herrar bröder?” – Och biskoparna själva svarade: ”Så är det.” – ”Utöver det som herr biskop och vår broder Adventius har sagt er med sin egen och sina och våra övriga bröders och vördnadsvärda biskopars röst, kan ni också i detta märka att det är Guds vilja att vår närvarande herre och kung, som i den del av riket som han hittills håller och har hållit både har stått och står nyttigt över oss och våra kyrkor och det folk som anförtrotts honom och är och har varit till frälsning och gagn, därifrån har kommit till denna plats under Herrens ledning; dit har också ni strömmat samman genom hans ingivelse, och ni har frivilligt anbefallt er åt honom, han på vars tillskyndan alla levande varelser utan tvång samlades i Noas ark, som betecknar kyrkans enhet. Ty hans far av helig hågkomst, herr Ludvig den fromme, kejsare och augustus, härstammade från den ryktbare frankerkungen Ludvigs släkt, han som genom den salige Remigius, frankernas apostel, katolska predikan omvändes med hela sitt folk och döptes med tretusen franker, frånsett små barn och kvinnor, på påskaftonen i metropolen Reims och smordes med krisma som tagits från himlen, av vilken vi ännu har kvar, och vigdes till kung; han härstammade genom den salige Arnulfus, från vars kött samme Ludvig den fromme, augustus, ledde sitt köttsliga ursprung, och kröntes av den romerske påven Stefanus till kejsare framför den heliga Guds moder och ständiga jungfru Marias altare i Reims, och till sist, sedan han genom vissas anslag berövats det jordiska väldet, återgavs han genom biskoparnas och det trogna folkets endräkt till förutnämnda del av riket framför den heliga kyrkans utmärkte martyr den helige Dionysius grav, och i detta hus framför detta altare för förstamartyren Stefanus, vars namn i översättning lyder ’den krönte’, återinsattes han genom Herrens präster under det trogna folkets bifallsrop med rikets krona i väldet, så som vi som var närvarande såg. Och eftersom, som vi läser i de heliga historierna, kungar, när de vann riken, satte på sig diademen för vart och ett av rikena, synes det [dessa] vördnadsvärda biskopar inte olämpligt, om det behagar er endräkt, att han för förvärvet av det rike, för vars skull ni frivilligt har kommit samman till honom och anbefallt er åt honom, genom prästerlig tjänst kröns framför detta altare och genom helig smörjelse vigs åt Gud. Om detta behagar er, så instäm med egna röster.” – Och då alla ropade bifall till detta, sade samme biskop: ”Låt oss alltså endräktigt tacka Herren och sjunga ’Te Deum laudamus’.” Och därefter kröntes samme kung av biskoparna med prästerlig välsignelse. Och därifrån kom han till Florikingae och ordnade det som syntes honom böra ordnas. Och därifrån begav han sig till skogen Arduenna för att öva sig i höstjakt. Men Ludvig, hans bror, sörjde för att uppnå fred med venderna på visst villkor; för att bekräfta den hade han sänt sina söner med det landets markgrevar (marchiones), och själv stannade han sjuk kvar i staden Regensburg. Och han sände sina sändebud till Karl och meddelade honom angående de försäkringar som hade gjorts mellan dem och även angående delen av den framlidne Lothars rike. Därpå sände Karl honom ett passande svar. Under tiden dödade Basileios, som Mikael, grekernas kejsare, hade tagit till sig som medregent, samme Mikael genom svek och tog väldet åt sig. Denne hade sänt sin patricier (patricius) till Bari med 400 skepp, för att både ge Ludvig hjälp mot saracenerna och ta emot samme Ludvigs dotter, som var trolovad med honom, från samme Ludvig och föra henne till honom för att förenas med honom i äktenskap. Men då en viss anledning kom emellan misshagade det Ludvig att ge sin dotter åt patriciern. Därför återvände samme patricier förtretad till Korinth, och när Ludvig återvände från belägringen av saracenerna från trakten av Benevento, drog samma saracener ut från Bari och följde Ludvigs här i ryggen och rövade mer än tvåtusen av denna härs hästar, och sedan de av sig själva med dessa hästar ordnat två kilformade avdelningar, drog de till den helige Mikaels kyrka på berget Garganus och plundrade klerkerna i denna kyrka och många andra som hade kommit samman dit för att be, och återvände med mycket byte till sitt eget. Denna händelse oroade kejsaren och apostolikern, och även romarna, mycket. Ludvig, son till Ludvig, kung av Germanien, förde med sachsarna krig mot de vender som bor i sachsarnas trakter, och med stort blodbad på människor på båda sidor vann han på något sätt seger och återvände därifrån [med framgång]. Rotlandus, ärkebiskop av Arles, som inte med tom hand hade fått Sankt Caesarius abbotsdöme av kejsar Ludvig och Engelberga, byggde på ön Camaria, som är ytterst rik i alla avseenden och där flertalet av detta abbotsdömes egendomar ligger och där saracenerna brukade ha en hamn, en borg (castellum) i hastigt arbete av enbart jord, och när han hörde om saracenernas ankomst gick han mycket obetänksamt in i den; och när saracenerna landade vid borgen dödades mer än 300 av hans män, och han togs till fånga av samma saracener och fördes ned i deras skepp och blev fastbunden. Därför beviljades för hans friköpande 150 pund (librae) silver och 150 mantlar och 150 svärd och 150 trälar (mancipia), utöver det som gavs vid överenskommelsen (placitum). Under tiden dör samme biskop i skeppen den trettonde dagen före oktobers kalender. Men saracenerna påskyndade slugt hans friköpande, som om de inte kunde stanna längre där, om de ville få tillbaka honom, och hans friköpare skyndade att ge lösesumman för honom; och så skedde också. Och sedan saracenerna tagit emot hela lösesumman, satte de samme biskop att sitta i en stol, iklädd de prästerliga klädnader i vilka han hade tagits till fånga, och som för att hedra honom bar de honom i land från skeppen. Men när hans friköpare ville tala med honom och lyckönska honom, fann de honom död. De bar bort honom under mycket stor sorg och begravde honom den tionde dagen före oktobers kalender i den grav som han själv hade förberett åt sig. Salomon, bretonernas hertig, slöt fred med de nordmän som var bosatta vid Loire och samlade med sina bretoner in vinet från sin del av pagus Andegavensis. Abbot Hugo och Gauzfridus drabbade med männen från andra sidan Seine (Transsequanani) samman med de nordmän som var bosatta vid Loire och dödade omkring 60 av dem; och de tog till fånga en avfällig munk, som hade övergett kristendomen och gått över till nordmännen och var ytterst fientlig mot de kristna, och lät halshugga honom. Men Karl bad invånarna att befästa städerna på andra sidan Seine, nämligen Le Mans och Tours, så att de kunde vara folket till skydd mot nordmännen; men när nordmännen hörde detta begärde de en stor summa silver, och även säd och vin och djur av invånarna i detta land, för att sluta fred med dem. Karl erfor i villan Duciacum den sjunde dagen före oktobers ider genom ett säkert [budskap] att hans hustru Hyrmentrud hade dött den andra dagen före oktobers nonor i Sankt Dionysius kloster, där hon också begravdes; och genom Boso, son till framlidne greve Buvinus, som utförde detta uppdrag (missaticum) hos sin mor och hos sin moster Teutberga, kung Lothars änka, lät han genast föra till sig samme Bosos syster, vid namn Richildis, och tog henne till frilla (concubina). Därför gav han samme Boso Sankt Mauritius abbotsdöme jämte andra förläningar, och själv skyndade han till palatset i Aachen och tog frillan med sig, för att där ta emot de återstående män i den delen som hade tillhört Lothar i sin del av delningen, så som de hade meddelat honom, och han tillkännagav att han därifrån skulle komma till palatset som kallas Grundulfi-villa till Sankt Martins mässa, för att ta emot dem som skulle komma till honom från Provence och från Burgunds övre delar. Men när han kom till Aachen vann han ingen som han inte hade haft förut, och därifrån kom han, som han hade tillkännagett, till Grundulfi-villa. Där tog han emot påven Hadrianus sändebud, biskoparna Paulus och Leo, med brev till [honom] och till biskoparna och rikets stormän i dessa regioner av Galliens delar. I dem stod att ingen dödlig skulle angripa, ingen skulle oroa, ingen skulle försöka böja över till sig den framlidne kung Lothars rike, som med arvsrätt tillkommer kejsar Ludvig, hans andlige son, och som efter samme Lothars död har tillfallit honom, eller de människor som bor i det; och om någon tilltog sig det, skulle han inte bara försvagas genom hans myndighets tjänst, utan också, bunden i bannets bojor och berövad det kristna namnet, [helt och hållet] placeras hos djävulen. Och om någon av biskoparna antingen undflydde upphovsmannen till en så ogudaktig djärvhet genom att tiga eller samtyckte genom att inte göra motstånd, skulle han veta att han inte längre skulle räknas med herdens utan med legodrängens [namn]; och eftersom fåren inte längre angick honom, skulle följaktligen inte heller de herdeliga värdigheterna angå honom. Med dessa biskopar kom också kejsar Ludvigs sändebud vid namn Boderadus, som likaledes arbetade i dessa saker. Men Karl, sedan han avfärdat apostolikerns och kejsarens sändebud, bedragen av tomma övertalningar från falska sändebud, som intalade honom att hans bror Ludvig var nära döden, gav sig av på väg till trakterna i Elisacia, för att vinna Hugo, Liutfridus son, och Bernardus, Bernardus son; och det gjorde han också. Och därifrån kom han till Aachen och firade där Herrens födelse. ## del III, år 870 (MGH s. 108–115) (maskinöversättning) Herrens år 870. Därifrån begav han sig till ett samtal (colloquium) med nordmannen Roricus vid pfalzen (palatium) Noviomagus; honom knöt han till sig genom ett förbund. Och på septuagesimasöndagens högtidsdag tog han sin förutnämnda frilla Richildis, som han trolovat och försett med hemgift, till hustru. Och oväntat tog han emot sändebud (missi) från sin bror Ludvig, Germaniens kung, som meddelade honom att om han inte snarast lämnade Aachen och helt övergav det rike som en gång varit Lothars, och inte lät Lothars män i fred behålla detta rike såsom de hade det vid tiden för hans död, skulle denne utan något dröjsmål angripa honom med krig. Sedan sändebud hade gått fram och tillbaka mellan dem fördes saken därför så långt att sådana eder svors mellan de båda: ”Så lovar jag å min herres (senior) N.N:s vägnar att min herre N.N. medger att hans bror, kung N.N., får en sådan andel av kung Lothars rike som antingen de själva eller deras gemensamma trogna män (fideles) sinsemellan finner vara rättvisare och mer jämlik, och att han inte i denna andel eller i det rike som han förut innehade genom något svek eller bedrägeri skall bedra honom eller ge honom falska råd, om hans bror N.N. okränkt, så länge han lever, från sin sida håller mot min herre samma fasthet och trohet som jag å min herres vägnar har lovat honom.” Och sedan denna sviktande överenskommelse slutits lämnade Karl Aachen och kom i ett enda tåg till Compiègne och firade där Herrens påsk. Och därifrån kom han i maj månad till pfalzen Attiniacum; där tog han också emot tolv sändebud från sin bror Ludvig angående rikets delning; dessa, uppblåsta i högmod såväl över Ludvigs kroppsliga hälsa som över hans framgång – eftersom venden Resticius, som under lång tid varit honom mycket fientlig, hade tagits till fånga genom såväl list som krig –, ansåg att de eder som svurits mellan dem behövde hållas mindre än tillbörligt. Denna delning, som på många sätt och på många vis dryftades från båda håll och genom olika sändebud skickades fram och tillbaka, nådde genom Karls budskap till detta slut, att de skulle mötas i fred i det rike som enligt de avlagda ederna skulle delas mellan dem, och dela detta rike enligt de mellan dem avlagda ederna såsom de med samtycke och enighet bland sina gemensamma trogna män kunde finna det. Under tiden lämnade Hincmarus, biskop av Laon, sedan han anklagats för många saker, men främst för olydnad mot den kungliga makten och ohörsamhet mot sin ärkebiskop, för att befria sig från anklagelserna, vid en synod med biskopar från tio kyrkoprovinser in en med egen hand undertecknad skrift (libellus) med detta innehåll: ”Jag Hincmarus, biskop av kyrkan i Laon, skall från och med nu och framdeles vara min herre, kung Karl, trogen och lydig enligt mitt ämbete, såsom en man bör vara mot sin herre och varje biskop [med rätta] mot sin kung, och jag bekänner att jag vill lyda Hincmarus, metropolit i kyrkoprovinsen Reims, enligt hans privilegium (privilegium), som utfärdats enligt de heliga kanones och den apostoliska stolens dekret [ur de heliga kanones], efter mitt vetande och förmåga.” [Och han undertecknade.] Också Karloman, kung Karls son och fader till mycket många kloster, blev, sedan han anklagats för att han trolöst smidde ränker mot sin fader, berövad sina abbotsdömen (abbatiae) och satt i förvar i staden Senlis. Karl sände sina sändebud, nämligen Odo, biskop av Beauvais [osäker tolkning], och grevarna Odo och Arduinus, till sin bror Ludvig i Franconofurt och bad att de skulle mötas för att dela Lothars rike; och själv begav han sig till Pontigo och tog där emot sin brors sändebud, som meddelade honom att han skulle bege sig till Heristallium och att hans bror Ludvig skulle komma till Marsna, och att de skulle samtala mitt emellan dessa orter vid första augusti, och att var och en av dem skulle föra med sig fyra biskopar och tio rådgivare och av ministerialer (ministeriales) och vasaller (vassalli) tillsammans endast trettio till detta samtal. När Ludvig begav sig dit kom han till Flamereshem i Ribuarierna (pagus Ribuarius), och från ett av ålder förfallet loft (solarium) föll han ned under bjälkarna [som brast, tillsammans med några av sina män], och sedan han blivit något skadad [osäker tolkning] tillfrisknade han inom kort. Och därifrån kom han till Aachen. Och sedan sändebud gått fram och tillbaka mellan de båda bröderna och kungarna kom de slutligen den 28 juli samman på mötesplatsen och delade på detta sätt Lothars rike mellan sig. Och detta är den del som Ludvig tog åt sig: Köln, Trier, Utrecht, Strasbourg, Basel; klostret (abbatia) Suestre, Berch, Niu-monasterium, Castellum, Inda, Sancti Maximini, Ephterniacum; Horrea, Sancti Gangulfi, Faverniacum, Polemniacum, Luxovium, Lutera, Balma, Offonis-villa, Meieni-monasterium, Sancti Deodati, Bodonis-monasterium, Stivagium, Romerici-mons, Morbach, Sancti Gregorii, Mauri-monasterium, Eboresheim, Hoinowa, Masonis-monasterium, Homburch, Sancti Stephani i Strasbourg, Erenstein, Sancti Ursi i Salodorum, Grandisvallis, Alta-petra, Iustinna, Vallis-Clusae; Castellum Carnones, Heribodesheim, klostret i Aachen, Hoenchircke, Augustchirche; grevskapet (comitatus) Testebant, Batua, Hattuariae, Masau inferior på denna sida, likaså Masau superior, det som ligger på denna sida, Liugas, det som ligger på denna sida, distriktet (districtus) Aachen, distriktet Trectis, i Ribuarierna fem grevskap, Megenensium, Bedagowa, Nitachowa, Sarachowa inferior, Blesitchowa, Seline, Albechowa, Suentisium, Calmontis, Sarachowa superior, Odornense, som Bernardus hade, Solocense, Basiniacum, Elischowe, Warasch, Scudingum, Emaus, Basalchowa, i Elisatium två grevskap, av Frisia två delar av det rike som Lothar hade. Utöver denna delning lägger vi för fredens och kärlekens bevarande till detta tillägg: staden Metz med klostren Sankt Petrus och Sankt Martinus och grevskapet Moslensis, med alla gods (villae) som ligger däri, såväl kronans som vasallernas; av Arduenna så som floden Urta upprinner mellan Bislanc och Tumbae och rinner ned i Maas, och så som den raka vägen går in i Bedensis, efter vad våra gemensamma sändebud finner riktigare, utom det av Condrustum som ligger mot öster bortom Urta, och klostren Prumia och Stabolau med alla gods, kronans och vasallernas. Och detta är den del som Karl tog åt sig av samma rike: Lyon, Besançon, Vienne, Tongeren, Toul, Verdun, Cambrai, Viviers, Uzès; Mons-falconis, Sancti Michahelis, Gildini monasterium, Sanctae Mariae i Besançon, Sancti Martini på samma ort, Sancti Augentii, Sancti Marcelli, Sancti Laurentii Leudensis, Senno, klostret Niella, Molburium, Laubiae, Sancti Gaugerici, Sancti Salvii, Crispinnum, Fossae, Mariliae, Hunulfcurt, Sancti Servatii, Maalinae, Ledi, Sunniacum, Antonium, Condatum; Merrebecchi; Ticlivinni; Luttosa; Calmontis, Sanctae Mariae i Deonant, Echa, Anidana, Wasloi, Altus-mons; grevskapet Texandrum, i Bracbantum fyra grevskap, Cameracensis, Hainoum, Lomensis, i Hasbanium fyra grevskap, Masau superior på denna sida av Maas, Masau inferior, det som ligger på denna sida, Liugas, det som ligger på denna sida av Maas och hör till Veosatum, Scarponinse, Viridunense, Dulmense; Arlon; Wavrense två grevskap, Mosminse, Castricium, Condrust, av Arduenna så som floden Urta upprinner mellan Bislanc och Tumbae och på denna sida rinner ned i Maas och så som den raka vägen på denna västra sida går in i Bedensis, efter vad våra sändebud finner riktigare; Tullense, det andra Odornense som Tetmarus hade, Barrense, Portense, Salmoringum, Lugdunense, Viennense, Vivarias, Ucecium, av Frisia den tredje delen. Och följande dag, nämligen den 10 i samma månad [osäker tolkning], möttes de på nytt, och sedan de tagit farväl av varandra skildes de åt, Ludvig nämligen och återvände till Aachen; och Karl, som befallde sin hustru att komma honom till mötes i Liptinae, delade den del av riket som han fått så som det behagade honom. Och därifrån kom han över klostret Sankt Quintinus till Silvacum och därifrån över Carisiacum till Compiègne och höll höstjakten i skogen Cotia. Ludvig, som mindre än nödvändigt lät läkarna behandla den kontusionsskada som han hade ådragit sig genom det ovannämnda fallet från loftet, lät samma läkare skära bort det ruttnande köttet. Därför låg han också sjuk i Aachen längre tid än han hade hoppats; där kom han nästan i förtvivlan och undgick med nöd döden. Och där tog han emot påven (apostolicus) Hadrianus sändebud, kardinalbiskoparna Iohannes och Petrus, likaså Iohannes, präst i den romerska kyrkan, men också kejsar Ludvigs sändebud, nämligen biskop Wicbodus och greve Bernardus, som förkunnade för honom att han inte skulle tillgripa sin brorson Lothars rike, vilket tillkom hans bror kejsar Ludvig. Och han lät dem snart gå och sände dem till sin bror Karl, och själv begav han sig, så snart han tillfrisknat något, till Regensburg och befallde att Restitius, vendernas småkung (regulus), som genom svek av Restitius egen brorson hade tagits till fånga av Karloman och en tid hållits i förvar, efter dödsdom skulle bländas och sättas i kloster, och han befallde sina söner Ludvig och Karl att komma till honom. Dessa, som märkte att faderns vilja genom moderns förvållande var mer böjd mot Karloman än mot dem själva, vägrade att komma till honom. Ludvig kom till sitt riksmöte (placitum) som han hade utlyst i Franconofurt före fastans början, och genom sändebudens bemödanden gjordes ömsesidiga försäkringar mellan honom och hans söner, att de å ena sidan skulle kunna förbli säkra från faderns sida fram till nästkommande maj månad, och att de å andra sidan skulle upphöra med den härjning av riket som de hade börjat och leva i fred fram till samma riksmöte; och sedan saken avslutats på detta sätt återvände Ludvig till Regensburg. Karl begav sig efter avslutad höstjakt till klostret Sankt Dionysius för att fira detta helgons högtid. Där tog han samma dag under mässans högtidlighet med förtrytelse emot de förenämnda påvliga sändebuden med brev riktade till honom och till biskoparna i hans rike, vilka på ett skräckinjagande sätt förbjöd honom det rike som en gång varit Lothars och som tillkom hans bror kejsaren. Och på samma sändebuds och några av hans trogna mäns böner frigav han sin son Karloman från förvaret i staden Senlis och befallde honom att stanna hos sig; de herr påvens och kejsarens sändebud lät han däremot ledsagas ända till Reims. Och sedan han låtit mycket många av sina trogna män från alla håll samlas där och stannat på samma ort i åtta dagar lät han samma sändebud gå; därefter sände han sina utsända, nämligen prästen Ansegisilus, abbot i klostret Sankt Michael, och lekmannen Hlotharius, med brev till herr påven, men också ett altarkläde till Sankt Petrus altare, sammansatt av hans gyllene kläder, med två gyllene kronor prydda med ädelstenar, och själv kom han ända till Lyon. Därifrån flydde Karloman om natten från sin fader och kom till provinsen Belgica, och sedan han samlat mycket många följeslagare och Belials söner kring sig utövade han, enligt Satans verk, sådan grymhet och ödeläggelse att det inte kan tros utom av dem som själva såg och utstod denna förhärjning. Detta tog Karl mycket illa upp, men han övergav ändå inte sin färd, utan drog snarast till Vienne, där Berta, Gerardus hustru, befann sig, för att belägra den; ty Gerardus uppehöll sig i en annan borg (castellum). Under denna belägring blev de omkringliggande trakterna svårt härjade. Men Karl tänkte ut en slug plan och vann en stor del av dem som var i Vienne för sig. När Berta märkte detta sände hon bud efter Gerardus. Denne kom och överlämnade staden åt Karl. Kungen gick in i den på julafton och firade där Herrens födelse. ## del III, år 871 (MGH s. 115–118) (maskinöversättning) Herrens år 871. Sedan Karl tagit Vienne i sin makt tvingade han Gerardus att ge honom gisslan för att hans andra borgar (castella) skulle överlämnas åt de utsända sändebuden (missi), och sedan Gerardus fått tre skepp lät han honom med sin hustru Berta och sin lösegendom fara bort från Vienne längs Rhône, och själva Vienne anförtrodde han åt Boso, sin hustrus bror, och själv skyndade han så fort han kunde genom Auxerre och Sens till klostret Sankt Dionysius. När Karloman hörde detta begav han sig med sina medbrottslingar till Mosomum och ödelade själva borgen med de omkringliggande godsen (villae). Därifrån sände han med förställning fyra av sina sändebud till sin fader och lät meddela att han, i förtroende till dennes trofasthet, ville komma till honom utan förläningar (honores) och göra bot inför Gud och honom för det han hade begått, bara han behandlade dem som var med honom barmhärtigt, så att de kunde vara oskadda; ändå avstod han inte det minsta från det onda han hade påbörjat. Men kung Karl sände till sin son Karloman, tillsammans med två av dennes sändebud – ty de två andra behöll han hos sig –, abboten Gauzlinus och greve Balduvinus, Karlomans egen svåger, och erbjöd honom en överenskommelse genom vilken han säkert kunde komma till honom, om han ville. Men Karloman själv, som svekfullt låtsades att han skulle komma till sin fader, sände andra sändebud till honom som begärde omöjliga ting, och själv begav han sig till trakten av Toul. Men Karl begärde dom över sådana som hade stulit hans son, nämligen en diakon och tjänare i den heliga kyrkan som han själv överlämnat åt Herren, och som hade begått så stora och sådana skändligheter och brott och härjningar i hans rike; och efter dödsdomen befallde han att allt som var deras skulle dras in till fisken (infiscari), och sedan han ordnat truppavdelningar (scarae) som skulle driva ut samma Karloman med hans medbrottslingar ur riket, begärde han en biskoplig dom över dem. Och eftersom aposteln föreskriver att man inte ens skall äta med sådana, berövade de biskopar i vilkas stift de hade begått så mycket ont dem nattvardsgemenskapen enligt de heliga kanones, såsom det står i de brev som de därom enligt de heliga reglerna sände till andra biskopar. Men angående Karloman beslöt han att domen skulle begäras av biskoparna i hans egen kyrkoprovins, eftersom han var diakon i stiftet Sens, och eftersom han efter att två gånger ha svurit eder, som han var mened mot, såsom hans fader genom offentligt tillkännagivande lät alla som var närvarande få veta, hade begått ett så stort uppror och en sådan trolöshet mot honom och så stora skändligheter i hans rike. Därefter återvände Karl, när fastetiden nalkades, till klostret Sankt Dionysius för att stanna där till den heliga påsken; där firade han också Herrens påsk. Karloman, förföljd av en truppavdelning som hans fader sänt efter honom, gick över Jura, och så som han hade gjort i de belgiska och galliska trakterna underlät han inte att fortsätta det onda han hade påbörjat. Hincmarus av Laon, biskop endast till namnet, en man av enastående övermod, som gjorde uppror mot kungen i strid mot evangeliets sanning och den apostoliska och kyrkliga myndigheten, och som utan någon vördnad rasade mot sina grannar och mot dem som var anförtrodda åt honom, såväl präster som lekmän, och som föraktade att lyda sin metropolit när denne enligt reglerna förmanade honom därom, upprörde i så hög grad sin kung och sin ärkebiskop och biskoparna i hela riket mot sig, att kungen utlyste en synod i augusti månad i Duciacum, för att där en dom enligt reglerna skulle prövas angående hans fördärvligheter. Själv begav sig kung Karl på begäran av sina brorsöner, sin bror Ludvigs söner Ludvig och Karl, över Verdun för att möta dem och samtala med dem, och därifrån återvände han till synoden i Duciacum. Under tiden gick abboten i klostret Sankt Martinus Hugo och Gozfridus med de övriga från andra sidan Seine oförsiktigt mot en ö i Loire, där nordmännen hade sin befästning (firmitas), och de kom med nöd undan med mycket stor skada och med många dödade. Men Hincmarus kom till sist med stort högmod till synoden. Där blev han, sedan kung Karl lämnat in en begäran enligt de kyrkliga reglerna, enligt reglerna anklagad och överbevisad i fullt säkra mål och fick en dom om avsättning enligt reglerna, såsom det står i samma synods akter, som synoden sände till den apostoliska stolen genom den vördnadsvärde biskop Actardus, som deltog i synoden. Också kungens förutnämnda brorsöner kom till honom i Duciacum och bad att han skulle försona dem med deras fader. Men också sändebud från hans bror Ludvig kom till honom och begärde att han skulle komma för att möta honom till ett samtal (colloquium) vid municipiet Treiectum; så gjorde han också och förde med sig sina brorsöners sändebud, för att de med deras ord skulle framföra för deras fader det som de begärde. Där åhörde kung Karl också, genom sin bror Ludvigs förmedling, sändebud från sin son Karloman, och såsom tidigare inbjöd han honom att återvända till sig på villkor att han bättrade sig; denna inbjudan uträttade ingenting. Ludvig och Karl, som stannade en tid vid detta samtal, uträttade lite eller ingenting. Och sedan de så skilts från varandra i början av september månad, sörjde var och en för att återvända till sitt, Ludvig nämligen begav sig till Regensburg, eftersom han hade lidit mycket stor skada genom Restitius brorson, som hade övertagit furstendömet över venderna efter honom, i så hög grad att han hade förlorat markgrevar (markiones) med en mycket stor skara av deras män och på ett fördärvligt sätt förlorat det land som han under de föregående åren hade vunnit. Men Karl återvände över Liptinae mot godset (villa) Audriaca för att jaga. Under denna färd tog han emot sändebud från mycket många i Italien, som inbjöd honom att fara till Italien, eftersom hans brorson kejsar Ludvig skulle ha dödats av beneventanerna i staden Benevento tillsammans med hustru och dotter. Han färdades genom staden Reims och kom ända till staden Besançon. Men när Karloman hörde att hans fader drog efter honom kom han på sina mäns inrådan till honom med låtsad ödmjukhet. Fadern tog visserligen emot honom och befallde honom att stanna hos sig, till dess han kom till sina trogna män (fideles) i Belgica och genom deras råd fann ut hur han borde hedra honom. Men också Ludvig, Germaniens kung, som hörde att hans förutnämnda brorson kejsar Ludvig var död, sände sin son Karl till det land som han hade bortom Jura, för att genom ed binda dem han kunde till trohet mot honom; så gjorde han också. Medan Karl uppehöll sig i Besançon meddelade hans sändebud, som han hade sänt i förväg till Italien, honom att kejsar Ludvig själv levde och var vid god kroppslig hälsa. Ty Adalgisus hade med andra beneventaner sammansvurit sig mot kejsaren själv, eftersom samme kejsare genom sin hustrus ränker planerade att föra honom i ständig landsflykt. Och när samme Adalgisus hade planerat att om natten överfalla kejsaren själv, steg denne med sin hustru och med dem som han hade hos sig upp i ett högt och mycket starkt befäst torn och försvarade sig där med sina män i tre dagar. Till sist utverkade biskopen i själva staden hos beneventanerna att de, sedan de mottagit eder av samme kejsare, skulle låta honom fara därifrån levande och oskadd. Och han själv och hans hustru och hans dotter och alla hans män som han hade hos sig svor att han aldrig och ingenstans för denna sak skulle söka någon hämnd, varken själv eller genom någon annan, för det som i denna sak begåtts mot honom, och aldrig skulle tåga in i det beneventanska landet med en här. Och sedan han så hade dragit ut tog han vägen över Spoleto mot Ravenna och lät meddela påven (apostolicus) Hadrianus att han skulle komma honom till mötes på genomfarten under hans färd, för att lösa honom och hans män från denna ed. Under tiden lämnade Landbertus tillsammans med en annan Landbertus honom, sedan de märkt att det som hade gjorts mot honom tillräknades dem av kejsaren, och begav sig till trakten av Benevento, eftersom den förutnämnde Adalgisus var förbunden med dem. Samme kejsare förföljde dem och sände sin hustru till Ravenna, där han hade planerat att hålla sitt riksmöte (placitum), och befallde stormännen i det italiska riket att komma till henne för att överlägga om det som han hade befallt, till dess han själv återvände från detta fälttåg. Men eftersom han inte kunde hinna upp de båda Landbertus som han hade förföljt, sökte kejsaren återvända dit han hade planerat. Men när Karl hörde orsaken till att kejsar Ludvig ansågs ha dödats och att han levde, kom han från Besançon den raka vägen över Pontigo och därifrån över Attiniacum ända till Silvacum. Där höll han ett riksmöte med sina rådgivare och satte genom deras råd åter Karloman i förvar i Senlis och befallde att hans medbrottslingar skulle bindas genom trohetsed till honom i varje grevskap (comitatus), och på så sätt tillät han dem som tog vilken herre (senioratus) de ville bland hans trogna män och som ville leva i fred att bo i hans rike. Därefter kom han från Silvacum till Compiègne och firade där Herrens födelse. ## del III, år 872 (MGH s. 119–121) (maskinöversättning) Herrens år 872. Han bröt sedan upp från Compiègne och begav sig den 20 januari på väg till Monasterium för att samtala med nordmännen Roricus och Rodulfus, med avsikt att i början av fastan återvända till Compiègne; och lördagen före palmsöndagen kom han till klostret Sankt Dionysius och firade där Herrens påsk. Efter påsk begav han sig till Sankt Mauritius för att möta kejsarinnan Ingelberga, såsom han hade meddelat henne genom sina sändebud (missi); men då han genom ett inte osäkert budskap fick veta att samma Ingelberga skulle samtala med Ludvig, Germaniens kung, vid Trento i maj månad, vek han av från den avtalade färden och kom till Silvacum. Och där kom Adalardus å hans bror Ludvigs vägnar och bad att han skulle komma till Treiectum för att samtala med samme bror Ludvig, när denne Ludvig, sedan han sänt ut hären (hostis) med sin son Karloman mot venderna, återvände från Regensburg till Aachen. Men Karl insatte Boso, sin hustrus bror, som kammarherre (camerarius) och dörrvaktarnas mästare (ostiariorum magister) hos sin son Ludvig, och gav honom också greve Gerardus av Bourges förläningar (honores), och sände honom med Bernardus och likaså en annan Bernardus, markgreve (markio), till Aquitanien och anförtrodde honom ordnandet av detta rike. Men åt Bernardus, greve av Toulouse, överlät han efter avlagda eder Carcassonne och Rhedae och sände honom tillbaka till Toulouse. Men den förutnämnde Ludvig, Germaniens kung, kallade sina söner Ludvig och Karl till sig för att försona dem med Karloman och lät svekfullt svära eder till dem; men också hans söner och deras män gav likväl svekfullt Ludvig eder. Och när samme fader Ludvig ville att hans söner tillsammans med sin bror Karloman skulle dra mot venderna kunde han inte få det igenom. Därför sände han en så stor här som han kunde med Karloman, och själv samtalade han, som förut sagts, med Ingelberga vid Trento och återlämnade i hemlighet, utan att bry sig om de eder som avtalats mellan dem, och utan samtycke och vetskap från de män som en gång varit Lothars och som hade anförtrott sig (se commendaverunt) åt honom, den del av Lothars rike som han hade fått gentemot Karl. Därför svors mellan dem från båda sidor eder som var annorlunda än och stred mot de tidigare eder som han hade avtalat med sin bror. Sedan detta fullgjorts sände Ingelberga sitt sändebud till Karl och lät liksom förut meddela honom att han skulle möta henne vid Sankt Mauritius. Men Karl, som hade fått veta vad som avhandlats mellan henne och hans bror, ville inte fara dit, utan sände sina budbärare till henne; dessa förde inget säkert besked från henne tillbaka till honom. Påven Hadrianus sände, i enlighet med vad hans företrädare Nicolaus hade bestämt, sina sändebud, nämligen Donatus, biskop av Ostia, och Stephanus, biskop av Nepi, och Marinus, diakon i den heliga romerska kyrkan, till kejsar Basilius och till hans söner, augusterna Konstantin och Leo, i Konstantinopel, och med dem for också Anastasius, den romerska stolens bibliotekarie, kunnig i båda språken, nämligen grekiska och latin. Och sedan en synod samlats, som de som kom samman där kallade den åttonde allmänna synoden, stillade de den schism som uppstått om Ignatius avsättning och Focius vigning, i det att de bannlyste Focius och återinsatte Ignatius. På denna synod [beslöt] de om dyrkan av bilder annorlunda än de rättrogna lärarna tidigare hade fastställt, och för att vinna den romerske påvens ynnest, eftersom han samtyckte till deras önskningar om dyrkan av bilder, beslöt de också vissa saker i strid mot de gamla kanones, men också mot sin egen synod, såsom den som läser samma synod tydligt kommer att finna. Men kejsar Ludvig kom till Rom på pingstaftonen, och följande dag kröntes han av påven Hadrianus och red, efter firandet av mässans högtidlighet, krönt tillsammans med honom i procession till Lateranpalatset; och sedan han samlat en här begav han sig från Rom åter till trakten av Benevento. Och eftersom Italiens stormän hatade Ingelberga för hennes övermod och i hennes ställe satte Winigisus dotter hos kejsaren, utverkade de hos samme kejsare att han sände sitt sändebud till Ingelberga, för att hon skulle uppehålla sig i Italien och inte fara efter honom, utan invänta honom när han återvände till Italien. Men hon lydde inte hans befallning, utan skyndade sig att fara efter honom, och hon sände biskop Wibodus till Karl liksom av vänskap, i tron att Karl inte visste vad som hade avtalats mellan henne och Ludvig, Germaniens kung. Men Wibodus kom till Karl vid Liadus bro; ty dit hade han begett sig för att ordna vissa angelägenheter i Burgund. Där meddelades honom att [Bernardus], som kallades Vitellus, hade dödats av Bernardus, Bernardus sons, män; och hans förläningar gavs åt den förutnämnde Bernardus. Men Karl återvände den 1 september till Burgund, till Gondulfi-villa, för att hålla det riksmöte (placitum) som tidigare hade utlysts där. Sedan han uppehållit sig där en tid och ordnat det som tycktes honom gott, begav han sig till Arduenna för att jaga. Och i oktober månad kom han sjövägen längs Maas ända till Treiectum och samtalade med nordmännen Roricus och Rodulfus, som hade kommit sjövägen för att möta honom, och han tog välvilligt emot Roricus som sin trogne man och lät Rodulfus, som smidde trolösa planer och begärde överdrivna ting, gå tomhänt och rustade sina trogna män till försvar mot hans anslag. Och sedan han därifrån återvänt till häst över Attiniacum firade han Herrens födelse i klostret Sankt Medardus. Påven Hadrianus dör, och Iohannes, ärkediakon i den romerska kyrkan, insätts den 14 december i hans ställe. ## del III, år 873 (MGH s. 121–125) (maskinöversättning) Herrens år 873. Eftersom det alltså fanns många i Karls rike som väntade på att onda gärningar, som ännu levde upp på nytt, skulle utföras genom Karloman i Guds heliga kyrka och i andra riken, angående vilka han i kraft av sitt kungliga ämbete (ministerium), med sina trogna mäns (fideles) råd och enligt sina företrädares och förfäders sed, kungjorde lagar som passade kyrkans fred och rikets fasthet och beslöt att de skulle iakttas av alla. Han befaller alltså att biskoparna i hans rike skall kallas samman i staden Senlis, där samme Karloman uppehöll sig, för att de enligt de heliga kanones, från vilka det, som Leo säger, inte är tillåtet för dem att avvika vare sig av försumlighet eller av förmätenhet, skulle utöva det biskopliga ämbetet angående honom; så gjorde de också och avsatte honom enligt de heliga reglerna från varje kyrklig grad, med bibehållen lekmannagemenskap. När detta hade skett uppeggade den gamle och listige motståndaren honom och hans medbrottslingar till ett annat påfund, nämligen att han friare kunde stiga upp till kungligt namn och kunglig makt, eftersom han inte hade någon kyrklig vigning, och att han, eftersom han genom biskoparnas dom hade förlorat sin kyrkliga grad, också med större frihet kunde lägga bort den kyrkliga tonsuren. Därför började hans medbrottslingar efter hans avsättning ännu ivrigare att åter förena sig med honom och att dra in andra som de kunde i sitt förbund, för att de, så snart de kunde finna tillfälle, skulle föra honom ut ur det förvar där han hölls och göra honom till sin kung. Därför blev det nödvändigt att också dra fram det för vilket han inte hade dömts av biskoparna, och att han, som enligt de heliga lagarnas föreskrifter för sina brott var dömd till döden, genom en mildare dom, för att han skulle få tillfälle och tid till bot och inte ha möjlighet att begå svårare brott, såsom han planerade, genom alla närvarandes acklamation skulle berövas synen, för att det fördärvliga hoppet hos dem som hatade freden skulle grusas i fråga om honom, och för att Guds kyrka och kristenheten i hans rike, som redan anfölls av hedningarna, inte skulle kunna störas av ett fördärvligt uppror. Ludvig, Germaniens kung, kom före Herrens födelse till pfalzen (palatium) Franconofurth och firade där Herrens födelse och utlyste sitt riksmöte (placitum) där omkring den 1 februari; dit befallde han sina söner Ludvig och Karl tillsammans med sina andra trogna män, och också de män som från det rike som en gång varit Lothars hade anförtrott sig (se commendaverunt) åt honom, att komma. Och medan han uppehöll sig där kom djävulen, förvandlande sig till en ljusets ängel, till hans son Karl och sade till honom att hans fader, som för hans bror Karlomans skull planerade att fördärva honom, hade förtörnat Gud och inom kort skulle förlora riket, och att Gud hade bestämt att samme Karl skulle ha detta rike, och att han snart skulle få det. Men Karl själv blev skräckslagen av fruktan och gick in i kyrkan, eftersom den låg intill det hus där han höll sig; dit förföljde djävulen honom. Han sade åter till honom: ”Varför är du rädd och flyr? Ty om jag inte hade kommit från Gud för att förkunna för dig vad som snart skall ske, skulle jag inte följa dig in i detta Herrens hus.” Med dessa och andra smickrande ord övertalade han honom att ur hans hand ta emot en nattvard som Gud skulle ha sänt honom; så gjorde han också. Och efter brödbiten for Satan själv in i honom. Men när han kom till sin fader och satt i hans råd med sin bror och andra trogna män, såväl biskopar som lekmän, reste han sig plötsligt, gripen, och sade att han ville lämna världen och att han inte skulle röra sin hustru i köttsligt umgänge; och han tog av sig svärdet och lät det falla till marken, och när han ville lösa sitt bälte och ta av sig kläderna började han plågas. Han greps av biskoparna och av andra män och fördes in i kyrkan, medan hans fader var förstörd och alla som var närvarande slogs av häftig bestörtning. Och ärkebiskop Liutbertus klädde sig i prästerlig skrud och började sjunga mässan; och när man hade kommit till evangeliet började han med hög röst på sitt fädernespråk ropa ”ve”; och så ropade han detta ”ve” med oavbrutna rop till dess mässan var firad. Hans fader anförtrodde honom åt biskopar och andra trogna män och befallde att han skulle föras omkring till de heliga martyrernas heliga platser, för att han genom deras förtjänster och böner, befriad från demonen, genom Herrens barmhärtighet skulle förmå att återvända till ett sunt förstånd. Därefter bestämde han att sända honom till Rom, men av vissa mellankommande orsaker avstod han från denna färd. Ludvig, Italiens kejsare, som uppehöll sig i Capua, sedan Landbertus Calvus redan dött och den grekiske kejsarens patricius med en här kommit till den stad som kallas Otranto för att hjälpa beneventanerna, som lovade att de skulle betala honom den skatt (census) som de dittills hade gett Frankens kejsare, lät, eftersom han inte kunde få Adalgisus i sin makt på annat sätt, meddela påven (apostolicus) Iohannes, Adalgisus gudfader (compater), att han skulle komma till honom i Campania och försona Adalgisus med honom, eftersom han ville låtsas att han tog emot denne Adalgisus på förbön av den salige Petrus ställföreträdare, om vilken han hade svurit att han aldrig skulle återvända från dessa trakter förrän han hade tagit honom till fånga; men i själva verket kunde han inte få honom i sin makt med egen styrka. Karl lyser ut en här (hostis) mot Bretagne, för att nordmännen som hade besatt staden Angers inte skulle tro att han skulle dra dit mot dem, och för att de inte skulle fly till andra platser där de inte kunde trängas in så. Men medan han begav sig dit meddelades honom under själva färden att den blinde Karloman genom ränker av hans bror Ludvig, Germaniens kung, av sina forna män, med samtycke av två falska munkar, hade förts bort från klostret Corbeium och, genom Adalardus ingripande och medverkan, förts till Ludvig för att verka mot honom. Därav blev Karl inte särskilt oroad; utan han fullföljde den påbörjade färden och belägrade med den samlade hären staden Angers – där nordmännen, sedan de förhärjat vissa städer, förstört borgar, bränt kyrkor och kloster och lagt fälten öde, redan under lång tid hade uppehållit sig – och omgav den med ett mycket starkt hägn, medan Salomon, bretonernas hertig (dux), låg till hans hjälp med bretonernas här på andra sidan floden Meduana. Och medan kung Karl var upptagen av denna sak sände Salomon sin son, vid namn Wigo, till honom med bretonernas stormän; denne hans son anförtrodde sig åt Karl och svor honom trohet inför hans trogna män. Under tiden dödades nordmannen Rodulfus, som hade gjort mycket ont i Karls rike, i Ludvigs rike tillsammans med femhundra och fler av sina medbrottslingar; och detta meddelades genom en inte osäker underrättelse till Karl när han låg vid staden Angers. En mängd gräshoppor spred sig nämligen över Germanien och Gallien, men mest i Spanien, i så hög grad att det kunde jämföras med Egyptens plåga. Ludvig, Germaniens kung, som avsåg att hålla sitt riksmöte i staden Metz, fick bud att om han inte mycket snabbt kom sin son Karloman till hjälp i marken (marcha) mot venderna skulle han inte se honom mer. Han vände genast tillbaka och begav sig till Regensburg och anförtrodde den blinde Karloman åt ärkebiskop Liutbertus för att försörjas i klostret Sankt Albanus vid Mainz, och visade med ett tydligt tecken hur illa han tyckte om det onda som samme Karloman hade gjort mot Guds heliga kyrka, mot det kristna folket och mot sin fader, närhelst och varhelst han hade fått övertaget. Men [när han kom] till Regensburg försonade han genom sina sändebud (missi), på det sätt han kunde, med sig de vender som stod under olika furstar; men utsända som med svek sänts av dem som kallas Behim tog han emot och satte i fängelse. Karl fullföljde manligt och kraftfullt belägringen av nordmännen runt om staden Angers och betvingade nordmännen så, att deras främsta män kom till honom och anförtrodde sig åt honom och svor sådana eder som han befallde, och gav honom gisslan, så många och så betydande som han begärde, att de på en fastställd dag skulle dra ut ur staden Angers och att de i hans rike, så länge de levde, varken skulle ta byte eller samtycka till att sådant togs. Men de bad att de skulle få bo på en ö i floden Loire fram till februari månad och hålla marknad där, och att de av dem som redan var döpta och ville hålla fast vid kristendomen i sanning för framtiden i februari månad skulle komma till honom, och att de av hedningarna som ännu ville bli kristna skulle döpas enligt hans förordnande, men att de övriga skulle lämna hans rike och, som sagts, aldrig mer återvända dit för att göra ont. Därefter återställde han tillsammans med biskoparna och folket, med den största religiösa andakt, de heliga Albinus och Licinius kroppar, som av fruktan för nordmännen hade grävts upp ur sina gravar, till deras platser med stora gåvor. Och sedan nordmännen så hade drivits ut ur staden Angers och gisslan hade tagits emot kom Karl i oktober månad genom staden Le Mans och orten (oppidum) Évreux och förbi den nya borgen (castellum novum) vid Pistae till Amiens den 1 november. Och därifrån jagade han vid godset (villa) Audriaca och runt omkring och kom till klostret Sankt Vedastus och firade där Herrens födelse. ## del III, år 874 (MGH s. 125–126) (maskinöversättning) Herrens år 874. Vintern var lång och sträng, och snö föll i sådan omåttlig mängd som ingen mindes att ha sett. Karl höll vid den heliga Marias rening ett riksmöte (placitum) med sina rådgivare i klostret Sankt Quintinus, och han tillbringade fastan i klostret Sankt Dionysius och firade där Herrens påsk. Han höll också ett allmänt riksmöte den 13 juni på godset (villa) Duziacum, där han också tog emot sina årliga gåvor (annua dona). Och därifrån begav han sig över Attiniacum och de vanliga härbärgena (mansionatici) till Compiègne. Den långa sommaren medförde torka för höet och brist på skördar. Salomon, bretonernas hertig (dux), som under tiden genom tvivelaktiga budskap ibland sades vara sjuk, ibland död, meddelades Karl i Compiègne genom en säker underrättelse ha dött på följande sätt: han förföljdes nämligen av bretonernas främsta män Pascuitan och Vurhanat, av Wigo, Rivilins son, och även av frankiska män, som han hade plågat svårt, och sedan hans son Wigo hade tagits till fånga och satts i förvar flydde han och drog sig undan till Paucherum, och han gick in i ett litet kloster för att kunna rädda sig, men sedan han blivit bedragen av sina egna med löftet att han inte skulle lida något ont av någon av bretonerna, överlämnades han åt de frankiska männen Fulcoaldus och andra. Och sedan han så hade bländats av dem påträffades han död följande dag, och han fick en välförtjänt vedergällning, han som hade dräpt sin herre (senior) Herispogius på altaret, när denne flydde undan förföljelse i sin kyrka och åkallade Herren. Ludvig, Germaniens kung, sände sin son Karl med andra sändebud (missi) till sin bror Karl och bad att de skulle samtala vid Mosel. När Karl begav sig till detta möte hindrades han av diarré och kunde inte komma till mötet såsom hade avtalats. Därför ägde deras samtal, Ludvigs nämligen och Karls, rum vid Maas i Heristallium omkring den 1 december. Från detta samtal återvände Karl över klostret Sankt Quintinus och firade Herrens födelse i Compiègne; och Ludvig firade samma högtid i Aachen och återvände därifrån till pfalzen (palatium) Franconofurt på andra sidan Rhen. ## del III, år 875 (MGH s. 126–127) (maskinöversättning) Herrens år 875. Karl begav sig omkring fastans början till klostret Sankt Dionysius, där han också firade Herrens påsk. Och hans hustru Richildis födde natten före onsdagen i påskveckan genom missfall en son, som döptes och strax dog. Och medan hon i samma kloster inväntade dagen för reningen efter förlossningen begav sig Karl till Basivum och återvände därifrån till klostret Sankt Dionysius för att fira litanierna före Herrens himmelsfärd, och på pingstaftonen kom han till Compiègne. Ludvig, Germaniens kung, höll i maj månad sitt riksmöte (placitum) i Triburae, och eftersom han där inte kunde fullfölja det han hade planerat, lyste han åter ut sitt riksmöte till samma plats i augusti månad. Karl kom i augusti månad till Duciacum vid Arduenna; där fick han genom ett säkert budskap veta att hans brorson Ludvig, Italiens kejsare, hade dött. Därför bröt han strax upp därifrån och kom till Pontigo och befallde alla de av sina rådgivare i grannskapet som han kunde att komma honom till mötes, och han tog emot förstärkningar för sin färd av alla som han kunde. Och därifrån kom han till Langres och väntade [osäker tolkning] på dem som han hade bestämt att föra med sig till Italien; och så [sände han sin hustru Richildis genom staden Reims tillbaka till Silvacum och sände sin son Ludvig till den del av riket som han efter sin brorson Lothars död hade fått gentemot sin bror], och den 1 september började han sin färd, och han for genom klostret Sankt Mauritius, gick över Mons Iovis och kom in i Italien. Ludvig, Germaniens kung, hans bror, sände sin son Karl till Italien för att sätta sig upp mot hans bror. Honom tvingade kung Karl att ta till flykten och dra sig undan därifrån. Men Ludvig, Germaniens kung, sände sin andra son Karloman med dem han kunde till Italien för att sätta sig upp mot hans bror. När kung Karl fick veta detta i förväg drog han emot honom med en starkare styrka. Och eftersom Karloman insåg i förväg att han inte kunde stå emot sin farbror, bad han om fred och samtalade med honom, och sedan eder bekräftats från båda sidor återvände han hem. Men Ludvig kom, på inrådan av Engilramnus, som en gång varit kung Karls kammarherre (camerarius) och förtrogne (domesticus) men som på drottning Richildis övertalning hade störtats från sina förläningar (honores) och förskjutits från hans förtrolighet, med en här (hostis) och med sin son och namne Ludvig ända till Attiniacum. För att stå emot honom förband sig stormännen i Karls rike, på drottning Richildis befallning, genom ed. Detta höll de inte, utan de fördärvade från sin sida Karls rike och härjade det på fientligt sätt. Likaså fördärvade också Ludvig med sin här samma rike; och sedan han så firat Herrens födelse i Attiniacum återvände han, sedan Karls rike plundrats genom stormännens överenskommelser [osäker tolkning], med några grevar från Karls rike som hade gått över till honom, och han passerade genom staden Trier och kom till pfalzen (palatium) Franconofurth på andra sidan Rhen och firade där fastedagarna och Herrens påsk. [Där fick han också genom ett säkert budskap veta att hans hustru Emma nyligen efter Herrens födelse hade dött i pfalzen Regensburg.] Karl, sedan några av stormännen från Italien inte hade kommit till honom men flera hade tagits emot, begav sig på påven Iohannes inbjudan till Rom, och den 17 december togs han emot av honom med stor härlighet i Sankt Petrus kyrka, ## del III, år 876 (MGH s. 127–134) (maskinöversättning) Herrens år 876. På Herrens födelses dag frambar han många och dyrbara gåvor åt den salige Petrus och smordes och kröntes till kejsare och kallades romarnas kejsare. Och den 5 januari drog han ut från Rom och återvände till Pavia. Där höll han också sitt riksmöte (placitum), och sedan han insatt Boso, sin hustrus bror, som hertig (dux) över detta land och smyckat honom med hertigkrona och lämnat honom kvar i samma rike med hans medarbetare, som samme hertig begärde, [påskyndade han färden och återvände] över Mons Iovis och genom klostret Sankt Mauritius [för att kunna fira Herrens påsk i klostret Sankt Dionysius. När Richildis, som uppehöll sig i Silvacum, hörde detta drog hon strax den 6 mars honom till mötes, och med den största brådska kom hon genom Reims, Châlons och Langres bortom Besançon till den plats som kallas Warnarii-Fontana den 14 mars. Med henne for kejsaren] genom städerna Besançon och Langres [Châlons] och Reims och genom pfalzen (palatium) Compiègne och kom till klostret Sankt Dionysius och firade där Herrens påsk. Dit kallade han påvens (apostolicus) legater Iohannes Tuscanensis och Iohannes Aritinus och Ansigisus av Sens och lyste genom apostolisk myndighet och med deras råd och sitt eget påbud ut en synod till mitten av nästkommande juli månad i Pontigo. Dit kom han genom städerna Reims och Châlons. Sedan kejsaren återvänt från Italien till Francien tog Boso, genom ränker av Berengarius, Everardus son, kejsar Ludvigs dotter Hyrmengardis, som uppehöll sig hos honom, till äktenskap genom en orättfärdig sammansvärjning. Den 21 juni, i den nionde indiktionen, sedan biskoparna och de övriga prästerna klätt sig i kyrkliga dräkter och huset och sätena draperats med tyger och [de allraheligaste evangelierna] lagts på en läspulpet mitt i synoden och mittemot den kejserliga tronen, kom herr kejsar Karl i förgylld klädnad, i frankisk dräkt, med den apostoliska stolens legater in i synoden. Och sedan sångarna sjungit antifonen ”Exaudi nos Domine” med verserna och Gloria, efter Kyrie eleison, och bönen hade lästs av biskop Iohannes Tuscanensis, satte sig herr kejsaren i synoden. Och biskop Iohannes Tuscanensis läste de brev som herr påven hade sänt, och med dem läste han också brevet om biskop Ansegisus av Sens primat (primatus), att han, så ofta den kyrkliga nyttan krävde det, vare sig vid inkallandet av en synod eller vid utförandet av andra angelägenheter, i Gallien och i Germanien skulle åtnjuta apostoliskt ställföreträdarskap, och att den apostoliska stolens dekret genom honom skulle kungöras för biskoparna, och att å andra sidan det som hade gjorts, om det var nödvändigt, genom hans rapport skulle framläggas för den apostoliska stolen, och att större och svårare ärenden genom hans framställning skulle hänskjutas till den apostoliska stolen för att avgöras och utredas. Men när biskoparna bad att de skulle få läsa själva brevet, eftersom det var riktat till dem, gick kejsaren inte med på det, utan begärde svar av dem på vad de svarade på dessa påvens befallningar. Deras svar var detta: att de skulle lyda herr påven Iohannes befallningar, med bibehållen privilegierätt (ius privilegii) för var och en av metropoliterna enligt de heliga kanones och enligt de romerska påvarnas dekret som kungjorts utifrån samma heliga kanones. Och fast kejsaren och de påvliga legaterna arbetade för att ärkebiskoparna utan förbehåll skulle svara att de skulle lyda i fråga om Ansigisus primat så som påven hade skrivit, kunde han inte avtvinga dem något annat svar än det som sagts ovan, utom att Frotarius, biskop av Bordeaux, eftersom han i strid mot reglerna genom furstens ynnest hade flyttat sig från Bordeaux till Poitiers och därifrån till Bourges, genom inställsamhet svarade det som han visste behagade kejsaren. Då sade kejsaren upprörd att herr påven hade anförtrott honom sitt ställföreträdarskap i synoden och att han skulle sörja för att utföra det som denne hade befallt. Och han tog själva brevet, som var hoprullat, tillsammans med Iohannes Tuscanensis och Iohannes Aritinus och gav det åt Ansigisus, och befallde att en flätad stol skulle ställas framför alla biskoparna i hans rike på denna sida Alperna (Cisalpinum regnum), bredvid Iohannes Tuscanensis, som satt till hans högra sida, och befallde Ansigisus att gå förbi alla som vigts före honom och sätta sig på samma stol, medan ärkebiskopen av Reims inför allas öron protesterade att detta stred mot de heliga reglerna. Kejsaren stod likväl fast vid sitt beslut; och när biskoparna bad att de åtminstone skulle få ta en avskrift av det brev som var riktat till dem kunde de inte heller på något sätt utverka detta. Och så upplöstes synoden den dagen. Den 22 juni samlades biskoparna på nytt. Vid denna sammankomst lästes de brev som herr påven hade sänt till lekmännen, och valet av herr kejsaren, som bekräftats av biskoparna och de övriga i det italiska riket, lästes upp, men också de kapitel (capitula) som han hade fastställt i pfalzen i Pavia och befallt att alla skulle bekräfta, och som han också befallde biskoparna på denna sida Alperna att bekräfta. Och så upplöstes synoden den dagen. Den 3 juli samlades biskoparna utan kejsaren, och det fördes tvister om präster från olika stift som överklagade till påvens sändebud (missi). Och så upplöstes synoden den dagen. Den 4 i samma månad samlades biskoparna på nytt; och kejsaren satt i synoden och åhörde sändebuden från sin bror kung Ludvig, Willebertus, ärkebiskop av Köln, och grevarna Adalardus och Meingaudus, genom vilka denne begärde en del av riket efter kejsar Ludvig, son till deras bror Lothar, såsom den tillkom honom genom arv och såsom den hade bekräftats åt honom genom ed. Och Iohannes Tuscanensis läste ett brev som påven Iohannes hade riktat till biskoparna i Ludvigs rike, och han gav en avskrift åt ärkebiskop Willebertus för att han skulle överlämna den åt de förutnämnda biskoparna. Och så upplöstes synoden den dagen. Den 10 juli samlades biskoparna, och omkring nionde timmen kom herr påvens sändebud, Leo, biskop och apokrisiarie (apocrisiarius) och påvens brorson, och Petrus, biskop av Fossombrone, och förde med sig brev till kejsaren och kejsarinnan och påvens hälsningar till biskoparna. Och så upplöstes synoden den dagen. Den 11 juli, när biskoparna samlades, lästes påvens brev om fördömandet av biskop Formosus, nomenklatorn Gregorius och dem som samtyckte med dem, och de gåvor som påven hade sänt framlades för kejsaren, bland vilka de förnämsta var en spira och en gyllene stav. Men också till kejsarinnan sändes gåvor av honom, tyger och armband med ädelstenar. Och så upplöstes synoden den dagen. Den 14 juli samlades biskoparna, och kejsaren sände påvens ställföreträdare för att strängt tillrättavisa ärkebiskoparna och de övriga biskoparna som dagen före inte hade samlats såsom han hade befallt. Men sedan dessa hade gett en kanoniskt rimlig förklaring tystnade tillrättavisningen. Och Iohannes Tuscanensis läste på kejsarens befallning åter brevet om Ansigisus primat, och åter begärdes svar därom av biskoparna. Och var och en av ärkebiskoparna svarade att de ville lyda hans dekret så som deras företrädare enligt reglerna hade lytt hans företrädare. Och deras svar godtogs lättare än det hade gjorts i kejsarens närvaro. Och så lästes åter, efter många tvister om präster från olika stift som överklagade till påvens sändebud, en framställning från Frotarius, ärkebiskop av Bordeaux, att han, eftersom han inte kunde stanna kvar i sin stad på grund av hedningarnas angrepp, skulle få överta metropolen Bourges. Hans begäran biföll biskoparnas enighet inte, och sedan påvens legater hade befallt att biskoparna skulle samlas den 16 juli, kom kejsaren på morgonen omkring nionde timmen, klädd och krönt på grekiskt sätt, ledsagad av påvens legater, [klädda] på romerskt sätt, och av biskoparna, klädda i kyrkliga dräkter, och sedan allt det övriga ordnats på samma sätt som den första dagen, när synoden inleddes. Och liksom förut, sedan antifonen ”Exaudi nos Domine” sjungits med verserna och Gloria efter Kyrie eleison och bönen lästs av biskop Leo, satte sig alla. Och Iohannes Aritinus läste upp en skrift som saknade förnuft och auktoritet. Därefter läste Odo, biskop av Beauvais [osäker tolkning], upp vissa kapitel som hade författats av påvens sändebud och av Ansigisus och samme Odo utan synodens vetskap, sinsemellan oförenliga och utan någon nytta, och därtill saknade de förnuft och auktoritet; och därför återges de inte här. Men åter väcktes frågan om Ansegisus primat, och efter många klagomål som kejsaren och påvens legater framförde mot biskoparna uppnådde Ansigisus därmed lika mycket på synodens sista dag som på dess första. Därefter gick biskop Petrus av Fossombrone och Iohannes Tuscanensis till kejsarens kammare och förde kejsarinnan Richildis, krönt, in i synoden; och när hon ställde sig bredvid kejsaren reste sig alla och stod var och en på sin rangplats. Då började biskop Leo och biskop Iohannes Tuscanensis lovsångerna (laudes), och sedan lovsångerna för herr påven och herr kejsaren och kejsarinnan och de övriga hade fullbordats enligt sedvänjan och bönen lästs av Leo, biskop av Gavinum [osäker tolkning], upplöstes synoden. Därefter gav kejsaren påvens sändebud Leo och Petrus gåvor och sände dem tillbaka till Rom, och med dem biskop Ansigisus [av Sens] och Adalgarius, biskop av Autun. Under tiden döptes några nordmän av abboten och markgreven (marchio) Hugo; de fördes därför till kejsaren och fick gåvor och återvände till sina egna. Och liksom förut, så också efteråt, betedde de sig som nordmän på hedniskt sätt. Och kejsaren bröt den 28 juli upp från Pontigo och kom den 30 till Châlons. Och där stannade han på grund av en kroppslig krämpa till den 13 augusti. Och den 14 augusti kom han till Reims; och därifrån kom han den raka vägen till Silvacum. Och den 28 augusti sände han påvens legater Iohannes och likaså Iohannes och biskop Odo med andra av sina sändebud till sin bror Ludvig och hans söner och till biskoparna och stormännen i hans rike. Medan dessa sändebud var på väg meddelades kejsaren i Carisiacum att den förutnämnde kung Ludvig hade dött i pfalzen Franconofurth den 28 augusti och hade begravts den 29 i samma månad i klostret Sankt Nazarius. Men kejsaren sände sina sändebud till stormännen i det rike som en gång varit hans brors, bröt upp från Carisiacum och kom till godset (villa) Satanacum, med avsikt att bege sig till staden Metz och ta emot biskoparna och stormännen i det rike som en gång varit hans brors, när de kom till honom. Men han ändrade plötsligt sitt beslut, begav sig till Aachen och kom därifrån till Köln, och påvens legater med honom. Men medan alla som drog med honom plundrade utan någon hänsyn till Gud, seglade nordmännen med omkring hundra stora skepp, som våra landsmän kallar bargae, den 16 september in i Seine. När detta hade meddelats kejsaren vid Köln ändrade han därför ingenting i det företag som han hade påbörjat. Men Ludvig, hans brorson, kom med sachsare och thüringar från andra sidan floden Rhen mot honom, och genom sändebud som han sände till sin farbror kejsaren bad han om hans välvilja; den utverkade han inte. Då bad han själv och hans grevar om Herrens barmhärtighet med fastor och litanior, medan de som var med kejsaren hånade dem. Ludvig, kung Ludvigs son, lät tio män underkastas gudsdom (iudicium) med hett vatten och tio med hett järn och tio med kallt vatten inför dem som var med honom, medan alla bad att Gud i denna dom skulle klargöra om han med större rätt borde ha den del av riket som hans fader hade lämnat honom av den del som denne med samtycke och ed hade fått tillsammans med sin bror Karl. Alla dessa befanns oskadda. Då gick Ludvig själv med sina män över Rhen vid borgen (castrum) Andrunacum. När detta hade meddelats kejsaren sände han den havande kejsarinnan Richildis med abboten Hilduvinus och biskop Franco till Haristallium. Men själv drog han på fientligt sätt längs Rhen mot sin brorson och sände sändebud i förväg till honom att han skulle sända några av sina rådgivare för att möta hans rådgivare, och att de skulle förhandla om att sluta fred mellan dem. Ludvig tog ödmjukt och lydigt emot detta och förblev trygg i förvissningen om att han inte skulle angripas med krig förrän denna försäkran var avslutad. Den 7 oktober ordnade kejsaren sina truppavdelningar (scarae), bröt upp om natten och kom, med resta fanor, längs trånga och branta vägar, ja snarare väglösa trakter, i avsikt att plötsligt överfalla sin brorson och dem som var med honom, till trakten av Andrunacum, med män och hästar uttröttade av den svåra och trånga färden och av regnet, som strömmade ned över dem hela natten. Och se, plötsligt meddelades Ludvig och hans män att kejsaren kom på fientligt sätt emot honom med en stark styrka. Men han ställde sig mittemot med dem som han hade hos sig, och när kejsarens kilformationer stormade fram och de gjorde kraftigt motstånd vände kejsarens här ryggen till och kom på flykten över kejsaren. Men också kejsaren själv kom med nöd undan på flykt med få män. Men många som hade kunnat fly blev hindrade, eftersom alla packlaster som tillhörde kejsaren och de andra som var med honom, men också köpmän och sköldförsäljare följde kejsaren och hären och spärrade vägen för de flyende på den trånga vägen. I denna drabbning dödades grevarna Raganarius och Hieronimus och många andra; men på samma slagfält och i den närbelägna skogen tillfångatogs biskop Ottulfus, abboten Gauzlenus, grevarna Aledramnus och Adalardus, Bernardus och Everwinus och flera andra, och Ludvigs här tog alla packlaster och det som köpmännen bar. Och profetens ord uppfylldes, där han säger: ”Du som plundrar, skall inte också du själv bli plundrad?” Allt som plundrarna som var med kejsaren hade, men också de själva, blev byte, i så hög grad att de som kunde fly med hjälp av hästar fick behålla sina liv som byte. Men de övriga blev så utplundrade av bönderna (villani) att de svepte in sig i hö och halm för att dölja sina blygdsdelar och flydde nakna; dem ville förföljarna inte döda. Och det blev ett stort nederlag för det plundrande folket. Men när Richildis den 9 oktober hörde om den kejserliga härens och kejsarens egen flykt bröt hon upp från Heristallium; och på flykten födde hon den följande natten vid hanegället på vägen en son, som hennes tjänare efter förlossningen bar framför sig och förde på flykten ända till Antennacum. Kejsaren kom den 9 oktober om kvällen till klostret Sankt Landbertus. Till honom återvände Franco och abboten Hilduvinus från Richildis den 10, och de var med honom till dess han kom efter Richildis till Antennacum. Därifrån begav han sig till Duciacum; därifrån återvände han till Antennacum och utlyste sitt riksmöte i Salmonciacum på femtonde dagen efter Sankt Martins mässa. Ludvig, den forne kung Ludvigs son, återvände från Andrunacum över Sinciacum till Aachen och stannade där i tre dagar, och därifrån kom han för att möta sin bror Karl vid Confluentes. Sedan de samtalat där återvände Karl, sjuk, mot Metz och därifrån till Alamannien, och Ludvig begav sig till andra sidan Rhen. Karloman, deras bror, kom varken till dem eller till sin farbror kejsar Karl, såsom denne hade befallt honom, eftersom han var upptagen av krigföring mot venderna. Kejsar Karl sände Chuonradus och andra stormän till nordmännen som hade kommit in i Seine, för att de på vilket sätt de kunde skulle sluta ett fördrag med dem och rapportera för honom vid det utlysta riksmötet. Herr kejsar Karl kom till sitt riksmöte i Salmontiacum, såsom han hade utlyst, och där tog han emot de män från den del av det rike som en gång varit Lothars, som hans bror Ludvig hade fått gentemot honom, vilka kom till honom efter flykten från Andrunacum, och åt några gav han abbotsdömen (abbatiae) hela såsom de var, åt några skänkte han förläningar (beneficia) ur abbotsdömet Martianae, som han hade delat, och så lät han dem gå från sig. Han ordnade också truppavdelningar som skulle stå i beredskap mot nordmännen längs Seine. Men själv kom han till godset Virzinniacum och insjuknade svårt i lungsäcksinflammation (pleurisis), så att han misströstade om att få leva. Och där firade han Herrens födelse. ## del III, år 877 (MGH s. 134–140) (maskinöversättning) Herrens människoblivandes år 877. Sedan han tillfrisknat kom han över Carisiacum till Compiègne. Medan han uppehöll sig där insjuknade hans son, som hade fötts på vägen innan Richildis kom till Antennacum, och sedan han lyfts ur dopfunten av Boso, sin morbror, och fått namnet Karl, dör han och förs till klostret Sankt Dionysius för att begravas. Men kejsar Karl tillbringade fastan i Compiègne och firade Herrens påsk och tog emot påven (apostolicus) Iohannes sändebud (missi), Petrus, biskop av Fossombrone, och likaså Petrus, biskop av Senigallia; genom dem kallade påven Iohannes honom såväl med ord som med brev till Rom, för att han, såsom han hade lovat, skulle rädda och försvara den heliga romerska kyrkan från hedningarna som anföll den. Den 1 maj kallade han biskoparna i kyrkoprovinsen Reims, men också i andra kyrkoprovinser, samman i Compiègne, och lät samma biskopar med stor prakt, i hans och den apostoliska stolens budbärares närvaro, viga den kyrka som han hade byggt i samma bönehus. Därefter höll han sitt allmänna riksmöte (placitum) den 1 juli, där han genom kapitel (capitula) förordnade hur hans son Ludvig med sina trogna män (fideles) och rikets stormän skulle styra Franciens rike till dess han själv återvände från Rom, och bestämde hur skatten (tributum) skulle uttas av den del av Franciens rike som han hade haft före Lothars död, men också av Burgund, nämligen att det av herrgårdshemmanen (mansi indominicati) skulle tas en solidus, av varje fritt hemman (mansus ingenuilis) fyra denarer av herrens avgift (census dominicus) och fyra av hemmansbrukarens egendom, men av ett ofritt hemman (mansus servilis) två denarer av herrens avgift och två av hemmansbrukarens egendom, och att varje biskop skulle ta av prästerna i sitt stift efter vad var och en förmådde, biskoparna skulle av var och en av prästerna ta högst fem solidi och minst fyra denarer och överlämna det åt kungens sändebud (missi dominici). Men också ur kyrkornas skatter togs det, efter ortens storlek, för att betala samma skatt. Skattens summa var femtusen pund silver efter vikt. Men de, såväl biskoparna som de andra från Neustrien som bor på andra sidan Seine, sörjde för att, varifrån de än kunde, betala skatt åt de nordmän som var på Loire, efter vad som hade ålagts dem av dessa. Men herr kejsar Karl for från Carisiacum till Compiègne och därifrån genom Soissons till staden Reims, och sedan han så fullföljt sin färd genom Châlons och Pontigo och Langres, begav han sig med sin hustru och en mycket stor mängd guld och silver och hästar och andra tillgångar från Francien till Italien. Och när han kom över Jura ända till Urba mötte han biskop Adalgarius, som han i februari månad hade sänt till Rom för att en synod skulle hållas av påven Iohannes; en avskrift av den förde samme Adalgarius till kejsaren som en stor gåva. Men summan av samma synod, efter många och mångfaldiga lovord över kejsaren, är denna: att valet och upphöjelsen till den kejserliga spiran, som firades i Rom föregående år, från då och nu och för all framtid skall förbli fast och beständig; om någon försöker störa eller kränka den, av vilken ordning eller värdighet eller vilket stånd han än må vara, skall han för all tid hållas bunden av bannlysning till dess han gjort bot; de som utför och uppeggar till ett sådant anslag skall, om de är präster, avsättas, men lekmän och munkar skall träffas av ständig bannlysning, så att, eftersom den synod som föregående år hölls därom i Pontigo inte gagnade något vid Andranacum, denna skall äga kraft överallt. Samme Adalgarius meddelade också bland annat kejsaren att påven Iohannes skulle komma honom till mötes i Pavia. Därför sände han i förväg Odacrus, notarie i andra skrivkammaren (secundum scrinium), greve Goiramnus och Pippinus och Heribertus för att sörja för samme påves betjäning. Men själv skyndade han till honom och mötte honom vid staden Vercelli; och sedan han tagit emot honom med den största ära drog de tillsammans ända till Pavia. Där meddelades dem genom en inte osäker underrättelse att Karloman, son till hans bror Ludvig, kom emot dem med en mycket stor mängd krigare. Därför lämnade de Pavia och kom till Tortona, och sedan Richildis av påven Iohannes vigts till kejsarinna tog hon strax till flykten tillbaka med skatten mot Morienna. Men kejsaren stannade en tid tillsammans med påven Iohannes på samma trakter och väntade på stormännen i sitt rike, abboten Hugo, Boso, Bernardus, greve av Auvergne (Arvernicus), och likaså Bernardus, markgreve (markio) av Gothia, som han hade befallt att fara med sig; dessa hade tillsammans med de andra stormännen i riket, utom några få, och biskoparna sammansvurit sig och konspirerat mot honom. Och när han fick veta att de inte skulle komma, och när han själv och påven Iohannes hörde att Karloman närmade sig, tog kejsaren till flykten efter Richildis, och påven Iohannes skyndade hastigt mot Rom. Genom honom sände kejsar Karl till den helige aposteln Petrus en bild av Frälsaren fäst vid korset, förfärdigad av guld av stor vikt och prydd med dyrbara ädelstenar. Men när Karloman genom ett lögnaktigt budskap hörde att kejsaren och påven Iohannes kom emot honom med en mycket stor mängd krigare, tog också han till flykten längs den väg som han hade kommit, och så upplöste Gud enligt sin barmhärtighets sätt detta möte. Men Karl, som angreps av feber, drack ett pulver som hans mycket älskade och betrodde läkare, en jude vid namn Sedechias, hade sänt honom, för att han genom denna dryck skulle befrias från febern; sedan han druckit ett obotligt gift, burits i bärarnas händer och gått över Mons Cinisius och kommit till den plats som kallas Brios, sände han bud efter Richildis, som var i Morienna, att hon skulle komma till honom; så gjorde hon också. Och på elfte dagen efter att han druckit giftet dog han i en mycket usel hydda den 6 oktober. De som var med honom öppnade honom, tog ut inälvorna och fyllde honom med vin och de kryddor de kunde och lade honom i en kista, och började bära honom mot klostret Sankt Dionysius, där han hade begärt att bli begravd. Då de för stanken inte förmådde bära honom lade de honom i en tunna, beckad inuti och utanpå, som de svepte in i hudar; detta gagnade ingenting för att ta bort stanken. Därför kom de med nöd till en munkcell (cella) tillhörande biskopsdömet Lyon, som kallas Nantoadiis, och överlämnade den kroppen med själva tunnan åt jorden. Karloman insjuknade nästan till döds och fördes i bärstol hem, och han låg så i ett år att många misströstade om honom. Sedan Ludvig på godset (villa) Audriaca hade mottagit budet om sin faders död vann han dem han kunde för sig genom att ge dem abbotsdömen (abbatiae) och grevskap (comitatus) och gods efter var och ens begäran. Och han färdades över Carisiacum och Compiègne ända till Vernum för att komma till sin faders begravning i klostret Sankt Dionysius; där hörde han att hans fader var begravd och att rikets stormän, såväl abbotar som grevar, var förbittrade eftersom han hade gett förläningar (honores) åt vissa utan deras samtycke, och att de därför hade sammansvurit sig mot honom, och han vände tillbaka till Compiègne. Men stormännen själva kom med Richildis, under det att de plundrade allt som fanns i deras väg, ända till klostret Avennacum och utlyste sin sammankomst till Mons-Witmari, och därifrån sände de sina sändebud till Ludvig; men också Ludvig sände sina utsända till dem. Och sedan sändebud gått fram och tillbaka mellan dem kom man fram till att Richildis och stormännen själva skulle komma till honom i Compiègne, och de utlyste sin sammankomst till Casnum i Cotia. Richildis kom till Ludvig i Compiègne och förde vid Sankt Andreas mässa till honom det diplom (praeceptum) genom vilket hans fader före sin död hade överlämnat riket åt honom, och det svärd som kallas Sankt Petrus svärd, genom vilket hon skulle investera honom med riket, men också den kungliga klädnaden och kronan och en stav av guld och ädelstenar. Och sedan utsända gått fram och tillbaka mellan Ludvig och rikets stormän och förläningar avtalats åt var och en som de begärde, blev Ludvig den 8 december, med samtycke av alla, såväl biskopar och abbotar som rikets stormän och de övriga som var närvarande, vigd och krönt till kung av Hincmarus, biskop av Reims. Och biskoparna anförtrodde sig själva och sina kyrkor åt honom för tillbörligt försvar och för att de kanoniska privilegierna skulle bevaras åt dem, och de bekände att de efter sitt vetande och förmåga och enligt sitt ämbete skulle vara honom trogna med råd och hjälp; men abbotarna och rikets stormän och de kungliga vasallerna (vassalli) anförtrodde sig åt honom och lovade enligt sedvänjan trohet med ed. När kung Ludvig, kejsar Karls son, kröntes i Compiègne begärde biskoparna detta av honom, såsom här följer: ”Vi begär att ni beviljar oss att ni åt var och en av oss och åt de kyrkor som anförtrotts oss bevarar det kanoniska privilegiet och tillbörlig lag och rätt och ger försvar, enligt det första kapitlet, som herr kejsaren, er fader, senast i Carisiacum, med samtycke av [sina] och era trogna män och den apostoliska stolens legater, genom Gozlenus uppläsning kungjorde skulle hållas av honom och av er, såsom en kung i sitt rike rättvist bör ge varje biskop och den kyrka som anförtrotts honom.” Men Ludvig själv gav dessa biskopar ett sådant löfte: ”Jag lovar och beviljar er att jag åt var och en av er och åt de kyrkor som anförtrotts er skall bevara det kanoniska privilegiet och tillbörlig lag och rätt, och ge försvar så mycket jag kan, med Herrens hjälp, enligt det första kapitlet, som herr kejsaren, min fader, senast i Carisiacum, med samtycke av hans och våra trogna män och den apostoliska stolens legater, genom Gozlenus uppläsning kungjorde att han skulle hålla, såsom en kung i sitt rike är skyldig att ge varje biskop och den kyrka som anförtrotts honom.” Detta är det kapitel som här åberopas: ”Angående också Guds och de heliga kyrkornas ära och dyrkan, vilka genom Guds försorg står under vårt styres herravälde och beskydd, beslutar vi med Herrens förmedling att de, såsom de på vår salig ihågkomne herr faders tid blev vårdade och ärade och förökade med egendom, och de som genom vår frikostighet har ärats och berikats, framdeles skall bevaras i sin helhet, och att prästerna och Guds tjänare skall behålla den kyrkliga kraften och tillbörliga privilegier enligt vördnadsvärd myndighet, och att furstemakten och de framstående männens drift och statens (res publica) förvaltare i allt förnuftigt och rättvist skall bistå dem, så att de kan utöva sitt ämbete på tillbörligt sätt; och att vår son med Guds hjälp likaså skall bevara det ovan sagda.” Biskop Ansigisus och de andra biskoparnas överantvardande (commendatio), vilka var närvarande i Compiègne när de välsignade Ludvig, kejsar Karls son: ”Jag anförtror mig själv och den kyrka som anförtrotts mig åt er för att tillbörlig lag och rätt skall bevaras och försvar ges, såsom en kung bör bevara och ge en biskop och hans kyrka genom rättvis dom.” Deras bekännelse (professio): ”Jag N.N. bekänner så: Från denna dag och framdeles skall jag vara denne min herre (senior) och kung Ludvig, Karls och Hyrmentrudis son, trogen och en hjälpare med hjälp och råd, efter mitt vetande och förmåga och mitt ämbete, såsom en biskop med rätta är skyldig sin herre, i min tro och mitt prästadöme.” Men på biskoparnas ovan skrivna begäran bekände kung Ludvig för biskoparna det som följer, och denna skrift om beviljandet gav han dem med egen hand i Compiègne i Herrens människoblivandes år 877, den 30 november: ”Denne Ludvigs, Karls sons, bekännelse. Jag Ludvig, genom Herren vår Guds barmhärtighet och folkets val insatt som kung, lovar med Guds kyrka som vittne åt alla ordnar, nämligen biskopar, präster, munkar, kaniker och nunnor, att jag från denna tid och framgent fullständigt skall hålla de regler för dem som fäderna skrivit ned och som stärkts genom apostoliska vittnesbörd. Jag lovar också att jag skall hålla lagar och stadgar för det folk som genom Guds barmhärtighet anförtros mig att styra, efter våra trogna mäns gemensamma råd, i enlighet med vad mina företrädare, kejsare och kungar, har infört i akterna och beslutat skall hållas och iakttas helt okränkt. Jag Ludvig har alltså, av kärlek till rättrådighet och rättvisa, läst igenom detta mitt frivilliga löfte och bekräftat det med egen hand.” ## del III, år 878 (MGH s. 140–147) (maskinöversättning) År 878. Kung Ludvig firade Herrens födelse vid Soissons i Sankt Medardus kloster, och därifrån begav han sig till villa Audriaca, och Herrens påsk firade han i Sankt Dionysius kloster. Och på inrådan av Hugo, abbot och markgreve (markio), drog han över Seine, dels för att hjälpa Hugo mot nordmännen, dels därför att Gozfridus söner hade bemäktigat sig borgen och länen (honores) som tillhört sonen till Odo, en gång greve, och därför att Imino, bror till markgreven Bernardus, som hade tillskansat sig staden Évreux, utövade många plundringar runtomkring i de trakterna och dessutom djärvdes plundra Eiricus på nordmännens vis. Och när Ludvig kom till Tours, blev han sjuk så att man misströstade om hans liv. Men då han genom Herrens barmhärtighet något tillfrisknat, kom, genom några av hans rådgivares och Gozfridus vänners bemödanden, samme Gozfridus till honom och förde med sig sina söner, på det villkoret att de skulle återlämna borgen och länen som de hade bemäktigat sig till kung Ludvig och därefter inneha dem genom hans förläning. Då förde Gozfridus en del av bretonerna över till trohet mot kungen; men till sist gjorde de själva som bretoner gör. Påven Johannes, som var vred på grevarna Landbertus och Adalbertus, därför att de hade plundrat hans gods och hans stad, bannlyste dem fruktansvärt, lämnade Rom och landsteg sjövägen i Arles på den heliga pingstdagen, och han sände sina sändebud till greve Boso och kom med hans hjälp ända till Lyon, och därifrån sände han sina sändebud till kung Ludvig i Tours och bad att denne skulle komma honom till mötes där det passade honom. Men Ludvig sände några biskopar honom till mötes och bad att han skulle komma till Troyes, och där lät han biskoparna i detta rike ge honom underhåll. Och eftersom han på grund av sin sjukdom inte kunde förut, kom han till honom i Troyes den 1 september. Under tiden höll påven Johannes en allmän synod med biskoparna från de galliska och belgiska provinserna och lät på synoden läsa upp hur han i Rom hade bannlyst Landbertus och Adalbertus, liksom också Formosus och nomenclatorn (nomencolator) Gregorius, och deras medbrottslingar, och begärde biskoparnas samtycke till samma bannlysning. Därför bad de biskopar som var närvarande att han, liksom han själv hade låtit den bannlysning han utfärdat läsas upp på synoden genom uppläsning av en skrift, också skulle medge dem att de framförde sitt samtycke genom en skrift; och då påven Johannes medgav att så skulle ske, överlämnade biskoparna dagen därpå på synoden den skrivelse till påven som följer här: Allraheligaste och vördnadsvärdaste herre, fädernas fader Johannes, påve i den katolska och apostoliska kyrkan, nämligen den heliga romerska förstasätet. Vi, tjänare och lärjungar till er myndighet, biskoparna i Gallien och Belgien, lider med er i det som onda människor och djävulens tjänare har begått mot vår heliga moder och alla kyrkors lärarinna, då de har lagt sår till era smärtors sår, och vi sörjer med er och delar er smärta, och den dom av er myndighet som ni i kraft av den salige Petrus och det apostoliska sätets privilegium har avkunnat över dem och deras medbrottslingar, enligt de heliga kanones som är författade genom Guds ande och helgade genom hela världens vördnad och enligt dekreten från påvarna i samma heliga romerska säte, era företrädare, den följer vi med vår vilja, vår röst och vår enighet och genom den helige Andes myndighet, genom vars nåd vi är vigda i biskopsståndet, och vi förföljer dem och dräper dem med Andens svärd, som är Guds ord. Nämligen: dem som ni, som vi sade ovan, har bannlyst håller vi för bannlysta, dem som ni har kastat ut ur kyrkan kastar vi ut, dem som ni förbannar (anathematizatis) dömer vi vara förbannade, och dem som er myndighet och det apostoliska sätet tar emot, när de gör tillbörlig bot enligt reglerna, skall vi ta emot; men också, liksom vi läser i den heliga historien om den egyptiska plåga som med rätta tillfogades av Gud, att ”det fanns inget hus där det inte låg en död, och det fanns ingen som tröstade den andre, eftersom var och en hade i sitt eget hus något att sörja”, så sörjer också vi i våra kyrkor det som är att sörja; och därför ber vi med all ödmjukhet i sinnet om att få bistånd av er myndighet, och vi begär att ni kungör ett kapitel (capitulum) av er myndighet om hur vi skall förfara mot dem som bemäktigar sig våra kyrkor, så att vi, befästa genom det apostoliska sätets dom, härefter med Herrens hjälp starkare och beslutsammare, vi och våra efterträdare, med en endräktig mening må kunna stå fast mot de förvända rövare och förödare av kyrkliga ägodelar och tillgångar och föraktare av det heliga biskopliga ämbetet, så att de, enligt den framstående predikantens ord och er myndighets kungörelse, överlämnade åt Satan, må bli frälsta till anden på vår Herre Jesu Kristi dag. Den apostoliske Johannes och de övriga biskopars bannlysning, som var närvarande i Troyes, angående dem som bemäktigar sig kyrkans egendom. Angående dem som bemäktigar sig kyrkans egendom, om vilka de heliga kanones, författade genom Guds ande och helgade genom hela världens vördnad, och det apostoliska sätets påvars dekret har fastställt att de skall stå under förbannelse (anathema) tills de gjort bot enligt reglerna, men också angående rövarna, om vilka aposteln, då Kristus talade i honom, vittnar att de inte skall ärva Guds rike, och med vilka han befaller att varje sann kristen inte ens skall äta, så länge de framhärdar i just detta brott, beslutar vi genom Kristi kraft och den helige Andes dom att, om de inte före nästkommande 1 november gör bot enligt reglerna och återställer åt sina kyrkor de ägodelar som varje inkräktare orättmätigt har bemäktigat sig, de skall vara skilda från gemenskapen i Kristi kropp och blod tills den kyrkliga egendomen återställts och bot gjorts. Och föraktarna av det heliga biskopliga ämbetet och av den kyrkliga bannlysningen skall, om de efter att ha förmanats enligt evangeliets och apostlarnas myndighet av de biskopar som saken angår inte besinnar sig och gör bot enligt reglerna, förbli bundna i förbannelsens band tills de gjort bot. Och om de dör medan de framhärdar i just denna förstockelse, skall ingen begrava deras kroppar med hymner och psalmer, och deras minne skall inte hållas vid det heliga altaret bland de döda trogna, eftersom aposteln och evangelisten Johannes säger: ”Det finns synd som leder till döden; för en sådan säger jag inte att man skall be.” Synd som leder till döden är nämligen att framhärda i synd ända till döden. Och de gamla fädernas heliga kanones har, med den helige Andes ingivelse, beslutat om dem som frivilligt tar sitt liv och om dem som straffas för sina brott, att deras kroppar inte skall bäras till begravning med hymner och psalmer. I det vi följer deras dekret beslutar vi genom den helige Andes dom det som vi ovan har sagt om dem som bemäktigar sig och rövar kyrkans egendom och tillgångar, om de inte besinnar sig, så som den salige Gregorius beslutade, då han sade: ”Sådana är inte kristna, och dem förbannar jag och alla katolska biskopar, ja hela den allmänna kyrkan.” Denna skrivelse lät påven Johannes foga till sin bannlysning, och sedan han bekräftat den med egen hand lät han den undertecknas av alla biskoparna på synoden. Därefter lästes på hans befallning på synoden upp kanones från konciliet i Sardica och påven Leos dekret om biskopar som byter säte, och även de afrikanska kanones, att inga förflyttningar av biskopar skall ske, liksom inte heller omdop eller omvigningar, för Frotarius, biskop av Bordeaux, skull, som sades ha gått över från Bordeaux till Poitiers och därifrån till staden Bourges. Och sedan Ludvig hade krönts av påven Johannes den 7 september, bjöd han samme påve till sitt hus och bjöd honom på en överdådig måltid, och han och hans hustru hedrade honom med många gåvor, och han sände honom tillbaka till staden Troyes; men därefter bad han genom sina sändebud samme påve att kröna hans hustru till drottning; men det kunde han inte uppnå. Men biskoparna Frotarius och Adalgarius förde till påven Johannes på biskopsmötet det kungabrev (praeceptum) genom vilket hans fader hade överlämnat riket åt Ludvig och bad å dennes vägnar att han skulle bekräfta detta kungabrev med sitt privilegium. Då framlade påven Johannes en avskrift av ett kungabrev, så att säga utfärdat av kejsar Karl, om att skänka Sankt Dionysius abbotskloster åt den romerska kyrkan; av de flesta trodde man att detta hade sammanställts på råd av de nämnda biskoparna och andra rådgivare till kung Ludvig, för att han skulle kunna ta just detta abbotskloster från Gozlenus liksom med rätta och behålla det för sig själv; och påven Johannes sade att, om kung Ludvig ville att han skulle utfärda ett privilegium över dennes kungabrev, skulle han med sitt kungabrev bekräfta detta sin faders kungabrev. Detta påfund förblev ofullbordat, eftersom det var ränker och inte rätt. Slutligen den 10 i nämnda månad kom kung Ludvig, tvingad av några av stormännens böner, till den apostoliskes bostad, och sedan han talat förtroligt med honom, återvände han tillsammans med honom till biskopsmötet i salen (exedra) intill den apostoliskes bostad. Och efter bannlysningen av Hugo, Lothars son, och Imino och deras medbrottslingar, sade påven Johannes, då några biskopar utövade påtryckningar och kungen samtyckte, att Hedenulfus, som vigts till biskop genom hans myndighet, skulle behålla sitt säte och utöva det biskopliga ämbetet, och att den blinde Hincmarus, om han ville, skulle sjunga mässa och få en del av Laons biskopsstifts egendom. Och när Hedenulfus bad samme påve att han skulle lösa honom från detta säte, och sade att han var sjuk och ville gå i kloster, kunde han inte uppnå det; utan det befalldes honom av påven, med samtycke av kungen och av de biskopar som var Hincmarus anhängare, att han skulle behålla sitt säte och utöva det biskopliga ämbetet. När Hincmarus anhängare hörde att påven Johannes hade sagt att den blinde Hincmarus, om han ville, skulle sjunga mässa, och att kungen samtyckte till att han skulle få en del av Laons biskopsstift, förde biskopar från andra provinser och även metropoliter från andra regioner oväntat, utan påvens befallning, Hincmarus, iklädd prästerliga skrud, inför påven själv; och därifrån förde de honom under sång in i kyrkan och lät honom ge välsignelsens tecken över folket. Och så upplöstes denna synod. Dagen därpå begav sig kung Ludvig, inbjuden av Boso, till dennes hus med några av sina främsta rådgivare; och sedan han blivit bespisad och hedrad av honom, och även av hans hustru, trolovade han Bosos dotter med sin son Karlomann, och med dessa sina rådgivares råd fördelade han markgreven av Gotien Bernardus län genom kammarherren (camerarius) Theodericus och greven av Auvergne Bernardus och genom andra som i hemlighet utsetts. Påven Johannes bröt upp från Troyes och begav sig till Chalon, och därifrån färdades han genom Morienna och drog in i Italien genom passen i Cinisiusberget, ledsagad av Boso och dennes hustru. Kung Ludvig återvände från Troyes till Compiègne, och när han hört rapporten från sina sändebud, som han hade skickat till sin kusin Ludvig för att uppnå fred dem emellan, kom han med några av sina rådgivare ända till Heristallium; och då de den 1 november möttes i Marsna, stadfästes fred på båda sidor mellan dem, och de avtalade ett rådsmöte (placitum) till den heliga Marias rening, för att åter mötas, Ludvig, Karls son, i Gundulfi-villa och Ludvig, Ludvigs son, i närheten av samma ort där det passade honom. Vid själva detta möte enades de, med samtycke av sina trogna män, om att följande skulle iakttas dem emellan: Överenskommelse som har träffats mellan de ärorika kungarna Ludvig, kejsar Karls son, och likaså Ludvig, kung Ludvigs son, på den plats som kallas Furonis, den 1 november, med deras egna och deras gemensamma trogna mäns bifall och samtycke, i Herrens människoblivandes år 878, i elfte indiktionen; varvid kung Ludvig, Karls son, sade: Så som Lothars rike delades mellan min fader Karl och er fader Ludvig, så vill vi att det skall bestå. Och om någon av våra trogna män av den anledningen har tillägnat sig något av sin likes rike, skall han på vår befallning lämna det. Men angående det rike som kejsar Ludvig hade i Italien, eftersom ännu ingen delning av det har gjorts, skall den som nu innehar det inneha det, tills vi, om Herren vill, åter kommer samman med våra gemensamma trogna män och finner och fastställer vad som i detta avseende synes oss bättre och rättvisare. Men angående Italiens rike, eftersom det nu inte kan finnas någon uppgörelse, skall alla veta att vi både har gjort anspråk på och gör anspråk på och med Herrens hjälp skall göra anspråk på vår del av detta rike. Följande fastställdes nästföljande dag: Kap. 1. Att, eftersom vår vänskaps och förenings fasthet nu, av vissa hindrande orsaker, inte har kunnat komma till stånd, skall fram till det rådsmöte där vi har fastställt att vi skall mötas en sådan vänskap med Herrens hjälp bestå mellan oss, av rent hjärta och gott samvete och oskrymtad tro, att ingen skall åtrå eller i hemlighet stämpla mot sin likes liv, rike eller trogna män eller något som hör till rikets välfärd, framgång och ära. Kap. 2. Att, om hedningar eller falska kristna reser sig i någon av våras rike, var och en uppriktigt skall hjälpa sin like, varhelst det är nödvändigt för honom och han själv skäligen förmår, antingen personligen eller genom sina trogna män, både med råd och dåd, så gott han kan. Kap. 3. Att, om jag överlever er, jag skall hjälpa er son Ludvig, som ännu är liten, och era andra söner som Herren må skänka er, med råd och dåd, så gott jag kan, så att de i lugn kan inneha det fäderneriket med ärftlig rätt. Men om ni överlever mig, ber jag att ni likaledes skall hjälpa mina söner Ludvig och Karlomann och de andra som den gudomliga godheten må vilja skänka mig, med råd och dåd, så gott ni kan, så att de i lugn kan inneha det fäderneriket. Kap. 4. Att, om några örontasslare och förtalare, och sådana som avundas vår fred och inte tål att riket är i lugn, vill så träta, strid och oenighet mellan oss, ingen av oss skall ta emot detta eller gärna godta det, såvida inte den som framför det vill föra det till prövning inför oss båda och våra gemensamma trogna män. Men om han inte vill det, skall han inte ha någon gemenskap med någon av oss, utan vi skall alla gemensamt stöta bort honom såsom en lögnare och förfalskare och en som vill så oenighet mellan bröder, så att ingen härefter vågar bära fram sådana lögner till våra öron. Kap. 5. Att vi gemensamt, så snart vi kan, skall sända våra sändebud till de ärorika kungarna Karlomann och Karl, som skall inbjuda dem till det rådsmöte som vi har fastställt till den 6 februari och bönfalla dem att de inte på något sätt dröjer med att komma; och om de vill komma så som vi önskar, skall vi gemensamt, med Herrens medverkan, förena oss till Guds vilja och den heliga kyrkans räddning och vår gemensamma ära och till framgång och räddning för hela det kristna folk som anförtrotts oss, så att vi härefter är ett i honom som är en och vill ett, och att vi enligt aposteln alla säger och gör detsamma, och att det inte finns några söndringar bland oss. Kap. 6. Men om de, kallade och inbjudna genom vår bön, eller deras sändebud dröjer med att komma till det nämnda rådsmötet, skall vi, i enlighet med vad vi har fastställt, inte på något sätt underlåta att komma dit och förena oss enligt Guds vilja, såvida inte en sådan oundviklig nödvändighet inträffar att det inte på något sätt kan ske. Och om detta inträffar, skall var och en i tid låta sin like få veta det; och därför skall vår vänskap varken minskas eller förändras, tills den, om Herren vill, i lämplig tid fullständigt bekräftas. Kap. 7. Att kyrkornas egendomar, i vems rike huvudsätet än ligger, såväl biskopsdömenas som abbotsklostrens, skall innehas av dessa kyrkors föreståndare utan någon invändning; och om något ont där har gjorts av någon, skall den i vars rike dessa egendomar ligger låta skipa rätt därom enligt lag. Kap. 8. Och eftersom rikets fred och lugn brukar störas av kringdrivande och vanvördiga människor med tyrannisk sedvänja, vill vi att, till vem av oss en sådan än kommer, för att kunna undfly att stå till svars och undgå rättvisa för det han har gjort, ingen av oss skall ta emot eller behålla honom för något annat ändamål än att han förs till rätt prövning och tillbörlig gottgörelse. Och om han undflyr rätt prövning, skall vi alla gemensamt, i vars rike han än kommer, förfölja honom, tills han antingen förs till prövning eller drivs ut ur riket eller förintas. Kap. 9. Vi vill att de som med rätta har förlorat sin egendom i vårt rike skall dömas så som det fastställdes på våra företrädares tid; men de som säger att de orättmätigt har förlorat sin egendom skall komma inför oss, och så som är rätt skall det dömas för dem, och de skall återfå sitt. Sedan detta sagts, återvände Ludvig, Ludvigs son, till sitt; och Ludvig, Karls son, som kom genom Arduenna, ## del III, år 879 (MGH s. 147–151) (maskinöversättning) I Herrens människoblivandes år 879 firade han Herrens födelse i Longlarium. Och sedan han en tid uppehållit sig i Arduenna och färdats därifrån, kom han omkring den heliga Marias rening till Pontigo; då han ville bege sig till trakten av Autun för att kuva markgreven (markio) Bernardus uppror, drog han ända till Troyes. Men eftersom han, då hans sjukdom förvärrades – det sades nämligen att han var förgiftad –, inte kunde färdas längre, anförtrodde han särskilt sin son och namne Ludvig åt greven av Auvergne Bernardus vård, och han sände abboten Hugo och Boso och den nämnde Bernardus med hans son, och även Theodericus med hans följeslagare, till Autun, för att de skulle utkräva just detta grevskap (comitatus) åt Theodericus, åt vilken han tidigare hade givit det. Själv kom han med stor möda genom klostret Iodrum till Compiègne, och då han kände att han inte kunde undgå döden, sände han genom Odo, biskop av Beauvais, och greve Albuinus kronan och svärdet och den övriga kungliga utrustningen till sin son Ludvig och befallde dem som var hos honom att låta smörja och kröna honom till kung. Själv dog han den 10 april på långfredagen, redan på kvällen; och dagen därpå, nämligen på den heliga påskens vigilia, begravdes han i den heliga Marias kyrka. Men när Odo och Albuinus hörde att han var död, gav de det som de hade burit med sig åt kammarherren (camerarius) Theodericus och återvände i all hast. Men de som var hos kungens son befallde, när de hört om detta barns faders död, de stormän som var i de trakterna att samlas i Meaux för att möta dem och där överlägga om vad de härefter borde göra. Mellan Boso och Theodericus kom man, genom abboten Hugos medling, överens om att Boso skulle ha grevskapet Autun och att Theodericus i utbyte skulle få de abbotskloster som Boso hade haft i dessa trakter. Abboten Gozlenus slutligen, som mindes de försåt och oförrätter som han under föregående tid hade lidit av sina motståndare, och som litade till den förtrogenhet som han hade vunnit med Ludvig, kung av Germanien, och med dennes hustru och med det landets stormän, när han hade tagits till fånga i striden vid Andrunacum och förts över Rhen, började tänka på hur han skulle ge sina motståndare lika för lika, och han förledde Chuonradus, greve av Paris, med falska förhoppningar om överlägsen makt och redogjorde för vissa listiga planer om hur detta skulle kunna genomföras, och förenade honom med sig. Men innan de som var hos kungens son kom till det avtalade rådsmötet (placitum) i Meaux, skyndade de sig att kalla så många biskopar och abbotar och mäktiga män som de kunde till ett möte där Thara flyter ut i Isara, under förevändning att de, eftersom kungen var död, enhälligt skulle överlägga om rikets fred och nytta. Och dem som samlades övertalade de att kalla Ludvig, kung av Germanien, till detta rike, och att de genom hans frikostighet utan något tvivel skulle få de län (honores) som de hittills inte hade kunnat få. Och de sände sina budbärare till den nämnde Ludvig och hans hustru och bad att de skulle skynda sig att komma ända till Metz, och att de dit skulle kunna föra till honom alla biskopar och abbotar och stormän i detta rike. Och så kom de, under det att de förövade många plundringar och rov genom Silvacum och längs Axona, ända till Verdun. Men när Ludvig kom till Metz, sände de åter budbärare till honom och begärde att han skulle komma ända till Verdun, för att de lättare skulle kunna föra detta rikes folk till honom. Men när Ludvig kom ända till Verdun, förövade hans här så mycket ont i all slags ondska att deras ogärningar tycktes överträffa hedningarnas. Men när Hugo och Boso och Theodericus och deras följeslagare hörde vad Gozlenus och Chuonradus med sina medbrottslingar stämplade, sände de Vultarius, biskop av Orléans, och grevarna Goiramnus och Ansgerus till Ludvig i Verdun, för att erbjuda honom den del av Lothar den yngres rike som Karl hade fått mot sin bror Ludvig, denne Ludvigs fader, på det villkoret att han, sedan han fått denna del av riket, skulle återvända till sitt rike och samtycka till att det som Ludvig hade haft kvar av sin fader Karls rike tillföll dennes söner. Men Ludvig och hans män godtog ett sådant erbjudande och stötte med vanära bort Gozlenus och Chuonradus och deras medbrottslingar; och sedan Ludvig hade tagit emot den del av riket som erbjöds honom, återvände han till sin pfalz Frankfurt. Men när hans hustru hörde detta, tog hon det mycket illa och sade att han, om hon hade kommit med honom, skulle ha fått hela detta rike. Men Gozlenus och Chuonradus, som var i trångmål, tog sin tillflykt till drottningen själv och klagade över hur de hade blivit bedragna; och sedan de fått sändebud som skulle stärka dem å Ludvigs vägnar, och även andra så att säga som gisslan, återvände de, förövande rov och plundringar varhelst de kunde komma, och meddelade sina följeslagare att Ludvig så snart som möjligt skulle komma med en stor här, eftersom han för tillfället inte kunde komma, därför att det hade meddelats honom genom en säker rapport att hans bror Karlomann hade drabbats av slag och redan var döden nära och att hans son med en frilla, vid namn Arnulfus, hade bemäktigat sig en del av hans rike, och att han därför skyndsamt skulle bege sig till den delen; och så gjorde han också. Och sedan oroligheterna i de trakterna stillats så gott det gick, återvände han till sin hustru. Men när abboten Hugo och de övriga stormännen, som var verksamma hos sin forne herre Ludvigs söner, nämligen Ludvig och Karlomann, hörde att Ludvig med sin hustru skulle komma till dessa trakter, sände de några biskopar, Ansegisus och andra, till klostret Ferrariae, och där lät de smörja och kröna dem till kungar. Under tiden övertalade Boso, på inrådan av sin hustru, som sade att hon inte ville leva om hon, som var dotter till kejsaren av Italien och hade varit trolovad med kejsaren av Grekland, inte gjorde sin make till kung, biskoparna i de trakterna, som dels tvingades genom hot, dels lockades genom girighet för abbotskloster och gods (villae) som utlovades dem och sedan gavs, att smörja och kröna honom till kung. Även Hugo, son till Lothar den yngre med Waldrada, samlade en mängd rövare och försökte inkräkta sin faders rike. Karl, son till den forne kungen av Germanien Ludvig, drog till Langobardiet och tillvann sig detta rike. Med honom begav sig Ludvig och Karlomann till samtal vid Urba, innan han gick över Mons Iovis. Och när han gick till Langobardiet och de själva hade återvänt från samma färd, meddelades det dem att de nordmän som var vid Loire plundrade dessa länder till lands; och de bröt genast upp mot de trakterna, och när de fann dem på den helige Andreas mässdag, dödade de många av dem och dränkte ännu fler i floden Vencenna, och frankernas här återvände, då Gud så ville, oskadd med segern. I det människoblivna Ordets år 880 begav sig Ludvig, kung av Germanien, tillsammans med sin hustru från Aachen till dessa trakter och kom ända till Duziacum; där kom Gozlenus och Chuonradus honom till mötes, sedan mycket många av deras medbrottslingar redan dragit sig ur deras gemenskap. Och därifrån kom Ludvig och hans hustru till Attiniacum och därifrån till Ercuriacum och så ända till Ribodi-mons. Och när de såg att Gozlenus och Chuonradus inte kunde uppfylla det de hade lovat honom, och att han själv och hans hustru inte kunde uppnå det som de hade hoppats på, slöt de vänskapsavtal med Ludvigs söner och avtalade ett rådsmöte i den kommande juni månad i Gundulfi-villa, och återvände till sitt hemland. Och då Ludvig på vägen träffade på nordmän, dödade hans här med Herrens hjälp en stor del av dem, men i Sachsen led han stor förlust av sina trogna män genom nordmännen. Men den forne kungen Ludvigs söner återvände till staden Amiens, och så som deras trogna män fann det gott, delade de fäderneriket mellan sig, det vill säga att Ludvig skulle ha det som återstod av Francia av det fäderneriket, och även Niustria med dess marker, och Karlomann skulle ha Burgund och Aquitanien med deras marker, och att var och en av stormännen skulle anförtro sig åt den i vars del de enligt överenskommelsen hade sina län. När de därifrån återvände till Compiègne, firade de där Herrens påsk, och därefter kom de genom städerna Reims och Châlons till det avtalade rådsmötet i mitten av juni i Gundulfi-villa för att möta sina kusiner. Till detta rådsmöte kunde Ludvig, som hölls tillbaka av sjukdom, inte komma, utan han sände sina sändebud i sitt ställe. Men Karl kom dit, då han återvände från Langobardiet. Vid detta rådsmöte beslöts med gemensamt samtycke att kungarna själva, den forne Ludvigs söner, skulle återvända till Attiniacum med Ludvigs, kung av Germanien, truppstyrka (scara) och angripa Hugo, son till Lothar den yngre. När de kom dit, angrep de, eftersom de inte fann Hugo, hans svåger Teutbaldus i strid, och sedan många dödats drev de honom på flykten. Och därifrån drog de nämnda kungarna med en här ur sina riken tillsammans med den nämnda truppstyrkan från Ludvig, den nämnde kungen av Germanien, sedan de utsett män som skulle bevaka deras rike mot de nordmän som uppehöll sig i Gent, under juli månad från staden Troyes till Burgund mot Boso, då kung Karl skulle komma dit med sin här. På denna färd drev de ut Bosos män ur borgen Matiscanum, intog själva borgen och gav den tillsammans med grevskapet åt Bernardus med tillnamnet Planto-pilosa; och Karl, Ludvig och Karlomann drog tillsammans för att belägra Vienne, i vilken Boso lämnade sin hustru med dottern och en stor del av sina män och tog till flykten till vissa berg. Men Karl, som hade lovat att han tillsammans med sina kusiner skulle belägra Vienne, drog sig, så snart vissa eder hade avlagts dem emellan på båda sidor, tillbaka från själva belägringen och drog till Italien. Och när han därifrån kom till Rom, uppnådde han att bli vigd till kejsare av påven Johannes på Herrens födelsedag. ## del III, år 881 (MGH s. 152) (maskinöversättning) I Herrens människoblivandes år 881, medan Karlomann stannade kvar med sina män mot Bosos uppror, återvände Ludvig, hans bror, till sin del av riket mot nordmännen. Dessa, som ödelade allt på sin väg, hade intagit klostret Corbeia och staden Amiens och andra heliga platser; sedan en inte ringa del av dem hade dödats och de övriga drivits på flykten, tog också Ludvig själv tillsammans med sina män till flykten bakåt, utan att någon förföljde dem, varigenom en gudomlig dom uppenbarade att det som hade gjorts av nordmännen [osäker tolkning] inte hade utförts genom mänsklig utan genom gudomlig kraft. Ty när nordmännen åter drog tillbaka till hans del av riket, drog samme Ludvig med dem han kunde emot dem och byggde, på uppmaning av några av sina rådgivare, en borg av trävirke på den plats som kallas Stromus; detta blev snarare till skydd för hedningarna än till hjälp för de kristna, eftersom kung Ludvig själv inte kunde finna någon åt vilken han kunde anförtro denna borg att bevaka. Och när han återvände därifrån, ## del III, år 882 (MGH s. 152–154) (maskinöversättning) i Herrens människoblivandes år 882 firade han Herrens födelse, och även den heliga påsken, i Compiègne. Där meddelades att hans kusin Ludvig, son till Ludvig, kung av Germanien, som levde utan nytta för sig själv och för kyrkan och riket, hade dukat under för döden. Och stormännen från den del av riket som hade givits åt denne Ludvig som arrende (in locarium) kom och ville anförtro sig åt honom, för att han skulle tillerkänna dem det som deras fäder och farfäder hade haft. Men på sina stormäns råd tog han, på grund av de eder som hade avlagts mellan honom och Karl, inte emot dem som sina män, utan han ställde upp en krigisk truppstyrka (scara), som han satte greve Theodericus över, liksom till hjälp för dem mot nordmännen. Och själv drog han över Seine ända till Tours, som om han skulle ta emot bretonernas furstar och strida mot nordmännen. Där blev han sjuk till kroppen, och sedan han i bärstol burits ända till Sankt Dionysius kloster, dog han där i augusti månad och begravdes. Men rikets stormän sände en snabb budbärare till Karlomann och bad att han, sedan han lämnat kvar män som skulle belägra Vienne och stå emot Bosos uppror, själv skulle skynda sig att komma till dem så snart som möjligt, eftersom de själva var rustade till krig för att möta nordmännen, som redan hade bränt städerna Köln och Trier med de kloster som låg intill dem, och hade lagt under sitt välde Sankt Landbertus kloster i Leudica och klostren i Proniae och Indae, även pfalzen i Aachen och alla kloster i stiften, nämligen Tongerens, Arras och Cambrais, och en del av Reims stift, och delvis bränt dem tillsammans med borgen Mosomagum, och hade dödat Wala, biskop av Metz, som mot den heliga auktoriteten och det biskopliga ämbetet bar vapen och stred, och drivit hans följeslagare på flykten. Själva var de beredda att ta emot honom och anförtro sig åt honom; och så gjorde de också. Men medan han befann sig i denna krigsberedskap, meddelades det honom i september månad genom en säker budbärare att Richardus, Bosos egen bror, sedan Vienne intagits, hade fört Bosos hustru och hennes dotter till sitt grevskap Autun. Men också Astingus och hans medbrottslingar, nordmännen, hade gett sig av från Loire och begett sig till kusttrakterna. Men Karl, kejsare till namnet, kom mot nordmännen med en stor här ända till deras befästning. När han kom dit, sjönk hans mod, och genom en uppgörelse (placitamento) uppnådde han genom vissa personers förmedling att Gotafridus med sina män skulle ta emot dopet och få Frisland och de andra län (honores) som Roricus hade haft. Även åt Sigefridus och Vurmo och deras medbrottslingar gav han många tusen i silver och guld, som han hade tagit ur Sankt Stefans i Metz och andra heliga platsers skattkammare, och han tillät dem att stanna kvar för att ödelägga hans eget rikes och hans kusins del, så som de tidigare hade gjort. Men åt Hugo, son till Lothar den yngre, överlät han att förbruka de kyrkliga tillgångarna i Metz biskopsstift, som de heliga kanones föreskriver skall förvaras åt den blivande biskopen. Och Engilberga, hustru till Ludvig, kung av Italien, som kejsaren hade fört över till Alemannien, sände han tillbaka till påven Johannes i Rom genom Leudoardus, biskop av Vercelli, så som påven hade begärt; och så drog han sig undan från nordmännen mot Worms, för att hålla sitt rådsmöte (placitum) den 1 november. Till detta rådsmöte begav sig abboten Hugo, sedan han tagit med sig några följeslagare, för att begära den del av riket som hans bror Ludvig hade fått som arrende, att han skulle återställa den åt Karlomann, så som Karl själv en gång hade lovat. Därom uppnådde han ingenting säkert; men hans frånvaro i detta rike vållade mycket stor skada, eftersom Karlomann inte hade något varmed han kunde stå emot nordmännen, då några av rikets stormän drog sig undan från att hjälpa honom. Därför kom de ända till trakten kring borgen Laon och plundrade och brände det som fanns runt omkring själva borgen, och planerade att komma till Reims och, sedan de därifrån dragit genom Soissons och Noyon, återvända för att inta den nämnda borgen och lägga riket under sig. När biskop Hincmarus hörde detta som säkert, han vars män från Reims biskopsstifts område var hos Karlomann, kom han med nöd och näppe om natten, med den helige Remigius kropp och Reims kyrkas skrudar och prydnader, buren i bärstol så som hans kroppsliga svaghet krävde, medan kanikerna och munkarna och nunnorna skingrades hit och dit, över Marne till ett gods (villa) som kallas Sparnacus, sedan han med nöd och näppe kommit undan på flykt. Men en truppstyrka av nordmännen, som hann före deras huvudstyrka, kom ända till Reims port. Dessa plundrade det som de fann utanför staden och brände några små gårdar; men staden, som varken mur eller mänsklig hand försvarade, försvarade Guds makt och de heligas förtjänster så att de inte gick in i den. Men när Karlomann hörde om nordmännens anfall, angrep han dem med dem han kunde, och sedan en stor del av dem som förde bytet dödats, och en del dränkts i Axona, tog han ifrån dem bytet, framför allt av dem som hade gått mot Reims, när de ville återvända till sina följeslagare. Men den större och starkare delen av nordmännen stängde in sig i ett gods som kallas Avallis, där de som var hos Karlomann inte kunde angripa dem utan fara för sig själva. Därför drog de sig mot kvällen steg för steg tillbaka och slog sig ned i de närliggande godsen. Men nordmännen gav sig, så snart månen lyste för dem, ut från själva godset och återvände den väg som de hade kommit.