# Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum > **Ogranskad:** Översättningen är gjord av en språkmodell och är ogranskad. Den får inte citeras som översättning; hänvisa till originalet. - **Verk:** Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (verk:adam_av_bremen) - **Upphov:** Adam av Bremen - **Datering:** 1073/1081 - **Källsamling:** Monumenta Germaniae Historica, openMGH - **Utgåva:** Svensk översättning gjord av språkmodell (Claude) från latinet. Ogranskad; citera originalet eller en tryckt översättning. - **Språk:** swe - **Typ:** maskinoversattning - **Licens:** CC BY 4.0 (MGH/BSB); texten public domain ## prolog (MGH s. 1–4) (maskinöversättning) Till den saligaste fadern och av himlen utvalde ärkebiskopen (archiepiscopus) av Hamburg, Liemar: A., den ringaste kaniken (canonicus) vid den heliga kyrkan i Bremen, en liten gåva av hel tillgivenhet. När jag nyligen av er företrädare upptogs i er hjords antal, evangeliske herde, lade jag mig vinn om att inte som nykomling och främling visa mig otacksam för en så stor gåvas välgärning. Så snart jag alltså med ögon och öron förnam att er kyrka, alltför försvagad i sitt gamla ärofulla privilegium, behövde många byggande händer, funderade jag länge på genom vilket minnesmärke av vår möda jag skulle kunna hjälpa den moder vars krafter var uttömda. Och se, då jag då och då läste eller hörde om de många gärningar som utförts av era företrädare, föreföll de mig värda att berättas, dels för sin storhets skull, dels på grund av denna kyrkas nöd. Men eftersom minnet av händelserna är fördolt och stiftets biskopars historia inte har nedtecknats, kanske någon skulle säga att de antingen inte gjorde något minnesvärt under sina dagar, eller, om de hade gjort något, att de saknat omsorgsfulla skribenter som kunde överlämna det åt eftervärlden. Övertygad av denna nödvändighet gav jag mig i kast med att skriva om raden av biskopar (praesules) i Bremen eller Hamburg, i tron att det inte var främmande för min tillgivenhets plikt eller för er beskickningsuppgifts (legatio) sak om jag, som är kyrkans son, går igenom gärningarna hos de heligaste fäderna genom vilka kyrkan upphöjts och kristendomen utbretts bland hedningarna. För denna förvisso mycket svåra och för mina krafter övermäktiga börda ber jag om så mycket större överseende, som jag, nästan utan att följa spåren efter någon som gått före mig, inte fruktade att trevande liksom i mörker ge mig in på en okänd väg, då jag hellre valde att i Herrens vingård bära dagens tunga och hetta än att stå sysslolös utanför vingården. Åt din prövning, heligaste biskop, anförtror jag alltså djärvt det påbörjade, och jag åkallar dig som domare och tillika försvarare, väl vetande att ingenting värdigt kan frambäras åt dig med din vishet, du som efter att ha genomlöpt den världsliga klokhetens bana nu med större ära har stigit upp till studiet av den gudomliga filosofin, föraktande det jordiska och betraktande endast det himmelska. Och fastän du lätt överträffar många i lärdom och sanning, det vill säga i herdens ord och föredöme, är ödmjukheten främst bland dina dygder; den gör dig tillgänglig för alla och har också gett mig den tillförsikt varmed jag stammande vågar tala med filosofen och synas som Saul bland profeterna. Jag vet dock att det, som brukar ske i de yttersta tiderna, inte kommer att saknas motståndare som säger att detta är påhittat och falskt, liksom Scipios drömmar som uttänktes av Tullius; må de också säga, om de vill, att det har gått ut genom Maros elfenbensport. Vårt syfte är inte att behaga alla, utan dig, fader, och din kyrka. Det är nämligen ytterst svårt att behaga de avundsjuka. Och eftersom avundsmännens ondska tvingar därtill, bekänner jag för dig från vilka ängar jag har plockat blommorna till denna krans, för att inte sägas ha fångat lögn under sken av sanning. Av det jag skriver har jag alltså samlat en del ur spridda lappar, mycket har jag lånat ur romarnas historieverk och privilegier, och nästan allt det övriga har jag lärt genom muntlig tradition från äldre män som känner till saken, med sanningen som vittne på att ingenting profeteras ur mitt eget hjärta och ingenting fastställs obetänksamt; utan allt som jag kommer att framlägga skall jag styrka med säkra vittnesbörd, så att, om man inte tror mig, man åtminstone sätter tilltro till auktoriteten. I detta verk och sådana djärva försök må alla veta att jag varken önskar bli prisad som historieskrivare eller fruktar att klandras som lögnare; utan det som jag inte förmådde göra väl har jag lämnat som stoff åt andra att skriva bättre om. Med början från den helige Willehads ankomst, när hela Sachsen både underkuvats av frankernas vapen och överlämnats åt gudstjänsten, sätter jag alltså slutmålet för den lilla boken vid ditt välsignade tillträde, och jag bönfaller samtidigt den allsmäktige Gudens barmhärtighet att han, som har insatt dig till herde för sitt länge vilsefarande och plågade folk, också måtte bevilja att det som är fördärvat bland oss genom ditt verk och under dina dagar blir rättat och, rättat, för evigt bevarat. Därtill må Jesus Kristus, vår Herre, vars rike inte har något slut i evigheternas evigheter, förläna att det som dina företrädare länge sedan kraftfullt påbörjat i hedningarnas omvändelse snart fullbordas av dig, som innehar det ärftliga predikouppdraget (legatio) över hela nordens vidd. [Amen]. ## bok I, kap. 1 (MGH s. 4–5) (maskinöversättning) I. Då vi skall skriva Hamburgkyrkans historia anser vi, eftersom Hamburg en gång var saxarnas mest berömda stad, att det varken är opassande eller utan värde om vi först framlägger om saxarnas folk (gens Saxonum) och om detta lands natur det som den mycket lärde mannen Einhard och andra inte obekanta författare har efterlämnat i sina skrifter. Sachsen, säger de, är en inte ringa del av Germanien och anses vara dubbelt så brett som den del som bebos av frankerna, medan det i längd kan vara ungefär lika. Dess form ter sig för den som mäter rätt trekantig, så att det första hörnet sträcker sig mot söder ända till floden Rhen, medan det andra, med början vid kustlandet i regionen Hadelohe, sträcker sig längs Elbe i en lång gräns österut ända till floden Saale. Där är det tredje hörnet. Från hörn till hörn har man alltså en väg på åtta dagar, förutom den del av Sachsen som ligger på andra sidan Elbe och som längre upp bebos av sorberna (Sorabi) och längre ned av nordalbingerna (Nordalbingi). Sachsen är berömt för sina män, sina vapen och sin gröda; bortsett från att det höjer sig i enstaka kullar betraktas det som nästan helt sluttande ned i slättland; det saknar endast vinets sötma; allt annat som är nödvändigt för behovet frambringar det. Jorden är överallt bördig, lämpad för samfällt bete [osäker tolkning] och skogrik; där det gränsar till Thüringen eller floderna Saale och Rhen är den alldeles fet. I övrigt är den sumpig intill Frisland och torr vid Elbe och något sämre där; överallt vattnas landet av ett rikligt flöde av floder, som är lika behagligt som nyttigt. ## bok I, kap. 2 (MGH s. 5) (maskinöversättning) II. De mest berömda floderna i Sachsen är Elbe, Saale och Weser (Wisara), som nu kallas Yissula eller Wirraha. Den har sin källa i Thüringens skog, liksom även Saale. Därefter genomlöper den i sitt lopp Sachsens mitt och når sitt utlopp i närheten av friserna. Men den största är Elbe (Albis), som nu har namnet Albia, och den omtalas även genom romarnas vittnesbörd. Dess upprinnelse säger man ligga bortom Böhmen; därefter skiljer den slaverna (Sclavi) från saxarna. Vid Magdeburg tar den upp floden Saale i sig, och inte långt från Hamburg mynnar själva Elbe ut i oceanen. [Den fjärde av Sachsens stora floder är Ems (Emisa), som skiljer westfalerna från detta lands övriga folk. Den har sin upprinnelse i Paderbornskogen och rinner genom frisernas mittersta områden ut i det Brittiska havet (occeanus Britannicus).] ## bok I, kap. 3 (MGH s. 5–7) (maskinöversättning) III. När vi har frågat vilka dödliga som från början bebodde Sachsen eller från vilka detta folk först utvandrade ur sina gränser, har vi genom mycken läsning av de gamla funnit att detta folk, liksom nästan alla folk som finns på jorden, genom Guds fördolda dom inte bara en gång har ”flyttats från ett rike till ett annat folk”, och att landskapen också har fått sina namn efter segrarnas namn. Om man nämligen skall tro de romerska författarna bodde först sveberna (Swevi) kring Elbe och i det övriga Germanien, och deras grannar var de som kallas Driade, Bardi, sicambrer, hunner, vandaler, sarmater, langobarder, heruler, daker, markomanner, goter, nordmän och slaver. Dessa drog på grund av fosterjordens fattigdom och inbördes stridigheter eller, som det sägs, för att minska folkmängden ut från sin hemort och översvämmade på en gång hela Europa och Afrika. Om saxarnas ålder nämner Gregorius av Tours och Orosius följande: Saxarna, säger han, ett mycket vilt folk, fruktansvärt genom tapperhet och snabbhet, bor vid oceanens strand, otillgängligt genom oframkomliga träsk; när det då planerade ett farligt infall i romarnas område blev det nedslaget av kejsaren Valentinianus; när sedan saxarna ockuperade Gallien besegrades de av Syagrius, romarnas härförare (dux), och deras öar intogs. Saxarna hade alltså först sina boplatser kring Rhen [och kallades angler], och en del av dem som kom därifrån till Britannien drev romarna från den ön; en annan del angrep Thüringen och behöll det landet; detta tecknar Einhard kortfattat och inleder sin historia på följande sätt. IIII. Saxarnas folk, säger han, har enligt vad forntiden berättar utvandrat från anglerna, Britanniens invånare, och seglande över oceanen landsteg det på Germaniens kuster av iver och av nöd att söka boplatser, på den plats som kallas Haduloha, vid den tid då frankernas kung Theoderik, som stred mot thüringarnas hertig (dux) Hirminfrid, sin svärson, grymt härjade deras land med svärd och eld. Och när de redan i två slag hade kämpat med vacklande strid och oviss seger under ett ömkligt blodbad bland de sina, sände Theoderik, besviken i sitt hopp om seger, sändebud till saxarna, vars hertig var Hadugato; när denne hört orsaken till deras ankomst, och de i utbyte mot segern hade lovats boplatser att bo tillsammans på, tog han dem i sold till hjälp. Med dem vid sin sida, som kämpade tappert liksom redan för frihet och fädernesland, övervann han motståndarna, och sedan de inföddas land härjats och de nästan utplånats till sista man överlämnade han deras land, enligt sitt löfte, åt segrarna. De delade det genom lottning, och eftersom många av dem hade fallit i kriget och det på grund av deras fåtalighet inte helt kunde besättas av dem, överlämnade de en del av det, främst den som vetter mot öster, åt brukare (coloni), var och en efter sin lott, att odla mot skatt (tributum); de övriga områdena besatte de själva. ## bok I, kap. 5 (MGH s. 7) (maskinöversättning) V. I söder hade de frankerna och den del av thüringarna som den föregående fientliga stormen inte berört, och de skiljs från dem av floden Unstrotes fåra. I norr hade de nordmännen (Nordmanni), mycket vilda folk. I öster obodriterna (Obodriti) och i väster friserna. Mot dessa försvarade de oavbrutet, antingen genom fördrag eller genom strid, sina gränsområden som var nödvändiga för dem. De var nämligen mycket oroliga och fientliga mot grannarnas boplatser, men hemma fredliga och tog med stilla välvilja hand om medborgarnas bästa. ## bok I, kap. 6 (MGH s. 7–8) (maskinöversättning) VI. De hade också den mest förutseende omsorg om sin släkt och sin börd och strävade efter att, utan att lätt besmittas genom äktenskap med några andra folk eller med dem som var lägre än de själva, skapa ett eget, rent folk som bara liknade sig självt. Därför är också hållningen och kropparnas storlek och hårets färg, så långt det är möjligt bland ett så stort antal människor, nästan densamma hos alla. Detta folk består alltså av fyra skikt, nämligen ädlingar (nobiles), fria (liberi), frigivna (liberti) och trälar (servi). Och det är fastställt i lagarna att ingen grupp vid ingående av äktenskap får överskrida sitt eget stånds gränser; utan en ädling skall ta en ädel kvinna till hustru och en fri man en fri kvinna, en frigiven skall gifta sig med en frigiven kvinna och en träl med en trälkvinna. Men om någon av dem tar till hustru en kvinna som inte passar honom och som är förnämare till börden, skall han gälda det med förlust av sitt liv. De brukade också mycket goda lagar för att straffa illgärningsmän. Och de strävade efter att i sederna rättrådighet ha mycket som var nyttigt och hederligt enligt naturens lag; detta hade kunnat hjälpa dem att förtjäna den sanna saligheten, om de inte hade varit okunniga om sin skapare och främmande för sanningen i hans dyrkan. ## bok I, kap. 7 (MGH s. 8–9) (maskinöversättning) VII. De dyrkade nämligen dem som till sin natur inte var gudar, bland vilka de främst vördade Merkurius, åt vilken de på bestämda dagar brukade offra även människooffer. Sina gudar ansåg de, med hänsyn till de himmelskas storhet och värdighet, varken böra inneslutas i tempel eller likna vid någon mänsklig gestalt; de helgade lundar och skogsdungar och benämnde dem med gudarnas namn, och det fördolda betraktade de endast med vördnad. Förebud (auspicia) och lottkastning iakttog de i högsta grad. Lottkastningens sed var enkel. En kvist som skurits av från ett fruktbärande träd hackade de i småbitar, och dessa, som åtskildes genom vissa tecken, strödde de planlöst och slumpvis över ett vitt kläde. Därefter tog, om det var en offentlig rådfrågan, folkets präst (sacerdos), om den var privat, husfadern själv, sedan han bett till gudarna och blickat upp mot himlen, upp tre bitar, en i taget, och tolkade dem som tagits upp enligt det tecken som förut ristats in. Om de förbjöd, ägde ingen rådfrågan rum om samma sak på den dagen; om det tilläts, krävdes ännu bekräftelse genom förebud. Att fråga fåglarnas läten och flykt var utmärkande för detta folk. Likaså att pröva hästarnas förebud och rörelser och iaktta deras gnäggningar och frustningar. Och inget förebud tillmättes större tilltro, inte bara hos menigheten utan också hos stormännen (proceres). Det fanns också ett annat sätt att iaktta förebud, varmed de brukade utforska utgången av svåra krig. En fånge från det folk mot vilket man skulle kriga, som på något sätt tagits, lät de nämligen kämpa mot en utvald av sina egna landsmän, var och en med sitt fäderneslands vapen, och den enes eller den andres seger höll de för ett avgörande. Hur de vidare trodde att bestämda dagar, när månen antingen börjar eller blir full, var den mest lyckobådande begynnelsen för att utföra saker, och hur de iakttog otaliga andra slag av fåfänga vidskepelser i vilka de var invecklade, förbigår jag. Detta har jag emellertid nämnt för att den förståndige läsaren skall inse från hur stort villfarelsens mörker de har befriats genom Guds nåd och barmhärtighet, när han värdigades leda dem till kunskap om sitt namn genom den sanna trons ljus. De var nämligen, liksom nästan alla som bebor Germanien, både vilda till naturen och hängivna åt dyrkan av demoner och motståndare till den sanna religionen, och de ansåg det inte ohederligt att vare sig besudla eller överträda gudomliga eller mänskliga rättigheter. Ty de visade också lövrika träd och källor vördnad. En trästam av inte ringa storlek, uppställd i höjden under bar himmel, dyrkade de också och kallade den på sitt fäderneslands språk Irminsul, vilket på latin betyder universalis columpna, världspelaren, liksom den som uppbär allt. Detta har vi tagit som utdrag ur Einhards skrifter om saxarnas ankomst, seder och vidskepelse, som slaverna och svearna (Sueones) ännu synes bevara enligt hednisk sed. ## bok I, kap. 8 (MGH s. 9–10) (maskinöversättning) VIII. Men hur saxarnas hårda folk kom till kunskap om det gudomliga namnet, eller genom vilka predikanter det nådde fram till den kristna religionens regel, kräver detta ställe att vi förklarar, om vi först nämner Karls krig, som under lång tid fördes mot saxarna, och samtidigt anknyter krigets orsaker. Thüringarna eller saxarna och likaså de övriga folk som finns kring Rhen läser man sedan gammalt ha varit skattskyldiga (tributarii) åt frankerna. När dessa sedan avföll från deras rike förde Pippin, Karls fader, krig mot dem, vilket dock sonen fullföljde med större lycka. Om detta minns samme skribent Einhard i en kort slutsammanfattning och säger: Kriget mot saxarna upptogs alltså, och det fördes med stor förbittring på båda sidor, dock med större skada för saxarna än för frankerna, under trettiotre år i följd. Det hade nämligen kunnat avslutas fortare, om saxarnas trolöshet hade tillåtit det. ## bok I, kap. 9 (MGH s. 10) (maskinöversättning) IX. Sedan alla som brukade göra motstånd hade slagits ned och bragts under hans makt framlade kungen, och de antog, det villkoret att de skulle överge demondyrkan, lämna sina fäderneärvda ceremonier och motta den kristna trons sakrament, och förenade med frankerna bli ett folk med dem; och det är känt att det krig som dragit ut i så många år så avslutades. Men nu, då vi rustat oss att skriva om själarnas andliga triumfer genom predikanterna, om dem som har lett Germaniens vildaste folk till den gudomliga religionen, må vi göra följande början. ## bok I, kap. 10 (MGH s. 10–12) (maskinöversättning) X. Den förste av alla som ledde Germaniens södra delar, som var hängivna åt avgudadyrkan, till kunskap om den gudomliga och kristna religionen var Winifrid, till nationen angel, en sann Kristi filosof, som sedan för sin dygds skull fick tillnamnet Bonifatius. Och fastän andra skribenter hävdar att antingen Gallus i Alemannien eller Hemmerannus i Bayern eller Kylian i Franken eller förvisso Willebrord i Frisland predikade Guds ord tidigare, så föregick han dock, liksom aposteln Paulus, alla andra i iver och predikandets möda. Han åtog sig nämligen, som man läser i hans gärningar (Gesta), stödd av den apostoliska stolens auktoritet, beskickningsuppdraget (legatio) till hedningarna, och han lyste upp teutonernas folk, hos vilka nu såväl det romerska rikets högsta makt som vördnaden för gudstjänsten frodas och blomstrar, med kyrkor, lära och undergärningar. Han fördelade också deras landskap i biskopsdömen (episcopatus) och förenade särskilt frankerna på denna sida Rhen, hesserna och thüringarna, som är saxarnas grannar, med Kristus och kyrkan som en första frukt av sin möda. Och slutligen kröntes han med ett lysande martyrium av friserna, som han redan tidigare hade omvänt till tron. Hans gärningar har utgivits fullständigt av hans lärjungar, som berättar att han led martyrdöden tillsammans med femtio och fler av sina medkämpar, under sitt trettiosjunde år som vigd (ordinatio); det är år 755 efter Herrens människoblivande, Pippin den yngres fjortonde år. ## bok I, kap. 11 (MGH s. 12–14) (maskinöversättning) XI. Efter den helige Bonifatius lidande skyndade Willehad, även han av angelsläkt, brinnande av kärlek till martyriet, till Frisland. Där uppehöll han sig vid den salige martyrens grav, tog emot hedningarna, som hade ångrat sin gärning, och döpte många tusen troende. Därefter sägs han, när han tillsammans med lärjungarna genomvandrade hela det omkringliggande landskapet, ha krossat avgudabilderna och förkunnat evangelium för folken till dyrkan av den sanne Guden. Då läser man också att han av hedningarnas nitälskan slogs med påkar och dömdes att halshuggas med svärd; fastän Guds nåd förutbestämde honom för större hedersnamn, var han dock icke desto mindre till viljan och strävan beredd till martyriet. Härefter sändes han av kung Karl till Sachsen och var den förste av alla lärare (doctores) som kallade Sachsens kustnära och nordliga delar och folken på andra sidan Elbe (Transalbiani) till den kristna tron. Han sägs ha predikat i samma område i sju år, fram till saxarnas tolfte upprorsår, när Widichind satte igång en förföljelse mot de kristna och härjade frankernas gränsområden ända till Rhen. I denna förföljelse läser man att några av den helige Willehads lärjungar led martyrdöden i Bremen, många i Frisland och de övriga på andra sidan Elbe. Därför sägs Guds bekännare, som ännu väntade sig en större vinst genom mångas omvändelse, i enlighet med evangeliets bud ha flytt från stad till stad, och sedan följeslagarna skingrats för att predika ha kommit till Rom tillsammans med Liudger. Där fick de tröst och lindring av den heligaste påven (papa) Hadrianus, och Liudger drog sig tillbaka till Monte Cassino (mons Cassinus), till den helige Benedikts grav (confessio), medan Willehad vände tillbaka till Gallien, till den helige Willebrords grav. Under två år ägnade sig så båda, instängda, åt det kontemplativa livet och bad framför allt för förföljarna och för saxarnas folk, att fienden inte skulle uppfylla den säd av Guds ord som såtts bland dem med ogräs, och på dem uppfylldes det som Skriften säger: ”Den rättfärdiges ihärdiga bön förmår mycket.” Detta har vi framlagt som utdrag efter innebörden ur hans levnadsbeskrivning (Vita). När alltså de två åren hade gått, vilket är Karls artonde år, kom Widichind, upprorets anstiftare, till Karl i trohet och döptes själv tillsammans med andra saxiska stormän (magnates), och då först blev Sachsen underkuvat och gjort till provins. Det delades samtidigt i åtta biskopsdömen (episcopatus) och lades under ärkebiskoparna av Mainz och Köln. Ett exemplar av denna indelning, som på kungens befallning förvaras i Bremenkyrkan, kan lära kännas med följande ord: ## bok I, kap. 12 (MGH s. 14–17) (maskinöversättning) XII. I vår Herre Guds och frälsares Jesu Kristi namn. Karl, genom den gudomliga försynens förordning kung (rex). Om vi, när vi med härskarornas Herre Guds hjälp vunnit seger i krig, berömmer oss i honom och inte i oss själva, då förtröstar vi på att förtjäna både fred och framgång i denna värld och den eviga lönens vedergällning i den kommande. Därför må alla Kristi trogna veta att vi har förklarat saxarna, som för våra förfäder på grund av sin trolöshets envishet alltid var otämjbara och som var upproriska mot Gud själv och mot oss ända till dess att vi genom hans och inte genom vår kraft både besegrat dem i krig och med Guds bistånd fört dem till dopets nåd, återställda till sin forna frihet och fria från all skatt (census) som de var skyldiga oss, och av kärlek till honom som har skänkt oss segern andäktigt har överlämnat dem som skattskyldiga (tributarii) och underlydande (sublegales) åt honom. Nämligen så att de som hittills vägrat bära vår makts ok, nu, Gud vare tack, besegrade både med vapen och tro, rika som fattiga, lagenligt förpliktade, skall erlägga tionde (decimae) av alla sina dragdjur och frukter och av all sin odling och boskapsuppfödning åt vår Herre och frälsare Jesus Kristus och hans präster. Därför har vi, då vi efter romarnas gamla sed gjorde hela deras land till provins och avgränsade det mellan biskoparna med bestämd gräns, andäktigt som tacksägelse åt den fromme Kristus och åt hans apostlars furste Petrus erbjudit dess nordliga del, som anses vara mycket rik på överflöd av fisk och mycket lämplig för boskapsskötsel. Och åt honom har vi i Wigmodia, på den plats som kallas Bremen (Bremon) vid floden Weser (Wirraha), inrättat en kyrka och en biskopsstol (episcopalis cathedra). Under denna församling (parrochia) har vi lagt tio bygder (pagi), som vi också, sedan deras gamla benämningar och indelningar avskaffats, har sammanfört till två provinser och kallat med dessa namn: Wigmodia och Lorgoe. Därutöver erbjuder vi till uppförandet av nämnda kyrka i de ovannämnda bygderna sjuttio hufer (mansi) med deras brukare (coloni), och genom denna vår majestäts befallning (praeceptum) befaller, skänker och bekräftar vi att invånarna i hela denna församling troget skall erlägga sitt tionde åt kyrkan och åt dess föreståndare. Därtill har vi även på befallning av den högste biskopen (summus pontifex) och universelle påven Hadrianus, liksom på råd av biskop Lull av Mainz och alla närvarande biskopar, inför Gud och hans helgon anförtrott samma Bremenkyrka med alla dess tillhörigheter åt Willehad, en man av beprövat leverne. Honom lät vi också den 13 juli vigas till förste biskop (episcopus) för samma kyrka, för att han genom att troget utdela det gudomliga ordets säd till folken enligt den vishet som getts honom, och genom att nyttigt inrätta denna nyfödda kyrka efter kanonisk ordning och klosterlig tillbörlighet, under tiden skulle plantera och vattna, tills den allsmäktige Guden, bönfallen genom sina helgons böner, ger växten. Samme vördnadsvärde man har också för vår höghet gjort känt att den församling som vi nämnt, på grund av farorna från de härjande barbarerna och de olika händelser som brukar inträffa där, inte alls kan räcka till underhåll eller försörjning för de Guds tjänare som där tjänar Gud. Därför, eftersom den allsmäktige Guden har öppnat trons dörr hos frisernas folk, liksom hos saxarnas, har vi för evigt överlåtit åt samma Bremenkyrka och åt dess föreståndare biskop Willehad och hans efterträdare att inneha en del av nämnda region, nämligen av Frisland, som är känd för att gränsa till denna församling. Och eftersom det förflutnas händelser gör oss försiktiga inför framtiden, har vi låtit avgränsa den med bestämd gräns, så att ingen, vilket vi inte önskar, tillskansar sig någon makt i samma stift (dioecesis). Och vi har befallt att den skall omges av följande gränser, fasta och oöverskridliga: havet oceanen, floden Elbe, Lia, Steinbach, Hasala, Wimarcha, Sneidbach, Osta, Mulimbach, Mota, det kärr som kallas Sigefridismor, Quistina, Chissenmor, Ascbroch, Wissebroch, Biverna, Uterna och åter Osta; från Osta ända tills man når det kärr som kallas Chaltenbach, därefter själva kärret ända till floden Wemma; från Wemma Bicina, Faristina ända till floden Weser; därifrån på samma flods östra sida den allmänna väg som kallas Hessewech och som skiljer Sturmegoe och Lorgoe, Scebbasa, Alapa, Chaldhowa och åter Weser; men på den västra sidan den allmänna väg som kallas Folwech och som skiljer Derue och Lorgoe, ända till floden Hunta, därefter själva floden och Amrinum, en skogslund som ortens invånare kallar Wildloch, Finola, Waldesmor, Bercbol, kärret Endiriad som skiljer Emisgoe och Ostergoe, Brustlacho, Biberlacho och åter havet. Och för att denna gåvas och gränsdragnings giltighet med Herrens beskydd må förbli orubbad i våra och kommande tider har vi undertecknat med egen hand och befallt att den skall beseglas med vår rings avtryck. Herr Karls, den oövervinnerlige kejsarens (imperator) och kungens, tecken. Jag, Hildibald, ärkebiskop av Köln och det heliga palatsets kaplan (capellanus), har granskat. Given den 14 juli år 788 efter Herrens människoblivande, i tolfte indiktionen, men i herr Karls tjugoförsta regeringsår; utfärdat i palatset Nemetense (palatium Nemetense); lyckosamt, amen. ## bok I, kap. 13 (MGH s. 17) (maskinöversättning) XIII. Vår herre och fader Willehad satt alltså efter sin vigning (ordinatio) i två år, tre månader och tjugosex dagar, och han predikade för såväl friser som saxare, efter den helige Bonifatius martyrium, sammanlagt trettiofem år. Han dog ”gammal och mätt på dagar” i Frisland, i byn (villa) Plecazze, som ligger i Rustri. Hans kropp fördes till Bremen och begravdes i den helige Petrus basilika, som han själv byggt. Hans bortgång firas med festlig glädje den 8 november, hans vigning den 13 juli. Det finns en utmärkt bok om hans liv och gärningar, som hans fjärde efterträdare Ansgar (Anscarius) skrev ned med trogen penna. Till läsningen av den hänvisar vi den som önskar veta mer, eftersom vi skyndar till annat. ## bok I, kap. 14 (MGH s. 17–20) (maskinöversättning) XIIII. Vi läser att närmast efter den helige Willehad förestod av hans lärjungar Willeric Bremenkyrkan [som andra kallar Willehari]. Och han satt i femtio år, fram till Ludvig den äldres näst sista år. Men eftersom det står skrivet i Bremenkyrkans bok över gåvor eller överlåtelser (Liber donationum sive traditionum) att Willeric var föreståndare från Karls trettiosjunde till Ludvigs tjugofemte [år], finner man tolv år mindre än det antal som vi har angivit ovan. Och man kan tro att Bremens biskopsdöme (episcopatus) stod tomt under så lång tid, liksom även andra, på grund av saxarnas folks nyliga omvändelse, då de ännu inte fördrog att styras under biskoplig myndighet. Särskilt som man läser att saxarna, då nästan inga år var fria från krig, slutligen blev så slagna att av dem som bebor båda stränderna av floden Elbe tio tusen människor med kvinnor och små barn flyttades till Frankerriket (Francia). Och detta är det trettiotredje året av saxarnas långvariga krig, som frankernas historieskrivare anger som minnesvärt; nämligen kejsar Karls trettiosjunde. Vid den tiden, då även slavernas folk underkastades frankernas välde, sägs Karl, sedan en kyrka uppförts där, ha anförtrott nordalbingernas stad Hamburg att styras av en helig man vid namn Heridag, som han utsåg till ortens biskop. Åt honom skänkte han också, på grund av barbarernas angrepp, cellan (cella) Rodnach i Gallien, där han emellanåt kunde uppehålla sig, och han hade för avsikt att göra samma Hamburgkyrka till metropol (metropolis) för alla slavernas och danernas folk. Att föra detta till fullbordan hindrades kejsar Karl av både prästen (presbyter) Heridags död och av rikets angelägenheter, så att han inte fullbordade det han önskat. Vi läser i Bremenkyrkans gåvobok att biskop Willeric av Bremen även före Ansgar predikade för folken på andra sidan Elbe och ofta besökte kyrkan i Milindorp, fram till den tid då Hamburg blev metropol. Och eftersom vi en gång har nämnt danerna synes det värt att minnas att den mest segerrike kejsaren Karl, som hade underkastat sig alla Europas riken, berättas ha upptagit sitt sista krig mot danerna. Ty danerna och de andra folk som bor bortom Danmark kallas av frankernas historieskrivare alla nordmän (Nordmanni). Deras kung Gotafrid, som redan tidigare hade tvingat friserna, likaså nordalbingerna, obodriterna och andra slaviska folk under skatt (tributum), hotade Karl själv med krig. Denna tvist fördröjde kejsarens avsikt i synnerhet beträffande Hamburg. Slutligen, sedan Gotafrid genom himlens försorg dött, efterträddes han av Hemming, hans kusin, som snart slöt fred med kejsaren och mottog floden Eider som rikets gräns. Och inte långt därefter dog den mycket berömde kejsaren Karl och lämnade sin son Ludvig som arvinge till kejsardömet. Hans övergång till de himmelska skedde i Willerics tjugofemte år, den 28 januari. ## bok I, kap. 15 (MGH s. 20–22) (maskinöversättning) XV. Ludvig glömde sin faders vilja och anförtrodde provinsen på andra sidan Elbe åt biskoparna av Bremen och Verden. Från den tiden börjar den helige Ansgars gärningar (Gesta). Och eftersom de nordliga folkens historia delvis angår vår, det vill säga Bremens, kyrka, har jag beslutat, och inte utan nytta, som jag tror, att här och där beröra danernas bedrifter när de förekommer. Vid samma tid, sedan danernas kung Hemming dött, och Sigafrid och Anulo, Godafrids brorsöner, inte kunde enas sinsemellan om rikets främsta ställning, delade de spiran genom strid. I denna drabbning, där elva tusen människor dödades, föll båda kungarna; Anulos parti, som vann en blodig seger, satte Reginfrid och Harald på tronen. Och snart fördrevs Reginfrid av Harald och bedrev sjöröveri med en flotta; Harald ingick förbund med kejsaren. Frankernas historia redogör utförligare för detta. I de dagarna skrivs det att Ebo av Reims, då han av religiös iver brann för hedningarnas frälsning, tillsammans med Halitgar av påven Paschalis åtog sig beskickningsuppdraget (legatio) till hedningarna, vilket sedan vår Ansgar med den gudomliga nådens hjälp lyckligt fullbordade. I Willerics trettiotredje år påbörjade kejsar Ludvig Nya Corbeia (Nova Corbeia) i Sachsen och samlade Frankerrikets mest fromma munkar (monachi) i det klostret (coenobium). Bland dessa läser man att den främste var vår heligaste fader och Kristi filosof Ansgar, berömd för sitt levernes och sin kunskaps förtjänst och omtyckt av hela saxarnas folk. Och vid samma tid kom danernas kung Harald, berövad sitt rike av Gotafrids söner, som en bedjande till Ludvig. Han undervisades snart i den kristna trons katekes och döptes i Mainz tillsammans med sin hustru och sin broder och en stor skara daner. Kejsaren lyfte honom ur den heliga dopfunten, och då han hade beslutat att återinsätta honom i hans rike gav han honom ett län (beneficium) på andra sidan Elbe, och åt hans broder Horuch överlät han en del av Frisland för att han skulle stå emot sjörövarna. [Detta kräver danerna ännu tillbaka såsom lagligen tillhörigt deras rätt.] Men då ingen av lärarna lätt kunde finnas som ville fara med dem till danerna, på grund av den barbariska grymhet för vars skull detta folk undflys av alla, erbjöd sig den helige Ansgar, upptänd, som vi tror, av den gudomliga anden och som hellre ville nå martyriet vid något tillfälle, självmant tillsammans med sin följeslagare Autbert, beredd att gå för Kristus inte bara bland barbarer utan också i fängelse och i döden. Under två år uppehöll de sig så i danernas rike och omvände många av hedningarna till den kristna tron. När de sedan återvänt och på nytt av kejsaren ombetts att pröva svearnas (Sueones) avlägsnaste folk med evangeliets nåd, tog Kristi oförskräckte kämpe Ansgar med sig bröderna Gislemar och Witmar, lärare, och kom med glädje till Danmark. Där lämnade han Gislemar hos Harald och for själv över till Svitjod (Sueonia) med Witmar. Där mottogs de vänligt av kung Björn (Beorn) och fick tillåtelse att offentligt predika Guds ord. Så vann de under ett helt år många för Herren Jesus [Kristus]. Bland dem var Herigar, föreståndaren (praefectus) för staden (oppidum) Birka, som man berättar var framstående även genom under och kraftgärningar. Glada över sin beskicknings framgång återvände de nya apostlarna till Corbeia med triumf över två folk. Och o, den allsmäktige Gudens underbara försyn i fråga om hedningarnas kallelse, som Mästaren ordnar som han vill, när han vill och genom vem han vill! Se, det som vi läser att Willebrord långt tidigare, likaså andra och Ebo, hade velat men inte förmått, det förundras vi nu över att vår Ansgar både velat och fullbordat, och vi säger med aposteln: ”Det beror alltså inte på någons vilja eller strävan, utan på Gud som förbarmar sig; han förbarmar sig alltså”, säger han, ”över vem han vill, och förhärdar vem han vill.” ## bok I, kap. 16 (MGH s. 22–23) (maskinöversättning) XVI. Då lyckönskade kejsaren tillsammans med stormännen den helige Ansgar till hedningarnas frälsning, och de frambar stort tack till Kristus. Sedan ett allmänt prästmöte (concilium) hade hållits, inrättade alltså den fromme kejsaren (caesar), som önskade uppfylla sin faders löfte, staden Hamburg på andra sidan Elbe till metropol för alla danernas, svearnas och likaså slavernas barbariska folk och för de andra folk som ligger runt omkring, och han lät viga Ansgar till förste ärkebiskop (archiepiscopus) för dess stol. Detta skedde år 832 efter Herren, vilket är kejsar Ludvigs artonde och biskop Willerics av Bremen fyrtiotredje. Han vigdes av biskop Drogo av Metz, kejsarens köttslige broder, under närvaro och medverkan av Odgar av Mainz, Ebo av Reims, Heddi av Trier och andra, och med samtycke även av biskoparna Willeric av Bremen och Helmgaud av Verden, åt vilka detta stift (dioecesis) tidigare hade anförtrotts; påven Gregorius IV bekräftade detta med apostolisk myndighet och genom överlämnande av palliet (pallium). I Bremenkyrkan förvaras kejsarens befallningar (praecepta) och påvens privilegier som gavs åt den helige Ansgar, i vilka också detta innehålls, att en cella i Gallien kallad Turholz hade överlåtits åt honom av kejsaren som stöd för beskickningsuppdraget. Utfärdat år 834 efter Herren, i tolfte indiktionen, vilket är Ludvigs tjugoförsta. ## bok I, kap. 17 (MGH s. 23–24) (maskinöversättning) XVII. Ansgar besökte nu än danerna, än folken på andra sidan Elbe och drog en otalig skara av båda folken till tron. Om han någon gång genom barbarernas förföljelse hindrades från att ägna sig åt predikan, höll han sig med sina lärjungar i Turholz. Till hjälp i predikandet gavs han Ebo av Reims, om vilken vi har talat tidigare. Denne gav, hindrad antingen av resans trötthet eller av kroppslig svaghet, eller hellre av lust till världsliga sysslor, sin brorson Gaudbert åt Ansgar som ställföreträdare (vicarius) i sitt ställe. Honom vigde de båda till biskop och kallade [honom] Simon, och de anförtrodde honom åt den gudomliga nåden och sände honom till Svitjod. Detta, som utförligt beskrivs i den helige Ansgars levnadsbeskrivning (Vita), har gett oss anledning att fatta oss kort. Men eftersom tidsindelningen där är oklar, har vi lånat det mesta som stämmer med tiden ur andra skrifter. Låt oss nu återvända till det övriga, varifrån vi började. ## bok I, kap. 18 (MGH s. 24–26) (maskinöversättning) XVIII. Under tiden fullgjorde Willeric, biskopen av Bremen, en driftig predikants ämbete genom att omsorgsfullt vandra runt i sitt stift (dioecesis), döpa hedningar och styrka de troende i Kristus. Han reste kyrkor överallt på lämpliga platser i biskopsdömet (episcopium), och tre i Bremen, av vilka han gjorde den första, nämligen den helige Petrus hus, om från trä till sten, och han flyttade dit den helige Willehads kropp och gömde den i det södra kapell (oratorium) som han byggde; detta ville inte heller författaren till hans levnadsbeskrivning förbigå. Eftervärlden berättar också att detta gjordes av fruktan för sjörövarna, som på grund av vår bekännares mäktiga under hellre ville föra bort hans kropp. Vid samma tid sägs den salige Ansgar ha fört de helgonkroppar som han mottagit som gåva av ärkebiskop Ebo till andra sidan Elbe, och den helige Maternianus kropp lade han ned i Heligonstat, medan han placerade Sixtus och Sinnicius kroppar tillsammans med andra martyrers reliker (patrocinia) i staden (urbs) Hamburg [men den salige Remigius dyrbarheter (cimilia) förvarade han med tillbörlig ära i Bremen]. Willeric samlade alltså ett mycket stort prästerskap (clerus), och av folket förvärvade han ett stort arv åt Bremenkyrkan. I de dagarna offrade Karl som allmosa åt Frälsaren till Bremenkyrkan hundra hufer (mansi). Det står skrivet i tredje gåvoboken (Liber donationum), kapitel 1. Där upprepas också ofta denna rad: ”Åt den högheliga basilikan, som är uppförd till ära för den helige aposteln Petrus, på den plats eller i den offentliga by (villa publica) som kallas Bremen (Brema), där biskop Willeric, Guds tjänares tjänare, synes vara föreståndare.” Han dog ”gammal och mätt på dagar” år 837 efter Herren, vilket är Ludvigs tjugosjätte och näst sista år. Han begravdes i den helige Petrus hus på altarets norra sida den 4 maj. ## bok I, kap. 19 (MGH s. 26) (maskinöversättning) XIX. Leuderic, den tredje i ordningen, satt i sju år. Eftersom vi inte med säkerhet kunde veta hans år, har vi ur samma överlåtelsebok (Liber traditionum) lärt att han både var Willerics diakon (diaconus) och att han satt fram till Ludvig den yngres sjätte år; det står skrivet i kapitel 58. Man berättar också att han var högmodig; detta kan slutas därav att han än berömde sig av att vara Bremenkyrkans väktare (custos), än dess herde (pastor). ## bok I, kap. 20 (MGH s. 26–29) (maskinöversättning) XX. I de dagarna utförde vår helige fader Ansgar manligt det beskickningsuppdrag (legatio) som anförtrotts honom och mödade sig med den nya planteringen i Hamburg, i det att han övade kyrkan genom munnens lära och händernas verk. Ofta besökte han också klostret (monasterium) i Gallien, Turholz, som han ägde som gåva av kejsaren, och visade bröderna som tjänade Gud där den heliga regelns väg genom ord och föredöme. I deras ädla gemenskap lyste redan då från gossåren den helige Rimbert. Honom antog den helige fadern Ansgar som son, och genom den profetiska ande som han var full av förutsade han långt i förväg att han skulle bli en efterföljare av hans dygd och efterträda honom på biskopsstolen och genom förtjänsternas nåd bli hans medarvinge i det himmelska riket. I detta svek den allsmäktige Gudens försyn, som en gång satte Elisa i Elias ställe, inte Ansgar i fråga om Rimbert. XXI. Under tiden härjade nordmännen (Nortmanni) överallt genom sjörövartåg och lade friserna under skatt (tributum). Och vid samma tid for de uppför Rhen och belägrade Köln, och uppför Elbe och brände Hamburg. Den berömda staden gick helt under, antingen genom plundring eller genom brand. Där förtärdes kyrkan, där klostret (claustrum), där biblioteket som samlats med största iver. Den helige Ansgar undkom, som det skrivs, med de heliga [martyrernas] reliker knappt naken. Hamburgs förstörelse förtiger inte frankernas historia, och inte heller romarnas privilegier. Detta skedde, som man säger, under Ludvig den äldres sista år. Då fördrevs också biskop Gaudbert genom hedningarnas nitälskan från Svitjod, och Nithard, hans kaplan (capellanus), kröntes med martyrium tillsammans med andra; och därefter saknade Svitjod under sju år en prästs närvaro. Vid den tiden, när Anund, fördriven från riket, förföljde de kristna, upprätthöll Herigar, föreståndaren (praefectus) för Birka, ensam kristendomen där; han förtjänade också så stor trons nåd att han genom undrens kraft och lärans förmaning frälste många tusen hedningar. Det står skrivet i den salige Ansgars gärningar (Actus). XXII. I biskop Leuderics av Bremen tredje år dog kejsar Ludvig, och riket förblev i strid. Det var mycken oenighet mellan bröderna och ett mycket stort krig, i vilket, som historieskrivarna vittnar, frankernas alla krafter förbrukades. Oenighetens anstiftare var Ebo, som även tidigare hade beväpnat sönerna mot fadern och nu hade uppviglat bröderna till inbördes uppror; därför anklagades han för sammansvärjning och avsattes av påven Gregorius. Men då somliga anklagar honom för detta och andra hävdar att det gjordes rätt, lämnar vi sanningen öppen. Särskilt som han av vår helige fader Ansgar hölls i samma kärlek som han från början hade hyst för honom, ända till slutet. Läs i hans levnadsbeskrivning och i Rhabanus kapitel om Ebos tvetydiga rykte. Slutligen kom genom påven Sergius förmedling fred till stånd mellan bröderna, och riket delades i tre delar, så att Lothar, den äldste, skulle besitta Rom med Italien, Lotharingen med Burgund, Ludvig skulle styra Rhen med Germanien, Karl Gallien och Pippin Aquitanien. Sedan denna delning [av riket] lottats mellan bröderna tillföll [klostret] Turholz Karls del, och så blev det skilt från den helige Ansgars rätt. ## bok I, kap. 23 (MGH s. 29–30) (maskinöversättning) XXIII. Men han prisade Gud i sin fattigdom och sådde outtröttligt Guds ord, vars beskickningsuppdrag (legatio) han fullgjorde, både bland sina egna och bland främlingar. Därav kom det sig att han mottog ett gods (praedium) som kallas Ramsolan av en vördnadsvärd matrona vid namn Ikia. Denna plats ligger i Verdens biskopsdöme och är skild från Hamburg med tre raster (rastae). Där inrättade Guds helgon ett kloster (coenobium) och lade ned de heliga bekännarna Sixtus och Sinnicius reliker och andra reliker (patrocinia) som han hade fört med sig från Hamburg när han flydde. Där samlade han den flyktade hjorden och höll kvar i denna hamn de följeslagare som fördrivits av hedningarna. Från denna plats besökte han Hamburgkyrkan och återupprättade nordalbingerna i tron, vilka förföljelsen förut hade fört i oordning. Då sände han också, för att beskickningsuppdraget till hedningarna inte skulle kallna genom någon försumlighet från hans sida, predikanter till Danmark; och eremiten Hartgar sände han till Svitjod. Man berättar också att han kom till Bremen men fördrevs av ortens biskop, som avundades honom hans lära och dygder. Härefter dog biskop Leuderic av Bremen och begravdes i den helige Petrus kyrka på altarets södra sida. Han avled den 24 augusti. Kyrkan förblev länge änka. ## bok I, kap. 24 (MGH s. 30–31) (maskinöversättning) XXIIII. Då förbarmade sig Ludvig den fromme, den berömde kejsaren (caesar), över Hamburgkyrkans ödeläggelse och överlät Bremens biskopsdöme (episcopatus) åt den vördnadsvärde Ansgar. Men fastän han inte var okunnig om kanonernas beslut (decreta canonum), genom vilka det är föreskrivet att en biskop som efter att ha lidit förföljelse drivs bort från sin stad skall tas emot i en annan som står tom, motsatte han sig likväl länge kejsaren i denna sak, för att inte de andra skulle ta anstöt av avund; till sist samtyckte han endast på det villkoret att det kunde ske utan klagan från bröderna. I vår biskops (antistes) levnadsbeskrivning beskrivs detta mycket utförligt; men tiden anges oklart, vilket gåvoboken (Liber donationum) visar tydligare, nämligen att herr Ansgar i Ludvig den andres nionde år fördes in i biskopsdömet av klerken (clericus) Aldric och greven (comes) Reginbald, kejsarens sändebud. Det står skrivet i tredje boken, kapitel 20; och i hans levnadsbeskrivning detta: Mycken tid förflöt, säger den, från det att den salige Ansgar mottog Bremens biskopsdöme till dess att detta bekräftades av påven Nikolaus. ## bok I, kap. 25 (MGH s. 31) (maskinöversättning) XXV. Den helige Ansgar satt alltså, sedan han mottagit Bremen, i arton år. Ty dessförinnan hade han förestått Hamburgs stol i sexton år. Det blir tillsammans trettiofyra. Guds bekännare gladde sig [mycket] över denna kungliga frikostighets gåva och skyndade till Danmark. Där fann han danernas kung Horik (Horicus) och gjorde honom kristen. Denne reste genast en kyrka i hamnen vid havet vid Slesvig och gav samtidigt tillåtelse att vem som ville i hans rike fick bli kristen. En oändlig skara hedningar kom till tro. Om dem har detta minne lämnats i böckerna, att flera, så snart de tvagits med dopets vatten, befriades från all kroppslig sjukdom. ## bok I, kap. 26 (MGH s. 31–32) (maskinöversättning) XXVI. När detta fullbordats enligt önskan och Guds helgon ändå hade börjat brinna för svearnas folk, rådgjorde han med biskop Gaudbert om vem av dem som skulle utsätta sig för den lovvärda faran för Kristi skull. Men denne undvek självmant faran och bad hellre Ansgar att fara. Genast bad den oförskräckte kämpen om kung Horiks sändebud och sigill, och han for över från danernas kust och kom till Svitjod. Där höll då kung Olof (Oleph) ett allmänt ting (placitum) för sitt folk vid Birka. Honom fann han, genom Guds förekommande barmhärtighet, så blidkad att på hans befallning och med folkets samtycke, genom lottkastning och avgudens svar, en kyrka byggdes där och tillåtelse till dop gavs åt alla. När även detta avslutats efter önskan anförtrodde vår evangelist svearnas kyrka åt prästen (presbyter) Erimbert och återvände. Detta, som i den helige Ansgars levnadsbeskrivning beskrivs i en mycket vidlyftig berättelse om händelserna, har vi skurit bort i vår strävan efter korthet. Och om inte förmodan bedrar, synes Hesekiels profetia om Gog och Magog här ha uppfyllts på det mest passande sätt. ”Och jag skall sända”, säger Herren, ”eld över Magog och över dem som bor tryggt på öarna.” Somliga anser att detta och sådant är sagt om goterna (Gothi) som hade intagit Rom. Men då vi betänker att goternas folk härskar i Svitjod och att hela denna region är uppdelad i öar här och där, förmodar vi att profetian kan tillämpas på dem, särskilt som mycket har förutsagts av profeterna som ännu inte synes ha uppfyllts. ## bok I, kap. 27 (MGH s. 32–34) (maskinöversättning) XXVII. Under tiden uppstod i frankernas rike en stor fråga om Bremens biskopsdöme, som uppväckts av avund mot Ansgar. Denna strid fördes länge i riket under svår och vacklande oenighet och drabbades samman genom partiernas många intressen. Slutligen, sedan den rättrogne kejsaren Ludvig hade jämkat de motsägandes viljor på båda sidor, i synnerhet Gunthars, ärkebiskopen av Köln, vars lydbiskopsdöme (suffraganea) Bremen tidigare var, sände han till Rom angående detta till den heligaste påven Nikolaus. Denne samtyckte lätt till det som den kyrkliga nödvändigheten förordade och som genom fädernas konciliebeslut bevisats kunna ske på förnuftiga grunder. Han fastställde alltså med apostolisk myndighet att Bremens och Hamburgs biskopsdömen skulle förenas och hädanefter räknas som ett. Privilegier om denna sak bevaras ännu omsorgsfullt i Bremenkyrkan. I dessa har också tillagts att samme påve Nikolaus insatte såväl Ansgar själv som hans efterträdare till den apostoliska stolens legater (legati) och ställföreträdare (vicarii) bland alla svearnas, danernas och slavernas folk; vilket även påven Gregorius tidigare hade beviljat. Föreningen av Bremens och Hamburgs församlingar (parrochiae) skedde alltså under den helige Ansgars sista tid. Hans levnadsbeskrivning anger inte året, men kungens befallning (praeceptum) anger det tjugoförsta regeringsåret; påvens privilegium anger år 858 efter Herren, vilket är det tjugonionde från ärkebiskopens vigning. ## bok I, kap. 28 (MGH s. 34–35) (maskinöversättning) XXVIII. Härefter skrivs i den salige biskopens levnadsbeskrivning hur han, då han kom till Danmark, fann den yngre Horik på tronen. Med denna tid stämmer frankernas historia överens, som om danerna minns följande: att nordmännen (Nortmanni) uppför Loire hade bränt Tours, uppför Seine belägrat Paris, och att Karl, tvingad av fruktan, gett dem land att bo i. Därefter, säger den, sedan Lotharingen härjats och Frisland underkuvats, vände de sin segerrika högra hand mot sina egna inälvor. Ty när Gudurm, nordmännens furste (princeps), stred mot sin farbror, nämligen danernas kung Horik, slaktades båda sidor med ett så stort blodbad att hela folket föll och att av kungaätten ingen alls blev kvar utom en gosse vid namn Horik. Så snart denne mottog danernas rike förvildades han av medfött raseri mot de kristna, fördrev Guds präster (sacerdotes) och befallde att kyrkorna skulle stängas. XXVIIII. Till honom fruktade inte Guds helige bekännare Ansgar att komma, och med den gudomliga nådens följe gjorde han den grymme tyrannen så blidkad att denne själv antog kristendomen och genom påbud (edictum) befallde alla sina att bli kristna, och därtill i en annan hamn i sitt rike, vid Ribe (Ripa), uppförde den andra kyrkan i Danmark. Och sedan detta ordnats efter kyrklig ordning anförtrodde vår salige herde den kyrkan åt prästen (presbyter) Rimbert och återvände till Hamburg. Där tillrättavisade han nordalbingerna för försäljningen av kristna. Därefter gick han till friserna och tuktade dem för arbete på Herrens dag; och dem som envist fortsatte straffade han med himmelsk eld; och annat som man läser i hans levnadsbeskrivning och som inte står de gamla undren efter. ## bok I, kap. 30 (MGH s. 35–36) (maskinöversättning) XXX. Och eftersom all hans strävan gällde själarnas frälsning, tog han, om han någon gång var fri från predikan bland hedningarna ute, hemma hand om sina kommuniteter (congregationes). Den första av dessa, som en gång fördrivits från Hamburg genom barbariskt infall, flyttade han själv, som vi sagt förut, till Ramsolae; den andra, av heliga män, hade han i Bremen; dessa bar visserligen kanikers dräkt men levde efter klosterregel, ända nästan fram till vår tid. En tredje kommunitet av heliga jungfrur samlade han i Birxinon. Där offrade Kristi fromma matrona Liutgart hela sitt arv åt den himmelske brudgummen och närde under sin ledning en stor kör av kyskhet. Till vård av de fattiga och mottagande av pilgrimer inrättade han härbärgen (hospitalia) på många platser. Ett, och det främsta, hade han i Bremen, där han dagligen kom personligen och inte blygdes för att betjäna de sjuka, av vilka han sägs ha helat de flesta genom ord eller beröring. ## bok I, kap. 31 (MGH s. 36) (maskinöversättning) XXXI. Han flyttade själv tillbaka den helige Willehads kropp till moderkyrkan, den salige aposteln Petrus kyrka [från det södra kapell (oratorium) dit den förts av Willeric]. Och då skedde de under som genom den helige Willehads förtjänster visades folket från år 861 efter Herren, vilket är det trettionde [året] från ärkebiskopens vigning. Ty han som flyttade honom har själv sammanfattat både hans levnad och hans under i var sin bok. ## bok I, kap. 32 (MGH s. 36–37) (maskinöversättning) XXXII. Och om vi noggrant räknar tidsföljden, är det samma tid som den helige Alexanders translation till Sachsen ägde rum. Därvid synes det minnesvärt att vår bekännare tävlade med den främmande martyren om ”vem av dem som skulle anses vara störst” och mer omtyckt av folken genom helandets nåd. Einhard skildrar detta med ljuv penna i saxarnas gärningar (Gesta Saxonum). XXXIII. Under tiden läser man aldrig att den salige Ansgar var sysslolös, då han friköpte fångar, vederkvickte de bedrövade, undervisade sina husfränder och förkunnade evangelium för barbarerna, utåt en apostel, inåt en munk (monachus). Och han var inte bara omsorgsfull om sina egna utan också om andra, om hur de levde; biskoparna tillrättavisade han eller bönföll han, både i tal och i brev, att vaka över Herrens hjord. Och till romarnas kungar sände han ofta bud för sitt beskickningsuppdrags (legatio) skull, till danernas kungar för den kristna trons skull. Flera sådana brev av honom finns bevarade. Ett skriver han till alla biskopar om sitt beskickningsuppdrag, som han hävdar har påbörjats av Ebo, och han avslutar det så: Jag ber er, säger han, att ni går i förbön hos Gud, så att detta beskickningsuppdrag må förtjäna att växa och bära frukt i Herren. Ty redan är, med Guds nåd, Kristi kyrka grundad både hos danerna och hos svearna, och prästerna utövar sitt ämbete utan förbud. Må den allsmäktige Guden göra er alla delaktiga i detta verk genom from välvilja och till Kristi medarvingar i den himmelska härligheten. ## bok I, kap. 34 (MGH s. 37–38) (maskinöversättning) XXXIIII. Han levde sju år efter denna fullständiga förening av Hamburg och Bremen. Han satt sammanlagt trettiofyra år. Hans gravläggning (depositio) firas med högsta vördnad den 3 februari. Han dog år 865 efter Herren, i trettonde indiktionen, vilket är Ludvig den andres tjugosjätte, och begravdes i den helige Petrus basilika framför altaret åt den heliga Guds moder Maria. Samma dag som han jordfästes valdes hans diakon (diaconus) Rimbert av prästerskapet och folket tillsammans. Denne beskrev också den heligaste faderns levnad med sanningsenlig framställning, och på den salige Johannes sätt, liksom skrivande om en annan, antyder han att han som den trognaste av hans lärjungar bär vittnesbörd om den helighet som han hade lärt känna hos Guds man. Denna bok sände han till bröderna i klostret (coenobium) Nya Corbeia, prisande dem saliga för att de hade sänt en sådan, och lyckönskande oss för att vi förtjänat att få en sådan herde. ## bok I, kap. 35 (MGH s. 38) (maskinöversättning) XXXV. Den helige Rimbert satt i tjugotre år. Hans år och hans företrädares död har vi funnit i en tideräkning (compotus) som hämtats från Corbeia. För övrigt sammanfattar hans levnadsbeskrivning, som av bröderna i samma kloster getts till de våra, kort och klart vem han var och hur han levde. Så snart han valts, säger den, fördes han på kejsarens befallning av biskop Theoderik av Minden och abbot (abbas) Adalgar av Corbeia till Mainz. Där vigdes han av den mycket berömde biskopen (pontifex) Liubert och kom till Corbeia, och han mottog dräkten tillsammans med munklöftet (professio monastica). Åt honom gav abbot Adalgar sin köttslige broder och namne Adalgar, som sedan förtjänade att vara både hans följeslagare i predikan och arvinge till hans värdighet. Biskopspalliet (pallium) mottog han av påven Nikolaus, herdestaven (ferula pastoralis) av kejsar Ludvig, såsom kan ses i privilegierna. Det som följer har vi plockat ur boken om hans levnad, kapitel 16. ## bok I, kap. 36 (MGH s. 38–39) (maskinöversättning) XXXVI. Vidare utförde han oförtrutet sitt beskickningsuppdrags (legatio) ämbete, som till att predika Guds ord för hedningarna först hade mottagits av hans företrädare och sedan genom efterträdelsens rätt tillfallit honom som ett arv. Han ägnade sig själv personligen åt detta beskickningsuppdrag så ofta andra sysslor tillät, men han hade alltid präster (presbyteri) insatta, genom vilka både hedningarna kunde höra Guds ord och de kristna fångarna få tröst, vid kyrkor som var belägna långt bort bland själva hedningarna och, vilket var det svåraste, måste nås genom havets faror. Dessa faror utstod han själv ofta, och med aposteln led han ofta skeppsbrott och utstod ofta även andra faror, i det att han genom hoppet om den kommande saligheten mildrade allt det svåra i det närvarande livet och i ständig betraktelse begrundade det apostoliska ordet: ”Den här tidens lidanden väger inte upp den härlighet som skall uppenbaras i oss.” ## bok I, kap. 37 (MGH s. 39–43) (maskinöversättning) XXXVII. Vilka som var danernas kungar på hans tid finns inte i hans gärningar (Gesta). I frankernas historia läser man att Sigafrid regerade med sin broder Halvdan (Halpdani). Dessa sände också gåvor till kejsar Ludvig, nämligen ett svärd av guld ända upp till fästet och annat, och bad om fred. Och sedan förhandlare (mediatores) sänts från båda sidor till floden Eider svor de en fast fred efter folkets sed vid vapnen. Det fanns också andra kungar bland danerna eller nordmännen som vid den tiden plågade Gallien genom sjörövartåg; de främsta av dem var tyrannerna Horik, Orwig, Gotafrid, Rudolf och Ingvar. A 1. Den grymmaste av alla var Ingvar, Lodparchus son, som överallt dödade de kristna genom tortyr. Det står skrivet i frankernas gärningar (Gesta Francorum). [osäker tolkning] BC. Det står skrivet i frankernas gärningar. Den grymmaste av alla var Ingvar, Lodparchus son, som överallt dödade de kristna genom tortyr. [osäker tolkning] XXXVIII. I herr Rimberts tolfte år dog Ludvig den fromme, den store kejsaren (caesar). Han kuvade böhmarna (Boemani), sorberna, Susi och de övriga slaviska folken så att han gjorde dem skattskyldiga (tributarii). Nordmännen höll han, betvingade genom fördrag och krig, i sådan styr att de, när de härjade hela Frankerriket, inte alls skadade hans rike. Men efter kejsarens död härskade den vilda barbariet med lösa tyglar. Och eftersom danerna tillsammans med nordmännen är underställda Hamburgkyrkans herdevård, kan jag inte förbigå hur stora onda ting Herren vid den tiden lät ske genom dem, och hur vida hedningarna utsträckte sin makt över de kristna. Allt detta står klagande skrivet i frankernas historia och i andra böcker. Då härjades Sachsen av danerna eller nordmännen, hertig (dux) Brun dödades tillsammans med tolv andra grevar (comites), biskoparna Thiadric och Marcward höggs ned. Då avfolkades Frisland, och staden Utrecht förstördes. Den helige Rabbod, stadens biskop, vek för förföljelsen och inrättade sitt säte i Davantria, och där han uppehöll sig hämnades han på hedningarna med bannlysningens (anathema) svärd. Då brände sjörövarna Köln och Trier. Palatset i Aachen (Aquisgrani) gjorde de till stall för sina hästar. Mainz började befästas på nytt av fruktan för barbarerna. Varför säga mer? Städer med sina borgare, biskopar med hela sin hjord, förgjordes tillsammans. Lysande kyrkor brändes med de troende. Vår Ludvig stred mot hedningarna och blev segrare, och dog strax därefter. Ludvig av Frankerriket dog som segrare och besegrad. Detta, som med tragisk klagan är skrivet i kejsarnas annaler (Annales caesarum), har vi i korthet berört för att danerna nämns. XXXVIIII. Men vad säger vi att vår ärkebiskop gjorde under tiden? Sök i hans gärningar, kapitel 20. Sedan han, säger den, för friköpandet av fångar hade gett ut nästan allt han hade, och då han ändå tvingades se eländet hos många som ännu hölls kvar hos hedningarna, tvekade han inte att också ge ut altarets kärl, sägande med den salige Ambrosius: ”Det är bättre att bevara själar åt Herren än guld. Dyrbara är alltså de kärl som friköper själar från döden.” Och det synes inte opassande, eftersom vi har talat om förföljelsen som då rasade vitt och brett mot kyrkorna, att beröra ett stort under som genom den helige Rimberts förtjänster visades för friserna. Detta har författaren till hans gärningar, jag vet inte varför, förbigått, men Bovo, abbot (abbas) i Corbeia, förtego det inte när han [skrev] om sin tids händelser, sägande: ”När i senare tider ett svårt infall av barbarer rasade omänskligt i nästan hela frankernas rike, hände det också att de genom gudomlig dom vältrade sig in i en bygd (pagus) i Frisland. Den ligger på avlägsna platser intill det stora havet och kallas Nordwidi. Denna gav de sig alltså i kast med att ödelägga. Där var vid den tiden den vördnadsvärde biskopen Rimbert, och styrkta och undervisade av hans förmaningar och läror drabbade de kristna samman med fienderna och fällde av dem 10 377, varjämte flera dödades vid övergången av floderna, medan de sökte skydd i flykten.” Detta lämnade han skrivet. Genom undret med denna händelse är den helige Rimberts förtjänster ända till i dag framstående bland friserna, och hans namn dyrkas av folket med en enastående längtan, så att den kulle på vilken helgonet bad medan striden pågick utmärks av gräsvallens ständiga grönska. Nordmännen, som ville hämnas på hela riket för det nederlag de lidit i Frisland, invaderade tillsammans med kungarna Sigafrid och Gotafrid Gallien uppför floderna Rhen, Maas och Schelde och högg ned de kristna med ett ömkligt blodbad, och de angrep kung Karl själv i krig och hånade de våra. Till England sände de också en av Halvdans följeslagare, och när denne dödades av anglerna insatte danerna Gudred i hans ställe. Denne erövrade Northumbrien (Nordimbria). Och från den tiden sägs Frisland och England stå under danernas välde. Det står skrivet i anglernas gärningar (Gesta Anglorum). ## bok I, kap. 40 (MGH s. 43–44) (maskinöversättning) XL. Förgäves söker man hos helgonen tecken och under, som även onda kan ha, ty enligt de heliga fädernas auktoritet är det ett större under att omvända en själ, som skall leva i evighet, från synden än att uppväcka en kropp, som åter skall dö, från döden. Men för att vi skall veta att inte heller den helige Rimbert saknade denna nåd, sägs han efter de gamla helgonens sätt ha gjort vissa under, nämligen att han ofta, när han for till Svitjod, stillade havets storm genom bön och gav en blind synen genom den konfirmation (confirmatio) som han förrättade på honom efter biskoplig sed. Men han sägs också ha befriat en kungason från en demon. Där ropade den orena anden ofta, medan många biskopar stod bredvid, genom den plågades mun att Rimbert ensam bland dem värdigt hade utfört det ämbete som anförtrotts honom, och att han därför var till pina för honom. Sök i boken om hans levnad, kapitel 20. Denne kung Ludvigs son anser vi vara Karl. Han avsattes från riket under ärkebiskopens sista tider och fick Arnulf, sin broders son, till efterträdare. Frankernas historia omtalar att detta sannfärdigt skedde i Frankfurt (Franconford), i kejsar Ludvigs trettiofjärde år. ## bok I, kap. 41 (MGH s. 44) (maskinöversättning) XLI. Den helige Rimbert var alltså med Mose en ytterst mild man, med aposteln en som led med allas svagheter; särskild omsorg hade han om allmosor åt de fattiga och om friköpandet av fångar. Därför såg han en gång, när han hade kommit till danernas trakter, där han hade en kyrka byggd för den nya kristenheten på den plats som kallas Slesvig (Sliaswig), en skara kristna fångar släpas i kedjor. Varför säga mer? Han utförde där ett dubbelt under. Ty han både sprängde kedjan genom bön och friköpte fångarna med sin häst. Se kapitel 18 i hans gärningar (Gesta). ## bok I, kap. 42 (MGH s. 44–45) (maskinöversättning) XLII. Och eftersom nordmännens eller danernas härjning överträffar all grymhet, kan det synas så mycket mer förunderligt att Guds heliga bekännare Ansgar och Rimbert genom så stora faror till havs och till lands oförskräckt sökte upp eller predikade för de folk vilkas anstormning varken beväpnade kungar eller frankernas mäktiga folk kunde stå emot. Men nu, ”eftersom den helige har försvunnit, eftersom sanningarna har minskat bland människobarnen”, tror vi, ett slött släkte som gläds åt tak och skugga, det knappast vara möjligt att någon, ja ens en apostel, skulle våga bege sig, i en så hård förföljelsetid, till ett så vilt folk, som knappt lever som människor, till en region, säger jag, så ytterst avlägsen från vår värld; och vi vet inte att det varje dag också sägs till oss vad Frälsaren sade till apostlarna: Gå ut i hela världen, ”och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”. ## bok I, kap. 43 (MGH s. 45) (maskinöversättning) XLIII. Det finns mycket annat som utförligt är nedskrivet om vår helige i hans bok; bland detta är det minnesvärt att han, genom att fasta i fyrtio dagar på bröd och vatten, löste en avliden prästs (presbyter) själ från plåga, eftersom den, när den visade sig för honom i en syn, hade bönfallit därom. Hans företrädare grundade fyra kloster (coenobia). Till dessa lade han ett femte i ödemarken Buggin. För övrigt, då han hade en sträng omsorg om alla, ägnade han Hamburgs stol särskild omsorg och gav både bröderna och de fattiga lämplig hjälp. ## bok I, kap. 44 (MGH s. 45–46) (maskinöversättning) XLIIII. Härbärget (xenodochium) i Bremen, som av den helige Ansgar inrättats till de fattigas underhåll, utökade han ädelmodigt, och inte bara i biskopsdömet utan varhelst han var gav han med all omsorg de fattiga föda, och han lämnade åt eftervärlden ett ädelt förmaningens ord: ”Man får inte dröja”, sade han, ”med att hjälpa alla fattiga, ty vi vet inte vem Kristus är eller när han kommer till oss.” Ordets allmosa gav han oavlåtligen åt alla. För detta verk lät han göra utdrag ur den helige Gregorius ord, vilka han också skrev av med egen hand. Det finns olika brev av honom till flera, i synnerhet ett till jungfrur, i vilket han prisar kroppens jungfrulighet och visar att många blir skökor i sinnet. Slutligen, nedbruten av sjukdom och ålder, styrkte han i Herren genom sin medhjälpare (adiutor) Adalgar dem som han inte själv kunde nå, och honom anförtrodde han också i kungens händer. Han dog år 888 efter Herren, i sjätte indiktionen. Hans gravläggning (depositio) är den 11 juni. Han begravdes utanför den helige Petrus basilika på östra sidan, såsom han själv hade bett. ## bok I, kap. 45 (MGH s. 46–47) (maskinöversättning) XLV. Ärkebiskop Adalgar satt i tjugo år. Hans år har vi hämtat ur den tideräkning (compotus) som nämnts ovan, hans levnad har vi lärt ur boken om den helige Rimbert, kapitel 12. När den helige Rimbert mottog munkdräkten och munklöftet, tillfogas strax: Därtill behagade det att som stöd åt honom förordna en man framstående genom sin vandel, till graden diakon (diaconus), vid namn Adalgar. Denne vördnadsvärde man, säger de, lever ännu i dag både som efterföljare av hans vandel och i efterträdelsens värdighet, och han intygar med många andra att den helige biskopen (pontifex) Rimbert inte förlorade något av den klosterliga fullkomligheten på grund av herdeämbetets omsorg, och så vidare. Likaså i kapitel 21: När den helige Rimbert redan, säger den, tyngdes av ålder, tillkom även en ständig smärta i fötterna. Därför utverkade han hos de mest ärorika kungarna Ludvig och hans söner att den framstående mannen Adalgar, nämligen munk (monachus) i Corbeia, skulle bekräftas som hans medhjälpare, så att han själv, hindrad av sjukdom, i Adalgar skulle ha stöd för att resa runt i biskopsdömet, besöka tingen (placita) och, när det krävdes, med sitt följe bege sig antingen på härfärd (expeditio) eller till palatset. Han utverkade också att denne vid valet skulle bekräftas som hans efterträdare och placeras bland kungens rådgivare, med samtycke av bröderna och abboten i hans kloster, och den heliga synoden (synodus) bekräftade allt detta. ## bok I, kap. 46 (MGH s. 47) (maskinöversättning) XLVI. Herdestaven (ferula pastoralis) mottog han av kung Arnulf, palliet (pallium) av påven Stefan. Han vigdes av Sundrold, ärkebiskop av Mainz, och satt under en svår tid av barbarisk härjning. Ändå hade han inte, som det synes i privilegierna, försummat iver för sitt beskickningsuppdrag (legatio) till hedningarna. Utan liksom sina företrädare lät även han vara angelägen om att ha präster (presbyteri) insatta för detta verk. ## bok I, kap. 47 (MGH s. 47–48) (maskinöversättning) XLVII. Om danernas historia har jag inte sett något mer skrivet eller erfarit att någon annan sett något; av den orsaken, tror jag, att nordmännen eller danerna då av kung Arnulf i svåra slag förintades till sista man. Kriget leddes från himlen. Ty sedan hundra tusen hedningar fällts fann man att knappt en av de kristna hade fallit. Och så släcktes nordmännens förföljelse, då Herren hämnades sina tjänares blod, som redan i sjuttio år hade utgjutits. Detta berättar frankernas historia. ## bok I, kap. 48 (MGH s. 48) (maskinöversättning) XLVIII. Men jag har hört av den mest sanningsenlige danakungens Sven (Suein) mun, när han på vår begäran räknade upp sina förfäder: ”Efter nordmännens nederlag”, sade han, ”har jag erfarit att Heiligo regerade, en man omtyckt av folken för sin rättvisa och helighet. Honom efterträdde Olof (Olaph), som kom från Svitjod och vann det danska riket med våld och vapen, och han hade många söner, av vilka Chnob och Gurd vann riket efter faderns död.” ## bok I, kap. 49 (MGH s. 48–51) (maskinöversättning) XLVIIII. I Adalgars sjunde år besvärade ärkebiskop Herman av Köln vår Adalger med stora oförrätter, då han försökte lägga Bremen under Köln. Sedan en synod (synodus) alltså hade sammankallats i Triburia under ordförandeskap av Haddo av Mainz, upphävdes den apostoliska stolens privilegier och de ärorika furstarnas befallningar (praecepta) annullerades, varvid, som man säger, påven Formosus och kung Arnulf samtyckte till de orättfärdiga besluten. Därefter, när undertecknandet skedde, placerades ärkebiskop Adalgar sist i konciliet. Det finns en stor fabel om Adelinus och Widger, som genom sin tvist drog synoden till ett skådespel. En sorglig tragedi: att Widger, från vårt parti, besegrades och dog dagen därpå. Och vidare [säger man] att Bremen under Adalger och Hoger hela tiden förblev Kölns lydbiskopsdöme (suffraganea). Eftersom vi har funnit detta skrivet i samma koncilium, lämnar vi öppet om det är sant eller påhittat. L. Därefter dog påven Formosus i andra året, och i fjärde dog kung Arnulf. Det följer ungrarnas (Ungri) infall och förföljelse av kyrkorna. Vår ärkebiskop, mycket gammal, förmådde mindre vare sig stå emot fienderna eller ordna det som skulle göras. Därför säger man att han från klostret i Corbeia tog Hoger till medhjälpare (adiutor), så att han, stödd av dennes hjälp och tjänst, själv kunde njuta av den uttjänta ålderdomens vila. Så lät den allsmäktige Guden, som ibland låter de rättfärdiga prövas för att de skall bli bättre, också för vår ärkebiskop prövningen få en utgång, så att han kunde uthärda. Ty påven Sergius, som efter nästan lika många år var den sjunde efter Formosus, förbarmade sig över Adalgars förtal (calumniae) och förnyade Bremenkyrkans privilegier, och han bekräftade allt det som av hans företrädare Gregorius och Nikolaus beviljats Ansgar och Rimbert. Därtill, eftersom biskop (pontifex) Adalgar, tyngd av ålderdomens börda, inte kunde fullgöra herdeämbetet, genom att resa runt, predika och viga biskopar, gavs han av påven som medhjälpare fem biskopar från grannskapet, Simund av Halberstadt, Wigbert av Verden (Perdensis), Biso av Paderborn och två Bernarius, av Minden och av Osnabrück, för att den gamle skulle stödjas av deras hjälp. Till hands finns påven Sergius privilegier som getts åt båda parter, i vilka detta innehålls så. Det är dock förunderligt och inte tillräckligt känt för oss, om några biskopar vigdes för hedningarna av Adalgar, som privilegiet antyder, eller om denna vigning av biskopar förblev ogjord ända till Adaldags dagar, vilket vi med större förtröstan tror, särskilt som den barbariska härjningen knappt tillät präster att uppehålla sig bland dem. ”Ty amoreernas missgärningar var ännu inte fullbordade”, och ännu hade inte ”tiden kommit att förbarma sig” över dem. Härefter gick ärkebiskopen bort år efter Herren A 1. 907, den 14 maj BC. 909, den 9 maj [osäker tolkning], och han begravdes i den helige Mikaels basilika, som han själv av kärlek till sin läromästare hade rest över dennes grav. ## bok I, kap. 51 (MGH s. 51–52) (maskinöversättning) LI. Ärkebiskop Hoger satt i sju år. Även hans år har vi funnit i den ovannämnda boken, liksom att han under strid vigdes av ärkebiskopen av Köln. Palliet (pallium) mottog han av påven Sergius, herdestaven (ferula) av kung Ludvig. Varifrån han var eller hur han levde är känt för Gud. Vi har dock funnit skrivet i kyrkans äldre böcker i en vers [vem han var] så: Helig och utvald var Hoger, den sjunde hjälten. Om hans helighet bär de gamlas tradition vittnesbörd, som berättar att han, ytterst sträng i den kyrkliga disciplinen, enligt sin vana ofta reste runt till klostren i sitt stift (dioecesis). Därför skyndade han också en gång, när han uppehöll sig i Hamburg, för att utforska vad bröderna gjorde, mitt i natten till Ramsolan till morgonvigiliorna (vigiliae matutinae). En ”trogen och förståndig förvaltare”, säger jag, som också själv vakade hela natten och, då han förbjöd sitt husfolk att sova, glad gick den kommande brudgummen till mötes och sade: ”Se, jag och barnen som Herren har gett mig.” ## bok I, kap. 52 (MGH s. 52–54) (maskinöversättning) LII. I herr Hogers andra år avsattes Ludvig barnet, och Konrad, frankernas [hertig], upphöjdes till kung. Med denne Ludvig slutar Karls gamla släkt. Hit sträcker sig också frankernas historia. Det som vi härefter skall berätta har vi funnit i den ena och den andra icke lögnaktiga boken. En del berättade dock för oss den mycket berömde danakungen, när vi bad honom: ”Efter Olof (Olaph)”, sade han, ”svearnas furste (princeps), som regerade i Danmark med sina söner, sattes Sigerich i hans ställe. Och när han hade regerat en kort tid berövade honom Hardegon, Svens son, som kom från Nortmannia [osäker tolkning], riket.” Om några av så många danernas kungar, eller snarare tyranner, regerade samtidigt, eller om den ene levde efter den andre under kort tid, är ovisst. Det må räcka för oss att veta att alla ännu var hedningar, och att kristendomen i Danmark, som planterats av den helige Ansgar, under så stora växlingar av riken och barbarernas infall i någon mån blev kvar och inte helt försvann. I de dagarna betryckte en ytterst omänsklig förföljelse Sachsen, när å ena sidan danerna och slaverna, å andra sidan böhmarna (Behemi) och ungrarna sönderslet kyrkorna. Då förstördes Hamburgs församling (parrochia) av slaverna och Bremens av ungrarnas angrepp. Under tiden dog Guds bekännare Hoger och begravdes i den helige Mikaels kyrka tillsammans med sin företrädare, år 915 efter Herren; hans gravläggning (depositio) hålls den 20 december. När man efter etthundratjugo år, sedan det lilla kapellet förfallit av ålder, sökte denne biskops kropp, kunde ingenting finnas utom palliets kors och biskopens huvudkudde. Och vi tror att hans uppståndelse har fullbordats, vilket andra berättar sannfärdigt ha skett med David och med evangelisten Johannes. ## bok I, kap. 53 (MGH s. 54–55) (maskinöversättning) LIII. Reginward satt knappt ett år. Om hans levnad har ingenting annat än namnet kommit oss till hands. Men då jag har erfarit att hans efterträdare deltog i konciliet i Altheim, som hölls i kung Konrads femte år, då även vår Hoger avled, har jag dragit slutsatsen att Reginward, som var mellan dem, inte levde ett helt år, och jag har inte heller kunnat finna hans privilegium någonstans. I de dagarna berättas av eftervärlden att ett stort under inträffade i Bremen. Nämligen att ungrarna, sedan de bränt kyrkorna, dräpte prästerna framför altarna, och att prästerskapet blandat med folket antingen dödades ostraffat eller fördes i fångenskap. Då höggs också korsen ned av hedningarna och hånades. Tecknen på detta raseri varade ända till vår tid. Men den nitälskande Guden, vars lidande där hånades, lät inte de otrogna gå ostraffade bort. Ty ett plötsligt och förunderligt oväder uppstod och lyfte spånen från kyrkornas halvbrända tak och virvlade dem liksom mot hedningarnas ansikten och munnar, och medan de sökte skydd i flykten tvingade det dem antingen att störta sig i floden eller att inneslutas i borgarnas händer. Och utan dröjsmål följde snart den gode herdens död efter hjordens nedslående. Han gravlades den 1 oktober och jordfästes tillsammans med sina företrädare i den helige Mikaels basilika. ## bok I, kap. 54 (MGH s. 55) (maskinöversättning) LIIII. Ärkebiskop Unni satt i arton år. Hans år och död har jag lärt känna som ovan. Bröderna har överlämnat åt minnet att Leidrad, prost (praepositus) för Bremens kör, valdes av prästerskapet och folket när Reginward hade gått bort. Denne kom till hovet (curia) och använde denne Unni som kaplan (capellanus). Men kung Konrad, inspirerad, som man tror, av den gudomliga anden, förbigick Leidrads ståtliga gestalt och räckte herdestaven (virga pastoralis) åt den lille Unni, som han hade sett stå bakom. Åt honom gav också påven Johannes X, som privilegiet visar, palliet (pallium). Han var en mycket helig man, som kan ses av hans val och hans bortgång. För denna helighet förblev han förtrogen med och vördad av kungarna Konrad och Henrik. Därför skildras han också så i en vers: Känd av furstarna var Unni, den nionde i ordningen. ## bok I, kap. 55 (MGH s. 55–56) (maskinöversättning) LV. Under hans dagar förstörde ungrarna inte bara vårt Sachsen och andra provinser på denna sida Rhen, utan också Lotharingen och Frankerriket på andra sidan Rhen. Även danerna, som hade slaverna till hjälp, härjade först saxarna på andra sidan Elbe (Transalbiani Saxones), därefter på denna sida Elbe, och skakade Sachsen med stor skräck. Hos danerna regerade vid den tiden Hardecnudth Vurm, en ytterst grym mask (vermis) [osäker tolkning], säger jag, och inte lite fientlig mot de kristnas folk. Han försökte helt utplåna den kristendom som fanns i Danmark, fördrev Guds präster (sacerdotes) från sina gränser och dödade också mycket många genom tortyr. LVI. Men kung Henrik, som redan från gossåren fruktade Gud och satte hela sin förtröstan till hans barmhärtighet, triumferade över ungrarna i många och svåra slag. Likaså slog han böhmarna (Behemi) och sorberna, som hade kuvats av andra kungar, och de övriga slaviska folken i ett enda stort slag så att de kvarvarande, som var tämligen få, självmant lovade kungen skatt (tributum) och Gud kristendomen. ## bok I, kap. 57 (MGH s. 56–57) (maskinöversättning) LVII. Därefter drog han med en här in i Danmark och skrämde kung Vurm vid första anfallet så mycket att denne lät meddela att han skulle göra det som befalldes och ödmjukt bad om fred. Så satte Henrik som segrare rikets gränser vid Slesvig (Sliaswich), som nu kallas Hedeby (Heidiba), och han insatte där en markgreve (marchio) och befallde att en koloni av saxare skulle bo där. Allt detta har vi, efter berättelse av en dansk biskop, en förståndig man, troget överlämnat åt vår kyrka så som vi sannfärdigt mottagit det. ## bok I, kap. 58 (MGH s. 57) (maskinöversättning) LVIII. Då såg vår saligaste ärkebiskop Unni att trons dörr hade öppnats för hedningarna och tackade Gud för hedningarnas frälsning, i synnerhet eftersom Hamburgkyrkans beskickningsuppdrag (legatio), som länge försummats på grund av tidens ogynnsamhet, genom Guds förekommande barmhärtighet och kung Henriks kraft hade fått plats och tid att verka. Då han alltså ansåg att ingenting hårt och svårt inte kunde utstås för Kristi skull, valde han att personligen resa runt i sitt stifts (dioecesis) vidd. Honom följde, som man säger, hela Bremenkyrkans hjord, bedrövad över den gode herdens frånvaro och beredd att gå med honom både i fängelse och i döden. ## bok I, kap. 59 (MGH s. 57–58) (maskinöversättning) LVIIII. Men sedan Guds bekännare kommit till danerna, där vi har sagt att den ytterst grymme Worm då regerade, kunde han visserligen inte böja honom på grund av hans medfödda grymhet; men kungens son Harald (Haroldus) sägs han ha vunnit genom sin predikan. Honom gjorde han så trogen mot Kristus att han själv lät offentligt utöva den kristendom som hans fader alltid hade hatat, fastän han ännu inte hade mottagit dopets sakrament. Sedan han alltså hade insatt präster (sacerdotes) vid de olika kyrkorna i danernas rike sägs Guds helgon ha anförtrott de troendes skara åt Harald. Stödd även av hans hjälp och hans sändebud trängde han igenom alla danernas öar, förkunnade Guds ord för hedningarna och styrkte i Kristus de troende som han fann tillfångatagna där. ## bok I, kap. 60 (MGH s. 58–59) (maskinöversättning) LX. Därefter följde han i den store förkunnaren (predicator) Ansgars fotspår, rodde över Östersjön (mare Balticum) och nådde inte utan möda Birka. Dit hade under de sjuttio år som gått sedan den helige Ansgars död ingen av lärarna (doctores) vågat ta sig, utom, som vi läser, Rimbert ensam; så hindrade förföljelsen de våra. Birka är en stad (oppidum) som tillhör götarna (Gothi), belägen mitt i Svitjod, inte långt från det tempel som svearna (Sueones) håller för det mest berömda i sin gudadyrkan och som kallas Uppsala. På denna plats bildar en vik av det sund som kallas det Baltiska eller Barbariska, och som sträcker sig mot norr, en hamn som är eftertraktad för de barbariska folk som bor utspridda kring detta hav, men mycket farlig för den som är ovarsam och okunnig om sådana platser. Birkaborna har nämligen ofta angripits genom härjningståg av sjörövare (piratae), av vilka det finns en stor mängd där, och då de inte kan stå emot med våld och vapen försöker de bedra fienderna med listig konst. De har spärrat viken i det oroliga havet på en sträcka av hundra stadier och mer med massor av dolda stenblock och därmed gjort färden lika farlig för sina egna som för rövarna. Till denna ankarplats, eftersom den är den säkraste i Svitjods kusttrakter, brukar alla danernas (Dani) och nordmännens (Nortmanni) liksom slavernas (Sclavi) och sembernas skepp och andra folk från Skytien regelbundet samlas för olika handelsbehov. LXI. I denna hamn steg Herrens bekännare (confessor) i land och började vända sig till folken med ett ovanligt sändebudsuppdrag (legatio). Svearna och götarna, eller, om de så hellre kallas, nordmännen, hade nämligen under de barbariska härjningarnas tider, då många kungar under få år härskat med blodigt välde, helt glömt den kristna religionen och kunde inte lätt övertalas till tron. Vi har hört av den ofta nämnde danernas kung Sven att det då hos svearna härskade en viss Ring med sönerna Erik och Emund, och att Ring själv före sig hade haft Anund, Bern, Olof, om vilka man läser i den helige Ansgars levnad (Gesta sancti Ansgarii), och andra, vilkas namn inte är kända. Och det är troligt att Guds kämpe Unni besökte dessa kungar, fastän de inte trodde, och med deras tillstånd predikade Guds ord över Svitjod. Enligt min mening är det, liksom det synes onyttigt att utforska gärningarna hos dem som inte trodde, lika ogudaktigt att förbigå frälsningen för dem som först trodde och genom vilka andra trodde. Svearna och götarna, som först planterades i tron av den helige Ansgar och sedan återföll till hedendomen, kallades alltså tillbaka av den helige fadern Unni. Det räcker att veta detta, för att vi inte, om vi säger mer, skall sägas vilja ljuga. 'Det är nämligen bättre', som den salige Hieronymus säger, 'att säga det sanna bondaktigt än att framföra det falska vältaligt'. ## bok I, kap. 62 (MGH s. 59–60) (maskinöversättning) LXII. Men när Guds evangelist hade fullgjort sitt sändebudsuppdrag (legatio) och slutligen förberedde återfärden, drabbades han av sjukdom i Birka och lade där ned sin trötta kropps tält. Hans själ steg däremot, omgiven av en stor triumf av själar, upp till den himmelska fäderneslandets kapitolium för att evigt glädjas. Då ombesörjde biskopens (pontifex) lärjungar hans begravning med gråt och glädje; de övriga lemmarna begravde de i samma stad Birka, men förde endast huvudet till Bremen, där de med tillbörlig heder gravsatte det i Sankt Petrus kyrka framför altaret. Han dog, sedan han fullbordat den goda kampens lopp, i Skytien, som det står skrivet, i Herrens människoblivandes år 936, i nionde indiktionen (indictio), omkring mitten av september. Detta är Otto den stores första år, det 148:e efter den helige Willehads, den förste biskopen i Bremen, bortgång. ## bok I, kap. 63 (MGH s. 60) (maskinöversättning) LXIII. Hör, ni biskopar (episcopi), som sitter hemma och sätter ärans, vinningens, buken och sömnens korta njutningar främst i biskopsämbetet! Se, säger jag, på denne man, fattig och ringa i världen, men lovvärd och stor som Kristi präst (sacerdos). Han, som nyss kröntes med ett så ädelt slut, gav ett exempel åt eftervärlden att er lättja inte kan ursäktas med någon svårighet i tider eller platser, eftersom han själv, när han färdades genom så stora faror till havs och lands till nordens vilda folk, fullgjorde sitt sändebudsuppdrag (legatio) med sådan iver att han, när han gav upp andan vid jordens yttersta gränser, satte sitt liv till för Kristus. ## bok II, inledning (MGH s. 61) (maskinöversättning) ANDRA BOKEN. Här har du, läsare, den andra bokens väl utförda gärningar. ## bok II, kap. 1 (MGH s. 61) (maskinöversättning) I. Ärkebiskopen (archiepiscopus) Adaldag satt i 53 år. Det är han som, som det sägs, återställde vårt samhälle (res publica). Han var av lysande släkt, ung till åren, vacker till utseendet och ännu vackrare genom sina sedes redbarhet. Han hämtades från kapitlet (chorus) i Hildesheim och var släkting och lärjunge till den salige Adalward, biskop (episcopus) av Verden, vars liv då var beprövat, rykte obefläckat och trohet mycket välkänd vid hovet (palatium). Man säger att även denne, berömd för lärdom och under, predikade för slavernas (Sclavi) folk vid samma tid som vår Unni var sändebud (legatus) till skyterna. Genom dennes insats och vittnesbörd rekommenderad vid hovet (curia) mottog Adaldag herdestaven av Otto den store; biskopspalliet (palleum) mottog han av påven Leo VII, handpåläggningen, liksom sina företrädare, av biskopen (presul) av Mainz. Ännu hade biskopsstolen (cathedra) i Hamburg inga suffraganer (suffraganei), men sådana fick den genom denne Adaldags iver. ## bok II, kap. 2 (MGH s. 61–62) (maskinöversättning) II. Så snart Adaldag hade tillträtt biskopsämbetet (episcopatus) lät han genom kungens påbud (preceptum) Bremen, som länge dessförinnan hade varit underkastat makthavare och domsmakt (iudiciaria manus), befrias och, liksom övriga städer, förlänas immunitet (immunitas) och tillika frihet. Kungens påbud med detta innehåll finns till hands, liksom andra. Därefter brann han, säger jag, av hela själens längtan efter sitt sändebudsuppdrag (legatio), som först hade mottagits av hans företrädare för hedningarnas frälsning och nu tillföll honom i den ordningen att han i glädje skulle skörda vad andra hade sått i tårar, och han ivrade för hur han skulle fullborda vad han i from kärlek planerade. Och 'eftersom allt samverkar till det goda för dem som älskar Gud', gav Herren honom för hans önskans framgång både gynnsamma tider och kungens ynnest. Detta förtroende utnyttjade han så att han sällan någonsin skildes från kungens sida; aldrig svek han dock stiftets (parrochia) behov eller försummade omsorgen om sitt sändebudsuppdrag. Tvärtom, då han såg att den segerrike och mest rättrådige kungens sinne var redo i allt 'som hör Gud till', upphörde han inte att i synnerhet egga hans iver för hedningarnas omvändelse. Detta skedde också enligt hans önskan, då Gud verkade med och den mest fromme kungens högra hand stärkte honom i allt. ## bok II, kap. 3 (MGH s. 62–64) (maskinöversättning) III. Kung (rex) Otto skipade alltså, stödd av gudomlig hjälp, så snart han hade räddats undan sina bröders försåt, rätt och dom åt folken. Sedan han därefter hade underkastat sitt välde nästan alla de riken som hade fallit bort efter Karls död, grep han till vapen mot danerna (Dani), som hans far tidigare hade betvingat i krig. Men de förberedde krig och dräpte vid Hedeby Ottos sändebud (legati) tillsammans med markgreven (marchio) och utplånade i grunden hela den saxiska kolonin. För att hämnas detta trängde kungen genast med en här in i Danmark. Han gick över danernas gränser, som en gång var belägna vid Slesvig, och härjade med eld och svärd hela landet ända till det yttersta havet, som skiljer nordmännen (Nortmanni) från danerna och som ännu i dag efter kungens seger kallas Ottinsand. När han drog ut därifrån mötte Harald honom vid Slesvig och gav sig i strid med honom. I denna strid kämpade båda sidor tappert, men saxarna vann segern; de besegrade danerna drog sig tillbaka till skeppen. Slutligen, sedan man böjt sig mot fredsvillkor, underkastade sig Harald Otto, mottog riket av honom och lovade att införa kristendomen i Danmark. Utan dröjsmål döptes Harald själv med sin hustru Gunhild och sin lille son, som vår kung lyfte från den heliga dopfunten och kallade Sueinotto. Vid denna tid delades Danmark på denna sida havet, som invånarna kallar Jylland (Iudland), i tre biskopsdömen (episcopatus) och underställdes biskopsdömet i Hamburg. I kyrkan i Bremen förvaras kungens påbud (precepta), som visar att kung Otto höll det danska riket under sitt herravälde, så att han till och med förlänade dess biskopsdömen. I den romerska stolens privilegier (privilegia) kan man vidare se att påven (papa) Agapitus lyckönskade kyrkan i Hamburg till hedningarnas frälsning och själv till Adaldag beviljade allt som av hans företrädare Gregorius, Nikolaus, Sergius och de övriga hade beviljats ärkebiskopsdömet (archiepiscopatus) i Bremen. Han gav honom också med apostolisk myndighet rätten att i hans ställe viga biskopar (episcopi) såväl för Danmark som för nordens övriga folk. ## bok II, kap. 4 (MGH s. 64–65) (maskinöversättning) IIII. Vår mest salige fader vigde alltså som den förste biskopar (episcopi) för Danmark: Horit (Hared) till Slesvig, Liafdag till Ribe, Reginbrond till Århus. Åt dem anförtrodde han också de kyrkor som ligger på andra sidan havet, på Fyn, Själland och i Skåne samt i Svitjod. Detta skedde i ärkebiskopens (archiepiscopus) tolfte år. Och dessa början av den himmelska barmhärtigheten följdes, med Guds medverkan, av en sådan tillväxt att danernas kyrkor från den tiden ända till i dag synes överflöda av en mångfaldig frukt från de nordliga folken. ## bok II, kap. 5 (MGH s. 65) (maskinöversättning) V. Man säger också att den mycket mäktige kung Otto vid samma tid underkastade alla slavernas (Sclavi) folk sitt välde. Dem som hans far hade tämjt i ett enda stort krig höll han själv därefter i schack med sådan kraft att de villigt erbjöd segraren tribut och kristendom i utbyte mot liv och fädernesland, och hela det hedniska folket döptes, och kyrkor byggdes då för första gången i Slavien. Om dessa ting skall vi mot slutet lämpligare säga något, så som de skedde. ## bok II, kap. 6 (MGH s. 65–66) (maskinöversättning) VI. Vi finner ännu i vår kyrkas arkivskrin att ärkebiskopen (archiepiscopus) av Köln, Bruno, som då var berömd, sedan han sett att vårt Hamburg hade suffraganer (suffraganei), tog upp den gamla tvisten om Bremen, i hopp om att han desto lättare skulle uppnå vad han ville, eftersom han var bror till kung Otto. Men då han förgäves hade arbetat på alla sätt, sägs han varken ha vunnit påvens råd eller broderns hjälp. Så blev den ädle och tillika vise mannen lätt övervunnen genom biskopen (pontifex) Adaldags myndighet och återvände, som det står skrivet, med gottgörelse till vår kyrkas ynnest och förkunnade att kyrkan i Hamburg, som var belägen i så stor fara bland hedningarna, inte borde skadas av någon, utan var värd att hägnas med all tröstande kärlek och hedras av alla kyrkor överallt. Ännu minns eftervärlden att en viss Erp, diakon (diaconus) hos biskopen Adaldag, eftersom han troget hade bistått honom i den nämnda tvisten, av kungen förlänades biskopsdömet (episcopatus) i Verden. Man säger likaså att andra av bröderna, som tillsammans med ärkebiskopen var ivriga i predikan för danerna och slaverna, för sitt arbete blev insatta på större biskopsstolar (cathedrae). ## bok II, kap. 7 (MGH s. 66) (maskinöversättning) VII. Fader Adaldags iver gällde helt och hållet hedningarnas omvändelse, kyrkornas upphöjelse och själarnas frälsning, och för sin ledning i detta förtjänade mannen, älskad av Gud och människor, att hållas i vördnad av alla, även av fienderna. ## bok II, kap. 8 (MGH s. 66–67) (maskinöversättning) VIII. När den mycket segerrike kung Otto därefter kallades till Italien för att befria den apostoliska stolen, sägs han ha överlagt om vem han efter sig skulle lämna som ställföreträdare för sin makt för att skipa rätt i dessa trakter, som gränsar till barbarernas områden. Sachsen hade nämligen efter Karls tid, på grund av detta folks gamla uppror, ännu inte fått någon hertig (dux) utom kejsaren. Övertygad av denna nödvändighet anförtrodde kungen för första gången Herman uppdraget som beskyddare (tutela) i Sachsen. Om denne man och mannens ätt har jag, eftersom de synes ha uppstått till stort fördärv såväl för kyrkan i Bremen som för andra, ansett det nödvändigt att börja längre tillbaka. ## bok II, kap. 9 (MGH s. 67) (maskinöversättning) VIIII. Denne man, född av fattiga föräldrar, nöjde sig först, som man säger, med sju hufer (mansi) och lika många landbor (manentes) som arv efter föräldrarna. Eftersom han var av skarpt förstånd och vacker gestalt blev han sedan, för den trohet och ödmjukhet han visade sina herrar och jämlikar, lätt känd vid hovet (palatium) och kom i förtroende hos kungen själv. Denne, som märkte den unge mannens driftighet, tog upp honom bland sina tjänstemän (ministri) och befallde honom sedan att vara uppfostrare åt sönerna; snart, när framgångarna fortsatte, anförtrodde han honom också ståthållarnas (prefecti) uppgifter. Sedan han skött dessa ämbeten med kraft, sägs han ha dömt sina egna landbor, som anklagats för stöld, och genom sin dom på en gång ha dömt dem alla till döden. Genom det ovanliga i denna handling blev han både då kär för folket och därefter högt ansedd vid hovet. Sedan han förtjänat hertigdömet (ducatus) i Sachsen styrde han provinsen med dom och rättvisa och förblev ivrig i försvaret av de heliga kyrkorna ända till slutet. Han var nämligen även trogen och hängiven mot kyrkan i Bremen och moderkyrkan Hamburg och gjorde mycket gott mot bröderna och mot alla Sachsens kommuniteter (congregationes). ## bok II, kap. 10 (MGH s. 67–68) (maskinöversättning) X. Den mest fromme kungen och vår ärkebiskop (archiepiscopus) anförtrodde alltså en sådan man sitt ställföreträdarskap i detta land och reste till Italien. Där höll kungen ett koncilium (concilium) med biskoparna och lät avsätta påven (papa) Johannes, som hade tillnamnet Octavianus och anklagades för många brott, fastän han var frånvarande – ty han hade genom flykt undandragit sig domen –, och i hans ställe viga protoskriniarien (protus) Leo [osäker tolkning]. Av denne kröntes han själv snart till kejsare (imperator) och hälsades av det romerska folket som augustus, i sitt tjugoåttonde regeringsår, det 153:e efter Karls kröning i Rom. ## bok II, kap. 11 (MGH s. 68–69) (maskinöversättning) XI. Under denna tid uppehöll sig kejsaren (imperator) med sin son i fem år i Italien, besegrade Berengars söner och återgav Rom dess forna frihet. Under lika många dagar och år vistades vår ärkebiskop (archiepiscopus), hos vilken de viktigaste besluten låg, i det italienska riket; inte frivilligt, säger jag, utan därför att han inte kunde slitas från kungarnas sida. Han skaffade kyrkan i Bremen en väldig vinst av sin vistelse i främmande land. Då sägs han nämligen ha samlat helgonens reliker (patrocinia sanctorum), genom vilka detta vårt biskopssäte (episcopium) nu och i evighet triumferar. Det berättas att hans folk, som inte uthärdade den gode herdens långa frånvaro, genom budbärare och brev som uttryckte deras oro slutligen åstadkom att han värdigades besöka sin hjord. Man säger också att när han kom gick hans egna och främlingar honom till mötes tre dagsresor, gråtande av glädje, och de ropade som till en annan Johannes och sade: 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn'. ## bok II, kap. 12 (MGH s. 69–71) (maskinöversättning) XII. När ärkebiskopen (archiepiscopus) alltså återvände till hemlandet förde han, så som 'vi har hört och vetat och våra fäder har berättat för oss', i sitt följe påven (papa) Benedikt, som hade vigts men då avsatts av Otto. Denne befallde att han skulle sättas i förvar i Hamburg, men ärkebiskopen behöll honom med stor heder hos sig till hans död. Han sägs nämligen ha varit en helig och lärd man, och en som syntes värdig den apostoliska stolen, om det inte vore för att han hade valts av det romerska folket genom tumult, sedan den som kejsaren hade befallt skulle vigas fördrivits. Då han alltså levde hos oss i helig vandel och lärde andra att leva heligt, och redan, på romarnas begäran, skulle återinsättas av kejsaren, insomnade han i frid i Hamburg. Hans bortgång anges ha inträffat den 4 juli (IIII. nonas Iulii). [Prost (prepositus) i Bremen vid den tiden var den berömde Eilhard, en man berömd för frivillig fattigdom och väktare av kanikregeln (regula canonica). Och då ledde Tiadhelm vår kyrkas skolor med blomstrande iver; han var en av den store Octric av Magdeburgs lärjungar]. XIII. Ärkebiskopen fördelade med stor omsorg de heliga martyrernas reliker, som han hade fört från staden Rom, över sina församlingar (parrochiae). Hans företrädare sägs ha grundat fem kloster (cenobia) för själar som tjänar Gud. Till dessa lade han ett sjätte vid Hesilingun, där den mycket ädla Kristi jungfru Wendilgart och hennes far, vid namn Haldo, som skänkte hela sitt arv åt Gud och den helige martyren Vitus, samlade en stor skara jungfrur. En sjunde kommunitet (congregatio), av heliga män, inrättade han i Frisland, Ripesholt, på jord och genom gåva av några trogna matronor, Reingerd och Wendila, där han lade reliker A 1. av den helige Mauritius, och andra annorstädes. BC. av helgon. Detta är de helgonreliker som herr Adaldag förde från Italien: Quiriacus och Cesarius kroppar, likaså Victors och Coronas, Felix och Felicianus, Cosmas och Damianus. XIIII. Och då den helige biskopen (pontifex), som det synes, bar en faderlig omsorg om alla sina kyrkor, sägs han ha haft stor omsorg om härbärget (xenodochium) i Bremen. Detta ökade han själv med mycket större inkomster än hans företrädare, så att utöver de gäster som ofta togs emot fick dagligen tjugofyra fattiga mat i hospitalet (hospitale). I denna tjänst var Libentius mycket trofast, som biskopen hade fört med sig från Italien. ## bok II, kap. 15 (MGH s. 71) (maskinöversättning) XV. Vid samma tid, sedan slavernas (Sclavi) folk hade underkuvats och förenats med den kristna tron, grundade Otto den store den berömda staden Magdeburg vid Elbens stränder; han gjorde den till metropol (metropolis) för slaverna och lät där viga Adalbert, en man av högsta helighet, till ärkebiskop (archiepiscopus). Denne, den förste som vigdes i Magdeburg, skötte kraftfullt biskopsämbetet (pontificatus) i tolv år och omvände genom sin predikan många slaviska folk. Hans vigning skedde i kejsarens och vår ärkebiskops trettiofemte år, och det är 137 år efter den helige Ansgars vigning. ## bok II, kap. 16 (MGH s. 71–72) (maskinöversättning) XVI. Under ärkebiskopsdömet (archiepiscopatus) i Magdeburg lades hela Slavien ända till floden Penes; där finns fem suffraganbiskopsdömen (episcopatus suffraganei), av vilka Mersiburg och Ciscia är grundade vid floden Saale, Misna vid Elbe, medan Brandenburg och Hevelberg ligger längre in i landet. Det sjätte biskopsdömet i Slavien är Aldinburg. Detta underställde kejsaren, eftersom det ligger närmare oss, ärkebiskopsdömet i Hamburg. Och där vigde vår ärkebiskop som den förste biskopen (episcopus) Euraccus eller Egward, som vi på latin kallar Euagrius. ## bok II, kap. 17 (MGH s. 72–73) (maskinöversättning) XVII. Och eftersom tillfället erbjuder sig genom platserna synes det nyttigt att redogöra för vilka folk på andra sidan Elbe som hör till Hamburgs stift (dyocesis). Detta begränsas i väster av det Brittiska oceanen, i söder av floden Elbe, i öster av floden Penes, som rinner ut i det Barbariska havet, och i norr av floden Eider, som skiljer danerna (Dani) från saxarna (Saxones). Transalbingiska saxares folk är tre. De första, vid oceanen, är Tedmarsgoi, och deras moderkyrka är i Melindorp. De andra är Holcetae, så kallade efter skogarna som de bor vid; genom dem flyter floden Sturia, och deras kyrka är Scanafeld. De tredje och mer ansedda kallas Sturmarii, därför att detta folk ofta drivs av uppror. Bland dem höjer metropolen (metropolis) Hamburg sitt huvud, en gång mäktig av män och vapen, lyckosam i åker och gröda; men nu har den, utsatt för hämnden för synderna, lagts öde; och fastän den har förlorat stadens prakt behåller metropolen ännu sin kraft och tröstar sig för sitt änkestånds förluster genom framgången för sina söner, som den dagligen ser växa till under sitt sändebudsuppdrag (legatio) över hela nordens vidd. Om dem synes den också ropa så glatt: 'Jag förkunnade och talade, de har förökats över allt tal'. ## bok II, kap. 18 (MGH s. 73–75) (maskinöversättning) XVIII. Vi finner också gränsen för det Sachsen som ligger på andra sidan Elbe fastställd av Karl och övriga kejsare, och den löper så, nämligen: Från Elbens östra strand till den bäck som slaverna kallar Mescenreiza. Därifrån löper gränsen uppåt genom skogen Delvunder till floden Delvunda. Och så når den Horchenbici och Bilenispring. Därifrån fortsätter den till Liudwinestein och Wispircon och Birznig. Sedan går den till Horbistenon ända till skogen Travena och uppåt genom denna till Bulilunkin. Snart går den upp till Agrimeshou och rakt till vadstället som kallas Agrimeswidil. Där utkämpade också Burwido en tvekamp mot slavernas kämpe och dödade honom; och en sten restes på samma plats till minne. Från detta vatten löper gränsen vidare uppåt och går till sjön Colse; och så kommer den till det östra fältet Zuentifeld, ända till själva floden Zuentina. Längs denna löper Sachsens gräns ned till det Skytiska havet och det hav som de kallar det östra. Om detta sunds natur nämner Einhard kort i Karls gärningar (Gesta Karoli), när han talar om det slaviska kriget. XIX. En vik, säger han, sträcker sig från den västra oceanen mot öster, av okänd längd men av en bredd som ingenstans överstiger hundra tusen steg (milia passuum), eftersom den på många ställen befinns smalare. Kring denna bor många folk. Danerna och svearna (Sueones), som vi kallar nordmän (Nortmanni), innehar både den norra kusten och alla öar i den. Men den södra kusten bebos av slaverna och andra olika folk, bland vilka de främsta är de som kungen då förde krig mot, wilzerna (Wilzi). Dem slog och tämjde han på ett enda fälttåg, som han själv hade lett, så att de ansåg att de framdeles inte alls borde vägra att göra vad de ålades. ## bok II, kap. 20 (MGH s. 75) (maskinöversättning) XX. Så långt han; men vi anser, eftersom slaverna (Sclavi) så ofta kommer på tal, att det inte är malplacerat om vi i en historisk sammanfattning säger något om Slaviens natur och folk, eftersom slaverna vid den tiden genom vår biskop (pontifex) Adaldags iver berättas ha blivit omvända till den kristna religionen nästan allesammans. ## bok II, kap. 21 (MGH s. 75–79) (maskinöversättning) XXI. Slavien, Germaniens mycket vidsträckta provins (provintia), bebos alltså av winulerna (Winuli), som förr kallades vandaler (Wandali); det sägs vara tio gånger större än vårt Sachsen, särskilt om man räknar till Slavien Böhmen och polanerna (Polani) på andra sidan Oder, eftersom de varken skiljer sig i klädedräkt eller språk. Detta land, som är mycket rikt på vapen, män och gröda, är på alla sidor inneslutet av fasta gränser av skogar eller floder. Dess bredd sträcker sig från söder mot norr, det vill säga från floden Elbe till det Skytiska havet. Längden synes däremot vara den som tar sin början vid vårt stift (parrochia) Hamburg och sträcker sig mot öster, utökad med oändliga vidder, ända till Bayern, Ungern och Grekland. Slavernas folk är många; de första av dem från väster, gränsande till transalbingerna (Transalbiani), är waigrerna (Waigri); deras stad (civitas) Aldinburg ligger vid havet. Därefter följer obodriterna (Obodriti), som nu kallas Reregi, och deras stad är Magnopolis. Likaså, närmare oss, polabingerna (Polabingi), vilkas stad är Razispurg. Bortom dem är Lingones och Warnabi. Sedan bor Chizzini och Circipani, som skiljs från Tholosantes och Retheri av floden Panis, och staden Dimme. Där är gränsen för Hamburgs stift. Det finns också andra slaviska folk, som lever mellan Elbe och Oder, såsom Heveldi, som bor vid floden Habola, och Doxani, Leubuzzi, Wilini och Stoderani jämte många andra. Bland dem, i mitten, är de mäktigaste av alla Retharii, vilkas mycket kända stad är Rethre, ett säte för avgudadyrkan. Där har ett stort tempel byggts åt demonerna, vilkas furste är Redigast. Hans bild är av guld, hans bädd smyckad med purpur. Staden själv har nio portar och är på alla sidor omsluten av en djup sjö; en träbro ger övergång, över vilken vägen endast tillåts för dem som offrar eller söker orakelsvar, av det skälet, tror jag, att det betecknar att Styx, som flyter nio gånger runt, med rätta håller fast de förtappade själarna hos dem som tjänar avgudar. Till detta tempel säger man att vägen från staden Hamburg är fyra dagar. ## bok II, kap. 22 (MGH s. 79–81) (maskinöversättning) XXII. Bortom leuticierna (Leuticii), som med ett annat namn kallas wilzer (Wilzi), möter floden Oder, den rikaste floden i det slaviska landet. Vid dess mynning, där den sköljer de Skytiska träsken, erbjuder den mycket ädla staden (civitas) Iumne en mycket berömd ankarplats för barbarer och greker som bor runt omkring. Om denna stads lov, eftersom stora och knappt trovärdiga ting berättas, anser jag det angenämt att infoga några få saker värda att berättas. Den är förvisso den största av alla städer som Europa rymmer, och den bebos av slaver jämte andra folk, greker och barbarer; ty även tillresta saxare har fått lika rätt att bo där, om de bara inte, medan de uppehåller sig där, offentligt visar kristendomens kännetecken. Alla irrar nämligen ännu i hedniska riter, men i övrigt kan inget folk finnas som är hederligare eller vänligare i seder och gästfrihet. Den staden, rik på varor från alla nordliga nationer, har allt som är behagligt eller sällsynt. Där finns Vulcanus kittel (Olla Vulcani), som invånarna kallar den grekiska elden, vilken även Solinus nämner. Där ser man Neptunus av trefaldig natur: den ön sköljs nämligen av tre sund, av vilka man säger att ett har mycket grön färg, det andra vitaktig, det tredje rasar med ursinnig rörelse i ständiga stormar. Från denna stad far man med en kort rodd över till staden Dymine, som ligger vid floden Peanis mynning, där också Runi bor. Därifrån till provinsen Semland, som prussarna (Pruzi) besitter. Vägen är sådan att man från Hamburg eller från floden Elbe på sjunde dagen når staden Iumne landvägen; ty sjövägen går man ombord på ett skepp i Slesvig eller Aldinburg för att nå Iumne. Från denna stad seglar man och kommer på fjortonde dagen upp till Ostrogard i Ruzzia. Dess huvudstad (metropolis civitas) är Kiev, en medtävlare till Konstantinopels spira, Greklands mest lysande prydnad. Som förut har sagts upprinner floden Oder i marahernas (Marahi) djupaste skog, där även vår Elbe har sitt ursprung. De flyter inte långt ifrån varandra, men i olika riktning. Den ena, det vill säga Oder, vänder sig mot norr och går genom winulernas (Winuli) folk, tills den passerar fram till Iumne, där den skiljer pomoranerna (Pomerani) från wilzerna. Den andra, det vill säga Elbe, störtar mot väster och sköljer i sitt första lopp böhmarna (Bechemi) tillsammans med sorberna (Sorabi), i sitt mellersta lopp skiljer den hedningarna från Sachsen, och i sin sista fåra skiljer den Hamburgs stift (parrochia) från Bremens och går som segrare ut i det Brittiska oceanen. ## bok II, kap. 23 (MGH s. 81–83) (maskinöversättning) XXIII. Detta må vara nog sagt om slaverna (Sclavi) och deras land, eftersom de vid den tiden genom Otto den stores kraft alla omvändes till kristendomen. Låt oss nu rikta pennan mot det som skedde efter kejsarens död och under vår biskops (pontifex) återstående tid. XXIIII. I biskop Adaldags trettionionde år gick den store kejsaren (imperator) Otto, betvingaren av alla nordens nationer, lyckligt bort till Herren och begravdes i sin stad Magdeburg. Honom efterträdde sonen Otto den mellerste, som kraftfullt styrde riket i tio år. Sedan han genast hade underkuvat frankernas kungar Lothar och Karl och fört kriget till Kalabrien, dog han, som segrare över och besegrad av saracenerna och grekerna, vid Rom. I hans ställe insattes Otto den tredje i riket medan han ännu var ett barn, och han prydde spiran i arton år med ett starkt och rättvist styre. För dessa tre lika mäktiga som rättvisa kejsare var den helige Adaldag så kär och förtrogen för sin dygds förtjänst och sin lärdoms mästerskap att han knappt eller sällan skildes från deras sida, så som kejsarnas påbud (precepta), utfärdade efter ärkebiskopens (archiepiscopus) vink, visar; i dem är också att märka att Otto den tredje utfärdade påbud när han uppehöll sig i Wildashusin. Vid samma tid dog saxarnas hertig (dux) Herman och fick till arvinge sonen Benno, som också omtalas som en god och tapper man, utom att han, vanslägtad från fadern, betungade folket med plundring. I Magdeburg efterträddes också den avlidne biskopen Adalbert på biskopsstolen (cathedra) av Gisilher, även han en helig man, som upplyste winulernas nyomvända folk med lärdom och dygder. ## bok II, kap. 25 (MGH s. 83–84) (maskinöversättning) XXV. Danernas (Dani) kung (rex) Harald, framstående i religion och tapperhet, hade redan länge sedan välvilligt antagit kristendomen i sitt rike och höll fast vid den beständigt ända till slutet. Därför befäste han också sitt rike med helighet och rättvisa och utvidgade sin makt över havet till nordmännen (Nortmanni) och anglerna (Angli). Emund, Eriks son, regerade då i Svitjod. Han var förbunden med Harald och försonlig mot de kristna som kom dit. I Norge var Håkon furste (princeps); när nordmännen fördrev honom ur riket för hans högmodiga uppträdande, återinsatte Harald honom genom sin kraft och gjorde honom försonlig mot de kristna. [Denne mycket grymme Håkon, som härstammade från Ingvars släkt och av jätteblod, var den förste bland nordmännen som tog kungamakten, då de tidigare hade styrts av hövdingar (duces). Håkon dog alltså efter trettiofem år på tronen och lämnade Hartild som arvinge till spiran, som samtidigt besatt Danmark och Norge]. England förblev, som vi ovan har sagt och som det står skrivet i anglernas historia (Gesta Anglorum), efter Gudreds död under hans söner Analaph, Sigerih och Reginold i nästan hundra år under danernas välde. Men då sände Harald sin son Hiring med en här till England. Denne underkuvade ön men blev till sist förrådd och dödad av northumbrierna (Nordumbri). ## bok II, kap. 26 (MGH s. 84–87) (maskinöversättning) XXVI. Ärkebiskopen (archiepiscopus) Adaldag vigde alltså flera biskopar (episcopi) för Danmark, vilkas namn vi visserligen har funnit; men till vilket säte (sedes) de [särskilt] insattes har vi inte lätt kunnat utröna. Jag antar att orsaken är att ingen av biskoparna ännu hade fått ett bestämt säte anvisat i den outvecklade kristenheten, utan var och en drog av iver att plantera kristendomen vidare och tävlade om att predika Guds ord lika för sina egna som för främlingar. Detta synes de ännu i dag göra bortom Danmark, i Norge och Svitjod. De biskopar som vigdes för Danmark är alltså dessa: Hored, Liafdag, Raginbrond och efter dem Harig, Stercolf, Folgbract, [Adelbrect,] Merka och andra. Man säger att Odinkar den äldre, som av Adaldag vigdes för Svitjod (Sueonia), kraftfullt fullbordade sitt sändebudsuppdrag (legatio) bland hedningarna. Han var nämligen, så som ryktet har nått oss, en mycket helig man och lärd i det som hör Gud till, därtill av förnäm börd vad världen angår och härstammande från danerna (Dani). Därför kunde han också lätt övertyga barbarerna om vad som helst av vår religion. Av de övriga biskoparna omtalar forntiden knappast någon som så berömd utom Liafdag av Ribe, om vilken man säger att han, berömd även för under, predikade på andra sidan havet [det vill säga i Svitjod eller Norge]. I Aldinburg vigde ärkebiskopen först, som vi har sagt, Egward eller Evarg, därefter Wego, sedan Ezico; under deras tid förblev slaverna (Sclavi) kristna. Så var också Hamburg i fred. Kyrkor restes överallt i Slavien; också mycket många kloster (monasteria) för män och kvinnor som tjänar Gud byggdes. Vittne är danernas kung (rex) Sven, som ännu lever i dag; när han berättade att Slavien var uppdelat i arton landskap (pagi), försäkrade han oss att alla utom tre hade omvänts till den kristna tron, och han nämnde också furstarna (principes) på den tiden, Missizla, Naccon och Sederich. 'Under dem', sade han, 'rådde ständig fred, slaverna tjänade under tribut'. XXVII. Under ärkebiskopens sista tider bröts vår ställning bland barbarerna, kristendomen i Danmark kom i oordning, och fiendemannen, som avundades de vackra början av den gudomliga religionen, försökte så ogräs däremellan. Ty då smidde Sven Otto, son till den store Harald, danernas kung, många anslag mot sin far för att beröva honom, som redan var gammal och mindre kraftfull, riket, och han rådslog också med dem som hans far mot deras vilja hade tvingat till kristendomen. Sedan en sammansvärjning plötsligt hade bildats avsade sig danerna kristendomen, insatte Sven till kung och förklarade krig mot Harald. Men han, som från början av sin regering hade satt allt sitt hopp till Gud, anförtrodde då mer än någonsin sakens utgång åt Kristus, och fastän han avskydde krig beslöt han att försvara sig med vapen. Och som en annan David gick han ut i kriget och sörjde sin son Absalom, mer bedrövad över hans brott än över sina egna faror. I detta jämmerliga och mer än inbördes krig besegrades Haralds parti. Själv flydde han sårad från slaget, gick ombord på ett skepp och kom undan till slavernas stad (civitas), som kallas Iumne. ## bok II, kap. 28 (MGH s. 87–89) (maskinöversättning) XXVIII. Där mottogs han mot förmodan, eftersom de var hedningar, humant, men efter några dagar dukade han under av samma sår och gick bort i bekännelsen till Kristus. Hans kropp fördes av hären tillbaka till fäderneslandet och begravdes i staden (civitas) Roskilde i den kyrka som han själv först hade byggt till den heliga treenighetens ära. När jag ville fråga hans sonsons son Sven, som nu regerar i Danmark, om hans slut, teg han som en annan Tydeus om farfaderns brott, men när jag framhävde fadermordet sade han: 'Det är detta som vi efterkommande får sona och som fadermördaren själv sonade genom sin landsflykt'. Men vår Harald, som först påbjöd danernas folk kristendomen och som fyllde hela norden med predikanter och kyrkor, han, säger jag, som oskyldig sårades och för Kristi skull fördrevs, skall, hoppas jag, inte gå miste om martyriets segerpalm. Han regerade femtio år. Hans död inföll på alla helgons högtid. Minnet av honom och hans hustru Gunhild skall förbli ständigt hos oss. Detta har vi funnit ha skett under biskop (pontifex) Adaldags dagar, fastän vi inte har kunnat utforska alla hans dygder. Det finns emellertid de som försäkrar A 1. C. att helbrägdagörelser skedde genom honom både medan han ännu levde och efter döden vid hans grav, och annat. [nämligen att blinda ofta fick synen och att många andra under inträffade]. B. både medan han ännu levde och efter döden vid hans grav skedde helbrägdagörelser genom honom. Vid hans grav, berättar bröderna, fick blinda ofta synen och andra under inträffade. Men det är helt säkert att han gav lagar och rätt (leges et iura) såväl åt vårt folk som åt transalbingerna (Transalbiani) och frisernas (Fresones) folk, vilka de ännu för mannens myndighets skull strävar att bevara. Under tiden gick den trogne gamle Adaldag, sedan han fått sin önskan uppfylld i fråga om sitt sändebudsuppdrag (legatio) och haft framgång i allt sitt verk hemma och ute, i rik ålderdom bort till Herren, i det femtiofjärde året av sitt ädelt förvaltade prästämbete (sacerdotium). Hans bortgång inträffade år 988 efter Herrens födelse, och han begravdes i kyrkan i Bremen, vid huvudändan av biskop Leuderics grav på södra sidan. Han dog i första indiktionen (indictio) den 29 april (III kal. Maii). ## bok II, kap. 29 (MGH s. 89–91) (maskinöversättning) XXVIIII. Libentius satt i 25 år. Palliet (palleum) mottog han av påven (papa) Johannes XV, biskopsstaven förtjänade han av Otto den tredje. Som den förste av alla vigdes han av suffraganerna (suffraganei). Denne mycket lärde man, prydd med all sedernas redbarhet, hade en gång följt biskopen (pontifex) Adaldag från Italien. Då han hade efterliknat dennes liv och lärdom befanns han, enligt den store faderns förordnande, ensam värdig att anförtros omsorgen om Hamburgs stift (parochia). Somliga säger att vicedominus (vicedomnus) Otto, fastän han berömde sig av att ha biskop Adaldag till morbror, ändå gav vika för valet av denne Libentius, hos vilken inte ens en fiende kunde anmärka på något klandervärt. [Man säger att han var av sådan kyskhet att han sällan lät sig ses av kvinnor, av sådan avhållsamhet att han bar ett ansikte blekt av fastor, och av sådan ödmjukhet och kärlek att han levde i klostret som en av bröderna]. Hans dygder var många; nöjd med det som förvärvats besökte han sällan hovet (curia) för att förvärva mer. Han satt i stillhet hemma och skötte omsorgen om sitt stift med största flit, och han vände all sin iver till själarnas vinning och höll, som man säger, alla sina kommuniteter (congregationes) under den strängaste regel. [Ärkebiskopen (archiepiscopus) skötte också själv omsorgen om hospitalet och betjänade bröderna och de sjuka med daglig tjänst, och i sitt ställe anförtrodde han härbärget (xenodochium) åt sin brorson Libentius]. Medan det ännu var fred i Slavien besökte han ofta de transalbingiska folken och hägnade moderkyrkan Hamburg med faderlig kärlek. Sitt sändebudsuppdrag (legatio) till hedningarna fullgjorde han, liksom sina företrädare, med stor iver, fastän dagarnas ondska stod i vägen. När kung Sven vid denna tid utövade en stor förföljelse mot de kristna i Danmark, sägs ärkebiskopen genom bönfallande sändebud och täta gåvor ha arbetat för att göra den vilde kungens sinne milt mot de kristna. Men denne avvisade dem och började rasa i sin grymhet och trolöshet. Därpå följde gudomlig hämnd över kungen som gjort uppror mot Gud. Ty när han tog upp krig mot slaverna (Sclavi) tillfångatogs han två gånger och fördes till Slavien och friköptes lika många gånger av danerna med en väldig mängd guld. Ändå ville han ännu inte vända tillbaka till Gud, som han först hade förolämpat genom faderns död och sedan retat genom mordet på de troende, och Herren vredgades i harm och gav honom i hans fienders händer, så att han skulle lära sig att inte häda. ## bok II, kap. 30 (MGH s. 91–92) (maskinöversättning) XXX. Då samlade svearnas (Sueones) mycket mäktige kung (rex) Erik en här, otalig som havets sand, och trängde in i Danmark, och Sven, övergiven av Gud och förgäves hoppande på sina avgudar, gick honom till mötes. Många sjöslag utkämpades på båda sidor – så brukar nämligen detta folk strida –, och danernas (Dani) styrkor krossades allesammans. Kung Erik vann som segrare Danmark. Sven fördrevs från riket och fick av den nitälskande Guden den lön hans gärningar förtjänade. Detta berättade den yngre Sven för oss ha hänt hans farfar genom Guds rättvisa dom, eftersom han övergav den som hans far hade haft som god beskyddare. ## bok II, kap. 31 (MGH s. 92–93) (maskinöversättning) XXXI. Man säger att vid den tiden en flotta av sjörövare (pyratae), som de våra kallar askemän (Ascomanni), landade i Sachsen och härjade alla kusttrakter i Frisland och Haduloa. Och när de seglade uppför floden Elbes mynning och bröt in i provinsen (provintia), samlades saxarnas stormän (magnates), och fastän de hade en liten här mötte de barbarerna när dessa gick i land från skeppen vid Stadium, som är en lämplig hamn och ett värn vid Elbe. Stort och minnesvärt och alltför olyckligt var det slaget, i vilket båda sidor kämpade tappert, men de våra till sist befanns underlägsna. Svearna (Sueones) och danerna (Dani) segrade och krossade saxarnas hela styrka. Där tillfångatogs markgreven (marchio) Sigafrid, greven (comes) Thiadrik och andra lysande män, som barbarerna med händerna bundna på ryggen släpade till skeppen och vilkas fötter de fjättrade med kedjor, och därefter plundrade de ostraffat hela provinsen. Men när av fångarna markgreven Sigafrid ensam undkom, i hemlighet förd bort om natten med hjälp av en fiskare, råkade sjörövarna snart i raseri, och alla de förnämare som de höll i bojor behandlade de med hån: de högg av dem händer och fötter, vanställde dem genom att skära av näsan och kastade dem halvdöda på marken. Bland dem fanns några ädla män som sedan levde länge, en skam för riket och ett ömkligt skådespel för hela folket. ## bok II, kap. 32 (MGH s. 93) (maskinöversättning) XXXII. Detta nederlag hämnades snart hertigen (dux) Benno och markgreven (marchio) Sigafrid, som kom dit med en här. Och de sjörövare (pyratae) som vi har sagt gick i land vid Stadium krossades av dem. Den andra delen av askemännen (Ascomanni), som hade gått i land via floden Weser och plundrat Hadoloas område ända till Liestmona, kom med en mycket stor mängd fångar till ett träsk som kallas Chlindesmor. Där angreps de av de våra, som följde efter, och höggs ned alla till sista man. Deras antal var tjugo tusen. [En saxisk ryttare, som de hade tagit till fånga, ledde dem, när de gjorde honom till vägvisare för sin färd, in i svårare delar av träsket, där de, länge uttröttade, lätt besegrades av de våra. Han heter Heriward och firas med ständigt lov av saxarna]. ## bok II, kap. 33 (MGH s. 93–94) (maskinöversättning) XXXIII. Från den tiden skedde förvisso täta och fientliga infall av sjörövare (pyratae) i detta land. Alla Sachsens städer (civitates) var i fruktan; och Bremen självt började befästas med en mycket stark vall. Då lät också, som de gamla minns, ärkebiskopen (archiepiscopus) Libentius föra kyrkans skatt och allt kyrkligt gods till det bugginensiska prosteriet (prepositura Bugginensis); så stor var fruktan i alla detta stifts (parrochia) gränsbygder. Ty Libentius själv dömde också, som det berättas, de sjörövare som härjade biskopsdömet (episcopatus) med bannlysningens (anathema) svärd. En av dem sägs ha dött i Norge och legat kvar med oförmultnad kropp i sjuttio år, ända till herr ärkebiskop Adalberts tid, då biskop (episcopus) Adalward kom dit och löste den döde, och strax upplöstes liket i aska. ## bok II, kap. 34 (MGH s. 94–95) (maskinöversättning) XXXIIII. Efter hämnden för de brott som han hade begått mot Guds kyrkor och de kristna kom alltså kung (rex) Sven, besegrad och övergiven av de sina, eftersom Gud hade övergivit honom, irrande och utan hjälp till nordmännen (Nortmanni), där då Håkons son Tryggve regerade. Eftersom denne var hedning rördes han inte av något medlidande med den landsflyktige. Så for den olycklige, förstött av hela världen, över till England och sökte förgäves tröst hos fienderna. Vid den tiden härskade Ethelred, Edgars son, över britterna (Brittanni). Denne glömde inte de oförrätter som danerna (Dani) sedan gammalt hade tillfogat anglerna (Angli) och drev bort den landsflyktige. Till sist förbarmade sig skottarnas (Scothi) kung över hans olycka och tog välvilligt emot honom, och där levde Sven i landsflykt i två gånger sju år, ända till Eriks död. Dessa faror som drabbade fadermördaren, hans farfar, utlade kung Sven för oss, som lyssnade häpna; därefter vände han berättelsen tillbaka till segraren Erik. ## bok II, kap. 35 (MGH s. 95–96) (maskinöversättning) XXXV. 'Erik', sade han, 'innehade två riken, danernas (Dani) och svearnas (Sueones), och han var själv hedning och mycket fientlig mot de kristna'. Till honom sägs en viss Poppo ha varit sändebud (legatus) från kejsaren och biskopen (episcopus) av Hamburg, en helig och vis man, som då vigts för Slesvig, och han framförde kejsarens anspråk i fråga om danernas rike och de kristnas fred. Och man säger att han, för att styrka kristendomen, när barbarerna efter sin sed begärde ett tecken, utan dröjsmål genast bar glödande järn i handen och visade sig oskadd. Och då detta lätt syntes undanröja all villfarelsens tvekan hos hedningarna, sägs Guds helige ännu en gång, för att undanröja detta folks hedendom, ha visat ett annat och stort under. Han klädde sig nämligen i en vaxad tunika, och när han stod mitt i folkets krets befallde han i Herrens namn att den skulle antändas. Själv uthärdade han, med ögon och händer uppsträckta mot himlen, de smältande lågorna så tåligt att han, sedan klädnaden helt hade brunnit upp och förvandlats till aska, med glatt och fröjdefullt ansikte vittnade att han inte ens hade känt röken av elden. Genom detta ovanliga under kom då många tusen till tro genom honom, och ännu i dag prisas Poppos namn som berömt bland danernas folk och kyrkor. Somliga bekräftar att detta skedde i Ribe, andra i Hedeby, som kallas Slesvig. ## bok II, kap. 36 (MGH s. 96–98) (maskinöversättning) XXXVI. I Danmark var då också Odinkar den äldre, av lyckligt minne, berömd, om vilken vi har talat ovan; han predikade på Fyn, Själland, i Skåne och i Svitjod och omvände många till den kristna tron. Hans lärjunge och brorson var en annan, Odinkar den yngre, även han ädling av danernas kungliga släkt, rik på jord, så att man berättar att biskopsdömet (episcopatus) i Ribe grundades av hans arv. Honom, som länge sedan hade lämnats till skolorna i Bremen, sägs biskopen (pontifex) Adaldag med egna händer ha döpt, och han kallades med hans namn Adaldag. Han vigdes nu av ärkebiskopen (archiepiscopus) Libentius för hedningarna och fick sitt säte (sedes) i Ribe. Han var nämligen genom sitt lysande liv i helig vandel välbehaglig för Gud och människor, och han försvarade kristendomen i Danmark mycket kraftfullt. Dessa män har vi funnit vara berömda i det landet vid den tiden, medan andra, som hade överlevt från Adaldags dagar, inte heller var overksamma. De drog också vidare till Norge och Svitjod och samlade mycket folk åt Jesus Kristus. Av dem säges Olof Tryggvesson, som då härskade över nordmännen (Nortmanni), ha döpts som den förste kristne av detta folk. [Olof Tryggvesson fördrevs från Norge och kom till England och antog där kristendomen, som han själv först förde tillbaka till fäderneslandet, och han tog till hustru från Danmark den mycket högmodiga Thore, på vars anstiftan han förde krig mot danerna (Dani)]. ## bok II, kap. 37 (MGH s. 98) (maskinöversättning) XXXVII. Andra säger att en gång och även då några biskopar (episcopi) eller präster (presbyteri) gick ut från England för att förkunna evangeliet, och att Olof och de övriga döptes av dem, bland vilka den främste skulle ha varit en viss biskop Johannes, och andra som skall nämnas senare. Om detta är sant avundas, säger jag, moderkyrkan i Hamburg inte, om även främlingar har gjort gott mot hennes söner, utan säger med aposteln: 'Somliga predikar av avund och stridslystnad, men somliga av god vilja och kärlek. Vad gör det? Om bara Kristus på alla sätt förkunnas, vare sig under förevändning eller i sanning, så', säger han, 'gläder jag mig över det och skall glädja mig'. ## bok II, kap. 38 (MGH s. 98–99) (maskinöversättning) XXXVIII. Svearnas (Suedi) kung (rex) Erik omvändes alltså till kristendomen i Danmark och döptes där. Med anledning av detta gick predikanter från Danmark över till Svitjod och verkade frimodigt i Herrens namn. Jag har hört av danernas (Dani) mycket kloke kung att Erik efter att ha antagit kristendomen åter föll tillbaka till hedendomen. Att han däremot stred med Otto den tredje och besegrades har jag fått veta av andra; kungen teg om det. ## bok II, kap. 39 (MGH s. 99–100) (maskinöversättning) XXXVIIII. Efter Eriks länge efterlängtade död återvände Sven från landsflykten och vann sina fäders rike, i det fjortonde året av sin fördrivning eller vistelse i främmande land. Och han tog Eriks efterlämnade hustru, Olofs mor, till hustru, och hon födde honom Knut. Men svågerskapet genom äktenskapet gagnade inte honom, på vilken Gud var vred. [Svearnas (Sueones) kung (rex) Olof var mycket kristen och tog till hustru en dotter av slaverna (Sclavi), vid namn Estred, från obodriterna (Obodriti). Av henne föddes sonen Jakob och dottern Ingrad, som den helige kungen Grerzlef av Ruzzia tog till äkta]. Olof, som efter sin far Eriks död hade fått riket över svearna (Suevi), kom förvisso över honom med en här, fördrev den olycklige Sven från riket och vann själv Danmark. Men Sven insåg att Herren är Gud, och han besinnade sig och hade sina synder inför ögonen och bad i ånger till Herren. Denne bönhörde honom och gav honom nåd inför hans fiender, och Olof återinsatte honom i hans rike, eftersom han hade hans mor; och de slöt sinsemellan ett mycket fast förbund att bevara den kristendom som planterats i deras rike och sprida den till främmande nationer. ## bok II, kap. 40 (MGH s. 100–101) (maskinöversättning) XL. Men när nordmännens (Nortmanni) kung (rex) Olof, Tryggves son, hörde om kungarnas förening, blev han vred på Sven, då han trodde att denne, som så att säga övergivits av Gud och så många gånger fördrivits, lätt kunde fördrivas även av hans skaror. Han samlade alltså en otalig flotta och förde krig mot danernas (Dani) kung. Detta skedde mellan Skåne och Själland, där kungarna brukar drabba samman i sjöslag. Där är nämligen en kort överfart över Östersjön vid Hälsingborg, på vilken plats Själland kan ses från Skåne, ett välkänt gömställe för sjörövare (pyratae). Där drabbade de alltså samman, och nordmännen besegrades och skingrades av danerna. Kung Olof, som av en slump blev kvar ensam, störtade sig i havet och fann ett slut värdigt hans liv. [Hans hustru förtärde efter mannens död sitt liv ömkligt av svält och hunger, som hon var värd]. Somliga berättar att han var kristen, andra att han var en avfälling från kristendomen; men alla försäkrar att han var kunnig i spådomar, iakttog lottkastning och satte allt sitt hopp till förebud av fåglar. Därför fick han också tillnamnet så att han kallades Olof Craccaben. Ty han var också, som man säger, hängiven åt studiet av magisk konst och hade alla trollkarlar (malefici), som det landet överflödar av, i sitt hushåll, och han gick under bedragen av deras villfarelse. ## bok II, kap. 41 (MGH s. 101) (maskinöversättning) XLI. Sedan Craccaben hade dödats besatt Sven två riken. Han förstörde alltså snart avgudadyrkans riter och befallde genom påbud (edictum) att kristendomen skulle antas i Norge. Då satte han också en viss Gotebald, en biskop (episcopus) som kom från England, som lärare (doctor) i Skåne. Denne sägs någon gång ha förkunnat evangeliet i Svitjod, ofta i Norge. ## bok II, kap. 42 (MGH s. 101–103) (maskinöversättning) XLII. Under tiden fullbordades lyckligt det tusende året efter Herrens människoblivande, och detta är ärkebiskopens (archiepiscopus) tolfte år. Följande år dog den mycket mäktige kejsaren (imperator) Otto, som redan hade tämjt danerna (Dani), slaverna (Sclavi) och likaså frankerna och italienarna, överraskad av en förtidig död, sedan han för tredje gången hade dragit in i Rom som segrare. Efter hans död förblev riket i strid. Då tvingades också slaverna, som hade förtryckts mer än rättvist av kristna domare (iudices), att till sist skaka av sig träldomens ok och försvara sin frihet med vapen. Winulernas (Winuli) furstar (principes) var Mystiwoi och Mizzidrog, under vilkas ledning upproret flammade upp. Under dessa ledare gjorde slaverna uppror och ödelade först hela Nordalbingien med eld och svärd; därefter drog de genom det övriga Slavien, brände alla kyrkor och raserade dem ända till grunden; prästerna (sacerdotes) och kyrkornas övriga tjänare dödade de med olika straff och lämnade inget spår av kristendom kvar på andra sidan Elbe. ## bok II, kap. 43 (MGH s. 103–105) (maskinöversättning) XLIII. I Hamburg fördes vid den tiden och därefter många av prästerskapet (clerus) och borgarna (cives) bort i fångenskap, och ännu fler dödades av hat mot kristendomen. Danernas (Dani) länge minnesvärde kung (rex), som hade alla barbarernas gärningar i minnet som om de vore nedskrivna, berättade för oss att staden (civitas) Aldinburg befanns vara mycket folkrik på kristna. 'Sextio präster (presbyteri)', sade han, 'sparades där till åtlöje, sedan de övriga hade huggits ned som boskap. Den äldste av dem, ortens prost (prepositus), hette Oddar och var vår släkting. Han fullbordades alltså med de övriga i ett sådant martyrium att huvudsvålen skars upp i form av ett kors och hjärnan blottades på var och en med järn. Därefter släpades Guds bekännare (confessores) med händerna bundna på ryggen genom slavernas (Sclavi) städer, var och en [plågade antingen med slag eller på annat sätt], tills de dukade under. Så blev de 'ett skådespel för både änglar och människor' och utandades sin segrande ande mitt i loppet på stadion'. Mycket av detta slag berättas då ha skett i slavernas olika provinser (provintiae), vilket på grund av brist på skriftliga uppteckningar nu hålls för fabler. När jag frågade kungen mer om detta sade han: 'Sluta, min son. Vi har så många martyrer i Danmark och Slavien att de knappast kan rymmas i en bok'. XLIIII. Alla slaver som bor mellan Elbe och Oder hade alltså i sjuttio år och mer hållit fast vid kristendomen, under hela ottonernas tid, och på detta sätt skilde de sig från Kristi och kyrkans kropp, med vilken de tidigare hade varit förenade. O Guds domar, sannerligen dolda för människorna, han som 'förbarmar sig över vem han vill och förhärdar vem han vill'! Förundrade över hans allmakt ser vi att de som först trodde har fallit tillbaka till hedendomen, medan de som syntes vara de sista har omvänts till Kristus. Han, 'den rättfärdige domaren, stark och tålig', som en gång, sedan han utplånat Kanaans sju folk inför Israel, lät filistéerna (Allophili) ensamma bli kvar, för att överträdarna skulle straffas av dem, han, säger jag, har nu velat förhärda en liten del av hedningarna, genom vilka vår trolöshet skulle beskämmas. ## bok II, kap. 45 (MGH s. 105–106) (maskinöversättning) XLV. Detta skedde under den äldre Libentius sista tid under hertig (dux) Bernhard, Bennos son, som svårt plågade slavernas (Sclavi) folk. Och vid samma tid avgjordes biskop (episcopus) Bernhars av Verden tvist om Ramsolan inför påven (papa) Sergius. ## bok II, kap. 46 (MGH s. 106–107) (maskinöversättning) XLVI. I ärkebiskopens (archiepiscopus) tjugoandra år dog saxarnas hertig (dux) Benno, och Liudger, hans bror, som tillsammans med sin vördnadsvärda hustru Emma gjorde mycket gott för kyrkan i Bremen. I Magdeburg efterträddes ärkebiskop Gisilher av Dagan; därefter förtjänade Walthard biskopsstolen (cathedra). Under tiden vigde vår ärkebiskop, omtänksam om sitt sändebudsuppdrag (legatio) till hedningarna, flera biskopar (episcopi), vilkas namn och säten (sedes) är osäkra, eftersom förföljelsens tid drabbade dem. Men så som vi har fått veta genom fädernas berättelse efterträdde Esico Poppo i Slesvig; Odinkar, om vilken vi har talat ovan, var framstående i Ribe. Och det sägs att efter ärkebiskop Adaldags död hela [landet] Jylland ända till vår tid har varit delat i två biskopsdömen (episcopatus), sedan det tredje i Århus upphört. I Slavien vigde ärkebiskopen Folcward, därefter Reginbert; av dem fördrevs den förre från Slavien och sändes av ärkebiskopen till Svitjod eller Norge, och han vann själv många för Herren och återvände med glädje. Sedan allt detta väl hade ordnats dog den salige ärkeherden (archimandrita) Libentius, och samtidigt biskopen av Verden, år 1013 efter Herrens födelse, och han begravdes mitt i koret framför trappan till sanktuariet; det var den 4 januari (pridie nonas Ianuarii), i elfte indiktionen (indictio). ## bok II, kap. 47 (MGH s. 107–108) (maskinöversättning) XLVII. Ärkebiskopen (archiepiscopus) Unwan satt i 16 år. Staven mottog han av Henrik, palliet (palleum) av påven (papa) Benedikt den äldre [osäker tolkning]. Han hämtades från kapitlet (chorus) i Paderborn och härstammade från immedingarnas mycket lysande släkt; därtill var han rik och frikostig, omtyckt av alla människor och synnerligen välvillig mot prästerskapet. Åt dem skänkte han också, på uppmaning av Libentius, som då var prost (prepositus), gården (cortis) Botegun, vars avgäld (servitium) skulle utgå vid apostlarnas högtidsdagar. ## bok II, kap. 48 (MGH s. 108–109) (maskinöversättning) XLVIII. Unwan var den förste av alla som förde kommuniteterna (congregationes) till kanikregeln (regula canonica), vilka tidigare hade levt i en blandad vandel av munkar (monachi) och kaniker (canonici). Han befallde att alla hedniska riter, vars vidskepelse ännu var stark i detta land, skulle avskaffas i grunden, så att han av de lundar som våra träskbor besökte med dåraktig vördnad lät förnya kyrkor över stiftet (diocesis). Av dessa lät han också bygga Sankt Vitus basilika (basilica) utanför staden (oppidum) och återställa Sankt Willehads nedbrunna kapell (capella). Vid samma tid säger man att vallen kring staden Bremen befästes mot kungens fienders försåt och angrepp, särskilt eftersom hertig (dux) Bernhard, som vågade göra uppror mot kejsaren (imperator) Henrik, skrämde och förde i oordning alla Sachsens kyrkor. Ty från den tid då en hertig insattes i detta land upphörde aldrig osämjan mellan de två husen, nämligen ärkebiskopens och hertigens, i det att de senare angrep kungen och kyrkan, de förra kämpade för kyrkans välfärd och troheten mot kungarna. Denna rivalitet mellan parterna, som tidigare hade varit dold, fick från den tiden kraft och växte omåttligt. Hertig Bernhard glömde nämligen både farfaderns ödmjukhet och faderns fromhet; först förtryckte han genom girighet grymt winulernas (Winuli) folk och tvingade dem till hedendomen av nödtvång. Därefter, i högmod och utan att minnas välgärningarna, förmådde han hela Sachsen att med honom göra uppror mot kejsaren. Slutligen reste han sig mot Kristus och tvekade inte att angripa detta lands kyrkor, särskilt vår, som vid den tiden syntes både rikare än de andra och längre bort från kejsarens hand. Denne mans anstormning sägs vår ärkebiskop Unwan ha brutit genom sin storsinthet på sådant sätt att hertigen själv, av skam inför biskopens vishet och frikostighet, tvingades att därefter i allt vara glad och välvillig mot den kyrka som han tidigare hade bekämpat. Sedan han alltså hade fått vår biskops (pontifex) råd böjde sig den upproriske fursten (princeps) till sist och räckte vid Scalchispurg ödmjukt sina händer åt kejsar Henrik. Snart lade han också, med Unwans stöd, slaverna (Sclavi) under tribut och återgav nordalbingerna (Nordalbingi) och moderkyrkan Hamburg freden. ## bok II, kap. 49 (MGH s. 109–111) (maskinöversättning) XLVIIII. För dess återupprättande sägs den vördnadsvärde metropoliten (metropolitanus) efter det slaviska nederlaget ha gjort en ny stad (civitas) och kyrka, och samtidigt valde han ut tre bröder från var och en av sina kommuniteter (congregationes) som var för män, så att de blev tolv, som skulle leva i kanikvandel (canonica conversatio) i Hamburg och omvända folket från avgudadyrkans villfarelse. Och sedan Reginbert dött vigde han för Slavien Benno, en klok man, som valdes bland bröderna i kyrkan i Hamburg och genom mycken predikan bar frukt bland slavernas (Sclavi) folk. I Danmark levde ännu teologen Poppo och den ädle biskopen (episcopus) Odinkar, som ärkebiskopen (archiepiscopus) för hans tro och livets helighet höll för sin mest förtrogne. Vi har funnit att endast dessa två biskopar fanns i Jylland innan Knut kom till riket. Ensam av de våra besökte Odinkar någon gång kyrkorna på andra sidan havet; Esico satt hemma, förföljelsen höll de övriga tillbaka. Ärkebiskopen vigde också andra mycket lärda män för Norge eller Svitjod; andra, som hade vigts i England, lät han för vänskapen med kungarna, när de gav gottgörelse, gå för att bygga upp kyrkan. Många av dem höll han kvar hos sig, men alla överhopade han med gåvor när de gav sig av och gjorde dem därigenom villiga att underordna sig kyrkan i Hamburg. ## bok II, kap. 50 (MGH s. 111–112) (maskinöversättning) L. Eftersom Unwan alltså var en mycket ädel man fick han ett lika ädelt biskopsdöme (episcopatus), tillräckligt för hans frikostighet, i vilket han både kunde visa sin själs storhet och samtidigt gagna kyrkans behov. Därför sörjde han själv för att kyrkans skatt, som länge och omsorgsfullt hade samlats och som så att säga var mindre nödvändig om den hölls innesluten inom väggarna, användes till förmån för hans sändebudsuppdrag (legatio) så att han genom gladheten i sina gåvor fick nordens mycket vilda kungar välvilliga och lydiga i allt han ville. I detta syndade han inte mycket, enligt min mening, då han sådde det köttsliga för att skörda det andliga. Tvärtom syntes hans frikostighet vid hedningarnas nya omvändelse mycket nyttig; och den skadade inte heller i någon högre grad kyrkan, som genom de föregående fädernas flit var mycket rik. Jag tror också att han följde exemplet från den helige Ansgar och från en viss Theotimus i Kyrkohistorien (Ecclesiastica Hystoria), skyternas biskop (episcopus), av vilka den ene läses ha blidkat otrogna kungar med gåvor, medan den andre prisas för att ha tämjt barbarer, vilda av naturen, med måltider och gåvor. Detta må vara nog sagt till biskopens (presul) försvar. Låt oss nu enligt historiens ordning återvända till kyrkans sändebudsuppdrag, som man vet framgångsrikt utfördes under Unwans tid. ## bok II, kap. 51 (MGH s. 112) (maskinöversättning) LI. Danernas (Dani) och nordmännens (Nortmanni) kung (rex) Sven for, för att hämnas gamla oförrätter, både för den dödade broderns och för sin egen fördrivnings skull, med en stor flotta över till England och förde med sig sin son Knut och Olof, Cracabens son, om vilken det har talats ovan. Sedan Sven alltså under lång tid utkämpat många strider mot anglerna (Angli), fördrev han den gamle kungen Ethelred och höll ön under sitt välde. Men bara en kort tid. Ty i tredje månaden efter att han hade vunnit segern överraskades han av döden och dog där. ## bok II, kap. 52 (MGH s. 112–113) (maskinöversättning) LII. Kungasonen Knut återvände med hären till fäderneslandet och förberedde på nytt krig mot anglerna (Angli). Olof valdes av nordmännen (Nortmanni) till furste (princeps) och skildes från danernas (Dani) rike. Då slöt Knut, oroad av det ovissa läget, ett förbund med sin bror Olof, Eriks son, som regerade i Svitjod, och stödd av hans hjälp beslöt han att först underkuva England och därefter Norge. Väpnad med tusen stora skepp for Knut alltså över det Brittiska oceanen; över detta seglar man, som sjömännen berättar, med östliga vindar på tre dagar från Danmark till England. Detta stora och mycket farliga hav har Orkneyöarna till vänster och når till höger Frisland. ## bok II, kap. 53 (MGH s. 113–114) (maskinöversättning) LIII. I tre år angrep Knut Britannien. Anglernas (Angli) kung (rex) Ethelred dog belägrad i London och förlorade livet samtidigt med riket. Och genom Guds rättvisa dom, han som, sedan hans bror fullbordats genom martyrium, i trettioåtta år hade befläckat spiran med blod. Han sonade fadermordet på detta sätt och lämnade en liten son vid namn Edvard, som han hade fått med sin hustru Imma. Ethelreds bror Emund, en krigisk man, röjdes för segrarens skull ur vägen med gift; hans söner dömdes till landsflykt i Ruzzia. ## bok II, kap. 54 (MGH s. 114–115) (maskinöversättning) LIIII. Knut fick Ethelreds rike och hans hustru, vid namn Imma, som var syster till nordmännens (Nortmanni) greve (comes) Rikard. Åt honom gav danernas (Dani) kung sin syster Margareta för förbundets skull; henne, som sedan förskjutits av greven, gav Knut därefter åt Wolf, en hertig (dux) i England, och Wolfs syster gav han i äktenskap åt en annan hertig, Gudvin, i den listiga tanken att anglerna och nordmännen genom giftermål skulle bli trognare mot danerna; och i detta misstog han sig inte. Greve Rikard, som undvek Knuts vrede, reste till Jerusalem och dog där och lämnade i Normandie sonen Rodbert, vars son är denne Vilhelm, som frankerna kallar Bastarden. Wolf fick med kung Knuts syster sönerna hertig Bern och kung Sven, Gudvin med hertig Wolfs syster Sven, Tostin och Harald. Denna släktföljd syntes värd att infoga här, eftersom vi har bedömt den nyttig för den följande läsningen. ## bok II, kap. 55 (MGH s. 115–116) (maskinöversättning) LV. Knut återvände som segrare från England och besatt i många år Danmarks och Englands rike under sitt välde. Vid den tiden förde han många biskopar (episcopi) från England till Danmark. Av dem satte han Bernhard i Skåne, Gerbrand på Själland, Reginbert på Fyn. Detta tog vår ärkebiskop (archiepiscopus) Unwan illa upp. Och han sägs ha gripit Gerbrand när denne återvände från England, eftersom han fick veta att han hade vigts av anglernas (Angli) ärkebiskop Elnod. Denne gav, som nöden tvingade honom, gottgörelse, lovade den trohet och underordning som han var skyldig biskopsstolen (cathedra) i Hamburg och blev därefter ärkebiskopens mest förtrogne. Genom honom sände ärkebiskopen också sina sändebud (legati) med gåvor till kung Knut och lyckönskade honom till hans framgångar i England, men tillrättavisade honom för de biskopars förmätenhet som han hade fört över från England. Detta tog kungen tacksamt emot och blev därefter så förbunden med ärkebiskopen att han hellre ville göra allt enligt hans mening. Detta har danernas (Dani) kung låtit oss veta om sin morbror, och han teg inte om gripandet av Gerbrand. ## bok II, kap. 56 (MGH s. 116–117) (maskinöversättning) LVI. I biskop (pontifex) Unwans tolfte år gick kejsaren (imperator) Henrik, framstående i rättvisa och helighet, sedan han redan hade underkastat saxarna, italienarna och burgunderna sitt välde, över till det himmelska väldet. Honom efterträdde på tronen den mycket mäktige kejsaren (cesar) Konrad, som snart med stor kraft betvingade polanerna (Polani) och deras kung (rex) Misingus och lade deras hjälpare, böhmarna (Behemi), och de övriga slaviska folken under tribut. Med danernas (Dani) och anglernas (Angli) kung slöt han fred genom ärkebiskopens (archiepiscopus) förmedling. Och då kejsaren också begärde dennes dotter till hustru åt sin son gav han [honom] [staden] Slesvig med den mark (marcha) som ligger på andra sidan Eider som vänskapsförbund; och från den tiden tillhörde den Danmarks kungar. ## bok II, kap. 57 (MGH s. 117–118) (maskinöversättning) LVII. Mellan Knut och nordmännens (Nortmanni) kung (rex) Olof rådde ständigt krig, och det upphörde inte under alla deras livs dagar, då danerna (Dani) kämpade för välde, men nordmännen stred för frihet. I detta tycktes mig Olofs sak rättvisare, eftersom kriget för honom var mer nödtvunget än frivilligt. Men om det någon gång var en tid av ro från krigens oroligheter styrde samme Olof riket med dom och rättvisa. Man säger att han bland andra dygdens verk hade en stor nitälskan för Gud, så att han utrotade trollkarlarna (malefici) ur landet; av dem överflödar hela barbariet, men särskilt Norge är fullt av sådana vidunder. Ty spåmän och fågeltydare och magiker och besvärjare och Antikrists övriga drabanter bor där, genom vilkas bländverk och under olyckliga själar blir till åtlöje för demonerna. Alla dessa och sådana beslöt den mest salige kung Olof att förfölja, för att den kristna religionen, sedan anstöten undanröjts, skulle växa fastare samman i hans rike. Och han hade hos sig många biskopar (episcopi) och präster (presbyteri) från England, genom vilkas förmaning och lärdom han själv beredde sitt hjärta för Gud, och han anförtrodde dem det underlydande folket att styra. Bland dem var Sigafrid, Grimkil, Rudolf och Bernhard berömda för lärdom och dygder. De drog också på kungens befallning till Svitjod, Götaland och alla öar som ligger bortom Norge och förkunnade för barbarerna Guds ord och Jesu Kristi rike. Han sände också budbärare med gåvor till vår ärkebiskop (archiepiscopus) och bad att han skulle ta emot dessa biskopar välvilligt och sända sina egna till honom, för att de skulle styrka nordmännens outvecklade folk i kristendomen. ## bok II, kap. 58 (MGH s. 118–119) (maskinöversättning) LVIII. Med liknande kärlek till religionen sägs en annan Olof ha blomstrat i Svitjod. Då han ville omvända de folk som var honom underlydande till kristendomen arbetade han med stor iver på att avgudatemplet, som ligger mitt i Svitjod (Sueonia), Uppsala, skulle förstöras. Hedningarna, som fruktade hans avsikt, sägs ha slutit en sådan överenskommelse (placitum) med sin kung (rex) att han, om han ville vara kristen, skulle ha det bästa landskap i Svitjod som han ville under sin rätt. Där skulle han inrätta kyrka och kristendom men inte tvinga någon av folket att avstå från gudadyrkan, utom den som av egen vilja önskade att omvändas till Kristus. Glad över en sådan överenskommelse grundade kungen snart i Västergötland, som ligger närmast danerna (Dani) eller nordmännen (Nortmanni), en kyrka åt Gud och ett biskopssäte (sedes episcopalis). Detta är den mycket stora staden (civitas) Skara, i vilken på begäran av den mycket kristne kung Olof Thurgot som den förste vigdes av ärkebiskopen (archiepiscopus) Unwan. Denne man fullbordade kraftfullt sitt sändebudsuppdrag (legatio) bland hedningarna; två ädla folk av götarna (Gothi) vann han genom sitt arbete åt Kristus. Och genom denne biskop sände kung Olof väldiga gåvor till metropoliten (metropolita) Unwan. ## bok II, kap. 59 (MGH s. 119) (maskinöversättning) LVIIII. Vidare sägs samme kung (rex) ha haft två söner, som han befallde att döpas båda tillsammans med hustrun och folket. Den ene av dem, som var född av en frilla (concubina), fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade fått med sin lagliga hustru, kallades med tron och nådens tillnamn Jakob; han var ung till åren, men i vishet och fromhet överträffade han alla som hade varit före honom; och ingen av kungarna var så omtyckt av svearnas (Sueones) folk som Anund. ## bok II, kap. 60 (MGH s. 119–120) (maskinöversättning) LX. Vid den tiden, då det var fast fred mellan slaverna (Sclavi) och transalbingerna (Transalbiani), förnyade ärkebiskopen (archiepiscopus) Unwan metropolen (metropolis) Hamburg, och han samlade det skingrade prästerskapet (clerus) och förenade där en stor mängd såväl borgare som bröder. Han bodde alltså ofta på platsen tillsammans med hertig (dux) Bernhard och levde ofta ett halvt år i Hamburg, där han inbjöd den mycket ärorike kung Knut till samtal liksom slavernas satraper (satrapae) Uto och Sederich. På detta sätt berättas biskopen (pontifex) Unwan, berömd hemma och ute, ha fullgjort sitt sändebudsuppdrag (legatio) bland hedningarna. Nu återstår att berätta det som vi genom det flygande ryktet har fått veta om kung Olofs martyrium. ## bok II, kap. 61 (MGH s. 120–122) (maskinöversättning) LXI. Olof, nordmännens (Nortmanni) mycket berömde kung (rex), kämpade alltså i ständig strid mot danernas (Dani) kung Knut, som hade angripit hans rike. Och till sist säger man att den mest salige kung Olof fördrevs från Norges rike genom ett uppror av hövdingarna (principes), vilkas kvinnor han hade röjt ur vägen för trolldoms (maleficia) skull. Och Knut regerade i Norge och tillika i Danmark och, vilket ingen kung tidigare hade kunnat uppnå, i England. Men Olof satte allt sitt hopp till Gud och tog på nytt upp kriget för att kväsa avgudadyrkarna. Han samlade alltså från svearnas (Sueones) kung, vars dotter han hade, och från islänningarnas (Islani) folk en oändlig mängd väpnade och återtog med våld och vapen sitt fäderneärvda rike. Den mycket kristne kungen, berömd för sin tapperhet mot fienderna [och] sin rättvisa mot de sina, trodde alltså att han hade återinsatts i riket av Gud för att han nu inte skulle skona någon som antingen ville förbli magiker eller inte ville bli kristen. Och han hade redan till stor del fullgjort sitt löfte, när de få som återstod av magikerna, för att hämnas dem som kungen hade dömt, inte tvekade att hugga ned även honom själv. Andra säger att han dödades i strid, men somliga att han mitt i folkets krets utsattes till åtlöje för magikerna. Det finns andra som försäkrar att han i hemlighet dödades för kung Knuts skull, vilket vi inte tvivlar på är mer sant, eftersom denne inkräktade på hans rike. Så fullbordades alltså Olof, kung och martyr, som vi tror, genom ett sådant slut. Hans kropp gravsattes med tillbörlig heder i hans rikes stora stad (civitas) Trondheim. Där värdigas Herren ännu i dag genom många under och helbrägdagörelser, som sker genom honom, visa hur stor förtjänst den har i himlen som så förhärligas på jorden. Hans [lidandes] högtid firas den 30 juli (III° kal. Augusti), minnesvärd i evig dyrkan för alla den nordliga oceanens folk, nordmännen, svearna, götarna (Gothi), [semberna,] danerna och slaverna (Sclavi). ## bok II, kap. 62 (MGH s. 122–123) (maskinöversättning) LXII. Vid samma tid sägs en viss man från England vid namn Wolfred, driven av gudomlig kärlek, ha gått in i Svitjod och predikat Guds ord för hedningarna med stor frimodighet. När han genom sin predikan hade omvänt många till den kristna tron, började han, stående på hedningarnas tingsförsamling (concilium), att förbanna folkets avgud, vid namn Tor; och samtidigt grep han en bredyxa och högg bilden i stycken. Och för en sådan djärvhet genomborrades han genast med tusen sår och sände sin själ, värdig martyriets lagerkrans, till himlen. Hans kropp sönderslets av barbarerna och sänktes efter mycket hån ned i ett träsk. Detta har jag, sedan det med säkerhet utrönts, överlämnat åt minnet, fastän det också finns annat som ännu vore värt att skrivas ned. Men om Unwan och vad som skedde under hans tid har tillräckligt sagts och, som jag anser, troget. I Magdeburg efterträddes vid samma tid Walthard av Gero, därefter av Hunfrid, båda heliga män och värdiga biskopsnamnet. Därefter dog den ärorike ärkebiskopen (archiepiscopus), som sägs ha gått bort den 27 januari (VI. kal. Februarii), år 1029 efter Herrens födelse, i tolfte indiktionen (indictio), och han begravdes bredvid sin företrädare på vänstra sidan. LXIII. Libentius satt i nästan fyra år. Då han var brorson till den andre Libentius och då domkyrkans prost (maior domus prepositus), mottog han genom kejsarinnan Giselas ynnest staven av kejsaren (cesar) Konrad, men palliet (palleum) av påven (papa) Johannes XIX. 'En enkel och rättrådig man som fruktade Gud'. Och fastän han var vänlig mot alla älskade han prästerskapet (clerus) med en särskild kärlek, och han hade stort medlidande med de fattigas behov. Han friköpte alltså en by (vicus) på andra sidan floden för pengar från landets invånare, skänkte den åt bröderna och bestämde att trettio gästabud (convivia) om året skulle ges därifrån. Men om härbärget (xenodochium) sörjde han för att ha en sådan omsorg att han i denna enda del syntes avhjälpa alla företrädarnas försumlighet. Biskopsdömet (episcopatus), prosteriet (prepositura) och härbärget överflödade så att knappt någon behövande kunde finnas. Kanske synes detta otroligt för dem som ser denna tids armod, och kanske skulle då ingen ha trott att det skulle komma som nu synes ha skett. ## bok II, kap. 64 (MGH s. 123–125) (maskinöversättning) LXIIII. Libentius, som alltså var god som prost (prepositus) och mycket bättre på biskopsstolen (cathedra), tog med brinnande sinne itu med sitt sändebudsuppdrag (legatio) till hedningarna; och först av allt vann han danernas (Dani) kung (rex) Knut för sig och satte Avoco i Gerbrands ställe på Själland, vigde Meinher för Aldinburg och satte till efterträdare åt Thorgat biskop (episcopus) Gottskalk från Ramsola. I de dagarna sägs nämligen den mest salige biskop Thurgot, som för sitt predikoarbete länge uppehöll sig i Bremen hos ärkebiskopen (archiepiscopus), ha drabbats av den svåraste sjukdomen spetälska och med stort tålamod ha väntat på dagen för sin kallelse. Till sist fullbordades han genom ett gott slut och begravdes i Sankt Petrus basilika (basilica), där även Folcward och Harich och den store Othingar och Poppo vilar i frid. Då var också berömda predikanter närvarande hos ärkebiskopen, biskoparna Odinkar den yngre från danerna, Sigafrid från Svitjod och Rodulf från Norge (Normannia), som berättade för honom hur stora ting Herren hade gjort för frälsningen av folken, som dagligen omvändes. Dem lät biskopen (pontifex), som tillbörligt var, gå med heder och sände dem på nytt ut för att predika. ## bok II, kap. 65 (MGH s. 125) (maskinöversättning) LXV. Vid den tiden tog kejsaren (imperator) Konrad kung Knuts dotter till hustru åt sin son Henrik. Med dem drog han genast med kunglig prakt in i Italien för att skipa rätt åt riket och hade som följeslagare på färden kung Knut, mycket fruktansvärd för de barbariska folken genom makten över tre riken. Denne satte nämligen, eftersom han hade tre söner, var och en över vart och ett av rikena; själv besökte han ibland danerna (Dani), ibland nordmännen (Nortmanni), men oftast uppehöll han sig i England. ## bok II, kap. 66 (MGH s. 125–126) (maskinöversättning) LXVI. Ärkebiskopen (archiepiscopus) besökte alltså ofta metropolen (metropolis) Hamburg. Ty vid den tiden rådde genom kung Knuts och hertig (dux) Bernhards kraft fast fred på andra sidan Elbe, sedan också kejsaren (cesar) hade tämjt winulerna (Winuli) i krig. Deras furstar (principes) Gneus och Anatrog var hedningar; den tredje, Uto, Mistiwois son, var en dålig kristen. Därför dödades han också för sin grymhets skull av en saxisk överlöpare; han hade en son, Gottskalk, som vid samma tid undervisades i boklig lärdom i hertigens kloster (monasterium) i Luniburg, där götarnas (Gothi) biskop Gottskalk hade omsorgen om detta kloster (cenobium). Men när denne fick veta om sin fars död blev han upprörd av vrede och raseri, kastade bort böckerna tillsammans med tron, grep till vapen, gick över floden och förenade sig med winulerna, Guds fiender. Med deras hjälp angrep han de kristna och sägs ha fällt många tusen saxare för att hämnas sin far. Till sist tillfångatog hertig Bernhard honom som en rövarhövding och höll honom i förvar. Och då han ansåg honom vara en mycket tapper man slöt han förbund med honom och släppte honom. Han kom till kung Knut, och sedan han rest med honom till England stannade han där lång tid. ## bok II, kap. 67 (MGH s. 126–127) (maskinöversättning) LXVII. Under tiden smyckade vår ärkebiskop (archiepiscopus), genom fromma verk alltid inriktad på himlen, sin kyrka på biskopsligt sätt och fostrade kyrkans söner på herdeligt sätt, omtyckt av alla, även, vilket är svårt, av furstarna (principes). Under hans tid gjorde hertig (dux) Bernhard och hans bror Theodmar mycket gott för vår kyrka, på uppmaning av den mycket fromma Emma, som högt älskade kyrkan i Bremen och skänkte nästan hela sin skatt åt Gud och hans moder och den helige bekännaren Willehad. Hon hägnade också av kärlek till biskopen (pontifex) alla kyrkans söner som om de vore hennes egna. Ödet unnade oss inte att länge glädjas åt en sådan herde som Libentius var, älskad, säger jag, av Gud och människor. Han firade, som man säger, på den helige aposteln Bartolomeus högtid, fastän han insjuknat, två mässor, och sedan han som vanligt avslutat psaltaren gick han samma dag glad bort till Kristus, medan de hans för evigt sörjde. Hans död A 1. inträffade den 24 augusti (IX. kal. Septembris). Det var år 1030 efter Herrens födelse, i trettonde indiktionen (indictio). B 1. inträffade den 25 augusti (octavo kal. Septembris), det vill säga år 1031 efter Herrens födelse, i trettonde indiktionen. ## bok II, kap. 68 (MGH s. 127–131) (maskinöversättning) LXVIII. Herman satt knappt tre år. Herdestaven (cambuta pastoralis) förtjänade han av kejsaren (cesar) Konrad, palliet (palleum) av påven (papa) Benedikt den yngre; han valdes från kapitlet (chorus) i Halberstadt och hade varit prost (prepositus) vid samma kyrka. En man, som man säger, av duvans enfald, men med alltför lite av ormens klokhet; därför bedrogs han lätt av sina klienter (clyentes). Sällan besökte han stiftet (parrochia); en gång kom han till Hamburg, och då kom han med en här och plundrade biskopsdömet (episcopatus) som om det inte vore hans, och när han gav sig av hånade han det som ett saltöknens land. Anstiftare av roffandet och upphovsman till rådslagen var en viss Macco, ärkebiskopens (archiepiscopus) vicedominus (vicedomnus). I övrigt hade han ädla män som kapellaner (capellani), Tiaderik och Suidger, som den romerska stolen sedan kallade Clemens. Hans subdiakon (subdiaconus) var Adalbert, sedermera ärkebiskop av Bremen, som redan då genom sin hotfulla min och hållning och sina höga ord väckte misstanke hos åhörarna. Biskopen (pontifex), som föga aktade allt som han fann i biskopsdömet, förde alltså först musikern Gruido till Bremen, genom vars ansträngning han förbättrade sången och klosterdisciplinen. Detta var det enda av hans verk som lyckades väl. Därefter rev han Sankt Mikaels mycket gamla bönehus (oratorium), förde bort kropparna av tre av hans företrädare, nämligen Adalgar, Hoger och Reginward, från den platsen och gravsatte dem på nytt i den större basilikan (basilica) under [själva] tribunen (tribunal). Sedan ville han ta itu med ett stort och nyttigt verk och omge staden (civitas) med en mur, men knappt hade grunden lagts förrän han slutade sitt liv tillsammans med verket. Så misshagade den store biskopen Eli, eftersom han inte tillrättavisade de sina för roffande, hämndens Gud även i somligt gott. Han dog i biskopsdömet Halberstadt, medan han var på sitt gods (predium) Hiddinrode. Hans kropp fördes tillbaka till Bremen och begravdes mitt i koret. Han dog den 18 september (XIIII. kal. Octobris). LXVIIII. Bescelin, med tillnamnet Alebrand, satt i tio år. En man prydd med allt slags gott, värdig biskopsämbetet (episcopale officium), älskad av Gud och människor. Honom gav oss kyrkan i Köln. Kejsaren (imperator) Konrad räckte honom staven, påven Benedikt sände honom palliet. Han vigdes av suffraganerna (suffraganei) och sju andra biskopar (episcopi) i Sachsen, och detta i metropolen (metropolis) Hamburg med väldig glans. Till den salige mannens lov är allt vi säger för lite; ännu har jag inte hört någon som avvikit från hans lov. För att nämligen i en kort förteckning fatta bilden av hans dygd: han var fäderneslandets fader, prästerskapets prydnad och folkets välfärd, en skräck för de illasinnade mäktiga och ett föredöme för de välvilliga, framstående i fromhet och en som ville leda allt till framsteg. Alla hans ord och gärningar har bevarats av eftervärlden i ljuvt minne. Och fastän han var sådan mot alla som var och en önskade, var hans särskilda omsorg och kärlek riktad mot klerkerna (clerici), om vilka han knappt kunde tåla att ett ont ord sades. Ty han förnyade också klostret (claustrum) och inrättade som den förste ett gemensamt bord (mensa) för kanikerna (canonici). Tidigare, då prebendet (prebenda) syntes nästan knappt, synes han ha ordnat de trettio gästabud (convivia) som biskop Libentius hade bestämt att ge om året, med tillägg av vissa tionden (decimae) från sin egen sida, så att bröderna dagligen fick vitt bröd utöver den vanliga spannmålsransonen (annona); och på söndagarna fick var och en dubbel mängd mjöddryck [osäker tolkning]. Ty han förordnade också att vin skulle ges åt bröderna, mot Sachsens natur, vilket han även nästan genomförde under sina dagar. Sedan bordet hade ordnats vände han handen till klostret, som han själv, då det tidigare var av trä, gjorde av sten, till formen, som brukligt är, fyrkantigt, indelat med en växlande ordning av galler och behagligt att se. Därefter byggde han runt om stadens (civitas) mur, som påbörjats av företrädaren Herman, och reste den på somliga ställen ända upp till bröstvärnen, på andra lämnade han den halvfärdig, fem eller sju alnar (cubiti) hög. I väster, mot torget, var en stor port fogad till den och över porten ett mycket starkt torn, befäst i italiensk byggnadsstil och prytt med sju rum för stadens (oppidum) olika behov. ## bok II, kap. 70 (MGH s. 131–132) (maskinöversättning) LXX. Medan han lämnade dessa minnesmärken av sitt verk i Bremen, gick han strax med hela hjärtats kärlek i färd med att bygga upp kyrkan i Hamburg. Där hade nämligen, efter slavernas härjning som vi ovan berättat om, ärkebiskopen (archiepiscopus) Unwan och med honom hertigen (dux) Bernhard rest en ansenlig borg ur den gamla stadens ruiner och uppfört en kyrka och bostäder, alla av trä. Biskopen (pontifex) Alebrand ansåg emellertid att något starkare värn var nödvändigt mot fiendernas täta angrepp, med tanke på platsens utsatthet, och byggde först av allt kyrkan, som var uppförd till Guds moders ära, av huggen sten. Därefter lät han bygga ett annat hus av sten åt sig själv, mycket väl befäst med torn och bröstvärn. Av lust att tävla med detta verk sporrades hertigen att själv också låta uppföra ett hus åt de sina i samma borg. Sedan staden på så sätt helt hade förnyats, hade samma basilika på ena sidan biskopens hus och på den andra hertigens residens (pretorium). Den ädle ärkebiskopen ville också omge metropolen Hamburg med en mur och befästa den med torn, om inte hans alltför snabba bortgång hade hindrat hans önskan. ## bok II, kap. 71 (MGH s. 132–133) (maskinöversättning) LXXI. På andra sidan Elbe och i hela riket rådde under hans tid fast fred. Slavernas furstar (principes) Anatrog, Gneus och Ratibor kom fredligt till Hamburg och gjorde krigstjänst åt hertigen (dux) och biskopen (presul). Men eftersom hertigen och biskopen då som nu strävade på olika sätt hos winulernas (Winuli) folk, nämligen hertigen för skattens skull och biskopen för att utbreda kristendomen, förefaller det mig som om den kristna religionen genom prästernas iver för länge sedan hade vunnit styrka där, om inte furstarnas girighet hade hindrat folkets omvändelse. ## bok II, kap. 72 (MGH s. 133–134) (maskinöversättning) LXXII. Ärkebiskopen (archiepiscopus) var därför, efter sina företrädares sed, omsorgsfull om det sändebudsuppdrag (legatio) till hedningarna som anförtrotts honom och ordinerade biskopar (episcopi) till medhjälpare i predikan: Rodulf, en av kaplanerna, i Slesvig, Abhelin i Slavien, och Wal ur Bremens kor vigde han till Ribe, medan de övriga som nämnts ovan ännu levde och inte var overksamma i Guds vingård. LXXIII. Under biskopens sjätte år dog den handlingskraftige kejsaren (imperator) Konrad, och efterträddes av sin son Henrik, han som betvingade ungrarna. Vid samma tid dog nordens minnesvärda kungar (reges) Knut och Olof, köttsliga bröder. Den ene av dem, Olof, svearnas (Sueones) kung, fick som efterträdare i riket sin son Jakob, om vilken vi talat ovan. Under honom gjorde den yngre Sven, Ulfs son, krigstjänst i Svitjod i tolv år, och han berättade för oss att kristendomen under Jakobs regering hade spritts vida i Svitjod. Den andre brodern, det vill säga Knut, dog i England och hade danernas (Dani), anglernas och nordmännens (Nortmanni) riken under sitt välde i tjugotvå år. ## bok II, kap. 74 (MGH s. 134–135) (maskinöversättning) LXXIIII. Efter hans död efterträdde, så som han själv hade bestämt, hans söner i riket: Harald i England, Sven i Norge, Hardeknut i Danmark. Denne, som var son till drottningen [Imma], hade till syster den som kejsaren (cesar) Henrik senare tog till äkta. Sven och Harald däremot var födda av en frilla; de fick, som sed är hos barbarerna, då lika del av arvet bland Knuts barn. Harald regerade i England i tre år. Mot honom kom brodern från Danmark och samlade en flotta i Flandern. Men anglernas kung (rex) dog innan, och så avvärjdes kriget. Hardeknut innehade både England och Danmark. LXXV. Vid den tiden landsteg den yngre Sven, medan han var på väg till England, med sina skepp vid Hadeloas kust. När han på sjörövarvis härjade de närmaste trakterna, tillfångatog några av ärkebiskopens (archiepiscopus) krigsmän honom och förde honom inför ärkebiskopen. Denne tog emot fången med heder, förde honom till Bremen och slöt vänskap med honom, och efter några dagar lät han honom gå, rikligt begåvad på kungligt vis. Detta berättade kungen själv för oss om sig, och han prisade med högsta beröm denne ärkebiskop, som genom sitt utseende och sin frikostighet var omtyckt av alla. Han berättade också för de omkringstående om biskopens kungliga prakt och om kyrkans oskattbara skatt, som han sade sig ha sett i Bremen, och mycket annat. [LXXVI. Ärkebiskopen (archipresul) Alebrand, som var omtyckt av alla, var för sin frikostighet högt ärad av hertigen (dux) Bernhard och hertigens bror Thiadmar. Han var förhatlig endast för ogärningsmän, såsom för markgreven (marchio) Uto, vars högmod han själv kom på skam genom sin storsinthet.] ## bok II, kap. 77 (MGH s. 135–136) (maskinöversättning) LXXVII. Under tiden dog den andre av Knuts söner, Sven, som regerade i Norge. Då valde nordmännen (Nortmanni) Magnus, som var son till martyren Olof med en frilla. Magnus angrep genast Danmark och innehade två riken, medan danernas (Dani) kung (rex) Hardeknut uppehöll sig med sin här i England. Denne satte strax, för att strida mot Magnus, sin frände Sven över flottan. När Sven, besegrad av Magnus, återvände till England, fann han Hardeknut död. [Vid samma tid sägs askomannerna (Ascomanni) och sjörövare ha tagit sig in genom Weserns mynning och kommit ända till Lismona, där de oväntat härjade allt. När de därifrån återvände till skeppen angreps de vid Aunon, och där sägs största delen av dem ha blivit nedgjord.] ## bok II, kap. 78 (MGH s. 136) (maskinöversättning) LXXVIII. I hans ställe valde anglerna först hans bror Edvard, som Imma hade fött med sin förre make, en helig och gudfruktig man. Eftersom han misstänkte att Sven skulle kräva tillbaka anglernas spira av honom, slöt han fred med tyrannen och insatte honom som närmaste arvinge till anglernas rike efter sin egen död, eller även om han skulle få söner [osäker tolkning]. Blidkad av denna överenskommelse återvände Sven till Danmark. Många strider sägs Sven ha utkämpat med Magnus. Lika många gånger besegrades Sven och flydde och kom till svearnas (Sueones) kung (rex) Anund. ## bok II, kap. 79 (MGH s. 136–138) (maskinöversättning) LXXVIIII. Segraren Magnus vann Danmark och Norge. Till honom kom vår ärkebiskop (archiepiscopus) ända till Slesvig för ett samtal, och han hade i sitt följe hertigen (dux) Bernhard och Thiadmar, biskop (episcopus) av Hildesheim, och Rodulf, biskop i samma stad [osäker tolkning]. [Denne Thiadmar var bördig från Danmark och kom hit med drottningen Gunhild, genom vars beskydd han förtjänade biskopsdömet (episcopatus) i Hildesheim. På barbarspråk kallades han nämligen Tymmo.] Vid detta samtal trolovades kung Magnus syster med Ordulf, hertigens son. Knappt hade bröllopet firats förrän denne, för att göra sin svåger till lags, dräpte en viss Harald, en dansk furste (princeps), oskyldig, när han på andra sidan Elbe återvände från apostlarnas stad. Orsaken till dråpet var att han, som var född av danernas (Dani) kungliga ätt, tycktes stå spiran närmare än Magnus. Denna sak blev början till olyckan för hertigens familj. Kung Magnus var för sin rättvisa och tapperhet kär för danerna, men fruktansvärd för slaverna (Sclavi), som efter Knuts död hade ansatt Danmark. Ratibor, slavernas hertig (dux), dräptes av danerna. [Denne Ratibor var kristen, en man med stor makt bland barbarerna. Han hade nämligen åtta söner, slavernas furstar, som alla dödades av danerna när de sökte hämnas sin fader.] För att hämnas hans död kom winulerna (Winuli) redan då med [hela] sin här och trängde fram ända till Ribe och härjade det. Och av en händelse landsteg då kung Magnus, som återvände från Norge, vid Hedeby. Sedan han strax samlat danernas styrkor från alla håll mötte han hedningarna, som drog ut från Danmark, på Hedebys slätter. Femton tusen sägs ha blivit dödade där, och det blev fred och glädje för de kristna under hela Magnus tid. Vid samma tid kom Gottskalk, som efter kung Knuts och hans söners död återvände från England, fientligt mot Slavien, angrep alla och injagade stor skräck hos hedningarna. Om hans tapperhet och den makt han hade över barbarerna skall vi tala senare. ## bok II, kap. 80 (MGH s. 138–139) (maskinöversättning) LXXX. Medan detta nu utspelades med växlande lycka utomlands, började tillståndet i Bremen att vackla: 'och det högsta är förvägrat att länge bestå'; även vår lycka missunnades. I de dagarna dog den högättade fru Emma, som en gång var hustru till greven (comes) Liutger [och syster till Meginwerk, biskop (episcopus) av Paderborn], men som redan i fyrtio år hade varit änka; nästan hela den väldiga skatt hon ägde skingrade hon till de fattiga och till kyrkorna. Hennes kropp vilar i kyrkan i Bremen; må hennes själ glädja sig i den himmelska vilan. Medan hon ännu levde, gav hon kyrkan i Bremen gården (cortis) Stiplaga vid Rhen. Lismona däremot tillföll, för jag vet inte vilken förseelse av dottern, kejsaren (imperator) Konrads lott; av det skälet besökte drottningen Gisla vid den tiden A 1. B. Lismona. C. [oklart] Hon kom till Bremen och gjorde mycket gott mot bröderna, mot kyrkan och mot alla infödda, och besökte därefter Lismona tillsammans med ärkebiskopen (archiepiscopus). LXXXI. Under ärkebiskopens näst sista år brann Sankt Peters hus i Bremen, och eldsvådans lågor förtärde klostret (claustrum) med dess verkstäder och hela staden med dess byggnader, och av den gamla boningen blev inte ett spår kvar. Där förtärdes den heliga kyrkans skatt, där böckerna och klädnaderna, där alla prydnader. Och dessa förluster av ting skulle lätt kunna ersättas, om vi inte led större skador i sederna. 'Ty stor är skillnaden', som någon säger, 'mellan förluster i sederna och förluster av timliga ting, eftersom de förra är inom oss, de senare utanför oss'. Från den tiden började nämligen, då bröderna, som förut hade levt kanoniskt (canonice), drev omkring utanför klostret, de heliga fädernas regel (regula), som förut under många århundraden noggrant hade bevarats, först att hållas mer vårdslöst och sedan att helt förkastas och förfalla. Och från den helige Willehads ordination, då kyrkan i Bremen grundades, till Alebrands slut, då samma kyrka brann ned, är det ungefär tvåhundrasjuttio år. Den brann vid höstens inträde, det vill säga den tredje dagen före idus i september. ## bok II, kap. 82 (MGH s. 139–141) (maskinöversättning) LXXXII. Ärkebiskopen (archiepiscopus) var vid den tiden på resa till Frisland. När han hörde om templets brand vände han genast om, och sedan grunden lagts följande sommar beslöt han att föra upp vår kyrka i en storlek efter förebild av kyrkan i Köln. Och vi tror förvisso att han, om ödet hade unnat honom ett längre liv, skulle ha fullbordat hela kyrkobygget på några få år. Så stor var biskopens (presul) iver och ihärdighet i varje arbete, men i synnerhet i byggandet av templet. Men endast den sommar som hade påbörjat detta verk fick se kyrkans grund lagd och pelarna med sina bågar och väggarna resta i höjden. När vintern var förbi och påskhögtiden redan stod för dörren, kom den saligaste biskopen (pontifex) Alebrand [dagen före skärtorsdagen], inte ovetande, tror jag, om sin kallelse, barfota från kyrkan i Scirnbeki till Bremen. Där anbefallde han under mycken bön, utgjuten med tårar, kyrkan åt Gud och hans helgon. Och när han redan var angripen av feber, fördes han med båt till det buciensiska prosteriet (prepositura), och där levde han ännu sju dagar. Så bytte han den jordiska påsken mot det himmelska osyrade brödet, och hans själ gick med glädje över till Herren. Men biskopens (antistes) kropp fördes, under stor sorg hos dem som följde och dem som kom emot, längs floden Wissulas fåra till Bremen och begravdes mitt i den nya basilika som han själv hade påbörjat. På denna plats hade nämligen det första högaltaret stått, intill den helige fadern Willehads grav. Vid samma tid dog i Magdeburg ärkebiskopen Hunfrid, av saligt minne; honom efterträdde Engilhard, sedan Winther, som försmådde biskopsdömet (episcopatus), hade avvisats [osäker tolkning]. I Herrens år 1043 inträffade vår älskade fader Alebrands bortgång, omkring den sjuttonde dagen före kalendae i maj. Detta är elfte indiktionen. Farväl i Kristus, älskvärde herde, som din hjord aldrig får glömma. Gå över till himlarnas påsk, där du skall äta med påskalammet vid renhetens och sanningens osyrade bröd. Bli lyckligt mottagen i de eviga hyddorna, där du med änglarna må glädja dig i oförgänglig salighet. Ty så länge du med oss njöt av det timliga livet, fullgjorde du ädelt herdeomsorgens plikter; i liv och lära var allt ljuvt för oss. Men nu 'har du ryckts bort, för att ondskan inte skulle förvända' ditt 'förstånd'; och därför 'skyndade sig' den fromme Herren 'att föra' dig 'ut ur ondskans mitt', för att du fullt ut skulle få frukten av dina mödor, även om du inte hade gjort allt det goda som du ville. Därför består din rättfärdighet, och minnet av dig skall inte överges i evigheters evighet. ## bok III, inledning (MGH s. 142) (maskinöversättning) TREDJE BOKEN. Den tredje delen av boken väger Adalberts namn. ## bok III, kap. 1 (MGH s. 142–144) (maskinöversättning) I. Ärkebiskopen (archiepiscopus) Adalbert satt i tjugonio år. Herdestaven mottog han av kejsaren (imperator) Henrik, Konrads son, som var den nittionde på tronen bland de romerska kejsarna från Caesar Augustus, frånsett dem som regerade samtidigt med andra. Ärkebiskopspalliet (palleum) mottog han, liksom sina företrädare, genom sändebud från den ovannämnde påven (papa) Benedikt, som vi finner var den hundrafyrtiosjunde i ordningen av de romerska biskoparna efter apostlarna. Hans ordination ägde rum i Aachen i närvaro av kejsaren (cesar) med furstarna (principes), medan tolv biskopar (episcopi) stod omkring och lade händerna på honom. Denna rikliga välsignelse höll han ofta själv upp mot dem som talade illa om honom, och han log och sade att han inte kunde förbannas av någon, eftersom han från början hade välsignats av så många av kyrkans patriarker och på en gång så högtidligt. Eftersom det är svårt att skriva något värdigt om denne mans gärningar och seder, tvingar oss nödvändigheten att skriva, då vi har lovat, o vördnadsvärde biskop (presul) Liemar, att låta denna boks framställning sträcka sig ända till dagen för ditt biskopsämbete (pontificatus); därför, även om jag dåraktigt och djärvt har gett mig ut på detta hav, skall jag nu dock inte synas ha handlat oförståndigt, om jag skyndar mot stranden. När jag närmar mig denna strand ser jag knappt någon hamn för min oerfarenhet. Så fullt är allt av avundens klippor och förtalets skrovligheter, att man kritiserar det man har prisat som smicker, medan man säger att det man har klandrat som förseelser sker av illvilja. Ändå kan denne minnesvärde man upphöjas med varje slags lov: att han var ädel, att han var vacker, att han var vis, att han var vältalig, att han var kysk, att han var nykter; allt detta rymde han i sig själv, och likaså andra goda ting som brukar tillkomma en människa utifrån, att vara rik, att vara lycklig, att äga ära, att äga makt; allt detta hade han i överflöd. Dessutom kunde ingen någonsin finnas så driftig i sändebudsuppdraget (legatio) till hedningarna, vilket är Hamburgkyrkans främsta ämbetsplikt. Likaså kunde han knappast ha någon like i att högtidligt fullgöra de gudomliga tjänsterna, i att ära den apostoliska stolen, i trohet mot riket och även i omsorgen om sitt stift (parrochia), eller någon som var vaksammare i herdeomsorgen i allt, om han hade hållit ut så. Ty fastän han var sådan från början, tycktes han mot slutet sämre. Till detta förfall i sin dygd störtade mannen, som inte var tillräckligt försiktig, lika mycket genom sin egen försumlighet som genom andras ondska som drev på. Om detta skall sedan sägas utförligare på sin plats. Men eftersom det är svårt för mig att kunna redogöra för alla mannens handlingar, antingen väl eller fullständigt eller i ordning, önskar jag, genom att i sammandrag plocka ut det förnämsta av hans gärningar, med medlidandets känsla komma fram till den olycka genom vilken det ädla och rika stiftet Hamburg och Bremen härjades, den ena delen av hedningar, den andra slets sönder av falska kristna. Jag skall alltså göra en sådan början på berättelsen att allt genast kan förstås av hans seder. ## bok III, kap. 2 (MGH s. 144–145) (maskinöversättning) II. Han var förvisso en man av mycket ädel börd, först hedrad som prost (prepositus) i Halberstadt, med en skarp och skolad begåvning och ett förråd av många konster; han ägde stor klokhet i gudomliga och mänskliga ting och ett berömt minne för att behålla och återge det han samlat genom att höra eller studera, och en enastående vältalighet. Dessutom var han, fastän han var vacker till kroppen, en vän av kyskhet. Hans frikostighet var sådan att han ansåg det ovärdigt att be, tog emot sent eller ödmjukt, men ofta gav villigt och glatt åt dem som inte bad. Ödmjukheten hos honom tycktes tvetydig; den visade han endast för Guds tjänare, de fattiga och de främlingar, så att han ofta, innan han gick till sängs, själv på knä tvättade fötterna på trettio eller fler tiggare. Men för världens furstar (principes) och sina likar ville han på intet sätt ödmjuka sig. Mot dem brann han stundom av sådan iver att han, då han förebrådde somliga för vällust, andra för girighet och några för trolöshet, till sist inte skonade någon som han visste vara anmärkningsvärd. Sålunda kunde en sådan man, med många dygder samlade i ett kärl, ha varit och kallats salig, om inte en enda last hade stått i vägen, vars fulhet hade förmörkat all biskopens (presul) glans; detta var fåfängan (cenodoxia), de rikas förtrogna tjänarinna. Den väckte mot den kloke mannen en sådan avund att många sade att även det goda, som han gjorde i stor mängd, skedde för världslig äras skull. Men sådana bör se till att de inte dömer honom förhastat, i vetskap om att i tvetydiga saker bör domen inte vara obetingad, och: 'i det du dömer en annan fördömer du dig själv'. Men för oss, som levde med honom och såg mannens dagliga leverne, är det känt att han gjorde en del såsom människa för världslig äras skull, men mycket av gudsfruktan såsom en god människa. Och fastän hans frikostighet mot alla överskred måttet, har jag dock funnit denna grund för hans givande: att han för att berika sin kyrka strävade efter att blidka somliga med tjänster, såsom kungarna och de som stod dem närmast i rådet; andra däremot, som på något sätt tycktes skada hans kyrka, förföljde han med det bittraste hat, såsom våra hertigar (duces) och några biskopar (episcopi). Vi har mycket ofta hört honom för sin kyrkas vinnings skull inviga sig själv och de sina åt den: 'Så litet', sade han, 'skall jag skona någon, varken mig själv eller bröderna eller penningarna eller ens kyrkan själv, att mitt biskopsdöme (episcopatus) en gång befrias från oket eller görs likvärdigt med de andra'. Allt detta skall [bättre] klargöras i själva historiens text, så att de visa ser hur tvingad och inte förhastat, ja, av antagbart skäl, han gjorde en del saker, i vilka han av dem som inte förstår tycks ha handlat dåraktigt eller vansinnigt. ## bok III, kap. 3 (MGH s. 145–146) (maskinöversättning) III. Under det första året efter sin ordination, sedan biskopen (pontifex) högtidligt hade blivit tronsatt och firat sitt bröllop med kyrkan i Bremen, såg han att det nyligen påbörjade basilikabyggets väldiga verk krävde mycket stora resurser, och genom alltför förhastat beslut lät han genast riva stadsmuren, som hade påbörjats av hans företrädare, som om den vore mindre nödvändig, och befallde att stenarna skulle läggas i templet. Ty även det ståtliga tornet, som vi sagt var prytt med sju kamrar, revs då ned i grunden. Vad skall jag säga om klostret (claustrum), som var byggt av polerad sten och med sin skönhet förnöjde åskådarnas blickar? Även det befallde biskopen (presul) utan dröjsmål att rivas, som om han snart skulle bygga ett annat, vackrare. Han hade nämligen tänkt, som han själv röjde för oss när vi frågade om saken, att bygga refektorium, dormitorium, källare och brödernas övriga verkstäder, allt av sten, om plats och tid räckte till. Och fastän han berömde sig av att ha allt detta i överflöd till hands, klagade han [ofta], med brödernas tillåtelse sagt, endast över bristen på präster och på sten. Under tiden 'sjuder arbetet', kyrkans mur reste sig, vars form Alebrand tidigare hade påbörjat efter förebild av kyrkan i Köln, men som han själv tänkte fullborda efter mönster av kyrkan i Benevento. ## bok III, kap. 4 (MGH s. 146) (maskinöversättning) IIII. Äntligen, i det sjunde året efter att verket påbörjats, reste sig byggnadsmassan på framsidan, och helgedomens huvudaltare invigdes till den heliga Marias ära. Det andra altaret, i den västra absiden, bestämde han nämligen skulle vigas av kärlek till den helige Petrus, under vars åkallan man läser att den gamla basilikan hade uppförts. Då många svårigheter dök upp för ärkebiskopen (archiepiscopus) förblev verket ofullbordat till biskopsämbetets (pontificium) tjugofjärde år, då även jag, den ovärdigaste kyrkotjänaren (matricularius) i Guds kyrka, kom till Bremen. Och först då vitkalkades templets väggar, och den västra kryptan invigdes åt den helige Andreas. ## bok III, kap. 5 (MGH s. 146–147) (maskinöversättning) V. Och eftersom den store biskopen (pontifex) såg att hans kyrka och biskopsdöme (episcopatus), som hans företrädare Adaldags klokhet hade befriat, åter plågades av hertigarnas (duces) orättfärdiga makt, försökte han med största ansträngning att återge samma kyrka dess forna frihet, så att varken hertig eller greve (comes) eller någon domsmaktsutövare skulle ha någon domsrätt (districtus) eller makt i hans biskopsdöme. Detta kunde inte ske utan hat, eftersom furstarna (principes), när de tillrättavisades för sin ondska, snarare upptändes till vrede. Och man säger att hertigen Bernhard, som misstänkte biskopen för hans adlighet och vishet, ofta sade att han var insatt i dessa trakter liksom en spejare, som skulle röja landets svagheter för främlingar och för kejsaren (cesar). Och därför skulle biskopen (episcopus), så länge han själv eller någon av hans söner levde, aldrig få en god dag i biskopsdömet. Detta ord sjönk djupare ned i biskopens bröst än någon hade trott. Därför började han från den tiden, ängslig av vrede och fruktan, att planera, förbereda och endast ha det i sinnet som inte skulle vara till nytta för hertigen och de hans. Och sedan han för en tid dolt sin sinnesplåga, eftersom han inte fann någon annan väg, tog han helt sin tillflykt till palatsets hjälp, och skonade varken sig själv och de sina eller själva biskopsdömet för att blidka kejsaren och hovmännen, bara han kunde åstadkomma att kyrkan blev fri. Därför tycktes han ha uthärdat så stora mödor vid hovet (curia) och frivilligt med de sina ha slitit med så många fälttåg i alla länder, att kejsaren, förundrad över denne mans outtröttliga ståndaktighet, hellre ville ha mannen till alla rikets rådslag, ja som den främste. ## bok III, kap. 6 (MGH s. 147–148) (maskinöversättning) VI. De fälttåg som biskopen (pontifex) företog med kejsaren (cesar) till Ungern, Slavien, Italien eller Flandern är många. Eftersom vart och ett av dem krävdes med stora kostnader för biskopsdömet (episcopium) och med mycket betungande av dess folk (familiae), är vi tvungna att nämna endast två, nämligen det italienska, som var det första, och det ungerska, som var det sista, eftersom de var mer framstående än de övriga och båda slutade olyckligt för oss. Och om det ungerska skall talas på slutet; nu skall vi se på det italienska. ## bok III, kap. 7 (MGH s. 148) (maskinöversättning) VII. Sedan kung (rex) Henrik hade betvingat eller biläggt pannoniernas uppror, drogs han, som det sägs, av kyrklig nödvändighet till Rom, och han hade bland rikets övriga stormän även vår ärkebiskop (archiepiscopus) som följeslagare. Där avsattes schismatikerna Benedikt, Gratianus och Silvester, som hade tvistat om den apostoliska stolen, och biskopen (pontifex) Adalbert skulle ha valts till påve (papa), om han inte i sitt ställe hade satt sin kollega Clemens. Av honom kröntes kung Henrik på Herrens födelsedag och kallades kejsare (imperator) och augustus. ## bok III, kap. 8 (MGH s. 148–150) (maskinöversättning) VIII. Därefter sägs vår ärkebiskop (archiepiscopus) ha kallat kejsaren (imperator), när han återvände från Italien, till Bremen under förevändningen att han skulle besöka Lismona eller inbjuda danernas (Dani) kung till samtal, men i själva verket för att pröva hertigarnas (duces) trohet. Kejsaren mottogs i Bremen med kunglig prakt, som det anstod, och skänkte bröderna gården (cortis) som kallas Balga, och åt kyrkan överlät han grevskapet (comitatus) i Frisland, som Gotafrid tidigare hade haft. När kejsaren därifrån strax kom till Lismona, sägs han ha blivit försåtligt överrumplad av greven (comes) Thiedmar och försvarats genom vår ärkebiskops omsorg. Därför kallades samme greve av kejsaren (cesar) inför rätta, och när han hellre ville rentvå sig genom envig, dräptes han av sin vasall (satelles) vid namn Arnold. Denne greps i sin tur inte många dagar senare av Thietmars son och hängdes upp i benet mellan två hundar och gav upp andan, varför också han greps av kejsaren och dömdes till evig landsflykt. Hertigen, hans bror, och hans söner, som med största bitterhet harmades över hans död, förföljde från den tiden ärkebiskopen själv och hans kyrka och kyrkans folk (familia) med dödligt hat. Och fastän en låtsad fred stundom tycktes ha förlikt båda parter, upphörde ändå de som följer hertigen, minnesgoda om det gamla hat som deras fäder utövat mot kyrkan, inte att angripa de våra och plåga dem på alla sätt. 'Res dig, Herre, och döm din sak', 'kom ihåg dina tjänares smälek'! ## bok III, kap. 9 (MGH s. 150–151) (maskinöversättning) VIIII. Metropoliten (metropolitanus) däremot tävlade i gott nit och köpte tiden med välgärningar, eftersom dagarna var onda, och slöt fred med hertigarna (duces). Därefter, i omsorgen om sitt stift (parrochia), tänkte han överallt lämna något stort och sig värdigt som ett minnesmärke över sin adlighet. Och först ringaktade han företrädarnas gyllene måttfullhet och föraktade det gamla, i strävan att göra allt nytt. Han kämpade alltså med stora ansträngningar av sinne och kostnader för att göra Bremen likt andra städer och inrättade genast av de egendomar han själv förvärvat två prosterier (prepositurae): det ena åt den helige Willehad, där hans kropp antingen vilar eller dit den har förflyttats, det andra åt den helige Stefanus, vars tjänare ärkebiskopen (archiepiscopus) själv ofta berömde sig av att vara. Dessa två inrättade han från början, men han inrättade även andra senare, nämligen i Bremen ett tredje åt den helige Paulus, av de egendomar som hörde till hospitalet, och i Lastimona ett fjärde av samma gårds jord (predium). Ett femte ville han inrätta vid Stade, och ett sjätte på andra sidan Elbe i Sollonberg. Ett sjunde påbörjade han i Aspice, en plats i stiftet Minden som är skogig och bergig. Det åttonde är det gozzicanska abbotsklostret (abbatia) vid floden Saale, som grundades av ärkebiskopens föräldrar. ## bok III, kap. 10 (MGH s. 151) (maskinöversättning) X. Han påbörjade även mycket många andra verk på olika platser, av vilka de flesta förföll medan han ännu levde och var upptagen av rikets angelägenheter, såsom det stenhus i Aspice som genom en plötslig olycka störtade samman medan han själv var närvarande. De övriga visar sig ha förskingrats genom prosternas (prepositi) rofferi eller försumlighet; på dem hämnades ärkebiskopen (archiepiscopus) stundom grymt när bedrägeriet uppdagats. I denna sak kan man se att biskopens (presul) vilja ofta vändes bort från ett gott företag genom ondskan hos dem som han hyste mer förtroende för än rätt var. ## bok III, kap. 11 (MGH s. 151) (maskinöversättning) XI. Och de inhemska angelägenheterna sköttes från början väl och lovvärt av denne man. Men vad som gjordes utåt för sändebudsuppdraget (legatio) till hedningarna skall den följande framställningen i korthet förklara. Så snart metropoliten (metropolitanus) hade tillträtt biskopsdömet (episcopatus) sände han sändebud till nordens kungar (reges) för vänskaps skull. Han spred också förmaningsbrev över hela Danmark, Norge och Svitjod och ända till jordens gränser, och uppmanade de biskopar (episcopi) och präster (presbyteri) som levde i dessa trakter att troget vårda vår Herre Jesu Kristi kyrkor och oförskräckt ta itu med hedningarnas omvändelse. ## bok III, kap. 12 (MGH s. 151–153) (maskinöversättning) XII. Magnus innehade vid den tiden på en gång två riken, nämligen danernas (Dani) och nordmännens (Nortmanni); Jakob hade ännu spiran i Svitjod. Med hans hjälp och hertigen (dux) Tuphs stöd fördrev Sven Magnus från Danmark [osäker tolkning]. Denne återupptog kriget men dog på skeppen. Sven innehade två riken och sägs ha rustat en flotta för att underkasta England sitt välde. Men den heligaste kungen (rex) Edvard, som styrde riket med rättvisa, valde även då freden och erbjöd segraren skatt, och insatte honom, [som sagts ovan,] till arvinge till riket efter sig. Och när den unge kungen Sven efter sitt behag innehade tre riken, glömde han snart, då framgångarna följde, den himmelske konungen och tog en släkting från Svitjod till hustru. Detta misshagade herr ärkebiskopen (archiepiscopus) mycket, och han sände sändebud till den rasande kungen och förebrådde honom fruktansvärt för brottet, och slutligen att han, om han inte besinnade sig, skulle träffas av bannlysningens svärd. Då blev denne rasande och hotade att ödelägga och utrota hela Hamburgs stift (parrochia). Inför dessa hot stod vår ärkebiskop oförskräckt och orubblig, tillrättavisande och bönfallande, tills danernas tyrann äntligen böjde sig och genom påvens brev gav sin kusin skilsmässobrev. Ändå lånade kungen inte örat åt prästernas förmaningar, utan så snart han hade skilt sig från kusinen tog han andra och åter andra hustrur och frillor. Och Herren uppväckte mot honom många fiender runt omkring, såsom han gjorde mot Salomo med hans egna tjänare. ## bok III, kap. 13 (MGH s. 153–154) (maskinöversättning) XIII. En viss Harald, bror till kungen (rex) och martyren Olof, hade medan brodern ännu levde lämnat sitt fädernesland och gått i landsflykt till Konstantinopel. Där blev han kejsarens (imperator) krigsman och utkämpade många strider mot saracenerna på havet och mot skyterna på land, berömd för sin tapperhet och mycket förökad i rikedom. Men när han efter broderns död hade kallats tillbaka till fäderneslandet, fann han sin frände Sven regera. I hans händer, sägs det, överlämnade han sig och avlade trohetsed åt segraren, och mottog sitt fäderneärvda rike som län (beneficium) i form av ett hertigdöme (ducatus). Men så snart han kom till de sina och märkte att nordmännen (Nortmanni) var honom trogna, lät han sig lätt övertalas till uppror och ödelade alla danernas (Dani) kustland med svärd och eld; och då brändes kyrkan i Århus, [och] Slesvig plundrades. Kung Sven vände ryggen till. Mellan Harald och Sven var det strid i alla deras livs dagar. ## bok III, kap. 14 (MGH s. 154–155) (maskinöversättning) XIIII. Samtidigt vid den tiden skilde sig anglerna från danernas (Dani) rike, med Gudvins söner som upphovsmän till upproret; om dem har vi sagt att de var söner till danernas kungs faster, och deras syster tog kung (rex) Edvard till hustru. Dessa sammansvor sig nämligen och dräpte genast den ene av kung Svens bröder, som var hertigar (duces) i England, Bern, och den andre, Osbern, fördrev de med alla hans män ur landet. Och de höll England under sitt välde, medan Edvard nöjde sig enbart med livet och kungens tomma namn. ## bok III, kap. 15 (MGH s. 155–157) (maskinöversättning) XV. Medan detta skedde där, lämnade svearnas (Sueones) allra kristligaste kung (rex) Jakob världen, och efterträddes av sin bror Emund, den värste. Denne var nämligen född av Olofs frilla, och fastän han var döpt brydde han sig inte mycket om vår religion. Han hade hos sig en viss biskop (episcopus) vid namn Osmund, utan överordnad (acephalus), som Sigafrid, nordmännens (Nortmanni) biskop, en gång hade anförtrott åt skolan i Bremen för att undervisas. Men denne glömde sedan välgärningarna och begav sig till Rom för att bli ordinerad, och sedan han avvisats därifrån irrade han omkring på många platser, och så förtjänade han till sist att bli ordinerad av en viss ärkebiskop (archiepiscopus) i Polen. Därefter kom han till Svitjod och skröt med att han av påven (papa) var vigd till ärkebiskop för dessa trakter. Men när vår ärkebiskop sände sina sändebud (legati) till kung Gamula, fann de där samme kringvandrare Osmund, som på ärkebiskops vis lät bära korset framför sig. De hörde också att han hade fördärvat barbarerna, som ännu var nyomvända, med en osund lära om vår tro. Skrämd av deras närvaro drev han med sina vanliga listigheter folket och kungen till att sändebuden skulle avvisas, såsom om de inte hade den apostoliske fadern sigill. 'Och de gick glada bort från rådet, eftersom de hade aktats värdiga att lida smälek för Jesu namns skull.' Sändebuden var bröder i kyrkan i Bremen, och den främste av dem var Adalward den äldre, förr dekan (decanus) i vårt kloster, men då ordinerad till biskop för svearnas folk. Om denne mans dygder kunde mycket sägas, om vi inte skyndade till annat. När sändebuden på detta sätt hade avvisats av svearna, sägs en viss man, om han var kungens brorson eller styvson vet jag inte, ha följt dem med tårar och ödmjukt anbefallt sig åt deras böner. Hans namn var Stenkil. Han ensam rördes av medlidande med bröderna, gav dem gåvor och sände dem välbehållna genom svearnas (Suedi) bergstrakter ända till den heligaste drottningen Gunhild, som, skild från danernas (Dani) kung på grund av släktskap, uppehöll sig på sina gods (predia) på andra sidan Danmark, ägnad åt gästfrihet och allmosor och flitig i övriga helighetens gärningar. Hon tog emot sändebuden med stor heder, såsom sända av Gud, och sände genom dem stora gåvor till ärkebiskopen. ## bok III, kap. 16 (MGH s. 157–159) (maskinöversättning) XVI. Under tiden drabbades svearna (Sueones), som hade avvisat sin biskop (episcopus), av den gudomliga hämnden. Först sändes kungens son vid namn Anund av sin fader för att utvidga väldet, och när han kom till kvinnornas land, som vi tror är amasonerna, omkom både han och hans här genom gift som de blandat i källorna. Därefter plågades svearna, utöver andra olyckor, av så stor torka och missväxt att de sände sändebud till ärkebiskopen (archiepiscopus) och begärde sin biskop tillbaka, och med gottgörelse lovade folkets tro. Glad gav alltså biskopen (pontifex) den bedjande hjorden en villig herde. När denne sedan kom till Svitjod mottogs han av alla med sådan iver att han sägs ha vunnit wirmilanernas (Wirmilani) folk helt åt Kristus och även ha gjort kraftgärningar och under bland folket. Vid samma tid dog svearnas kung (rex) Emund; efter honom upphöjdes till kungadömet hans brorson Stenkil, om vilken vi talat ovan. Han var trogen mot herren Jesus Kristus, och om hans gudsfruktan bar alla våra bröder vittnesbörd som hade besökt dessa trakter. Dessa händelser bland svearna under hans tid beskrev herr ärkebiskop Adalbert alla i utförligt tal, som han brukade, och han såg också till att foga dit en syn som biskop Adalward hade, genom vilken han förmanades att inte dröja med att bege sig av för att predika evangeliet. ## bok III, kap. 17 (MGH s. 159–162) (maskinöversättning) XVII. Även i Norge skedde stora ting vid den tiden, då kung (rex) Harald genom sin grymhet överträffade alla tyranners raseri. Många kyrkor förstördes av denne man, många kristna dödades av honom under tortyr. Han var [emellertid] en mäktig man, berömd för sina segrar, som tidigare i Grekland och i Skytiens trakter hade utkämpat många strider mot barbarerna. Men sedan han kommit till sitt fädernesland var han aldrig i ro från krig, nordens blixt, en ödesdiger olycka för alla danernas (Dani) öar. Denne man plundrade alla slavernas (Sclavi) kustland; han underkastade Orkneyöarna sitt välde; han utsträckte sitt blodiga herravälde ända till Island. Därför var han, som härskade över många folk, förhatlig för alla på grund av sin girighet och grymhet. Han ägnade sig också åt trolldomskonster, utan att den usle aktade på att hans heligaste bror hade utrotat sådana vidunder ur riket och kämpat ända till blods för att kristendomens (christianitas) norm skulle omfattas. Hans utomordentliga förtjänster vittnar dessa under om, som dagligen sker vid kungens grav i staden Trondheim. Detta såg han, övergiven av Gud, och utan någon ånger skrapade Harald själv med girig hand ihop även de offergåvor och skatter som med de troendes största fromhet hade burits fram till broderns grav, och skingrade dem åt sina krigsmän. Av dessa skäl sände ärkebiskopen (archiepiscopus), gripen av nit för Gud, sina sändebud (legati) till samme kung och förebrådde honom i brev hans tyranniska förmätenhet, men förmanade honom särskilt angående offergåvorna, som inte fick tas i lekmäns bruk, och angående hans biskopar (episcopi), som han i strid med rätten hade låtit ordinera i Gallien eller i England, med förakt för honom, genom vilken de med den apostoliska stolens myndighet rätteligen borde ordineras. Vid dessa budskap blev tyrannen uppbragt till vrede och befallde att biskopens (pontifex) sändebud skulle föraktade gå bort, och ropade att han inte visste vem som var ärkebiskop eller mäktig i Norge utom Harald ensam. Och mycket annat gjorde och sade han därefter, som hotade hans högmod med nära fall. Ty även påven (papa) Alexander sände genast brev till samme kung och befallde att både han själv och hans biskopar skulle visa den apostoliska stolens ställföreträdare (vicarius) den vördnad i underkastelse som tillkom honom. XVIII. Sedan detta skett i Norge strävade ärkebiskopen ivrigt efter att försonas med danernas kung, som han tidigare hade stött sig med i frågan om skilsmässan från kusinen. Han visste nämligen att om han vann en sådan man för sig, skulle tillträdet bli lättare för honom till det övriga som han hade i sinnet. Snart kom han därför, förmedlad av den frikostighetens ynnest som han hyste mot alla, till Slesvig. Där blev han lätt bekant och försonad med den högmodige kungen och tävlade med gåvor och gästabud om att sätta den ärkebiskopliga makten framför kunglig rikedom. Slutligen hölls, som sed är bland barbarerna, för att bekräfta förbundsfördraget ett överdådigt gästabud i tur och ordning under åtta dagar. Där ordnades många kyrkliga angelägenheter; där rådslogs om de kristnas fred och om hedningarnas omvändelse. Så återvände biskopen med glädje hem och övertalade kejsaren (cesar) att danernas kung skulle kallas till Sachsen och att den ene skulle svära den andre evig vänskap. Genom detta förbunds välgärning fick vår kyrka mycken vinning, och sändebudsuppdraget (legatio) till de nordliga folken växte, med kung Svens medverkan, ständigt med lyckosam tillväxt. ## bok III, kap. 19 (MGH s. 162–163) (maskinöversättning) XVIIII. Men på andra sidan Elbe och i Slavien gick våra angelägenheter ännu med stor framgång. Ty Gottskalk, om vilken det sagts ovan, en man att prisa för klokhet och tapperhet, tog danernas (Dani) kungs dotter till hustru och betvingade slaverna (Sclavi) så att de fruktade honom som en kung, erbjöd skatt och bad om fred under underkastelse. Genom denna tidens gynnsamhet hade vårt Hamburg fred, och Slavien var fullt av präster (sacerdotes) och kyrkor. Gottskalk, 'en from och gudfruktig man', som även var förtrogen med ärkebiskopen (archiepiscopus), vördade alltså Hamburg som en moder. Dit brukade han ofta komma för att infria löften. I det hitre Slavien uppstod aldrig någon mäktigare och så brinnande utbredare av den kristna religionen. Ty om ett längre liv hade beviljats honom, hade han beslutat att tvinga alla hedningar till kristendomen, eftersom han omvände nästan en tredjedel av dem som tidigare under hans farfar [Mistiwoi] hade fallit tillbaka till hedendomen. XX. Alla slavernas folk som hör till Hamburgs stift (dyocesis) dyrkade alltså under denne furste (princeps) den kristna tron andäktigt, nämligen waigrerna (Waigri) och obodriterna (Obodriti) eller reregerna (Reregi) och polabingerna (Polabingi). Likaså linogerna (Linoges), warnaberna (Warnabi), chizzinerna (Chizzini) och circipanerna (Circipani), ända till floden Panis, som vår kyrkas privilegier kallar Penes. Provinserna var nu fulla av kyrkor och kyrkorna av präster. Och prästerna verkade fritt 'i det som hör Gud till'. Fursten Gottskalk, deras medhjälpare [osäker tolkning], sägs ha brunnit av så stort religiöst nit att han, förgätande sin ställning, ofta i kyrkan höll förmaningstal till folket, i önskan att själv med slaviska ord göra tydligare det som biskoparna (episcopi) och prästerna (presbyteri) sade på dunkelt vis. Oräkneligt var antalet av dem som dagligen omvändes, så att man sände efter präster till hela provinser. Då inrättades också i var och en av städerna kloster (cenobia) för heliga män som levde kanoniskt, likaså för munkar och nunnor, såsom de vittnar som har sett sådana i Leubice, Aldinburg, Lontium, Razzispurg och i andra städer. I Magnopolis, som är obodriternas berömda stad, sägs det ha funnits tre kommuniteter av Guds tjänare. ## bok III, kap. 21 (MGH s. 163–166) (maskinöversättning) XXI. Ärkebiskopen (archiepiscopus) gladde sig över den nya planteringen av kyrkor och sände av sina biskopar (episcopi) och präster (presbyteri) visa män till fursten (princeps), för att stärka folken som var oerfarna i kristendomen. I Aldinburg ordinerade han, sedan Abhelin dött, munken Ezzo. Johannes Scotus insatte han i Magnopolis. I Razzisburg bestämde han att en viss Aristo, som kom från Jerusalem, skulle vara, och andra på andra platser. När han själv dessutom kom till Hamburg, inbjöd han samme furste Gottskalk till samtal och förmanade honom ivrigt att ståndaktigt föra den möda han påbörjat för Kristus till sitt slut, och lovade honom att segern skulle vara med honom i allt, och slutligen att han, om han led någon motgång för Kristi namn, skulle bli salig. Många lön för hedningarnas omvändelse var förvarade åt honom i himlen, många kronor skulle komma av vars och ens frälsning. Med samma ord och till samma iver förmanade metropoliten (metropolitanus) danernas (Dani) kung, som många gånger kom till honom när han uppehöll sig vid floden Eider, och noggrant lade märke till och behöll i minnet allt som han framförde ur skrifterna, utom att han inte kunde övertalas i fråga om frosseri och kvinnor, vilka är naturliga laster hos dessa folk; i allt annat var kungen biskopen (pontifex) lydig och foglig. XXII. Vid samma tid skedde mycket stora ting i Slavien, som inte bör förtigas för eftervärlden till Guds ära, eftersom 'hämndens Gud har handlat fritt och gett de högmodiga deras vedergällning'. Fastän det finns många winulfolk (Winuli) berömda för sin tapperhet, är det bara fyra, som av dem kallas wilzer (Wilzi) och av oss leuticer (Leutici), bland vilka det tvistas om adlighet och makt. Dessa är nämligen chizzinerna (Chizzini) och circipanerna (Circipani), som bor på denna sida floden Panis, och tholosanterna (Tholosantes) och retherna (Retheri), som bor bortom Panis. Och när tvisten ledde till krig, besegrades tholosanterna och retherna, fastän de hade chizzinerna till hjälp, ändå av circipanerna. Striden återupptogs, och rederna krossades. Det försöktes en tredje gång, och circipanerna gick därifrån som segrare. Då kallade de besegrade fursten Gottskalk, hertigen (dux) Bernhard och danernas kung till hjälp och förde dem mot fienderna, och de underhöll de tre kungarnas väldiga här med sin egen sold i sju veckor, medan circipanerna manligt gjorde motstånd. Många tusen hedningar fälldes på ömse sidor, fler fördes bort i fångenskap. Till sist erbjöd circipanerna kungarna femton tusen talenter och fick fred. De våra återvände i triumf; om kristendomen var det inte tal, segrarna var bara inriktade på bytet. Sådan är circipanernas tapperhet, de som hör till Hamburgs biskopsdöme (episcopatus). En viss ädling bland nordalbingerna berättade för mig att detta och annat verkligen hade skett så. ## bok III, kap. 23 (MGH s. 166) (maskinöversättning) XXIII. Jag hörde också, när danernas (Dani) högst sannfärdige kung (rex) under samtal upprepade detsamma, att slavernas (Sclavi) folk för länge sedan utan tvivel lätt hade kunnat omvändas till kristendomen, om inte saxarnas (Saxones) girighet hade stått i vägen: 'De har', sade han, 'ett sinne som är mer benäget för att driva in skatter än för hedningarnas omvändelse'. Och de usla aktar inte på hur stor fara de får sona för sin girighet, de som först genom girighet störde kristendomen i Slavien, sedan genom grymhet tvingade de underlydande till uppror och nu, genom att bara kräva pengar, föraktar frälsningen för dem som skulle vilja tro. Därför ser vi genom Guds rättvisa dom att de får övertaget över oss, som med Guds tillåtelse har förhärdats till detta, för att vår orättfärdighet skall gisslas genom dem. Ty i sanning, liksom vi när vi syndar tycks övervinnas av fienderna, så skall vi, när vi har omvänt oss, bli segrare över fienderna. Om vi av dem bara krävde tron, skulle både de redan vara frälsta och vi förvisso ha fred. ## bok III, kap. 24 (MGH s. 166–167) (maskinöversättning) XXIIII. Medan detta utåt utfördes genom vår kyrkas tjänst i sändebudsuppdraget (legatio) till hedningarna, sörjde herr metropoliten (metropolitanus) Adalbert, ännu inriktad på goda strävanden, vaksamt och ivrigt för att herdeämbetet inte genom någon försumlighet från hans sida skulle synas ha brist på något, nämligen i den omsorg om alla kyrkor som aposteln berömmer sig av. Sålunda, berömd hemma och ute, uppträdde han så att han, jämlik de rikaste och större än stormännen, inte desto mindre strävade efter att vara de faderlösas fader och änkornas domare, och han hade sådan omsorg om alla att han var en högst skicklig försörjare även för de ringastes behov. Och fastän han var tyngd av jordiska angelägenheter och snart tvingades att mattas i det andliga, förblev han i sändebudsuppdraget till hedningarna ensamt oförvitlig i sitt ämbete och utan klagan, och sådan som både tiderna och människornas seder helst ville ha honom. Han var så tillgänglig, så frikostig, så gästfri, så ivrig efter både gudomlig och mänsklig ära, att det lilla Bremen genom hans dygd blev ryktbart likt Rom och andäktigt besöktes från alla jordens delar, i synnerhet av nordens alla folk. Bland dem hade de yttersta kommit, islänningarnas, grönlänningarnas och orkneyingarnas sändebud, och bett att han skulle sända predikanter dit; vilket han också gjorde. ## bok III, kap. 25 (MGH s. 167–168) (maskinöversättning) XXV. I de dagarna lämnade Wal, danernas (Dani) biskop (episcopus), världen. Kung (rex) Sven delade hans stift (diocesis) i fyra biskopsdömen (episcopatus), med metropolitens (metropolitanus) myndighet, och tronsatte sina biskopar i vart och ett. Då sände vår biskop (pontifex) också arbetare till Herrens skörd till Svitjod och Norge och till havets öar. Om var och ens ordination skall det sägas utförligare på slutet. ## bok III, kap. 26 (MGH s. 168–171) (maskinöversättning) XXVI. Ärkebiskopen (archiepiscopus) sörjde alltså med största omsorg för hela sitt stift (parrochia) och satte metropolen Hamburg främst bland sina glädjeämnen; han kallade den folkens mest fruktsamma moder och värd att vördas med varje plikt av fromhet, och betygade att den borde beredas så mycket större tröst, som den hade sållats av större slag och närmare försåt och av hedningarnas så långvariga angrepp. När han därför vunnit fred för tiden och ofta övervägde att befästa och samtidigt pryda den hamburgska toparkin (toparchia), påbörjade han ett nyttigt verk mot barbarernas infall, i vilket både folket och kyrkan hos nordalbingerna (Nordalbingi) skulle ha ett varaktigt skydd. Eftersom sturmarernas (Sturmarii) provins, i vilken Hamburg ligger, helt sluttar ned i en slätt, finns det på den sida där den gränsar till slaverna (Sclavi) varken berg eller flod emellan som ger invånarna skydd, utom skogar som här och där förekommer; skyddade av deras gömställen kommer fienderna stundom plötsligt över dem med oförutsägbara utfall och antingen dödar de våra, som är trygga och inte anar något, eller för dem, vilket för dem är svårare än döden, bort som fångar. Ett enda berg höjer sig i denna trakt vid Elbe, utsträckt med en lång rygg mot väster, som invånarna kallar Sollonberg. Detta ansåg biskopen (pontifex) lämpligt att på det befästa en borg som skulle vara folket till skydd, och genast befallde han att skogen som täckte bergets topp skulle huggas ned och platsen röjas. Sålunda nådde han med stora kostnader och mycken möda av människor sitt mål och gjorde det oländiga berget beboeligt. Där inrättade han ett prosteri (prepositura) och bestämde sig för att bilda en kommunitet av Guds tjänare, som snart förvandlades till en rövarskara. Ty från den borgen började några av de våra att plundra och förfölja folket runt omkring, som de hade satts att beskydda. Därför förstördes denna plats sedan genom ett upplopp bland provinsens invånare, och nordalbingernas folk bannlystes. Vi har fått veta att detta skedde för att göra hertigen (dux) till lags, som enligt sin vana avundades kyrkans lyckosamma verk. XXVII. Ty också hertigen lämnade vid den tiden den gamla borgen Hamburg och anlade ett nytt fäste åt sig och de sina mellan floden Elbe och bäcken som kallas Alstra. Sålunda, med hjärtan och boningar åtskilda från varandra, bebodde hertigen den nya och ärkebiskopen den gamla staden (oppidum). Biskopen älskade förvisso denna plats liksom alla hans företrädare, eftersom den hade varit metropolitansäte för alla de nordliga folken och huvudet för hans stift. Därför ville han, så länge det ännu var fred på andra sidan Elbe, fira nästan alla högtider där, påsk och pingst och likaså Guds moders, sedan han samlat ett mycket stort antal präster (clerus) från var och en av kommuniteterna, särskilt dem som med sin röst kunde smeka folken. Och då, glad över att tjänarnas ordning var fulltalig, befallde han att alla den gudomliga tjänstens ämbeten skulle fullgöras med stor vördnad och även med yttre glans. Denna glans hängav han sig så mycket åt att han inte längre ville förrätta de kyrkliga mysterierna på latinskt vis, utan, stödd på jag vet inte vilken romersk eller grekisk sed, befallde att tolv tjänster skulle sjungas under de tre mässor där han var närvarande. Han sökte allt stort, allt underbart, allt härligt i gudomliga och mänskliga ting, och därför sägs han ha njutit av rök av rökelse och ljusens glimmande och dånet av högt ljudande röster. Allt detta hämtade han från läsningen av Gamla testamentet, där Herrens majestät uppenbarade sig på berget Sinai. Och mycket annat brukade han göra som var ovanligt för de nutida och för dem som inte känner skrifterna; ändå gjorde han själv ingenting utan [skrifternas] stöd, eftersom han redan då övervägde att sätta sin kyrka framför de andra i rikedom och ära, om han hade påven (papa) och kungen (rex) följsamma mot sin vilja. Dem skyndade han därför att blidka [åt sig] på alla sätt. ## bok III, kap. 28 (MGH s. 171–172) (maskinöversättning) XXVIII. Vid den tiden grundade kejsaren (cesar) Henrik, med bruk av rikets väldiga rikedomar, Goslar i Sachsen, som han, efter vad man säger, utformade från en liten kvarn eller en jaktstuga och under goda förtecken och snabbt utvecklade till en så stor stad som den nu kan ses vara. Där byggde han även ett palats åt sig och inrättade två kommuniteter åt den allsmäktige Guden, och den ena av dem gav han åt vår biskop (pontifex) att styra och inneha, eftersom denne var hans oskiljaktige följeslagare och medarbetare i allt. Då gavs honom också hopp om att förvärva eller mottaga grevskap (comitatus), abbotskloster (abbatiae) eller gods (predia), som vi sedermera har köpt med stor fara för kyrkan, såsom klostren i Lauressa och Corbeia, grevskapen som Bernhard och Ekibrecht hade haft, och godsen Sincicum, Plisna, Groningon, Dispargum och Lismona. Med dessa i sin osäkra besittning trodde metropoliten (metropolitanus), som det med rätta sägs om Xerxes, att han antingen skulle vandra över havet eller segla över land, och slutligen att han lätt skulle fullborda allt han hade i sinnet. ## bok III, kap. 29 (MGH s. 172) (maskinöversättning) XXVIIII. Särskilt stödde han sig på den hjälpen att den mäktigaste påven (papa) Leo kom till Tyskland för att rätta kyrkans behov, och han visste att denne för deras gamla vänskaps skull inte skulle neka honom något som med rätta borde beviljas någon. ## bok III, kap. 30 (MGH s. 172–173) (maskinöversättning) XXX. Då hölls den allmänna synoden (synodus) i Mainz under ordförandeskap av herr apostoliske fadern (apostolicus) och kejsaren (imperator) Henrik, med biskoparna (episcopi) Bardo av Mainz, Eberhard av Trier, Herman av Köln, Adalbert av Hamburg, Engilhard av Magdeburg och provinsernas övriga präster (sacerdotes). Vid detta koncilium rentvådde sig en viss Sibico, biskop av Speyer, som anklagades för äktenskapsbrott, genom prövning med offret. Därtill stadgades där mycket till kyrkans nytta, framför allt fördömdes för alltid den simonistiska irrläran och prästernas avskyvärda äktenskap genom synodens egenhändiga skrift. Att vår biskop inte förteg detta när han kom hem är bevisat. Om kvinnorna fastställde han samma beslut som hans minnesvärde företrädare Alebrand och dessförinnan Libentius hade påbörjat, nämligen att de skulle vistas utanför kyrkan (synagoga) och staden, för att frillornas förföriska närhet inte skulle besudla kyska blickar. Denna synod hölls i Herrens år 1051. Det är ärkebiskopens (archiepiscopus) sjunde år; och då invigdes högaltaret i koret (tribunal) till Guds moders ära. ## bok III, kap. 31 (MGH s. 173–174) (maskinöversättning) XXXI. Om denna synod (synodus) har jag nämnt därför att herr Adalbert, vid den tid då så berömda män fanns i kyrkan, genom förtjänsten av vishet och dygder överträffade nästan alla. Så mycket betydde han hos påven (papa), sådan ansågs han hos kejsaren (cesar), att ingenting i rikets angelägenheter gjordes utan hans råd. Därför ville kejsaren (imperator) inte vara utan denne man ens under krigståg, där en präst (clericus) knappt har någon plats; ty hans oövervinnliga råd hade han ofta erfarit vid att besegra fiender. Detta kände italienarnas listigaste hertig (dux) Bonifatius, likaså Godafrid, Otto, Balduin och de övriga, som fyllde riket med oroligheter och tycktes trötta ut kejsaren med svår rivalitet, och som till sist, förödmjukade, berömde sig av att ha brutits endast av Adalberts klokhet. ## bok III, kap. 32 (MGH s. 174–175) (maskinöversättning) XXXII. Vad skall jag säga om ungrarnas och danernas (Dani), likaså slavernas (Sclavi) eller förvisso nordmännens (Nortmanni) barbariska folk, som kejsaren (imperator) oftare hade betvingat med råd än med krig, då han genom vår biskops (pontifex) förmaning och verk lärde sig det ädla exemplet: 'att skona de underkuvade och nedkämpa de högmodiga'? Till denna höjd av vår lycka kom även att grekernas mäktigaste kejsare Monomachos och frankernas Henrik sände gåvor till vår kejsare (cesar) och lyckönskade ärkebiskopen (archiepiscopus) för hans vishet och trohet och för de bedrifter som väl utförts genom hans råd. Då skröt han, när han svarade konstantinopolitanen, bland annat med att han härstammade från grekernas släkt, med Theophanu och den mäktige Otto som sin släkts upphov. Därför vore det inte heller underligt om han älskade grekerna, som han också ville efterlikna i klädedräkt och seder; vilket han också gjorde. Liknande budskap sände han till Frankrikes kung (rex) och till andra. XXXIII. Metropoliten (metropolitanus), upphöjd av dessa framgångar och av att han såg påven (papa) och kejsaren benägna för hans vilja, arbetade alltså med stor iver för att inrätta ett patriarkat (patriarchatus) i Hamburg. Till denna avsikt leddes han först av den nödvändigheten att danernas kung, sedan kristendomen nu hade utbretts till jordens gränser, önskade att ett ärkebiskopsdöme (archiepiscopatus) skulle inrättas i hans rike. Att detta skulle genomföras var med den apostoliska stolens myndighet, i enlighet med kanonernas dekret, nästan fastställt; endast vår biskops beslut avvaktades. Han lovade att han skulle samtycka till detta, hur ovilligt det än var, om patriarkatets värdighet genom romerska privilegier tillerkändes honom och hans kyrka. Han bestämde sig för att under patriarkatet lägga tolv biskopsdömen (episcopatus), som han skulle avskilja från sitt stift (parrochia), utöver de suffraganer (suffraganei) som vår kyrka har i Danmark och hos de övriga folken, så att det första skulle vara i Palmis vid floden Eider, det andra i Helinganstade, det tredje i Razzispurg, det fjärde i Aldinburg, det femte i Michilinburg, det sjätte i Stade, det sjunde i Lismona, det åttonde i Wildishusin, det nionde i Bremen, det tionde i Ferde, det elfte i Ramsola, det tolfte i Frisland. Ty mer än en gång berömde han sig av att han lätt kunde vinna biskopsdömet i Ferde. ## bok III, kap. 34 (MGH s. 175–177) (maskinöversättning) XXXIIII. Medan villkoren under tiden drogs ut på båda sidor, gick den heligaste påven (papa) Leo bort, och samma år dog den mäktigaste kejsaren (imperator) Henrik. Deras död inträffade under ärkebiskopens (archiepiscopus) tolfte år; genom deras död störtades inte bara kyrkan i oro, utan även riket tycktes nå sitt slut. Från den tiden drabbades därför vår kyrka av alla olyckor, medan vår herde bara var inriktad på hovets (curia) angelägenheter. Till rikets styre efterträdde en kvinna med en pojke, till stor skada för väldet. Ty furstarna (principes), som var harmsna över att antingen tvingas under kvinnlig makt eller styras under ett barns välde, gjorde först gemensamt anspråk på sin forna frihet, för att inte tjäna; därefter började de tvista sinsemellan om 'vem av dem som skulle anses vara störst'; slutligen grep de djärvt till vapen och försökte avsätta sin herre och kung (rex). Och allt detta kan snarare ses med ögonen än skrivas med pennan. När upproren till sist hade böjt sig mot fred, utsågs ärkebiskoparna Adalbert och Anno till konsuler (consules), och på deras råd hängde därefter statens högsta angelägenheter. Men fastän båda var kloka och driftiga män i förvaltningen av riket, tycks dock den ene vida ha överträffat den andre i lycka eller flit. [Därför varade biskoparnas (episcopi) låtsade kamratskap en kort tid, och fastän bådas tunga tycktes tala om fred, stred deras hjärtan ändå mot varandra med dödligt hat. Och biskopen (presul) av Bremen ikläddes en rättfärdigare sak, eftersom han var mer benägen för barmhärtighet och lärde att trohet mot kungen, hans herre, skulle hållas ända till döden. Men biskopen av Köln, en man av grymt lynne, anklagades även för brutet trohetslöfte mot kungen; därtill var han alltid mellanhand i alla sammansvärjningar som skedde under hans tid], ## bok III, kap. 35 (MGH s. 177–178) (maskinöversättning) XXXV. Ty biskopen av Köln, som man beskyllde för girighet, lade allt som han [antingen] hemma eller vid hovet (curia) kunde skrapa ihop på att pryda sin kyrka. Denna, som förut var stor, gjorde han så mycket större att den nu undgår all jämförelse med rikets alla kyrkor. Han upphöjde också sina släktingar, vänner och kaplaner och överhopade dem alla med de främsta ämbetsvärdigheterna, så att de skulle bistå varandra som var svagare. De främsta av dem var ärkebiskopens (archiepiscopus) bror Wecilo av Magdeburg och deras brorson Burkard, biskop (episcopus) av Halberstadt. Likaså Cuono, vald i Trier, men genom prästerskapets (clerus) avund krönt med martyriet innan han blev tronsatt. Likaså Eilbert av Minden och Vilhelm av Utrecht; därtill i Italien biskoparna av Aquileia och Parma och andra, som det skulle ta lång tid att räkna upp, upphöjdes genom Annos iver och ynnest, och de tävlade om att vara sin gynnare till hjälp och prydnad i prövningar. Mycket har vi alltså erfarit att denne man utmärkt har utfört i gudomliga och mänskliga ting. ## bok III, kap. 36 (MGH s. 178–179) (maskinöversättning) XXXVI. Men vår metropolit (metropolitanus), som bara kämpade för adlighet och jordisk ära, ansåg det ovärdigt att upphöja någon av de sina, fastän han hade dragit många behövande till sin tjänst, och han ansåg det [liksom] vara en vanära för sig om antingen kungen (rex) eller någon av stormännen gjorde de hans väl, 'som jag själv', sade han, 'lika väl eller bättre kan belöna'. Mycket få av de hans nådde därför med hans bifall upp till biskopsvärdigheten; men många, om de bara var skickliga i tal eller listiga i tjänst, överhopades med väldiga rikedomar. Därav kom det sig att han, för att fånga världens ära, tog människor av olika slag och många konster, men särskilt smickrare, till sitt förtroliga umgänge. Deras betungande mängd släpade han med sig vid hovet (curia) och genom biskopsdömet (episcopium) eller vart resan än gick, och försäkrade att han av den täta mängden av dem som färdades med honom inte bara inte tyngdes, utan till och med storligen gladdes. Men penningarna som han fick av de sina eller av vänner, och vidare av dem som besökte palatset eller som stod i skuld till den kungliga majestäten, de penningarna, säger jag, skingrade han utan dröjsmål, hur stora de än var, åt vanryktade personer och hycklare, läkare och gycklare och andra av det slaget. Han trodde nämligen, inte klokt, att han genom sådana personers ynnest skulle åstadkomma att han antingen ensam behagade vid hovet eller blev större i huset än alla, och att på det sättet kunde fullbordas det han hade i sinnet om sin kyrkas framsteg. När han dessutom upptog alla som i Sachsen eller i andra trakter var berömda och förnäma män som sina krigsmän (milites), genom att ge många vad han hade och lova de övriga vad han inte hade, köpte han den fåfänga ärans onyttiga namn med stor skada för kropp och själ. Och ärkebiskopens (archiepiscopus) fördärvade seder, som var sådana från början, blev med tiden och mot slutet ständigt sämre. ## bok III, kap. 37 (MGH s. 179–180) (maskinöversättning) XXXVII. Uppblåst av de stora hedersbetygelserna vid hovet (curia) och redan knappt uthärdlig för det fattiga stiftet (parrochia) kom han då till Bremen med en väldig mängd beväpnade, som han brukade, och betungade folket [och landet] med nya pålagor. Och då restes de borgar som i högsta grad upptände våra hertigar (duces) till vrede, medan den iver som han förut haft för att bygga heliga kommuniteter avtog. Förunderlig var förvisso denne mans vilja och otålig mot vila, den som hemma och ute var upptagen av så stora mödor och aldrig kunde tröttas. Ty fastän hans arma biskopsdöme (episcopatus) ofta tidigare hade lidit av så stora kostnader för fälttåg och så stora strävanden för det glupska hovet, ödelades det nu utan barmhärtighet för byggandet av prosterier (prepositurae) och borgar. [Ty han planterade också trädgårdar och vingårdar i torr jord, och fastän han med verkningslös iver försökte mycket, ville han ändå storslaget ersätta dem som gick hans vilja till handa för all möda.] Så ville mannens höga sinne, som kämpade mot landets natur, inte självt vara utan vad det än någonstans hade lärt känna som storslaget. När jag noggrant och länge undersökte orsakerna till denna sjukdom, fann jag att den vise mannen genom den världens ära, som han alltför mycket älskade, hade förts till denna veklighet i sinnet, att han, när han i timlig framgång upphöjdes till högmod, inte kände något mått i att skaffa sig lovord, men i motgång blev mer bedrövad än rätt var och släppte tyglarna för vrede eller sorg. Därför överskred han måttet både i det goda, när han förbarmade sig, och i det onda, när han vredgades. ## bok III, kap. 38 (MGH s. 180–181) (maskinöversättning) XXXVIII. Som bevis för detta har jag att han i sitt raseris vrede slog några med handen så att blod flöt, såsom han gjorde med sin prost (prepositus) och andra. I barmhärtigheten åter, som i detta avseende bättre kallas frikostighet, var han så slösaktig att han, räknande ett pund silver som en penning, stundom påbjöd att hundra pund skulle utdelas åt medelmåttiga personer och mer åt förnämare. Därav kom det sig att han, så ofta han var vred, flyddes av alla som ett lejon, men när han var blidkad kunde smekas som ett lamm. Mycket snabbt kunde han dock genom lovord, de sinas eller främlingars, blidkas från vrede till munterhet, och då började han, liksom förändrad från den han varit, le mot den som prisade honom. Denna öppning såg vi ofta tas tillvara av smickrare, som från olika delar av världen strömmade in i hans kammare som i en kölsump, och om vilka han själv förklarade att de var nödvändiga för furstar (principes) för att vinna världens ära. [Om några dock var mer kända vid palatset och hos kungen, värdigades han ta dem till sitt förtroliga umgänge; de övriga lät han gå bort med gåvor.] Så lockade ärelystnaden efter hans förtroliga umgänge även hederliga personer och sådana som glänste i prästerlig ställning (ordo sacerdotalis) till detta smickrets skändligaste tjänst. Slutligen såg vi den som inte kunde eller kanske inte ville smickra stängas ute från dörrarna som en vanvettig och dum människa. Som om det sades: '– – Må den lämna hovet som vill vara from', och: 'Anklagare blir den som sagt sanningen.' Vidare fick lögnarna sådan övermakt hos oss att man inte trodde dem som talade sanning, även om de svor. Av sådana personer var alltså biskopens (episcopus) hus fullt. ## bok III, kap. 39 (MGH s. 181–183) (maskinöversättning) XXXVIIII. Till dessa kom dagligen andra inställsamma snyltare, parasiter, drömtydare och ryktesspridare, som skröt med att det som de själva hade hittat på och trodde skulle behaga oss hade uppenbarats för dem genom änglar; de spådde nu offentligt att Hamburgs patriark (patriarcha) – så ville han nämligen helst kallas – snart skulle bli påve (papa), att hans rivaler skulle drivas bort från hovet (curia), att han själv ensam och länge skulle styra riket och bli så långlivad att han skulle överskrida femtio år i biskopsämbetet (episcopatus), och slutligen att genom denne man en gyllene tid skulle komma för världen. Och fastän detta lovades av smickrarna på låtsas och för vinnings skull, trodde biskopen (episcopus) ändå att allt var sant, som om det hade ljudit från himlen, och han utlade ur skrifterna vissa förebud om ting som skall ske, givna åt människorna antingen i drömmar eller i järtecken eller i vanliga samtal eller i ovanliga gestalter hos elementen. Därför sägs han ha vant sig vid den seden att han, när han gick till sängs, roade sig med sagor, när han vaknade, med drömmar, och så ofta han påbörjade en resa, med förebud. Stundom hängav han sig också hela dagen åt sömn och var vaken om natten och spelade antingen tärning eller satt till bords. Men när han låg till bords befallde han att allt muntert och i överflöd skulle bjudas gästerna. Själv stod han stundom upp fastande från gästerna, men han hade alltid ämbetsmässigt folk redo att ta emot de gäster som kom, och han sörjde ivrigt för att de inte skulle ha för litet av honom [osäker tolkning]. Han berömde sig av att gästfriheten är den största dygden, som, eftersom den inte saknar gudomlig lön, ofta också hos människorna får det största lovordet. När han låg till bords roades han dock inte så mycket av mat eller dryck som av kvickheter eller kungars historier eller filosofernas sällsynta sentenser. Men om han var för sig själv, vilket sällan inträffade, så att han förblev ensam och utan gäster eller kungliga sändebud, då fördrev han ledigheten med sagor eller drömmar, men alltid med nyktra samtal. Sällan släppte han in lyrspelare, som han dock stundom ansåg nödvändiga för att lätta ängslans bekymmer. Pantomimer däremot, som brukar roa hopen med oanständiga kroppsrörelser, förvisade han helt från sin åsyn. Endast läkarna härskade med honom; för de övriga var tillträdet svårt, om inte en tyngre orsak krävde att några lekmän släpptes in. Därav kom det sig också att vi såg att dörren till hans kammare, som först stod öppen för alla okända och främlingar, sedan var omgärdad av en sådan vakt att sändebud i stora ärenden och världens mäktiga personer stundom mot sin vilja fick vänta utanför dörren i en vecka. ## bok III, kap. 40 (MGH s. 183–184) (maskinöversättning) XL. Därtill hade han för vana att under måltiderna nagelfara stora män; hos några anmärkte han dårskap, hos somliga girighet, för många höll han fram deras ringa börd, och alla förebrådde han trolöshet, eftersom de var otacksamma mot kungen (rex), som hade lyft dem upp ur dyngan, och som han själv ensam tycktes älska och vars välde han tycktes skydda för rättens skull, inte för egen fördel. Beviset vore att de, såsom ofrälse, rövade det som var andras, medan han själv, såsom ädel, slösade ut sitt eget; detta vore det tydligaste tecknet på adlighet. Detta fördärvliga utfall använde han mot var och en och skonade till sist ingen, bara han kunde ställa sig framför alla. Därför bör kort sägas att denne man, enbart för den världens ära som han älskade, blev sämre i alla de dygder som han hade från början. Sådant och mycket av det slaget skedde kring honom vid den tiden, vilket för hans vidskepelse eller skrytsamhet eller snarare försumlighet skapade stort vanrykte och alla dödligas hat, men särskilt stormännens. XLI. Av dessa var hertigen (dux) Bernhard och hans söner de mest fientliga både mot honom och mot vår kyrka; deras avund, fejder och hat, likaså försåt, smädelser och falska anklagelser drev ärkebiskopen (archiepiscopus) huvudstupa till [alla] de anstötligheter som vi talat om ovan och gjorde honom liksom vanvettig, eftersom han tycktes vara mindre än de och ge vika. Ändå gav han stundom frivilligt vika för sitt prästämbetes (sacerdotium) skull, i önskan att övervinna avunden med välgärningar och återgälda ont med gott. Men när han förgäves på alla sätt hade mödat sig för att lappa ihop den illa knutna vänskapen med hertigarna, blev han till sist besegrad av förföljarnas betryck och sårad av smärtan över det onda, och utropade mer än en gång med Elia: 'Herre Gud, de har förstört dina altaren, de har dödat dina profeter, och jag är ensam kvar, och de söker att döda mig.' Men hur orättvist vår biskop (episcopus) led sådant, räcker det att här anföra ett enda exempel, genom vilket man kan se att vänskap som bevarades med avundsamma inte var värd något. ## bok III, kap. 42 (MGH s. 184–185) (maskinöversättning) XLII. Hertigen (dux), driven av girighetens sporre mot friserna (Fresones), eftersom de inte erlade den skyldiga skatten, kom till Frisland och hade ärkebiskopen (archiepiscopus) som följeslagare, vilken hade begett sig dit enbart i det syftet att förlika det oense folket med hertigen. Och när hertigen, lysten efter mammon, gjorde upp hela räkningen för skatten och inte på något sätt kunde blidkas ens med sjuhundra mark silver, rusade snart det barbariska folket, upptänt av ytterligt raseri, till svärden för friheten. Många av de våra blev genomborrade där, de övriga räddade sig genom flykt. Hertigens och ärkebiskopens läger plundrades; en stor skatt tillhörig kyrkan gick där förlorad. Ändå hjälpte det oss inte hos hertigen och de hans att vänskapens trohet hade prövats i faran; de ville likafullt förfölja kyrkan. Man säger därför att hertigen, som förutsåg det kommande, ofta med suckar berättade att hans söner av ödet var bestämda till Bremenkyrkans undergång. [Han såg nämligen i en dröm björnar och vildsvin, därefter hjortar och till sist harar gå ut från hans inre rum in i kyrkan. 'Björnarna', sade han, 'och vildsvinen var våra föräldrar, beväpnade med styrka som med tänder. Hjortarna är jag och min bror, prydda endast med horn. Hararna åter är våra söner, av ringa kraft och räddhågade. Om dem fruktar jag att de, när de angriper kyrkan, skall ådra sig den gudomliga hämnden.'] Därför förmanade han dem på förhand, under besvärjelse vid gudsfruktan, att inte tänka ut något ogudaktigt mot kyrkan och dess herde, eftersom det var farligt att skada antingen honom eller henne, då en oförrätt mot dem faller tillbaka på Kristus. Dessa föreskrifter lämnade han åt döva öron. Låt oss nu se på den hämnd som omedelbart följde syndarna. ## bok III, kap. 43 (MGH s. 185–186) (maskinöversättning) XLIII. Under vår biskops (pontifex) sjuttonde år dog Bernhard, saxarnas (Saxones) hertig (dux), som från den äldre Libentius tid redan i fyrtio år kraftfullt hade förvaltat slavernas (Sclavi), nordalbingernas (Nordalbingi) och våra angelägenheter. Efter hans död mottog hans söner Ordolf och Herman faderns arv, under onda förebud för Bremenkyrkan. Ty de, som mindes det gamla hat som deras fäder, om än i hemlighet, hade utövat mot samma kyrka, beslöt att nu öppet utkräva hämnd på biskopen (episcopus) och hela kyrkans folk (familia). Och först ödelade hertig Ordulf, medan fadern ännu levde, omgiven av en fientlig skara Bremens biskopsdöme (episcopatus) i Frisland och bländade kyrkans män; andra, även sändebud som sänts till honom för fredens skull, befallde han att offentligt piskas och skalperas [osäker tolkning]; slutligen angrep, plundrade och dräpte han på alla sätt kyrkan och de hennes och aktade dem för intet. Fastän biskopen, som han borde, brinnande av kyrkligt nit, slog föraktarna med bannlysningens (anathema) svärd, fick han dock, när han förde klagan inför hovet (curia), inget annat än att bli förlöjligad. Ty även den unge kungen (rex) hölls, som det sägs, först till åtlöje av våra grevar (comites). Därför sägs ärkebiskopen (archipresul), som anpassade sig efter tiden för att bara slita isär de sammansvurna bröderna från varandra, ha upptagit greven Herman som sin krigsman (miles). Betjänad av hans följe drog han då ut på det ungerska fälttåget som kungens lärare och den främste i rådslagen, sedan han lämnat ärkebiskopen av Köln över rikets angelägenheter. Och sedan Salemon, som Belo hade fördrivit, återinsatts i riket, återvände vår biskop med den unge kungen som segrare från Ungern. ## bok III, kap. 44 (MGH s. 186–187) (maskinöversättning) XLIIII. Då väntade och traktade greven (comes) Herman efter något stort län (beneficium), som biskopen (episcopus) inte ville ge, och genast blev han rasande och kom med en talrik här mot Bremen. Där plundrade han allt som kom inom räckhåll och skonade endast kyrkan. Alla hjordar av oxar och hästar togs som byte. På samma sätt for han fram genom hela biskopsdömet (episcopatus) och lämnade kyrkans män nakna och utblottade. Då revs också alla borgar som biskopen (pontifex), som förutsåg det kommande, hade byggt i olika trakter, ned till marken. ## bok III, kap. 45 (MGH s. 187–188) (maskinöversättning) XLV. Ärkebiskopen (archiepiscopus) innehade vid den tiden främsta platsen vid hovet (curia). Sedan hans klagan hade hörts, förvisades greven (comes) enligt palatsets dom i landsflykt, men efter ett år frikändes han genom kungens (rex) mildhet. Därefter kom samme greve Herman och hans bror hertigen (dux) Ordulf för att ge kyrkan gottgörelse och erbjöd för sin förseelse femtio hufvor (mansi), och landet hade ro några få dagar. Då sände också kungen, som delade sorgen över Bremenkyrkans ödeläggelse, till henne som tröst nära hundra praktdukar (pallia) med andra silverkärl, likaså böcker, ljusstakar och rökelsekar utsmyckade med guld. [Detta är de gåvor som kungen sände till Hamburgs återuppbyggnad: tre gyllene kalkar, i vilka det fanns tio pund guld, ett silverkärl för krisma, en förgylld silversköld, ett psaltare skrivet med gyllene bokstäver, rökelsekar och ljusstakar av silver, nio kungliga ryggbonader, trettiofem mässhakar, trettio korkåpor, fjorton dalmatikor och subtiler och mycket annat, och ett plenarium, vars pärm tycktes innehålla nio pund guld.] Man säger också att klostren Corbeia och Lauressa, för vilka ärkebiskopen länge och mycket hade mödat sig, vid den tiden genom påbud (precepta) överläts åt Hamburgkyrkan. Då kom också det länge efterlängtade Lismona under kyrkans välde, en gård (curtis) som, efter vad man säger, tycks ha sjuhundra hufvor och har Hadeloas kusttrakter under sitt välde. För att den skulle bli fast och fullständigt löst från alla håll sägs ärkebiskopen ha gett drottningen Agnes nio pund guld, eftersom hon uppgav att den hörde till en del av hennes morgongåva (dos). [Ärkebiskopen hade femtio herrgårdar (cortes dominicales), av vilka Walde, den största, erlade tjänst (servitium) för en månad, medan Ambergon, den minsta, för fjorton dagar. Så stor var denne biskops (episcopus) rikedom.] ## bok III, kap. 46 (MGH s. 188–190) (maskinöversättning) XLVI. Vår kyrka kunde ha varit rik; vår ärkebiskop (archiepiscopus) kunde ha sluppit avundas biskopen av Köln eller av Mainz i all slags glans. Endast biskopen (episcopus) av Würzburg sägs inte ha någon delägare i sitt biskopsdöme (episcopatus), eftersom han själv innehar alla grevskap (comitatus) i sitt stift (parrochia) och biskopen även styr provinsens hertigdöme (ducatus). Sporrad av att tävla med honom beslöt vår biskop (presul) att föra alla grevskap som tycktes ha någon domsrätt (iurisditio) i hans stift (dyocesis) under kyrkans makt. Därför erhöll han från början av kejsaren (cesar) det största grevskapet i Frisland, det i Fivelgoe, som tidigare hertigen (dux) Gotafrid hade haft och nu Ekibert. Avgiften sägs vara tusen pund silver, av vilka denne betalar tvåhundra, och han är kyrkans krigsman (miles). Ärkebiskopen innehade samma grevskap i tio år, fram till dagen för sin fördrivning. Det andra grevskapet var Utos, som ligger utspritt här och där över hela Bremens stift, mest kring Elbe. För det erbjöd ärkebiskopen Udo så mycket av kyrkans egendomar som prekarium (precaria) att det beräknas ge tusen pund silver varje år, fastän ju med ett pris av sådan storlek en större avkastning skulle kunna beredas kyrkan varje år, om det inte vore så att det för att vinna världens ära räcker för oss att vara fattiga för att ha många rika i vår tjänst. Det tredje var ett grevskap i Frisland, granne med vårt stift, som kallas Emisgoe; när Gottskalk försvarade det åt vår kyrkas rätt dräptes han av greven (comes) Bernhard, och för det avtalade vår biskop (pontifex) med kungen (rex) att han skulle ge tusen pund silver. Och när han inte lätt kunde skaffa denna penningsumma, befallde han, o smärta!, att korsen, altarna, kronorna och kyrkans övriga prydnader skulle tas ned, och sedan dessa avlägsnats skyndade han att fullborda det olyckliga köpet. Han berömde sig dock av att han snart skulle göra en gyllene kyrka i stället för en silverkyrka och återställa allt som tagits tiofalt, såsom han tidigare tycktes ha gjort vid rivningen av klostret. [O helgerån! Två kors utsmyckade med guld och ädelstenar, högaltaret och kalken, båda glänsande av guld och sammanfogade med dyrbara stenar, slogs sönder; i dem fanns en guldvikt av tjugo mark, som fru Emma hade skänkt Bremenkyrkan tillsammans med flera andra gåvor. Smeden som smälte ned dem berättade att han med stor smärta hade tvingats till detta helgerån att slå sönder dessa kors, och han försäkrade i hemlighet för några att han vid hammarens slag hade hört liksom rösten av ett jämrande barn.] Då och på detta sätt förslösades Bremenkyrkans skatter, som av de gamla och i hans egen tid hade samlats med största möda och de troendes stora fromhet, på en enda eländig stund för intet. Ändå hopbringades knappt hälften av skulden av dessa penningar. Vi har hört att de heliga korsens ädelstenar skingrades och gavs bort åt några skökor. ## bok III, kap. 47 (MGH s. 190–191) (maskinöversättning) XLVII. Jag ryser, det erkänner jag, för att avslöja allt så som det skedde, eftersom detta var början på vedermödorna och en svår hämnd följde. Från den dagen, då framgångarna störtade mot sin nedgång, gick allt oss och kyrkan emot, så att vår biskop (episcopus) och hans följeslagare blev utvisslade av alla som kättare. Men han ringaktade allas röster, och samtidigt lämnade han omsorgen om de inhemska angelägenheterna och drevs helt och häftigt till hovet (curia) och huvudstupa mot ära, i syfte, som han själv berättade, att söka främsta platsen i ledningen av riket, eftersom han inte kunde se sin herre och kung (rex) som en fånge i händerna på dem som drog i honom. Och nu hade han vunnit konsulatet (consulatus), nu innehade han, sedan rivalerna avlägsnats, ensam Capitoliums borg, dock inte utan avund, som alltid följer äran. Då sägs vår metropolit (metropolitanus), som skulle förnya en gyllene tid under sitt konsulat, ha tänkt att från Guds stad utrota alla som gör orätt, särskilt dem som antingen hade lagt hand på kungen eller tycktes ha plundrat kyrkor. Eftersom nästan alla rikets biskopar och furstar (principes) berördes av medvetandet om denna skuld, sammansvor de sig i enhälligt hat för att han [ensam] skulle gå under, så att de övriga inte råkade i fara. Alla samlades alltså [på en gång] vid Triburia, och medan kungen var personligen närvarande drev de vår ärkebiskop (archiepiscopus) från hovet som en trollkarl och förförare. Så var 'hans hand mot alla, och allas hand mot honom', att tvistens slut nådde ända till blods. ## bok III, kap. 48 (MGH s. 191) (maskinöversättning) XLVIII. Men när våra hertigar (duces) hörde att biskopen (pontifex) hade kastats ut ur senatorernas krets, fylldes de av stor glädje och tänkte att även de hade funnit tiden för hämnd, att helt skilja honom från hans biskopsdöme (episcopium), och sade: 'Riv ned det ända till grunden, och låt oss utrota honom från de levandes land.' Därför förekom många försåt och mycken smälek från dem mot ärkebiskopen (archiepiscopus), som vid den tiden, då han inte hade något säkrare ställe, satt i Bremen, liksom belägrad och omgärdad av fiendernas bevakning. Och medan hela hertigens familj höll herden och kyrkan och folket och helgedomen till åtlöje, rasade dock Magnus mer än alla och berömde sig av att han äntligen hade sparats för att betvinga den upproriska kyrkan. ## bok III, kap. 49 (MGH s. 191–193) (maskinöversättning) XLVIIII. Magnus, hertigens son, samlade alltså en mängd rövare och försökte inte angripa kyrkan på samma sätt som hans föräldrar, utan förföljde själva kyrkans herde och sökte, för att den långvariga striden skulle tyckas avslutad, antingen stympa biskopen (episcopus) eller döda honom helt. Denne saknade dock inte list att vara på sin vakt, men något stöd hos krigsmän (milites) hade han alls inte. Vid den tiden flydde ärkebiskopen (archiepiscopus), belägrad av hertig Magnus, i hemlighet om natten till Goslar och stannade där i säkerhet ett halvt år på sitt gods (predium) vid Loctuna; hans borgar och hans underhåll plundrades av fienderna. Fångad i dessa trångmålets snaror slöt han ett visserligen skamligt men nödvändigt förbund med tyrannen, så att den som varit fiende blev hans vasall (miles), och han erbjöd honom av kyrkans gods tusen hufvor (mansi) och mer i förläning (beneficium), uppenbarligen på det villkoret att Magnus utan svek skulle hävda och försvara kyrkans rätt till grevskapen (comitatus) i Frisland, av vilka Bernhard höll det ena och Ekibert det andra mot biskopens vilja. Sålunda var Bremens biskopsdöme (episcopatus) helt delat i tre delar: Udo hade den ena delen, Magnus den andra, och knappt en tredjedel blev kvar åt biskopen; men även denna fördelade han sedan åt Eberhard och andra av kungens smickrare och behöll nästan ingenting själv. Ty både biskopens gårdar (cortes) och kyrkornas tionden (decimae), varav präster, änkor och fattiga skulle underhållas, gick alla över i lekmäns bruk, så att skökor tillsammans med rövare ännu i dag lever i överflöd av kyrkans gods och hånar biskopen och alla altarets tjänare. Med så stora gåvor vann ärkebiskopen alltså, som man i dag kan se, ingenting hos Udo och Magnus annat än att han inte fördrevs från sitt biskopsdöme. Av de övriga förtjänade han ingen annan tjänst än att kallas herre. ## bok III, kap. 50 (MGH s. 193) (maskinöversättning) L. Detta första fall drabbade oss i Bremens stift (parrochia); men hämndens storhet nådde också bortom Elbe, eftersom fursten (princeps) Gottskalk vid den tiden dödades av hedningarna (pagani), som han själv strävade efter att omvända till kristendomen. Och denne man, minnesvärd för alla tider, hade förvisso omvänt en stor del av Slavien till den gudomliga religionen. Men eftersom ”amoréernas ondska ännu inte var full” och tiden att förbarma sig över dem ännu inte hade kommit, var det nödvändigt att förargelser skulle komma, för att de beprövade skulle bli uppenbara. Vår Mackabé led martyrdöden i staden (civitas) Leontia den 7 juni tillsammans med prästen (presbyter) Yppo, som offrades på altaret, och många andra, såväl lekmän som präster (clerici), som överallt utstod olika plågor för Kristus. Munken (monachus) Ansuer och andra med honom stenades vid Razzisburg; deras martyrium infaller den 15 juli. ## bok III, kap. 51 (MGH s. 193–196) (maskinöversättning) LI. Biskopen (episcopus) Johannes, en gammal man, togs till fånga tillsammans med de övriga kristna i staden (civitas) Magnopolis och hölls kvar för triumfen. Han blev alltså för sin bekännelse av Kristus slagen med käppar och sedan förd till åtlöje genom slavernas (Sclavi) alla städer, och då han inte kunde förmås att avfalla från Kristi namn, kastades hans kropp ut på gatan med avhuggna händer och fötter, men hans huvud höggs av, och det satte hedningarna (pagani) upp på en stång som segertecken och offrade det åt sin gud Redigost. Detta skedde i slavernas huvudstad (metropolis) Rethre den 10 november. Danernas (Dani) kungs dotter påträffades vid Michilenburg, obodriternas (Obodriti) stad, och släpptes naken tillsammans med kvinnorna. Henne hade nämligen, som vi tidigare sagt, fursten (princeps) Gottskalk haft till hustru, och med henne fick han också sonen Henrik. Med en annan föddes Butue, båda födda till stort fördärv för slaverna. Och de, som hade vunnit segern, ödelade hela Hamburgs provins med eld och svärd; nästan alla Sturmarii blev antingen dödade eller förda i fångenskap, borgen (castrum) Hamburg förstördes i grunden, och till hån mot vår Frälsare höggs till och med korsen ned av hedningarna. Profetian fullbordades på oss, som säger: ”Gud, hedningarna har kommit in i din arvedel”; [”de har orenat ditt heliga tempel”] och det övriga, som profetiskt beklagas vid Jerusalems stads förstörelse. Upphovsman till detta nederlag sägs Blusso ha varit, som var gift med Gottskalks syster och som själv blev nedhuggen när han återvänt hem. Så föll alla slaver genom en allmän sammansvärjning på nytt tillbaka till hedendomen, sedan de dödats som framhärdade i tron. Vår hertig (dux) Ordulf, som ofta förgäves stred mot slaverna under de tolv år han överlevde sin fader, kunde aldrig vinna seger, och så ofta besegrad av hedningarna blev han hånad även av sina egna. Ärkebiskopens (archiepiscopus) fördrivning och Gottskalks död inträffade alltså nästan samma år, vilket är biskopens tjugoandra. Och om jag inte misstar mig, förebådade oss dessa kommande olyckor den förfärliga komet som syntes samma år omkring påskdagarna. ## bok III, kap. 52 (MGH s. 196–197) (maskinöversättning) LII. Vid samma tid inträffade också det minnesvärda nederlaget i England, vars storhet, och att England sedan gammalt har varit underlagt danerna (Dani), inte tillåter oss att förbigå huvuddragen i händelserna. Efter engelsmännens (Angli) allra heligaste kung Edvards död, när furstarna (principes) tävlade om det riket, tog en viss Harald, engelsmännens hertig (dux), en ond man, spiran med våld. När hans bror, vid namn Tostin, gick ut för att rycka den från honom, förde han med sig nordmännens (Nortmanni) kung Harald och skottarnas kung till hjälp; och Tosti själv dödades, och Irlands kung och Harald med hela deras här, av engelsmännens kung. Knappt åtta dagar, som man säger, hade gått, och se, Vilhelm, som för sitt snedsprungna blod har tillnamnet Bastarden, for över från Gallien till England och angrep segraren, som var utmattad. I detta krig var engelsmännen först segrare, sedan besegrades de av nordmännen (Nortmanni) och krossades helt. Harald föll där, och efter honom nästan hundratusen av engelsmännen. Bastarden, som segrare, fördrev till hämnd för Gud, som engelsmännen själva hade förolämpat, nästan alla präster (clerici) och munkar (monachi) som levde utan regel. Sedan förargelserna undanröjts satte han filosofen Lanfranc som lärare (doctor) i kyrkan, genom vars nit många, först i Gallien och sedan i England, väcktes till den gudomliga tjänsten. ## bok III, kap. 53 (MGH s. 197–198) (maskinöversättning) LIII. I Svitjod (Sueonia) dog vid samma tid den mycket kristne kungen Stenkil. Efter honom stred två Erik om riket, och alla svearnas (Suedi) mäktige sägs ha stupat i kriget. Ty också båda kungarna omkom där. Sålunda, då hela den kungliga ätten helt utslocknade, förändrades både rikets tillstånd och kristendomen där kom i stor oordning. Biskoparna (episcopi), som metropoliten (metropolitanus) hade vigt dit, satt kvar hemma av fruktan för förföljelser. Endast Skånes biskop tog hand om götarnas (Gothi) kyrkor, och en av svearnas (Sueones) stormän (satrapa), Gniph, styrkte folket i kristendomen. ## bok III, kap. 54 (MGH s. 198–199) (maskinöversättning) LIIII. Vid den tiden var Sven, danernas (Dani) kung, den mest berömde bland barbarerna; han betvang med stor kraft nordmännens (Nortmanni) kungar Olof och Magnus. Mellan Sven och Bastarden rådde ständig strid om England, fastän vår biskop (pontifex), övertalad av Vilhelms gåvor, ville åstadkomma fred mellan kungarna. Kristendomen spreds av denne kung Sven vida omkring till främmande folk. Och fastän han var mäktig i många dygder, led han endast av lusta. Under ärkebiskopens (archiepiscopus) sista tid, när jag kommit till Bremen och hört om denne kungs vishet, beslöt jag snart att komma till honom. Av honom blev jag också mycket nådigt mottagen, som alla, och samlade ur hans mun mycket av stoffet till denna lilla bok. Han var nämligen bildad i boklig lärdom och mycket frikostig mot främlingar, och han sände själv sina präster (clerici) som förkunnare (predicatores) till hela Svitjod (Suedia), Norge (Nortmannia) och till öarna som ligger i de trakterna. Av hans sanningsenliga och mycket ljuva berättelse lärde jag mig att under hans tid många av de barbariska folken omvänts till den kristna tron och att några också, såväl i Svitjod som i Norge (Norvegia), krönts med martyriet. ”Bland dem”, sade han, ”förtjänade en viss Erik, en främling (peregrinus), när han predikade för de bortre svearna (Sueones), martyriets palm genom att hans huvud höggs av. En annan, vid namn Alfward, som länge levde i det fördolda bland nordmännen i helig vandel, kunde inte förbli dold. Han dödades alltså av sina vänner medan han skyddade en fiende. Vid deras viloplatser visas ännu i dag för folken stora under av helbrägdagörelse.” Både det vi har sagt och det vi ännu skall säga om barbarerna har vi alltså fått veta genom denne mans berättelse. ## bok III, kap. 55 (MGH s. 199–200) (maskinöversättning) LV. Under tiden satt vår ärkebiskop (archiepiscopus), som man säger bortdriven från hovet (curia) genom avund från biskopen av Köln (Agrippinensis episcopus), i Bremen som privatman, ensam och stilla. Och om han ändå hade fått åtnjuta så stor ro i sinnet som han var fri från kroppslig möda! Lycklig, säger jag, hade han varit om han, nöjd med kyrkans egna gods och sina föräldrars nedärvda rikedomar, antingen aldrig hade sett det olyckliga hovet eller sällan besökt det. Om andra stora män läser man förvisso att de, föraktande [världens] ära, har flytt kungens hov som en andra avgudadyrkan, och ansett att man från världens storm och palatsets tumult borde komma till det ensamma livets filosofiska ro som till en hamn och salighetens vila. Men vår biskop (pontifex) löpte den motsatta vägen och ansåg det vara en vis mans plikt att för sin kyrkas väl inte bara uthärda hovets mödor, utan också, om nöden så krävde, inte tveka att gå till mötes faror och döden. Därför besökte han, om jag inte misstar mig, under sin första tid ofta kungens hov för att upphöja sin kyrka; men mot slutet, sedan han förlorat eller snarare skingrat vad han hade, arbetade han för att befria biskopsdömet (episcopium). I detta förhållande ingav ärelystnaden det förra, men det senare påbjöds av nöden hos kyrkan, som alltid hade angripits av detta lands hertigars (duces) avund och nu till sist också blivit förintad. Denna sin tids olycka beklagade han själv dagligen jämmerligt, och han hade särskilda psalmer bestämda för detta, med vilka han kunde hämnas på kyrkans fiender. ## bok III, kap. 56 (MGH s. 200–202) (maskinöversättning) LVI. Att han visade sig så grym mot sina stiftsbor (parrochiani), som han snarare borde ha älskat och vårdat som en herde sina får, för det gav han själv ett viktigt skäl, som vi har hört ur hans mun; annat har vi fått veta av andra. Ärkebiskopens (archiepiscopus) köttslige bror, nämligen pfalzgreven (palatinus comes) vid namn Dedo, dödades av en präst (presbyter) i hans eget stift (diocesis), [samma år som också kejsaren dog], en god och rättfärdig man, som aldrig vare sig själv skadade någon eller lät sin bror skada någon. Detta visade sig vid den minnesvärde mannens död, då han redan döende besvor de omkringstående att skona sin baneman, och detta uppdrog han också åt sin bror. Denne uppfyllde den dödes önskan och lät visserligen prästen gå oskadd, men från den tiden hatade han hela kyrkans folk (familia). Man nämner också en annan grogrund för hatet: när biskopen (pontifex) en gång hade befallt att någon av kyrkans folk, som uppträdde alltför övermodigt, skulle gripas, blev de övriga därav upprörda till vanvett och sökte sig beväpnade till biskopens sovgemak, beredda att bruka våld om inte den gripne lämnades ut, och annat som raseriet ingav de vreda. Den tredje orsaken var att biskopen, för att skona sina gods, var borta från hemmet ett helt år eller ofta två år. Men när han efter lång tid återvände till biskopsdömet (episcopium) och började hålla räkenskap med sina tjänare och fogdar (villici), fann han alla gods och avkastningens frukter inte mindre förskingrade än om han varit hemma. Det är nämligen detta ”slags människor”, som Sallustius väl beskriver, ”ombytligt och otroget, som varken hålls i styr av välgärning eller fruktan”. Dessutom avskydde biskopen hos dem omåttligheten i dryckenskap, som är en särskild last hos dessa folk, så att han ofta brukade säga om dem: ”vilkas gud är buken”. Ty träta och slagsmål, smädelser och hädelser och vilka större brott de än begått i rus, det tar de dagen därpå som lek. Han klagade också över att ända till hans tid många var insnärjda i hedningarnas villfarelser, så att de befläckade fredagen med köttätande, att de orenade helgonens vigilior och högtider och den vördnadsvärda fastan med frosseri och otukt, att de räknar menedar för ingenting, att de håller blodsutgjutelse för berömvärt. Likaså klandras äktenskapsbrott, blodskam och andra orenheter som går utöver naturen knappast av någon av dem; de flesta har två eller tre eller otaliga hustrur samtidigt. Likaså använder de som tillåtet självdöda djur och blod och kvävda djur och kött av dragdjur. Det sista är att ärkebiskopen framför allt sörjde över den avund som de hyser mot främlingar, och att de ännu var trognare mot hertigen (dux) än mot honom själv eller hans kyrka. När metropoliten (metropolitanus) ofta i kyrkan i högtidligt tal förbjöd att dessa och andra av folkets förseelser begicks, höll de den faderliga tillrättavisningen för ett åtlöje och kunde inte böjas eller förmås att visa prästerna (sacerdotes) eller Guds kyrkor någon vördnad. Drivet av dessa orsaker beslöt ärkebiskopen om dem att man varken borde skona eller lita på ett hårdnackat folk, och sade så: ”Tvinga deras käkar med betsel och tygel.” Och vidare: ”Jag skall hemsöka deras missgärningar med ris”; och annat. När han därför fann tillfälle, befallde han, om någon av dem hade förbrutit sig, att han [genast] skulle kastas i bojor eller berövas alla sina ägodelar, och han hävdade med ett leende att kroppens plåga var nyttig för själen och att förlusten av ägodelar var en rening från synder. Därav kom det sig att arbetsförmännen (prepositi operum), åt vilka han hade anförtrott sitt ämbete, överskred allt mått i att röva och plåga. Och spådomen uppfylldes, som säger: ”Jag var bara litet vred, men de hjälpte till det onda, säger Herren.” ## bok III, kap. 57 (MGH s. 202–205) (maskinöversättning) LVII. Då nu biskopen (pontifex) uppehöll sig i Bremen och inte hade något kvar, levde han av rov från de fattiga och av de heliga kommuniteternas (congregationes) gods. Biskopsdömets (episcopium) större prosteri (prepositura maior) förvaltades av en av hans tjänare, Suidger. Sedan denne skingrat brödernas gods och för ett dråp på en diakon (diaconus) blivit avsatt och åter insatt, och inte hade något att ge bröderna eller sin herre i underhåll (servicium), greps han av samvetsfruktan och flydde biskopens vrede. Sålunda kom prosteriet under biskopens välde och slets vid den tiden jämmerligt sönder av ställföreträdare (vicarii) som sökte sitt eget. Likadant skedde i varje kommunitet; när biskopen var vred på prostarna (prepositi), och dessa i sin tur rasade mot folket, förskingrades allt kyrkans gods. Det enda som undgick denna förödelse var härbärget (xenodochium), som först påbörjades av den helige Ansgar och sedan genom de efterföljande fädernas omsorg förblev oskadat och helt ända till herr Adalberts sista tid. Och då förordnades förvisso vår vicedominus (vicedomnus), såsom ”en trogen och klok förvaltare”, att vårda de fattigas allmosor. Jag vågar inte säga hur stor synd det är att undanhålla de fattigas egendom, vilket somliga kanoner kallar helgerån, andra dråp; endast detta är tillåtet att säga med alla bröders tillstånd: att under hela de sju år som ärkebiskopen (archiepiscopus) levde därefter gavs alls ingen allmosa från Bremens kyrkas berömda och rika härbärge (hospitale). Detta tycks så mycket mer beklagligt och omänskligt som det också inföll en tid av hungersnöd, och många fattiga överallt påträffades döda på gatorna. Medan vår herde sålunda var upptagen av hovet (curia) for hans högst heliga ställföreträdare fram i biskopsdömet och ödelade Herrens fårahus på vargars vis, och skonade endast där de inte fann något som kunde tas. LVIII. Man kunde vid den tiden i Bremen se en sorglig tragedi i medborgarnas, krigsmännens (milites) och handlarnas (mangones) plågor, och, vilket var än svårare, prästernas (clerici) och nunnornas (sanctimoniales). Och vad gäller de skyldiga synes det förvisso rättvist att de tuktades; men med de andra var det inte så. För det första: om någon av de rika ansågs oskyldig, ålades han något knappast möjligt, för att han skulle bli skyldig; och om han underlät det eller kanske ropade att det var omöjligt, blev han genast berövad alla sina ägodelar; om han vågade knota, kastades han i bojor. Man kunde se somliga plågas med gissel, många sättas i stocken, vissa drivas från sina hem, de flesta föras bort i landsflykt. Och som det skedde vid Sullas seger i inbördeskriget: den som någon av de mäktiga av personligt hat var fientligt sinnad mot, honom dömde han ofta, utan ärkebiskopens vetskap, som om det vore på dennes befallning. Och då, för att inget kön eller stånd skulle vara fritt från så stort brott, såg vi till och med stackars kvinnor plundras på guld och kläder och upphovsmännen till det skändliga rovet vara präster (presbyteri) eller biskopar (episcopi). Vidare har vi erfarit att några av dem som berövats sina ägodelar eller som tyngts hårdare av uppbördsmannen (quaestor), av alltför stor sorg blivit vansinniga, och att vissa som nyss varit [rika] har tiggt från dörr till dörr. Och då rovundersökningen drabbade alla som var underställda biskopen, gick den inte heller förbi köpmännen (negotiatores), som från alla delar av världen brukade besöka Bremen med sina vanliga varor; dem alla tvingade vicedominernas (vicedomni) förbannade utpressning ofta att fara bort nakna. Sålunda tycks staden (civitas) ända till i dag ha blivit tom på medborgare och torget på varor, särskilt som hertigens tjänare med rötterna förtärde det som möjligen fanns kvar orört av våra. Och allt detta skedde förvisso ofta redan tidigare och i ärkebiskopens närvaro, men outhärdligt när han var borta och efter dagen för hans fördrivning. ## bok III, kap. 59 (MGH s. 205–206) (maskinöversättning) LVIIII. Sedan han alltså förgäves förbrukat mycken möda och många gåvor, fick metropoliten (metropolitanus) till sist, tre år efter sin fördrivning, sin önskan uppfylld och återinsattes i sin forna ställning vid hovet (curia); snart, då framgångarna följde, förtjänade han också den högsta makten, det vill säga vicedominatet (vicedomnatus), redan konsul för sjunde gången. Men sedan han fått en värdighetens plats där han kunde visa sin själsstorhet, beslöt han nu att man borde gå försiktigt fram mot furstarna (principes), så att han inte förolämpade dem som tidigare. Därför ville han först försonas med biskopen av Köln, sedan med de övriga mot vilka han själv tycktes ha syndat, eller snarare som tycktes ha syndat mot honom. Sedan hindren för hans kyrka hade undanröjts – för vars upphöjelse han tycktes alltför hänsynslös såväl i sin strävan vid hovet som i sitt slöseri med pengar – var han inte overksam; vid den tiden förvärvade han Plisna, Duspurc, Groningen och Sincicum. Wildashusin, ett prosteri (prepositura) nära Bremen, hade han nästan i sina händer, liksom Roseveldon, närmast Hamburg. Om han dessutom hade fått leva längre, tänkte han också underlägga biskopsdömet (episcopatus) Verden vår metropol; slutligen arbetade han nu öppet för att i Hamburg upprätta ett patriarkat, och andra stora och otroliga ting, om vilka alltför mycket har sagts ovan. ## bok III, kap. 60 (MGH s. 206) (maskinöversättning) LX. Till biskopens (presul) ära bidrog också att det berömda samtalet mellan kejsaren och danernas (Dani) kung under hans konsulsår hölls i Luniburc, till hertigens (dux) skymf. Där lovprisades, under sken av ett förbund, vapnen mot saxarna (Saxones). Och samma år kvävdes den första sammansvärjningen som gjorts mot kungen. I den hade hertig Otto och Magnus under ett år ödelagt Sachsen, och till sist, på biskopens råd, gav de sig i kungens våld. Kungen gav Ottos hertigdöme (ducatus) åt Welf; vår ärkebiskop (archiepiscopus) återfick kyrkans gods, som Magnus tidigare haft. ## bok III, kap. 61 (MGH s. 206–207) (maskinöversättning) LXI. Sålunda, placerad på härlighetens höjd, ville han, fastän han ofta plågades av kroppsliga besvär, ändå inte svika de offentliga angelägenheterna, utan bars med kungen i bärstol från Rhen till Donau och därifrån till Sachsen. Somliga säger att det genom kungligt löfte hade utlovats att vid nästa påskhögtid, när furstarna (principes) samlades i Utrecht (Traiectum Rheni), skulle där bekräftas för honom allt som hans själ åstundade av Lauressa eller Corbeia och annat. Andra försäkrar att biskopen (pontifex) drogs med av kungen genom listiga uppskov, nämligen för att han, om han avstod från Lauressa, skulle få dubbelt så mycket, var han ville i riket, att skänka åt sin kyrka. Men han höll envist fast vid det han påbörjat och svarade att han inte ville något annat; till sist, då hans strävan omintetgjorts, föll han och förlorade på en gång både livet och Lauressa med kyrkans övriga gods. ## bok III, kap. 62 (MGH s. 207–208) (maskinöversättning) LXII. Tecknen eller förebuden om hans nära död var mycket många, så skrämmande och ovanliga att de tycktes förfära oss och biskopen (pontifex) själv, så väldiga och uppenbara att var och en som noggrannare betraktade oron i hans sinnelag och obeständigheten i hans hälsa utan tvivel skulle ha sagt att slutet var nära. Ty mannens sinnelag, fastän det alltid avvek från dödligas vanliga beskaffenhet, tycktes mot slutet omänskligt och outhärdligt och främmande för honom själv, särskilt efter dagen för hans fördrivning eller för stiftets (parrochia) ödeläggelse, som följde samtidigt. Efter den dagen, säger jag, blev han, gripen av skam, vrede och sorg i högre grad än som anstod en vis man, eftersom han inte fann någon utväg att återvinna kyrkans gods, av alltför stor bekymran över mångfaldiga trångmål – jag vågar inte säga vansinnig, men inte herre över sitt förstånd. Vidare kunde en del av det som sedan gjordes av honom synas vara en villrådigs eller dåres verk, sådant som, enligt min mening, ”inte en sund mans, det skulle den osunde Orestes svära”. Så är det som vi tidigare sagt, att han tillbringade hela natten vakande och dagen sovande. Likaså att han vände örat från sanningen och vände sig till fabler och drömmar. Likaså att han glömde allmosorna åt de fattiga och strödde ut allt han kunde ha bland de rika, särskilt bland smickrare. Likaså att han, sedan kyrkans gods skingrats och han inte hade något kvar, levde av rov från de eländiga och av de heliga kommuniteternas (congregationes) lagliga egendom. Likaså att han, genom att göra prosteriet (prepositura) till ett fogderi (villicatio) och härbärget (hospitale) till ett prosteri, inte var olik den som ”river ned och bygger upp, byter fyrkantigt mot runt”. Likaså att han, lättare än vanligt retad till vrede, slog några med handen så att blodet flöt, och genom att också förbittra många med skymfliga ord vanärade han inte mindre sig själv än dem. Sådan var han mot slutet, helt förändrad från sig själv och störtad från sin forna dygd, att vad han ville eller inte ville kunde varken han själv eller någon av hans egna veta tillräckligt. Men hans vältalighet var sådan ända till slutet att, om du hörde honom tala inför en församling, du lätt skulle övertygas om att allt skedde genom honom med fullt förnuft och stor auktoritet. ## bok III, kap. 63 (MGH s. 208–211) (maskinöversättning) LXIII. När ryktet flög och spred denne berömde mans fördärvliga förändring eller avvikelse, och tydligare sagt försämring, över varje provins i världen, kom hans framstående köttslige bror, nämligen pfalzgreven (palatinus comes) Fredrik, så vitt jag minns, ända till Lismona för att tillrättavisa sin bror. Men sedan han förgäves förmanat honom om det som rörde hans ära eller välfärd, gick han missnöjd därifrån och anklagade Notebald och hans likar för att genom sina trollkonster ha snärjt den lysande mannen och gjort honom vanvettig med sina råd. Så sade han; men vi har sett att biskopen (pontifex) själv vid den tiden kom i så dåligt rykte att det sades att han hade tjänat trollkonster (magicae artes). Jag tar Jesus och hans änglar och alla helgon till vittne på att denne man var helt oskyldig och fri från detta brott, särskilt som han ofta dömde att trollkarlar (malefici) och spåmän (divini) och sådana människor skulle straffas med döden. Men eftersom det är skrivet: ”Mot den helige är du helig, och mot den förvände är du förvänd”, tror jag att han antingen genom ondskan hos dem som han trodde vara sig trogna eller genom angrepp från fienderna som ansatte hans kyrka först föll från sitt vanliga rättrådiga tillstånd och sedan rasade helt. Till sist, bruten av den svåra förvirringen i sitt sinnelag, när han samtidigt skakades av yttre motgångar, började han som ett skepp översköljt av vågor också försvagas till kroppen. Och medan han med läkarnas hjälp strävade efter att återvinna hälsan, föll han på grund av de täta försöken med läkemedel snart i en svårare sjukdom, så att han låg halvdöd och redan var uppgiven i sin yttersta stund. [Vid samma tid föll han också svårt av hästen när han var på väg till hovet.] Då blev han förkrossad och grät bittert med Hiskia, och då han lovade Gud att bättra sitt liv – o, Kristi vanliga mildhet! – tillfrisknade han genast. Och under de hela tre år som han levde därefter fullgjorde han mycket, dock inte allt som han lovat. LXIIII. På den tiden uppträdde en kvinna som hade en spådomsande (spiritus Phitonis); hon sade offentligt till alla att ärkebiskopens (archiepiscopus) snara bortgång skulle inträffa inom två år, om han inte möjligen omvände sig; detsamma intygade läkarna. Men hos biskopen fanns andra, falska profeter (pseudoprophetae), som lovade helt andra ting, och dem satte man större tro till. Dessa spådde nämligen att han skulle leva så länge tills han lagt alla sina fiender som en pall för sina fötter, och att på denna kroppsliga svaghet sedan skulle följa stor hälsa och framgång i allt. Den mest förtrogne av alla var Notebald, som ofta förutsade mycket sant för biskopen men med ett enda och sista ord bedrog den som trodde honom. Vi såg vid den tiden i Bremen kors svettas tårar; vi såg svin och hundar vanhelga kyrkan, så att de knappt kunde drivas bort från själva altarets fot. Vi såg vargar i flockar yla i vår orts förstäder och strida i fasansfull träta med uvar. Och då biskopen ivrigt gav akt på drömmar, förkunnades dessa ting förgäves av alla som syftande på honom. Aldrig har de döda talat så förtroligt med de levande; allt förebådade biskopens död. Ty också Hamburg brändes och ödelades två gånger samma år som metropoliten (metropolitanus) gick bort; hedningarna (pagani) hade därefter som segrare hela Nordalbingien i sitt välde, och sedan krigarna dödats eller förts i fångenskap lades provinsen öde, så att man kunde säga att vid den gode herdens slut också freden togs bort från landet. Fjorton dagar före sin död, då han befann sig i Goslar, ville han enligt sin vana varken hålla igen med drycker eller med åderlåtningar. Därför greps han av en mycket svår blodsot och avmagrades ända in på benen, och – ack, ännu helt glömsk av sin själs frälsning! – behandlade han rikets angelägenheter ända till den sista stunden av sin bortgång. Där var ärkebiskopen av Magdeburg, Wecil, och andra av bröderna, som bad att få bli insläppta; men dem befallde han, förolämpad av jag vet inte vad, att stängas ute från dörrarna och sade att han för sjukdomens orenhets skull var ovärdig att ses av någon. Endast kungen gavs tillträde att besöka den sjuke, honom som han älskade på det sättet ända till slutet. Han påminde honom alltså om sin trohet och sin långa tjänst och anbefallde honom med många suckar sin kyrka och kyrkans gods. ## bok III, kap. 65 (MGH s. 211–213) (maskinöversättning) LXV. Under tiden var den olycksdigra dagen inne, känd genom egyptiskt mörker [osäker tolkning], då den store biskopen (presul) Adalbert slogs av den bittra dödens nära budskap. Han kände också själv att hans kropps upplösning var förestående, såväl genom krafternas avtagande som genom förebuden till de nämnda tingen. Men då läkarna tvekade att yppa sanningen, och Notebald ensam lovade honom liv, låg den vise mannen oviss mellan hopp om liv och fruktan för döden och glömsk av sig själv. Ack, ovetande om att ”Herrens dag kommer som en tjuv om natten”; och att ”när de säger: fred och säkerhet, då skall fördärvet plötsligt komma över dem”, och annat varmed det i evangeliet föreskrivs att vi skall vaka: ”ni vet”, säger han, ”varken dagen eller stunden”. Härvid kan jag, ihågkommande ett visst helgons yttrande, inte utan tårar tillämpa det på detta ställe. ”Nu”, säger han, ”slås syndaren, nu tvingas han gå bort utan bot, så att den som glömde Gud medan han levde glömmer sig själv när han dör.” På detta sätt, medan han ännu hoppades på det närvarande livet, utandades den lysande metropoliten (metropolitanus) mitt på dagen en fredag, medan hans egna satt till bords, sin ande, liggande ensam i dödskampen, och livet flydde med en suck förbittrat ned till skuggorna. Ack, hur gärna skulle jag inte vilja skriva bättre om en så stor man, som både älskade mig och var så berömd i sitt liv. Men jag fruktar, eftersom det är skrivet: ”Ve dem som kallar det onda gott”, och: må de förgås ”som vänder svart till vitt”. Och det synes mig farligt att vi, när vi skriver eller talar, efter döden skulle smickra en sådan man, som medan han levde gick förlorad genom smicker. Några försäkrar dock att, när han sålunda låg ensam, några få vittnen var närvarande, i vilkas närvaro han i sista stund gjorde bitter bot för alla sina gärningars förargelser, gråtande och jämrande sig över att han förspillt sina dagar, och först då insåg hur ringa, ja, hur eländig vårt stofts ära är; ”ty allt kött är gräs, och all dess härlighet som gräsets blomster”. ## bok III, kap. 66 (MGH s. 213–214) (maskinöversättning) LXVI. O mänskliga livets bedrägliga lycka, o ärelystnad som bör fly! Vad gagnar dig nu, o vördnadsvärde fader Adalbert, det som du alltid älskade: världens ära, folkens skaror, adelns högmod? Du ligger ju ensam i det höga palatset, övergiven av alla dina. Var är nu läkarna, smickrarna och hycklarna, som prisade dig i din själs begärelser, som svor att du skulle tillfriskna från denna sjukdom, som räknade ut att du skulle leva till hög ålder? Alla, som jag ser, var bordsfränder och drog sig undan på frestelsens dag. Endast de fattiga och främlingarna (peregrini), änkorna och de faderlösa och alla förtryckta har stannat kvar, de som bekänner att de genom din död blivit övergivna. Tillsammans med dem kan också vi i sanning försäkra att ingen hädanefter skall vara din like i mildhet och frikostighet mot främlingar, i försvar för de heliga kyrkorna och vördnad för alla präster (clerici), eller som så förföljer de ondskefullt mäktigas rov eller de högmodigas förmätenhet, och slutligen som befinns mer redo till varje råd i att klokt ordna gudomliga och mänskliga ting. Men om något i ditt sinnelag tycktes klandervärt, skedde det snarare genom ondskan hos dem som du trodde mer än rätt var, eller hos dem som du för sanningens skull fick uthärda som fiender. Ty de hade, genom att förvränga din lovvärda begåvning med sina försåt, gjort dig från god till ond. Därför måste vi bedja den allra mildaste Herren att han förlåter dig ”efter sin stora barmhärtighet” och sätter dig i den eviga saligheten genom förtjänsterna hos alla sina helgon, åt vilkas beskydd du alltid fromt anbefallde dig. ## bok III, kap. 67 (MGH s. 214) (maskinöversättning) LXVII. Vår mycket berömde metropolit (metropolitanus) Adalbert dog den 16 mars, under den tionde indiktionen. Detta är vår Herres Jesu Kristi år 1072, påven (papa) Alexanders elfte, kung Henrik IV:s sjuttonde. Utom böcker och helgonreliker och heliga skrudar fann man nästan ingenting i denne mans skattkammare. Allt detta tog dock kungen emot, och tillsammans med kyrkans privilegiebrev (precepta) tog han också aposteln Jakobs hand. Denna hand hade biskopen (pontifex), medan han var i Italien, fått av en biskop (episcopus) i Venedig vid namn Vitalis. ## bok III, kap. 68 (MGH s. 214–215) (maskinöversättning) LXVIII. Ärkebiskopens (archiepiscopus) kropp bars alltså, till hela rikets stora häpnad, från Goslar till Bremen och begravdes [först] på tionde dagen, det vill säga på Jungfru Marie bebådelsedag, under folkens tillbörliga tillströmning, mitt i koret i den nya basilika (basilica) som han själv byggt; fastän man försäkrar att han ofta tidigare hade bett att få begravas i metropolstaden Hamburg, som han liksom sina företrädare alltid ansåg skulle vårdas med all kärlek. Där tillbringade han nämligen, medan han ännu levde, för det mesta hela sommaren och firade de förnämsta högtiderna med stor glans. Där förrättade han ofta vigningar till de kyrkliga graderna (ordines) på de lagstadgade tiderna med verkligt allvarlig vördnad. Där fastställde han enligt sedvänja tid och plats där han kunde uppsökas av våra hertigar (duces) eller av de närmaste slaviska folken eller av sändebud från det nordliga folket i övrigt. Så stor ära visade han den förstörda staden och så stor kärlek den utarmade modern, att han sade att på henne hade uppfyllts Skriftens spådom som säger: ”Gläd dig, du ofruktsamma, som inte föder, ty den övergivnas barn är fler än hennes som har man.” ## bok III, kap. 69 (MGH s. 215–217) (maskinöversättning) LXVIIII. Man säger att han knappt tre dagar före sin dödsdag blev sängliggande, så att han inte kunde resa sig från sängen. Ty hos mannen fanns en sådan själsstyrka att han under den svåraste kroppsliga sjukdom aldrig ville stödjas av någon och aldrig gav ett smärtans ljud ifrån sig. Och då han låg i sin yttersta stund och redan kände att timmen för hans kallelse var förestående, upprepade han med täta suckar: ”Ve [mig]”, sade han, ”olycklige och eländige, som har förbrukat så stora gåvor förgäves. Jag kunde verkligen ha varit salig om jag hade utdelat åt de fattiga det som jag sörjer över att ha förskingrat för världens ära. Men nu tar jag honom till vittne, vars öga skådar avgrundens djup, att hela mitt hjärtas strävan har gällt min kyrkas upphöjelse. Fastän den, genom min skuld eller genom fiendernas hat som fått överhanden, synes alltför uttunnad, är det ändå mer än tvåtusen hufvor (mansi) som jag gläder mig åt att ha lagt till kyrkan av mitt arv eller genom min möda.” Av denne vise mans tal kan man inse att han, om han syndade i något som människa, ofta som en god människa ångrade sina felsteg. [Av detta har jag ett exempel: att han i början av sitt tillträde, då han var en mycket högmodig man, genom sin arrogans gjorde många dödliga till sina motståndare. Därför sade han också, för sin börds äras skull, ett ord som jag önskar att han inte hade sagt, nämligen att alla biskopar (episcopi) som före honom suttit på stolen varit obetydliga och av ringa börd, att endast han utmärkte sig genom släktens och rikedomarnas titlar, och vidare att han var värdig att få en större biskopsstol (cathedra) eller själva den apostoliska stolen. När han inte bara en gång skröt med sådant, sägs en väldig syn ha förfärat honom, som jag för dess storhets skull, och då det också med sanning blivit oss bekant, inte har underlåtit att här foga till. Han såg alltså mitt i natten hur han rycktes bort till kyrkans församling, där mässans högtidligheter skulle firas, och där stod hans fjorton företrädare i ordning, så att den närmaste, som var före honom, Alebrand, förrättade de mysterier som brukar göras vid mässan. Och när Guds präst (sacerdos), sedan evangeliet lästs, vänt sig om för att ta emot de offrandes gåvor och kommit till herr Adalbert, som stod på korets sista plats, såg han genast på honom med vreda blickar, avvisade hans offergåva och sade: ”Du, en ädel och berömd man, kan inte ha del med de ringa”, och gick bort med dessa ord. Från den stunden ångrade han förvisso de ord som han oförsiktigt yttrat och höll alla sina företrädare i stor vördnad och intygade med många suckar att han var ovärdig de heliga männens gemenskap. Därför bestämde han också snart att det på var och en av företrädarnas årsdagar skulle ges rikliga måltider från gården (cortis) Bromstede åt bröderna och de fattiga, något som tidigare alls inte brukade erbjudas av någon biskop.] ## bok III, kap. 70 (MGH s. 217–218) (maskinöversättning) LXX. Ty han lämnade också många andra tecken på sin ånger eller omvändelse; bland dem är detta minnesvärt, att han efter kyrkans ödeläggelse eller dagen för sin fördrivning, då han levde fem år därefter, aldrig badade, aldrig sågs glad, sällan gick ut offentligt eller till gästabud, om han inte begav sig till hovet (curia) eller en högtidsdags nödvändighet krävde det. [O, hur ofta såg vi inte hans ansikte förvridet av klagan, när han någon gång erinrade sig kyrkans ödeläggelse, eller när han fick se själva ödeläggarna! På Herrens födelses högtidsdag, när hertig (dux) Magnus var närvarande och likaledes en stor skara bordsgäster var samlad, höjde de glada gästerna enligt sin vana, när måltiden var slut, handklappningar och rop, vilket dock inte litet misshagade ärkebiskopen (archiepiscopus). Därför gav han tecken åt våra bröder, som var närvarande, och befallde kantorn (cantor) att stämma upp antifonen: ”Sjung oss en hymn.” Men när lekmännen på nytt larmade, lät han börja: ”Vi väntade på fred, och den kom inte.” Och när de för tredje gången ännu tjöt vid bägarna, befallde han mycket vred att bordet skulle tas bort och utropade med hög röst: ”Vänd, Herre”, sade han, ”vår fångenskap”; och kören svarade: ”som en bäck i söderlandet.” Så stängde han in sig i bönerummet (oratorium), medan vi följde efter, och grät bittert. ”Jag skall inte upphöra att gråta”, sade han, ”förrän ’den rättfärdige domaren, stark och tålmodig’ befriar min kyrka, eller snarare sin, som han ser bli jämmerligt sönderriven av vargar sedan herden föraktats.” Ty deras önskan har uppfyllts som sade: ”Låt oss ta Guds helgedom i besittning”, och: ”låt oss få alla Guds högtidsdagar att upphöra i landet”, och: ”låt oss utrota dem så att de inte är ett folk, och Israels namn inte mer kommer ihåg.” ”Vakna upp, varför sover du, Herre, och förskjut oss inte för alltid”; ty ”deras högmod som hatar dig stiger alltjämt.” ”Förbarma dig över oss, ty vi är mer än mätta av förakt.” ”Ty den som du har slagit förföljer de, och till smärtan av mina sår har de lagt mer.” Dessa och andra förkrosselsens klagorop såg vi ofta hos honom, så att han många gånger önskade bli munk (monachus). Ibland önskade han också att han måtte få dö i sitt legationsuppdrag (legatio), antingen i Slavien eller i Svitjod (Suedia) eller på det yttersta Island. Ofta var hans vilja sådan att han inte tvekade att hellre låta sig halshuggas för sanningen i bekännelsen av Kristus. Men Gud, som känner alla hemligheter, vet om han var bättre i hans åsyn än han syntes inför människor. Ty människan ser till ansiktet, men Gud till hjärtat.] ## bok III, kap. 71 (MGH s. 218–220) (maskinöversättning) LXXI. Förlåt därför, läsare, ber jag, om jag, när jag fogar samman en så mångskiftande mans mångskiftande historia med skiftande ämnen, eftersom jag inte kunnat göra det kort eller klart, som konsten föreskriver, har gjort allt för att skriva sanningsenligt, så som kunskapen och meningen förhåller sig i detta stycke. Fastän jag, med förtigande av mycket, framför allt har skyndat till det som i allmänhet är värt att veta för eftervärlden eller särskilt nyttigt att bevara för Hamburgs kyrka. Slutligen, om det finns något som misshagar åhöraren i det som illa gjorts och kanske ännu sämre beskrivits, förmanar och ber jag dig ivrigt att du, när du klandrar skribenten, rättar det som felaktigt sagts; när du anklagar den om vilken det skrivs, att du blir försiktigare genom den vise mannens fall, ”med tanke på dig själv, så att inte också du blir frestad”. [LXXII. Fastän den store biskopen (pontifex) Adalbert visste att alla hans företrädare vaksamt hade arbetat i Hamburgs kyrkas legation (legatio), som brukar ske till hedningarna (gentes), sträckte han ändå själv, mer storslaget än de övriga, den ärkebiskopliga makten vida omkring till främmande folk. Därför övervägde han ivrigt att själv träda in i den legationen, om han kunde bringa frälsning åt de ännu inte omvända folken eller ge de redan omvända fullkomning. För att fullgöra denna mödosamma resa började han berömma sig med sin vanliga skrytsamhet: att den förste hade varit Ansgar, sedan Rimbert, därefter Unni, men att han själv kallades att vara den fjärde evangelisten, eftersom han såg att hans övriga företrädare genom lydbiskopar (suffraganei), inte själva, hade slitit med en så stor börda. Därför, nu säker på att resa, planerade han att fullborda sin färd så att han, genom att fara runt nordens vidd, det vill säga genom att fara genom Danmark (Dania), Svitjod (Suedia) och Norge (Nordmannia), därifrån skulle kunna nå Orkneyöarna (Orchades) och världens yttersta land, Island. Ty dessa har under hans tid och genom hans möda omvänts till den kristna tron. Från att företa denna resa, som han redan offentligt förberedde, avleddes han lämpligen genom avrådan från danernas (Dani) mycket kloke kung, som sade till honom att barbariska folk lättare kan omvändas genom människor av deras eget språk och liknande seder än genom okända personer som avskyr folkets bruk. Därför behövde han inget annat än att genom sin frikostighet och vänlighet göra dem välvilliga och trogna som han fann redo att predika Guds ord för hedningarna. I denna uppmaning instämde vår metropolit (metropolitanus) med den rättrogne kungen, och den frikostighet som han hade mot alla började han bruka mycket mer generöst mot hedningarnas biskopar (episcopi) och de österländska kungarnas sändebud (legati). Dem tog han emot, höll kvar och sände bort var och en med så stor glädje att alla av egen drift sökte sig till honom som till många folks fader, med förbigående av påven (papa), och erbjöd mannen väldiga gåvor och förde med sig hans välsignelse hem som gåva. ## bok III, kap. 73 (MGH s. 220–221) (maskinöversättning) LXXIII. Ärkebiskopen (archiepiscopus) var alltså i sin legation (legatio) sådan som både tiderna och människornas seder helst ville ha honom, så vänlig, så frikostig, så gästfri mot alla människor, att det lilla Bremen genom hans storhet blev berömt likt Rom och söktes i skaror från alla delar av världen, mest av de nordliga folken. Bland dem hade som de yttersta kommit islänningarnas (Islani), grönlänningarnas (Gronlani) och götarnas (Gothi) och orkneyingarnas (Orchades) sändebud (legati), som bad att han skulle sända förkunnare (predicatores) dit; och detta gjorde han också genast. Ty han vigde också många biskopar (episcopi) till Danmark (Dania), Svitjod (Suedia) och Norge (Nordwegia) och till havets öar; om dem brukade han också själv med glädje säga: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” ## bok III, kap. 74 (MGH s. 221–222) (maskinöversättning) LXXIIII. Glad till sist över deras ståtliga mängd beslöt biskopen (pontifex), som den förste av alla, att hålla en synod (synodus) i Danmark (Dania) med sina lydbiskopar (suffraganei), eftersom han både hade ett lämpligt tillfälle och eftersom det riket hade tillräckligt med biskopar, och eftersom mycket behövde rättas i den nya planteringen, såsom att biskoparna säljer välsignelsen, och att folken inte vill ge tionde (decimae), och att alla omåttligt går för långt i frosseri eller med kvinnor. För allt detta ville han, stödd av den romerske påvens (papa) auktoritet och i hopp om danernas (Dani) kungs mycket beredvilliga hjälp, att ett helt storslaget koncilium (concilium), som han alltid brukade, skulle hållas med alla de nordliga biskoparna. Endast de som bodde på andra sidan havet väntades länge; den saken har hittills fördröjt synoden. Till bevis för detta finns brev som påven sände till biskoparna i Danmark som var motsträviga mot synoden, och ärkebiskopens egna brev riktade till andra. Av dem har jag ansett det nödvändigt att här sätta in en avskrift av två. LXXV. ”Biskop Alexander, Guds tjänares tjänare, till alla biskopar som är verksamma i danernas rike och som lyder den apostoliska stolen och vår ställföreträdare (vicarius): hälsning och apostolisk välsignelse. A[dalbert], ärkebiskop av Hamburg, vår vördnadsvärde ställföreträdare, har genom sina brev och sändebud klagat över att en viss Eilbert, biskop av Farria, som är invecklad i många brott, under tre år kallats till hans synod men föraktat att komma. Eftersom detta sägs ha skett på råd av några av er, befaller vi och påbjuder med apostolisk auktoritet att ni helt avstår från sådant råd och förmanar honom att gå till förhör inför vår nämnde broder, så att han efter genomförd undersökning döms kanoniskt.” Och annat, varmed det på samma ställe påbjuds att de skall lyda honom och visa honom underdånighet. Likaså ett annat: ## bok III, kap. 76 (MGH s. 222) (maskinöversättning) LXXVI. ”Adalbert, den heliga romerska och apostoliska stolens legat (legatus) och tillika ärkebiskop (archiepiscopus) över alla nordliga folk, även Hamburgs kyrkas ovärdige förvaltare (provisor), till W., biskop av Roskilde, hälsning. Det skulle glädja mig att erfara att ni kommit eller sänt ert sändebud till den synod (synodus) som jag har bestämt skall hållas i Slesvig (Sleswich). Men om detta en annan gång. Nu vill jag inte att det skall vara dolt för ert broderskap vilket besvär biskopen Adalward har vållat mig, honom som jag – ni är vittne, som var närvarande vid hans vigning – vigde till biskop (pontifex) för Sigtunas kyrka. Då det barbariska folket inte ville ha honom till föreståndare, började han tränga sig in i Skaras kyrka. Jag ber därför att ni vill sända mitt sändebud, som skall fara dit, vidare till biskopen av Dalby (Dalbogiensis episcopus).” Detta hade jag att säga om synoden, fastän det finns mycket annat som jag för att inte trötta utelämnar. ## bok III, kap. 77 (MGH s. 222–225) (maskinöversättning) LXXVII. De som metropoliten (metropolitanus) vigde till hedningarna (gentes) är mycket många; deras säten och namn har vi fått veta genom hans egen berättelse. Till Danmark (Dania) insatte han alltså nio: Ratolf till staden (civitas) Slesvig, Oddo till staden Ribe (Ripa), Kristian till staden Århus (Arhusin), Heribert till staden Viborg (Wibergh), munken (monachus) Magnus och Albrik till ön Wendila, munken Eilbert till öarna Farria och Fyn (Fiunis), Vilhelm till ön Själland (Seland), Egino till provinsen Skåne (Sconia). Till Svitjod (Suedia) vigde han sex: Adalward och Acilin, likaså Adalward och Tadicus, och vidare Symeon och munken Johannes. Till Norge (Norwegia) vigde han själv endast två, Tholf och Seward. Men dem som vigts på annat håll höll han, när de gav tillfyllest, barmhärtigt kvar hos sig och lät dem glatt fara när de gick bort; såsom Meinhard, Osmund, Bernhard och Asgot och många andra. Dessutom satte han en viss Turolf till Orkneyöarna (Orchades). Dit sände han också Johannes, som vigts i Skottland, och en annan, Adalbert, hans namne. Isleph till ön Island. De biskopar (episcopi) som han vigde är sammanlagt tjugo, av vilka tre var missfoster och stannade overksamma utanför vingården och sökte sitt eget, inte det som hör Jesus Kristus till. Alla dessa höll den ärorike ärkebiskopen (archiepiscopus) i tillbörlig ära och uppmanade dem med böner och belöningar att predika Guds ord för barbarerna. Så såg vi honom mycket ofta omgiven av sju eller fem biskopar; liksom vi hörde honom själv säga att han inte kunde vara utan en skara. Men när han hade skickat bort dem från sig, tycktes han besvärad mer än vanligt av ensamheten. Han ville dock aldrig vara utan åtminstone tre, av vilka de som oftast var hos honom var Tangward av Brandenburg, en vis man och biskopens följeslagare redan före sitt biskopsämbete (episcopatus); den andre var Johannes, en av skottarnas (Scothi) biskopar, ”en enkel man som fruktade Gud”, som sedan sändes till Slavien och där dödades tillsammans med fursten (princeps) Gottskalk; den tredje hette Bovo, ovisst var född eller var vigd, som dock skröt med att han av kärlek till pilgrimsfärd tre gånger farit till Jerusalem och därifrån förts bort till Babylon av saracenerna (Sarraceni) och slutligen, frigiven, farit genom många provinser i världen. Dessa tre, fastän de inte var hans lydbiskopar (suffraganei), har vi erfarit att han omhuldade med större mildhet, eftersom de inte hade egna säten. ## bok III, kap. 78 (MGH s. 225–226) (maskinöversättning) LXXVIII. Samma välvilliga omsorg visade han den romerska stolens legater (legati), vilkas skydd och sällskap han vårdade på vänskapens högsta plats, och han berömde sig likaledes av att han endast hade två herrar, det vill säga påven (papa) och kungen, under vilkas herravälde med rätta alla världens och kyrkans makter är underställda; dem hyste han förvisso fruktan och vördnad för. Detta visade sig i mannens trohet, som han höll så obruten mot båda att han, utan att sätta något framför den apostoliska auktoriteten, hävdade att den apostoliska stolens privilegier av gammal ära borde bevaras obrutna och ansåg att dess legater skulle tas emot med högsta kärlek. Hur högt han åter skattade det kejserliga majestätet, därom vittnar hans biskopsdöme (episcopatus), som framför allt förstördes därför att han varken genom furstarnas (principes) hot eller smicker kunde slitas från troheten mot sin kung. Ty den kungliga makten är fruktansvärd för de onda. Därför brukar också ofta sammansvärjningar ske i riket, i vilka han dock aldrig ens med ett ord ville ta del. För förtjänsten av denna trohet insattes han av kungen som en majordomus (maior domus) i palatset, och genom hans gåva vann han många gods åt Bremens kyrka, om vilka det sagts mer utförligt ovan. Av påven förtjänade han åter detta värdighetens privilegium, att den apostoliske herren överförde hela sin rätt på honom och hans efterträdare, så att han själv i hela norden, på de platser där det tycktes lämpligt, ofta mot kungarnas vilja upprättade biskopsdömen och vigde biskopar (episcopi) ur sitt kapell (capella), dem han ville, som valda. Eftersom vi hittills har uppskjutit att tala om deras vigningar och säten, synes det inte olämpligt att samtidigt också beskriva Danmarks (Dania) läge och beskaffenheten hos de övriga länder som ligger bortom Danmark.] ## bok IV, inledning (MGH s. 226) (maskinöversättning) Om det behagar, må här den fjärde bokens början stå. BESKRIVNING AV ÖARNA I NORDEN. ## bok IV, kap. 1 (MGH s. 226–230) (maskinöversättning) I. Danernas (Dani) provins är nästan helt uppdelad i öar, som man också läser i Den helige Ansgars gärningar. Detta Danmark (Dania) skiljs från våra nordalbinger (Nordalbingi) av floden Eider, som rinner upp i hedningarnas (pagani) mycket djupa skog Isarnho, som man säger sträcker sig längs det barbariska havet ända till sjön Slia. Floden Eider rinner vidare ned till det frisiska oceanen (occeanus Fresonicus), som romarna kallar det brittiska. Och den första delen av Danmark, som kallas Jylland (Iudland), sträcker sig på längden från Eider mot norr, en färd på tre dagar om du viker av till ön Fyn (Funis). Men om du mäter vägen rakt från Slesvig (Sliaswig) till Ålborg (Alaburg), har du en färd på fem till sju dagar. Detta är kejsar Ottos väg ända till det yttersta havet vid Wendila, som till denna dag efter kungens seger kallas Ottinsand. Jyllands bredd vid Eider är större, men därifrån dras det så småningom samman i form av en tunga till den udde som kallas Wendila, där Jylland slutar. Därifrån är överfarten till Norge (Nordmannia) mycket kort. Jorden där är ofruktbar; utom platserna nära floden synes nästan allt vara ödemark; ett land av salthed och vidsträckt ödslighet. Vidare, fastän hela Germaniens område är förfärligt av djupa skogar, är Jylland ensamt förfärligare än de övriga; man flyr det på land för bristen på grödor, men på havet för sjörövarnas (pyratae) angrepp. Det finns knappt odlat på några ställen, knappt lämpligt för mänsklig boning. Men där havsarmar möter, där har det mycket stora städer (civitates). Detta land underlade en gång kejsar Otto tribut och delade det i tre biskopsdömen (episcopatus), och upprättade ett vid Slesvig, som också kallas Hedeby, vilket sköljs av en arm av det barbariska sundet som invånarna kallar Slia, varifrån också staden fått sitt namn. Från den hamnen brukar skepp sändas ut till Slavien eller till Svitjod (Suedia) eller till Semland ända till Grekland (Grecia). Det andra biskopsdömet inrättade han i Ribe (Ripa), en stad som omges av en annan vattenränna, som strömmar in från oceanen och genom vilken seglen styrs till Frisland (Fresia) eller förvisso till England eller till vårt Sachsen. Det tredje biskopsdömet ville han skulle vara i Århus (Arhusan), och denna stad skiljs från Fyn av ett mycket smalt sund, som kommer in från det östra havet och i långa bukter sträcker sig mellan Fyn och Jylland mot norr ända till samma stad Århus. Därifrån seglar man till Fyn eller Själland (Seland) eller till Skåne (Sconia) eller ända till Norge (Norvegia). ## bok IV, kap. 2 (MGH s. 230–231) (maskinöversättning) II. Men sedan, när detta biskopsdöme (episcopatus), som vi angav som det tredje, upphörde, behöll Jylland (Iudland) endast två biskopsdömen, nämligen Slesvigs och Ribes, tills detta stift (diocesis), sedan Wal, biskop (episcopus) av Ribe, nyligen dött, delades i fyra biskopsdömen, varvid ärkebiskopen (archiepiscopus) gav sin auktoritet. Denne vigde snart Oddo till Ribe (Ripa), Kristian till Århus (Arhusan), Heribert till Viborg (Wiberg), Magnus till Wendila, och i stället för honom, som led skeppsbrott i Elbe när han återvände efter vigningen, satte han Albrik. Dessa fyra biskopar fick då genom kung Svens gåva Ribes stift (parrochia). ## bok IV, kap. 3 (MGH s. 231–232) (maskinöversättning) III. Ärkebiskopen (archiepiscopus) vigde av sina präster (clerici) Ratolf till Slesvig (Sliaswig), Vilhelm till Själland (Seland), Eilbert till Fyn (Funis), om vilken man berättar att han, omvänd från att ha varit sjörövare (piratae), först upptäckte ön Farria, som ligger dold i oceanen i Elbes mynning långt ute, och gjorde den beboelig genom att bygga ett kloster (monasterium) där. Denna ö ligger mitt emot Hadeloa. Dess längd [osäker tolkning] sträcker sig knappt åtta mil (miliaria), dess bredd fyra; människorna använder halm och skeppsvrak till bränsle. Det sägs att sjörövare, om de någon gång fört bort ett byte därifrån, om än aldrig så litet, antingen snart omkommit i skeppsbrott eller dödats av någon; ingen har kommit hem oskadd. Därför brukar de med stor andakt offra tionde (decimae) av bytet åt de eremiter (heremitae) som lever där. Ty denna ö är mycket rik på grödor och föder en stor mängd fåglar och boskap; den har en enda kulle, inget träd; den omsluts av mycket branta klippor, utan annan tillgång än en, där också sötvatten finns. Platsen är vördnadsvärd för alla sjöfarare, men särskilt för sjörövare. Därav har den fått namnet, så att den kallas Heiligland. Vi lär oss i Den helige Willebrords levnad att den kallas Fosetisland; den ligger på gränsen mellan danerna (Dani) och friserna (Fresones). Det finns också andra öar mitt emot Frisland (Fresia) och Danmark (Dania), men ingen av dem är så minnesvärd. ## bok IV, kap. 4 (MGH s. 232–233) (maskinöversättning) IIII. Fyn (Funis) är en inte liten ö bakom den som kallas Wendila, och den möter vid den barbariska vikens mynning. Den ligger intill det land som kallas Jylland (Iudland), och överfarten dit från Jylland är mycket kort från alla håll; där finns den stora staden (civitas) Odense (Odansue), och runt omkring små öar, alla fulla av grödor. Och det bör märkas att om du färdas genom Jylland till Fyn har du en väg rakt mot norr. Men för den som far genom Fyn till Själland löper öster mot ansiktet. Det finns två överfarter till Själland, en från Fyn, den andra från Århus (Arhusan), båda på samma avstånd. Havet är av naturen stormigt och fullt av dubbel fara, så att du, även om du har gynnsam vind, knappt undkommer sjörövarnas (pyratae) händer. V. Själland (Seland) är en ö belägen i det inre av Östersjöns (mare Balticum) vik, mycket stor till omfånget. Den är mycket berömd såväl för männens tapperhet som för grödornas rikedom och har en längd av två dagars färd, medan bredden är nästan lika stor. Dess största stad är Roskilde (Roseald), danernas (Dani) kungasäte. Denna ö ligger på samma avstånd från Fyn och från Skåne (Sconia) och kan korsas över på en natt; den har i väster Jylland, staden Århus eller Ålborg (Alaburg) och Wendila; i norr, där den också är öde, Norges (Nortmannia) sund; i söder åter det nämnda Fyn och den slaviska viken (sinus Sclavanicus). I öster vetter den mot Skånes udde, där staden Lund (Lundona) ligger. ## bok IV, kap. 6 (MGH s. 233–234) (maskinöversättning) VI. Där finns mycket guld, som samlas genom sjörövares rov. Men sjörövarna (pyratae) själva, som de kallar vikingar (Wichingi) och våra askomanner (Ascomanni), betalar tribut (tributum) till den danske kungen för att få ta byte från barbarerna, som i mycket stor mängd finns kring detta hav. Därav händer det också att de ofta missbrukar den frihet som de fått mot fienderna mot sina egna; så litet tro håller de mot varandra, och var och en säljer utan barmhärtighet den andre, så snart han tagit honom, till träldom (famulicium), antingen till en kamrat eller till en barbar. Och danerna (Dani) har förvisso mycket annat, såväl i lagar som i seder, som strider mot det rätta och goda; av detta har det inte synts mig nyttigt att säga något, utom att kvinnorna, om de har blivit vanärade, genast säljs; men männen, om de befunnits skyldiga till brott mot kungens majestät eller till något annat brott, vill hellre halshuggas än bli piskade. Det finns där inget annat slags straff än yxan eller träldomen, och då, när någon har dömts, är det en ära att vara glad. Ty tårar och klagan och andra slag av förkrosselse, som vi anser hälsosamma, avskyr danerna så att ingen får gråta vare sig över sina synder eller över kära avlidna. ## bok IV, kap. 7 (MGH s. 234–235) (maskinöversättning) VII. Från Själland (Seland) till Skåne (Sconia) finns många överfarter, den kortaste till Hälsingborg (Halsinpurg), som också kan ses. Skåne är den till utseendet vackraste provinsen i Danmark (Dania), varav den också har sitt namn [osäker tolkning], väpnad med män, rik på grödor och rik på varor, och nu full av kyrkor. Skåne har dubbelt så stor yta som Själland, det vill säga trehundra kyrkor, medan Själland sägs ha hälften och Fyn (Funis) en tredjedel. Skåne är Danmarks yttersta del, nästan en ö; ty den är på alla sidor omgiven av hav, utom en landarm, som i öster sammanhänger med fastlandet och skiljer Svitjod (Sueonia) från Danmark. Där finns djupa skogar och mycket branta berg, genom vilka färden från Skåne till Götaland (Gothia) nödvändigt måste gå, så att man kan tvivla på om det är lättare att undvika faran till lands genom havets risk eller att föredra den förra framför den senare. ## bok IV, kap. 8 (MGH s. 235–236) (maskinöversättning) VIII. I detta land Skåne (Sconia) hade ännu ingen biskop (episcopus) varit fast insatt, utom att några som kom från andra trakter ibland förvaltade det stiftet (diocesis). Sedan styrde biskopen av Själland, Gerbrand, och efter honom Avoco båda kyrkorna samtidigt. Men när Avoco nyligen dött, delade kung Sven Skånes stift (parrochia) i två biskopsdömen (episcopatus) och gav det ena [det vill säga Lunds] åt Henrik, det andra [det vill säga Dalbys] åt Egino. Denne senare vigde ärkebiskopen (archiepiscopus); Henrik hade tidigare varit biskop på Orkneyöarna (Orchades), och han sägs i England ha varit kung Knuts skattmästare (sacellarius); han förde dennes skatter till Danmark (Dania) och levde ett liv i överflöd. Om honom berättar man också att han, förtjust i den fördärvliga vanan att fylla buken, till sist kvävdes och sprack. Detta har vi erfarit hände också Avoco, och likaså andra. Men Egino, som var en man vis i boklig lärdom och utmärkt för kyskhet, då brann också hela hans iver för hedningarnas (pagani) omvändelse. Därför vann denne man många folk som ännu var hängivna avgudadyrkan åt Kristus, särskilt de barbarer som kallas Pleicani och som lever på ön Hulmo, grannar till götarna (Gothi). Alla dessa sägs vid hans predikan ha blivit omvända till tårar och så visat ånger över sin villfarelse att de genast slog sönder avgudabilderna och av egen drift tävlade om dopet. Snart lade de också ned sina skatter och allt vad de hade vid biskopens fötter och bad enträget att han skulle värdigas ta emot det. Detta avböjde biskopen och lärde dem att av samma penningar bygga kyrkor, föda de behövande [och] friköpa fångar, som är många i de trakterna. ## bok IV, kap. 9 (MGH s. 236–237) (maskinöversättning) VIIII. Det berättas att denne högsinte man, vid den tid då den största förföljelsen av kristendomen blossade upp i Svitjod (Suedia), ofta besökte Skaras kyrka och de övriga troende, eftersom de saknade herde, och gav tröst åt dem som trodde på Kristus och ståndaktigt förkunnade Guds ord för de otroende. Där slog han också sönder Friccos mycket berömda avgudabild i stycken. För dessa dygders utmärkelser hölls gudsmannen sedan i stor ära av danernas (Dani) kung, och när den fete Henrik snart dog, fick han båda Skånes stift (parrochiae), det i Lund (Lundona) och det i Dalby (Dalboia), att styra. Han upprättade snart sitt säte i Lund, men vid Dalby befallde han att det skulle vara ett prosteri (prepositura) för bröder som lever enligt regel. Sedan den mycket berömde mannen Egino ädelt tillbringat tolv år i prästämbetet (sacerdotium), återvände han från staden Rom och, så snart han kommit hem, gick han lyckligt bort till Kristus. Hans död och Fyns biskops inträffade samma år som vår metropolit (metropolitanus) gick bort. ## bok IV, kap. 10 (MGH s. 237–241) (maskinöversättning) X. Men nu, eftersom tillfälle har getts av platserna, synes det passande att säga något om Östersjöns (mare Balticum) natur. Eftersom jag ovan i biskopen Adaldags gärningar har nämnt detta hav efter Einhards skrifter, använder jag förklaringens metod och lägger fram för våra landsmän, med fylligare penna, det som han sade i korthet. En vik, säger han, sträcker sig från den västra oceanen mot öster. Den viken kallas av invånarna den baltiska, eftersom den i form av ett bälte (balteus) sträcker sig i ett långt stråk genom de skytiska länderna ända till Grekland (Grecia), och samma hav kallas det barbariska eller det skytiska havet efter de barbariska folk som det sköljer. Den västra oceanen synes vara den som romarna kallar den brittiska, vars omätliga, fruktansvärda och farliga vidd i väster omfattar Britannien, som nu kallas England. I söder berör den friserna (Fresi) med den del av saxarna (Saxones) som hör till vårt Hamburgs stift (diocesis). I öster har den danerna (Dani) och Östersjöns mynning och nordmännen (Nortmanni), som bor bortom Danmark. Men i norr flyter samma ocean förbi Orkneyöarna (Orchades) och omsluter sedan jordkretsen med oändliga vidder, och har till vänster Hibernia, skottarnas (Scothi) land, som nu kallas Irland, men till höger Norges (Nortmannia) klippor och längre bort öarna Island och Grönland. Där slutar oceanen, som kallas den dimhöljda. XI. Att han säger att samma vik är av okänd längd har nyligen visat sig genom de mycket tappra männens företagsamhet, Ganuz Wolf, danernas storman (satrapa), och Harald, nordmännens kung, som med stor möda på färden och med stor fara för sina följeslagare utforskade detta havs storlek men till sist, brutna och besegrade av de dubbla förlusterna genom vindar och sjörövare (pyratae), vände tillbaka. Danerna försäkrar dock att detta havs längd ofta prövats av flera, och att några med gynnsam vind på en månad kommit från Danmark till Ostrogard i Ruzzia. Bredden anger han vara sådan att den ingenstans överstiger hundratusen steg (passus), medan den, säger han, på många ställen befinns smalare. Detta kan ses vid samma viks mynning, vars inlopp från oceanen mellan Ålborg (Alaburg) [eller Wendila], Danmarks udde, och Norges klippor befinns vara så smalt att seglen lätt förs över på en natt. Likaså, när samma hav har passerat danernas gräns, sträcker det ut sina armar vida, och drar dem åter samman mitt emot götarnas (Gothi) land, som på sidan har wilzerna (Wilzi). Sedan, ju längre in det går, desto vidare breder det ut sig åt båda hållen. ## bok IV, kap. 12 (MGH s. 241) (maskinöversättning) XII. Kring denna vik, säger han, bor många folk. Danerna (Dani) och svearna (Sueones), som vi kallar nordmän (Nortmanni), har nämligen både den norra kusten och alla öar i den. Vid den södra kusten bor slaver (Sclavi), haister (Haisti) och andra olika folk, bland vilka de främsta är welataberna (Welatabi), som också kallas wilzer (Wilzi). Danerna och svearna och de övriga folken bortom Danmark kallas alla av frankernas historieskrivare nordmän, medan dock de romerska författarna kallar sådana hyperboreer (Yperborei), som Martianus Capella upphöjer med många lovord. ## bok IV, kap. 13 (MGH s. 241–242) (maskinöversättning) XIII. Sålunda bor först vid den nämnda vikens mynning, på den södra stranden mot oss, danerna (Dani), som kallas Iuddae, ända till sjön Slia. Därifrån börjar Hamburgs stifts (parrochia) gränser, som sträcker sig i ett långt stråk genom slavernas (Sclavi) kustfolk ända till floden Panis; där är vårt stifts (diocesis) gräns. Därifrån har wilzerna (Wilzi) och leuticierna (Leuticii) sina boplatser ända till floden Oder (Oddara). Bortom Oder har vi erfarit att pomeranerna (Pomerani) bor; sedan breder polanernas (Polani) mycket vidsträckta land ut sig, vars gräns man säger ansluter till Ruzzias rike. Detta är winulernas (Winuli) yttersta eller största provins, som också utgör slutet på den viken. XIIII. Men för dem som från den norra sidan vänder tillbaka till Östersjöns mynning möter först nordmännen (Nortmanni), sedan skjuter Skåne (Sconia), danernas land, fram, och ovanför det bor götarna (Gothi) i en utsträckt gräns ända till Birka. Därefter härskar svearna (Sueones) över långa landsträckor ända till kvinnornas land. Ovanför dessa sägs wizzer (Wizzi), mirrer (Mirri), lamer (Lami), skuter (Scuti) och turker (Turci) bo ända till Ruzzia. Där har den viken åter sitt slut. Sålunda har slaverna besuttit detta havs sidor i söder och svearna (Suedi) i norr. ## bok IV, kap. 15 (MGH s. 242) (maskinöversättning) XV. De som känner trakterna försäkrar också att några har färdats landvägen från Svitjod (Sueonia) ända till Grekland (Grecia). Men de barbariska folk som bor mittemellan hindrar denna färd; därför vågar man faran med skepp. ## bok IV, kap. 16 (MGH s. 242–244) (maskinöversättning) XVI. Det finns många öar i denna vik, som danerna (Dani) och svearna (Sueones) alla har i sitt välde; några innehar också slaverna (Sclavi). Den första av dem, vid detta havs början, är Wendila, den andra Morse, den tredje Thud, åtskilda av ett ringa avstånd från varandra. Den fjärde är Samse, som ligger mitt emot staden (civitas) Århus. Den femte Fyn (Funis), AC. den sjätte Själland (Seland), den sjunde, som ligger intill den, och vilka vi ovan har nämnt. Den åttonde säger man B. Själland (Selandia) den sjätte, som ligger intill den, och vilka vi ovan har nämnt. Den sjunde säger man vara den som, närmast Skåne (Sconia) och Götaland (Gothia), kallas Holmus, Danmarks mest berömda hamn och en säker ankarplats för de skepp som brukar styras till barbarerna och till Grekland (Grecia). Vidare ligger intill ön Fyn sju andra mindre öar i sydost, som vi ovan sade vara rika på grödor, det vill säga Moyland, Imbra, Falstra, Laland, Langland, och likaså alla andra som ligger nära dem, medan Laland går längre in mot slavernas gränser. AC. Dessa femton öar B. Dessa fjorton öar vetter mot danernas rike, och alla är nu prydda med kristendomens namn. Det finns också andra längre in, som är underställda svearnas herravälde, av vilka den största är den som kallas Kurland (Churland); den har en färd av åtta dagar; folket, som är mycket grymt på grund av alltför stor avgudadyrkan, undviks av alla. Där finns mycket guld och utmärkta hästar; alla hus är fulla av spåmän (divini), fågeltydare (augures) och nekromantiker (nigromantici), [som också är klädda i munkdräkt]. Från hela världen söker man orakelsvar där, mest från spanjorer och greker. Denna ö tror vi kallas Chori i Den helige Ansgars levnad, som svearna då lade under tribut (tributum). En kyrka har nu byggts där, genom nit från en köpman (negotiator), som danernas kung lockade till detta med många gåvor. Kungen själv, glad i Herren, framsade för mig denna visa. ## bok IV, kap. 17 (MGH s. 244) (maskinöversättning) XVII. Vidare har det berättats för oss att det finns flera andra öar i detta hav, av vilka en stor kallas Aestland, inte mindre än den som vi talade om förut. Ty också de känner alls inte de kristnas Gud. De tillber drakar tillsammans med fåglar, åt vilka de också offrar levande människor, som de köper av köpmän (mercatores) och som de mycket noggrant undersöker så att de inte har någon fläck på kroppen, för vilken de sägs bli avvisade av drakarna. Och denna ö berättas ligga närmast kvinnornas land, medan den förra inte ligger långt från svearnas (Sueones) Birka. ## bok IV, kap. 18 (MGH s. 244–246) (maskinöversättning) XVIII. Av de öar som ligger intill slaverna (Sclavi) har vi hört att tre är de mest framstående. Den första av dem kallas Fembre. Den ligger mitt emot wagrerna (Wagri), så att den kan ses från Aldinburg, liksom den som kallas Laland. Den andra ligger mitt emot wilzerna (Wilzi), och den besitts av ranerna (Rani) [eller runerna (Runi)], ett mycket tappert slaviskt folk, utan vars beslut det är lag att ingenting får göras i allmänna angelägenheter; så fruktade är [de] för sin förtrolighet med gudarna, eller snarare demonerna, som de dyrkar med större vördnad än de övriga. Båda dessa öar är alltså fulla av sjörövare (pyratae) och mycket blodtörstiga rövare, som inte skonar någon av dem som far förbi. Ty alla som andra brukar sälja, dem dödar de. Den tredje är den som kallas Semland, angränsande till ryssarna (Ruzzi) eller polanerna (Polani); den bebos av semberna (Sembi) eller prussarna (Pruzzi), mycket människovänliga människor, som går till mötes för att hjälpa dem som är i fara på havet eller som angrips av sjörövare. Guld och silver räknar de för mycket litet, och de har överflöd på främmande pälsverk, vars doft har räckt vår värld högmodets dödliga gift. Och de håller förvisso dessa ting som dynga, till vår fördömelse, tror jag, vi som med rätt och orätt flämtar efter mårdskinnsdräkt som efter den högsta salighet. Därför erbjuder de för yllekläder, som vi kallar faldones, så dyrbara mårdskinn. Mycket berömvärt skulle kunna sägas om dessa folks seder, om de bara hade tron på Kristus, vars förkunnare (predicatores) de grymt förföljer. Hos dem kröntes böhmarnas (Boemii) lysande biskop (episcopus) Adalbert med martyriet. Ända till i dag är förvisso bland dem, medan allt annat är gemensamt med våra, endast tillträdet till lundarna och källorna förbjudet, som de menar orenas av de kristnas tillträde. De äter dragdjurens kött som föda och använder deras mjölk eller blod som dryck, så att de sägs bli berusade. Människorna är blå, med rött ansikte och långhåriga. Dessutom, otillgängliga bakom sina kärr, vill de inte tåla någon herre över sig. ## bok IV, kap. 19 (MGH s. 246–248) (maskinöversättning) XIX. Det finns också flera andra öar i detta hav, alla fulla av vilda barbarer, och därför undviks de av sjöfararna. Likaså säger man att det kring dessa Östersjöns (mare Balticum) kuster finns amazoner (Amazones), vilket nu kallas kvinnornas land; somliga säger att de blir havande genom att smaka vatten. Det finns också de som berättar att de blir havande av köpmän (negotiatores) som far förbi, eller av dem som de har som fångar hos sig, eller av andra vidunder som där inte är sällsynta, och detta tror vi också är mer trovärdigt. Och när de kommer till förlossningen blir det, om det är av manligt kön, hundhuvuden (cinocephali), om det är av kvinnligt, mycket vackra kvinnor. Dessa lever tillsammans och föraktar gemenskap med män, och dessa driver de, om de kommer, manligt bort från sig. Hundhuvudena (cynocephali) är de som har huvudet på bröstet; i Ruzzia ses de ofta som fångar, och de skäller med rösten mellan orden. Där finns också de som kallas alaner (Alani) eller albaner (Albani), som på deras språk kallas wizzer (Wizzi), mycket grymma ambroner (ambrones); de föds med grått hår; dem nämner författaren Solinus; deras land försvaras av hundar; om det någon gång måste kämpas, ställer de upp en slagordning av hundar. Där finns bleka, gröna och makrobier (macrobii), det vill säga långa, människor, som kallas Husi; slutligen de som kallas antropofager (Antropofagi) och äter människokött. Där finns mycket många andra vidunder, som sjöfararna berättar att de ofta sett, fastän detta knappast anses trovärdigt av våra landsmän. ## bok IV, kap. 20 (MGH s. 248–252) (maskinöversättning) XX. Detta hade jag att säga om den baltiska [eller barbariska] viken, som jag inte har hört att någon av de lärde har nämnt utom den ende, Einhard, om vilken vi talat ovan. Och kanske tror jag att detta hav med ändrade namn av de gamla [romarna] kallades de skytiska eller meotiska träsken, eller geternas öknar, eller den skytiska kusten, som Martianus säger är fylld av en mångfaldig variation av barbarer. Där, säger han, finns geter (Gethae), daker (Daci), sarmater (Sarmatae), alaner (Alani), [neutrer (Neutri),] geloner (Geloni), antropofager (Antropofagi), trogodyter (Trogoditae). Vår metropolit (metropolitanus), som beklagade deras villfarelse, bestämde Birka till metropol för dessa folk; den ligger mitt i Svitjod (Sueonia), vetter mot slavernas (Sclavi) stad (civitas) Iumne och omfattar på lika avstånd alla det havets kuster. I denna stad vigde han, som den förste av våra, abboten (abbas) Hiltin, som han själv ville skulle kallas Johannes. Om danernas (Dani) öar har det alltså sagts nog. Men nu skall vi vända pennan till svearnas (Sueones) eller nordmännens (Nortmanni) folk, som är närmast [danerna]. XXI. För dem som far förbi danernas öar öppnar sig en annan värld, i Svitjod eller Norge (Nortmannia), som är nordens två mycket vidsträckta riken och ännu nästan okända för vår värld. Om dem berättade danernas mycket kunnige kung för mig att Norge knappt kan genomfaras på en månad, medan Svitjod inte lätt genomlöps på två månader. ”Detta hade jag själv prövat”, sade han, ”när jag nyligen under kung Jakob i tolv år tjänade som krigsman (militavi) i dessa länder, som båda omslutes av mycket höga berg, men mer Norge, som omger Svitjod med sina fjäll (alpes).” Om Svitjod tiger inte heller de gamla författarna, Solinus och Orosius, som säger att sveberna (Suevi) innehar den största delen av Germanien och att dess bergstrakter sträcker sig ända till de ripheiska bergen. Där finns också floden Albis, som Lucanus synes ha nämnt. Den rinner upp i de nämnda fjällen och löper genom götarnas (Gothi) folk mitt i deras land ut i oceanen, varför den också kallas Gothelba. Svitjod är ett mycket fruktbart land, jorden är rik på grödor och honung, och därtill överträffar det alla i boskapens avkastning; tillgången på floder och skogar är mycket stor, och överallt är hela landet fullt av främmande varor. Så skulle du kunna säga att svearna inte saknar några rikedomar utom högmodet, som vi älskar eller snarare tillber. Ty alla den fåfänga ärans redskap, det vill säga guld, silver, kungliga springare, bäver- eller mårdskinn, som gör oss vanvettiga av beundran, räknar de för ingenting. Endast i umgänget med kvinnor känner de inget mått; var och en har efter sina tillgångars förmåga två eller tre eller fler samtidigt; de rika och furstarna (principes) utan tal. Ty också de söner som fötts i en sådan förbindelse håller de för äkta. Med dödsstraff straffas den som har känt en annans hustru eller våldtagit en jungfru, eller som har berövat en annan hans ägodelar eller gjort honom orätt. Fastän alla hyperboreer (Yperborei) är utmärkta för gästfrihet, är svearna de främsta bland dem; för dem är det värre än all skam att neka dem som far förbi härbärge, så att det råder iver eller tävlan bland dem om vem som är värdig att ta emot gästen. Åt honom visar man alla mänsklighetens plikter, så många dagar han vill stanna där, och sänder honom sedan ivrigt vidare till sina vänner, från gård till gård. Detta goda har de i sina seder. Sanningens förkunnare (predicatores) omhuldar de, om de är kyska, kloka och dugliga, med väldig kärlek, så att de inte vägrar biskoparna (episcopi) att närvara vid folkens gemensamma möte (concilium), som av dem kallas warh. Där hör de ofta inte ovilligt om Kristus och den kristna religionen. Och kanske skulle de lätt övertygas om vår tro, om inte onda lärare (doctores), som söker sitt eget och inte det som hör Jesus Kristus till, väckte anstöt hos dem som kunde räddas. ## bok IV, kap. 22 (MGH s. 252–253) (maskinöversättning) XXII. Svearnas (Sueones) folk är många, utmärkta i kraft och vapen, och dessutom är de lika utmärkta krigare till häst som på skepp. Därför synes de också med sin makt hålla nordens övriga folk i tvång. De har kungar av gammal ätt, vilkas makt dock beror på folkets beslut; det som alla gemensamt har gillat måste han bekräfta, om inte hans beslut synes bättre, vilket de ibland följer mot sin vilja. Sålunda gläds de åt att vara jämlikar hemma, men när de går i strid visar de all lydnad mot kungen eller mot den som av kungen sätts främst, som mer erfaren än de övriga. Men om de någon gång i strid hamnar i trångmål, åkallar de en av mängden gudar som de dyrkar till hjälp; åt honom är de efter segern sedan hängivna och sätter honom framför de övriga. Men de kristnas Gud ropar de nu med gemensamt beslut ut som starkare än alla; de andra gudarna sviker ofta, men han står alltid bi som en mycket säker hjälpare i nöden. ## bok IV, kap. 23 (MGH s. 253–255) (maskinöversättning) XXIII. Av själva Svitjods (Suedia) folk bor närmast oss götarna (Gothi), som kallas västliga; andra är östliga. Västergötland (Westragothia) gränsar till danernas (Dani) provins som kallas Skåne (Sconia); därifrån säger man också att man på sju dagar kommer till götarnas stora stad (civitas) Skara (Scarane). Sedan sträcker sig Östergötland (Ostrogothia) längs det hav som man kallar det baltiska ända till Birka. Götarnas första biskop (episcopus) var Thurgot, den andre Gottskalk, en vis och god man, som man förkunnar, utom att han satt hemma och föredrog vila framför arbete. Den tredje vigde vår metropolit (metropolitanus): Adalward den äldre, en verkligt lovvärd man. Denne kom sedan till barbarerna och levde så som han lärde. Ty genom att leva heligt och lära väl sägs han ha dragit en stor mängd hedningar (gentiles) till den kristna tron. Han lyste också genom kraftgärningarnas under, så att han, när barbarerna i nöd bad om det, fick regn att falla eller åter klart väder att komma, och annat som ännu i dag efterfrågas av lärarna (doctores). Denne minnesvärde man stannade i Götaland (Gothia) och predikade ståndaktigt Herren Jesu namn för alla, och där överlämnade han, efter många strider som han gärna utstod för Kristus, sitt segrande kött åt jorden; hans ande sökte sig lagerkrönt till himlen. Efter honom vigde ärkebiskopen (archiepiscopus) till de trakterna en viss Acilin, som inte bar något som var värdigt biskopsnamnet utom en väldig kroppslängd. Och han, som älskade köttets vila, stannade, medan götarna förgäves sände sändebud, ända till sin död i Köln i vällust. ## bok IV, kap. 24 (MGH s. 255–256) (maskinöversättning) XXIIII. Mellan Norge (Nortmannia) och Svitjod (Sueonia) bor värmlänningarna (Wermilani) och pinnederna (Pinnedi) och andra; de är nu alla kristna och hör till Skaras kyrka. På gränsen mellan svearna (Sueones) och nordmännen (Nortmanni) mot norr bor skridfinnarna (Scritefini), som man säger springer förbi de vilda djuren i löpning; deras största stad (civitas) A 1. 2. Halsingland. Till vilken B.C 2. Halsingaland, och Halsingaland är ett land, till vilket biskopen (episcopus) Stenphi först utsågs av ärkebiskopen (archiepiscopus), och honom kallade han själv, med ändrat namn, Symon [oklart]. Denne vann också många av samma folk genom sin predikan. Därutöver finns andra svearnas folk utan tal, av vilka vi har hört att endast götarna (Gothi), värmlänningarna och en del av skridfinnarna (Scritefingi), eller de som är deras grannar, har omvänts till kristendomen. ## bok IV, kap. 25 (MGH s. 256–257) (maskinöversättning) XXV. För att alltså ge en kort beskrivning av Svitjod (Sueonia eller Suedia): det har i väster götarna (Gothi) och staden (civitas) Skara (Scaranis), i norr värmlänningarna (Wermilani) med skridfinnarna (Scritefingi), vilkas huvudort är Halsingland, i söder har det hela längden av det baltiska hav som vi talat om förut. Där [ligger] den stora staden Sigtuna (Sictone); i öster når det de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker, mycket djup snö, där vidunderliga skaror av människor hindrar vidare tillträde. Där finns amazonerna (Amazones), där hundhuvudena (Cynocephali), där kykloperna (Ciclopes), som har ett öga i pannan; där finns de som Solinus kallar ymantopoder (Ymantopodes), som hoppar på en fot, och de som gläds åt människokött som föda, och liksom man flyr dem, så förtiger man dem också med rätta. Danernas (Dani) kung, som ofta bör ihågkommas, berättade för mig att ett visst folk brukade komma ned från bergstrakterna till slättlandet, små till växten men i styrka och smidighet knappt uthärdliga för svearna (Suedi). ”Och det är ovisst varifrån de kommer; en gång om året eller efter tre år”, sade han, ”kommer de plötsligt. Om man inte gör motstånd mot dem med all kraft, härjar de hela landet och drar sig sedan tillbaka.” Och mycket annat brukar berättas, som jag i strävan efter korthet har utelämnat; det må sägas av dem som intygar att de har sett det. Nu skall vi säga litet om svearnas (Sueones) vidskepelse. ## bok IV, kap. 26 (MGH s. 257–259) (maskinöversättning) XXVI. Detta folk har ett mycket berömt tempel (templum), som kallas Uppsala och ligger inte långt från staden (civitas) Sigtuna [eller Birka]. I detta tempel, som helt och hållet är prytt med guld, dyrkar folket bilderna av tre gudar, så att den mäktigaste av dem, Thor, har sin tron mitt i salen; på ömse sidor om honom har Wodan och Fricco sina platser. Deras betydelser är följande: ”Thor”, säger de, ”råder i luften; han styr åska och blixt, vindar och regnskurar, klart väder och grödor. Den andre, Wodan, det vill säga raseriet, för krig och ger människan mod mot fienderna. Den tredje är Fricco, som skänker de dödliga frid och vällust.” Hans bild framställer de också med en väldig fallos. Wodan avbildar de däremot beväpnad, så som våra brukar avbilda Mars; Thor åter tycks med sin spira likna Jupiter. De dyrkar också gudar som har varit människor och som de för stora bedrifters skull skänker odödlighet, så som man läser i den helige Ansgars levnad att kung Hericus gjorde. ## bok IV, kap. 27 (MGH s. 259–260) (maskinöversättning) XXVII. Åt alla sina gudar har de alltså avdelat präster (sacerdotes), som ska frambära folkets offer. Om pest och hungersnöd hotar, offras det åt Thors avgudabild, om krig, åt Wodan, om bröllop ska firas, åt Fricco. Det brukar också vart nionde år firas en gemensam högtid för alla Svitjods landskap (provinciae) i Uppsala. Från denna högtid är ingen befriad. Kungar och folk, alla och var och en, sänder sina gåvor till Uppsala, och – vilket är grymmare än varje straff – de som redan har antagit kristendomen köper sig fria från dessa ceremonier. Offret går till på följande sätt: av varje levande varelse av hankön offras nio huvuden, och med deras blod är det sed att blidka gudarna [sådana]. Kropparna hängs upp i den lund som ligger närmast templet. Denna lund är nämligen så helig för hedningarna att varje träd i den anses gudomligt genom de offrades död eller förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar tillsammans med människor; en av de kristna berättade för mig att han hade sett sjuttiotvå sådana kroppar hänga om varandra. För övrigt är de sånger som brukar sjungas vid en sådan offerrit många och oanständiga, och därför är det bättre att förtiga dem. ## bok IV, kap. 28 (MGH s. 260–261) (maskinöversättning) XXVIII. I samma landskap (provincia) inträffade nyligen en minnesvärd händelse, som för det skeddas betydelses skull har blivit vida känd; den kom också till ärkebiskopens (pontifex) kännedom. En av prästerna (sacerdotes), som brukade tjäna demonerna i Uppsala, blev blind, utan att gudarna kunde hjälpa honom. Då mannen, som var klok, tillskrev olyckan att ha mist synen sin dyrkan av avgudarna, eftersom han genom att vidskepligt ära den tycktes ha förtörnat de kristnas mäktigaste Gud, se, då visade sig samma natt för honom en mycket fager jungfru och frågade om han ville tro på hennes son; då skulle han återfå synen, om han kastade bort de avgudabilder han tidigare hade dyrkat. Då lovade han glad att göra så, han som för en sådan gåva inte skulle ha vägrat att underkasta sig något hur svårt som helst. Därpå sade jungfrun: ”Vet med största visshet att denna plats, där nu så mycket oskyldigt blod utgjuts, snart ska helgas till min ära. Och för att inga tecken på tvivel om detta ska finnas kvar hos dig, så få du i Kristi namn, han som är min son, tillbaka dina ögons ljus.” Genast återfick han synen och kom till tro, och han for runt i alla de kringliggande trakterna och övertalade lätt hedningarna att tro på honom som hade gett honom, den blinde, synen tillbaka. ## bok IV, kap. 29 (MGH s. 261) (maskinöversättning) XXIX. Driven av dessa underverk lydde vår ärkebiskop (metropolitanus) genast den röst som säger: ”Se upp och lyft era ögon, ty fälten är redan vita till skörd”, och vigde (ordinavit) för dessa trakter Adalward den yngre, hämtad ur Bremens domkapitel (chorus), en man som utmärkte sig genom lärdom och redbarhet i levnadssätt. Åt honom upprättade han också, genom sändebud från den mycket berömde kung Stenkil, ett säte (sedes) i staden (civitas) Sigtuna, som ligger en dagsresa från Uppsala. Vägen dit är sådan att man, om man seglar över havet från danernas Skåne, kommer fram till Sigtuna eller Birka på femte dagen, ty de ligger nära varandra. Men om man går landvägen från Skåne genom götarnas folk och staden Skara, Telgas och Birka, kommer man till Sigtuna efter en hel månad. ## bok IV, kap. 30 (MGH s. 261–263) (maskinöversättning) XXX. Adalward kom alltså till Svitjod med stor iver att predika evangeliet och förde på kort tid alla som bodde i Sigtuna och dess omnejd till den kristna tron. Han kom också överens med den mycket helige biskopen (episcopus) i Skåne, Egino, om att de tillsammans skulle bege sig till de hedningarnas tempel (templum) som kallas Uppsala, för att om möjligt där kunna frambära åt Kristus någon frukt av sitt arbete, villiga att uthärda alla slags pinor för att det hus skulle förstöras som är huvudsätet för den barbariska vidskepelsen. Om det revs eller hellre brändes ned skulle nämligen hela folkets omvändelse följa. Men när den mycket fromme kung Stenkil märkte att folket knotade över Guds bekännares avsikt, avhöll han dem klokt från ett sådant företag. Han hävdade att både de själva genast skulle dömas till döden och han själv drivas från riket, eftersom han hade fört ogärningsmän in i landet, och att alla som nu tror lätt skulle falla tillbaka till hedendomen, så som man kunde se hade skett nyligen i Slavien. Biskoparna gav med sig för kungens skäl och for i stället omkring i alla götarnas städer, där de slog sönder avgudabilder och därefter vann många tusen hedningar för kristendomen. Sedan Adalward hade dött hos oss, satte ärkebiskopen (archiepiscopus) i hans ställe en viss Tadico från Rambsola, som av kärlek till sin buk hellre ville svälta hemma än vara apostel ute. Detta må vara nog sagt om Svitjod och dess ceremonier. ## bok IV, kap. 31 (MGH s. 263–265) (maskinöversättning) XXXI. Liksom Norge (Nortmannia) är världens yttersta land (provincia), så ska det också passande av oss sättas på bokens sista plats. Av de nutida kallas det Norguegia. Om dess läge och storlek har vi tidigare sagt en del tillsammans med Svitjod, men nu ska särskilt detta sägas, att detta land med sin längd sträcker sig in i nordens yttersta trakt, varav det också har fått sitt namn. Det börjar vid de framskjutande klipporna vid det sund som brukar kallas Balticum; sedan böjer det sin rygg mot norr, och sedan det med sin omkrets har följt det brusande världshavets rand, gör det till slut gräns vid de Rifeiska bergen, där också den trötta världen tar slut. Norge är på grund av bergens oländighet eller den omåttliga kölden det ofruktbaraste av alla länder och lämpar sig bara för boskap. Sina hjordar låter de på araberssätt beta långt bort i ödemarkerna. De lever av boskapen på så sätt att de använder djurens mjölk till föda och ullen till kläder. Därför fostrar landet mycket tappra krigare, som inte är förvekligade av något överflöd på grödor och oftare angriper andra än själva blir ansatta av någon. Utan avund lever de med sina grannar svearna, även om de ibland inte ostraffat angrips av danerna, som är lika fattiga. Tvingade av brist på egendom far de därför runt hela världen och för genom sjöröveri hem en mycket stor rikedom av ländernas tillgångar och uthärdar på så sätt sitt lands armod. Men sedan de antagit kristendomen och blivit fostrade i bättre skolor har de lärt sig att älska fred och sanning, att vara nöjda med sin fattigdom, ja, att strö ut det de har samlat, inte som förut att samla det som var utstrött. Och medan de alla från början tjänade trolldomens förbannade konster, bekänner de nu i enfald med aposteln Kristus och honom korsfäst. De är också de återhållsammaste av alla dödliga och älskar framför allt sparsamhet och måttfullhet både i mat och i seder. Dessutom hyser de så stor vördnad för präster (sacerdotes) och kyrkor att knappast den räknas som kristen som inte varje dag har offrat vid den mässa han har hört. Men dop och konfirmation, altarinvigningar och vigning till de heliga graderna (ordines) – allt detta måste hos dem och hos danerna köpas dyrt. Det tror jag har sitt ursprung i prästernas girighet; eftersom barbarerna ännu antingen inte vet hur man ger tionde (decimae) eller inte vill ge det, tvingas de betala för det andra, som borde ges gratis. Ty också sjukbesök och begravning av de döda – allt är till salu där. Hos dem fördärvas alltså så utmärkta seder, som jag har erfarit, enbart av prästernas girighet. ## bok IV, kap. 32 (MGH s. 265–267) (maskinöversättning) XXXII. På många platser i Norge och Svitjod är boskapsherdarna också mycket förnäma män, som lever på patriarkernas sätt och av sina händers arbete. Alla som bor i Norge är mycket kristna, utom de som bor avlägset bortom den nordliga trakten vid världshavet. Om dem berättas att de ännu i så hög grad behärskar trolldomskonster eller besvärjelser att de säger sig veta vad var och en gör i hela världen; de drar också med mäktigt mumlande av ord stora havsvidunder upp på stränderna, och mycket annat som man läser om trollkarlar i Skriften är för dem lätt genom vana. I de oländigaste fjällen där har jag hört att kvinnorna är skäggiga, men att männen, som bor i skogarna, sällan låter sig ses. De använder vilddjurens skinn till kläder, och när de talar med varandra sägs de snarare gnissla tänder än frambringa ord, så att de knappt kan förstås av de närmaste folken. Samma bergstrakter kallar de romerska författarna de Rifeiska höjderna, ständigt sträva av snö. Scritefingi kan inte leva utan snöns köld, och de springer till och med fortare än vilddjuren genom den djupaste snö. I samma bergstrakter är mängden vilda djur så stor att största delen av landet lever enbart av vilt. Där fångas uroxar, bufflar och älgar liksom i Svitjod; visenter fångas däremot i Slavien och Ruzzia; men endast Norge har svarta rävar och harar, vita mårdar och björnar av samma färg, som lever under vattnet liksom uroxar. Och eftersom mycket där ter sig helt annorlunda och ovant för oss, överlåter jag åt det landets invånare att utförligare berätta detta och annat. ## bok IV, kap. 33 (MGH s. 267–268) (maskinöversättning) XXXIII. Norrmännens huvudstad (metropolis civitas) är Trondheim, som nu, prydd med kyrkor, besöks av en stor mängd folk. Där vilar den mycket salige kungen och martyren Olofs kropp. Vid hans grav verkar Herren än i dag mycket stora helbrägdagörelseunder, så att de som inte misströstar om att kunna få hjälp genom helgonets förtjänster strömmar dit från avlägsna länder. Vägen dit är sådan att den som går ombord på ett fartyg i danernas Ålborg eller Wendila på en dag kommer över havet till Wig, en stad (civitas) hos norrmännen. Därifrån vänder man seglen åt vänster längs Norges kuster och kommer på femte dagen till själva staden, som kallas Trondheim. Man kan också färdas en annan väg, som går landvägen från danernas Skåne ända till Trondheim; men den är långsammare i bergen, och eftersom den är full av faror, undviks den av resande. ## bok IV, kap. 34 (MGH s. 268–269) (maskinöversättning) XXXIIII. Till Norge kom först från England en biskop (episcopus) Johannes, som döpte kungen, som hade omvänt sig, tillsammans med folket. Honom efterträdde biskop Grimkil, som då var kung Olofs sändebud hos ärkebiskop (archiepiscopus) Unwan. På tredje plats kom den Sigafrid som predikade både för svear och norrmän. Han levde ända in i vår tid tillsammans med andra präster (sacerdotes) hos detta folk som inte var mindre kända. Efter deras död vigde (ordinavit) vår ärkebiskop (metropolitanus) på begäran av norrmännens folk Thoolf till biskop i staden (civitas) Trondheim och Siguard för samma trakter. Asgoth och Bernhard däremot, som hade vigts av påven (papa), vilket han tog illa upp, lät han, sedan han fått upprättelse, fara från sig med gåvor. Genom dem vinner Guds ord än i dag många själar, så att den saliga moderkyrkan blomstrar med glädjande tillväxt i alla Norges landskap (provinciae). Hos norrmännen och svearna har dock, på grund av att kristendomen är nyplanterad, ännu inga biskopsdömen (episcopatus) avgränsats med fasta gränser, utan var och en av biskoparna, antagen av kungen eller folket, bygger gemensamt upp kyrkan, och de far runt i landet och drar så många de kan till kristendomen och styr dem utan avund så länge de lever. ## bok IV, kap. 35 (MGH s. 269–271) (maskinöversättning) XXXV. Bortom Norge, som är nordens yttersta land (provincia), finner man ingen mänsklig boning, utan bara det för ögat fruktansvärda och oändliga världshavet, som omsluter hela världen. Mitt emot Norge har det många inte obetydliga öar, som nu nästan alla lyder under norrmännens välde, och därför får vi inte gå förbi dem, eftersom också de hör till det hamburgska stiftet (parrochia). De första av dem är Orkneyöarna, som barbarerna kallar Organae; de ligger utspridda i världshavet på samma sätt som Kykladerna. Om dem tycks de romerska författarna Martianus och Solinus ha skrivit så: ”Bakom Britannien, där det oändliga världshavet öppnar sig, ligger Orkneyöarna, av vilka tjugo är öde och sexton bebodda. Orkneyöarna är nästan fyrtio, liggande tätt intill varandra. Likaså ligger Electriderna nära, där bärnsten (electrum) uppstår.” Orkneyöarna ligger alltså mellan Norge, Britannien och Hibernia och hånar lekfullt det brusande världshavets hot. Till dem sägs man kunna segla på en dag från norrmännens stad (civitas) Trondheim. Likaså säger man att det är en lika lång väg från Orkneyöarna, vare sig man styr mot England eller vill vika av mot Skottland. Till samma Orkneyöar, fastän de tidigare styrdes av engelsmännens och skottarnas biskopar (episcopi), vigde (ordinavit) vår primas (primas) på påvens befallning Turolf till biskop i staden Blascona, för att han skulle ha omsorgen om dem alla. ## bok IV, kap. 36 (MGH s. 271–274) (maskinöversättning) XXXVI. ”Ön Thule, som ligger oändligt avskild från de andra långt ute mitt i världshavet, är knappt känd”, säger de. Om den berättas av såväl romerska som barbariska författare mycket som är värt att förkunna. ”Längst bort av alla”, säger de, ”ligger Thule, där det vid sommarsolståndet, när solen passerar Kräftans tecken, inte finns någon natt, och vid vintersolståndet på samma sätt ingen dag; somliga menar att detta pågår i sex månader i taget.” Likaså skriver Beda ”att i Britannien sommaren otvivelaktigt utlovar ljusa nätter, så att man vid solståndet har oavbrutna dagar i sex månader, och omvänt nätter vid vintern när solen har dragit sig undan. Detta skriver Pytheas från Massilia sker på ön Thule, som ligger sex dagars segling norr om Britannien.” Detta Thule kallas nu Island, efter isen som binder världshavet. Om den berättar man också detta minnesvärda, att denna is av ålder ser så svart och torr ut att den brinner när den tänds. Ön är mycket stor, så att den rymmer många folk, som lever enbart av boskapens avkomma och klär sig i dess ull; där finns inga grödor och mycket lite ved. Därför bor de i underjordiska grottor och glädjer sig åt gemensamt tak [och föda] och bädd med sin boskap. De lever alltså sitt liv i helig enfald, och eftersom de inte söker något mer än naturen ger, kan de glada säga med aposteln: ”När vi har mat och kläder, låt oss nöja oss med det.” Ty de har [sina] berg som städer och källor som njutningar. Saligt, säger jag, är det folk vars fattigdom ingen avundas, och mest saligt i det att alla nu har antagit kristendomen. Mycket utmärkt finns i deras seder, främst kärleken, som gör att allt hos dem är gemensamt, för främlingar såväl som för infödda. Sin biskop (episcopus) har de som kung; till hans vink ser hela folket; vad han än stadgar utifrån Gud, utifrån Skrifterna eller utifrån andra folks sedvänjor, det håller de för lag. [För dem framförde vår ärkebiskop (metropolitanus) omätligt tack till Gud, eftersom de omvändes under hans tid, även om de redan innan de antog tron genom en sorts naturlig lag inte skilde sig så mycket från vår religion.] På deras begäran vigde (ordinavit) han därför en mycket helig man vid namn Isleph. Denne sändes från samma land till ärkebiskopen (pontifex) och hölls kvar hos honom en tid med mycket stor ära, och lärde sig under tiden hur han på ett hälsosamt sätt skulle kunna undervisa de folk som nyligen omvänts till Kristus. Genom honom sände ärkebiskopen (archiepiscopus) sina brev till islänningarnas och grönlänningarnas folk, hälsade vördnadsfullt deras kyrkor och lovade dem att han inom kort skulle komma till dem, så att de tillsammans skulle få njuta av fullkomlig glädje. I dessa ord kan man prisa ärkebiskopens utmärkta vilja i fråga om hans legation (legatio), eftersom vi lär att också aposteln ville resa till Spanien för att predika Guds ord, något han inte kunde fullfölja. Detta har jag med säkerhet erfarit om Island och det yttersta Thule, medan jag förbigår det sagoaktiga. ## bok IV, kap. 37 (MGH s. 274) (maskinöversättning) XXXVII. Det finns dessutom flera andra öar i världshavet, av vilka inte den minsta [är] Grönland, som ligger längre ut i världshavet mitt emot Svitjods berg eller de Rifeiska höjderna. Till den ön sägs man från norrmännens kust kunna segla på fem eller sju dagar, liksom till Island. Människorna där är blågröna av saltvattnet, och därav har också landet fått sitt namn. De lever ett liv likt islänningarnas, utom att de är grymmare och ansätter sjöfarare med sjöröveri. Till dem sägs kristendomen nyligen också ha nått. ## bok IV, kap. 38 (MGH s. 274–275) (maskinöversättning) XXXVIII. Den tredje är ön Halagland, som ligger närmare Norge [men] inte är mindre än de andra till storleken. Den ser på sommaren kring solståndet solen över jorden i fjorton dagar i följd, och på vintern saknar den på samma sätt solen i lika många dagar. Detta är en häpnadsväckande sak och okänd för barbarerna, som inte vet att dagarnas olika längd beror på solens närmande och avlägsnande. Ty på grund av jordklotets rundhet är det nödvändigt att solens bana, när den närmar sig, på ett ställe ger dag och, när den drar sig undan, på ett annat lämnar natt. När den stiger upp mot sommarsolståndet förlänger den dagarna och förkortar nätterna för dem som bor i norr, men när den sjunker ned mot vintersolståndet gör den på samma sätt för dem i söder. Ovetande om detta kallar hedningarna det landet heligt och saligt, eftersom det skänker de dödliga ett sådant under. Danernas kung har också tillsammans med många andra intygat att detta sker där, liksom i Svitjod och i Norge och på de andra öar som finns där. ## bok IV, kap. 39 (MGH s. 275–276) (maskinöversättning) XXXVIIII. Dessutom omtalade han ännu en ö, som många har funnit i detta världshav, och som kallas Winland, eftersom vinrankor växer vilt där och ger det bästa vin. Ty att också osådda grödor finns där i överflöd har vi erfarit, inte genom sagoaktigt tyckande utan genom danernas säkra berättelse. [Bortom denna ö, säger han, finns inget beboeligt land i detta världshav, utan allt som ligger bortom är fullt av outhärdlig is och omätligt mörker. Detta omnämner Martianus så: Bortom Thule, säger han, är havet efter en dags segling stelnat. Detta försökte nyligen norrmännens mycket erfarne furste (princeps) Harald. Sedan denne med fartyg hade utforskat det nordliga världshavets bredd, såg han till slut framför sig den vikande världens gränser i mörker, vände om från det ohyggliga djupets avgrund och kom med knapp nöd undan med livet i behåll.] ## bok IV, kap. 40 (MGH s. 276–278) (maskinöversättning) XL. Likaså berättade för oss ärkebiskopen (pontifex) Adalbert, salig i åminnelse, att under hans företrädares dagar några förnäma män från Frisland hade satt segel mot norr för att genomströva havet, A. C 2. eftersom det av invånarna hos detta folk sägs att man från Weserflodens (Wirraha) mynning i rak kurs mot norr inte möter något land utom det oändliga världshavet. B. eftersom de från Weserflodens mynning i rak kurs mot norr inte möter något land utom det hav som kallas Liberse. För att utforska denna nyhet svor kamraterna sig samman och gav sig av från presonernas kust [osäker tolkning] under glada roddarrop. Sedan lämnade de Danmark på ena sidan och Britannien på den andra och kom till Orkneyöarna. Dem lämnade de till vänster, och med Norge på höger hand nådde de efter en lång överfart det isiga Island. Därifrån plöjde de haven mot nordens yttersta pol, och sedan de hade sett alla de öar bakom sig som har omtalats ovan, anbefallde de sin färd och sin djärvhet åt den allsmäktige Guden och den helige bekännaren Willehad och råkade plötsligt in i det stelnade världshavets dunkla mörker, som ögonen knappt kunde tränga igenom. Och se, det ostadiga världshavets ström, som strömmade tillbaka till sin källas hemliga ursprung, drog med våldsammaste kraft de olyckliga sjömännen, som redan misströstade, ja, inte tänkte på annat än döden, in i den djupa avgrund [– den säger man vara avgrundens svalg –] där enligt ryktet allt havets återflöde, som tycks avta, uppslukas och sedan spys ut igen, vilket brukar kallas stigande flod. Medan de då bara anropade Guds barmhärtighet att han skulle ta emot deras själar, ryckte havets återströmmande kraft bort några av kamraternas skepp, men de övriga kastade den utströmmande vågen tillbaka långt bort från de andra. Så befriades de genom Guds lägliga hjälp från den överhängande fara som de hade sett med egna ögon, och de hjälpte strömmen med alla krafter av sina åror. ## bok IV, kap. 41 (MGH s. 278–279) (maskinöversättning) XLI. Och när de nu hade undkommit mörkrets fara och köldens land, landade de oväntat vid en ö som runtomkring var befäst av mycket höga klippor som en stad (oppidum). Dit gick de i land för att bese platsen och fann människor som vid middagstid gömde sig i underjordiska grottor. Framför deras dörrar låg en oändlig mängd kärl av guld och av sådana metaller som de dödliga anser sällsynta och dyrbara. Roddarna tog därför så stor del av skatterna som de kunde lyfta och skyndade glada tillbaka till skeppen. Plötsligt fick de se människor av underbar längd komma efter dem, som våra kallar cykloper. Framför dem gick hundar som överträffade den vanliga storleken hos dessa fyrfotadjur; genom deras anfall rycktes en av kamraterna bort och sönderslets i ett ögonblick inför deras ögon. De övriga togs upp på skeppen och undkom faran, medan jättarna, som de berättade, följde efter dem nästan ut på djupet under rop. Ledsagade av sådan lycka kom friserna till Bremen, där de i ordning berättade allt för ärkebiskopen (pontifex) Alebrand och frambar tackoffer till den fromme Kristus och hans bekännare Willehad för sin hemkomst och räddning. [XLII. Det finns också annat som inte olämpligt kunde sägas på detta ställe om den havets flod som sätts i rörelse två gånger om dagen; detta under förefaller alla mycket stort, så att till och med de som utforskar naturens hemligheter råkar i tvivel om denna sak, vars ursprung de inte känner. Och medan Macrobius och Beda tycks säga något om denna sak, men Lucanus erkänner att han inte vet något, strider olika författare med skilda meningar, men alla går därifrån med osäkra förklaringar, och för oss räcker det att säga med profeten: ”Hur stora är inte dina verk, Herre! Allt har du gjort med vishet; jorden är full av vad du äger.” Och åter: ”Din är himlen och din är jorden”, och ”du råder över havets makt”, och ”dina domar är ett stort djup”, och därför kallas de med rätta obegripliga.] ## bok IV, kap. 43 (MGH s. 279–280) (maskinöversättning) XLIII. Detta är vad vi har erfarit om de nordliga ländernas natur och som bör anföras till den hamburgska kyrkans ära. Vi ser att den är utrustad med en så stor gåva av Guds godhet att den genom sitt predikoarbete redan till stor del har omvänt till kristendomen en otalig mängd folk, vars metropol (metropolis) den har blivit, och att den sätter tystnad för evangeliets förkunnelse endast där världen har sitt slut. Denna folkens frälsningsbringande mission (legatio), som först påbörjades av den helige Ansgar, har ända till denna dag ständigt vuxit med lyckosam tillväxt, fram till den store Adalberts bortgång, under omkring hundrafyrtio år. ## bok IV, kap. 44 (MGH s. 280) (maskinöversättning) XLIIII. Se, det mycket vilda folket av daner eller norrmän eller svear, som enligt den salige Gregorius ord ”inte kunde något annat än att gnissla barbariskt, har sedan länge lärt sig att låta halleluja ljuda till Guds lov”. Se, det sjörövarfolk av vilket vi läser att hela Galliens och Germaniens landskap (provinciae) en gång härjades, är nu nöjt med sina egna gränser och säger med aposteln: ”Vi har ingen bestående stad här, utan vi söker den kommande”, och: ”Vi tror att vi ska se Herrens goda i de levandes land.” Se, det fasansfulla land som alltid var otillgängligt för avgudadyrkans skull – och inte mildare än Dianas skytiska altare – har nu lagt bort sitt naturliga raseri och tar överallt ivrigt emot sanningens predikanter, och sedan demonernas altaren förstörts reses kyrkor här och där, och Kristi namn upphöjs av alla med gemensamt lov. Förvisso är ”detta den Högstes högra hands förvandling”, och så snabbt löper den allsmäktige Gudens ord att Herrens namn är lovat ”från solens uppgång och nedgång, från norr och från havet, och varje tunga bekänner att Herren Jesus Kristus är i Gud Faderns härlighet”, han som lever och regerar med den helige Ande i alla evigheters evigheter. Amen. ## epilog (MGH s. 281–283) (maskinöversättning) MAGISTER ADAMS EPILOG TILL BISKOP (episcopus) LIEMAR. Tag emot, store biskop (presul), din tjänares små gåvor, som han med hjärtats fulla kärlek bär fram åt dig och kyrkan. Små är de visserligen och knappt, efter min dom, värda att kunna behaga en Catos ögon vid omläsning. Ty då du smyckar ditt tal med retorikens blommor, då din tunga är nyckeln till det heliga biblioteket, då du granskar fädernas gudomliga volymer med noggranna förteckningar, vad tror jag då att stammande ord kan gälla för dig? Men kom ihåg att medan de mäktigas många gåvor behagade Gud, blev ofta änkans två små skärvar prisade. Och jag förtröstar också på att skriftens förtjänst därför förblir dig kärare, eftersom du där inte ser något uppdiktat eller främmande, utan varje sida besjunger kyrkans sanna lov och Bremens historia. Brudgummens hela ära [är] där brudens härlighet framförs. Och då du har genomlöpt böckernas otaliga fält, bör du veta att det du läser överallt tillhör andra: denna bok är din och kretsar helt kring dig, och för föregångarnas gärningar fram till din tid. Var därför bevågen mot mina önskningar och skona det ungdomliga djärva försöket. Gör, ber jag, att hoppet inte blir fåfängt för din tjänare, som inte blyges att vara poet till ditt lov. Ty jag bekänner för dig, vördnadsvärde och gode herde, att om jag inte har kunnat skriva väl, så har jag förvisso skrivit sanningsenligt och använt sådana vittnen för vilka detta är mycket välkänt. Inte heller söker jag lovord eller gåvor genom mitt skrivande; ty att behaga dig, menar jag, är nog lön för mödan. Betänk då att det inte är ovärdigt för ditt kloster (claustrum) att den minste av bröderna har fullbordat det största av ämnen, i vilket vår kyrkas begynnelse lyser, nordens folks frälsning hålls skriven, och dina företrädares gärningar målas. Det ska komma en tid då vi eller någon annan av ditt lärda folk ska besjunga de mycket berömda gärningarna till ditt lov med större lyra, om livet varar. Fastän dina välkända gärningar ligger öppna nog över världen, och det ständiga ryktet ska sprida dem även utan skribent. Vem har nämligen undgått det lyckliga valet, genom vilket den Ande som visar vägen förkunnade dig, efter fädernas gamla sed, värdig herdens namn och utvald av Gud, på den dag då den troende skaran firade hans högtid? O, med hur många tårar såg vi inte att du blev köpt åt folket, medan alla, som tidigare var förtryckta, med gemensamma böner önskade sig en sådan som du, ja, långt bättre än något hopp eller vår tro hade förtjänat. Du löser den hårda kedjan från folkets nacke, och genom att avlyfta de tunga bördorna från det betungade folket vänder du det plågade folkets sorg i glädje. Du återställer prästerskapet (clerus), som var tyngt av rövarnas orättfärdiga svek, i dess egendom; du befriar oss från gammal villfarelse och återger de heliga templen deras prakt. Du kallar åter till kyrkorna den fred som genom gammal tvist var fördriven från länderna; redan reser sig en tredje strid, och [du] förenar oeniga sinnen till fredskyss. Om det ännu återstår något som stör den allmänna glädjen, må Gud ge att det stillas genom dig, och tillägga att Bremen och Hamburg genom dig må förtjäna att friköpas, de som båda begråter sin långa fångenskaps tid; den ena förtryckt av hedningar, den andra instängd av tyranner. O fader Liemar, må Kristi nåd vara dig bevågen, och vi, din hjords får, är dig bevågna med hjärta och röst.